IAN SINCLAIR. The Vienna Convention on the Law of Treaties. Second edition. London 1984. Manchester University Press. X + 270 s.
1969 års Wienkonvention om traktaträtten trädde i kraft den 27 januari 1980 sedan Togo trettio dagar dessförinnan ratificerat konventionen. Wienkonventionen antogs den 23 maj 1969 efter mer än 15 års förberedelser inom International Law Commission, FN's organ för folkrättsliga frågor. Arbetet med konventionen hade påbörjats redan 1949 inom International Law Commission. De brittiska professorerna Brierly och Lauterpacht utsågs då till rapportörer. Dessa ersattes 1954 av Sir Gerald Fitzmaurice, som i sin tur ersattes av Sir Humphrey Waldock. Den senare var även rapportör vid den diplomatiska konferensen i Wien där konventionen antogs.
För närvarande är omkring 40 stater anslutna till konventionen, däribland många västeuropeiska. Varken USA eller något av de östeuropeiska länderna, med undantag för Jugoslavien, har emellertid anslutit sig.1 Sverige biträddekonventionen 1975.2
Den bok som är föremål för denna anmälan utgör en välkommen och avsevärt utvidgad andra upplaga av Sir Ian Sinclair's korta, men synnerligen innehållsrika och auktoritativa kommentar till Wienkonventionen, först publicerad 1973. Sir Ian är barrister i London och juridisk rådgivare åt det brittiska utrikesdepartementet. Han deltog som representant för Storbritannien vid Wienkonferensen. Sedan den första upplagan utgavs, har konventionen således trätt i kraft och har tillräcklig tid förflutit för att man skall kunna bedöma dess inverkan på och betydelse för statspraxis och avgöranden av internationella dömande instanser. Författaren har utnyttjat denna möjlighet till fullo och bokens största förtjänst ligger i diskussionen av en mängd aktuellt källmaterial. Traktaträttsliga aspekter av en mängd skiljedomsavgöranden behandlas i den andra upplagan, t. ex. Young Loans Case, Anglo-French Continental Shelf Case och US-France Air Services Award. Likaså diskuteras Internationella Domstolens rådgivande yttrande i WHO Case och dess domar i Icelandic Fisheries Case, Aegean Sea Case och Nuclear Tests Case.
I den allmänna folkrättens system saknas som bekant mekanismer förrättsändring som motsvarar den lagstiftande och rättskipande verksamheten inom nationella rättsordningar. Det föreligger emellertid ett behov av nya och modifierade regler och av rättsförhållandens förändring också i förhållande mellan stater. Ett utmärkande drag för folkrätten är att det saknas fastlagda former för rättsbildning. Vid en mycket grov uppdelning av de folkrättsliga reglerna kan man skilja mellan regler i allmän folkrätt, vilka grundar sig på internationell sedvänja, och regler i traktater, överenskommelser mellan stater. Regler som föreskriver vad som skall gälla beträffande ingående och upphörande av sådana överenskommelser, dessas tolkning, ogiltighetsgrunder o. s. v. spelar naturligen en mycket stor roll inom folkrätten. I artikel 38 stadgan för Internationella Domstolen, vari anges vilka rättskällor domstolen skall tillämpa, nämns följdriktigt internationella överenskommelser först. Även om det är angeläget att vid diskussion av folkrättsliga frågeställningar
inte binda sig vid termer och definitioner som utbildats för nationella rättsordningar, skulle man måhända, för att ytterligare framhäva traktaträttens centrala roll, något vårdslöst kunna kalla den för "avtalsrätt för stater".
Traktaträttsliga regler, i första hand Wienkonventionens bestämmelser, kommer sannolikt att få en ökande betydelse även utanför det strikt folkrättsliga området, framför allt som grundval för analogier i internationella rättsförhållanden mellan stater och enskilda rättssubjekt, t. ex. s. k. multinationella företag. Ett aktuellt exempel på förekomsten av en sådan situation utgör skiljedomen S. P. P. (Middle East) Limited/Southern Pacific Properties Limited v. the Arab Republic of Egypt/the Egyptian General Company for Tourism and Hotels, där en av tvistefrågorna var huruvida den egyptiske ministern för turism kunde binda den egyptiska regeringen vid ett visst avtal innefattande en skiljeklausul.3
Sir Ian's bok — som bär vittnesbörd om hans säkra penna samt klara och tydliga språk — är därför av mycket stort intresse, och kommer att vara tillstor nytta för alla jurister som är engagerade i frågor rörande staters internationella rättsförhållanden.
I stället för de tidigare fem kapitlen innehåller den andra upplagan åtta kapitel. Reservationer till och tolkning av traktater har brutits ut och behandlas nu utförligt i två separata kapitel. Likaså är bokens avslutande kapitel, som behandlar Wienkonventionens inflytande och betydelse, nyskrivet.
Boken följer i huvudsak konventionens disposition, vilket gör det lätt att använda boken. Sedan konventionens tillämpningsområde inledningsvis beskrivits, behandlas i tur och ordning avslutande och ikraftträdande av traktater (Kap. II), reservationer till traktater (Kap. III), tillämpning och ändring av traktater (Kap. IV), tolkning av traktater (Kap V), och traktaters ogiltighet (Kap VI).
I kapitel två redogörs inledningsvis för konventionens bestämmelser om behörighet att företräda en stat (artikel 7). Därefter diskuteras antagandet av konventionstexten. En traktat tillkommer genom förhandling, multilaterala traktater vanligen genom förhandlingar mellan ett större antal stater vid en diplomatisk konferens. Under förhandlingarna söker man sig fram till en acceptabel text. Wienkonventionens artikel 9 fastslår att texten antas antingen genom samförstånd mellan de förhandlande staterna eller, om det är fråga om en diplomatisk konferens, med 2/3 majoritet av närvarande och röstande stater, såvida inte samma majoritet beslutat om en annan ordning. Olika metoder förekommer för att klargöra att man nått fram till en autentisk text. Ofta undertecknas den färdiga traktaten vid förhandlingarnas slut.
Kapitlet innehåller även en klargörande redogörelse för hur en stats samtycke till att vara bunden av en traktat uttrycks. Det är vanligt att en traktat innehåller en uttrycklig bestämmelse av innebörd att dess giltighet förutsätter ratifikation. Ibland utsägs att en sådan inte erfordras. Inom doktrinen har det länge diskuterats huruvida en presumtion existerar för att ratifikation krävs som uttryck för en stats samtycke till att vara bunden av en traktat, om traktaten inte utsäger något i frågan.4 Denna fråga blev föremål för långvariga
diskussioner under Wienkonferensen. Konventionen löser emellertid inte frågan utan nöjer sig med att i artikel 11 räkna upp olika sätt för en stat att uttrycka sitt samtycke till att vara bunden av en traktat. Detta kan uttryckas genom undertecknande, utväxling av instrument som utgör en traktat, ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning eller på vilket annat sätt som helst, som parterna enats om.
En av de svåraste frågorna inom traktaträtten gäller tillåtligheten och verkan av reservationer. Dessa spörsmål behandlas utförligt i kapitel 3. Det har länge varit en öppen fråga i vad mån och med vilken verkan en stat vid ratifikation äger reservera sig, om traktaten inte säger något om detta. Den traditionella regeln var tidigare att reservationer var giltiga endast om traktaten i fråga tillät reservationer och om alla andra parter tillät reservationen. Denna regel kan sägas ge uttryck åt ett avtalsrättsligt synsätt i den meningen att reservationen utgjorde ett avslag på ett anbud i förening med nytt anbud, som krävde ny accept. Kom sådan ej till stånd kunde den stat som avgav det nya anbudet (reservationen) ej bli medlem av traktaten. Tecken på uppluckring av denna traditionella regel kunde skönjas under Nationernas Förbunds verksamhetstid (1920—46), och kom senare till klart uttryck i ett rådgivande yttrande av Internationella Domstolen från 1951 angående tillåtligheten av reservationer till folkmordskonventionen. I detta yttrande fastslog Internationella Domstolen att en stat som har gjort en reservation till en traktat, mot vilken reservation andra stater har rest invändningar, än dock kan betraktas som medlem av traktaten under förutsättning att reservationen är förenlig med traktatens ändamål och syfte. Detta rådgivande yttrande har beaktats i Wienkonventionen vars bestämmelser har lett till ett klarare rättsläge. I konventionens artikel 19 fastslås nämligen att en stat kan vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat anmäla en reservation under förutsättning att reservationen inte är förbjuden enligt traktaten, eller att traktaten inte föreskriver att endast särskilt angivna reservationer som ej omfattar reservationen i fråga får göras, eller att reservationen i annat fall än som nyss nämnts är oförenlig med traktatens ändamål och syfte.
Hänvisningen till förenligheten med traktatens ändamål och syfte var sannolikt den minst betänkliga lösningen som kunde åstadkommas på Wienkonferensen, men den är ingalunda idealisk. Avgörandet huruvida en reservation är förenlig med traktatens ändamål och syfte är en bedömningsfråga som överlämnats åt varje enskild stat. Bedömningarna härav kommer säkerligen att variera. Man kan t. ex. fråga sig hur detta rekvisit skall tillämpas på bestämmelser som hänför sig till sättet att slita tvister enligt en traktat eller påvissa bestämmelser i 1958 års Genèvekonvention angående territorialhavet och tilläggszonen, t. ex. de som avser rätt till oskadlig genomfart. Det hade varit intressant för läsaren att få dessa och liknande frågor mer belysta i boken.
Efter att ha diskuterat två aktuella rättsfall, Nuclear Tests Case och Anglo French Continental Shelf Case, avslutas kapitlet med författarens slutsatser beträffande reservationer. Han konstaterar att, trots att frågan om reservationer är teoretiskt komplicerad, den inte hittills tycks ha gett upphov till några större praktiska problem, samt att de flesta reservationer som görs torde ha perifer betydelse. Detta förhållande förklaras sannolikt dels av att de flesta multilaterala konventioner kommer till stånd efter mycket noggrant förbere-
delsearbete som syftar till att uppnå samförstånd mellan de förhandlande staterna, vilket gör att när konventionstexten är klar, det i regel inte finns stort utrymme för reservationer, och dels av att de flesta viktigare traktater i sig innehåller uttryckliga bestämmelser om reservationer.
I kapitel 4 redogörs för efterlevnad, tillämpning och ändring av traktater. Den grundläggande regeln för efterlevnad av traktater återges i maximen pacta sunt servanda. Regeln är intagen i Wienkonventionens artikel 26, vari sägs att varje i kraft varande traktat är bindande för dess parter och skall ärligt fullgöras av dem. Regeln pacta sunt servanda omnämns också i konventionens preambel. Denna fundamentala folkrättsliga regel hade förtjänat större utrymmen i boken än de två sidor den nu erhållit.
Författaren redogör därefter i tur och ordning för traktaters icke-tillbakaverkande kraft, traktaters territoriella tillämpningsområde samt för tillämpning av successiva traktater rörande samma ämne. Särskilt sistnämnda aspekt av traktaters tillämpning kan ge upphov till många komplicerade konflikter mellan olika traktater. För dessa problem och möjliga lösningar därpå redogörs utförligt i kapitlet, varvid författaren påminner om att Wienkonventionens reglering av frågorna (artikel 30) endast är subsidiär, i den meningen att artikeln är tillämplig i avsaknad av särskilda regler därom i den aktuella traktaten. Kapitlet innehåller också en noggrann redogörelse för traktaters effekt på tredje stat, med utgångspunkt i huvudregeln att en traktat skapar varken förpliktelser eller rättigheter för en tredje stat utan dess samtycke. Avslutningsvis innehåller kapitlet betraktelser angående ändring och modifikation av traktater.
Det område av traktaträtten som har störst intresse för praktiker är tolkningen av traktater. När traktattolkning diskuteras är det oftast internationella dömande instansers ställningstaganden som skärskådas. Läsaren välkomnar den fylliga redogörelsen (omkring 50 sidor) i kapitel 5 för tolkning av traktater. Huvudregeln för tolkning av traktater anges i Wienkonventionensartikel 31. Där sägs "att en traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte". Samtliga till huvudregeln hörande rekvisit diskuteras grundligt med anförande av illustrativa exempel. I anslutning till uttrycket "gängse meningen av traktatens uttryck" ("the ordinary meaning to be given to the terms of the treaty") diskuteras skiljedomen i den s.k. Young Loans Arbitration. Frågan var där, hur uttrycket "the least depreciated currency" (fr.: "La device la moins dépréciée, ty.: "die Währungmit der geringsten Abwertung") skulle tolkas. Innefattade uttrycket varje värdeminskning av en valuta i förhållande till en annan, eller begränsades uttrycket till att avse formella beslut om devalvering fattade av regering eller annan behörig instans? Skiljenämnden konstaterade att denna tolkningsfråga inte kunde avgöras endast genom en bokstavstolkning eller grammatisk tolkning av uttrycken utan fastmer genom att uttrycket skulle ses i sitt sammanhang, varmed avsågs såväl hela klausulen i fråga som hela låneavtalet. Förutom svaret på hur denna tolkningstvist löstes — efter vilket läsarenförgäves söker — kunde det ha varit värdefullt att få denna intressanta skiljedom ytterligare diskuterad och analyserad.
Artikel 31 i konventionen innehåller en förklaring av vad som skall ingå i begreppet "sammanhang" ("the context"). Sammanhang definieras tämligen snävt, såsom innefattande, förutom texten med inledningen ("preamble") och
annex, sidoavtal till huvudtraktaten som godtagits av parterna. Därefter sägs i artikeln att utöver sammanhanget hänsyn skall tas till efterföljande överenskommelser mellan parterna, efterföljande praxis vid traktatens tillämpning, samt relevanta internationella rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan parterna. Alla dessa aspekter på tolkning av traktater behandlas på ett intresseväckande sätt i kapitlet.
I ett avseende finns emellertid anledning att rikta kritik mot författarens framställning. I avsnittet om relevanta internationella rättsregler som tolkningshjälp har utelämnats två i praktiken viktiga principer och begrepp, nämligen estoppel och acquiescence. Med estoppel menas att en part inte kan till sin fördel åberopa egna inkonsekventa yttranden och handlingar till nackdel för sin motpart, som har agerat i god tro på grundval av partens yttrande eller agerande. Detta är en princip som äger tillämpning endast mellan parter. Den har stor betydelse när det gäller slitandet av internationella tvister.5 Med acquiescence avses förlust för stat av rätten att åberopa en viss tolkning av en traktat om parten på grund av sin hållning måste anses ha accepterat en viss annan tolkning av traktaten. Till skillnad från estoppel har acquiescence en mer generell tillämpning, i den meningen att statens hållning har verkan gentemot alla andra stater. Estoppel kan däremot bara ha verkan i förhållande till en motpart. Trots denna teoretiska skillnad torde resultatet av tillämpningen av dessa två begrepp i praktiken inte skilja sig nämnvärt åt. Dessa två principer har stor praktisk betydelse för tolkning av traktater. De hade förtjänat en framträdande plats i kapitlet.
Kapitlet avslutas med en redogörelse för konventionens supplementära tolkningsregler och för tolkning av traktater avfattade på två eller flera språk. Den supplementära tolkningregeln innebär att supplementära tolkningsmedel såsom t. ex. förarbeten till traktaten och omständigheterna vid dess ingående får användas för att bekräfta den mening som framkommer vid tillämpning av artikel 31, eller för att fastställa meningen där en tolkning enligt artikel 31 inte undanröjer dess tvetydighet eller oklarhet, eller när den leder till ett resultat som uppenbarligen är orimligt eller oförnuftigt. En kontroversiell fråga när det gäller tillämpningen av förarbeten som tolkningdatum är om förarbetena får användas i förhållande till en stat som inte deltog vid utformningen av konventionstexten. I Young Loans Arbitration sägs obiter dictum, att det är tveksamt om förarbeten kan användas i förhållande till stat som ej deltagit i utarbetandet av en viss konvention. Trots detta skiljeavgörande framhåller författaren, med rätta, att den bästa lösningen trots allt är att en statsdeltagande vid utarbetandet av en multilateral konvention inte kan vara avgörande för om förarbetena till konventionen skall kunna användas i förhållande till den staten eller inte.
Traktattolkning är ett omfattande ämnesområde som innefattar många svåra frågor. Författaren har därför tvingats utelämna vissa frågor i sin framställning. Förutom estoppel och acquiescence har även utelämnats de intressanta tolkningsproblem som uppkommer i fråga om internationella dömande instansers avgöranden. Dessa instanser utvecklar ofta egna metoder för tolk-
ning av tidigare avgöranden, egna eller andras. Enskilda stater, å andra sidan, vilka förpliktas genom judiciella avgöranden måste ofta självständigt söka tolka innebörden av förpliktelserna. En diskussion av dessa tolkningsfrågor hade förhöjt bokens praktiska värde avsevärt. Allt sammanvägt är emellertid kapitlet om traktattolkning mycket givande och bokens intressantaste.
De två följande kapitlen, 6 och 7, behandlar konventionens ogiltighetsgrunder. Dessa återfinns i artiklarna 46 t. o. m. 53. Den i sistnämnda artikel intagna ogiltighetsgrunden, traktat stridande mot en tvingande allmän folkrättsnorm (jus cogens), behandlas separat i kapitel 7. I kapitel 6 behandlas de övriga ogiltighetsgrunderna såsom svek, misstag, bedrägeri, korruption av förhandlare, våld mot förhandlare samt tvång mot en stat genom hot om eller bruk av våld. En mycket omstridd fråga har gällt en traktats ogiltighet på grund av att interna rättsregler rörande behörigheten att ingå traktater inte har iakttagits. Numera tycks den lösningen vara accepterad att en traktat, avslutad av den som enligt folkrättsliga regler har behörighet därtill, principiellt binder staten även om interna rättsregler har kränkts. Denna regel fastslås nu i artikel 46 av Wienkonventionen, dock med ett undantag. En traktat är ogiltig om överträdelsen av den interna rättsregeln var uppenbar och berörde en regel i landets interna rätt av grundläggande betydelse. Regeln som i stort sett överensstämmer med den sedvanerätt konventionen avsåg att kodifiera kan sägas vara en förutsättning för att uppnå säkerhet och stabilitet i internationella förbindelser.
En ogiltighetsgrund som däremot ter sig som en nyskapelse av Wienkonventionen, och som är mycket kontroversiell, är den som återfinns i konventionens artikel 53. Artikeln föreskriver att en traktat är ogiltig om den vid tiden för dess ingående stod i strid med en tvingande allmän folkrättsnorm, juscogens. Med en sådan norm förstås enligt konventionen en norm som av de internationella statssamfunden som helhet är godtagen och erkänd som en norm från vilken ingen avvikelse är tillåten och vilken kan ändras endast genom en senare allmän folkrättsnorm av samma karaktär. Frågan om juscogens' existens och innehåll har länge varit föremål för diskussion inom folkrättslitteraturen. 6 Författaren söker i kapitel 7 att spåra bevis på dess existens, inom såväl doktrinen som statspraxis samt i dömande instansers ställningstaganden. Det är lätt att hålla med författaren i hans slutsats att det finns en roll för jus cogens att spela inom folkrätten, men att dess innehåll till största delen förblir höljt i dunkel. Det kan tilläggas att tillfällena då jus cogens kan åberopas till stöd för en traktats ogiltighet torde vara sparsådda, helt enkelt därför att den överväldigande majoriteten av stater kan förväntas avhålla sig från att ingå traktater, vilka skulle kunna strida mot någon grundläggande folkrättsnorm.
Boken avslutas i kapitel 8 med en utvärdering av konventionens betydelse. Där konstateras att Wienkonventionen, "traktaten om traktater", inte åtnjutit någon större framgång just som traktat. Dess stora betydelse ligger snarare i den kodifiering av traktaträtten som den åstadkommit. Konventionen har också fått betydelse för internationella dömande instanser, dels som rättskälla och dels som grundval för analogier.
Det är ofrånkomligt att en recension innehåller mer eller mindre kritiska synpunkter på det recenserade verket; synpunkter, som ofta är att hänföra till recensentens bakgrund och erfarenheter av rättsområdet ifråga. Förevarande recension är ej något undantag. De synpunkter som anförts ovan är randanmärkningar. Skärvor blott, som på intet sätt förminskar bokens värde ur såväl teoretisk som praktisk synvinkel. Den innehåller en mängd värdefull information, ibland kombinerad med en imponerande detaljrikedom, inte minst om diskussionerna under Wienkonferensen. Författarens kommentarer och synpunkter är genomgående välavvägda och välgrundade. Boken har otvivelaktigt förutsättningar att, framför allt genom sin sakliga tyngd och Sir Ian's förtrogenhet med ämnet, bli ett standardverk inom detta vitala avsnitt av folkrätten. Studium av den rekommenderas varmt alla jurister som har intresse av traktaträttsliga frågor.
Kaj Hobér