KJELL Å. MODÉER, Land skall med lag byggas, II, Lund 1984 och CHRISTIAN Häthén och ANDERS KJELLSTRÖM,, Sveriges Gamla Lagar och andra historiska rättskällor i urval, Sthlm 1986.

 

De äldsta texter med gnäll över den moderna ungdomens förfall och bildningsbrist sägs finnas i hieroglyfform från det gamla rikets tid i Egypten. Med tanke på att det fortfarande hör till vanligheterna att akademiska lärare sliter sitt hår över det fortgående förfallet, skulle man kunna tro att vi nu efter fyra tusen års utförslöpa måste vara nere vid ett otroligt bottenmärke. Så är det emellertid inte. De goda elever som fanns förr, finns fortfarande, men det är alldeles klart att det dessutom finns ett inte obetydligt antal, som förr fastnade i gymnasiets kunskapsgarn.
    Då jag från en tjänst helt utanför det akademiska fältet för två år sedan tillträdde professuren i rättshistoria i Uppsala, hade jag först och främst inte riktigt väntat mig att i tentamensskrivningar och seminarieuppsatser finna domstol stavat med två m eller Finland med två n eller läsa långa meningar utan subjekt och predikat. Men stavfel går att ändra. Värre är det på många håll med den nästan fabulösa bristen på historisk allmänbildning. Det finns faktiskt sådana studenter, som inte ens riktigt fattat att det historiska skeendet löper längs en tidsaxel. För många är "historia" detsamma som en kompott av diverse teman, som kan placeras litet hur som helst i tiden. I många tentamensfall talar just frånvaron av tidshorisont ett mycket talande språk tillsammans med en egendomlig brist på bekantskap med historiens stora gestalter. Det är därför inte alls konstigt om någon placerar Aristoteles i fel årtusende eller förväxlar Fredrik den Store med Peter den Store eller rent av med Alexander den Store, eftersom alla ju har "efternamn som slutar på den Store", eller tar fel på Karl den Store och Napoleon, eftersom båda, trots tusen år emellan, "ju var franska kejsare". Det är heller inte konstigt att 1600 talet "låg på medeltiden". Vem tror numera inte att Marx var Lenins "kompis" under "Den stora revolutionen"? Hur många är det inte, som inför essäfrågan "Berätta allt Du vet om nazismens och kommunismens rättsordningar", bara kan svara ett kort och snöpligt "Under Hitler hadde judarna det svårt och blev gasade".

 

    Inte heller fäderneslandets historia utgör mer känd mark. Den som lärde sig läsa i början av 50-talet och fick sitt historiska vetande genom Moréns Historia för folkskolan — i och för sig ett riktigt pekoral — blev ändå personligt bekant med våra kungar. Vi visste att vissa var bra därför att de genomförde reformationen eller räddade trosfränderna i Tyskland medan andra var hjältar trots att de nästan fatt hela riket på fall. Andra var oduglingar som blott förmådde svarva snusdosor eller tappade Finland till ryssen. Vi lärde oss att se utvecklingen i en tidsföljd, praktiskt nog upphängd på regentlängden. Därför verkar det idag rent komiskt när någon talar om Gustav Vasa som blott och bart Vasa eller Birger jarl som blott och bart jarl.
    Jag hör till den stora grupp som bestämt tror att historiska kunskaper har stor betydelse för sin egen skull. En väl mognad historisk allmänbildning är nödvändig för att alls förstå nutidens händelser. Den historiska kunskapens förfall banar snabbt väg för managementprofeternas popläror, och den förfalskade historieskrivningen har alltid utgjort de totalitära rörelsernas ursäkt och ideologiska motivering. Därför är det viktigt att juriststudenter under några veckor av sin långa utbildning tvingas fördjupa sig i rättshistoriens grundläggande drag för att, som det vackert heter i kursplanen, skapa förståelse för sambandet mellan rättsutveckling och samhällsstruktur. Rätten utvecklas inte i ett tomt rum. Den blir oförklarad utanför sin sociala kontext.
    Därmed vare sagt att vi kursföreståndare i rättshistoria inte har det alldeles lätt med läromedel och undervisning, ty hur bringar man någon att förstå sambandet mellan rättsutveckling och samhällsstruktur som är nästan helt utan historisk känsla?
    En som försökt är Kjell Å. Modéer, professor i rättshistoria i Lund. 1979 utgav han ett antal rättshistoriska uppsatser under titeln Land skall med lag byggas. Hans avsikt var att komplettera kurslitteraturen med ett antal produkter som flutit fram ur den egna forskningsverksamheten. Fem år senare kom så ytterligare ett uppsatsband med nio arbeten, varav ett par dock redan ingick i det äldre bandet.
    De sju uppsatserna spänner över tämligen disparata ämnen, vilket nog är eftersträvat. I två tar Modéer upp juristrollen. Han är ju sedan några år sysselsatt med ett arbete om advokatsamfundets historia, och det är i anslutning till detta projekt som han aktualiserat den principiellt viktiga frågan om domarens självständighet gentemot statsmakten, särskilt i totalitära tider. Men ur projektet har även framkommit en helt odramatisk historia om yngre juristers arbetsmiljö i en svensk hovrätt vid sekelskiftet. I en uppsats med ett småländskt dråpsmål från 1830-talet i centrum, visar Modéer hur folklig tradition spinner legender kring ond bråd död.
    I Modéers produktion finns genomgående ett starkt intresse för det biografiska. De på rättens scen agerande är människor av kött och blod, inte abstrakta principer, och det är därför inte överraskande att i uppsatssamlingen också finna ett biografiskt inslag, låt vara att det handlar om rent juridiska problem, i form av en artikel om nordiska lagstiftningsproblem speglade i brevväxlingen mellan Francis Hagerup och Ivar Afzelius. Efter en strikt hållen uppsats om försvenskningen av de erövrade Skånelandskapen manar Modéer slutligen åter fram den kulturella ramen kring rättsordningen i form av en essä om julfred och julinblåsning i Skåne.
    Kan dessa disparata uppsatser stärka intresset för studium av rättens förgångna hos dagens studenter? Jag tror det. Här finns nämligen knappast

 

ett spår av den abstraktion som hittills präglat den rättshistoriska litteraturen.Uppsatserna är därtill lättlästa och de behandlar ämnen som kan begripas utan alltför stora förkunskaper. Som bredvid läsning till den grundläggande läroboken i svensk rättshistoria kan de fylla ett gott syfte. Måhända bör vi med förväntan se fram emot ett tredje band.
    Ett helt annat pedagogiskt grepp anlägger Modéers medarbetare i Lund Anders Kjellström och Christian Häthén då de utger ett antal centrala rättskällor från Hammurabis lag till 1860-talets näringsfrihetsförordning och riksdagsordning. Urvalet, som tillhandahålles under den sedan Schlyter förpliktande rubriken Sveriges Gamla Lagar, är medvetet gjort så att det kompletterar den rättshistoriska kurslitteraturen. Exemplen från antiken omfattar utdrag från Hammurabis lag, Moseböckerna och romersk rätt. Inga exempel ges från kontinentala medeltidskällor, vilket kan vara en brist. Den svenska medeltiden är desto bättre representerad. Översättningen till modern svenska gör läsningen lättillgänglig, men åtminstone ett eller ett par exempel på landslagarnas språk hade säkert kunnat försvaras.
    Från 1500-talet möter dock den ursprungliga ortografin, i betydande grad även den ursprungliga typografin. Läsaren kan inte undgå att känna det juridiska språkets förändring över tiden. En och annan ovan läsare av historiska texter kommer kanske t. o. m. att känna den suggestiva kraften i det gamla lagspråket: Then som hoor bedrifwer medh någon mans Hustru, Then skall dödhen döö, både Horkarlen och Horkonan, ther före at han medh sin nästas Hustru hoor bedrifwit hafwer."
    Häthéns och Källströms lilla bok, endast ca 125 sidor lång, fyller alldeles klart ett behov som exempelsamling vid sidan av den gängse kurslitteraturen, men den kan lika väl läsas av var och en som rent roande lektyr.
 

Rolf Nygren