Det extinktiva sjöfyndsförvärvet. Några anteckningar till ett rättsfall
En ung man hade under en tid sett en segelbåt sjunka vid stranden av det starkt trafikerade Skurusundet utanför Stockholm. Båten sjönk till botten med en blyplätt i aktern och ett avslitet rep i fören, utsatt för risk att glida ner på djupare vatten. Den unge mannen begärde och fick tillstånd av polisen att bärga båten och kunde med kamraters hjälp landsätta den på familjens sjötomt i närheten. Sedan han erfarit att en viss L. efterfrågat båten tillskrev han denne upprepade gånger, sist i rekommenderat brev, utan att fa svar. Ett år hade förflutit sedan bärgningen.
Bärgaren reparerade nu båten och förde den till familjens sommarställe på annan ort. Sedermera anmälde sig båthandlaren V. och gjorde anspråk på båten, som han sålt till en kvinna vilken lånat ut den till L. Efter brytning mellan L. och kvinnan hade ingendera brytt sig om båten eller avbetalningarna, varvid V. hävt avtalet. V. instämde bärgaren med krav på utlämnande avbåten.
Frågan regleras av sjöfyndslagen (1918: 163), eller ifråga om inlandsvatten utan havsförbindelse av hittegodslagen (1938: 121). De båda lagarnas innebörd är såtillvida likartad att bärgaren skall anmäla fyndet till polis resp. tull för kungörelse i viss ordning, och att egendomen tillfaller bärgaren om ägaren inte hör av sig inom tre månader därefter. Sjöfyndslagen gäller uttryckligen bara för "övergiven" egendom, medan hittegodslagen gäller allmänt för vad någon hittar.
Den unge bärgaren menade at den här båten varit övergiven i sjöfyndslagens mening, och att han i varje fall hade rätt att hålla den inne på grund av retentionsrätt för bärgarlön. Svea hovrätt, som slutligt avgjorde målet (VI, T 775/84, DT 19/86), ansåg inte båten "övergiven" i sjöfyndslagens mening men medgav retentionsrätt för bärgarlön.
I sistnämnda avseende är avgörandet invändningsfritt; bärgning förutsätter enligt sjölagen inte att egendomen är övergiven, och för övrigt har inte heller något "tillstånd" av polisen såsom skett här kunnat ges, efter ansökan av bärgaren.
Jag är emellertid kritisk mot hovrättens uttalande att den här båten inte var övergiven i sjöfyndslagens mening. Uttalandet förefaller grundas på en olycklig praxis som polisen utvecklat och som bygger på synsättet att en båt som är eller varit på något sätt förtöjd inte kan vara "övergiven". Detta har även haft den betydelsen att man för dessa båtar tillämpat hittegodslagen istället för sjöfyndslagen fastän det bärgade legat i saltsjön där sjöfyndslagen skall gälla.
Både sjöfyndslagen och hittegodslagen syftar till att förkommen egendom skall kunna återställas, och det avgörande bör då vara om båten kan antas vara övergiven av sin ägare. Ingen verklig ägare lämnar sin segelbåt i det skvalpiga Skurusundet såsom skett här. Om ett rep i fören eller en dragg i aktern skall hindra att båten blir sjöfynd, kan sjöfyndslagen inte användas förstulna båtar. Och det är för sådana den mest behövs.