Rättsstaten och ämbetsansvaret
Ämbetsansvaret, d.v. s tjänstemännens personliga ansvar i arbetet, har en lång tradition i vårt land. Detta ansvar var till år 1976, då det i princip avskaffades, utformat så, att "t. o. m. dumheten är kriminaliserad", som en förutvarande civilminister sade. Det innebar, att också de bagatellartade felen kunde leda till åtal, varning etc. Det gjorde det nu i praktiken mycket sällan men det är en annan sak.
Justitieombudsmannen (JO) hade också i sin tillsynsverksamhet stora möjligheter att väcka åtal mot försumliga eller omdömeslösa ämbets- och tjänstemän. Det blev med tiden allt mindre vanligt, att åtal väcktes. Man försökte istället finna andra vägar, att tillrättaföra den felande.
Regeringsrådet Gustaf Petrén, välkänd samhällsdebattör, har i en debattartikel i dagstidningarna i somras krävt, att ämbetsansvaret återinförs i någon form. Han skriver bl. a. att det blev ett fackligt rättvisekrav, att brottet tjänstefel skulle försvinna. Det ersattes med "ett icke brukbart stadgande som är utan praktisk betydelse" enligt Petrén.
Petrén anser, att avskaffandet av ämbetsansvaret haft allvarliga konsekvenser. Tjänstemännen, vars makt ökat genom den offentliga sektorns tillväxt, upphörde att ha något verkligt ansvar för sina åtgärder. Känslan av rättslöshet i förhållande till myndigheterna växte, och för den enskilde "ödesdigra missgrepp" medförde inga påföljder för de försumliga tjänstemännen. Till detta kom, enligt Petrén, att JO:s ställning urholkades, "när JO inte längre hade åtalshot i bakfickan" utan bara kunde "vifta med pekfingret och uttala sitt ogillande". Respekten för ämbetet minskade.
Petrén anser, att det var ett misstag att helt avskaffa ämbetsansvaret i traditionell form och hoppas, som sagt, på ett återinförande till ett i en ny tid "anpassad form".
Medborgarnas rättssäkerhet kräver, anser han, att den offentliga maktensutövare handlar under ett strängt ansvar. Staten bör inte genom mindre nogräknade företrädare fara fram hur som helst med den enskilde. Skyddet för medborgarna måste ges prioritet framför de offentligt anställdas önskemål att ej belastas med tjänsteansvar. I annat fall är det svårt att upprätthålla rättsstaten, skriver Petrén vidare.
På senare tid har man diskuterat att återinföra ämbetsansvaret i någon form. Frågan lär inom kort komma på riksdagens bord. Det skäl som anförts för ett återinförande är bl. a. de som regeringsrådet Petrén åberopat.
Om Petrén har rätt i sina farhågor, kan det ifrågasättas om inte det fulla ämbetsansvaret bör återkomma i samma form, som det hade tidigare. Självklart skall inte medborgarna i vårt land behöva finna sig i trakasserier och annat översitteri från myndighetspersoner. Om jag förstått Petrén rätt, kräver han ändå inte att det gamla ämbetsansvaret återinförs, utan nöjer sig med en moderniserad form. Det är svårt att veta, på vilket sätt Petrén menar, att ämbetsansvaret i så fall skulle ändras. Förhållandet medborgare och myndig-
het har väl inte förändrats, sedan ämbetsansvaret avskaffades? Jag förmodar, att Petrén anser, att det skall vara anpassat till den utveckling, som skett fram till avskaffandet med ett fåtal åtal och då enbart för relativt grova förseelser.
När ämbetsansvaret var i sin fulla kraft, riktade det sig, mot en relativt liten grupp ämbetsmän, som själva hade ett helt och odelat ansvar. Lagstiftningen var då också mera precis, som den kan vara i ett mindre föränderligt samhälle än dagens. Numera har den offentliga sektorns och därmed lagstiftningens tillväxt medfört, att olika befogenheter fördelas på många händer.
Många tjänstemän som inte är juridiskt skolade, har ändå långtgående befogenheter. Det är en utveckling på gott och ont. Förmodligen är den ofrånkomlig. Statsmakterna och medborgarna har nämligen berättigade krav på snabb handläggning av ärenden som skall leda fram till det stora antal beslut, som det moderna samhället kräver av myndigheterna. Det medför, att beslutsbefogenheterna måste fördelas inom respektive myndighet. Det säger sig självt, att det ibland blir felaktiga beslut. Men har felen relativt sett ökat sedan ämbetsansvaret avskaffades? Är handläggningen sämre nu än förr? Jag förmodar, att Petrén anser det. Varför i så fall?
Tjänstemännen har inget verkligt ansvar för sina åtgärder, säger Petrén och känslan av rättslöshet växer hos medborgarna. Men medborgarna i allmänhet har ingen uppfattning om, att det skulle ha inträffat någon förändring i tjänstemännens ansvar för sina beslut. Det är naturligt, att medborgarna också i vårt land känner en maktlöshet gentemot myndigheternas maktutövning. När den offentliga sektorn växer, berörs fler människor av myndigheternas beslut och i den meningen växer kanske känslan av rättslöshet. Men det kan knappast ha något samband med, hur ämbetsansvaret är utformat. Den känslan är snarare en följd av, att det moderna samhället kräver allt fler regler och begränsningar, vilket ibland kan upplevas som en minskning av den personliga friheten. Det är naturligtvis beklagligt, när det förekommer felaktiga beslut, som får ödesdigra konsekvenser för den enskilde. Samtidigt kan det sägas, att det fattas betydligt fler helt lagenliga beslut med dessa konsekvenser(t. ex. Hjortsbergfallet) än felaktiga sådana. Det bör naturligtvis inte förekomma felaktiga beslut, men jag tror att alla är överens om, att ett vattentättsystem i det avseendet är nära nog omöjligt att åstadkomma i vart fall skulle det bli mycket dyrbart. De felaktiga besluten botas ju inte heller av, att den försumlige tjänstemannen kan ställas inför rätta för sina missgrepp. Den personliga tillfredsställelse åtalet mot den felande tjänstemannen kan innebära för medborgarna ändrar ju ingenting i sak. Det främsta botemedlet mot sådana misstag bör i stället vara ordentliga skadestånd från stat och kommun. De olämpliga tjänstemännen är, som Petrén framhåller, ändå fåtaliga. Det finns olämpliga personer inom alla organisationer. Det kan aldrig undvikas. Inte ens med ett återinfört ämbetsansvar. Det är förmodligen möjligt, att begränsa möjligheterna till misstag och andra felaktigheter. Men detta förutsätter, att antalet beslutsfattare blir färre. Beslutsnivån måste i så fall skjutas uppåt i organisationen och centraliseras. Statsmakternas nuvarande strävanden att decentralisera beslutsfattandet i förvaltningen skulle i så fall försvåras. Det kan antas, att ett återinförande av det gamla ämbetsansvaret för besluten skulle medföra, att den mindre krets av beslutsfattare, som fick detta ansvar, skulle fordra att själva få stå för alla beslut så som man gjorde förr. Det skulle medföra, att det blev en liten grupp beslutsfattare och många andra anställda utan det ansvarstagande, som anses så stimulerande i arbetet.
Grunden till och förutsättningen för ett kvalificerat arbete kan aldrig vara rädslan för bestraffning. Kunnandet, intresset o. s. v., d. v. s. de positiva inslagen i arbetet, måste vara det viktigaste.
För att åstadkomma en eftersträvansvärt effektiv och duglig tjänstemannakår saknar det betydelse, om JO numera kan åtala tjänstemän i mindre omfattning än förr. För alla normalt ambitiösa tjänstemän är ett kritisktuttalande från JO en allvarlig sak, som alla efter bästa förmåga försöker undvika. JO:s nuvarande roll utgör ett välbehövligt stöd i myndigheternas verksamhet och ligger i linje med samhällsutvecklingen i övrigt.
Förutsättningen för en kompetent tjänstemannakår är god utbildning, god rekrytering, goda löner och andra förmåner. De offentliganställda är inte annorlunda beskaffade än sina motsvarigheter inom det privata näringslivet.
Jag har svårt att förstå, att rättsstaten står och faller med möjligheten att då och då hänga ut ett antal ämbets- och tjänstemän till allmänt beskådande.
Jan Carle