Domstolarna under 1990-talet — Replik
I en tidigare artikel SvJT (1986 s. 182) har vi lämnat några synpunkter på frågan om domstolarna på 1990-talet. I artikeln tog vi upp vad vi ansåg vara vissa huvudfrågor för framtiden, bl. a. domstolarna och Europakonventionen, domstolarna och näringslivet samt domarnas arbetsuppgifter. Vår syn på dessa frågor redovisades mot bakgrund av det ifrågasatta behovet av en översyn av hela den nuvarande domstolsorganisationen, d. v. s. både de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Frågan om en sådan översyn hade väckts från skilda håll. Vi fann i vår redovisning att en integration av de två organisationerna skulle innebära fördelar när det gällde att lösa framtidens huvudfrågor. Sammanfattningsvis ansåg vi att en sammanhållen allmän domstolsorganisation i första instans på 1990-talet borde ha följande kännetecken.

• Domstolens funktionella kompetens utsträcks till att omfatta prövningen avförvaltningsavgöranden och en större del av de tvister som i dag avgörsgenom skiljemannaförfarande.
• Den nödvändiga specialiseringen görs inom en enhetlig domstolsorganisatorisk ram
• Domstolens lokala anknytning förstärks
• Domarens arbetsuppgifter koncentreras till den dömande verksamheten
• Domarnas antal minskar

    Riksdagen har sedermera uttalat sig emot behovet av en domstolsorganisatorisk översyn (se SvJT 1986 s. 319).
    Kammarrättspresidenten Henry Montgomery har i denna tidskrift (1986 s.452) konstaterat att en fortsatt debatt ur praktisk synvinkel är meningslös mot bakgrund av riksdagens ställningstagande i organisationsfrågan. Han har dock ansett sig böra lämna vissa kritiska synpunkter på vår diskussion rörande bl. a. domstolarna och Europakonventionen. Montgomerys inlägg föranleder replik från vår sida i följande två hänseenden.
    1. Vår avsikt har inte varit att som ett självändamål förespråka en integration av de två domstolsorganisationerna. Däremot har vi funnit och i artikeln redovisat att vissa framtidsfrågor — vad vi inledningsvis betecknar som huvudfrågor — kunnat få en bättre lösning i en integrerad organisation i första

 

instans än i den nuvarande uppsplittrade ordningen. Det är väl känt att nuvarande domstolsorganisation både för allmänheten och de i organisationen ingående domstolarna rymmer problem av skilda slag och att organisationen inte är väl anpassad till de krav på effektiv och rationell rättskipning som samhällsutvecklingen reser. Även om riksdagen på grundval av justitieutskottets betänkande (1985/86:28) Rättskipningens organisation av olika skäl ansett att behov av en organisationsöversyn inte föreligger för närvarande, har dock utskottet i betänkandet (s. 22) ansett att man i det fortgående reformarbetet bör sträva efter att utjämna sådana olikheter mellan processordningarna i de båda slagen av domstolar som inte är rationellt motiverade och i övrigt verka för en önskvärd cirkulation av domare mellan domstolar. Riksdagen kan därmed inte sägas ha tagit någon slutlig ställning i fråga om domstolarnas framtid. Det är också angeläget att debatten hålls levande. Frågeställningar måste preciseras och olika förslag till lösningar formuleras. Det är också ofrånkomligt att en så viktig fråga som en framtida domstolsorganisation kräver en lång mognadsprocess.
    Montgomery anger avslutningsvis i sin artikel att frågan om domaryrkets dragningskraft är den viktigaste frågan när det gäller våra domstolar och att krafterna primärt bör sättas in där "i stället för att splittras upp på all skönsorganisatoriska frågor". Mot bakgrund av Montgomerys väl kända engagemang för domaryrket och kvaliteten i den dömande verksamheten hade vi förväntat oss att han skulle kunna se samband mellan "yrkesfrågorna" och de organisatoriskt betingade framtidsfrågorna. För oss, som självfallet delar hans syn på vikten av att förstärka yrkets attraktionskraft, är det emellertid väsentligt att domstolarnas funktion i samhället — och därmed hur de bör organiseras för att bäst kunna uppfylla sina rättskipningsuppgifter — principiellt och praktiskt bör vara överordnad yrkes- och karriärfrågorna. De organisatoriska förbättringar som vi vidhåller bör övervägas inför 1990-talet skulle sammantaget enligt vår mening stärka domstolarnas ställning och därmed även förbättra yrket som sådant. Att detta också skulle kunna medföra förändringar som skulle kunna uppfattas som negativa av enskilda befattningshavare i de nuvarande organisationerna bör inte få skymma detta förhållande.
    2. Montgomery menar att vårt resonemang om domstolarna och Europakonventionen är "grumligt" och tvivelaktigt. Den uppfattningen föranleder följande försök till klarläggande.
    I artikeln redovisade vi slutsatsen att det skulle vara lättare att i en sammanhållen organisation införa en generell domstolskontroll av förvaltningsbeslut. Såväl vi som tydligen också Montgomery anser att det krav som bl. a. ställs i art. 6 i Europakonventionen på vår rättsordning förutsätter en ändring härvidlag. Vad vi däremot inte påstått, som Montgomery i sin artikel gör gällande, är att en bibehållen uppdelning i två domstolsorganisationer i sig inte skulle gå att förena med konventionens krav på överprövning hos domstol av de myndighetsavgöranden, som rör den enskildes civila rättigheter och skyldigheter. Argumentet för en integrerad organisation är enligt vår uppfattning att man undviker de problem med forumfrågor och behörighetsvillkor som två organisationer medför. Detta argument, som är en generell fördel om man har en sammanhållen organisation, får en särskild tyngd när det gäller domstolskontroll av förvaltningsbeslut, där kravet på en renodlad rättskipningsfunktion måste ställas högt. Vi erinrade i det sammanhanget omatt andra debattörer i fråga om förvaltningsdomstolarna hävdat att någon

 

klar gräns beträffande dem inte kunde dras mellan förvaltning och rättskipning. En sådan uppfattning ansåg vi ägnad att kunna skapa oklarhet kring ett nytt överprövningsinstitut. Denna oklarhet kunde helt enkelt undanröjas i en ny integrerad organisation, där någon tvekan inte behövde föreligga om gränsen mellan rättskipning och förvaltning. Det förslag, som sedermera har presenterats i departementspromemorian (Ds Ju 1986:3) Europarådskonventionen och rätten till domstolsprövning i Sverige, om en utvidgning av resningsinstitutet för regeringsrättens vidkommande i syfte att försöka tillmötesgå Europakonventionens krav på denna punkt jävar inte denna uppfattning. Ett genomförande av förslaget skulle snarare, bortsett från dess eventuella brister i övrigt, splittra bilden ytterligare.
    I vår diskussion om Europakonventionen tillät vi oss att något ironiseraöver den syn på Europakonventionen som ibland förekommit i den svenska debatten. Vi använde för att — trodde vi — göra ironin tydlig uttrycket "progressiv traditionalism" om en tänkt svensk attityd. (Det motsägelsefulla i kombinationen av de två begreppen ansåg vi borde avslöja avsikten). Ironin borde vi ha avstått ifrån inser vi numera, sedan Montgomery beskyllt oss för provinsialism. Vi kan försäkra Montgomery att vi fäster mycket stor vikt vid behovet av internationell harmonisering i allmänhet och skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna i synnerhet.
    Mot bakgrund av denna samsyn utgår vi från att den fortsatta debatten om domstolarna på 1990-talet kommer att ske i det breda och internationella perspektiv som är nödvändigt.
 

Krister Thelin, Bengt Almebäck, Olof Söderström