Mänskliga rättigheter — räcker andra kapitlet regeringsformen?

 

Av rättschef GÖRAN REGNER

 

Bakgrund
Den 1 januari 1980 utgjorde slutpunkten på ett mer än 40-årigt arbete för att i svensk grundlag införa en rättighetskatalog av den typ som förekommer i många andra länders författningar. Arbetet hade bedrivits i bl. a. den s. k. Tingstenska utredningen, författningsutredningen, grundlagberedningen, 1973 års fri- och rättighetsutredning samt slutligen rättighetsskyddsutredningen.
    Det långvariga och grundliga utredningsarbetet vittnar om de svårbemästrade problem som är förenade med önskemålet om att på ett tillfredsställande sätt tillgodose å ena sidan viljan att bereda de medborgerliga fri- och rättigheterna starkast möjliga skydd och, å andra sidan, intresset av att skyddsregleringen inte skall omöjliggöra eller allvarligt försvåra lagstiftning till skydd för väsentliga samhälleliga eller enskilda intressen.
    Grundlagberedningen, som lade fram förslaget till den nya regeringsformen, enades om en kompromiss beträffande de medborgerliga fri- och rättigheterna. I frågan om grundlagen skulle reglera inte bara formen för samhällsorganens beslut utan också innehållet i dessa var meningarna nämligen i viss utsträckning delade inom beredningen.
    Vissa ledamöter av beredningen ansåg det angeläget att den nya regeringsformen skulle innehålla vissa bestämmelser om medborgarnas fri- och rättigheter, bestämmelser som alltså inte skulle kunna sättas åt sidan genom vanlig lag. Det gällde främst sådana som är av intresse för politisk verksamhet, de s. k. opinionsfriheterna. Dessa ledamöter hade dock inte tagit ställning för någon bestämd rättslig konstruktion.
    Andra ledamöter framhöll att den nya regeringsformen skulle ge en felaktig bild av samhällets strävanden om den uppehöll sig enbart vid medborgarnas skydd mot övergrepp och inte samtidigt innehöll en programförklaring för ekonomisk, social och kulturell utveckling och utjämning på samhällets olika områden. Dessa ledamöter pekade vidare på de problem som är förenade med en rättslig prövning av riksdagens lagbeslut genom den s. k. lagprövningsrätten. Om frågan

 

50-37-170 Svensk Juristtidning

 

angående giltigheten i sådana beslut skulle prövas av de rättstillämpande myndigheterna, kunde det tänkas inträffa att ett av riksdagen fattat beslut underkändes därför att en myndighet ansåg att beslutet innefattade en sådan begränsning som enligt grundlagen skulle kräva en viss form. Detta kunde föranleda osäkerhet om innebörden av gällande rätt och indirekt få till följd att de rättstillämpande organen drogs in i politiska strider.
    Den lösning man enades om var att förslaget till regeringsform ifråga om de politiska fri- och rättigheterna och den personliga friheten å ena sidan skulle innehålla klara beskrivningar men å andra sidan medge att de angivna fri- och rättigheterna kunde begränsas genomlag antagen med vanlig riksdagsmajoritet. Vidare skulle lagprövningsrätten i sin dåvarande form finnas kvar.
    Regeringen följde denna linje när förslaget till ny regeringsform lades fram för riksdagen. Som bekant beslutade riksdagen att frågan ihela dess vidd skulle utredas av en särskild utredning, fri- och rättighetsutredningen.
    Denna utredning enades om en utbyggnad av rättighetsskyddet, men i åtskilliga frågor ville en minoritet ha ett längre gående grundlagsskydd.
    De förslag som fri- och rättighetsutredningen lade fram blev i alltväsentligt antagna av riksdagen. Vissa frågor som var föremål för olika uppfattningar hänsköts till fortsatt utredning. Konstitutionsutskottet framhöll att arbetet på en förstärkning av grundlagsskyddetinte fick anses avslutat med den etappen. Utskottet förordade att vissa delar av frågekomplexet skulle utredas vidare i syfte att bl. a. utröna möjligheterna till en ytterligare förstärkning av det materiella och legala rättsskyddet. Riksdagen anslöt sig till detta (KU 1975/76:56, rskr. 414).
    Utredningsuppdraget utfördes av rättighetsskyddsutredningen. Utredningen föreslog flera förstärkningar av skyddet för de redan införda rättigheterna. Bl. a. kan nämnas regler om ett särskilt förfarande vids. k. rättighetsbegränsande lagstiftning, utökad lagrådsgranskningsamt inskrivandet av lagprövningsrätten i grundlagen. På vissa punkter förordades kompletteringar av de fri- och rättigheter som redan fanns inskrivna i grundlagen, men någon egentlig utökning av antalet fri- och rättigheter var det inte fråga om.
    I rättighetsskyddsutredningen enades de fyra största riksdagspartierna om samtliga förslag. Det värdefulla i en sådan enighet var också vägledande i arbetet på propositionen och i riksdagen. Bl. a. framhölls det stora värde som ligger i att lagar om demokratins spelregler beslutas under största möjliga enighet (prop. 1978/79: 195 s. 32, KU 39 s. 7).

 

    I motioner i riksdagen och i den allmänna debatten förs fortlöpande fram krav på utbyggnad av rättighetsskyddet. Ofta rör det sig om frågor som redan har behandlats under det beskrivna lagstiftningsarbetet. Riksdagen har vid varje tillfälle avstyrkt motioner i olika sådana frågor med motiveringen att det synes lämpligt att avvakta erfarenheterna av den utbyggnad som har skett genom de aktuella reformerna (se bl. a. KU 1986/87:17, prot. 54).

 

Är regleringen tillfredsställande?
Rättighetskapitlet har haft sin nuvarande utformning i snart åtta år. Det kan därför vara befogat att ställa frågan om reformen har utfallit väl och om den motsvarar de förväntningar man hade på den. Fungerar regelsystemet på ett tillfredsställande sätt eller behöver det ändras?
    Det går knappast att svara entydigt ja eller nej på den frågan. Rättighetsregleringen är ju resultatet av en kompromiss och som vid alla kompromisser gäller givetvis att ingen sida anser sig vara heltnöjd. Det är därför i och för sig inte något anmärkningsvärt att diskussionen om rättighetsskyddet fortsätter.
    Å andra sidan bör man beakta att den debatt som förs gäller tämligen begränsade frågor och inte några avgörande förändringar i rättighetsskyddet. Man skall därför inte överdriva räckvidden av den diskussion som ändå gäller enskildheter i regleringen. Frågan om rättighetsregleringens utformning bör tveklöst behandlas i ett brett perspektiv.
    När man diskuterar behovet av grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter bör man hålla i minnet att enighet har rått om att det starkaste skyddet för sådana rättigheter ligger i det demokratiska systemet som sådant med fritt arbetande politiska partier som slårvakt om de grundläggande politiska rättigheterna, med fria val byggda på allmän och lika rösträtt, med behandling i riksdagen av lagförslag och med en vidsträckt allmän debatt. Inte ens det starkaste grundlagsskydd hjälper om medborgarnas demokratiska medvetande sviktar.
    Att den viktigaste garantin mot angrepp på de grundläggande fri och rättigheterna får anses vara demokratins förankring i folkopinionen kan bestyrkas av att de fri- och rättigheter som i praktiken tillkom medborgarna redan före den nya regeringsformen till stor del hade vuxit fram utan något egentligt stöd i grundlag. Det var inte några brister i det faktiska skyddet för medborgarna som tillgodosågs genom resultatet av det utredningsarbete som bedrevs under hela 70talet. Endast vissa smärre förändringar behövde göras i den befintliga

 

lagstiftningen för att den skulle komma i överensstämmelse med de principer som man slutligen enades om.
    Man kan nog våga påstå att en rättighetsskyddslagstiftning fyller en förhållandevis begränsad funktion för allmänheten i ett samhälle som det svenska med en mycket starkt förankrad demokratisk medvetenhet hos medborgarna och en väl utvecklad folkstyrelse. Men rättighetsskyddet är ju avsett som ett värn för medborgarna även under oroliga förhållanden. Skulle Sverige drabbas härav kan skyddet visa sig bli högst betydelsefullt. Och den praktiska betydelsen under normala förhållanden skall ingalunda underskattas.
    I ett hänseende har ju i Sverige sedan lång tid tillbaka funnits en särskild rättighetsreglering nämligen när det gäller yttrandefriheten i tryckta skrifter. Denna rättighet är starkt förankrad. Massmedierna och andra är mycket vaksamma inför vad som kan betraktas som inskränkningar i denna rätt, vilket givetvis är av omistligt värde närdet gäller att värna om den.
    Också på tryckfrihetens område har det bedrivits ett långvarigt reformarbete. Parallellt med utredningarna på fri- och rättighetsområdet arbetade först massmedieutredningen och senare yttrandefrihetsutredningen med att överväga möjligheterna att bygga ut det grundlagsskydd som bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ger tryckta skrifter bl. a. så att det skulle omfatta också andra medier.
    I en lagrådsremiss i november 1986 lade regeringen fram förslag på grundval av yttrandefrihetsutredningens betänkande. Regeringen föreslog — förutom vissa ändringar i fråga om de tryckta skrifterna — att det tryckfrihetsrättsliga skyddet skulle utvidgas till att avse också radio och TV, filmer och videogram samt ljudupptagningar. Då det visade sig att tillräcklig enighet i riksdagen inte skulle kunna nås om den lagtekniska lösning som valts i den delen — och som innebar att de nya bestämmelserna fogades till tryckfrihetsförordningen som en ny andra avdelning — lade regeringen inte fram förslaget i en proposition.
    Frågan övervägdes därefter i en särskild beredningsgrupp med företrädare för samtliga riksdagspartier. Man lyckades dock inte enas om någon lösning i gruppen. Regeringen avvaktar nu riksdagsbehandlingen av en proposition om ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m. (prop. 1986/87:151). I samband med detta kan frågan om grundlagsskyddet för nya medier väntas bli upptagen på nytt.
    Frågan om rättighetsskyddet här i landet skall ses också mot bakgrund av att Sverige sedan år 1952 är bundet av Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Härigenom har Sverige gjort långtgående åta-

 

ganden i dessa avseenden. Sverige har också accepterat Europadomstolens jurisdiktion. Mera härom senare.

 

Fördelningen av normgivningsmakten
Rättighetsregleringen i regeringsformen ingår som en komponent i fördelningen mellan riksdagen och regeringen av normgivningskompetensen. I den mån de i regeringsformen angivna fri- och rättigheterna över huvud taget kan begränsas gäller ju som princip att en sådan normgivning skall beslutas av riksdagen genom lag. Ser man regleringen i detta begränsade perspektiv är det lättare att ha en uppfattning om hur den har fungerat i praktiken.
    Man vågar nog påstå att regeringsformens system för fördelning av normgivningskompetens på det hela taget har utfallit väl. Riksdagen har tillförsäkrats beslutanderätten i sådana frågor där det ter sig naturligt och riktigt att normgivningen tillkommer genom beslut av folkrepresentationen. Det gäller alla frågor som angår åligganden från det allmännas sida gentemot enskilda. De delegerings möjligheter som finns ger möjlighet att överlåta till regeringen att besluta föreskrifter i vissa angivna ämnen. Detta är en praktisk lösning som inte äventyrar effektiviteten i beslutsfattandet men låter riksdagen ha det avgörande inflytandet.
    Från början innebar rättighetsregleringen i regeringsformen att de särskilt angivna fri- och rättigheterna fick begränsas genom lag som beslutades i vanlig ordning. I grundlagberedningens förslag ingick reglerna i kapitlet om normgivningsmakten. I den nya grundlagen togs reglerna visserligen in i ett särskilt kapitel men det vanliga lagstiftningsförfarandet var tillämpligt. Först till följd av rättighetsutredningens förslag infördes det särskilda minoritetsskyddet för fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning. Detta fick till följd att reglerna blev lagtekniskt ganska invecklade. Över huvud taget ger andra kapitlet i regeringsformen onekligen ett något komplicerat intryck som kontrasterar mot den tilltalande enkelheten i den ursprungliga regleringen.
    Minoritetsskyddsregeln har använts en enda gång under de åtta år den varit i kraft. Då flyttades ikraftträdandet av det s. k. extremvåldsförbudet i videovåldslagen fram tolv månader. Frågan kan ställas om detta enda exempel på tillämpning av bestämmelsen har verkat återhållande på den politiska viljan att utnyttja minoritetsskyddsregeln vid senare tillfällen. I varje fall har den restriktiva användning avförfarandet som riksdagen förutsatt blivit verklighet.
    Det kan diskuteras vilka vinningar det i praktiken innebär för de medborgerliga fri- och rättigheterna att införa den typ av rättsligt

 

bindande procedurregler som det här är fråga om. Risken finns att man tillskapar krångliga system som utan att ge några vinster för rättigheterna innebär onödiga procedurer och försvårar genomförandet av angelägen lagstiftning som det i riksdagen råder stor enighet om. De medför också en risk för att den politiska diskussionen i sakfrågor kommer att belastas av juridiska tvistigheter.
    Varken politiken eller juridiken torde gagnas av en sådan utveckling.

 

Några synpunkter på rättighetskatalogen
Både före och efter det att rättighetskatalogen slutligt fastställdes har det väckts förslag i riksdagen om grundlagsskydd för näringsfriheten. Riksdagen har efter år 1980 vid varje tillfälle avstyrkt motionerna med den tidigare nämnda motiveringen att det synes lämpligt att avvakta erfarenheterna av den utbyggnad av rättighetsskyddet som har skett. Det har dessutom framhållits att en grundlagsregel inte kan utformas med en sådan precision att den blir meningsfylld.
    Full enighet torde råda om principen att var och en har rätt att driva näring och utöva det yrke han vill. Denna princip måste dock genombrytas av bl. a. säkerhets-, hälsovårds-, arbetarskydds- och ordningssynpunkter. Att på ett tillfredsställande sätt i grundlagen ange villkoren för dessa undantag låter sig svårligen göras. Om man i grundlag skulle försöka skriva in näringsfriheten, skulle resultatet därför troligen bli en tämligen intetsägande bestämmelse. Det kan diskuteras om den skulle ge ett mycket bättre rättsligt skydd än det som redan nu finns genom bestämmelserna i åttonde kapitlet.
    En annan rättighet som diskuterats mycket både före och efter rättighetsskyddsreformen är äganderätten eller — som den också brukar benämnas — egendomsrätten.
    I rättighetskapitlet finns en bestämmelse om ersättning vid expropriation (18 §), däremot finns det inte någon regel om äganderätten som sådan. Krav på detta fördes fram i riksdagen när propositionen på grundval av fri- och rättighetsutredningens förslag behandlades men avslogs (KU 1975/76:56 s. 35, rskr. 414).
    Motioner förekommer årligen med krav på ett starkare skydd för denna rättighet. Diskussionerna runt äganderätten och vad den står för intensifierades i samband med debatten om införandet av den s. k. engångsskatten. Riksdagen har dock inte funnit skäl att frångå tidigare ställningstaganden. Även här har skälet varit att ytterligare erfarenheter av reformen på fri- och rättighetsområdet bör avvaktas innan initiativ tas till förändringar (se bl. a. KU 1986/87: 17, prot. 54, KU1987/88:9, prot. 31).

 

    Ett av de skäl som anförts för att införa en grundlagsbestämmelse om äganderätt har varit att Sverige fällts i Europadomstolen för bl. a. brott mot egendomsskyddet enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till europakonventionen. Det är dock bara i ett enda mål som detta har skett. Jag återkommer till det men vill här påpeka att den nämnda artikeln har en sådan oprecis rättslig innebörd som man hittills har velat undvika i den svenska rättighetsregleringen. Försök att skapa en mera konkret rättsregel kan knappast anses visa att man kan hitta en invändningsfri utformning (se t. ex. Myhrman — Petrén— Strömholm Marknadsekonomins rättsliga grundvalar).
    Ett annat område som på senare tid tilldragit sig stor uppmärksamhet är skyddet för den enskildes integritet, och då särskilt det som ibland kallas dataskyddet, eftersom det är riskerna för integritetsintrång i samband med förande av register med hjälp av ADB som oftast åsyftas.
    Data- och offentlighetskommittén lade hösten 1987 fram ett delbetänkande (Ds Ju 1987: 8) Integritetsskyddet i informationssamhället 3 Grundlagsfrågor. I betänkandet föreslog kommittén att rättighetskatalogen skall utvidgas med en bestämmelse om integritetsskydd vid automatisk databehandling. På grundval av förslaget har regeringen lagt fram en proposition (1987/88:57) om grundlagsfäst integritetsskydd. I propositionen föreslås att det i rättighetskatalogen skall skrivas in grundregler om skydd för den enskildes personliga integritet vid dataregistrering. Regeln innebär att varje medborgare i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans personliga integritet kränks genom att uppgifter om honom registreras med hjälp av automatisk databehandling.
    Ett annat ämne som diskuterades mycket under reformarbetet varde sociala rättigheterna. Dessa är av en annan typ än de "klassiska rättigheterna", vilka i första rummet syftar till att bereda den enskilde ett skydd mot staten. De sociala rättigheterna avses i stället bereda den enskilde ett skydd med hjälp av det allmänna och är ett uttryck för samhällets omsorg om den enskilda människan. Enighet rådde under utredningsarbetet om att dessa rättigheter skulle ingå i regeringsformen eftersom de principer som uttrycks genom dem i dagens svenska samhälle har stor betydelse för den enskildes välfärd. Dessa rättigheter lämpade sig dock inte att skriva in som rättsregler. De utformades i stället som målsättningsstadganden och togs in i första kapitlet i regeringsformen (2 § andra stycket). På grund av sin utformning är denna reglering juridiskt sett enklare att komplettera. Å andra sidan kan värdet av de rättigheter som nu finns inskrivna på detta sätt tunnas ut, om antalet tillägg blir för omfattande.

 

Författningsdomstol
En fråga som också varit föremål för en hel del diskussion under senare år är tanken på att inrätta en författningsdomstol. Bl. a. fri- och rättighetsutredningen och rättighetsskyddsutredningen avvisade visserligen enhälligt tanken på en författningsdomstol, men förslaget är återigen aktuellt.
    Folkstyrelsekommittén, som bl. a. hade till uppgift att föreslå åtgärder för att förbättra medborgarnas möjligheter att göra sitt inflytande gällande i politiken, överlämnade i februari 1987 sitt huvudbetänkande (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor. I betänkandet diskuteradekommittén frågan om införandet av en författningsdomstol. Kommittén avvisade denna tanke. Det vore enligt kommittén olyckligt om utrymmet för lagprövning vidgades. Det skulle kunna leda till rättsosäkerhet och skada förtroendet för rättsordningen. Skulle samtidigt all lagprövning centraliseras till en författningsdomstol skulle detta organfå en maktställning som inte bör tillkomma en domstol i ett demokratiskt samhälle (s. 258).
    En ledamot av kommittén reserverade sig i denna del. Han ansåg att behovet av att få vissa frågor med anknytning till grundlag och t. ex. vallag prövade utifrån strikt juridiska utgångspunkter i dag framstår som allt mer markerat. Mot denna bakgrund borde enligt ledamotens mening frågan om inrättande av en författningsdomstol, dess kompetens, sammansättning och verksamhet snarast utredas allsidigt och inträngande (s. 283).
    Under remissbehandlingen tilldrog sig frågan om införandet av en författningsdomstol ett relativt begränsat intresse. Utöver ledamöter i politiskt valda församlingar var det endast de juridiska fakultetsnämnderna vid Stockholms och Lunds universitet samt Svenska arbetsgivareföreningen, KDS och Medborgarrättsrörelsen som ställde sig positiva till reservationen i betänkandet. I den proposition (1987/88: 22) om vissa grundlagsfrågor m. m. som beslutades på grundval av kommitténs betänkande föreslogs inte heller inrättandet av någon sådan domstol.
    Ett argument som ofta förs fram i diskussionen om införandet av en författningsdomstol är att enskilda personer som är missnöjda med den svenska lagstiftningen skulle kunna vända sig till en sådan domstol i stället för att anföra klagomål hos den Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna och Europadomstolen. Man kan ställa sig frågande till den bakomliggande tankegången eftersom den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte införlivats med svensk rätt. Den kan då inte tillämpas direkt av svensk domstol. Och även om en

 

svensk författningsdomstol på ett eller annat sätt skulle tilläggas uppgiften att pröva vår lagstiftnings överensstämmelse med Europakonventionen, skulle det ju inte finnas några som helst garantier för att domstolens uppfattning i olika tolkningsspörsmål skulle överensstämma med Europarådsorganens. Konventionen är som bekant mycket allmän hållen och lämnar ett vitt utrymme för olika tolkningar.
    Även i övrigt är de sakliga argumenten oklara, och folkstyrelsekommittén menade att debatten om en författningsdomstol till stor del bygger på en missuppfattning. Man kan därför knappast vänta att en författningsdomstol kommer att införas i Sverige. Den i grundlagen inskrivna lagprövningsrätten och lagrådsgranskningen kan i stället anses utgöra tillräckliga verkningsmedel vid eventuella överträdelser av grundlagsbestämmelserna. Argumentet att man med en författningsdomstol svårligen undgår att politisk makt, utövad av demokratiskt valda organ, förs över till icke politiska organ, torde fortfarande ha kvar sin bärkraft.

 

Europadomstolen
Slutligen bör något ytterligare Sveriges förhållande till Europadomstolen och de avgöranden som varit aktuella där beröras. Den som tar del av debatten om skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna får lätt intrycket att Sverige vid ett stort antal tillfällen skulle ha fällts i domstolen. Detta är dock inte fallet. Det är visserligen sant att antalet anmälningar mot Sverige har ökat, men detta behöver ju inte innebära annat än att medborgarna blivit mer medvetna om sina möjligheter att föra talan mot olika beslut. Just debatten kring frågorna medför emellertid att många människor får en felaktig föreställning om att det bara är att vända sig till Europadomstolen för att få upprättelse i varje handa frågor där man anser sig orättvist behandlad.
    Det kan förtjäna erinras om att Sverige endast vid fyra tillfällen fällts av domstolen. Det första och kanske mest kända fallet är målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige. Vad frågan där bl. a. gällde var huruvida svensk rätt står i överensstämmelse med den praxis som utvecklats med avseende på rätten att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade i opartisk och offentlig rättegång. Samma fråga prövades bl. a. i fallet Pudas mot Sverige.
    Regeringen har nyligen till riksdagen överlämnat en proposition (1987/88: 69) som syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet och säkerställa att svensk rätt motsvarar Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen såvitt avser rätten till domstolsprövning. Till grundför förslaget ligger en departementspromemoria (Ds Ju 1986: 3) Europakonventionen och rätten till domstolsprövning i Sverige. Enligt

 

propositionen skall en ny lag om s. k. rättsprövning av regeringens och förvaltningsmyndigheters beslut träda i kraft den 1 maj 1988.
    I målet Sporrong—Lönnroth var också frågan om egendomsskyddet aktuellt. Avgörandet innebar en kritik mot det system med långvariga expropriationstillstånd i kombination med nybyggnadsförbud som då förekom. Grunden för denna kritik är i allt väsentligt undanröjd genom ändringar i lagstiftningen. Vissa ytterligare justeringar föreslås i den nyss nämnda propositionen.
    Ett annat fall där Sverige fällts gällde straffprocessuella frihetsberövanden. Enligt en proposition som nyligen i allt väsentligt antagits av riksdagen skall reglerna om domstolsprövning av dessa frihetsberövanden anpassas till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen (prop. 1986/87: 112, JuU 1987/88:7).
    Från svensk sida är givetvis inställningen att den svenska lagstiftningen skall vara anpassad till vad som krävs enligt konventionen.Som redan antytts är emellertid svårigheterna stora när det gäller att på förhand bedöma vilken innebörd som vid Europadomstolens tolkning kan komma att läggas in i en viss artikel.

 

Sammanfattning
Enligt min mening kan man knappast svara entydigt ja eller nej påden frågan som ställs i rubriken. Det går inte att slutgiltigt slå fast att det skydd som vid ett visst tillfälle finns för de medborgerliga rättigheterna är tillräckligt för framtiden. Utvecklingen kan visa att någon bestämmelse behöver kompletteras, därför att den inte täcker in det avsedda området eller därför att ett nytt område behöver omfattas av reglerna. Man kan utgå från att debatten kommer att fortsätta. På så sätt far vi en levande konstitutionell diskussion. En sådan är naturlig i en demokrati.