Domarutbildningen igen
I SvJT 1982 s. 747 ff ställer presidenten Skarstedt frågan: "Har vi en bra domarutbildning i vårt land?" I artikeln beskrivs den nuvarande ordningen med akademiska studier följda av tjänstgöring i både underrätt och överrätt ända fram till adjunktionen och assessorsförordnandet. Författaren hoppades att hans inlägg skulle bli inledningen till ett tankeutbyte om innehållet i den framtida domarutbildningen. Därav blev praktiskt taget ingenting. Några korta repliker, det var allt. Tyvärr speglar denna debatt, som kom av sig redan från början, ett rådande ointresse för utbildningsfrågor. Detta sammanhänger förmodligen med det förhållandet, att någon egentlig utbildning av domare tidigare inte ansetts erforderlig. Den som börjat tjänstgöra i hovrätt eller kammarrätt har hittills i bästa fall fått en viss handledning i föredragning. I övrigt har den unge fiskalen förutsatts få träning nog i sitt dagliga arbete med inläsning av mål, föredragning och medverkan vid huvudförhandlingar, därvid han kanske också får delta i överläggningen till dom och beslut. I rättvisans namn bör dock medges att ansatser till en mera systematisk utbildning numera förekommer åtminstone i de större överrätterna. Hur som helst, all erfarenhet säger att tjänstgöringen i överrätt egentligen inte kan ersättas av någonting annat. Samtidigt som fiskalen tränas i det juridiska tänkandets konst fostras han genom arbetsmiljön till självständighet och integritet gentemot omvärlden. Men är detta nog? Domarbanan kommer sannolikt också i framtiden att i stort sett var sluten så som den är i dag. Det

 

innebär att den som antas till aspirant i överrätt normalt kan påräkna att förr eller senare bli ordinarie domare. Det förefaller egendomligt om den som skall ägna sig åt ett så kvalificerat yrke inte skulle ha behov av en fortlöpande utbildning. Tjänstgöringen som föredragande i överrätt skiljer sig dessutom avsevärt från dömande verksamhet i underrätt.
    I mitten av 1970-talet påbörjades försök med en centralt anordnad utbildning av hovrättsfiskaler inför deras förestående tjänstgöring i tingsrätt. Tillsammans med några kolleger fick jag vara med om utformningen av dessa fiskalskurser, vilka så småningom döptes om till domarkurser. De har skiftat både till omfång och innehåll men efterhand har utbildningen fått en viss stadga grundad på erfarenheter från de inledande försöken. Utbildningen har numera uppdelats på tre avsnitt i internat under 3 — 4 dagar. Domarkurs I beräknas infalla tämligen kort tid efter fiskalsgodkännandet. Kursen behandlar främst formell processledning med viss tonvikt på domarens agerande i oförutsedda situationer. Utbildningen tar följaktligen sikte på processens yttreförlopp. Stommen i kursmaterialet har hittills utgjorts av ett antal skriftliga frågor eller diskussionsämnen berörande handläggningen av brottmål och tvistemål i kronologisk ordning. En del fristående avsnitt har också förekommit. Särskild uppmärksamhet har sålunda ägnats åt förlikning i tvistemål och domskrivning. Man kan alltid diskutera om det ena eller andra ämnet hör hemma i en kurs av det här slaget men det är att märka att innehållet i stort sett fått bestämmas av vad deltagarna efterlyst inför framtiden. Den som genomgått kursen har alltså bidragit med synpunkter på uppläggningen, som sedan kommit nästa fiskalskull till godo. Helt allmänt kan sägas att handledarna eftersträvat att i den första kursen ta upp övervägande jordnära problem, som just därför aldrig brukar bli föremål för diskussion. Svaren på sådana frågor förutsätts ju vara bekanta, när fiskalen kommer till tingsrätten; just därför vågar han inte fråga . ..
    Sedan fiskalen tjänstgjort minst ett år i tingsrätt följer domarkurs II och III. Tonvikten är här lagd på materiell processledning. Innehållet har koncentrerats till några få stora ämnen. I den mån de berörts redan under den inledande kursen kan de nu bli föremål för fördjupat studium. Detta medför att uppläggningen måste bli annorlunda. Undervisningen bedrivs därför övervägande i seminarieform med inslag av rättegångsspel.
    Kursverksamheten administreras av en utbildningssektion inom domstolsverket. Numera finns där också en utbildningsnämnd med rådgivande funktioner. Den består av företrädare för domstolsverket och olika domstolar samt representanter för JUSEK och ST-Domstol.
    Till förfogande för utbildningsändamål inom domstolssektorn står drygt 4miljoner kr., som fördelas på de olika personalkategorierna. Kostnaderna är höga. Ett dygn i internat kan beräknas kosta 800 kr. inklusive arvoden till lärarna. Därtill kommer bortfallet av arbetskraft på hemma domstolen, lågt beräknat till 350 — 500 kr. per dag. Slutligen tillkommer reskostnader och traktamenten. Volymmässigt torde emellertid utbildningsinsatserna fördela sig lika mellan juristsidan och kanslipersonalen av olika kategorier.
    Utbildning kostar, det framgår redan av statsverkspropositionen. Men är det ändå inte i det långa loppet väl använda pengar? Staten kostar alltså för närvarande på den unge domaren en eller annan kursvecka. Även om jämförelsen haltar är det sannolikt mycket mindre än vad som läggs ned på utbildning inom åklagar- och polisväsendet. Utsträcks jämförelsen till det

 

privata näringslivet blir skillnaden ändå större. Där har man tidigt blivit varse nödvändigheten av en systematisk utbildning även på hög nivå.
    Några stora förändringar av domarutbildningen efter kontinentalt mönster lär inte förestå i vårt land. Kanske de nuvarande resurserna inte heller behöver ökas nämnvärt. Vissa smärre förändringar kan ändå visa sig fruktbara. Exempelvis kan övningsuppgifterna tillställas deltagarna i förväg så att de får möjlighet att orientera sig kring frågorna och eventuellt läsa på sådantsom hunnit falla i glömska. Så lär i stor utsträckning ske inom bankvärlden, där inläsning av kursmaterialet i förväg utgör en förutsättning för att eleven skall få delta i den följande internatutbildningen. En del diskussionsämnen kunde kanske utbytas mot kortare föreläsningar o. s. v. Här har bara varit tal om de grundläggande kurserna för yngre domare vid de allmänna domstolarna. I princip föreligger naturligtvis samma behov av utbildning, när det gäller motsvarande personalkategorier vid förvaltningsdomstolarna. Där torde dessutom viss specialutbildning vara erforderlig.
    Till sist: Domarkurserna har veterligen mottagits positivt av fiskalerna, som tidvis stått i kö för att få vara med. Egendomligt nog tycks det vara tvärtom, när det gäller de etablerade domarna. Bara ungefär hälften av dem lär begagna sig av möjligheten till fortbildning genom deltagande i kurser och seminarier. Vad detta beror på är inte lätt att veta. Frågan om domarutbildningen borde under alla omständigheter vara för viktig för att bara mötas av misstro eller än värre likgiltighet.
 

Bertil Hagard