Gåtfull narkotikadom
I ett par fall från tiden före de stora ändringarna i narkotikastrafflagen har HD med berömvärt och föredömligt nit, grundligt och i klara ordalag analyserat ett antal gärningar med anknytning till narkotika för att kunna avgöra om de vore att betrakta som brott. (NJA 1982 s. 64, NJA 1982 s. 164 och NJA 1982 s. 525.) I en av domarna fann sig domstolen föranlåten att påpeka att det också i narkotikamål och även beträffande en tilltalad som under alla förhållanden kunde förutsättas vara engagerad i illegal handel med narkotika, måste för en fällande dom krävas att det blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med åtalet.
Det borde vara en självklarhet också att domstolarna skriver sina domar i sådan klartext att läsaren inte behöver sväva i tvivelsmål om varför en tilltalad fällts eller friats. Hur viktigt detta är, i all synnerhet när det gäller HD, behöver jag inte orda om här.
HD:s dom nr DB 29 den 6 oktober 1987 lämnar i sagda avseende mycket övrigt att önska.
Fallet gällde en person M som i samråd med två andra beslutat att i Turkiet köpa 0,5—1 kg heroin, smuggla narkotikan till Sverige och sedan överlåta den här. Enligt överenskommelsen skulle M ombesörja förvärvet i Istanbul och föra heroinet till Sverige. Han reste därför dit med omkring 50 000 kronor i kontanter. Pengarna var hans egna och skulle utgöra hans insats för förvärvet. Det belopp som ytterligare behövdes skulle de båda andra personerna ställa till hans förfogande genom insättning på bank i Istanbul. —M avstod emellertid från att invänta avtalad leverans och återvände till Sverige med oförrättat ärende.
För att börja från slutet så anser HD att M avstått från att fullfölja brottsplanen dels för att han hade fått anledning att misstänka att polisen i Stockholm hade upptäckt vad som var på gång dels för att han hade funnit att uppdraget varit förenat med oförutsedda svårigheter. Det var därför icke fråga om ett frivilligt tillbakaträdande.
HD bedömer gärningen som försök till grovt narkotikabrott och stämpling till grov varusmuggling. M:s 50 000 kronor förklaras förverkade jämlikt 6 §andra stycket andra meningen i narkotikastrafflagen (NSL).
Vad det var för variant av narkotikabrott, hur det kom sig att det som M utfört uppfyllde rekvisiten för att vara ett försök och vad i gärningsmannens agerande som gjorde att den nämnda grunden för förverkande kunde åberopas får vi inte reda på.
Somliga av oss älskar gissningslekar. Jag gör det inte. Jag tror inte att det beror på att jag är rädd för att gissa fel. När jag nu ger mig in i leken är det i varje fall inte risken för det som känns obehaglig. Nej, det är något annat och det är mera oro än obehag. Jag frågar mig: Vilka slutsatser kommer domstolarna att dra av denna dom?
Det avsnitt av domen som innehåller slutsatsen att det rör sig om ett försök till grovt narkotikabrott inleds med följande beskrivning: M gav sig ut medegna medel för att ombesörja förvärvet av narkotikan. Hans förfarande ingick som ett led i en större brottsplan som han själv varit med om att besluta.
HD drar därpå slutsatsen att M sålunda inte kunde anses ha intagit ställning som kurir i förhållande till de två personer som enligt vad ovan sagts skulle bidra med pengar till förvärvet. Enligt HD:s mening skall M:s åtgärder därför inte, som TR och HovR ansett och som RÅ i första hand yrkat, bedömas som brott enligt 1 § 5 NSL. (Ansvaret omfattar där den som bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotikan, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel.) De är däremot, fortsätter HD, att uppfatta som försök till grovt narkotikabrott.
Vad är det för försöksbrott? Det mesta talar för att det som avses är förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte enligt 1 § 3 i NSL. RÅ nämner detta lagrum i sitt genmäle och HD använder uttrycket "ombesörja förvärvet av narkotika."
Det finns emellertid en omständighet som talar mot. Den grund för förverkande som HD åberopar förutsätter att den befattning som M tagit med sina pengar skall vara brott enligt NSL! Befattning med pengar eller annan egendom är emellertid inte kriminaliserad som försök till förvärv enligt 1 § 3 efter vad jag kan förstå. Den fråga som ligger närmast till hands är då: Ar detinte bedömt som försök till förvärv utan till annan gärning i NSL. I så fall kan det knappast vara annan bestämmelse än 1 § 5 som kan komma i fråga. Men HD säger ju explicit att det inte kan vara fråga om brott enligt denna. Skälet
härtill är att M saknar en egenskap som erfordras hos gärningsmannen, nämligen att vara kurir. Då kan han givetvis inte heller begå ett försök till sådant brott. Inget talar heller för att HD grundar sin bedömning på att den anser det vara en tillfällig omständighet av det slag som sägs i BrB 23:1 att M inte företog resan med andras pengar.
Jag framhärdar alltså i min uppfattning att HD tänkt sig att det är fråga om ett försök till förvärv av narkotika enligt 1 § 3 NSL. Förverkandet kanske är grundat på att HD anser att M tagit befattning med pengarna på sätt som också innefattar straffbar förberedelse. Innan jag tittar närmare på det skall jag försöka förstå vad det är av det som M har gjort som kan innebära att förvärvet har påbörjats.
Som jag uppfattar det bygger HD inte sin bedömning på andra åtgärder från M:s sida än de som nämnts ovan. Jag finner därför inte anledning att spekulera över om M möjligen på annat sätt gjort sig skyldig till gärning som är straffbar enligt NSL.
Om detta är riktigt så anser HD att ett förvärv av narkotika är påbörjat när köparen ger sig iväg mot brottsplatsen försedd med egna pengar avsedda att utgöra del av vederlag för förvärvet. Jag kan svårligen tänka mig att HD menar att den som avser att köpa något har påbörjat förvärvet om han har pengar på sig.
Jag tror att detsamma måste gälla i fråga om resan. En förflyttning mot brottsplatsen eller dess omgivningar kan inte medföra att det brott man planerat har påbörjats. Givetvis gör jag undantag för fall där själva resandet tillhör det som är brottet som vid varusmuggling eller det brott som beskrivs i BrB 11:6.
Bara det förhållandet att M:s gärning ingick som ett led i en större brottsplan är ju inte tillräckligt för att brottet skall anses vara påbörjat. Som jag tidigare sagt finner jag inte anledning ta upp sådana möjligheter som jag inte bedömer kan ha legat till grund för HD:s bedömning, t. ex. att brottet påbörjats redan innan M åkte till Turkiet.
Jag återgår till förverkande frågan. Lämnande eller mottagande av pengar kan vara straffbart som förberedelse till narkotikabrott. Eftersom emellertid M:s gärning inte är befattning av det slaget kan alltså inte förverkandet vara grundat på detta. Inte heller kan jag tänka mig att skälet är att M:s innehav av egna pengar har bedömts vara straffbar befattning med hjälpmedel som avses i BrB 23: 2 första stycket. Det skulle bl. a. betyda inte bara att HD i strid mot den uppfattning som domstolen framfört i NJA 1972 s. 429 (på sid. 437) skulle anse att pengar är hjälpmedel vid förvärv utan också att de är hjälpmedel av sådant slag som krävs i BrB 23: 2. Så långt går inte ens departementschefen när han i prop. 1982/83: 141 s. 30 f. framför som sin mening att pengar avsedda som vederlag i vissa situationer kan anses som sådant hjälpmedel som kan förverkas enligt 6 § andra stycket första meningen NSL.
På det material som jag utgått från att HD lagt till grund för sin bedömning kommer jag alltså fram till dels att det inte kan vara fråga om försök tillförvärv av narkotika dels att M:s 50 000 kronor inte kan förverkas. Detta kan knappast betyda annat än att jag är helt fel ute. Det kan tyckas att jag då borde ha kastat det skrivna i papperskorgen efter att omsorgsfullt ha rivit det i små bitar. Ändå gör jag inte det. Jag hoppas nämligen att det skall göra en och annan glad och att det för någon skall kunna tjäna som memento!
Ett av justitieråden har utvecklat sin mening. Jag skall är inte säga mer om
den än att vederbörande uttalar viss oro för att tillbörlig hänsyn inte skulle tas till legalitetssynpunkter om räckvidden av 1 § 5 begränsades i enlighet med vad som sagts i lagförarbetena. Hon drar sig dock icke för att utan kommentar utvidga det straffbara området genom att i enlighet med de önskemål departementschefen framfört i propositionen till 1983 års lagändringar låta rekvisitet vederlag, som ingår under nämnda punkt, innefatta också sådant som äravsett som vederlag.
Den som är intresserad av narkotikalagstiftningen och rättspraxis på området kan läsa mera i Narkotikabrotten, en straffrättslig studie, som just har utkommit.
Olle Hoflund