Den statliga lönegarantin vid konkursNågra svårbedömda typfall

 

Av rådmannen ARNE WILHELMSSON.

 

1 Inledning
Det är flera än 20000 arbetstagare som varje år far ersättning genom den statliga lönegarantin vid konkurs (jfr SOU 1986: 9 s. 255). Arbetstagarnas anspråk på ersättning prövas i viss ordning innan lönegarantimedel betalas ut. För prövningsförfarandet svarar i första hand konkursförvaltare och kronofogdemyndigheter. I mera komplicerade fall görs prövningen av allmän domstol. Varje år hamnar på det härsättet ett visst antal mål som rör lönegarantin hos domstolarna.
    Många olika slags problem aktualiseras i prövningsförfarandet.Problemen drabbar naturligtvis i första hand arbetstagarna själva och deras fackliga organisationer. Som redan har framgått är det emellertid många andra som också är involverade i prövningsförfarandet. För allas vägledning finns det ett uppenbart behov av en sammanställning över domstolarnas avgöranden i lönegarantimålen. Jag har i den här uppsatsen gjort en sådan sammanställning i fråga om några svårbedömda typfall och samtidigt kommenterat fallen.¹ Jag har därvid bortsett från processuella problem, t. ex. sådana som har samband med arbetstagarens skyldighet att styrka sina krav.
    Lönegarantimålen hos domstolarna kan grovt hänföras till två huvudområden, ett mera arbetsrättsligt och ett mera konkursrättsligt. I fråga om de lönegarantimål som här betecknas som arbetsrättsliga kan sedan en uppdelning göras på gängse sätt. Tvisten kan sålunda gälla t. ex. sådana saker som arbetstagarbegreppet eller uppsägningstidens längd (jfr SOU 1986:9 s. 269 f). Från arbetsrättslig synpunkt behöver tvisten kanske inte vara så komplicerad även om den för en domare — som är ovan vid arbetsrätt — kan vara nog så svårbedömd. Det är emellertid en typ av tvister som här tilldragit sig särskild

 

¹ De rättsfallssamlingar till vilka hänvisas är NJA, RH och RIC, dvs. Nytt Juridiskt Arkiv I, Rättsfall från hovrätterna, utgiven av domstolsverket, resp. Rättsinformation,serie C, utgiven av riksskatteverket.1—38-161 Svensk Juristtidning

 

uppmärksamhet och som även för den arbetsrättsligt kunnige är klart svårbedömda. Tvistetypen gäller frågan om huruvida olika slags omkostnader och förmåner ryms inom det civilrättsliga lönebegreppet. I avsnitt 2 behandlas det här ämnet.
    Lönegarantimål med mera konkursrättsligt inslag avser som regelfrågan om arbetstagaren för sin fordran har betalningsrätt och/eller förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Många av rättsfallen på det här området gäller företagsledare eller andra personer i jämförbar ställning. De härvid tillämpliga författningstexterna är svårtillgängliga och bedömningarna kan inte minst av det skälet vara svåra. Ämnet behandlas i avsnitt 3.

 

2 Omkostnader, förmåner m. m.
2.1 Bakgrund
Den statliga lönegarantin omfattar bl. a. sådan fordran på lön eller annan ersättning som i en konkurs har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen, 1970:979 (FRL). Förmånsrätt har, såvitt här kommer i fråga, "lön eller annan ersättning på grund av anställningen". Både lönegarantin och förmånsrätten för lönefordringar är betingade av sociala skäl.
    Termen lön inrymmer enligt förarbetena (SOU 1969:5 s. 152) allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen. Här avses sålunda tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst, tillägg av typen risk och kallortstillägg samt även värdet av naturaförmåner. I lönebegreppet ingår vidare avtalsenliga omkostnader, t. ex. resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för att hålla egen bil och annan utrustning. Även sjukersättning, som arbetsgivaren enligt avtal skall utge till den anställde, räknas hit.
    Det råder alltså ingen tvekan om att lagen medger varje arbetstagare utdelning i konkurs och ersättning enligt garantin för en mängd omkostnader och förmåner vid sidan av kontantlönen. Lika fullt har det uppstått en hel del tillämpningsproblem kring frågan vad som är utdelnings- resp. ersättningsgillt. Förhållandet är föga överraskande.
    Redan i förarbetena finns sålunda i fråga om omkostnader uttalanden som visar medvetenhet om tillämpningsproblemen. Visserligen ansågs det som ett principiellt framsteg vid förmånsrättslagens tillkomst att lönebegreppet fick inbegripa avtalsenliga omkostnader (prop.1970: 142 s. 134 f). Emellertid uttalades det att en arbetstagare givetvis inte skall ha rätt till resekostnadsersättning, traktamente e. d. när han inte rest för gäldenärens räkning t. ex. när verksamheten upphört på grund av gäldenärens insolvens. Det tillades att om ersättningarna

 

är bestämda så att de delvis utgör en reell löneförstärkning kan en motsvarande del bevakas och komma att utgå med förmånsrätt trots att arbetstagaren inte haft anledning att resa för gäldenärens räkning (SOU 1969:5 s. 152 not 29).
    Såvitt avser förmåner av olika slag torde förhållandena i arbetslivet vid förmånsrättslagens tillkomst ha varit tämligen enkla. I förarbetena har förmånerna i vart fall inte tilldragit sig någon speciell uppmärksamhet. Nu är läget ett annat. I arbetslivet pågår fortlöpande en utveckling mot nya förmåner som utgår till arbetstagaren vid sidan av den kontanta lönen. Det har dessutom gjorts gällande att det i konkurser framställs krav på ersättning för förmåner, som arbetstagaren dessförinnan inte har redovisat i sin deklaration trots att de varit skattepliktiga (jfr prop. 1986/87:90 s. 135).
    Sammanfattningsvis gäller alltså att avtalsenliga omkostnader enligt förarbetena skall vara utdelnings- och ersättningsgilla i vissa fall även om arbetstagaren inte haft några utgifter. Så är fallet om rätten till ersättning för omkostnader kan sägas ha karaktär av en reell löneförstärkning. Omkostnaderna kan i det läget sägas bli förvandlade till utdelnings- och ersättningsgilla förmåner.

 

2.2 Omkostnader
De vanligaste omkostnaderna torde gälla fria resor och då särskilt ersättning för bilresor. Här kan man skilja mellan bl. a. den situationen att arbetstagaren använder sin egen bil i tjänsten och den att han har rätt att för privat bruk disponera tjänstebil vissa sträckor årligen. I den förra situationen är ersättningsfrågan uppenbarligen helt beroende av huruvida arbetstagaren behövt göra några resor för arbetsgivarens räkning. I den senare däremot kan man tala om en reell löneförstärkning eller, som Svea hovrätt i ett beslut, om en förmånsberättigad naturaförmån (RIC 37/87). I ett annat hovrättsavgörande hade arbetsgivaren ställt inte bara fri bil till arbetstagarens förfogande utan också fri bostad. Arbetstagaren ansågs berättigad till betalning "för dessa förmåner" (RH 1986:52).
    Representationskostnader utgör ett slag av omkostnader som varit uppe till bedömning i ett hovrättsfall. Riksskatteverket anförde i målet att utläggen för representation var att bedöma snarare som lån än som representation och följaktligen inte ersättningsgilla. Hovrätten däremot godkände representationskostnaderna som omkostnader och uttalade därvid följande (RIC 8/86).

 

Av den av Å i hovrätten åberopade utredningen framgår att det i hans arbetsuppgifter har ingått att verkställa representation för bolagets räkning. Omfattningen, inriktningen och förläggningen av representationen framstår

 

också som godtagbar med hänsyn till Å: s tjänsteställning. Ersättningen för sina utlägg har Å tidigare fatt i efterhand på samma sätt som vid tjänsteresor. Under sådana förhållanden får han anses berättigad till förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen för sin fordran på samma sätt som löntagarna enligt praxis får för traktamente och resekostnader vid resor i tjänsten.
    Å: s yrkande om betalning enligt lönegarantilagen för representationskostnader skall därför bifallas.

 

2.3 Förmåner
Det finns i arbetslivet ett mycket stort antal förmåner som utgår till arbetstagaren vid sidan av kontanter. Det tillkommer dessutom ständigt nya förmåner som framkallar svårigheter i tillämpningen. Tydligt är emellertid att inte allt som arbetstagaren uppfattar som förmånligt på en arbetsplats kan omvandlas till ett av förmånsrättslagen (och lönegarantilagen) skyddat anspråk. Det skall enligt lagtexten vara fråga om en fordran, dvs. något som kan utkrävas av arbetsgivaren,och det skall vidare kunna inordnas under lagtextens formulering "lön eller annan ersättning".
    Förmånerna kan, som riksskatteverket också gjort i ett yttrande i ett hovrättsfall (se RIC 37/87), mot den här bakgrunden delas in i tre grupper. En grupp är de klart utdelnings- och ersättningsgilla förmånerna, en annan de förmåner som lika klart inte är utdelnings- och ersättningsgilla. Övriga förmåner förs till mellangruppen — en grupp som utgörs av förmåner vilka bl. a. beroende på förmånens värde kan vara utdelnings- och ersättningsgilla.
    Riksskatteverket har beträffande de klart utdelnings- och ersättningsgilla förmånerna anfört att de karakteriseras av att arbetstagaren får ersättning i kontanter om han avstår från förmånen. Till den här gruppen har riksskatteverket fört fri bostad, fri kost, fri telefon samt bilförmån.
    Den andra gruppen åter — de inte utdelnings- och ersättningsgilla förmånerna — utmärks i stället av att arbetstagaren inte kan avstå från förmånen mot ersättning. Som exempel på de här aktuella förmånerna nämner riksskatteverket förfriskningar under arbetet (fritt kaffeo. d.), sedvanliga rabatter (som ligger på en rimlig nivå) åt anställda, regelbundna hälsokontroller och fritt utnyttjande av motionslokaler som arbetsgivaren tillhandahåller.
    Mellangruppen slutligen utgörs enligt riksskatteverket av förmåner som innebär att arbetsgivaren subventionerar den kostnad arbetstagaren annars skulle haft. Förmånen kan inte bytas ut mot kontanter. Samtidigt är förmånen inte av endast obetydligt värde för arbetstagaren. Förmånen innebär i praktiken en inbesparing i hans personliga levnadsomkostnader. Exempel på förmåner som hör till denna grupp

 

är subventionerad kost, t. ex. lunch till nedsatt pris, och tjänsteuniform e.l. som tillhandahålls till förmånligt pris.
    Svea hovrätt har i målet kommenterat riksskatteverkets yttrande påföljande sätt.

 

Riksskatteverket har i sitt yttrande bl. a. fäst avseende vid om förmånen varit förvandlingsbar till kontant ersättning eller inte eller om förmånen haft ett betydande ekonomiskt värde för den enskilde. Till detta skulle enligt hovrättens mening också kunna läggas vilken vikt som det kan antas att de avtalsslutande parterna har fäst vid förmånen i fråga när lönen skulle bestämmas. Det är då inte obekant att skattefria förmåner har kommit att spela en allt större roll vid lönesättningen på arbetsmarknaden. Detta har också uppmärksammats av skattemyndigheterna på det sättet att vissa förmåner taxeras som inkomst av tjänst medan andra betraktas som skattefria.

 

Sammanfattningsvis kan riksskatteverkets och Svea hovrätts uttalanden sägas innebära att en förmån är utdelnings- och ersättningsgill om den, som förarbetena uttrycker det, har karaktär av en reell löneförstärkning (jfr avsnitt 2.1). Bedömningen av förmånens karaktär bör naturligtvis utgå från en tolkning av anställningsavtalet. I sammanhanget är givetvis också av betydelse sådana saker som förmånens ekonomiska värde för den enskilde och den skattemässiga behandlingen av förmånen.
    Utöver vad som redovisats under närmast föregående avsnitt är det inte så många typer av förmåner som hittills i lönegarantisammanhang kommit upp till prövning hos domstolarna. Den förmån som tilldragit sig störst uppmärksamhet är rätten till s. k. lunch- eller måltidskuponger av typen rikskuponger. Denna har bedömts bl. a. i två hovrättsfall. Det yngre av dessa är det nyss åberopade i vilket riksskatteverket avgivit yttrande. Här bör emellertid uppmärksamheten först riktas mot det äldre.
    I detta fall (RH 7/85 = RIC 14/85) har arbetstagarens yrkande om ersättning enligt garantin för lunchkuponger lämnats utan bifall. Tillstöd härför har hovrätten anfört följande.

 

Beträffande sådana lunchkuponger, s. k. rikskuponger, om vilka i detta mål är fråga, gäller enligt av riksskatteverket utfärdade anvisningar bland annat följande. Det förutsätts att kupongerna utnyttjas under arbetsdagen eller i omedelbar anslutning till arbetstidens förläggning. Detta innebär att kupongerna normalt kan utnyttjas endast under lunchtid. Vidare får kupongerna inte bytas mot kontanter. Om kupongerna inte kan utnyttjas vissa dagar eller under viss period — exempelvis vid sjukdom, vid deltagande i internatkurser eller vid tjänsteresor — bör sådana outnyttjade kuponger antingen återlämnas eller på visst sätt "kvittas". Förutsättningen för att förmånen att utnyttja kupongerna skall vara skattefri är att denna form av lunchsubvention —

 

tillsammans med övriga av arbetsgivaren tillhandahållna förmåner av liknande slag — icke överstiger 600 kr per år.
    Av vad ovan upptagits framgår att lunchkuponger eller rikskuponger inom ramen för de av riksskatteverket meddelade anvisningarna närmast framstår som ett substitut för en subventionerad lunch i personalmatsal. Lika litet som sistnämnda förmån bör de därför — i allt fall inom de beloppsgränser som krävs för skattefrihet och om vilka här är fråga — kunna grunda någon fordran på lön i lönegarantilagens mening. K: s yrkande härom kan därför, såsom kronofogdemyndigheten ock funnit, inte vinna bifall.

 

Samma hovrätt — på en annan avdelning — har i det yngre fallet kommit till motsatt uppfattning och godkänt yrkandet om ersättning enligt garantin (RIC 37/87). Hovrätten har i sammanhanget åberopat följande skäl.

 

I fråga om subventionerad lunch förhåller det sig på det sättet att måltidskuponger av typen rikskuponger betraktas som en skattefri förmån, förutsatt att arbetsgivarens subvention inte överstiger ett visst belopp. Genom skattefrihet ökar värdet för den anställde. Det är vidare känt att denna typ av måltidskuponger mycket väl kan användas för måltider utan direkt anknytning tillarbetet och att kupongerna i praktiken är överlåtbara till annan. Förmånen kan lätt värderas i pengar och företer stora likheter med kontanter. Övervägande skäl talar därför enligt hovrättens mening för att förmånen av rikskuponger i dagens samhälle bör vara förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

 

2.4 Avslutande synpunkter
Det är naturligtvis tveksamt vilken slutsats man skall dra av de båda inbördes motstridiga hovrättsbesluten rörande ersättning enligt garantin för måltidskuponger. Resonemanget i det äldre beslutet är mera formalistiskt. Till grund för bedömningen har lagts riksskatteverkets anvisningar i fråga om rikskuponger. Skrivningen i det yngre beslutet är däremot anmärkningsvärt fri. Här grundar sig bedömningen på uppgifter om hur rikskuponger används i praktiken, en användning som tycks avvika helt från riksskatteverkets anvisningar.

 

    Förhoppningsvis kommer det ovissa rättsläget att klarna inom relativt kort tid. Ett tredje mål är nämligen på väg genom instanserna. Ytterligare en hovrättsavdelning har sålunda ställts inför det här aktuella problemet. Den nya avdelningen har stannat för det formalistiska synsättet och alltså lämnat arbetstagarnas talan utan bifall (Sveahovrätts dom 1986-11-28, avd. 7, DT 38). Avgörandet har emellertid överklagats och högsta domstolen har, när det här skrivs (dec. 1987), meddelat prövningstillstånd.
    Det kan under sådana förhållanden tyckas som om vidare spekulationer beträffande bedömningen av måltidskuponger är onödiga.

 

Emellertid får man räkna med att andra slag av förmåner snart nog kan antas komma upp till bedömning. För egen del vill jag därför gärna i det här sammanhanget ytterligare framhålla följande.
    Frågan om en förmån ryms inom lönebegreppet i 12 § FRL skall i första hand avgöras utifrån en tolkning av anställningsavtalet. Förmånen skall väl normalt, såvitt jag förstår, uppfattas som en form för att göra anställningen mera attraktiv på arbetsmarknaden. Har parterna i anställningsavtalet anpassat förmånen till vad som gäller om den skattemässigt är det uppenbarligen av intresse vid tolkningen, särskilt om andra tolkningsdata saknas. Betydelsen härav är förstås ändå inte given. Närmast till hands ligger väl den tolkningen att en skattepliktig förmån skall ses som en "reell löneförstärkning" och följaktligen vara både förmånsberättigad och ersättningsgill enligt garantin. Om förmånen däremot inte är skattepliktig blir tolkningen svårare.
    Riksdagen har i december 1987 beslutat om nya regler för beskattning av förmåner (prop. 1987/88:52, SkU 1987/88:8). Hittills har sådana förmåner som "utgått för tjänsten" likställts med kontant lön. Det far väl antas att nämnda uttryckssätt har i huvudsak samma innebörd som "reell löneförstärkning".
    Enligt det nya regelsystemet skils mera tydligt mellan skattepliktiga och inte skattepliktiga förmåner. Uppenbart är att de skattepliktigaförmånerna, som i princip utgör vederlag för utfört arbete, liksom hittills bör vara både förmånsberättigade och ersättningsgilla enligt garantin. Beträffande de inte skattepliktiga förmånerna torde läget från konkurssynpunkt bli oförändrat. Vad särskilt angår kostförmån och måltidskuponger kan nämnas att den skattemässiga bedömningeni huvudsak blir densamma som hittills.

 

3 Företagsledare och andra gäldenären/arbetsgivaren närstående personer
3.1 Författningsbestämmelserna
Betalning enligt den statliga lönegarantin förutsätter att arbetsgivaren försatts i konkurs och att — som regel — arbetstagarens fordran har förmånsrätt i konkursen.
    I konkurs brukar man skilja mellan fordringarnas betalningsrätt och deras förmånsrätt. Den senare är uppenbarligen beroende av den förra; utan betalningsrätt blir frågan om förmånsrätt ovidkommande. Betalningsrätten styrs av bestämmelser i konkurslagen medan frågan om förmånsrätt är reglerad i förmånsrättslagen. I förevarande sammanhang är av intresse dels vissa bestämmelser i konkurslagen,1987:672 (KonkL), som kan utesluta betalningsrätt och dels vissa bestämmelser i förmånsrättslagen som kan utesluta förmånsrätt.

 

    De åsyftade bestämmelserna som kan utesluta betalningsrätt finns i 5 kap. 2 § KonkL och har följande innehåll.

 

I konkurs får inte fordran på lön, arvode eller pension göras gällande i denmån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyntill gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.
    Den som enligt 4 kap 3 § skall anses som närstående till gäldenären får integöra gällande sådan fordran i vidare mån än som kan anses skäligt medhänsyn till vad som angetts i första stycket och inte i något fall för längre tidtillbaka än ett år innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

 

Paragrafen korresponderar med 4 kap. 8 § KonkL som anger att betalning av lön, arvode eller pension under vissa förutsättningar kan återvinnas. Båda paragraferna har i förhållande till äldre konkurslag (100 a § resp. 33 §) utvidgats till att gälla generellt och inte, som tidigare, enbart närstående.
    Ursprungligen gällde bestämmelserna i 5 kap. 2 § KonkL och deras föregångare i äldre lag bara i fråga om lönekrav från närstående i aktiebolags konkurs. Det ansågs i en sådan konkurs stötande medaktieägares och deras närståendes lönekrav, särskilt om till grund förkraven åberopades kontrakt om anställning för kanske åtskilliga år framåt (jfr SOU 1970: 75 s. 210).
    Andra stycket i 5 kap. 2 § KonkL hänvisar till den definition av närståendebegreppet som finns i 4 kap. 3 §. Definitionen, som äro förändrad i förhållande till äldre konkurslag (29 a §), har följande utseende.

 

Som närstående till gäldenären anses den som är gift med gäldenären eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära.
    Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare
    1.den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse,
    2. den som inte ensam men tillsammans med en närstående till honom har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägsunder 1,
    3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedriver,
    4. den som är närstående till någon som enligt 1 —3 är närstående.

 

Beträffande förmånsrätten finns de bestämmelser som är aktuella i det här sammanhanget i 12 § tredje stycket FRL. De har följande innehåll.

 

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

 

Angående bakgrunden till bestämmelsen i 12 § tredje stycket FRL är det enklast att hänvisa till högsta domstolens likalydande uttalanden i två beslut, rättsfallen NJA 1983 s. 713 I och II. Uttalandena är avföljande innehåll.

 

Begränsningar i förmånsrätten för anställda med andel i företaget och inflytande över dess verksamhet genomfördes i rättspraxis redan innan uttryckliga bestämmelser i ämnet upptogs i förmånsrättslagen. Begränsningarna avsåg till en början anställda med ett dominerande aktieinnehav och där jämte ett bestämmande inflytande i företaget. Grunden var att det arbete en sådan aktieägare utförde fick anses som arbete inte för annans utan för egen räkning (NJA 1951 s. 210). Viss utvidgning av den undantagna kretsen skedde sedermera i praxis (se särskilt NJA 1957 s. 747). Bestämmelsen i 12 § tredje stycket förmånsrättslagen — där undantag från förmånsrätt gäller arbetstagare, som (ev. jämte närstående) har väsentlig andel och som haft väsentligt inflytande över företagets verksamhet — innebar en viss ytterligare utvidgning av undantagskretsen (prop. 1970: 142 s. 136 f). Såvitt framgår av förarbetena har emellertid med stadgandet i fråga om ändamål och funktion avsetts att knytaan till tidigare rättspraxis (se SOU 1969:5 s.150 f). Vid tolkningen är vidare att beakta, att bestämmelsen innebär en inskränkning av en socialt betingad förmånsrätt och att därför återhållsamhet vid tillämpningen är påkallad.

 

Det anförda innebär att bakgrunden till 12 § tredje stycket FRL är närliggande med motsvarande beträffande 5 kap. 2 § KonkL. Paragraferna siktar i huvudsak in sig på samma krets av gäldenären närstående personer och syftar till att av hänsyn till andra konkursborgenärer begränsa dessa personers möjligheter att göra lönefordringar gällande i en konkurs. Någon egentlig samordning av bestämmelserna har aldrig gjorts. Det torde hänga samman med att bestämmelserna i 5 kap. 2 § KonkL setts mera som ett komplement till bestämmelser om återvinning än till bestämmelser om förmånsrätt.

 

3.2 Förmånsrättslagen jämförd med konkurslagen
3.2.1 Närståendebegreppet i förmånsrättslagen
Såvitt avser det närståendebegrepp som används i 12 § tredje stycket FRL saknas en närmare bestämning i lagen. I förarbetena har emellertid uttalats att man vid det då för tiden pågående nordiska samarbetet för översyn av reglerna om återvinning i konkurs övervägde vilka som bör räknas som närstående i konkursrättsliga sammanhang.

 

Under hänvisning bl. a. härtill avstod man från en närmare precisering (SOU 1969:5 s. 151, jfr prop. 1970:142 s. 132 f och 137).
    Sedermera tillkom i konkurslagen den paragraf med uppräkning av de personer som är att räkna som närstående vid tillämpning av bestämmelserna om återvinning i konkurs (4 kap. 3 § KonkL). Ett närståendeförhållande enligt 4 kap. 3 § första stycket KonkL grundas så gott som uteslutande på familjerättsligt band (se härom vidareLennander, Återvinning i konkurs s. 78).
    Av intresse i förevarande sammanhang är därför att konstatera att man beträffande närståendebegreppet i 12 § tredje stycket FRL kan vara berättigad att hämta ledning i den definition som finns i 4 kap. 3 § första stycket KonkL. Att så är fallet har också bekräftats av högsta domstolen i ett relativt färskt avgörande (NJA 1986 s. 519). I målet var det fråga om huruvida en svärfar är att betrakta som närstående. Högsta domstolen anförde bl. a. följande.

 

I 29 a § konkurslagen anges numera den krets av personer som beträffande återvinning i konkurs skall anses som närstående. Till denna krets räknas svågerlag i rätt upp- och nedstigande led. Även om återvinningsreglerna har ett annat syfte än de förmånsrättsliga reglerna, utgör bestämningen i konkurslagen ändå ett visst stöd för att svärfader bör räknas till den krets av personer, som enligt förmånsrättslagen är att anse som närstående. Med hänsyn till det nära personliga förhållande som typiskt sett råder mellan dem som är besvågrade med varandra på så sätt att den ene är gift med den andres barn framstår det också som naturligt att svärfader till arbetstagaren i princip skall anses som närstående till denne vid tillämpning av 12 § tredje stycket förmånsrättslagen.
    På grund av det anförda och då särskilda skäl inte föranleder till annat bör H: s svärfader vid tillämpning av 12 § tredje stycket förmånsrättslagen räknas som H: s närstående.

 

3.2.2 " Väsentlig andel" och "väsentligt inflytande" i förmånsrättslagen
Uttryckssättet "väsentlig andel" i 12 § tredje stycket FRL kan jämföras med två bestämningar i 4 kap. 3 § KonkL av den däri angivna närståendekretsen. Bestämningarna är dels "den som har en väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse" (andra stycket 1) och dels "den som inte ensam men tillsammans meden närstående till honom har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under 1" (andra stycket 2).
    Beträffande jämförelsen har högsta domstolen uttalat sig i ett beslut för några år sedan (NJA 1983: 713 I= RIC 1/84). Domstolen säger sålunda att det förefaller saknas skäl att, då det gäller aktiebolag,

 

uppfatta "väsentlig gemenskap" som grundar sig på andelsrätt på annat sätt än "väsentlig andel".
    Uttryckssättet "väsentligt inflytande" i 12 § tredje stycket FRL kan i sin tur jämföras med en annan bestämning av närståendekretsen i 4kap. 3 § KonkL nämligen "den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedriver" (andra stycket 3). Högsta domstolen har i det nyssnämnda rättsfallet haft anledning att beröra ocksåden jämförelsen. Beträffande de i målet aktuella arbetstagarna säger domstolen sålunda att de "var för sig väl haft ett väsentligt men däremot inte ett bestämmande inflytande över företagets verksamhet". Den närmare innebörden av väsentligt inflytande har för övrigt i förarbetena ansetts innebära krav på ett inflytande som är så betydande att det ekonomiska resultatet varit i väsentlig grad beroende av arbetstagarens förmåga, handlande eller ståndpunktstagande (SOU1969:5 s. 151).

 

3.3 Rättspraxis ifråga om betalningsrätten
3.3.1 Den generella tillämpningen
Som har angivits i det föregående (avsnitt 3.1) har den för frågan om betalningsrätt aktuella paragrafen i KonkL (5 kap. 2 §) nu utvidgats till att gälla generellt och inte, som förut, enbart närstående personer. Den motivering till utvidgningen som anges i förarbetena till den nya konkurslagen är tunn (se prop. 1986:87:90 s. 133 ff, 219 och 227 f). Det torde därför vara av intresse att med några rättsfall försöka visa betydelsen av utvidgningen.

 

Ett hovrättsfall (Svea hovrätts beslut 1984-06-15, 2: SÖ 50) gällde en kamrer i ett aktiebolag som försattes i konkurs. Kamreren hade relativt kort tid före konkursen av ägaren till bolaget tillerkänts löneförhöjning. Kamreren som tidigare arbetat åt samma person i ett bolag som också konkursat bevakade fordran på lön i enlighet med avtalet om löneförhöjning. Konkursförvaltaren i sin tur yrkade återvinning av avtalet om löneförhöjning.

 

Konkursförvaltaren har uppenbarligen ansett att kamrerens lönekrav varit oskäliga i den mån de grundades på avtalet om löneförhöjning. Han har emellertid inte ansett att kamreren ingick i kretsen av närstående. I det läget har han tvingats yrka återvinning av själva avtalet om löneförhöjning. Målet har på det sättet kommit att gälla återvinning trots att det i realiteten rört sig om kamrerens betalningsrätt i konkursen och därmed också hans rätt till ersättning enligt garantin. Om den nya konkurslagen gällt skulle förvaltaren inte ha behövt ta omvägen över återvinning utan hade direkt kunnat bestrida kamrerens betalningsrätt i konkursen.

 

Ett annat hovrättsfall (hovrättens över Skåne och Blekinge beslut 1986-10-08, SÖ 2230) gällde en av ett stort antal chaufförer som samtliga anställts av ett aktiebolag för att utföra transporter i Mellersta östern. Bolaget försattes i konkurs innan någon av chaufförerna inställt sig för arbete i Saudiarabien vilket de förbundit sig till enligt anställningskontrakten. Målet — ett s. k.pilotfall — gällde frågan hur anställningskontrakten skulle tolkas i den uppkomna situationen.

 

I det här fallet är det ställt utom tvivel att de personer vilka anställts av bolaget som chaufförer inte är närstående. När nu rättfärdigheten av deras lönekrav satts i fråga har det inte funnits någon annan möjlighet att få lönekraven prövade än genom en tolkning av anställningskontrakten. En sådan prövning kan dock bli väl formalistisk.Om den nya konkurslagen gällt skulle det härutöver ha funnits möjlighet att få skäligheten i lönekraven prövade. Viktiga faktorer vid den prövningen hade varit att chaufförerna aldrig utfört något arbete åt konkursbolaget och vidare att dess verksamhet aldrig varit lönsam.

 

Ett tredje hovrättsfall (Svea hovrätts beslut 1985-12-20, nr 11: SÖ 84) gällde en butiksföreståndare som ägde 20 procent av aktierna och var styrelseledamot i det bolag i vilket han var anställd. Övriga aktier ägdes med 20 procent var av juridiska personer. Bolaget som bar butiksföreståndarens namn försattes i konkurs. I denna framställde butiksföreståndaren krav på lön men hans betalningsrätt sattes i fråga. Hovrätten redovisade en mängd omständigheter beträffande förhållandet mellan butiksföreståndaren och bolaget. Av dessa drog hovrätten slutsatsen att butiksföreståndaren genom sin ledande ställning haft ett avgörande inflytande på bolagets verksamhet och därför var att anse som närstående till bolaget (jfr 4 kap. 3 § andra st. 3 KonkL som emellertid talar om "bestämmande" inflytande och inte om " avgörande").

 

Arbetstagaren/butiksföreståndaren har av hovrätten ansetts som närstående men först efter en sammanvägning av ett flertal omständigheter. En prövning av det slag som hovrätten gjort är alltid vansklig. Om den nya konkurslagen gällt är det inte säkert att hovrätten behövt pröva om butiksföreståndaren var att anse som närstående. Hans betalningsrätt i konkursen hade sålunda ändå kunnat sättas i fråga, låt vara att bedömningen när det gäller betalningsrätt i konkurs är strängare mot närstående än mot inte närstående.

 

3.3.2 Skälighetsprövningen
Betalningsrätten i konkurs för fordran på lön, arvode och pension kan, som redovisats i avsnitt 3.1, falla bort, helt eller delvis, efter en skälighetsprövning. Denna skall enligt lagtexten grunda sig på "gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt". Enligt förarbetena skall bedömningen ske på grundval av hel-

 

hetsbilden vid tiden för intjänandet (SOU 1970: 75 s. 145). Det kan nu ha sitt intresse att ta del av domstolarnas bedömningar av skäligheten i fordrade lönebelopp i de rättsfall som är kända.
    Störst uppmärksamhet torde ha tilldragit sig frågan om betydelsen av att arbetstagaren insett verksamhetens bristande lönsamhet. Frågan har relativt nyligen varit upp till bedömning i ett resningsärende hos högsta domstolen (NJA 1986 s. 10 = RIC 4/86).
    I högsta domstolens beslut sägs bl. a. att det av förarbetena framgår, att bedömningen principiellt skall gälla frågan huruvida lönekravet är skäligt med hänsyn till den nytta som gäldenären haft av det arbete som kravet avser. Beträffande det aktuella ärendet sägs i beslutet att arbetstagaren måste ha insett att arbetsgivaren — ett åkeri avbegränsad omfattning — befann sig i en dålig ekonomisk situation. Majoriteten i domstolen anser att det starkt kan sättas i fråga, om detta förhållande har utgjort ett godtagbart skäl för att frånkänna arbetstagaren rätt att göra sin lönefordran gällande i konkursen. Minoriteten är mera bestämd i sin uppfattning och anser att arbetstagarens insikt om företagets ekonomiska situation är ovidkommande vid en bedömning av vad som kan vara ett skäligt lönekrav.
    Högsta domstolens beslut har haft stor betydelse för rättstillämpningen. Det torde nämligen före beslutet inte ha varit ovanligt att en viktig omständighet vid skälighetsprövningen ansetts vara arbetstagarens insikt om arbetsgivarens ekonomiska situation och att arbetstagaren trots insikten fortsatt sin anställning. Att prövningen principiellt i stället skall gälla frågan huruvida lönekravet är skäligt med hänsyn till den nytta som arbetsgivaren/konkursgäldenären haft avdet arbete som kravet avser framgår t. ex. av de fall som refererats i RH 1986:82 (= RIC 24/86) och RIC 39/87.
    En skälighetsbedömning utifrån nyttosynpunkter kan givetvis vara svår. De i lagtexten uttryckligen angivna kriterierna — gjord arbetsinsats och verksamhetens lönsamhet — torde ofta peka i inbördes motsatt riktning. Vanligen torde man kunna anta att lönsamheten varit dålig med hänsyn till den efterföljande konkursen. Den gjorda arbetsinsatsen åter kan naturligtvis ha varit mer eller mindre nyttig för gäldenären. Om nu det är uppenbart att arbetsinsatsen varit till nyttasamtidigt som verksamheten varit olönsam, hur bör då bedömningen utfalla?
    Ja, något entydigt svar på frågan finns inte. För min del tror jag att avgörande vikt skall fästas vid arbetstagarens ställning i företaget och karaktären på den gjorda arbetsinsatsen. En arbetstagare vars ställning är blygsam och vars arbetsinsats är av rutinmässig karaktär bör ha större rätt att få göra en lönefordran gällande än företagsledare och

 

personer i jämförbar ställning. Det blir beträffande de sistnämnda fråga om huruvida vederbörande bör göras ekonomiskt ansvarig för att verksamheten med olönsam drift pågått alltför länge. Det finns flera hovrättsfall i vilka den här frågan kommit upp till bedömning. Några fall från tiden efter det att högsta domstolen meddelat sitt beslut i nyssnämnda resningsärende är följande.
    I ett fall uttalar hovrätten bl. a. att bolagets verksamhet varit olönsam under hela den tid som rörelsen drevs samt att det därför inte är skäligt att arbetstagaren skall erhålla betalning efter det att hantillträtt som verkställande direktör och styrelseledamot (Svea hovrättsbeslut 1986-09-29, nr 11: SÖ 80) I ett annat fall lämnades arbetstagarens/verkställande direktörens besvär utan bifall sedan det i det överklagade beslutet åberopats bl. a. att det rått grav oordning i bolagets räkenskaper och att verksamheten varit påtagligt olönsam (hovrättensöver Skåne och Blekinge beslut 1986-11-26 i mål Ö 882/86).
    I motsats till hovrättsfallen har företagsledaren i ett beslut av högsta domstolen (NJA 1987 s. 120) bedömts välvilligt. Det beror emellertid på speciella omständigheter. Företagsledaren har i det fallet anställts för att försöka klara bolaget ur dess ekonomiska svårigheter samtidigt som aktieägarna gjort särskilda kapitaltillskott. Fallet illustrerar därmed uttalandet i förarbetena till konkurslagen att en hög lön kan ha varit motiverad t. ex. när en särskilt skicklig kraft knutits till ett sviktande företag för att söka rädda det (SOU 1970: 75s. 145, jfr prop. 1986/87:90 s. 219).

 

3.4 Rättspraxis ifråga om förmånsrätten
3.4.1 Rekvisitet "väsentlig andel"
Det finns ett stort antal rättsfall rörande innebörden av uttryckssättet "väsentlig andel" i 12 § tredje stycket FRL. Bland dessa kan nämnas följande.
    I ett hovrättsfall har den som ägt en fjärdedel av aktierna ansetts äga en väsentlig andel. Aktierna har därvid ägts av fyra från varandra oberoende personer med var sin fjärdedel (RIC 13/77). I ett senare fall som avgjorts av högsta domstolen har emellertid en fjärdedel av aktierna inte ansetts utgöra en väsentlig andel. Övriga aktier har i detfallet ägts av två personer, man och hustru, med 60 respektive femton procent (NJA 1981 s. 267 = RIC 5/81).
    I ett annat fall som av gjorts av högsta domstolen har det ansetts att den som ägt en femtedel av aktierna inte ägt en väsentlig andel i bolaget. I det fallet ägdes övriga aktier av fyra honom inte närstående personer (NJA 1975 s. 625 I). Högsta domstolen har vidare med

 

hänsyn till fördelningen i övrigt inte ansett 29 respektive tillsammans med syskon 26 procent av aktierna i konkursbolaget utgöra en väsentlig andel (NJA 1983 s. 713 I och II = RIC 1/84). I rättsfallen har högsta domstolen utvecklat en närmast principiell syn på innebördenav rekvisitet "väsentlig andel". Domstolen har sålunda uttalat följande.

 

Frågan om ett aktieinnehav kan anses som väsentlig andel i fall där innehavet ligger omkring den i motiven angivna storleken av en tredjedel eller, som i detta fall, inte alltför mycket understiger en tredjedel, får bedömas med ledning av vad sålunda anförts liksom av rättspraxis efter förmånsrättslagens tillkomst. Som en riktpunkt synes då kunna anges att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig, om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. Denna förutsättning kan i varje fall inte anses vara för handen om någon annan aktieägare har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren svarar, inte heller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter avungefär samma storlek som arbetstagarens.

 

Här skall också framhållas, att det inte krävs att den anställde själv äger någon aktie (eller på annat sätt har andel i företaget). Det är tillfyllest att en närstående har en relativt stor aktiepost och därmeden väsentlig andel av aktierna (NJA 1980 s. 743 = RIC 4/81). Det finns vidare exempel på såväl fall där arbetstagaren varit presumtiv delägare (RH 48/85) som fall där arbetstagaren avvecklat sitt aktieinnehav men först vid en tidpunkt då företaget redan hade ekonomiska svårigheter (RIC 51/87).

 

3.4.2 Rekvisitet "väsentligt inflytande"
Även i fråga om innebörden av uttryckssättet "väsentligt inflytande" i 12 § tredje stycket FRL finns ett stort antal rättsfall. En hel del av dessa handlar om arbetstagare/hustrur eller sambor som på ett eller annat sätt biträtt arbetsgivaren/mannen eller sambon i dennes rörelse.
    I ett hovrättsfall hade hustrun närmast ställning som butiksbiträde men tecknade firman i familjebolaget och svarade i princip för rörelsen när mannen gjorde tjänsteresor. Hon ansågs ha haft väsentligt inflytande över företagets verksamhet (RIC 68/76). I ett annat hovrättsfall som bedömts på samma sätt har hustrun bl. a svarat för fakturering och löpande bokföring samt, under viss tid, varit firma tecknare och ensam drivit rörelsen (hovrättens över Skåne och Blekinge beslut 1984-02-08, SÖ 1020). I ett tredje hovrättsfall blev resultatet emellertid det motsatta. Också här hade hustrun närmast ställ-

 

ning som butiksbiträde, men var samtidigt styrelsesuppleant och hade rätt att teckna bolagets postgirokonto. Hovrätten uttalade att sistnämnda uppgifter i och för sig inte medförde att bolagets ekonomiska resultat i väsentlig grad skulle anses ha varit beroende av hennes förmåga, handlande eller ståndpunktstagande (RIC 2/85). Se vidare också bl. a. RIC 47/87.
    Andra rättsfall har gällt bedömningen när arbetstagaren tidigare har lett företaget men vid tidpunkten för konkursen har trätt tillbaka och intagit en mera blygsam position i detta.
    I ett hovrättsfall (hovrättens över Skåne och Blekinge beslut 1986-12-04, SÖ 4254) var det fråga om ett familjeföretag i vilket arbetstagaren S år 1978 avgick som verkställande direktör och år 1981 också som styrelseordförande. En s. k. professionell styrelse med P som ordförande och R som konsult tillträdde för att klara bolagets finansiella problem. Därefter var S endast ordinarie styrelseledamot utan särskild funktion. Hovrätten som tillerkände S förmånsrätt för hans lönekrav ansåg inte att utredningen gav något belägg för att hans inflytande gått utöver vad som följt av ledamotskapet i styrelsen.
    Hovrättsfallet bör ses mot bakgrund av ett tidigare avgörande av högsta domstolen med motsatt utgång (NJA 1984 s. 588 = RIC45/84). I detta anförde högsta domstolen följande skäl.

 

Av utredningen framgår att Åke B och hans son Evert B ägde hälften var av aktierna i bolaget, att de tillsammans bildade bolagets styrelse med Åke B som ordförande samt att var och en av dem hade rätt att teckna bolagetsfirma. Oavsett att Åke B, som under en lång följd av år varit bolagets verkställande direktör, i april 1981 hade dragit sig tillbaka från ledningen av företaget och övergått till att syssla med mera underordnade arbetsuppgifter, måste med hänsyn till angivna förhållanden hans ställning i bolaget anses ha varit sådan att han hade ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. På grund härav äger Åke B inte åtnjuta förmånsrätt för sin i konkursen bevakade lönefordran.

 

3.4 Avslutande synpunkter
Redovisningen av rättspraxis bekräftar påståendet i avsnitt 3.1 att bestämmelserna i 5 kap. 2 § KonkL (betalningsrätt) och 12 § tredjestycket FRL (förmånsrätt) aldrig har samordnats. Bestämmelserna får i den praktiska hanteringen i stort sett samma verkan. Det är ju rätten till ersättning enligt den statliga lönegarantin som för en arbetstagare är av praktisk betydelse i händelse av konkurs. För den rätten krävs att arbetstagarens lönefordran tillerkänns både betalningsrätt och förmånsrätt i konkursen. Underkänns lönefordringens betalningsrätt blir frågan om förmånsrätt ovidkommande. Om det åter är lönefordringens förmånsrätt som underkänns — men betalningsrätten

 

godkänns — kommer arbetstagaren ändå i praktiken inte i ett bättre läge. Det beror på att konkursbonas tillgångar nästan aldrig förslår till utdelning åt borgenärer med fordringar utan förmånsrätt.
    Det finns alltså behov av en samordning av bestämmelserna i 5 kap. 2 § KonkL och 12 § tredje stycket FRL. Det är tänkbart att man viden översyn för samordning av bestämmelserna skulle, i vart fall delvis, kunna utmönstra 12 § tredje stycket FRL. I sammanhanget är av intresse att konstatera att medan rättsfallen tidigare i allmänhet gällde förmånsrätten handlar de numera nästan uteslutande om betalningsrätten.
    Arbetstagarna torde i och för sig inte som en följd av den onödigt komplicerade rättsliga ordningen göra slutliga rättsförluster. Däremot drabbas de allt emellanåt av ett prövningsförfarande som är mera tidsödande än det skulle behöva vara. Arbetstagarna borde emellertid kunna på räkna bättre förhållanden när ett enhetligt prövningsförfarande genomförs (SOU 1986:9, jfr prop. 1987/88:2 och AU1987/88:6). I avvaktan härpå och på en, mera avlägsen, framtida översyn för samordning av reglerna om betalningsrätt i konkurslagen med lagen om förmånsrätt torde man få nöja sig med en vidareutveckling av rättspraxis.

 

2-38-161 Svensk Juristtidning