Kommentar till en recension
Med somliga avhandlingar tycks det förhålla sig som med bilmärket Citroen; somliga gillar den direkt medan andra aldrig riktigt kan förlika sig med den; reglagen sitter inte på samma ställe som i andra bilar, fjädringen är annorlunda och den uppför sig inte på samma sätt på vägen som konventionella bilar, även om inget kan invändas vare sig mot komfort eller väghållning.
    Min avhandling liknar i mångt och mycket, efter vad som på olika vägarkommit till mina öron, en Citroen. I SvJT 1988 s. 23 ff provkördes den av Per Olof Ekelöf och Nils-Eric Sahlin. Ekelöf åkte med hela vägen, förbi processens funktioner, bevisvärdering, bevisbörda, begreppsbildning m. m., och även om Ekelöf inte gillade vägvalet klev han så småningom oskadd ur och tyckte, såvitt jag kan förstå, att åkturen var, om inte angenäm, så i vart fall intressant.
    Sahlin däremot, tycks ha hyst motvilja mot att ens sätta sig bakom ratten och väl där verkar han, av ropen att döma, ha blivit vettskrämd. Provturen blev också kort. Han kommenterar endast kap. 4 i min avhandling, där jag framför flera kritiska synpunkter på värdemetoden. Sahlin bemöter en del av denna kritik och påstår därvid upprepade gånger att jag inte har förstått eller totalt missuppfattat värdemetodens mest grundläggande delar samt att jag brister i elementära kunskaper i sannolikhetsteori. Han avslutar med att säga att kapitlet är rikt på ord men substanslöst och att det är skrivet på ett förvirrat och oreflekterat sätt.
    Ofta kan det nog vara klokt att inte bemöta en recension. Karaktären hos denna recension är emellertid av en sådan beskaffenhet att den kräver ett genmäle.¹ Anledningen härtill kommer att framgå i det följande, där jag punkt för punkt tar upp Sahlins invändningar. Innan jag kommer in på de olika punkterna skall dock först ett allmänt påpekande göras. I sin artikel talar Sahlin genomgående om "bevisvärdeteorin". Han använder således bestämd form och antyder därmed att värdeteorin skulle vara enhetlig. Studerar man det som finns skrivet om metoden ifråga finner man emellertid att det bland dem som företräder den finns delade meningar om många väsentliga saker, t. ex. råder oenighet om huruvida kausalitet bör vara ett kriterium på bevisvärde,² hur motverkan skall bedömas,³ hur man skall förfara om ett

 

¹ Jag kommer inte att kommentera Ekelöfs recension på annat sätt än att vissa anmärkningar görs i notapparaten. Detta innebär inte att jag i allt instämmer i hur Ekelöf uppfattat min framställning eller att jag i övrigt godtar hans argumentation. Att ta upp alla meningsskiljaktigheter skulle emellertid föra för långt. Dessutom har jag ett begränsat utrymme till mitt förfogande.

² Nekande Stening, Bevisvärde (Uppsala 1975) s 51 ff. Jakande Goldsmith, R. W. och Andersson, S. I., "Bevisvärdemetoden versus temametoden vid juridisk bevisvärdering" i TfR 1978 s 73 (cit TfR 1978), Ekelöf, Rättegång IV (1982) s 25 m.fl.

³ Ekelöf, Rättegång IV s 37 med hänvisningar.11-38-162 Svensk Juristtidning

 

hjälpfaktums existens är osäker⁴ och om, vid slutlig osäkerhet, intuitionen bör ges företräde framför en formelsammanräkning.⁵ Meningsskiljaktigheter råder även på andra områden. Till en del av dessa återkommer jag i den följande framställningen, eftersom de aktualiseras av Sahlins egen recension.
    1. Jag har i min avhandling hävdat att man enligt värdemetoden inget vet om temats osannolikhet och därvid hänvisat till explicita uttalanden av Ekelöf— teorins upphovsman — samt Stening, vars avhandling "Bevisvärde" handlade om värdemetoden.⁶ Sahlin hävdar emellertid att värdemetoden, eller bevisvärdeteorin som han föredrar att kalla den, visst ger ett besked även om sannolikheten för temats negation och söker att visa detta. Han kommer så småningom fram till att om sannolikheten för temat givet bevisningen är t. ex.0.8, så är sannolikheten för att temat inte är riktigt lägre eller lika med 0.2. Någonstans mellan 0 och 0.2 ligger således, enligt Sahlin, sannolikheten för temats negation. Sahlin konkluderar sedan att vi visst vet något om temats osannolikhet, men att vi inte vet något bestämt om detta. Han framhåller sedan att det är en klar skillnad mellan att inte veta något med bestämdhet och att inte veta något alls.⁷
    Hur förhåller sig nu denna Sahlins uppfattning till vad som anförts av Ekelöf och Stening? Ja, som jag tidigare påpekat säger dessa uttryckligen att vi inget vet om temats osannolikhet.⁸ De är mycket tydliga på den punkten varför någon risk för missförstånd knappast kan föreligga. Det är dock möjligt att Ekelöf, när han säger att vi inget vet om temats osannolikhet, uttrycker sig på detta vis därför att det inte går att säga något bestämt om temats osannolikhet. När det gäller Stening uttrycker han i ett exempel saken så, att sannolikheten för att bevisfaktum inte bevisar temat är 0.2, men att vi inget vet om hur ofta temat inte föreligger. Det förefaller som om Stening inte vill tillräkna restvärdet 0.2 temats negerade version, men detta beror förmodligen

 

⁴ Se å ena sidan Stening, Bevisvärde s 74 och å andra sidan Ekelöf, Rättegång IV s 21not 38.

⁵ Ekelöf, Rättegång IV s 32 förordar intutionen medan Stening, Bevisvärde s 49 ger enformelsammanräkning företräde.

⁶ Ett i detta sammanhang ofta citerat yttrande av Ekelöf är följande (Rättegång IV s28). En person som närvarit vid en häktningsförhandling, menar att rätten häktat den misstänkte på alltför svag bevisning. Han bedömer bevisningens styrka till 0.4 och menar att det föreligger övervägande skäl att tro att personen är oskyldig. Ekelöfsäger:" Här misstog han sig. Av 100 likadana bevissituationer skulle den misstänkte visserligen vara skyldig i 40 fall. Men om de återstående 60 vet man ingenting alls; förmodligen är den misstänkte skyldig även i en del av dessa". Se även Stening, Bevisvärde s 36, som i ett exempel säger att bevisvärdet 0.8 inte implicerar något bestämt värde för sannolikheten för att temat inte föreligger, utan endast att sannolikheten för att temat inte bevisas av bevisfaktum är 0.2. Han fortsätter: "Notera alltså att vi i det förra fallet vet att temat inte föreligger i 2 fall av 10, medan vi i det senare fallet inte känner till hur ofta temat inte föreligger utan endast att temat i 2 fall av 10 inte bevisas av beviset. (Dessa exempel finns i min avhandling på sidorna 149 resp. 159). Jag kan tillfoga ännu ett par exempel. Stening säger också (Bevisvärde s 36) följande: "Bevisvärdet 0.5 kan sägas innebära detsamma som att beviset i 5 fall av 10 bevisar temat, medan det i de 5 resterande fallen saknar varje betydelse för bedömningen av temats existens". Jfr även not26. Se slutligen Goldsmith & Andersson TfR 1978 s 84: "Antag att 1) sannolikheten föratt temat bevisas av framförda bevisfakta bedöms vara 75 %. Då går det visserligen att räkna ut /.../ sannolikheten för att temat inte bevisas (100—75= 25 %) däremot inte /.../ sannolikheten för att temat bevisas vara falskt" (mina kurs).⁷ Recensionen s 41.

⁸ Se not 6 ovan.

 

på att det ifrågavarande värdet är osäkert.⁹ Sahlin vill däremot tveklöst tillräkna restvärdet temats negerade version. Då restvärdet inte kan bestämmas är ett sådant tillräknande dock inte möjligt. Sannolikheten blir därför ensidig.
    Det är möjligt att det på den nu diskuterade punkten föreligger meningsskiljaktigheter mellan olika företrädare för värdemetoden. Men troligt är dock att det blott rör sig om skillnader i uttryckssätt. Hur det nu än förhåller sig härmed saknar dock detta betydelse för relevansen av den kritik jag framfört och som jag återkommer till under punkt 3 nedan. Även om man kan hålla med Sahlin om att det i och för sig föreligger en skillnad mellan att inte veta något och att inte veta något med bestämdhet, så blir denna skillnad likväl betydelselös i slutändan. I den praktiska beslutssituationen tvingas vi, även med Sahlins tolkning, att agera som om vi inget vet om sannolikheten för temats negerade version. Om vi nämligen inte vet mer än att sannolikheten för temats negerade version i visst fall ligger mellan t. ex. 0 och 0.2, får vi ju rimligtvis i en beslutssituation handla som om vi inget alls vet om temats osannolikhet. I denna situation existerar med andra ord inte temats negerade version som ett beslutsalternativ som det är möjligt att ta ställning till. Och inte ens Sahlin menar, såvitt jag kan förstå, att vi skall våga höfta ett värde inom det osäkra intervallet och likväl göra ett bestämt uttalande om temats osannolikhet. Mot denna bakgrund blir Sahlins invändning, att vi får skilja mellan att inte veta något och att inte veta något med bestämdhet, i detta sammanhang poänglös.¹⁰
    Angående Sahlins framställningssätt på denna punkt vill jag här avslutningsvis framhålla följande. Han säger att "Lindell hävdar" att man inget vet om temats osannolikhet och visar att detta mitt föregivna påstående strider

 

⁹ Jfr Stening, Bevisvärde s 36 not 51: "Dock implicerar bevisvärdet 0.8 att sannolikheten för temat är minst 0.8 och därigenom också att sannolikheten för att temat inte föreligger är högst 0.2. Då emellertid restvärdet inte kan bestämmas blir det, som Stening framhåller, betydelselöst. Termen " restvärde" har jag lånat av Nygaard, Overviktsprinsippet ved bevis for faktisk årsakssammenheng s 481. I Festskrift till Torstein Eckhoffs 70-årsdag, 1986.

¹⁰ Att det enligt värdemetoden inte är möjligt att bestämma sannolikheten för tematsnegerade version försvårar enligt min mening en riskbedömning, vilket kan illustreras med följande exempel. Jag kör bil och kommer till en tvåvägskorsning. Jag vet att den ena vägen leder ingenstans och den andra till en sjuk person som jag skall hämta till sjukhus. Väl framme vid vägkorsningen minns jag emellertid inte vilken väg som ledervart. Några minnesfragment dyker dock upp vilka antyder att den högra vägen är den riktiga. Jag känner mig emellertid långtifrån säker, men det är bråttom, så jag hinner inte fundera länge. För den som, liksom jag i vägkorsningen, skall väga olika handlingsalternativ mot varandra och därvid göra en riskbedömning, framstår det som en allvarlig nackdel att inte kunna bestämma osannolikheten och väga denna mot sannolikheten. Om jag nu tar den högra vägen beror väl detta på att jag, med hänsyn till vad jag erinrat mig, tror att den är den rätta vägen. Denna information säger mig samtidigt— och detta fastän den bara avsett faktorer som tyder på att den högra vägen är den rätta — att jag inte borde ta den andra vägen. Och ju fler fakta jag erinrar mig somtyder på att den högra vägen är den rätta desto mer sannolikt ter det sig att den vänstra vägen är felaktig. Men att därvid påstå att jag inte kan uttala mig om sannolikheten föratt den vänstra vägen är felaktig låter motsägelsefullt. Därmed sägs också indirekt att vi skulle kunna veta något bestämt om att den högra vägen är den rätta. Vid sannolikhetsbedömningar kan vi emellertid inte veta något bestämt om någonting. Sannolikheten bör därför fördelas på båda sidor om sannolikhetsskalan (se härtill också Bolding, Bevisbörda och beviskrav s 14, Lund 1983). Sammanfattningsvis kan väl sägas att värdemetoden, förutom att den försvårar en riskbedömning, inte verkar stämma med hur vi psykologiskt resonerar i en beslutssituation. 

mot "elementär sannolikhetsteori", att det är "nonsens".¹¹ Det är emellertid inte jag som hävdar detta utan Ekelöf och Stening, vars uttalanden jag tydligt hänvisar till och sedan vänder mig emot.¹² Min egen uppfattning är ju att man kan uttala sig om temats osannolikhet.¹³ Sahlin tillskriver således mig det påstående som jag själv kritiserar och återger därmed min framställning på ett felaktigt sätt.
    2. Något som jag också invänt mot värdemetoden är att kravet på orsakssammanhang mellan tema och bevisfaktum (detta krav uppställer dock inte Stening) inte står i överensstämmelse med att bevisbedömningen bör vara förutsättningslös. Enligt värdemetodens bevisrelation, temat skall ha orsakat beviset, måste man ju utgå ifrån att temat utgör en förfluten händelse, som således har inträffat.¹⁴ I annat fall kan man omöjligen tänka sig att ett bevis har orsakats. Sahlin bestrider emellertid att man behöver göra några som helst antaganden — inte ens hypotetiska — om att temat har inträffat, och hävdar att det enda man behöver fråga sig är huruvida den kausala mekanism, som förbinder temat med bevisfaktum, fungerat eller ej.¹⁵ Sahlin säger vidare att temat är beviset om mekanismen fungerat och att om mekanismen inte fungerat vi inget vet om huruvida temat har inträffat eller ej.¹⁶
    För att den nämnda bevisrelationen skall bli möjlig att använda måste man emellertid, som sagt, utgå ifrån att det rör sig om en inträffad händelse och således i denna mening (hypotetiskt) anta att temat har inträffat. Kravet på orsakssammanhang torde vidare, som jag framhållit, även på annat sätt innebära att bedömningen inte blir förutsättningslös. I mitt exempel, där ett rån inträffat och B därefter lämnat stan, blir, när orsaksrelationen skjuts i förgrunden, risken enligt min mening stor för att den hastiga avresan tillmätsett alltför högt bevisvärde. Det finns ju många anledningar till att B kan antas ha lämnat stan. Men när man söker orsakssamband av det slag som nu diskuteras söker man naturligen vissa bestämda orsakssamband, nämligen sådana som avser relationen mellan bevisfakta och ett på förhand bestämt angivet tema.Därmed styrs kausalitetsbedömningen redan från början in på det, som t. ex. åklagaren i ett brottmål angett som bevistema. Det blir på detta vis lätt hänt att man inte observerar att ett bevis kan ha orsakats av något annat än av det på förhand angivna bevistemat. Jag menar sålunda att värdemetoden, genom sin fokusering på orsakssamband, kastar om frågeställningen på ett sådant sättatt bedömningen inte blir förutsättningslös. I stället för att fråga: Har tematorsakat beviset?, bör man därför säga: Här föreligger vissa bevis. Bevisar dessa temat? Därmed undviks den styrning som ett krav på orsakssammanhang lätt kan förorsaka. Jag vill i detta sammanhang också framhålla att den kausalitet som man hänvisar till är föga utredd.¹⁷ Med hänsyn härtill samt med tanke på att i vart fall vissa företrädare för värdemetoden förkastar vaga

 

¹¹ Recensionen s 41.

¹² Ang. dessa uttalanden, se ovan not 6.

¹³ Se Sakfrågor och rättsfrågor s 156 ff.

¹⁴ Se Sakfrågor och rättsfrågor s 154 samt Zahle, H. Om det juridiske bevis s 336,København 1976.

¹⁵ Recensionen s 41. Goldsmith & Andersson, TfR 1978 s 73 betecknar däremot den kausala bevisrelationen som hypotetisk.

¹⁶ Recensionen s 42.

¹⁷ Sakfrågor och rättsfrågor s 153.

 

— eventuella¹⁸ — kausalsamband finns enligt min mening en risk för att bedömaren i betydande omfattning drivs till att göra sådana förutsättningar som jag varnat för. Detta för att metoden skall kunna bli praktiskt tillämpad i inte alltför liten utsträckning.¹⁹
    3. I min avhandling påstår jag också att vad som är sannolikt lätt blir enformuleringsfråga och anför därvid följande exempel:

 

Version 1
Tema: A hade stöldavsikt.
Bevisets bevisvärde för temat, att A hade stöldavsikt, är 0.5.
Om temats osannolikhet, d. v. s. frågan om A inte hade stöldavsikt, vet vi ingenting.
Version 2
Tema: A hade inte stöldavsikt.
Bevisets bevisvärde för temat, att A inte hade stöldavsikt, är 0.5.
Om temats osannolikhet, d. v s. frågan om A hade stöldavsikt vet vi ingenting.

 

Min kritik mot värdemetoden i detta avseende grundar sig naturligtvis på påståendet att vi inget vet (eller inget bestämt vet) om temats osannolikhet. Innan jag kommer in på Sahlins invändning häremot skall jag först — helt kort — göra några erinringar om vissa grundläggande begrepp inom bevisrätten.
    De erfarenhetssatser som används vid bevisvärdering utgör generella satser grundade på induktion. Dessa kan vila på gjorda iakttagelser, t. ex. har det iakttagits att om A så B i fem fall av 10, vilket innebär att A och B följts åt ifem fall av 10 och att B inte förekommit i de övriga fem fall där A iakttagits. De erfarenhetssatser som används vid juridisk bevisvärdering grundar sig dock som regel på livserfarenheten, varvid vi inte känner till den exakta fördelningen mellan de positiva och negativa instanserna. En sådan erfarenhetssats har dock samma innebörd som en statistisk.
    Enligt värdemetodens terminologi är — för att anknyta till exemplet ovan —A ett bevisfaktum och B ett bevistema. Värdemetoden säger nu följande: A har ett bevisvärde för B på 0.5, men vi kan inte uttala oss om sannolikheten för icke-B. Anledningen härtill sägs vara att kunskapssituationen skulle vara sådan att endast en ensidig sannolikhet är rimlig (kunskapen är begränsad).²⁰

 

¹⁸ Se Goldsmith, R. W., "Evaluation evidence in criminal cases by means of theevidentiary value model^" s 106. I Evidentiary value. Philosophical, Judical and Psychological aspects of a Theory. Lund 1983 (cit Evidentiary value). Se också min kritik Sakfrågor och rättsfrågor s 151 f.

¹⁹ Sahlin hävdar att förespråkarna för temametoden som bevisning skulle räkna ett sådant fall då ett vittne korrekt gissat att en bil är blå. Även om jag förordar temametoden skulle jag givetvis inte räkna detta som bevisning, om jag i efterhand kunnat fastställa att ett vittne av en ren slump gissat rätt. Sahlin har för övrigt en närmast naiv tilltro till indiciemekanismens förträfflighet. Han säger (s 39) att bevistemat endast erhåller stöd om bevismekanismen fungerat, d. v. s. om vittnet registrerat och rapporterat olyckan på ett riktigt sätt. Problemet vid bevisvärdering är emellertid att man sällan vet något om detta. I själva verket får man därför vid ett värdemetodiskt resonemang söka bedöma dels om det i förekommande fall överhuvudtaget kan antas råda ett kausalsamband mellan två faktorer och dels hur starkt detta kausalsamband i det föreliggande fallet kan antas vara. Med hänsyn till att kausalitetsfrågor ofta är svårbedömda får man därför — om metoden inte skall reserveras för mycket starka och påtagliga bevis — även vid användandet av värdeteorin ofta falla tillbaka på mer eller mindre välgrundade gissningar.²⁰ Sahlin, N-L och Freeling, A. N. S., "Samverkan, motverkan och Dempsters regel", TfR 1983 s 507. 

Dessutom kan det finnas okända faktorer (bevis) vilka — om de vore kända —skulle kunna förrycka bedömningen.²¹
    Denna (ensidiga) syn på sannolikheten har jag från flera utgångspunkter starkt satt ifråga. Om B inte förekommit i fem fall av 10, där A iakttagits, kan man väl inte säga att man inget vet om B:s icke-existens givet A. Särskilt tydligt framgår detta enligt min mening i de fall där erfarenhetssatsen vilar på gjorda iakttagelser. I sådana fall har man ju på empirisk väg kunnat fastställa att B inte följt på A i fem fall av 10. I rättsliga sammanhang skall dessutom temats sannolikhet bedömas endast på grundval av det eller de bevis som har införts i målet. Har således enbart bevisfaktum A införts följer härav enligt min tolkning av RB 35:1 att vi kan och skall uttala oss även om osannolikheten. Det i målet införda materialet skall alltså betraktas som det totala materialet. Därmed ges inte något utrymme för någon osäkerhet.²²
    Angående hänvisningen till kunskapssituationen menar jag vidare att man bör vara försiktig med att dra slutsatser om denna med utgångspunkt från hur en utsaga är formulerad. Antag att det i en väderleksrapport sägs att sannolikheten för att det skall bli regn i morgon är 50 %. Denna skattning grundar sig på en information som vi kan anta är omfattande, d. v. s. all relevant väderinformation har beaktats. Vi kan vidare anta att den information som kommit fram endast avser sannolikheten för regn och inte någon annan vädertyp. Informationen ifråga säger att det erfarenhetsmässigt blir regn i 50 % av fallen och att det i de övriga 50 % av fallen, givet informationen ifråga, inte blir regn. Man skulle därför kunna välja att i stället säga att sannolikheten föratt det inte blir regn givet informationen ifråga är 50 %. Särskilt i ett sådant fall där informationen är omfattande kan man också fråga sig varför sannolikheten skall betraktas som ensidig. Vilken mer information kan tänkas komma fram? På vilket sätt är kunskapssituationen otillfredsställande? Och hur skall detta avgöras?

 

²¹ Se Nygaard a a s 481.

²² Se Sakfrågor och rättsfrågor s 156 ff. När jag hävdar att värdemetoden söker temats "absoluta" eller "faktiska" sanning menar jag inte att "livet är en dröm" el. dyl., vilket Ekelöf närmast tycks ha trott (se hans recension s 34), utan jag menar att den inte söker temats sannolikhet enbart på grundval av det material som införts i målet (processuell sanning). Grunden till detta mitt påstående är dels att värdeteorin inte knyter restvärdet till temats osannolikhet utan underlåter detta med hänvisning till att det kan finnas okända bevis och dels att metoden i sammanhang med detta kräver antaganden om utredningens fullständighet. Detta menar jag strider både mot RB 35: 1 och förhandlingsprincipen, närmare bestämt dispositionsprincipen (se härom ang. det sistnämnda Sakfrågor och rättsfrågor s 167). Vad särskilt angår dispositionsprincipen så innebär denna bl. a. att parterna, av t. ex. processekonomiska skäl, kan inskränka sin bevisföring. Om nu rätten gör antaganden om utredningens fullständighet blir tydligen denna parternas disposition över bevismaterialet verkningslös. Angående Ekelöfs exempel på fall där han menar att antaganden om utredningens fullständighet vore befogade (serecensionen s 35) så gäller dessa brottmål, men värdemetoden är ej begränsad enbart till sådana mål. Angående antaganden om utredningens fullständighet menar jag att eftersom okänd bevisning inte kan ges något konkret innehåll den inte kan påverka bevisvärdet hos befintlig bevisning så att värdet av denna reduceras. Att tillmäta t. ex.möjliga vittnesutsagor ett konkret innehåll skulle också strida mot RB 35:1. Problemet med kunskaper om okänd bevisning bör enligt min mening i brottmål lösas så, att rätten både iakttar ett högt beviskrav och graden av "robustness" (se Sakfrågor och rättsfrågors. 359). Bevisningens kvantitet och kvalitet kan inte — menar jag — jämföras efter samma måttstock så att t. ex. brist på robusthet påverkar befintligt bevisvärde. Det rör sig om inkommensurabla artskilda storheter. 

    Låt oss nu, bl. a. mot denna allmänna bakgrund, granska Sahlins invändning mot mitt påstående att sannolikheten blir en formuleringsfråga. Sahlin menar att jag sammanblandar sannolikheten för temats negation givet beviset med bevisets bevisvärde för temats negation.²³ Han menar således att om sannolikheten för A givet bevisfaktum B är 0.5, bevisets bevisvärde för icke-A ligger någonstans mellan 0 och 0.5 och att ingenting förändras om vi i stället gör negationen till bevistema. Sannolikheten för denna ligger fortfarande mellan 0 och 0.5.
    Enligt min mening kan man dock inte, när man bedömer version 2 (den negativa), samtidigt uppställa den version där temat inte är negerat och utifrån denna jämförelse säga att resultaten blir lika i båda fallen. Varje alternativ måste i stället bedömas helt självständigt. Vad värdemetoden säger är vidare att vi inget vet om temats osannolikhet (eller inget bestämt vet om detta). Man får här skilja mellan vad det föreliggande temats sannolikhet avser och ett temas negation. Detta blir tydligt när man bedömer de olika versionerna fristående från varandra.
    I de fall det slutgiltiga bevistemat är negerat beror detta på att bevisbördan avser icke-existensen av en omständighet. Vi skall således bedöma sannolikheten för en negation (icke-A). Detta temas osannolikhet avser emellertid inte en negation utan existensen av omständigheten ifråga (sannolikheten för A). Om bevisbördan avser icke-existensen av en omständighet och domaren skall bedöma om han vet något om sannolikheten för detta tema, lär han inte först formulera om temat till ett positivt sådant, vilket Sahlin tycks göra, för att sedan säga att han inte kan uttala sig om detta. Han bedömer rimligtvis alternativet självständig utifrån värdemetodens påstående att vi inte kan uttala oss om ett temas osannolikhet.
    För att exemplifiera det nu anförda kan vi anta att parterna i ett civilmål tvistar om huruvida ett anbud avgetts eller ej. Käranden, som hävdar detta, åberopar ett vittne som påstår att han närvarit när anbudet gavs. Svaranden anför emellertid vissa hjälpfakta som förringar tilltron till vittnet. Rätten uppskattar härefter sannolikheten för att bevisningen ifråga bevisar att ett anbud har avgetts till 0.5. Något bestämt uttalande om detta temas osannolikhet kan därmed inte göras. Antag nu att rätten i stället beslutar sig för att lägga bevisbördan för att ett anbud inte har avgetts på svaranden. Vad är då sannolikheten för detta tema? Ja, värdemetoden säger att vi inte kan uttala oss om temats osannolikhet. Vad är då naturligare än att tillräkna vad som i den förra vändan var ett restvärde (sannolikheten för att bevisningen inte bevisar temat) detta temas sannolikhet, medan restvärdet denna gång hoppar över till andra sidan av sannolikhetsskalan och kommer att avse det ifrågavarandetemats osannolikhet. Att följden blir denna blir särskilt påfallande när man betänker att domaren bedömer alternativet självständigt.
    Jag vill även framhålla att den osäkerhet som restvärdet uttrycker inte är avhängig någon viss speciell egenskap hos ett bevis, utan är ett uttryck för en osäkerhet som förläggs på ena sidan av sannolikhetsskalan. I vart fall gäller detta på ett bevisvärde som ligger omkring 0.5. Men sådana bevisvärden är å andra sidan vanligt förekommande. Härvidlag kan således knappast kausaliteten tjäna som ett sådant selektivt kriterium som med nödvändighet knyterrestvärdet till endast den ena sidan av sannolikhetsskalan. Om bevisfaktum

 

²³ Recensionen s 40.

 

har orsakats av temat X (eller kommer att orsaka detta tema) kan man ju aldrig veta, utom möjligtvis i efterhand. Därför för man söka uppskatta sannolikheten för ett orsakssamband. Är sannolikhetsvärdet 0.5 och restvärdet således ligger mellan 0 och 0.5 är det i själva verket lika sannolikt som motsatsen att bevisfaktum har orsakats av temat. Domaren kan därför i viss utsträckning välja hur han vill förlägga restvärdet (jfr väderexemplet ovan).När det gäller bevisbördan för rättsfakta styrs dock denna många gånger avklart uttalade rättsregler. I sådana fall kan domaren inte välja. På annat sätt kan det förhålla sig vid bevisningen av bevis- och hjälpfakta.
    Sahlin fortsätter emellertid sin kritik på denna punkt med att säga att jag, om jag studerat motverkansformeln, skulle ha insett att man i detta fall får besked om temats osannolikhet. Han avstår emellertid ifrån att visa detta"eftersom det tillhör något av det första man lär sig om teorin".^23a
    Till detta vill jag säga att min kritik främst avser det fallet att någon motverkan inte föreligger, vilket jag markerat genom att påpeka att det i exemplet antas föreligga endast ett bevis.
    Aven om jag inte berört motverkan annat än i förbigående har jag emellertid utgått ifrån att vi även i dessa fall — när det gäller det sammanvägda bevisvärdet — inte får något besked om temats osannolikhet. Jag har här tagit fasta på att man skiljer mellan bevisningens inriktning före och efter det att en integrering har skett i motverkansformeln. Att det före integreringen föreligger bevis som talar för resp. emot temat är väl självklart och behöver väl egentligen knappast påpekas. Detta nämns dock i kap. 6.²⁴ Såsom motverkan framställts av Stening och Ekelöf, men även andra, avser emellertid sannolikheten efter integreringen blott frågan om temat bevisats vara sant. Man utgårdär vid från sannolikheten för att huvudbeviset bevisar temat och sannolikheten för att temat inte bevisas vara falskt av motsatsbeviset.²⁵ Enligt denna variant av motverkansformeln kommer vi således att erhålla ett sammanvägt bevisvärde som avser temats sannolikhet medan vi inte kan uttala oss om temats osannolikhet.²⁶ Min kritik blir därvid av relevans.^26a Det finns emellertid andra varianter av motverkan.²⁷

 

^23a Recensionen s. 41.

²⁴ Se Sakfrågor och rättsfrågor s 251 not 93 och s 254.

²⁵ Se Stening, Bevisvärde s 105 ff, Ekelöf, Rättegång IV s 37 f och Goldsmith &Andersson TfR 1978 s 97.

²⁶ Detta framgår mycket tydligt hos Stening, Bevisvärde s 129. Han anför ett exempel där den positiva bevisningens styrka uppskattas till 0.84 medan ett föreliggande motsatsbevis värderas till 0.5. Han sammanväger sedan dessa värden i motverkansformeln och erhåller det sammanvägda bevisvärdet 0.7. Han anför sedan: "Det betyder att den sammantagna bevisningen bevisar temat i 7 fall av 10, samt att den inte bevisar detsamma i de resterande 3 fallen. Däremot betyder det inte att temat inte föreligger i dessa 3 fall. Om detta vet vi strängt taget ingenting". Se även Bevisvärde s 147. Enligt Ekelöf, Rättegång IV s 38 avräknas inte hela den betydelse som tillkommer motsatsbeviset, men det som blir kvar är försumbart (1/16 i hans exempel).^26a Indelningen i huvud- resp. motsatsbevis följer rimligtvis bevisbördans placering sålunda att den bevisskyldiges bevis kallas huvudbevis och motpartens motsatsbevis. Tänker vi oss nu en omkastning av bevisbördan så att icke-A (i stället för A) skall bevisas gäller det integrerade bevisvärdet sannolikheten för detta tema medan vi inget (bestämt) vet om dess osannolikhet. Avser bevisbördan i stället A:s existens gäller det integrerade bevisvärdet sannolikheten för detta tema medan vi inte kan uttala oss omsannolikheten för dess motsats. Att bevisbördans placering på detta sätt kommer att avgöra vilken sannolikhet vi uttalar oss om (temats negerade eller positiva version) verkar enligt min mening inte rimligt.

²⁷ Se Goldsmith & Andersson TfR 1978 s 100, vilka menar att det går att formuleramotverkan så att man efter integreringen får ett värde som jämväl avser temats osannolikhet. 

    4. Sahlin är även kritisk mot att jag i kap. 4 gör jämförelser mellan Carnaps och Keynes logiska sannolikhetsbegrepp och värdemetoden, eftersom det rör sig om artskilda metoder.²⁸ Sahlin tycks tro att jag velat beskriva bevisvärdeteorin med utgångspunkt från det logiska sannolikhetsbegreppet och att detta är syftet bakom presentationen av det logiska sannolikhetsbegreppet. I stället förhåller det sig så, att jag velat ge läsaren en inblick i hur olika sannolikhetsbegrepp är konstruerade och att relatera dem till de villkor som gäller för sanningssökandet i process.²⁹ Detta framgår dels av inledningen och dels av att de olika sannolikhetsbegreppen presenteras under skilda rubriker där värdemetoden presenteras för sig. Vidare påpekar jag själv att värdemetoden och det logiska sannolikhetsbegreppet är artskilda, men detta hindrar inte att de på vissa punkter påminner om varandra. De paralleller som görs är dock fåoch har ett mycket begränsat utrymme i framställningen. I kap. 9 däremot görs direkta jämförelser mellan Cohens "inductive probability" och värdemetoden och där hävdas att värdemetoden till sin karaktär är induktiv. Jag vill även framhålla att jag i kap. 4 gör jämförelser mellan det logiska sannolikhetsbegreppet och den objektiva frekvensteorin, vilket sammantaget med det som ovan anförts klart borde visa att syftet med presentationen av det logiska sannolikhetsbegreppet inte varit att beskriva och förklara bevisvärdeteorin.
    Sahlin kritiserar mig i detta sammanhang även för att inte ha presenterat den subjektiva teorin och finner det lustigt att jag, trots att jag inte behandlar denna, likväl använder så mycket subjektiv terminologi.³⁰ Detta beror emellertid på att man, inom ramen för den objektiva frekvensteorin, även uppställt fiktiva klasser och frekvenser. Man har alltså slopat kravet att frekvenserna,som hos von Mises, skall vila på gjorda iakttagelser. Därmed blir emellertid sannolikheten ett uttryck för en subjektiv skattning hos bedömaren, samtidigt som man söker hålla fast vid grundtankarna bakom den objektiva frekvenssannolikheten. På motsvarande sätt kan den logiska sannolikheten, fastän den betecknas som objektiv, omtolkas så att den avser en subjektiv skattning hos bedömaren rörande styrkan av relativa frekvenser. Det finns således inga vattentäta skott mellan subjektiv och objektiv sannolikhet. Detta är förklaringen till min terminologi. Bakgrunden finns också redovisad i avhandlingen.
    5. Jag har även hävdat att man med värdemetoden inte kan sammanväga vanlig ordinär bevisning med statistisk bevisning och därvid hänvisat till Stening samt Gärdenfors, vilka förnekar denna möjlighet.³¹ Även Goldsmith& Andersson³² och Ekelöf³³ menar att den ifrågavarande (logiska) samman

 

²⁸ Recensionen s 42.

²⁹ Att jag valt att beskriva just den objektiva frekvenssannolikheten och det logiskasannolikhetsbegreppet beror på att dessa sannolikhetsbegrepp är omskrivna och omdebatterade i den bevisrättsliga doktrinen. Särskilt när det gäller den objektiva frekvenssannolikheten tillkommer också att temametoden bygger på frekvensresonemang samtatt jag på olika ställen i avhandlingen använder mig av dylika resonemang.

³⁰ Recensionen s 42.

³¹ Stening, Bevisvärde s 58 f och 148 ff samt densamme i SvjT 1979 s 283-296, "Konflikt mellan två bevismodeller" och Gärdenfors, P. "Probabilistic reasoning andevidentiary value" s 44 ff. I Evidentiary value.

³² Goldsmith & Andersson TfR 1978 s 76 n 26 säger: "Därför kan sådana (statistiska) sannolikhetsuppgifter oftast ha blott en orienterande funktion och endast på ett indirektsätt bidra till en bedömning av de föreliggande faktas bevisvärde".

³³ Ekelöf, Rättegång IV s 38 ff synes mena att statistiska bevis ibland kan användas som eliminationsbevis. Han menar emellertid inte att statistisk bevisning kan inpassas i ett värdemetodiskt synsätt så att en logisk sammanvägning kan ske. Se också Sahlin själv tillsammans med Freeling i TfR 1983 s 528: "Ett annat problem är hur man inom teorinskall behandla statistisk information, t. ex. att X % av en population har en given egenskap E". Tydligen menar Sahlin att han senare har lyckats lösa detta problem. 

vägningen inte är möjlig. Överhuvudtaget har detta betraktats som ett problem i den bevisrättsliga doktrinen.³⁴ Med tanke på de röster som således hörts i doktrinen rörande denna fråga är det minst sagt förvånande att Sahlin— med hänvisning till ett eget arbete — beskrivit mitt påstående som en total missuppfattning. Å andra sidan har jag, kommen så långt i Sahlins recension, nästan vant mig vid hans brist på behärskning och saklighet. Beträffande andra författare som skrivit om värdemetoden avfärdar han dessa med att "de inte alltid lyckats hålla tungan rätt i mun".³⁵ Man kan inte säga att Sahlin brister i tilltro till den egna förträffligheten.
    Avslutningsvis. Sahlin har hävdat att jag i min kritik skjuter bredvid målet, ja att jag inte ens siktar i rätt riktning. Om Sahlin kan man å andra sidan utan överdrift säga att han i sin recension med dunder och brak avlossat ett flertal grova salvor. Ifall han siktat och träffat, skjutit bredvid målet eller, förblindad av krutröken mest fört en massa oväsen, överlämnar jag efter dessa påpekanden till läsaren att själv slutligen bedöma.
Bengt Lindell