Om Europas tre minst kända rättssystem
I. Inledning
Det svenska rättssystemet räknas normalt bland de mindre rättsordningarna, eftersom den svenska rättens tillämpningsområde i fråga om befolkning inte kan mätas med sådana jättar som exempelvis engelsk, amerikansk, fransk, västtysk eller sovjetisk rätt. En rättsordnings storlek i detta avseende påverkar i viss mån även dess kvalitet i övrigt: det säger sig självt att ett litet landförfogar över färre utrednings- och lagstiftningsresurser, färre domstolar och prejudikat samt färre rättsforskare. En liten rättsordning tvingas alltså ofta att okritiskt kopiera andras lösningar och de stora länderna utövar härvid redan på grund av sin ekonomiska styrka ett betydande inflytande på de småländernas rätt, i synnerhet inom affärsrättens område. Denna bild är naturligtvis något förenklad: ett mindre land som Sverige har exempelvis juridiska resurser som vida överstiger många stora u-länders. Ett och samma lands rätt kan dessutom i vissa avseenden utgöra ett originellt litet rättssystem, samtidigt som den i andra avseenden kan sägas tillhöra ett av de stora rättssystemen. Ett exempel därpå är Singapore, som har bl. a. en helt egen familjerätt men som på affärsrättens område blint följer den engelska rättsutvecklingen (se därom Bogdan i SvJT 1984 sid. 620-625).
    Av naturliga skäl har ett litet lands rättssystem svårast att hävda sin självständighet och originalitet när landet har starka geografiska, historiska, språkliga och politiska band till någon bland rättsordningarnas jättar, särskilt när denna har visat sig så lämpad för export som just engelsk rätt. Det uppskattas att ungefär en tredjedel av mänskligheten lever i länder, utspridda på jordens alla fem kontinenter, vilkas rättssystem på ett eller annat sätt bygger på Englands common law. Med detta i åtanke blir man både förvånad och imponerad när man får veta att det i Englands omedelbara närhet finns tre autonoma områden vilka, trots sin minimala storlek i fråga om yta och befolkning och sina utomordentligt begränsade juridiska resurser och trots att de sedan många århundraden lyder under den engelska kronan, har lyckats bevara sina egna rättssystem med rötter vilka faktiskt är betydligt äldre än Englands världsberömda common law. Det rör sig om ön Isle of Man, med c:a 65.000 invånare och belägen mellan England och Irland, samt öarna Jersey (c:a 80.000 invånare) och Guernsey (c:a 55.000 invånare) i La Manchekanalen nära den franska kusten.
    De tre öarnas särställning har sedan många år varit känd för filatelister och myntsamlare, eftersom varje ö ger ut egna frimärken och har egen valuta, låt vara att öarnas respektive pund värdemässigt följer det brittiska pundet vilket för övrigt också cirkulerar där. Intresset för öarnas rättsordningar har på sistone ökat hos internationella bankirer och skatteplanerare, eftersom öarna rationellt nog har utnyttjat sitt självstyre till att omvandla sig till lockande skatteparadis, med bl. a. en inkomstskatt som inte överskrider tjugo procent

 

156 Michael Bogdanoch låga skatter på internationell bank- och försäkringsverksamhet. Isle of Mans regering marknadsför mycket träffande öns fördelar med hjälp avslagordet "Our independence means your freedom". Det var knappast för att betjäna den lokala befolkningen som exempelvis den svenska PK-banken etablerade sig i Isle of Man genom PK English Trust (Isle of Man) Ltd. Till Guernsey och Jersey lockas även vanliga turister av bristen på moms och andra betungande indirekta pålagor (Isle of Man har däremot ungefär samma indirekta skatter som Storbritannien).
    I övrigt är öarnas rättssystem närmast okända för omvärlden, trots att de i geografiskt avseende knappast kan betecknas som exotiska. Direkta kontakter med representanter för öarnas rättsliv är helt oundgängliga för den som vill lära sig något därom, eftersom den befintliga juridiska litteraturen är utomordentligt begränsad.1 Under korta studiebesök i början av november 1987 fick jag tack vare vänligheten av Isle of Mans Attorney General's Chambers, Jerseys Greffier of the States och Guernseys Her Majesty's Procureur möjlighet att bekanta mig med vissa av de tre rättssystemens grundläggande drag, vilka enligt min mening kan vara av intresse också för de svenska juristerna.

 

II. De tre rättssystemens gemensamma drag
Några fakta är gemensamma för samtliga tre öar. Närmast på grund av historiska tillfälligheter har ingen av dem någonsin rättsligt blivit införlivad med England respektive med Det Förenade Konungariket, detta trots att de sedan tidig medeltid utgör en del av den engelska kronans domäner. Englands common law har aldrig blivit öarnas "gällande rätt", utan de har bibehållit kontinuiteten med sina egna urgamla rättssystem. Öarna har inga representanter i det brittiska parlamentet i London, vars lagar gäller på öarna endast om det särskilt anges i respektive lag. Enligt kutym avhåller man sig i London från inblandning (lagstiftningsvägen eller eljest) i öarnas inre angelägenheter, däribland skattesystemet.
    Varje ö utfärdar egna pass; i utrikes relationer representeras öarna visserligen i övrigt av Storbritannien, men öarnas regeringar konsulteras innan Storbritannien genom internationella överenskommelser åtar sig förpliktelser i fråga om öarna (detta gäller exempelvis också internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter). Liknande konsultationer föregår även sådan brittisk lagstiftning som av någon anledning är avsedd att tillämpas också på öarna.
    Kronan representeras på varje ö av en Lieutenant Governor, vars verkliga maktbefogenheter numera dock är mycket begränsade. Öarna har sina egna

 

1 En presentation av Isle of Mans och Jerseys skatterätt finner man i Solly, The Isle of Man — A Low-Tax Area, Tolley Publishing Co., Croydon 1984 samt Solly, Jersey — A Low-Tax Area, Tolley Publishing Co., Croydon 1982. Av rättshistoriskt intresse är Bois, A Constitutional History of Jersey, utgiven av The States' Greffe, Jersey 1972. Därutöver kan rekommenderas Lemasurier, Le droit de l'Ile de Jersey, Editions A.Pedone, Paris 1956 samt tre små häften, nämligen Vibert, Parliament without Parties, utgiven av States of Jersey, 1986, Ehman & Marshall, The Constitution of Guernsey, Guernsey Historical Monograph No. 15, Guernsey 1976 och Loveridge, The Constitution and Lawof Guernsey, utgiven av La Société Guernesiaise, Guernsey 1975. En officiell utredning om öarnas konstitutionella förhållande till Storbritannien publicerades i början av sjuttiotalet av det brittiska Home Office, se "Relationship between the United Kingdom and the Channel Islands and the Isle of Man", Part XI of Volume I of the Report of theRoyal Commission on the Constitution, 1969—1973. 

Om Europas tre minst kända rättssystem 157parlamentariska forsamlingar med nästan obegränsad saklig lagstiftningskompetens, egna exekutiva organ, egna domstolsorganisationer, egna polisstyrkor m. m. Ett gemensamt drag för öarna är också att partipolitik aldrig har fått ett fäste där, utan de lokala politikerna väljs praktiskt taget alltid som oberoende individer. Ett annat gemensamt drag är att öarnas lagstiftande och styrande organ tvingas att befatta sig såväl med ärenden vilka ur svensk synvinkel framstår som triviala kommunalangelägenheter, till exempel införande av parkeringsförbud på en viss gata, som med viktiga principiella frågor vilka i Sverige skulle uppfattas som varande av nationell betydelse, såsom exempelvis frågan om respektive ös anslutning (genom en utvidgning av Storbritanniens anslutning) till en internationell konvention.
    Trots att engelsk rätt som sagt i princip inte gäller på öarna kommer man inte ifrån att den indirekt har mycket stor betydelse där. I likhet med engelsk rätt bygger även öarnas rättsordningar på stare decisis-regeln (dvs. prejudikat skall följas) snarare än på en uttömmande författningsreglering. Antalet egna precedentfall är dock mycket begränsat och de är dessutom ibland svåra att hitta på grund av bristande systematisk rapportering. Den första volymen av The Manx Law Reports utkom exempelvis så sent som 1984. The Jersey Law Reports började utkomma 1987, men viss rättsfallsrapportering förekom på ön redan dessförinnan. Guernsey saknar för närvarande någon motsvarande publikation, låt vara att korta sammandrag av nya viktiga avgöranden publiceras tillsammans med information om ny lagstiftning m. m. i en sedan ett par år utkommande anspråkslös stencilserie kallad Guernsey Law Journal. I detta läge känns det naturligt att söka lösningar i den nära till hands liggande engelska rätten, i synnerhet eftersom öarna saknar egen juristutbildning och praktiskt taget samtliga lokala jurister har utbildats i England. Den engelska juridiska litteraturen är oftast den enda tillgängliga, ty något nämnvärt rättsvetenskapligt författarskap avseende öarnas rättssystem förefaller inte att bedrivas. De lokala parlamentens lagar är också ofta kopierade från den brittiska lagstiftningen. I praktiken lär de lokala rättsreglerna ofta anses, om ej annat visas, vara identiska med de engelska, men graden av likhet med engelsk rätt varierar mycket från rättsområde till rättsområde. Störst är den kanske inom kontraktsrätten, medan fastighetsrätten, arvsrätten, förvaltningsrätten, arbetsrätten, straffrätten och naturligtvis skatterätten stundom uppvisar betydande olikheter.
    Öarnas rättsliv är i flera avseenden rent faktiskt beroende av olika sorters praktiska hjälpinsatser från Storbritanniens sida. Öarnas självständiga polisstyrkor utbildas och tränas av brittiska kolleger och öarnas självständiga socialförsäkringssystem erhåller olika slags administrativ hjälp från sin brittiska motsvarighet. Till mera långvariga straff dömda brottslingar avtjänar sina straff i brittiska fängelser. Allt detta sker emellertid i enlighet med särskilda uppgörelser mellan den brittiska regeringen och respektive ös regering och, vilket öborna är noga med att understryka, varje ö betalar till den brittiska statskassan för dessa tjänster. Isle of Man betalar enligt en särskildöverenskommelse också för sitt försvar, medan Jersey och Guernsey bidrar till försvaret endast genom formellt frivilliga och ensidigt beslutade bidrag.
    I förhållandet till EG intar de tre öarna en särställning, varigenom de omfattas av vissa men inte av alla EG-reglerna. Öarna utgör exempelvis en integrerad del av EG:s tullunion och av systemet med fri rörlighet av varor, medan reglerna om fri rörlighet av arbetskraft och kapital inte är tillämpliga.

 

158 Michael Bogdan    Efter denna sammanfattning av de tre öarnas gemensamma rättsliga drag bör något sägas också om varje ös rättsliga särdrag, sedda mot sin historiska bakgrund.

 

III. Isle of Man
Isle of Man förtjänar en särskild plats i de nordiska juristernas hjärtan, eftersom öns rättsordning har utvecklats ur av vikingar kvarlämnad sedvanerätt, vilken faktiskt alltjämt är av viss begränsad praktisk betydelse på ön. Befolkningen är sedan urminnes tider keltisk men ön behärskades av skandinaver från slutet av åttahundratalet fram till år 1266, då den av Norge formellt överläts till Skottland, som dock inom kort förlorade den till England. Ön blev emellertid inte rättsligt integrerad med England utan behöll sin egenrätt och egna institutioner, däribland en egen feodalhärskare som styrde i egenskap av den engelska kronans vasall.
    Det faktum att ön inte var en del av England, och därför ej omfattades av dess höga importtullar, utnyttjades av öborna till omfattande smugglingsverksamhet, i synnerhet i början av sjuttonhundratalet. Varor från hela världen importerades i stora mängder helt lagligen till Isle of Man för att senare smugglas in i England. För att stoppa denna trafik beslöt det brittiska parlamentet genom det s. k. Isle of Man Purchase Act år 1765 att "expropriera" ön, vilken alltså tvångsinköptes från dess dåvarande innehavare, hertigen av Atholl. Detta innebar visserligen att ön i högre grad än dessförinnan blev direktstyrd av Londonregeringens representanter och tjänstemän, men den blev märkligt nog inte heller därefter rättsligt likställd med engelskt territorium. Typiskt nog för den brittiska respekten för gamla traditioner ansågs Isle of Man även efter köpet behålla sin rättsliga särställning, dock med den skillnaden att öns härskare, den engelska kronans vasall, blev identisk med sin länsherre. Att öns egen lagstiftning utfärdad efter 1765 kräver den engelska monarkens resp. guvernörens underskrift (Royal Assent) anses således endast bero på att den engelska kronans innehavare samtidigt är "Lord of Mann". Londonregeringens kontroll, i synnerhet över öns skatter och tullar, var trots det sagda under vissa tider mycket hård, men numera, efter 1957 års överenskommelser mellan den brittiska regeringen och öns regering, är Isle of Mans finanser helt åtskilda från den brittiska statens på såväl inkomst- som utgiftssidan.
    I Isle of Man är man mycket stolt över att öns lagstiftande församling har anor från niohundratalet och bygger på en oavbruten tusenårig tradition från vikingatiden. Tusenårsjubiléet firades 1979 , men den exakta tidpunkten för församlingens tillkomst är okänd. Det lokala parlamentets namn "Tynwaldhar samma ursprung som exempelvis Islands " Thingvellir" (ett antal av öns geografiska namn är också av nordiskt ursprung, exempelvis heter öns högstaberg "Snaefell"). Än idag möts Tynwald, normalt den 5 juli varje år, för en midsommarceremoni vid Tynwald Hill, en kulle från vilken man traditions enligt högläser utdrag ur de under det gångna året antagna lagarna. Tynwald består av två kamrar. Den huvudsakligen indirekt valda första kammaren med elva ledamöter, i vilken bl. a. den lokale biskopen har en självskriven plats, heter Legislative Council, medan House of Keys är den i allmänna valutsedda andra kammaren bestående av 24 ledamöter.
    Från vikingatiden härstammar också öns urgamla sedvanerätt, som emellertid numera inte har någon större praktisk betydelse. Anda fram till 1961

 

Om Europas tre minst kända rättssystem 159behärskades dock öns fastighetsrätt av denna sedvanerätt (det s. k. odalsjordssystemet). Tynwalds äldsta ännu gällande lagar härstammar från början av fjortonhundratalet. Om öbornas konservatism vittnar bl. a. också deras vidhållande av spöstraffet, vilket har lett till fällande dom mot Storbritannien inför den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (fallet Tyrer, avgjort den 25 april 1978, Publications of the European Court of Human Rights, Ser. A, vol. 26). På papperet existerar spöstraff ännu idag, liksom dödsstraff samt förbud mot homosexuella handlingar, men reglerna tillämpas inte längre i praxis.
    Öns domstolsväsende toppas av High Court of Justice, som består av tre avdelningar. Två av avdelningarna, Chancery Division och Common Law Division, dömer i första instans i vissa civilmål (mindre viktiga mål avgörs i första instans av magistrates' courts). Den tredje avdelningen, Staff of Government Division, är en appellationsinstans i såväl tvistemål som brottmål och dess avgöranden kan överklagas vidare till Privy Council i London, vilket dock lär ske utomordentligt sällan. Staff of Government Division består av öns två högsta domare, vilkas titel "deemster" har sina rötter i det nordiska "döma", och av en erfaren engelsk advokat (Queen's Counsel). Öns ungefär fyrtio advokater bär titeln "advocate" och någon uppdelning mellan barristers och solicitors existerar inte.

 

IV. Jersey och Guernsey
De s. k. "Kanalöarna" Jersey och Guernsey är trots sin geografiska närhet och trots sin i stora delar gemensamma historia inte rättsligt knutna till varandra. Varje ö konstituerar ett slags fogdedistrikt ("Bailiwick") med direkta band till den engelska kronan och har sitt eget rättssystem och sina egna institutioner. Likheterna är dock så stora att de två öarna här kan behandlas tillsammans.
    Vid tiden för normandernas erövring av England år 1066 tillhörde öarna hertigdömet Normandie. När själva Normandiet år 1204 gick förlorat för England förblev öarna emellertid den engelska kronan trogna, dock utan att bli en del av England. De engelska kungarna fortsatte helt enkelt att regera Jersey och Guernsey som om de alltjämt vore Normandiets hertigar, dvs. i enlighet med normandska lagar och sedvänjor. Öarna har icke heller någonsin varit betraktade som engelska resp. brittiska kolonier: öborna brukar faktiskt halvt skämtsamt hävda att det är England som tillhör dem efter att ha erövrats av deras hertig för över 900 år sedan. De konstitutionella banden mellan öarna och Det Förenade Konungariket går även idag formellt genom monarken i dennas egenskap av de normandska hertigarnas rättsliga efterträdare.
    Det lagstiftande organet i Jersey är Assembly of States, kort kallat "States". Namnet är en kvarleva från församlingens ursprungliga ståndskaraktär. Sammansättningen är även idag relativt komplicerad. States består av 53 valda ledamöter (12 senators valda av hela ön, 12 constables vilka är valda föreståndare för öns tolv socknar och 29 deputies valda i enmanskretsar) . Dessutom ingår fem icke-valda självskrivna ledamöter (öns Bailiff, Lieutenant Governor, Attorney General och Solicitor General samt öns domprost), men dessa har bara yttranderätt och får inte rösta (Bailiff som är församlingens talman, har dock utslagsröst). Guernseys parlamentariska församling betecknas som "States of Deliberation" och består av 33 i direkta val utsedda deputies, tolv indirekt valda

 

160 Michael Bogdanconseillers, tio douzaine representatives (dessa är representanter för vart och ett av öns tio socknar) samt ett fåtal befattningshavare vilka är självskrivna ledamöter (ungefär som i Jersey).
    Till skillnad från Isle of Man har man varken i Jersey eller i Guernsey någon regering bestående av ministrar, utan den verkställande makten ligger hos de olika specialiserade utskotten av respektive States. Varje utskott består av ungefär sju parlamentariker och det kan, tillsammans med sina tjänstemän, sägas motsvara ett departement i svensk mening. Några ministrar existerar emellertid inte: varje utskott har visserligen en ordförande, men besluten fattas av utskottet i dess helhet. Icke heller finns det något kabinett eller någon premiärminister med ställning överordnad de olika utskotten. Den högsta funktionären i Jersey och i Guernsey är respektive ös av kronan utnämnda Bailiff, vilken förutom att vara talman i States även fungerar som öns högsta domare och därför av tradition alltid är jurist. Han betecknas ofta som sin ös "chief citizen" och anses vid eventuella meningsskiljaktigheter mellan States och kronan böra företräda States, dvs. de lokala intressena. Anmärkningsvärt nog tillerkänns Bailiff  högre rang än kronans representantguvernören, vars stol i ceremoniella sammanhang därför är aningen lägre.
    Jerseys och Guernseys rättsordningar härrör i betydande delar från den normandska sedvanerätten (Tres Ancien Coutumier de Normandie), vilken alltjämt är bestämmande på sådana områden som fastighetsrätt och arvsrätt och i viss mån även processrätt. Ett urgammalt och mycket säreget normandskt rättsinstitut som fortfarande används på öarna är exempelvis "Clameur de Haro", som närmast kan liknas vid ett straff- resp. vitessanktionerat interimistiskt förbud, som dock inte utfärdas av domstol eller annan myndighet utan av den person som känner sig kränkt av handlingen i fråga. Skadar någon annans egendom eller hindrar någon ägaren från att nyttja egendomen, kan den skadelidande med två vittnen bege sig till stället för kränkningen, knäböja och skrika så högt han kan "Haro! Haro! Haro! A l'aide mon prince! On me faittort!", vilket omedelbart skall följas av ett Fadervår på franska. Den mot vilken clameur riktas är skyldig att genast upphöra med sina handlingar om han inte vill utsätta sig för bestraffning för contempt of court. Den som har använt sig av clameur måste dock inom viss tid vända sig till domstol med sitt klagomål.
    Som en av de viktigaste kunskapskällorna i fråga om den gällande normandska sedvanerätten används den auktoritativa kommentaren "Commentaires du Droict Civil tant public que privé, observé au Pays & Duché de Normandie" av Guillaume Terrien, som utkommit i två upplagor. I Guernsey har man för mig understrukit vikten av att man använder sig av den senaste upplagan, vilken dock trycktes i Rouen redan år 1654! Detta verk har förövrigt aldrig blivit omtryckt, utan också dagens jurister använde sig före snabbkopiatorns tillkomst även till vardags normalt av originalexemplar från sextonhundratalet.
    Öarnas befolkning talade fram till tiden för andra världskriget för det mesta en fransk dialekt (patois normand). Under kriget var öarna som enda brittiska territorium ockuperade av tyskarna. En betydande del av befolkningen, däribland särskilt många barn, hann dock evakueras till England, där de fick tillbringa åtskilliga år. Detta faktum, tillsammans med bl. a. en betydande engelsk invandring och massmediernas inflytande, har lett till att öborna numera nästan helt har övergått till att tala engelska. Detta har naturligtvis

 

Om Europas tre minst kända rättssystem 161påverkat också franskans ställning inom juridiken. Ända fram till 1940 utfärdades det mesta av den lokala lagstiftningen i Jerseys Recueil des Lois på franska, som fram till 1963 också var det officiella domstolsspråket (numera får såväl franska som engelska användas). Fastighetsöverlåtelser och dyl. sker i Jersey även idag på franska. Också i Guernsey förlorade franskan sin ställning som det enda officiella språket först 1946 och det kvarstår alltjämt som ett av de två officiella språken. Mycket goda kunskaper i franska är således alltjämt ett måste för samtliga på öarna verksamma jurister.
    De två öarnas domstolsorganisation och reglerna om domstolarnas kompetens är relativt komplicerade, men de kan grovt förenklat framställas på följande sätt. Såväl Jerseys som Guernseys viktigaste domstol i första instans är deras respektive Royal Court, som beroende av målets natur består av minst två eller minst sju indirekt valda s. k. Jurats med Bailiff som ordförande. Den sistnämnde dömer ensam i rättsfrågan. Mindre viktiga mål prövas i Guernsey av magistrate' s courts och i Jersey av Petty Debts Court (i tvistemål) och Police Court (i brottmål). Dessas domar kan överklagas till respektive ös Royal Court. Överklaganden avseende den sistnämna domstolens avgöranden sker till Jerseys resp. Guernseys Court of Appeal, som i varje mål består av minst tre domare tagna ur en lista vari förutom den egna öns Bailiff och Deputy Bailiff även ingår Bailiff och Deputy Bailiff av den andra ön samt ett antal engelska barristers med över tio års praktik. Ytterligare överklaganden får ske till Privy Council i London. De ungefär fyrtio advokaterna i Jersey är uppdelade i advocates och solicitors, men deras arbetsfördelning är inte densamma som mellan barristers och solicitors i England. I Guernsey finns bara advocates, något färre till antalet än i Jersey. En advocate skall ha klarat engelsk bar examination och, därutöver, särskilda prov avseende Jerseys respektive Guernseys rätt. I Guernsey — men inte i Jersey — krävs också att blivande advokater har genomgått en sexmånaders utbildning i Frankrike vid universitetet i Caen, resulterande i "Certificat d'études juridiques francaises et normandes".
    Det förtjänar att omnämnas att i Guernsey i administrativt avseende förutom själva huvudön även ingår ett antal befolkade småöar, av vilka Alderney (med c:a 2.000 invånare) och Sark (med c:a 580 invånare) dock anses ha direkta konstitutionella band till den engelska kronan och därför åtnjuter enhög grad av rättsligt självstyre. Alderney och Sark har t. o. m. egna lagstiftande församlingar (States of Alderney respektive Chief Pleas of Sark) och domstolar (Court of Alderney respektive Court of the Seneschal, vilkas avgöranden kan överklagas till Guernseys Royal Court). Sark är för övrigt ett slags feodalförläning som förestås av en Seigneur de Sercq, vilken alltjämt har vissa viktiga funktioner och vars befattning går i arv.2 Beträffande skillnaderna i den materiella rätten kan exempelvis nämnas att det lilla Sark har en säregen arvsrätt och fastighetsrätt, att Sarks invånare ej kan erhålla äktenskapsskillnad då denna aldrig införts på ön och att man i Sark inte heller kan bilda bolag och andra juridiska personer eftersom rättsregler därom saknas.

 

V. Avslutande anmärkningar
Den brittiska regeringen har vid flera tillfällen förklarat att den inte kommer att föreslå några förändringar i de tre öarnas konstitutionella särställning utan

 

2 Det förefaller endast finnas en juridisk publikation om Sark, nämligen Barnett, The Constitution of Sark, 1977. Det rör sig om ett litet häfte som i början av sjuttiotalet författats som skoluppsats av en sextonårig flicka från ön. 

162 Om Europas tre minst kända rättssystemsamtycke från deras respektive befolkningars sida. Någon sådan förändring synes inte vara i sikte under överskådlig framtid. Inte heller synes öborna sakna någon mera formaliserad författningsreglering av öarnas särställning. Det nuvarande systemet, som till övervägande del bygger på svårpreciserad konstitutionell sedvänja samt inbördes förtroende och respekt, har visat sig fungera väl under åtskilliga århundraden, vilket i en officiell brittisk utredning har kommenterats på följande sätt:3

 

That system, as we have said, is unique and not capable of description by any of the usual categories of political science. It is full of anomalies, peculiarities and anachronisms, which even those who work the system find it hard to define precisely. We do not doubt that more logical and orderly races than the British would have swept all these away long ago and incorporated the Channel Islands and the Isle of Man into the United Kingdom ...

 

Det finns anledning att tro att de tre rättssystemens närmande till engelsk rätt inte skall gå mycket längre än vad som redan har skett. Mina samtal medföreträdare för öarnas rättsliv gav vid handen att de i detta avseende i princip är nöjda med status quo: man menar att öarnas rättssystem har ungefär den grad av självständighet och originalitet som de med sina begränsade juridiska resurser rimligtvis kan upprätthålla utan att behöva ge avkall på rättsordningarnas kvalitet. De tre öarna kommer även i framtiden att vittna icke blott om en förvånande bundenhet vid gamla traditioner utan även om en imponerande atmosfär av pluralism, tolerans och respekt för det lilla och annorlunda.
Michael Bogdan