Kan vi lita på våra domstolar?
Av advokaten LARS ROSENGREN.
Det väckte ett visst uppseende, när Statistiska centralbyrån för något år sedan redovisade en enkät, som tydde på att medborgarna inte alls har det förtroende för våra domstolar som man tidigare trott. En tredjedel av de tillfrågade hyste inget eller ringa förtroende för domstolarna. Är denna misstro befogad och i så fall varför? Som verksam processadvokat vill jag ge några synpunkter på frågan.
Man kan inte sätta vilken jurist som helst som domare. Domarsysslan är mycket kunskapskrävande och ansvarsfull. Det duger inte med halvdan rättskipning utan den måste alltid vara av högsta kvalitet. Det förutsätter att de bästa och mest omdömesgilla juristerna söker sig till domarbanan. Så har av hävd också varit fallet i vårt land.
Tyvärr går emellertid sedan några år utvecklingen i motsatt riktning. Allt färre yngre jurister vill bli domare och alltfler etablerade domare hoppar av från yrket. Den väsentligaste anledningen är säkert att domarna är dåligt betalda. Ett annat skäl kan vara vantrivsel med ökad byråkratisk styrning och föga uppmuntrande administrativa sysslor.
Konsekvenserna av denna utveckling är uppenbara. Domstolarna riskerar att utarmas på kvalificerade jurister. Därmed sjunker med nödvändighet kvalitén på den dömande verksamheten. Det märks redan på sina håll. Om inte denna utveckling stoppas blir det snart befogat att mer generellt ställa frågan, om vi kan lita på att domarna är tillräckligt kvalificerade jurister för att kunna lösa sina arbetsuppgifter.
För alla domare gäller ett ovillkorligt krav på att de skall vara opartiska och inte ha någon förutfattad inställning till de frågor, som de skall ta ställning till. Skulle domarna brista i dessa avseenden blir det katastrofalt för tilltron till rättskipningen. Särskilt farligt är det, om politiker eller påtryckargrupper försöker leda in rättstillämpningen i av dem önskade banor genom att påverka själva sammansättningen av domstolarna. Varje tendens i den riktningen måste uppmärksammas och påtalas.
En anmärkningsvärd omständighet när det gäller domarutnämningarna är då, att hälften av ledamöterna i landets båda högsta rättskipande organ, dvs. Högsta Domstolen och Regeringsrätten, tidigare på ett eller annat sätt varit knutna till kanslihuset. Detta förefaller vara en sakligt icke berättigad överrepresentation för jurister med bakgrund inom den verkställande statsmakten.
En annan åtminstone tidigare påtaglig snedrekrytering inom domarkåren gäller sammansättningen av länsrätterna, som bland annat är första instans i skattemål. Juristerna i länsrätterna har under en lång tid till stor del hämtats från skattemyndigheterna, även om en viss ändring därvidlag synes ha skett under senare år. Den fiskala rekryteringsbasen för länsrätterna innebär, att som domare i skattemål ofta sitter personer, som tidigare varit taxeringsintendenter. Ett annat svårbevisat men klart förnimbart fenomen på skatterättskipningens område är en ovilja att till högre domarbefattningar utnämna personer, vars förflutna tyder på ett sinnelag, som inte är tillräckligt fiskalt. En överlägset kompetent och skicklig kammarrättslagman har nog inga möjligheter att befordras till regeringsråd, om han genom artiklar i Sunt Förnuft visat förståelse för de skattskyldigas situation i taxeringsprocesser.
Vi har emellertid inte bara jurister utan också lekmän i våra domstolar, framför allt nämndemännen i de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. Det förtjänar då att erinras om att nämndemännen utses på politiska grunder. Det innebär att den politiska majoriteten på en ort också slår igenom i nämndens sammansättning. Nämndemannainstitutionen är mycket gammal och har i stort sett fungerat utmärkt i vårt land. Det finns emellertid en viss risk att i politiskt värdeladdade frågor, såsom t. ex. EKO-brottslighet, nämndemännens politiska grundvärderingar kan påverka deras dömande verksamhet på ett sätt, som inte är bra.
Det finns slutligen en sorts specialdomstolar, där syftet att styra rättskipningen genom domstolens sammansättning är påtagligt. Jag åsyftar de domstolar, som innehåller företrädare för olika intresseorganisationer, framför allt Arbetsdomstolen och Bostadsdomstolen. I ett rättsfall 1982 ogillade Högsta Domstolen en jävsinvändning mot en intresseledamot i Bostadsdomstolen trots att han var ordförande i ett hyresgästförbund, vars intresse direkt berördes av målet. Något tillspetsat kan sägas, att Högsta Domstolen konstaterade, att lagstiftaren hade gett Bostadsdomstolen en jävig sammansättning och då kunde Högsta Domstolen inte göra något åt den saken. Beträffande motivet för specialdomstolar av detta slag har Domstolsverkets chef Mats Börjesson talat om behov av "garantier" för att rättskipningen
utövas "i samklang" med uppfattningen hos berörda intresseorganisationer. Det är obehagliga formuleringar, som leder tankarna till hur man i totalitära stater ålägger domstolarna att medverka till att den enda tillåtna politiska målsättningen uppnås. Det erinrar kort sagt om den i sådana stater tillämpade principen, att statens och kollektivets intresse går före den enskildes rätt.
Det föranleder mig att ta upp frågan, om det i våra domstolar finns en allmän tendens att i tvister, som berör statens eller andra kollektiva intressen, ta ställning till förmån för dessa intressen på den enskildes bekostnad. Det vore uppseendeväckande och olustigt, om så skullev ara fallet. Det är givetvis omöjligt att prestera någon "bevisning" om hur det förhåller sig på denna punkt. Frågan måste bedömas i första hand med utgångspunkt från hur parterna och deras ombud upplever rättskipningen. All reservation måste då göras för att de själva varit engagerade i tvisterna och av det skälet kan ha svårt att bedöma frågan klart. Om det emellertid visar sig vara en vanlig eller någorlunda frekvent uppfattning, att domstolarna visar benägenhet att döma till förmån för statens och kollektivets intresse, måste en sådan iakttagelse tas på allvar. Man får då försöka pröva om uppfattningen eventuellt har stöd eller motsägs av andra omständigheter.
Vad som närmast faller i tankarna är skattedomstolarnas rättskipning i skatteprocesser. De berör ju på ett påtagligt och direkt sätt statens och kollektivets intresse gentemot den skattskyldiga parten. Jag vågar då påstå, att bland de advokater och skattekonsulter, som biträder medborgarna i skattefrågor, är den helt övervägande uppfattningen att skattedomstolarna har en benägenhet att hellre döma tills tatens än till den skattskyldiges förmån. Det sker ibland på ett sätt, som av den skattskyldige upplevs som starkt upprörande.
En annan typ av mål av intresse i sammanhanget är de s. k. EKO brottmålen vid våra allmänna domstolar. Det är min och många andra advokaters uppfattning, att domstolarna i detta slags mål verkar ha en från början mycket misstänksam inställning till den åtalades om tycks tyda på att domstolen mer eller mindre förutsätter att han är skyldig. Det märks ofta inte bara på vad som sägs utan också på själva stämningen i rättssalen. Att t. ex. försvara en fåmansbolagsdirektör i ett skattebrottmål upplever advokaten ofta som nästintill hopplöst. Detta och det efterföljande dömandet ger alltför ofta intryck av att det i EKO-brottmål förekommer en sned rättskipning till den åtalades nackdel.
Finns det då några andra omständigheter, som talar för eller emot intrycket, att domstolarna i skatteprocesser och EKO-brottmål är benägna att ta större hänsyn till staten och kollektivet än till den
enskilda parten? Jag menar att det finns en omständighet, som talar för att domstolarna faktiskt kan ha en sådan inställning i dessa mål. Sedan i början av 1970-talet har det i vårt land pågått en massiv verksamhet på olika sätt för att tillvarata statens skatteanspråk och för att främja kollektiva intressen av olika slag. Ett påtagligt inslag är försöken till attitydpåverkan i dessa sammanhang. På olika sätt försöker politiker, företrädare för organisationer och andra opinionsbildare inpränta hos medborgarna, att det är särskilt fult att undandra staten inkomster eller att på annat sätt tillvarata privata intressen på kollektivets förmodade bekostnad. Resultatet har blivit en aggressiv och förgiftad inställning mot sådana människor, som misstänks för skatteflykt och ekonomiska brott. Det saknas inte inslag av direkt diskriminering av vissa medborgargrupper, t. ex. fåmansbolagsägarna, i beskattningssammanhang.
Domarna har säkert liksom andra människor tagit intryck av denna opinionsbildning. Det kan i sin tur ha påverkat deras dömande verksamhet i den aktuella typen av mål.
På de flesta områden har vi säkert fortfarande en fullgod rättskipning här i landet. I de särskilda avseenden, som jag berört ovan, finns det dock anledning att känna oro. Vad kan vi då göra för att stilla denna oro, om den nu är befogad?
Det brådskar med att förbättra domarnas löner och arbetsförhållanden. Detta är inte bara en trivselfråga för domarna utan också en viktig rättssäkerhetsfråga. Domstolarna är medborgarnas yttersta värn mot maktövergrepp. En kunnig och ekonomiskt oberoende domarkår har störst förutsättningar att stå emot påtryckningar från politiker, myndigheter och intressegrupper.
Rättegångsutredningen har i ett betänkande nyligen förutsatt att intresseledamöterna i vissa domstolar skall finnas kvar. Enligt min mening bör intresseledamöter i domstolarna i stället avskaffas. Även om tanken bakom domstolar med intresseledamöter kan förstås är risken för ovidkommande hänsynstaganden från intresseledamöternas sida alltid påtaglig. Detta är oförenligt med domaruppgiften.
Domarnas förmodade benägenhet att i vissa slags mål gynna staten och kollektivet på bekostnad av den enskilde parten är en betydligt svårare och också mycket allvarligare fråga att hantera. Om domstolarna, som jag och många andra advokater tror, faktiskt har en sådan benägenhet, får det förutsättas vara omedvetet. Det lär vara svårt att bota patienter, som saknar sjukdomsinsikt. Vad kan vi då göra åtsaken, om vi antar att sjukdomen finns i detta fall? Det första bör vara att försöka bibringa domarna själva insikt om hur det förhåller sig. Det vore därför önskvärt att få igång en seriös debatt, där domarna
själva och andra, som kommit i kontakt med domstolarna, får redovisa hur de ser på saken. Det är inte uteslutet att därvid kan framkomma iakttagelser och synpunkter, som ger domarna anledning att ta sig en ordentlig funderare på hur det förhåller sig med rättskipningen på vissa områden.