BENGT LINDELL. Sakfrågor och rättsfrågor. Akademisk avhandling. Uppsala 1987.

 

Av titeln på detta arbete kunde man tro att det bara handlade om gränsdragningen mellan sak- och rättsfrågor. Det är emellertid inte fallet utan en stor del av avhandlingen utgörs av en grundlig och skarpsinnig undersökning av två mera grundläggande problem inom processrätten. Det ena gäller rättskipningens samhällsfunktion och det andra den därmed sammanhängande frågan om hur bevisvärderingen skall gå till.
    Då det gäller civilrättskipningens samhällsfunktion har det under de sista 50 åren gått liksom en vattendelare inom doktrinen i de nordiska länderna. På vilken sida härom olika forskare ställt sig, har varit beroende på vad de ansett om den teori Karl Olivecrona lade fram 1930 i sitt arbete "Bevisskyldigheten och den materiella rätten". Sammanfattningsvis kan man säga att enligt Olivecrona det viktiga inte är att innehållet i meddelade civildomar överensstämmer med det förprocessuella rättsläget utan att rättskipningen medverkar till att de materiella reglerna får genomslagskraft ute i samhällslivet genom att de förpliktade frivilligt gör rätt för sig. Jag kallar i det följande denna uppfattning för "sanktionsteorien". Tanken är ju den att rättskipningen fungerar som en sanktionsmekanism inom en grupp människor, i detta fall medborgarna eller bland en del av dessa i det samhälle det är fråga om. Som exempel på forskare, som anslutit sig härtill, kan jag utöver Olivecrona nämna mig själv. Det är sanktionsteorien som ligger till grund för framställningen i Rättegång. Däremot har de flesta processualister, som under senare år behandlat problem inom bevisrätten, ställt sig kritiska till Olivecronas uppfattning. Som exempel kan nämnas Eckhoff och Bolding. Man bör enligt deras mening sträva efter att domens innehåll såvitt möjligt överensstämmer med det materiella rättsläget i det föreliggande fallet. I det följande kallar jag denna uppfattning för "rättviseprincipen" och det är härtill även Lindell ansluter sig.
    Ett av förf. ofta använt exempel är att i ett kravmål gäldenären invänder att han betalt, samtidigt som han försummat att säkra bevisning härom eller förlorat sitt kvitto. Såvitt jag vet brukar man här i praxis upprätthålla ett högt beviskrav mot gäldenären, vilket leder till att denne i regel förlorar målet. I sådana fall torde domen i allmänhet också vara materiellt oriktig. Gäldenären har haft klart för sig att hans utsikt att få käromålet ogillat är ringa, men han vill ändock bestrida, för han tycker det är bra harmligt att få betala två gånger. Däremot är det väl klart att denna domstolspraxis försvårar för samvetslösa gäldenärer att söka sno sig undan sin betalningsskyldighet genom att lögnaktigt påstå att de betalt eller att det föreligger någon annan omständighet som gör att de går fria.
    Angående Olivecronas och min syn på sådana fall framhåller Lindell följande:

 

"För det första torde det väl vara en förutsättning för domstolarnas möjlighet till en ändamålsenlig styrning av handlingsvanorna i samhället, att de kan vara någorlunda säkra på att ett avgörande grundas på händelser som faktiskt inträffat. I annat fall kan ju domstolen inte vara säker på att det finns något behov av styrning på det ifrågava-

 

rande området. Domar med handlingsdirigerande effekt, vilka saknar ett tillförlitligt empiriskt fundament, skulle i själva verket kunna ställa till stor skada. För det andra kan ifrågasättas om inte Ekelöfs och Olivecronas uppfattning innebär en underskattning av den enskilde individens berättigade krav på en rättvis behandling. Människor i allmänhet torde nämligen inte vara benägna att inrätta sig efter domar som de uppfattar som klart felaktiga. På grund härav tror jag inte att man kan erhålla en handlingsdirigerande effekt om inte samhällsmedborgarna får domar som strävar efter materiell rättvisa. Att en dom bör vara materiellt riktig hindrar emellertid inte att samma dom samtidigt kan vara handlingsdirigerande. Det är önskvärt att hänsyn tas till båda aspekterna."¹

 

På de följande sidorna i avhandlingen gör förf. gällande, att höga beviskrav står i motsättning till fri bevisprövning och försvårar för rätten att uppnå ett materiellt riktigt resultat i processen.² I avsikt att minska risken härför rekommenderar Lindell den s. k. överviktsprincipen, enligt vilken ingendera parten belastas med någon bevisbörda. Som exempel nämner han det fallet, att ena parten i ett köpmål åberopar en klausul, som avviker från köplagens reglering.³
    Denna kritik kommer mig att misstänka att Lindell inte delar Olivecronas och min uppfattning om den vikt vi fäster vid hur lätt respektive svårt part haft att säkra bevisning om sin rättsställning. Genom att en gäldenär kan vägra betalning annat än mot kvitto, medför det höga beviskravet inte någon otrygghet för gäldenärer i allmänhet. Och på samma sätt förhåller det sig då tvist råder om parternas förhandlingar lett till avtals slut eller om de överenskommit om en avvikande klausul. Överhuvudtaget är möjligheterna till bevissäkring goda på det kontraktsrättsliga området.
    Lindell säger att han "inte kan se att i fall som dessa nyttan av en dom i ena riktningen är större än nyttan av en dom i andra riktningen".⁴ Jag menar att ett ogillande av käromålet här har den påtagliga "nyttan" med sig såväl att försvåra för gäldenärer att smita från betalningen som att ge incitament till bevissäkring. Även det senare bidrar till att de materiella reglerna får genomslagskraft i samhällslivet. Genom att gäldenären försäkrar sig om ett kvitto, framstår det för borgenären som utsiktslöst att försöka utverka en dubbelbetalning. Och det höga beviskravet minskar inte förutsebarheten och äventyrar sålunda inte rättssäkerheten i samhällslivet.
    Annorlunda ligger det till inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Ofta har den skadade små möjligheter att säkra bevisning rörande culpa- och kausalitetsrekvisiten. Detta medför att denne får svårt att bevisa dessa förhållanden, något som motiverar att han far åtnjuta bevislättnad genom sänkt beviskrav eller rent av genom omkastad bevisbörda. Skadeståndssanktionen skulle inte kunna fullgöra sin preventiva och reparativa funktion, om de, som lidit skada, mången gång inte har någon möjlighet att bevisa sin rätt.
    Ännu större behov av bevislättnad finns det, då tvist råder om ett försäkringsfall inträffat. I NJA 1984 s. 501 I och II ville en bilägare ha ut stöldförsäkring för sin bil, som försvunnit och sedermera återfanns i skadat skick. HD gjorde gällande att bilägaren hade bevisbördan för att det förelåg ett försäkringsfall. Och som skäl för det kan väl åberopas att bilägaren har större

 

¹ S. 284 not 36.

² S. 286.

³ S. 287 och 289.

⁴ S. 289.

 

möjlighet än försäkringsbolaget att omedelbart säkra den bevisning, som händelsevis finns till hands. Angående det mot bilägaren riktade beviskravet framhöll emellertid domstolen att detta bestod i att det var "mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet". Ett av de justitieråd, som dömde i målet, har sagt mig att man därmed menade ett något lägre beviskrav än det, som jag i Rättegång betecknar med termen "antagligt". Det är väl också klart att ett strängt beviskrav gentemot bilägare skulle ha gjort stöldförsäkring av bilar skäligen värdelös. Och visserligen kan ett lågt beviskrav öka frestelserna för samvetslösa bilägare att bedra sina försäkringsbolag. Man räknar med att dessa varje år utbetalar 600 milj. kronor utan att det med säkerhet föreligger ett försäkringsfall, något som självfallet medför höjda försäkringspremier. Men det är en bättre lösning på problemet även för de hederliga bilägarnas del.
    Lindells uppfattning att höga beviskrav strider mot principen om fri bevisvärdering har jag svårt att förstå.⁵ Naturligtvis måste rätten noggrant pröva gäldenärens bevisning för att han betalt. Annars skulle det ju inte löna sig för denne att säkra någon bevisning. Samtidigt ökar emellertid det höga beviskravet chansen för borgenären att få betalt på förfallodagen. Att gäldenärens invändning om betalning blir föremål såväl för ett högt beviskrav som fri bevisvärdering verkar sålunda ytterst i samma riktning, nämligen att medverka till att de som har kapital är villiga att ge kredit och att de som behöver kredit kan få sådan. Lindell menar däremot att syftemålet med avskaffandet av den legala bevisteorien inte enbart var att bevisvärderingen skulle bli säkrare utan att överhuvudtaget "förutsättningarna för erhållandet av materiellt riktiga domar" skulle bli bättre.⁶
    Förf. hänvisar till ett uttalande av mig om att krav på skriftlig bevisning —t. ex. krav på kvitto i det här tidigare berörda fallet — "vore betungande och skulle hindra omsättningsintresset". I samband därmed invänder han "att ovissheten om hur sakfrågan kommer att bedömas är mer betungande för omsättningsintresset än vad det är att säkra bevisning".⁷ Men vad Lindell härvill tillgodose är väl gäldenärernas intresse att inte behöva betala två gånger bara för att han försummat säkra bevisning, medan jag fäster mig vid att gäldenärernas goda möjligheter till bevissäkring inte medför någon generell otrygghet för deras del.
    Av det tidigare citatet från avhandlingen framgår att Lindell menar att folk skulle anse sig orättvist behandlade, om de förlorade en process, därför att de ej kan bevisa sin rätt. Ja, säkerligen finns det sådana människor, men det finns också andra, vilka anser det helt naturligt att de inte kan få rätt om de inte har någon bevisning härför. Och måste vi inte verka för att folk får denna förnuftiga inställning till problemet? I längden måste det dock få ogynnsamma verkningar att människorna inte kan finna det ändamålsenliga vara rättvist och känna sig förpliktade att handla därefter. För närvarande är det emellertid inte på modet att granska sådana här problem ur nyttighetssynpunkt. Man intresserar sig mera för vad som är rättvist än för vilken rättvisa som är ändamålsenlig. Och känner sig inte också Lindell främmande för min utilitarism?

 

⁵ S. 261, 286 och 288.

⁶ S. 90, 161 och 286.

⁷ S. 287.

 

    Nu kan man visserligen inte anse det i och för sig vara ändamålsenligt att vissa gäldenärer tvingas betala sin skuld två gånger. Frågan är alltså vilken vikt detta har i förhållande till sanktionens generellt handlingsdirigerande effekt. Bedömningen härav är beroende av vad man anser sig kunna uppnå med denna handlingsdirigering. Min redovisning härav måste emellertid bli kortfattad i detta sammanhang.
    De flesta människor avhåller sig från brott och betalar sina räkningar av vana. Då de någon gång frestas att avvika härifrån visar det sig vad som uppbär denna vana. Visst kan det hända att vad som inställer sig är fruktan för vad som kan hända en, om man inte gör rätt för sig. Det vanliga är emellertid att man anser det vara ens plikt att gå den smala vägen. Man upplever detta som ett inre tvång, men att man rättar sig härefter försvagar inte utan tvärtom förstärker ens självkänsla.
    Förmågan att reagera med pliktkänsla sammanhänger med att vi människor är gruppvarelser. Att fungera på detta sätt är alltså ärftligt betingat, medan moralens innehåll är beroende av det samhälle i vilket vi lever. Åtminstone är detta fallet med vad man kan kalla "folkmoralen" till skillnad från sådan "individualmoral", som ödmjukhet och ärlighet mot sig själv. Folkmoralen medför visserligen en viss mekanisering av själslivet, som kan försvåra anpassningen till ändrade förhållanden. Att människorna automatiskt iakttar vissa beteenden underlättar emellertid samarbetet och samvaron dem emellan. Det är viktigt att man kan räkna med hur andra kommer att reagera på vad man gör.
    Men vad är då detta "omgivningens tryck" som bestämmer inriktningen av ens pliktkänsla? Ja, naturligtvis hör uppfostran och olika former av propaganda hit. Men enligt min mening är en viktig faktor också lagstiftningen och den därtill anknutna rättskipningen. Skulle avvikelser från lagen bli vanliga, påverkar detta även den allmänna laglydnaden. Ens självbevarelsedrift medför att man förr eller senare gör likadant, då man ser andra skära pipor i vassen genom lagstridigt handlingssätt. Stadigare sitter inte vår moral.
    Detta gäller oavsett om sanktionen utgörs av straff eller betalningstvång. Att i det senare fallet sanktionens förverkligande är beroende av den berättigades fria val är utan betydelse. Eftersom denne har en chans att få betalt, såvida han vinner målet, är han i regel intresserad av att väcka talan. Och det är risken härför som har betydelse ur sanktionssynpunkt.
    Vidare må uppmärksammas att vi inte bara har moraliska hämningar mot stöld och misshandel utan även en "betalningsmoral". För att påverka folkmoralen måste sanktionen visserligen uppfattas som en rättvis ekvivalent till den orätt som förövats. Härvidlag godtas emellertid likaväl en utmätning, vilken leder till betalning av en skuld, som ett straff som står i proportion till brottets svårhetsgrad.
    En sanktionsmekanism kan begagnas inte bara till att säkerställa en bestående ordning utan även som styrmedel för att dirigera samhällsmoralen i riktning mot nya handlingssätt. Ett försök att åstadkomma detta misslyckas emellertid, om man inte vinner tillräckligt gehör för den nya ordningen. På skatteområdet har vi fått en skrämmande åskådningsundervisning härpå. Vidare bör man inte utnyttja sanktioner, om det inte finns ett trängande behov av att folkmoralen mobiliseras på det sätt som berörts i det föregående. Att vissa regler iakttas är emellertid en förutsättning också för att vi i trygghet kan ägna oss åt vårt arbete och utnyttja vår fritid. Och det värdefullaste för

 

oss är den del av vår livsräjong, där vi inte utsätts för något tvång och där vi följaktligen har valfrihet.
    Om man ansluter sig till sanktions- eller rättviseprincipen kan vara beroende på vad man anser om rättskipningens betydelse för folkmoralen. Säkert finns de som menar att deras moral är helt oberoende av hur rättskipningen fungerar. Det var ju den uppfattningen som låg till grund för de individual preventiva reformtankarna inom straffrätten för några decennier sedan. Och än vanligare är väl detta betraktelsesätt för civilrättskipningens del. Den överdrivna betydelse man tillmäter de civilrättsliga sanktionernas reparativa effekt i det föreliggande fallet medför att dessas generellt handlingsdirigerandefunktion kommit i skymundan.
    Vidare må uppmärksammas att civilrättsliga regler formuleras som handlingsregler för allmänheten, något som underlättar att dessa kan fungera sommoralisk appell för medborgarna. Vad som är rätt och plikt får emellertid under sådana omständigheter inte göras beroende av att bevisningen härför är tillräcklig, något som i sin tur medför att bevisbördereglerna anses falla utanför den materiella rätten. Jag undrar om inte detta sätt att utforma de civilrättsliga reglerna bidragit till uppfattningen att civildomar bör stämma med det förprocessuella rättsläget. Situationen hade nog varit en annan om de materiella reglerna på civilrättens område formulerats på samma sätt som brottsbalkens stadganden eller m. a. o. som handlingsregler för domaren.
    Emellertid skulle man kunna invända att då jag fäster så stort avseende vid att de berättigade säkrar bevisning, så borde jag också hävda att det är dessas plikt att förfara på detta sätt. Men uppenbarligen anser inte människorna att de har några sådana förpliktelser. Vi upplever det överhuvudtaget inte som vår plikt att tillgodose våra egna intressen. Och ur samhällets synvinkel är detta inte heller eftersträvansvärt. I stort sett kommer de berättigade att säkra bevisning utan att pressas härtill av sitt samvete.
    I detta sammanhang skulle jag även vilja påpeka att rättskipningens allmänt handlingsdirigerande funktion även motiverar att lagen tillämpas teleologiskt. Lindell påpekar i förbigående att användningen av denna metod medför vissa svårigheter att förutse hur lagen kommer att tillämpas av domstolarna.⁸ Detta kunde man lättare bedöma om dessa begagnade sig av "strikt bokstavstolkning" och alltså tillämpade lagen enbart — men också alltid — påde fall som säkert täcks av dess mening. Men eftersom man inte kan belasta lagtexten med bestämmelser för alla tänkbara situationer, som kan inträffa i praktiken, och samtliga dessa inte heller kan förutses under lagstiftningsarbetet, skulle en dylik rättstillämpning inte påverka handlingsvanorna i samhället så att dessa kom att överensstämma med vad man vill åstadkomma med lagstiftningen.
    Jag övergår nu till Lindells behandling av bevisvärderingens problem. Liksom Stening gjort före honom skiljer han härvidlag mellan temametoden och värdemetoden.⁹ Skillnaden här emellan kan åskådliggöras med hjälp av följande två scheman.¹⁰

 

⁸ S. 47 jfrt med s. 41.

⁹ S. 144.

¹⁰ S. 334. T betecknar bevistema och -T frånvaron härav eller m. a. o. att något föreligger som utesluter att så är fallet med T. 0,5 på schemat A betecknar att T och -T är lika sannolika medan 0 på schemat B betecknar att det inte finns någon bevisning med värde vare sig för T eller för -T. 

Scheman A och B betecknar skalor av sannolikhet för T och -T. I ett föreliggande fall har bevisningen för T en styrka, som anges med punkten P. Vidare vill jag förutskicka att jag liksom Lindell av framställningstekniska skäl begagnar mig av numeriska värden på bevisningens styrka, trots att denna aldrig kan fastställas med en sådan exakthet.
    Schemat A demonstrerar hur bevisningen värderas enligt temametoden. Att temat bevisats med 75 % sannolikhet anses implicera att så är fallet med 25 % sannolikhet för -T. Enligt värdemetoden, som demonsteras med schemat B, förhåller det sig på annat sätt. 75 % anger endast hur tillförlitlig bevisningen är och implicerar inte något om temats osannolikhet. De 25 % av den högra skalan, som ligger mellan P och T, symboliserar däremot en kvarstående osäkerhet om vad man kan dra för slutsatser av att den förebragta bevisningen har värdet P.¹¹
    Enligt Lindell rör man sig inte med samma sannolikhetsbegrepp vid användning av de båda metoderna.¹² Nu kunde man tycka att enligt värdemetoden lägst 75 % sannolikhet för T implicerar högst 25 % sannolikhet för -T. Som jag senare skall komma in på är detta emellertid inte fallet.¹³ Det kan på grund härav förefalla mindre lämpligt att anse en användning av värdemetoden leda till kunskap om temats sannolikhet. Den amerikanske matematikern Glenn Shafer menar också att man här inte borde tala om "probability" utan om en "degree of belief', grundad på en "degree of support", d.v. s. vårt "bevisvärde". Då jag skrev sista upplagan av Rättegång IV var jag påverkad härav och undrade om det inte vore bättre att tala om den grad av "säkerhet", varmed temat blivit bevisat.¹⁴ Av rädsla för terminologiska nydaningar avstod jag emellertid härifrån, varvid jag också fäste mig vid att det ensidiga sannolikhetsbegreppet torde vara det historiskt äldre.
    Bevisvärdering enligt tema- och värderingsmetoderna leder enligt Lindell till olika praktiska resultat. Han framhåller härom:

 

¹¹ S. 144-163.

¹² S. 163 och 334.

¹³ Se nedan s. 34 f.

¹⁴ En annan möjlighet är att tala om bevisningens "trovärdighet" eller graden av övertygelse om bevistemats existens. 

Värdemetodens uppfattning, att vi inte vet något om temats osannolikhet, har mindre lyckade konsekvenser för användningen av bevisbördereglerna. Om sannolikheten för T antas vara 0,3, vet vi alltså ingenting om osannolikheten för T.¹⁵ Antag att svaranden är bevisskyldig för icke-T, om sannolikheten för icke-T vet vi nu som sagt ingenting enligt värdemetoden, medan sannolikheten för icke-T enligt ett temametodiskt synsätt blir 0.7. Ligger nu beviskravet (för svaranden) på 0,7 blir resultatet med ett temametodiskt synsätt att svaranden fullgjort sin bevisskyldighet och han vinner målet. Med ett värdemetodiskt synsätt förlorar han målet.¹⁶

 

Detta uttalande blir lättbegripligare om vi tänker oss ett mål angående ersättning för skada på transporterat gods. Transportören har ju här att exculpera sig d. v. s. det är denne som har bevisbördan för att han inte vållatskadan. Under disputationen frågade fakultetsopponenten Lindell om han trodde att en domstol — såvida bevisläget var så beskaffat som det beskrivs i citatet — skulle ha ogillat käromålet på den grund att det förelåg tillräckligt stark sannolikhet för svarandens påstående (eller m. a. o. för -T). Respondenten svarade undvikande genom att säga att det inte var gott att veta hur domstolarna bedömer dylika fall. Jag tror för min del att käromålet skulle ha bifallits med den motiveringen, att svaranden inte fullgjort sin bevisbörda. Antag att det i målet endast förelegat ett synnerligen svagt bevis för T. Hur skulle man härav kunna dra den slutsatsen att det förelåg en synnerligen stark sannolikhet för -T? Man kan också fråga sig hur Lindells betraktelsesätt stämmer med överviktsprincipen, som han ju har anslutit sig till.¹⁷ Antag att även domstolen haft denna uppfattning i vad angår ansvar för transporterat gods. Skulle inte käromålet då ha bifallits, ehuru med den motiveringen att bevismaterialet visade en övervikt för kärandens del?
    Enligt Lindell medför de båda metoderna skilda konsekvenser även angående sättet för bevismaterialets värdering. Låt oss som ett exempel ta en bevisning rörande ett bankrån. Från banklokalen hördes ett skott och därefter rusade en man ut på gatan med en plastpåse i handen, kastar sig in i en bil som kör i väg med en rivstart. Åklagarens viktigaste bevis är ett vittne, som säger sig ha känt igen den ifrågavarande mannen som den åtalade P. Som stöd härför åberopar vittnet att han tidigare sett ett fotografi av P, som publicerats då denne var efterlyst för ett annat bankrån. I det följande begränsar jag mig till frågan om bevisvärdet av vittnets iakttagelse för att det var P som sprang ut ur banklokalen.
    Enligt värdemetoden skall man i ett sådant fall i första hand bedöma om vittnets föreställning orsakats av det ovan beskrivna händelseförloppet. Kan man med säkerhet ådagalägga detta, har också det senare bevisats, ty har något orsakat något annat, måste det också självt ha förelegat. Bevismaterialets värde kan emellertid i regel bedömas endast på grundval av vaga erfarenhetssatser, som vi känner till från livserfarenhet. En sådan är sannolikheten för att en iakttagelse är riktig. Denna sats är emellertid ingenting att bygga på, enär vi så ofta misstar oss — särskilt rörande så överraskande händelseförlopp som i detta fall. Bevismaterialet måste därför kompletteras med s. k. hjälpfakta, vilka är bevis för eller emot att vittnets föreställning om vad som hänt verkligen orsakats härav. Som exempel kan nämnas avståndet mellan

 

¹⁵ Lindell använder här inte beteckningen T utan X som beteckning för omständigheten ifråga.

¹⁶ S. 166.

¹⁷ Se ovan s. 24.

 

vittnet och utgången från banken, vittnets synförmåga samt inriktningen av hans uppmärksamhet. Sådana omständigheter kan endera förstärka eller försvaga iakttagelsens bevisvärde.¹⁸ Avgörande härför är mera speciella erfarenhetssatser, grundade på allmän livserfarenhet eller någon gång på en naturlag eller en statistisk frekvens. Vad angår det ifrågavarande fotografiet måste man undersöka om vittnet kom att tänka på detta redan då han hörde skottet, och sedan bara fick för sig att det var P som nu igen var i färd med ett bankrån. Som Lindell påpekar måste man vidare beakta att hjälpfakta kan påverka varandra.¹⁹ Att vittnet inte ser så bra spelar mindre roll om hans uppmärksamhet — redan då han hörde skottet — kom att riktas mot utgången från banken.
    Enligt värdemetoden skulle bedömningen av bevismaterialet väsentligen inledas med en sådan diskursiv analys som berörts i det föregående. Då det gäller bevisvärdet av iakttagelsen jämte alla hjälpfakta sammantagna kan man däremot inte med stöd av sin livserfarenhet grunda någon erfarenhetssats, som gäller för en så komplicerad situation. I Rättegång har jag härav dragit den slutsatsen att slutresultatet av bevisvärderingen måste bedömas intuitivt. Jag antar emellertid att denna intuitiva bedömning sker säkrare om den föregåtts av en sådan diskursiv analys av bevismaterialet som jag nyss berört.
    Med denna metod kan man få en uppfattning inte bara om hur sannolikt det är att bevistemat orsakat iakttagelsen utan även om sannolikheten för att så inte är fallet. Härpå kan man visserligen grunda en uppfattning om bevisvärdet för temat, men däremot ingenting om dettas osannolikhet. Även om det var sannolikt att vittnets iakttagelse inte orsakats av att det var P som rusade ut ur banken, kan ju detta senare ändock mycket väl ha varit förhållandet.²⁰
    Jag vill tillägga en viktig synpunkt på hur man enligt värdemetoden utnyttjar en erfarenhetssats, då man bedömer ett hjälpfaktums betydelse. På s.240 ff diskuterar Lindell det fallet att en kund i en snabbköpsaffär stoppar ned en vara i fickan, därför att han har så många andra varor i händerna, och sedan underlåter att ta upp den förra varan, när han betalar i kassan. Då kunden åker fast, påstår han att försummelsen berodde på glömska och åberopar som stöd härför att han är gammal och tankspridd samt att han vid det ifrågavarande tillfället var nervös för att komma för sent till jobbet. På s.243 tycks Lindell mena att dessa hjälpfakta har betydelse endast om tankspridda gamla män i regel bär sig åt på detta sätt.²¹ Vid tillämpning av värdemetoden är det emellertid tillräckligt att så ibland är fallet. Det indicium som här utgör bevistema är ju att försummelsen berodde på glömska och då bör man beakta varje litet tecken på att så är fallet. Tillsammans med andra hjälpfakta kan tankspriddheten medföra att stödet för glömska blir så starkt, att detta motsatsbevis medför att åklagaren ej har gjort uppenbart, att den misstänkte haft stölduppsåt.
    Jag övergår nu till hur Lindell menar att bevisvärderingen går till, om temametoden läggs till grund härför.²² Han varnar för att en långtgående

 

¹⁸ I sin kritik på s. 150 ff. och s. 232 tycks mig Lindell bortse från hjälpfaktas betydelse.

¹⁹ S. 248.

²⁰ Se däremot s. 159.

²¹ Se även s. 252 f.

²² S. 246 f. 260 och 281 f.

 

analys (av bevismaterialet) kan leda till att helhetsbilden försvinner och sannolikheten på en gång. I stället bör man göra "en samlad bedömning" av hela bevismaterialet på grundval av en "optimal erfarenhetssats" för hela den"mer sammansatta och komplexa situationen" som föreligger.²³ Såvitt jag kan förstå måste denna erfarenhetssats liksom andra sådana grundas på frekvens inom en population. Och här kan det väl inte vara fråga om annat än temats vanlighet bland ett stort antal likadana bevissituationer, som den som föreligger i målet. Även i Rättegång talar jag om sådan population. Men det sker endast för att visa vad det är för slags sannolikhet, som man uppnår medhjälp av värdemetoden och jag understryker, att en dylik population inte existerar i sinnevärlden och följaktligen inte kan underkastas några frekvensundersökningar. Månne inte meningen med den "optimala erfarenhetssatsen" egentligen är att den skall tjäna som ett stöd för att bevisvärderingen leder fram till ett värde även på temats osannolikhet och att man därmed eliminerade den osäkerhet som vidlåter värdemetoden?
    Lindell karaktäriserar en optimal erfarenhetssats som "ett sådant stereotypt mönster under vilket ett händelseförlopp subsumeras". Härvidlag kan flera olika erfarenhetssatser — och även "fiktiva" sådana — komma till användning.²⁴ Jag undrar om ej detta egentligen innebär att bevistemats sannolikhet bedöms på grundval av en intuitiv överblick av hela bevismaterialet utan att denna föregås av en sådan detaljanalys av hjälpfakta och bevisfakta, som berörts i det föregående. Måhända menar Lindell att jag inte har någon grund för mitt antagande om analysens betydelse för de följande intuitiva ögonblicken.
    Som jag tidigare antytt kan vi aldrig bestämma ett bevisvärde numeriskt utan man måste begagna sig av sådana vaga beteckningar som antagligt, sannolika skäl, styrkt och uppenbart. Men som Lindell påpekar kan även detta ibland bara ske inom en viss marginal. Man kommer kanske inte längre än till att fastslå att bevisets värde ligger någonstans mellan styrkt och uppenbart. Förf. har en ingående redogörelse för hur man skall förfara i ett sådant fall.²⁵ Tyvärr har jag haft svårt att tillgodogöra mig denna del av hans framställning.
    En anledning härtill är att han utgår från att även ett beviskrav ibland kan fastställas bara inom en dylik marginal.²⁶ Jag menar däremot att ett beviskrav alltid anger den lägsta bevisstyrka som är godtagbar för ifrågavarande rättsfaktum som bevistema. Två domare kan naturligtvis vara oeniga om hur stark bevisning som krävs för att ett rättsfaktum skall anses "styrkt". En meningsmotsättning härom far lösas genom särskild omröstning enligt RB 16:2 rörande denna omständighet. Däremot menar jag att de båda domarna ej får kompromissa ihop sig genom att anta att beviskravet ligger någonstans —obestämt var — mellan styrkt och uppenbart.
    Men antag nu att det sammanvägda bevisvärdet för ett rättsfaktum bedömts ligga någonstans mellan styrkt och uppenbart. Utslagsgivande bör då enligt min mening underkanten på marginalen anses vara. Ligger beviskravet vid uppenbart, har detta inte fyllts, medan så är fallet om beviskravet ligger vid

 

²³ S. 219, 241, 247 f., 255-260.

²⁴ S. 281 f.

²⁵ S. 284-296.

²⁶ S. 110. 284 och 294.

 

styrkt. Detta tycks mig stämma med följande uttalande av Lindell: "Om en rättssats tolkas teleologiskt, och om det finns mer ändamålsenligt att bevisbördan läggs på A än på B, bör domaren värdera A:s bevisning restriktivt och B:s bevisning extensivt."²⁷ Att det senare är fallet beror på att B:s motbevisning sänker bevisvärdet för ifrågavarande rättsfaktum och därmed också underkanten på den berörda marginalen.
    Även med avseende på bedömning av motbevisning leder värdemetoden och temametoden till olika resultat. I Rättegång skiljer jag mellan ordinär motbevisning och motsatsbevisning. Den förra består däruti att motparten ådagalägger hjälpfakta, som sänker värdet av den andra partens bevis. Med sådana "negativa hjälpfakta" kan man tydligen inte bevisa oriktigheten av den senares påstående. Vad man på sin höjd kan uppnå är att dettas sanningshalt framstår som helt oviss, enär den härför åberopade bevisningen saknar bevisvärde (0).
    Annorlunda förhåller det sig med vad jag kallat motsatsbevisning. Som Lindell påpekar kan enligt värdemetoden relationen mellan bevis och bevistema inte bara ha karaktären av kausalitet utan även av implikation.²⁸ I det senare fallet inriktas motbevisningen på ett indicium, vars existens utesluter bevistemats. Som exempel kan nämnas alibibevisning i brottmål. Den misstänkte, som åtalats för en inbrottsstöld, påstår att han vid tidpunkten för inbrottet satt och drack öl på en pub två kilometer från brottsplatsen, något som servitrisen på detta ställe säger sig kunna intyga. Är detta bevis helt övertygande, har den misstänkte tydligen lyckats bevisa sin oskuld. Men antag att alibibeviset visserligen har en viss styrka men är betydligt svagare än åklagarens huvudbevis. Då kommer de båda bevisen att ömsesidigt försvaga varandra. Värdet av det förra beviset måste då avräknas från värdet av det senare beviset. Vad som sedan återstår att avgöra är om det på detta sätt försvagade skuldbeviset fortfarande är tillräcklig för att fälla den misstänkte.
    Vad som är av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid hur det efter en sådan avräkning förhåller sig med den återstående resten av alibibevisets värde. Detta har visserligen proportionsvis sänkts mera än huvudbevisets värde, men något finns det dock kvar härav, ehuru detta inte påverkar bevisvärdet för den tilltalades skuld. Alibibevisningens effekt begränsar sig till den ovan berörda sänkningen av det senare bevisvärdet. Så har åtminstone jag tänkt mig att motsatsbevisning skall bedömas enligt värdemetoden.
    Men hur ligger det då till enligt temametoden? Ja, dennas anhängare har föga intresserat sig för motbevisningens problem och även Lindell är mindre utförlig på denna punkt. Förmodligen förklaras detta av att det enligt denna metod gäller att fastställa bevistemats vanlighet inom en population av likadana bevissituationer. I vissa av dessa föreligger bevistemat, medan i de övriga detta inte är fallet. Motbevisningens styrka anger tydligen hur ofta det senare är förhållandet eller m. a. o graden av temats osannolikhet. Jag kan inte se att det då finns något fog för att t. ex. vid alibibevisning göra en sådan avräkning av de ömsesidiga bevisvärdena som berörts i det föregående.
    Även i detta sammanhang bör vi emellertid se ett slag på överviktsprincipen. Själva denna term tyder på att man räknar med bevisning både för T och-T. Som vi sett ligger det vid motsatsbevisning till på detta sätt även enligt

 

²⁷ S. 293.

²⁸ S. 144; jfr s. 155 f.

 

värdemetoden. Men då antas de båda bevisen ömsesidigt försvaga varandra, varefter ett svagare och ytterligare försvagat motsatsbevis saknar relevans imålet. Enligt temametoden förhåller det sig annorlunda. Om jag förstått saken rätt är det avgörande här, om bevisningen för T är starkare eller svagare än bevisningen för -T. Bevistemats existens får läggas till grund för domen endast om bevisningen för T åtminstone är ett uns starkare än för -T. "Övervikten" skulle bli utslagsgivande även då T föreligger i 51 och -T i 49 fall av 100 likadana bevissituationer.
    Slutligen kan man fråga sig hur det ligger till enligt temametoden, då det endast finns ordinär motbevisning, som sätter ned sannolikheten för motpartens bevistema. I detta fall blir det ju inte fråga om någon "övervikt" för en bevisning i förhållande till annan sådan. Man får emellertid anta att det avgörande enligt överviktsprincipen egentligen är om det överhuvudtaget föreligger åtminstone ett minimum av sannolikhet för eller emot temats existens.
    Med ett rättsfaktums begynnelse- eller ursprungssannolikhet menar man den sannolikhet detta har som bevistema, innan det företagits någon bevisupptagning i målet. Ett påstående härom grundas på hur vanliga sådana företeelser som detta tema är inom viss population enligt allmän livserfarenhet eller enstatistisk undersökning. Som exempel nämner Lindell ett kravmål, där en småföretagare yrkar betalning av en kund med ett betydande belopp för levererade varor. Kunden bestrider och åberopar — utöver viss bevisning i målet — att "småföretagare ger i regel inte (så) stora krediter". Lindell anser att man vid bevisvärderingen skall bygga på denna erfarenhetssats.²⁹ Detta skulle ske genom att begynnelsesannolikheten multipliceras med sannolikheten för att föreliggande bevisning föreligger, såvida så är fallet med bevistemat.³⁰
    Enligt värdemetoden skall bevisprövningen däremot helt fokuseras på det föreliggande fallet. Även om detta har en viss ursprungssannolikhet, inriktas bedömningen på frågan om bevistemat överensstämmer härmed eller om detta utgör ett undantag härifrån. Detta spörsmål bedöms enbart på grundval av det i processen förebragta bevismaterialet. Motiveringen härför är att en part inte skall få sin bevissituation försämrad respektive förbättrad av hur det gått till i andra likartade fall eller hur andra människor brukar bete sig i en liknande situation. Som exempel kan nämnas att en bilist åtalats för att ha kört för fort på en raksträcka, där polisens undersökning visat att 90 bilister av 100 överskrider tillåten hastighet. Enligt värdemetoden skall man här fråga sig om bilisten tillhör gruppen av 10 andra bilister eller gruppen av 90 sådana. För bedömning härav kan frekvensen av fortkörare inom den nämnda populationen inte vara av någon betydelse.
    Lindell kritiserar värdemetoden för att denna söker "den absoluta sanningen".³¹ Vad han menar därmed förstår jag inte. Det utmärkande för denna metod är ju dess inriktning på bevisningens styrka. Sällan leder detta till någon fullständig säkerhet. Men antag att i fråga om det tidigare berörda bankrånet ett flertal vittnen intygar att, sedan de hört ett skott, en man rusade ut ur banklokalen med en plastpåse i handen. Då fanns det väl ingen anled-

 

²⁹ S. 275 f; se även 146 f, 158 not 7 och 168.

³⁰ S. 146 f.

³¹ S. 157 foch 334 f.3—38-161 Svensk Juristtidning

 

ning att betvivla att så var fallet. "Livet en dröm" är ingen eventualitet, som vi behöver ta hänsyn till inom juridiken.
    I avhandlingen görs också gällande, att värdemetoden så tillvida inte är "förutsättningslös", att den "föregriper temat och dess existens".³² Lindell medger visserligen att antagandet att temat inträffat endast är "hypotetiskt". Men finns det skäl att uttrycka sig på det sättet bara därför att man undersöker om ett konstaterat bevis orsakats av det ifrågavarande temat?
    En viktig fråga, där de båda metoderna leder till olika resultat, är om man bör räkna med att det kan finnas annat bevismaterial än det som förebragts i målet. Enligt Lindell är så inte fallet enligt temametoden. Han betraktar "det i målet införda materialet som det totala materialet".³³ Detta tycks mig vara en fiktion, men så måste man väl resonera för att man på materialet i fråga skall kunna grunda även ett påstående om temats osannolikhet.
    Vad som framhållits i föregående stycke sammanhänger med frågan om vilken hänsyn man skall ta till bevisningens "robusthet". Lindell är den förste i svensk rättsvetenskap som ägnat denna fråga en ingående analys.³⁴ Men att bevisningen är helt "robust" menar man att det inte finns några andra och följaktligen okända bevis rörande ifrågavarande rättsfaktum som det yttersta bevistemat i målet. Enligt temametoden följer av det förebragta bevismaterialets "totalitet" att temats sannolikhet är oberoende av om det kan finnas någon sådan bevisning.³⁵ Å andra sidan räknar Lindell med att stark bevisning och därav följande hög sannolikhet för temat kan vara förbunden med stor "osäkerhet" om hur det ligger till med dettas existens. Som exempel nämner han ett brottmål angående en förseelse, där det finns en risk för ytterligare bevisning, enär förundersökningen inte varit så ingående.³⁶ Man kan då fråga sig om domaren skall fästa något avseende vid att bevisningen är behäftad med en sådan "osäkerhet". Jag kan ej se att Lindell uttalar sig härom.
    Men hur ligger det då till med bevisningens "robusthet" enligt värdemetoden? Ja, den osäkerhet, som kvarstår rörande temats existens, influeras av att bevismaterial kan ha försvunnit eller sådant förblivit okänt. I mitt exempel på sid 28 symboliseras risken härför av de 25%. Denna siffra betecknar enligt min mening inte ett maximivärde för temats osannolikhet (-T), utan endast hur osäkert bevisvärdet 75% är. Ny motsatsbevisning kan visserligen resultera i ett starkt bevisvärde för -T. Det har ju hänt att en person erkänt ett grovt brott, sedan en annan fällts härför mot sitt nekande på grundval av mycket stark bevisning. Men ny bevisning kan också medföra att bevisvärdet 75% justeras uppåt eller nedåt t.ex. till 85% eller 65%. Lindell varnar för att ta hänsyn till bevisningens robusthet, enär en bedömning härav skulle grunda sig på en ren gissning.³⁷ Vid tillämpning av värdemetoden synes man dock ibland kunna av bevissituationen i målet dra vissa slutsatser om risken för att nytt bevismaterial kan dyka upp och påverka bevisvärdet för temat.

 

³² S. 154.

³³ S. 160-163 och 357.

³⁴ S. 344-363.

³⁵ S. 164 och 357

³⁶ S. 359 och 361

³⁷ S. 344 och 352

 

    En faktor att beakta i detta sammanhang är hur grundligt man undersökt vad det finns för sådant material. Det som förekommer härav i ett mål om betalningsföreläggande — t. ex. en räkning jämte gäldenärens passivitet — har inte något större bevisvärde för att gäldenären är skyldig att betala det ifrågavarande beloppet.³⁸ Efter återvinning kan det visa sig att så ej är fallet. En möjlighet vore att här skilja mellan bevisningens styrka och dess robusthet. I betalningsföreläggandet skulle man anse denna kvalitativt vara stark men kvantitativt svag. Eftersom det tillämpliga beviskravet är enhetligt, går det emellertid inte att se saken på det sättet. Det bevisvärde som skall sammanställas med beviskravet måste göras beroende av såväl bevisningensstyrka som av vad man kan ana om dess bristande robusthet. Begreppsbildningen på det här området blir praktiskt oanvändbar, om bevisvärderingen inte leder fram till ett enda värde, som sedan jämförs med beviskravet.
    Ett annat fall som skulle förtjäna att uppmärksammas, är att en förhörsledare i ett allvarligt brottmål brutit mot objektivitetsprincipen och bortsett från tecken på att den misstänkte är oskyldig. Att det gått till på detta sätt borde naturligtvis uppmärksammas under huvudförhandlingen.³⁹ Tyvärr finns det risk för att så ej sker och att rätten finner åklagarens bevisning vara tillräcklig för att fälla.
    Även i en del andra fall anser jag att man av bevissituationen i målet kan dra vissa slutsatser rörande förefintligheten av okänd bevisning. Låt oss anta att den misstänkte förnekar att han haft något att göra med den åtalade inbrottsstölden samt att den, som förövat denna, väl undanröjt spåren av sin verksamhet. Då får rätten väga in möjligheten att om spåren ej undanröjts så grundligt, så hade man fått bevis för att någon annan förövat inbrottet. Eller antag att i mitt exempel med bankrånet flera personer såg den ifrågavarande mannen rusa ut ur banklokalen. Polisen får emellertid endast tag i en av dessa, vilken visar sig som vittne inte vara av något större värde. I denna situation skulle jag vilja väga in risken för att någon av de andra kunnat ge upplysningar, som visade att gärningsmannen var någon annan än den misstänkte.
    I det föregående har jag berört fall, där vissa tecken tyder på att det finns ytterligare bevisning. Andra gånger finns det emellertid anledning att anta att den förebragta bevisningen är robust. Lindell nämner ett rättsfall om läkemedelsskada där sakkunniga gjort en utomordentligt ingående undersökning utan att komma fram till någon klarhet.⁴⁰ Att det här på vetenskapens nuvarande ståndpunkt skulle finnas ytterligare bevisning finns det tydligen inte någon anledning att tro. Lindell ifrågasätter om man inte under sådana omständigheter borde sänka beviskravet, en uppfattning som väl sammanhänger med hans förkärlek för rättviseprincipen. Själv skulle jag inte vilja förorda detta, om ett högt beviskrav motiverades av allmänpreventiva skäl. Såtror jag dock inte är förhållandet i mål om läkemedelsskada, där istället svårigheten att säkra bevisning motiverar att beviskravet hålls lågt.
    Ett ytterligare exempel härpå utgör ett rättsfall som jag behandlar i Rättegång IV. En lantbrukare hade hyrt ut en lada till militären, som använde den som förråd. Ladan brann ner och lantbrukaren ville ha skadestånd av staten.

 

³⁸ S. däremot s. 165 och 347

³⁹ S. 358 f. Ang. mål ang. förseelser se s. 234-240

⁴⁰ S. 359 not 53

 

Han menade att branden vållats av fel i en elektrisk ledning, som militären installerat, medan staten invände att branden kunde ha orsakats på annat sättt. ex. genom sabotage. Lantbrukarens direkta bevisning var svag, men HD biföll ändock käromålet, varvid domstolen bl. a. byggde på att "någon annan antagbar förklaring till branden (än den bristfälliga ledningen) inte framkommit".
    Hade det här funnits vissa tecken på att det inte förelegat sabotage, förelåg ett samverkansfall, där detta bevis förstärkte lantbrukarens bevis för dennes påstående. Men antag att man efter den grundligaste utredning inte fann något bevis, varken för sabotage eller för att något sådant inte förelegat. Då bevisning saknas för ett indicium finns det all anledning att bygga på begynnelse sannolikheten härför. Är sabotage mycket sällsynt förekommande, stärker detta bevis värdet för att branden vållats av bristfälligheten hos den elektriska installationen.
    Ligger det inte till på något sådant sätt som berörts i det föregående, kvarstår emellertid ovissheten om den förebragta bevisningens "robusthet". Man får då utan justering lägga sannolikheten för att temat orsakat beviset till grund för temats bevisvärde. Risken för att temat inte föreligger (-T), trots att den ifrågavarande bevisningen tyder på motsatsen, är visserligen generellt mindre i mål med högt bevisvärde än i sådana med lågt bevisvärde, såvida bevisutredningen varit av samma omfattning. Men vad denna okända bevisning har för karaktär vet man inget om i det enskilda fallet. Som jag påpekat ovan kan det hända att den som fällts på mycket stark bevisning kan visa sig vara oskyldig.
    Den som orkat med att läsa denna recension ända hit har säkert förvånat sig över att det är på så många punkter, som författaren och recensenten är oense. Detta sammanhänger emellertid med att den förre har anslutit sig till rättviseprincipen och temametoden medan jag föredragit sanktionsprincipen och värdemetoden. Oenighet i grundläggande frågeställningar medför meningsskiljaktigheter även i detalj. Härtill har emellertid även bidragit att Lindell i jämförelse med sina föregångare dragit mera långtgående konsekvenser av det åskådningssätt till vilket han anslutit sig. Men varpå kan detdå bero att Lindell och jag är så oense även rörande hur bevisningen skall värderas? Ja, för att säkerställa att domen i så hög grad som möjligt överensstämmer med det förprocessuella rättsläget, godtar Lindell att man i bevisvärderingen arbetar med vissa fiktioner.⁴¹ Jag däremot är beredd att acceptera resultat som är osäkra då något säkrare inte står till buds. Sedan jag fastställt den ifrågavarande osäkerhetens närmare karaktär, lägger jag denna till grundför vad man skall anse bevisat i målet.
    Kunde man inte avgöra vem som har rätt — Lindell eller jag — genom att jämföra våra åsikter med vad som är gällande rätt? Det har emellertid sina svårigheter. Motsättningen mellan tema- och värdemetoderna var okänd för rättegångsbalkens upphovsmän. Med RB 35: 1 första stycket menade de bara att bevisprövningen inte skulle regleras av några sådana lagstadganden som i 1734 års lag. Och frågorna om bevisbördans placering och beviskravets styrka lämnade de oreglerade i RB. Men hur stämmer då våra divergerande åsikter med hur man förfar i praktiken? Ja, jag tycker nog mina uppfattningar

 

⁴¹ Jfr ovan s. 31 och 34.

 

stämmer bättre härmed än Lindells. Å andra sidan tror jag många domstolsjurister anser sig med "sannolikhet" mena detsamma som man gör inom statistiken och att domstolarna i civilmål bör sträva efter att deras domar blir så materiellt riktiga som det är möjligt. Vidare kan praxis ha påverkats av vad som görs gällande i doktrinen. Finns det inte numera domare, som anser att frågan om bevisbördans placering i tvistemål bör elimineras genom att man tillämpar överviktsprincipen?
    De hitintills behandlade problemen har varit så viktiga och invecklade att omfattningen av min recension svällt ut. Nu måste jag bli mer kortfattad rörande resten av avhandlingen. Lindell har flera intressanta synpunkter på bevisproblemen i brottmål, särskilt om beviskravet i mål om förseelser.⁴² Också en jämförelse med förhållandena i tvistemål kunde vara av intresse, eftersom Lindell inte uppställer något krav på att en dom, där åtalet ogillas, skall vara rättvis på det sätt han kräver, då ett käromål ogillas. Men jag får avstå härifrån.
    Jag skall inte heller gå in på hur förf. utför gränsdragningen mellan sak- och rättsfrågan. Att denna skulle vålla svårigheter kunde man väl ana. Lindells grundliga analys visar emellertid att bevis- och rättsfrågor är mer sammanvävda med varandra än vad man märker vid första påseende. Det var nog klokt av lagstiftaren att inte — såsom fallet är i de flesta länder — begränsaden högsta instansens kompetens till enbart rättsfrågor. Och detsamma gäller den nyligen företagna ändringen i 50: 21, där det inte längre anknyts till det förhållandet att "fråga är om allenast rättstillämpningen".
    I samband härmed kommer Lindell in på frågor rörande den juridiska begreppsbildningen, av vilka en del förefaller mig vara av stort intresse. Jag skall till en början beröra två problem, som är rent terminologiska. Det första av dessa angår innebörden av termen "rättsfaktum". På s. 34 gör författaren gällande att man därmed menat en omständighet som har betydelse genom sin rättsföljd enligt en rättsregel. Men antag att käranden åberopar en grund för sitt yrkande, som domstolen anser inte ha den rättsföljd, som käranden utgått ifrån. Som Lindell påpekar på s. 28 betecknar vi en sådan omständighet som ett rättsfaktum, även om den inte skulle ha någon rättslig betydelse alls. Man blandar ihop konkreta omständigheter, som åberopas i en process, med abstrakta sådana, som beskrivs i en försats till ett lagstadgande. Förf.avslutar sin analys med följande: "Ett rättsfaktum är ett sådant faktum som domstolen jämför med rekvisitet i en regel, vare sig rättsföljden sedan inträder eller ej."⁴³ Här används ordet "rekvisit" som beteckning för det abstrakta förhållande, som beskrivs i rättsregeln. Det tycker jag är en bra terminologi."Rättsfaktum" skulle i så fall reserveras för sådana konkreta omständigheter, som utgör den omedelbara grunden för parts yrkande. Fast det blir väl i detta fall som det vanligen går med ny terminologi — den slår inte igenom 100-procentigt. Vi är alltför invanda med att vid bedömningen av ett brottmål tala om det objektiva och det subjektiva rekvisitet.
    I samband med analysen av rättsfaktum kommer Lindell även in på termen"rättstillämpning", vars innebörd han anser ha missuppfattats på ett motsva-

 

⁴² S. 234-240, 291, 358 och 361.

⁴³ Se även följande uttalande på s. 41: "Part är skyldig att bevisa de rättsfakta somaktiverar rekvisiten." Även innebörden av termen "bevisfaktum" tycks mig böra fattas på motsvarande sätt. 

rande sätt. På s. 28 citerar han uttalanden i doktrinen om att "rättstillämpning förutsätter att rättsföljden i den aktuella regeln knyts till fakta i målet". Men antag att domstolen finner att rättsföljden inte är anknuten till de fakta, som part åberopar härför. Söks det resning i målet, skulle det enligt den ovannämnda definitionen inte kunna vara fråga om "rättstillämpning som uppenbart strider mot lag" (58: 1 mom. 4). Förf. menar att man med "rättstillämpning bör förstå en sådan verksamhet hos domstolen som går ut på att avgöra om en regel skall tillämpas eller ej".
    På flera ställen i avhandlingen understryker Lindell vikten av att "reducera rättsbegrepp mot konkreta omständigheter" och precisera vaga uttryck med hjälp av "beskrivande termer".⁴⁴ Då en rättighet åberopas som grund för talan måste termen översättas till de rättsfakta som det är fråga om. Och vid användning av termen "vårdslöshet" måste man få reda på de omständigheter, som gör att den ifrågavarande handlingen är vårdslös. Vidare måste man skilja mellan frågan om vad det är för omständigheter, som käranden åberopar och vilka därmed bli bevistema i målet, samt den därtill hörande rättsfrågan huruvida omständigheterna ifråga är skadeståndsgrundande. Lindell menar att domstolen vid författandet av domskälen bör klart distingerahäremellan.⁴⁵ Och då det gäller rättsfrågan bör man undvika uttryckssätt som tyder på att denna skulle bedömas på grundval av några bevisbörderegler.Han menar att detta inte iakttagits i köplagen § 23 ("med mindre det visas att dröjsmålet inte räknas denne som försummelse"). Vid tillämpningen av detta stadgande kan orsaken till dröjsmålet vara fullt klarlagd, medan det är tvistigt om detta förhållande konstituerar någon försummelse för säljarens del.
    Förf. utreder ingående användningen av sådana vaga uttryckssätt som att"ett skadeståndsyrkande är oskäligt högt", att en person visat "oförstånd" eller "lättsinne" och " barnets bästa" i ett vårdnadsmål.⁴⁶ Han understryker vikten av precisering i dylika fall, vare sig uttrycket förekommer i ett lagstadgande, i ett åberopande som stöd för talan eller i en vittnesutsaga. Det är ju här fråga om ord och uttryckssätt, vilkas abstrakta denotation har en högst begränsad "core of meaning" men en desto vidare "penumbra of meaning", vilken senare är semantiskt obestämbar. Är det fråga om ett lagstadgande bör man genom att beakta dettas kontext försöka få fram en mera preciserad mening. Och är det en part eller ett vittne som begagnat ordet i fråga, bör man genom förhör söka få klarhet i vad det är för sakförhållande som avses.⁴⁷
    Slutligen skulle jag vilja beröra ett problem som tycks mig speciellt svårbedömbart. I UB 4: 19 stadgas att vid utmätning make skall anses vara ägare till lös egendom i gemensam besittning "om det ej görs sannolikt att makarna är samägare till egendomen". Och i motiven till detta stadgande framhålls bl. a.att "en faktura varav framgår att båda makarna står som köpare, i allmänheten samt är tillräckligt som bevis för att samäganderätt föreligger".⁴⁸
    Angående de i motiven angivna omständigheterna säger Lindell att han"betraktar dem som ett slags bevisvärderegler". Han menar väl att fakturan skulle vara ett bevisfaktum för makarnas "samäganderätt". Men som vi sett

 

⁴⁴ S. 39, 185 och 376 ff.

⁴⁵ S. 343.

⁴⁶ S. 195 f.

⁴⁷ S. 274-283.

⁴⁸ S. 118 foch 189.

 

anser Lindell att en sådan rättighetsterm som samäganderätt bör översättas till beskrivande satser om rättsfakta. Men vilka är då dessa i detta fall? En tillräcklig betingelse för samäganderätt är en samstämmig viljeförklaring härom från makarnas sida. Men så kan det också vara fråga om ett konkludent handlande från dessas sida, som har samma rättsliga effekt som en uttrycklig viljeförklaring. Att makarna gemensamt inköpt egendomen kan tänkas vara ett exempel härpå. I så fall skulle det vara för detta som den ifrågavarande fakturan utgör bevis. Jag vet emellertid inte om Lindell skulle vilja godkänna detta resonemang.
    Lindells avhandling innehåller även andra intressanta frågor, som jag inte haft tillfälle att beröra i denna recension. Hans bok är väl värd att bli utgångspunkt för en ingående debatt.
Per Olof Ekelöf