Något om förmånsrätt i återvunnen egendom1

 

Av jur. kand. INGE SIMFORS

 

1. Inledning
Något som har diskuterats sparsamt i doktrinen är hur egendom, som återvinnes till ett konkursbo, skall behandlas i förmånsrättshänseende. Frågan aktualiseras i första hand beträffande förmånsrätt p. g. a. företagshypotek, men kan även uppkomma vid andra förmånsrätter eller beträffande separationsrätt.
    Företagshypoteket intager som säkerhetsform en viss särställning,g enom att det gäller i en kollektiv egendomsmassa. Hypoteksunderlaget kan förändras och säkerheten gäller i den egendom som för tillfället finns hos säkerhetsupplåtaren. Genom att upplåtaren — till skillnad mot vad som normalt gäller vid panträtt — har rätt och möjlighet att överlåta intecknad egendom, kan det vid konkurs bli aktuellt att återvinna överlåtelser av intecknad egendom. Vid återvinningen inställer sig frågan om den återvunna egendomen skall tillföras hypoteksunderlaget eller boets allmänna del.
    Motsvarande ställningstagande kan man tänkas bli tvungen att göra även beträffande viss annan egendom. Konkursgäldenären kan ha överlåtit pantsatt egendom, som fanns hos tredje man, varvid förvärvaren uppfyllt förutsättningarna för godtrosförvärv.2 Återvinnesöverlåtelsen, uppkommer frågan vem som skall ha rätt till den återburna egendomen. Problemet kan även uppkomma i fråga om separationsrätt. Gäldenären kan ha överlåtit egendom, vari ägarförbehåll gäller. Har förvärvaren varit i god tro och överlåtelsen därför i och för sig är giltig men på någon grund kan återvinnas, måste det efter återvinning avgöras vem som har rätt till den återvunna egendomen.
    Genom företagshypotekslagens tillkomst har problemet fått nya dimensioner. Enligt den nya lagstiftningen har ju hypoteksunderlaget

 

1 Framställningen är en något bearbetad version av en uppsats i tillämpade studier vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet vårterminen 1987. Handledare för uppsatsen har varit professor Torgny Håstad.

2 Jfr bl. a. Håstad. s. 85-86.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 341utvidgats till att omfatta alla gäldenärens fordringar. Frågan är om återvinningsanspråket är en fordran, när denna fordran i så fall har uppkommit och om den har uppkommit för gäldenären eller konkursboet. Om återvinningskravet anses utgöra en fordran, medför detta att alla krav på återvinning — och därigenom även all återvunnen egendom — ingår i hypoteksunderlaget. Det skulle i sin tur få till konsekvens att det vore meningslöst för någon annan borgenär än företagshypotekshavaren att yrka återvinning.
    Anses återvinningskravet inte som fordran, kvarstår frågan hur den återvunna egendomen skall behandlas. Enligt en vanlig uppfattning skall återvinningen återställa den situation som skulle ha förelegat, om den återvinningsbara transaktionen inte hade skett. Det skulle innebära att om företagsintecknad egendom återvinnes, skall den erhålla samma status som den skulle ha haft, om den återvinningsbara transaktionen aldrig hade företagits. Mot detta kan invändas att man inte kan veta vilken situation, som då skulle ha förelegat. Gäldenären skulle ha kunnat frånhända sig egendomen på något annat, ej återvinningsbart sätt, exempelvis genom försäljning till fullt pris. Isådant fall hade en överföring skett från företagshypotekshavaren till boets allmänna del, utan att återvinning hade varit aktuell.
    I fortsättningen av denna framställning avser jag att först diskutera vad för slags tillgång möjligheten till återvinning utgör, när denna tillgång uppkommer och vem den tillhör samt vilken betydelse detta har för rätten till kvittning mot återvinningsanspråket. Därefter kommer jag att taga upp frågan om vilken status egendomen har efter återvinning och vilken betydelse det har om annan egendom återlämnas än den som ursprungligen frångick konkursgäldenären. Slutligen skall jag diskutera olika återvinningssituationer, se vilket resultat den föreslagna regeln får i olika fall och föreslå lösningar i vissa, mera tveksamma fall.
    Frågan om återvinningsanspråket som sådant utgör underlag försäkerheten uppkommer endast i fråga om företagshypotek. I övrigt torde dock de problem som diskuteras — med vissa undantag — varade samma för annan egendom, vari säkerhets- eller separationsrätt gäller och som det kan bli aktuellt att återvinna. Jag har valt att ifortsättningen av uppsatsen enbart behandla företagsintecknad egendom. De lösningar som föreslås bör dock kunna ges motsvarande tillämpning i dessa andra fall.3

 

3 Tillämpningen bör dock inte sträckas så långt som till att omfatta även kvittningsmöjligheter, även om en kvittningsmöjlighet skulle kunna sägas utgöra en form av realsäkerhet. En kvittningsmöjlighet som upphört genom den återvinningsbara rättshandlingen, exempelvis genom att bankmedel utnyttjats för en betalning, bör, enligt min mening, inte återställas efter återvinning. Jfr avsnitt 4.5, där liknande frågor diskuteras i samband med återvinning av betalning från checkräkningskredit. 

342 Inge Simfors    Min metod är traditionellt rättsvetenskaplig i den meningen att relevanta rättsfall samt förarbeten och doktrin på området beaktas.

 

2. Återvinningsmöjlighetens karaktär
2.1 Betydelse för företagshypotekets omfattning
För att viss egendom skall ingå i företagshypoteksunderlaget uppställes enligt företagshypotekslagen i princip tre förutsättningar. För det första skall det röra sig om lös egendom, för det andra skall egendomen tillhöra näringsidkaren och för det tredje skall den höra till den intecknade verksamheten. Dessutom får egendomen inte vara särskilt undantagen från företagshypoteket. Enligt företagsinteckningslagen krävdes i stället, förutom att de tre grundförutsättningarna var uppfyllda, att egendomen tillhörde någon av de i lagen uppräknade kategorierna av egendom. Denna förändring har bl. a. fått till konsekvens att alla fordringar numera ingår i hypoteksunderlaget och inte, som tidigare, endast sådana fordringar som direkt trätt i stället förföretagsintecknad egendom.
    Att egendomen skall tillhöra näringsidkaren har i förarbetena till företagshypotekslagen sagts innebära att egendomen "skall ingå ihans förmögenhet så att den är tillgänglig för hans borgenärer".4 Varken i lagtexten eller förarbetena till företagsinteckningslagen sades däremot något om vid vilken tidpunkt egendomen skulle tillhöra näringsidkaren. Denna fråga prövades i rättsfallet NJA 1982 s. 900. HD fastslog här den s. k. frysningsprincipen. Det avgörande för om viss egendom skulle omfattas av företagsinteckningen skulle vara förhållandena vid tidpunkten för konkursutbrottet.5 I propositionen tilllagen om företagshypotek har departementschefen också konstateratatt denna princip fortfarande bör gälla. Det avgörande för vilken egendom, som omfattas av hypoteket, skall vara förhållandena vid den tidpunkt då hypoteket görs gällande, d. v. s. när konkurs inträffareller utmätning sker.6
    När man så skall taga ställning till frågan vilken status den egendom skall ha, som återvinnes till konkursboet, uppkommer frågan hurman skall karakterisera den tillgång som möjligheten till återvinning utgör. Enligt NJA 1982 s. 900 är ju huvudprincipen att det är förhållandena vid konkursutbrottet, som är avgörande för om egendomen skall omfattas av hypoteket. Det skulle alltså krävas att egendomen vid

 

4 SOU 1981:76 s. 144 och prop. 1983/84:128 s. 53.

5 Jfr beträffande panträtt NJA 1937 s. 63 och NJA 1973 s. 635.

6 Prop. 1983/84: 128 s. 42.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 343denna tidpunkt tillhör konkursgäldenären. Man skulle på två olika grunder kunna anse att egendomen då ingår i gäldenärens förmögenhet. Antingen skulle man kunna anse den vid konkursutbrottet föreliggande återvinningsmöjligheten som en villkorad fordran, där villkoret utgöres av konkursutbrottet, eller skulle man anse att själva egendomen på någon grund fortfarande ingår i gäldenärens förmögenhetsmassa. En ytterligare möjlighet vore att man, då det gäller återvunnen egendom, skulle bortse från frysningsprincipen och behandla den återvunna egendomen enligt särskilda regler.
    Ett uttalande, som HD gjorde i NJA 1982 s. 900, talar närmast i sistnämnda riktning. HD uttalade där att företagsinteckningen skulle anses omfatta den företagsinteckningsbara egendom som "fanns vid tidpunkten för konkursutbrottet (eller som kan återvinnas till konkursboet)".7 Det tycks som om HD har ansett det vara tillräckligt att egendomen antingen finns i boet vid konkursutbrottet eller att den kan återvinnas till boet. Med denna tolkning skulle det alltså inte vara nödvändigt att den återvinningsbara egendomen finns i boet vid konkursutbrottet, utan det förefaller snarare som om HD hade uteslutit att så skulle kunna anses vara fallet. HD tycks inte heller ha ansett återvinningsmöjligheten som en fordran. Det förtjänar dock att påpekas att HD:s uttalande i denna del saknade betydelse för målets utgång och att det därför är tveksamt, vilken vikt man kan lägga vid det.
    En grund för att låta den återvunna egendomen omfattas av företagshypoteket vore att återvinningsanspråket skulle utgöra en fordran, som omfattas av företagshypoteket. I ett hovrättsfall från Göta hovrätt8 tycks domstolen ha ansett att rätten till återvinning är en gäldenärensfordran. I beslutet konstaterade hovrätten nämligen att konkursboetsrätt till återvinning av en betalning till en borgenär inte hade "utgjort en sådan fordran som avses i 4§ lagen (1966:454) om företagsinteckning". Formuleringen "en sådan fordran" tycks förutsätta att rätten till återvinning i och för sig är en fordran. Eventuellt kan hovrätten ha menat att det rör sig om en konkursboets fordran, vilket i någon mån stöds av att domstolen talar om konkursboets rätt till återvinning. Hade detta åsyftats, hade det dock varit naturligare att uttryckligen säga att återvinningsmöjligheten inte omfattas av företagsinteckningen, eftersom det inte är någon gäldenärens fordran. Det är dock möjligt att hovrätten avsett att uttrycka sig på ett neutralt sätt och inte velat taga ställning till vilken typ av tillgång rätten till återvin-

 

7 s. 918.

8 Beslut 1986-03-27, SÖ 178, Ö 632/85. Fallet finns refererat nedan på s. 358.

 

344 Inge Simforsning är. Uttalandet skulle då närmast tolkas som att återvinningsrätten "åtminstone inte är en sådan fordran som avses i - - -". Formuleringen ger annars snarast vid handen att domstolen ansett att en gäldenärens fordran visserligen föreligger, men att denna inte tillhör någon av de kategorier som nämns i 4 § företagsinteckningslagen. En sådan uppfattning skulle innebära att rätten till återvinning, med den nuvarande lagen om företagshypotek, skulle utgöra hypoteksunderlag.8a
    Frågan är emellertid om anspråket på återvinning överhuvudtaget kan anses som en fordran, oavsett om denna skulle tillhöra konkursgäldenären eller konkursboet. Återvinningens innebörd är att den återvinningsbara transaktionen skall återgå. Det innebär i sin tur att parterna skall återbära de prestationer som de har mottagit. Någon valrätt föreligger inte mellan att återge den egendom som mottagits eller att utge annan ersättning, utan parterna är skyldiga att återbära just de prestationer som de har mottagit. Detta torde i princip vara fallet, även då det gäller fungibel egendom. I praktiken saknar det ju dock betydelse om återvinningssvaranden exempelvis återlämnar just de sedlar, som han har mottagit från konkursgäldenären, eller andra pengar. Återvinningsanspråket torde dock egentligen avse just den egendom som har frångått gäldenären, oavsett vilken typ av egendom det är fråga om. I sådana fall, när ett anspråk avser viss bestämdegendom, brukar man vanligen inte tala om en fordran. Konkursboet har med sedvanlig terminologi ett äganderättsanspråk på individuellt bestämd egendom.9 Detta överensstämmer med den numera rådande uppfattningen att konkursboets rätt till den återvinningsbara egendomen åtnjuter sakrättsligt skydd.10 Konkursboet anses ha separationsrätt i återvinningssvarandens konkurs för sitt anspråk på att återfå egendomen. Om återbäring i stället skall ske genom att ersättning lämnas för egendom, som finns kvar hos återvinningssvaranden, anses kravet på ersättning utgöra en massafordran. Detta tyder på att konkursboets rätt till den återvinningsbara egendomen har ansetts vara vad man brukar kalla äganderätt. Det gäller dock endast om den egendom, som frångått gäldenären, finns i behåll vid konkursutbrottet och torde också förutsätta att egendomen kan individualiseras. I annat fall föreligger endast ett krav på ersättning för denna egendom. Kravet avser då inte längre individuellt bestämd egendom, och det anspråk på ersättning, som då riktas mot återvinningssvaranden,

 

8a I ett fall där företagshypotekslagen var att tillämpa har frågan prövats av konkursdomaren vid Malmö tingsrätt, som i beslut 1987-11-24 (K 48/86) menade att en fordranpå återvinning inte kunde tillkomma gäldenären och därför inte omfattades av företagshypoteket.

9 Håstad s. 22-23 m. fl.

10 SOU 1970:75 s. 168, prop. 1975:6 s. 253, Lennander s. 361-362.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 345torde också få betraktas som en fordran. I detta fall anses det återvinningsyrkande konkursboet följaktligen endast ha en oprioriterad fordran i återvinningssvarandens konkurs.11
    Vid tidpunkten för konkursutbrottet föreligger alltså en möjlighet att låta en av gäldenären företagen rättshandling gå åter. Gäldenären har själv genom transaktionen förlorat sina möjligheter att disponera över egendomen. Han saknar möjlighet att förfoga över själva egendomen och kan inte heller göra några anspråk gällande gentemot medkontrahenten. Genom att det finns möjlighet att återvinna den transaktion, varigenom egendomen frångått gäldenären, kan dock egendomen i händelse av konkurs fortfarande tagas i anspråk för betalning av gäldenärens skulder. Detta är ingen personlig tillgång för gäldenären, men utgör från borgenärernas utgångspunkt en tillgång, genom att egendomen i händelse av konkurs kan komma att ingå i konkursboet. På så vis kan alltså egendomen, även efter att den återvinningsbara transaktionen skett, anses ingå i gäldenärens förmögenhet. Det kan noteras att man, som tidigare sagts, i förarbetena till lagen om företagshypotek anförde just möjligheten för borgenärerna att taga egendomen i anspråk som kriterium för om den skulle anses tillhöra gäldenären.12
    Anser man att egendomen på detta sätt fortfarande tillhör gäldenären är frågan emellertid vilka konsekvenser det får i det fall att egendomen före konkursen har ersatts av annan egendom. Frågan är om inte en sådan uppfattning måste ha till konsekvens att egendomens status avgöres av vilken typ av egendom, som vid den kritiska tidpunkten, d. v. s. tidpunkten för konkursutbrottet, kan anses finnas i boet. Det skulle innebära, att om återvinningssvaranden har avyttrat den egendom som han har mottagit, skulle återvinningskravet sedan avse ersättning. En fordran skulle således föreligga.
    Enligt min mening kan det dock inte anses att gäldenären i konkursögonblicket har något anspråk mot medkontrahenten avseende återfående av den aktuella egendomen. Gäldenären saknar möjlighet att utöva rätten till återvinning, han kan inte disponera över den och den kan inte utmätas för hans gäld.13 Återvinningsmöjligheten utgör alltså en tillgång för gäldenären endast i det avseendet att viss egendom i händelse av konkurs, efter agerande från konkursförvaltarens

 

11 Walin, Materiell konkursrätt s. 177, Lennander s. 362.1

2 SOU 1981: 76 s. 144 och prop. 1983/84: 128 s. 53. Jfr även SOU 1964: 10 s. 31.

13 Det torde också vara uteslutet att möjligheten till återvinning skulle anses som en tillgång vid insolvensbedömningen före konkurs. En motsatt uppfattning kunde få till resultat att konkursansökan inte medgavs, p. g. a. att egendom kan återvinnas till boet, vilket i sin tur endast är möjligt i händelse av konkurs. 

346 Inge Simforseller en borgenärs sida, kan komma att ingå i hans förmögenhetsmassa. Det är visserligen en latent tillgång för gäldenären, men den är helt passiv för honom. Det är genom att borgenärerna kan rikta anspråk mot egendomen, som den utgör en tillgång. Själva anspråket mot den återvinningsbara egendomen tillhör därför, enligt min uppfattning, konkursboet och borgenärerna. Även om återvinningsmöjligheten föreligger redan vid konkursutbrottet, kan inte själva återvinningsanspråket anses ha uppkommit, innan det finns ett rättssubjekt som kan göra återvinningsanspråket gällande, d. v. s. efter konkursutbrottet.
    Att notera är skillnaden mot det fallet att konkursboet gör gällande ett avtal som gäldenären ingått. I ett sådant fall inträder ju konkursboet i gäldenärens ställe och övertager en rätt, som gäldenären hade kunnat göra gällande. Likaså skall påpekas den skillnad som föreligger om konkursboet gör gällande en avtalsrättslig ogiltighetsgrund. Idet fallet föreligger anspråket redan före konkursen och kan göras gällande av gäldenären. Avser anspråket fungibel egendom, torde det då vara fråga om en fordran som omfattas av företagshypoteket.13a
    Genom att återvinningsmöjligheten föreligger vid konkurstillfället och viss egendom därigenom kan anses tillhöra gäldenären, emedan hans borgenärer kan taga egendomen i anspråk, menar jag att det intestår i strid med frysningsprincipen, om den återvunna egendomenanses kunna omfattas av företagshypoteket, även om själva återvinningsanspråket, riktat mot egendom hos gäldenärens medkontrahent, inte anses uppkommet förrän med det rättssubjekt som kan göra anspråket gällande, d. v. s. konkursboet. Denna uppfattning anser jag också stå i överensstämmelse med det uttalande som HD gjorde i NJA 1982 s. 900. Att egendom "kan återvinnas" är detsamma som att en möjlighet till återvinning föreligger.

 

2.2 Betydelse för rätten till kvittning mot återvinningsanspråket
Tidpunkten för återvinningsanspråkets uppkomst och dess karaktär har också betydelse för återvinningssvarandens rätt att göra en motfordran gällande till kvittning mot återvinningsanspråket. I NJA 1938 s. 149 kom denna kvittningsrätt upp till prövning.

 

13a Med en av betalningsansvarskommittén föreslagen form av ansvarsgenombrott skulle dock förekomma ett med återvinningsanspråket likartat anspråk. Kommittén föreslår i betänkandet Ansvarsgenombrott mm (SOU 1987:59) att bla delägare i aktiebolag under vissa förutsättningar skulle vara ansvarig för bolagets skuld. Talan om betalningsansvar skulle dock endast kunna föras i händelse av konkurs och i de former som gäller för återvinningstalan. Ett sådant betalningsanspråk skulle, med det resonemang som förts i fråga om återvinning, knappast kunna anses tillhöra konkursgäldenären och skulle därmed inte heller omfattas av företagshypoteket. 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 347Gäldenären hade före konkursen, som betalning för skuld, överlåtit fyra accepterade växlar till I. Betalningen återvanns, men eftersom även I då hade försatts i konkurs återgick endast en del av beloppet. Sedan I:s utestående fordringar överlåtits till S, yrkade S betalning för den fordran som I hade haft mot konkursgäldenären och som återupplivats genom återvinningen samt att en varurabatt, som givits gäldenären under förutsättning att betalning skedde, vilket genom den inträffade återvinningen inte längre var uppfyllt, skulle återbetalas.
    Tingsrätten konstaterade i sin dom, vilken inte ändrades av hovrätten, att I:s skuld till gäldenärsbolaget enligt återvinningsdomen hade uppkommit efter det att gäldenären blivit försatt i konkurs. S ägde därför inte begagna den av I överlåtna fordringen till kvittning mot sagda skuld. S kunde få utdelning endast om den beräknade utdelningen på hans fordran översteg det belopp som konkursboet hade rätt till enligt återvinningsdomen.
    HD konstaterade endast — utan närmare motivering — att konkursboet inte var pliktigt att på den obetalda delen av återvinningsfordringen vidkännas avräkning för I:s fordringar hos konkursgäldenären med mer än den utdelning som belöper på dessa fordringar.

 

Det är dock tveksamt vilken betydelse rättsfallet kan tillmätas. HD har uppenbarligen inte velat binda sig för någon generell ståndpunkt ifråga om återvinningsanspråkets uppkomst. Även om det var fråga om kvittning med dels den genom återvinningen upplivade fordringen och dels en annan fordran, var denna andra fordran direkt uppkommen ur återvinningssituationen. Enligt min mening kan HD:s avgörande egentligen inte anses ge något svar på om kvittning med en fristående fordran får ske.
    I doktrinen har man i regel inte ansett återvinningssvaranden ha rätt att åberopa en motfordran till kvittning. Då en betalning av skuld återvinnes, är det naturligt att kvittning inte får ske med den fordran som upplivas genom återvinningen.14 Även då återvinningssvaranden har en annan motfordran mot konkursgäldenären, har kvittning dock ansetts utesluten.15 Kvittningshindret har motiverats med att det rörsig om en fordran, som uppkommer först i och med konkursen,16 eller på liknande sätt med att konkursgäldenären är ett rättssubjekt och konkursboet ett annat.17 Motsatt uppfattning har framförts av Lindskog, som menar att kravet måste anses ha uppkommit redan i och med att den återvinningsbara rättshandlingen företogs och att kvittning därför borde tillåtas.18 Lindskog anser dock inte sin mening vara förenlig med rättsläget de lege lata.

 

14 Se bl. a. SOU 1970:75 s. 189, prop. 1975:6 s. 268-269, Welamson, Konkursrätt s.281, Walin a.a. s. 68 och Lennander s. 321 not. 24.

15 Bramsjö s. 354, Illum s. 106 och Braekhus s. 213.

16 Bramsjö s. 355. Jfr underinstanserna i NJA 1938 s. 149.

17 Bech s. 421.

18 Lindskog s. 299-302.

 

348 Inge Simfors    Tidigare har sagts att återvinningsanspråket måste anses avse just den egendom som genom den återvinningsbara transaktionen frångått gäldenären. Det gör att kvittning kan vägras på den grunden att kraven inte är komputabla.19 Detta bör gälla även om uppfyllelse sker genom att ersättning i pengar lämnas, under förutsättning att den egendom, som återvinningsanspråket egentligen avser, finns i behåll. Kravet på komputabilitet är då inte uppfyllt på konkursdagen, vilket anses vara den avgörande tidpunkten.20 Finns däremot inte den egendom, som återvinningsanspråket avser, i behåll vid konkursutbrottet, består inte den tillgång, som borgenärerna kan taga i anspråk, av någon bestämd egendom, utan i stället av en möjlighet att få ersättning motsvarande egendomens värde. Samma sak gäller om den återvinningsbara transaktionen inneburit att fungibel egendom frångått gäldenären och denna egendom vid återbetalningen inte kan identifieras. Bristande komputabilitet kan i en sådan situation inte åberopas som skäl för att kvittning inte skulle medgivas. Även om den utgivna egendomen kan identifieras hos återvinningssvaranden, är det dock tveksamt om kvittning kan nekas p. g. a. bristande komputabilitet, i det fall att återvinningsanspråket avser pengar eller annan fungibel egendom (och motfordringen avser samma slag av egendom). I NJA 1971 s. 122 ansåg nämligen HD att en fordran kunde användas till kvittning mot ett anspråk avseende redovisningsmedel. Att återvinningsanspråket är förenat med separationsrätt skulle således inte nödvändigtvis utesluta kvittning.
    Enligt min mening finns det dock ett annat, avgörande hinder mot kvittning. Som tidigare har sagts, utgör visserligen den föreliggande möjligheten till återvinning en tillgång för gäldenären. Detta är dock fallet endast i den bemärkelsen att hans borgenärer kan rikta anspråk mot och taga i anspråk den återvinningsbara egendomen, varigenom gäldenärens förmögenhetsmassa tillföres den återvunna egendomen. Kvittning kan inte anses rikta sig mot den latenta rätt till egendomen, som gäldenären har genom sina borgenärer, utan mot det konkreta anspråket. Detta tillhör, enligt min mening, konkursboet (d.v. s. borgenärerna), varför kvittning bör kunna nekas på den grunden att det är fråga om olika rättssubjekt. Kravet på återvinning tillhör konkursboet, medan motfordringen riktar sig mot konkursgäldenären.

 

19 a. a. s. 131-133.

20 a. a. s. 134.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 349I det fallet att en rättshandling återgår p. g. a. ogiltighet torde det med ovanstående resonemang vara klart att kvittning får ske. Ogiltigheten hade ju kunnat göras gällande av gäldenären, oavsett om konkurs inträffat eller inte, och återgångsanspråket far anses ha funnits redan före konkursen.21
    En särskild fråga är då hur det fallet skall behandlas att återgång kan ske på olika grunder. Som exempel kan nämnas olovlig vinstutdelning från aktiebolag. Återgång kan då ske enligt 12: 5 aktiebolagslagen eller enligt 4: 6 konkurslagen.22 Skall det i ett sådant fall ha betydelse vilken talan som konkursboet väljer att föra? Det kan tänkas att valet mellan olika återgångsgrunder sker ganska godtyckligt. Oavsett om återgång sker enligt återvinningsregler eller enligt aktiebolagslagen, har det associationsrättsliga anspråket funnits redan före konkursen. Att återgång skett enligt en återvinningsregel borde i den efterföljande kvittningsprocessen sakna betydelse, då domskälen i återvinningsmålet inte vinner rättskraft. Kvittning skulle då tillåtas, även om återgång skett enligt återvinningsregeln.
    Detta får den konsekvensen att återvinningssvaranden i ett mål om kvittning skulle kunna ha intresse av att hävda att den för konkursboet oförmånliga rättshandlingen av någon anledning skulle ha varit ogiltig redan före konkursen. Resultatet kan bli en "omvänd" ogiltighetsargumentering i kvittningsmålet, där återvinningssvaranden hävdar att motparten inte varit bunden av avtalet.

 

3. Den återvunna egendomens förmånsrättsliga status
3.1 Den allmänna regeln
I doktrinen har gjorts några uttalanden avseende frågan vilken status den egendom bör erhålla, som vid återvinningen återgår till konkursboet. Walin hänvisar till att återvinning skall återställa tidigare situation och menar att det t. ex. innebär "att om såld företagsintecknad egendom återvinns kommer inteckningen att gälla i objektet."23
    Lennander är av samma uppfattning.24 Hon menar att egendom, som har återvunnits till konkursbo, bör erhålla samma status, som den hade före det att den återvunna transaktionen vidtogs. "Om t. ex.en försäljning eller gåva, som omfattat företagsintecknad egendom, återvinnes bör företagsinteckningen gälla i den återvunna egendomen."
    Det förtjänar att påpekas att både Lennanders och Walins uttalanden har gjorts mot bakgrund av den då gällande lagen om företagsinteckning. De saknade därför anledning att taga ställning till den här

 

21 Avser den ogiltiga rättshandlingen betalning för skuld, måste det dock anses uteslutet att den återbäringsskyldige skulle ha rätt att kvitta med den fordran som betalningen avsåg att reglera.22 Exemplet är hämtat från ett av Håstad avgivet rättsutlåtande.

23 Walin a. a. s. 212.

24 Lennander s. 388.

 

350 Inge Simforstidigare diskuterade frågan om återvinningsmöjligheten utgör en gäldenärens fordran. Håstad har behandlat problemet utifrån reglerna i lagen om företagshypotek.25 Håstad menar att det avgörande bör vara hur den avhända egendomen skulle ha behandlats i förmånsrättshänseende, om den funnits kvar därför att den återvunna rättshandlingen inte företagits. En fordran mot en återvinningssvarande är visserligen inte undantagen enligt lagtexten, men skulle hypotekshavaren ha förmånsrätt i återvinningsfordran, skulle återvinning inte kunna skeav en transaktion, därför att den varit till nackdel för viss borgenär. Håstad exemplifierar med att gäldenären strax före konkursen köper varor i syfte att gynna hypotekshavaren på skatteborgenärens bekostnad. Återvinning skulle då vara meningslös, om hypotekshavaren har förmånsrätt i återvinningsfordran.
    Även om det, som tidigare påpekats, är tveksamt vilken vikt somkan läggas vid det, ger HD:s uttalande i NJA 1982 s. 900 visst stöd för den här nämnda uppfattningen. Det synes oklart vilken karaktär HD har ansett att den återvinningsbara egendomen har vid konkurstillfället, men domstolen tycks ha utgått från att det avgörande för vilken status egendomen skall ha, bör vara vilken typ av egendom det är fråga om.26
    Den i doktrinen företrädda uppfattningen förefaller väl motiverad. Återvinningen syftar ju till att undanröja verkningarna av den företagna rättshandlingen. Det synes då vara önskvärt att den återvunnatransaktionen i så liten utsträckning som möjligt kommer att påverka fördelningen mellan borgenärerna. Jag anser därför att den återvunna egendomen efter återvinningen bör återfå den status i förmånsrättshänseende, som den hade innan den återvunna transaktionen skedde. Normalt sett torde detta ge samma resultat som om man skulle försöka uppnå den situation som hade förelegat, om den återvinningsbara rättshandlingen inte hade företagits. Det är dock knappast möjligt att med säkerhet uttala sig om hur förhållandet hade varit i en hypotetisk situation. Det motiverar att regeln formuleras på ett mera objektivt tillämpbart sätt.

 

3.2 Verkan av att fullgörande sker med annan egendom
Utgångspunkten vid återvinning är att återvinningssvaranden skall återlämna den bestämda egendom som återvinningstalan avser. I vissa fall kan det dock ifrågakomma att återvinningssvaranden i stället får lämna ersättning i pengar (4: 14 3 st konkurslagen). Detta kan

 

25 Håstad s. 275.

26 Det uttalande som avses har tidigare kommenterats på s. 343.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 351förekomma i tre olika fall.27 För det första om konkursboet och återvinningssvaranden träffar överenskommelse därom. För det andra om egendomen inte finns kvar — åtminstone inte i oförändrat skick — och därför inte kan återvinnas. Slutligen kan det förekomma i det fall att ett återlämnande in natura skulle vara särskilt olägligt för den förpliktade.
    I det första och det tredje fallet finns egendomen kvar hos återvinningssvaranden, men uppfyllelsen sker på annat sätt. Den andra situationen rymmer två olika möjligheter. Antingen kan egendomen ha avyttrats eller på annat sätt ha frångått återvinningssvaranden före konkursutbrottet. Alternativt kan egendomen ha funnits kvar vid tidpunkten för konkursutbrottet och först därefter frångått honom.
    Som jag tidigare har sagt, utgör möjligheten till återvinning en tillgång hos gäldenären. Om man nu antager att företagshypoteket gällde i den egendom som genom transaktionen frångått gäldenären, uppkommer frågan om det i förmånsrättshänseende har någon betydelse att återvinning sker genom att ersättning lämnas i stället för att egendomen återgår, antingen därför att egendomen inte finns kvar eller därför att det av annan anledning finnes lämpligare. Frågan har något berörts i samband med diskussionen om återvinningsmöjlighetens karaktär.
    Frågan om en säkerhet kan överflyttas från ett objekt till ett annat, enligt regler om surrogation, har några gånger prövats i praxis. NJA 1959 s. 128 gällde surrogation vid säkerhet enligt 1932 års lag om inteckning av jordbruksinventarier. Detta säkerhetsinstitut var näraliggande förlagsinteckningen och en föregångare till företagshypoteket.

 

Gäldenären hade till en bank pantförskrivit en inteckning i inventariebeståndet på gäldenärens jordbruk, som säkerhet för bankens fordringar mot honom. Innan gäldenären gick i konkurs, hade han på offentlig auktion låtit sälja den egendom, i vilken inteckningen gällde. Den influtna köpeskillingen hade insatts på särskilt konto i banken med dispositionsrätt för gäldenären endast tillsammans med konkursförvaltaren I konkursen hävdade banken förmånsrätt p. g. a. inventarieinteckningen.
    Enligt HD:s beslut ägde banken förmånsrätt i betalningen. Domstolen menade att den omständigheten att gäldenärens fordran hos auktionsförrättaren hade ersatts av en villkorad fordran hos banken inte kunde föranleda att banken blivit sämre ställd än förut. Banken fick anses äga samma förmånsrätt i gäldenärens fordran hos banken enligt administrationskontot, som banken skulle ha haft med avseende på fordringen hos auktionsförrättaren, om denna alltjämt hade varit utestående vid tiden för egendomsavträdet.

 

27 Prop. 1975:6 s. 239-240, Lennander s. 323-329.

 

352 Inge Simfors    I NJA 1956 s. 562 fann hovrätten att sjöpanträtt skulle gälla i köpeskillingen för ett fartyg, vilken hade insatts på särskilt konto. HD motiverade sitt avgörande på annat sätt och tog inte ställning till frågan om surrogation.
    I NJA 1974 s. 463 prövades frågan om panträtt skulle gälla i surrogat för den pantsatta egendomen.
Ett verkstadsbolag hade avtalat med ett pappersbruk om uthyrning av truckar. Som säkerhet för ett lån hade sedan verkstadsbolaget pantsatt sin rätt enligt hyreskontraktet till en bank. En tid senare hade bolaget överlåtit truckarna till pappersbruket, och köpesumman hade betalats till verkstadsbolaget. Banken yrkade betalning från pappersbruket, då detta inte med befriande verkan kunnat betala till någon annan än banken.
    HD ansåg att pappersbrukets betalning enligt köpeavtalet hade utgjort ersättning för den överenskomna hyran till den del köpesumman översteg truckarnas beräknade restvärde vid hyrestidens utgång. Till denna del omfattades köpeskillingen därför av pantsättningen.

 

I NJA 1987 s. 105 har HD ånyo godtagit att företagsinteckningen gäller i köpeskilling, som inbetalats till ett redovisningskonto.
Gäldenären hade före konkursen sålt företagsintecknad egendom. Betalning för denna hade erlagts med två checkar, varav beloppet på den ena checken hade satts in på ett redovisningskonto i ackordscentralens namn. På detta redovisningskonto hade även inbetalats andra medel, som överförts från ett bankkonto.
    Enligt HD:s beslut skulle företagshypotekshavaren ha förmånsrätt i den influtna köpeskillingen. Även om redovisningskontot också tillförts andra medel, kunde man genom ackordscentralens bokföring lätt urskilja hur mycket av behållningen på kontot som motsvarade erlagd köpeskilling. Den gode mannen måste, enligt HD, ha varit förhindrad att utan företagshypotekshavarens godkännande göra så omfattande uttag från redovisningskontot, att medlen inte längre skulle räcka till för att täcka hypotekshavarens fordran. Betalningen av köpeskillingen ansågs ha skett i enlighet med gode mannens instruktioner i sådan ordning, att medlen inte kom under gäldenärens rådighet utan ställdes till ackordscentralens disposition i företagshypotekshavarens intresse.

 

Det visar sig således att domstolarna inte varit främmande för att låta en säkerhet gälla även i surrogat för viss egendom. Särskilt det sistnämnda rättsfallet synes långtgående. I det fallet hade ju inte köpeskillingen satts in på något särskilt konto utan tillsammans med andra medel, och enligt gode mannens uppfattning hade tillgångarna på kontot kunnat användas för bolagets löpande utgifter under den tid som ackordsförhandlingarna pågick.
    Av HD:s avgöranden kan dock inte dragas några bestämda slutsatser i fråga om vilken verkan det får i förmånsrättshänseende, om

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 353återvinning genomförs genom att ersättning lämnas i stället för att egendomen återgår. Det finns i doktrinen några uttalanden rörande denna fråga.
    Walin konstaterar att om ersättning lämnas i stället för återbäring in natura, skall företagsinteckningshavaren vid behov få betalning ur medlen.28 Valet av påföljd får ju, enligt Walin, inte påverka hans rätt.
    Lennander är av samma uppfattning.29 Hon menar att det vore orimligt, om sättet för fullföljande skulle kunna få till konsekvensatt säkerhetshavarens anspråk skulle bli oprioriterat. Hon uttrycker dock viss tvekan beträffande gällande rätt: "Antagligen gäller därför/- - -/ säkerhetshavarens rätt även då återvinningsanspråket fullgörs genom ersättning i pengar."
    Enligt Håstad synes det vara klart att bedömningen av om det som återvinnes är underlag för företagshypotek inte bör påverkas av om konkursboet lyckats återkräva exempelvis just de varor som avhänts eller nöjer sig med eller måste nöja sig med att i stället få ersättning i pengar enligt 39 § 3 st. (numera 4: 14 3 st) konkurslagen.30
    Efter att den återvinningsbara transaktionen skett, varigenom gäldenären frånhänt sig företagsintecknad egendom, har borgenärerna genom möjligheten till återvinning fortfarande möjlighet att taga egendomen i anspråk. Egendomen kan då, som tidigare sagts, fortfarande anses ingå i företagshypoteksunderlaget.
    I det fall att egendomen funnits kvar hos återvinningssvaranden vid konkurstillfället och först senare bytts ut mot annan egendom, eller om ersättning lämnats trots att egendomen funnits i behåll hos återvinningsanvändaren, torde det vara självklart att den lämnade ersättningen skall tillföras företagshypoteksunderlaget. Det avgörande är ju förhållandena vid konkursutbrottet, och vid denna tidpunkt har egendomen funnits kvar hos återvinningssvaranden och kunnat tagas i anspråk av borgenärerna.
    Den situation, som kan föranleda viss tveksamhet, är då den företagsintecknade egendomen bytts ut mot annan egendom, innan gäldenären gått i konkurs. I sådant fall består tillgången i konkursögonblicket av en möjlighet att få ersättning, som har trätt i stället förmöjligheten att återfå själva egendomen. Fordringen mot återvinningssvaranden avseende ersättning utgör inte hypoteksunderlag, då den inte tillhör gäldenären, enligt vad som tidigare har sagts. Möjligheten till återvinning avser emellertid egentligen inte den egendom, som för tillfället finns hos återvinningssvaranden, utan den rättshand-

 

28 Walin a. a. s. 212.

29 Lennander s. 389.

30 Håstad s. 275.25—38-165 Svensk Juristtidning

 

354 Inge Simforsling, varigenom egendomen frångått gäldenären. Den ersättning, som lämnas vid återvinningen, utgör då en direkt ersättning för den företagsintecknade egendom som egentligen skulle ha återgått. Mot bakgrund av den inställning, som HD intagit i fråga om surrogation, bör ersättningen kunna omfattas av företagshypoteket.
    Allmänt kan tilläggas att det i många fall kan vara mest ändamålsenligt, för såväl konkursboet som återvinningssvaranden, att ersättning lämnas i pengar i stället för att egendomen återlämnas. Det skulle vara olämpligt, om en sådan överenskommelse skulle inverka på fördelningen mellan borgenärerna. Likaså synes det vara olämpligt, om återvinningssvaranden, genom att exempelvis omöjliggöra ett återbärande in natura, skulle ha möjlighet att påverka hur den återvunna egendomen skall fördelas i konkursen. Sammantaget anser jag att starka skäl talar för att den återvunna egendomen bör behandlas på samma sätt, oavsett med vilken egendom fullgörandet har skett.

 

4. Några olika återvinningssituationer
4.1 Inledning
I det föregående har sagts att den allmänna regeln bör vara att den återvunna egendomen efter återvinning återfår den status som den hade, innan den återvunna transaktionen skedde. I många fall av återvinning ger denna regel direkt besked om hur den återvunna egendomen skall behandlas, medan bedömningen i andra fall blir mera tveksam. Tveksamheten kan exempelvis hänföra sig till att det rör sig om en sammansatt transaktion av något slag eller att transaktionen inneburit att en kollektiv egendomsmassa frångått gäldenären.
    I det följande kommer jag att taga upp ett antal olika återvinningsfall och diskutera vilket resultat den föreslagna regeln kommer att ge samt föreslå lösningar i vissa, mera tveksamma fall.

 

4.2 Gåva
Vid återvinning av gåva torde det normalt inte föreligga några direkta komplikationer i fråga om hur den återvunna egendomen skall behandlas. Att gåvan återvinnes bör innebära att egendomen återfår sin tidigare status.
    Har gäldenären i samband med gåvan omvandlat viss företagsintecknad egendom till pengar och skänkt bort dessa, bör återvinningen innebära att det återvunna beloppet tillföres boets allmänna del. Gåvan sker ju först genom att egendomen överlämnas till gåvotagaren. Genom att gåvan då avsett kontanta medel och genom att själva omvandlingen inte är återvinningsbar, kan företagshypotekshavaren

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 355inte anses ha någon rätt till det återvunna beloppet.31 Motsvarande bör gälla i andra fall, om gäldenären, för att genomföra den återvinningsbara rättshandlingen, har omvandlat företagsintecknad egendom till kontanta medel.

 

4.3 Bodelning
En bodelning kan ha inneburit att en hel verksamhet eller en del av en verksamhet överlåtits till andra maken. I sådant fall gäller, enligt 2 kap. 3 och 4 §§ företagshypotekslagen, företagshypoteket fortfarande i verksamheten hos den andra maken. Bodelningen kan emellertid också ha inneburit att viss egendom, som använts i näringsidkarens rörelse och därför omfattats av företagshypoteket, tillagts andra maken. I sådant fall kan företagshypoteket inte längre göras gällande iden aktuella egendomen. Återvinnes bodelningen i ett sådant fall, föreligger vissa speciella omständigheter.
    Normalt gäller vid återvinning att hela rättshandlingen skall gå åter och båda kontrahenterna därvid återge mottagna prestationer.32 Vid återvinningen föreligger således ett krav på viss bestämd egendom, som dock sedan i vissa fall kan uppfyllas på annat sätt. Tidigare var det även vid återvinning av bodelning så att hela bodelningen skulle gå åter. Efter 1975 års ändringar i konkurslagen stadgas i stället numera i 4: 7, att bodelning, om gäldenären i avsevärd mån eftergivit sin rätt eller låtit egendom frångå sig mot att fordran mot honom utlagts på hans lott, i motsvarande mån skall gå åter. Då bodelningen omfattar en hel egendomsmassa, är det inte möjligt att peka ut vilken egendom, som maken inte borde ha erhållit vid bodelningen. I motiven sägs också att det naturliga i dessa fall är att maken vid återvinningen lämnar ersättning i pengar.33 Detta innebär att det, till skillnad mot övriga återvinningsfall, inte föreligger något krav på att just den mottagna egendomen skall återges. Har företagsintecknad egendom genom bodelning frångått gäldenären, har möjligheten att få ersättning trätt i stället för egendomen, utan någon mellanliggande möjlighet att återvinna själva egendomen. Det borde dock inte utesluta att ersättningen, enligt regler om surrogation, skulle kunna omfattas av företagshypoteket.

 

31 Det kan dock förekomma fall, där omvandlingen av företagsintecknad egendom bör kunna återvinnas. Så torde vara fallet, om gäldenären, genom försäljningen av företagsintecknad egendom, avsett att undandraga företagshypotekshavaren medel och medkontrahenten insett detta (jfr Håstad s. 213—214).

32 4: 14 2 st. konkurslagen. Jfr SOU 1970: 75 s. 162.

33 SOU 1970: 75 s. 144 och 165, Prop. 1975: 6 s. 214 och 239.

 

356 Inge Simfors    Frågan är då hur denna ersättning från återvinningssvaranden skall behandlas. Att bodelningen inneburit att företagsintecknad egendom överförts till andra maken utgör inte i sig någon grund för återvinning. Det saknas därför anledning att anse att det i högre grad är företagsintecknad egendom som återgår än annan egendom. Återvinningen kan närmast sägas avse ett visst belopp eller en viss del av den egendomsmassa som maken erhållit vid bodelningen.
    En tänkbar lösning vore att låta företagshypotekshavaren ha rätt till en andel av ersättningen från återvinningssvaranden, som motsvarar andelen företagsintecknad egendom i den totala egendomsmassa som maken/återvinningssvaranden erhållit vid bodelningen. Denna andel skulle således bestämmas enligt följande:

 

x = f/t·y

 

där (x) är företagshypotekshavarens andel av ersättningen vid återvinningen, (f) utgöres av värdet av den företagsintecknade egendom som återvinningssvaranden erhållit vid bodelningen, (t) är det totala värdet av den egendom som återvinningssvaranden tilldelats vid bodelningen och (y) är den ersättning som återvinningssvaranden erlägger vid återvinningen.
    Problemet torde dock, om det överhuvudtaget uppkommer, vara mycket sällsynt och i sådant fall företrädesvis avse lägre belopp.

 

4.4 Betalning av skuld och kvittning
Enligt 4: 10 konkurslagen kan en betalning av skuld återvinnas, bland annat om betalningen har skett med annat än sedvanliga betalningsmedel. Denna betalning kan ha skett genom att företagsintecknad egendom överlåtits, exempelvis varor i lager eller utestående fordringar. Behandlingen av den egendom som återgår bör i normalfallet följa huvudregeln. Egendomen får efter återvinning samma status som den hade, innan betalningen skedde.

 

Det kan också tänkas att en betalning av skuld endast delvis skett med företagsintecknad egendom. Samtidigt har betalningen gjorts i förtid eller med belopp, som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, och är således på någon av dessa grunder återvinningsbar i sin helhet. Återvinningen bör innebära att betalningen återgår till företagshypotekshavaren till den del den skett med företagsintecknad egendom och i övrigt går till boets allmänna del. Något behov av andelsberäkning på det sätt, som har diskuterats i samband med återvinning av bodelning, föreligger därför egentligen inte. Det kan emellertid inträffa att återvinningen endast delvis är framgångsrik, exempelvis p. g. a. återvinningssvarandens insolvens, och att man endast lyckas återkräva en del av det belopp som återvinningstalan avsåg. Enligt

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 357regler om surrogation bör företagshypotekshavaren kunna ha rätt till den återvunna betalningen med företagsintecknad egendom, även om ersättning i pengar lämnas. Återställes så endast en del av betalningen, kan det ej avgöras vilken del ersättningen avser. Det vore då tänkbart att låta företagshypotekshavaren ha rätt till en andel av det återvunna beloppet, som motsvarar andelen företagsintecknad egendom i det totala beloppet av den betalning som återvunnits.

 

Enligt 4: 10 2 st. skall regeln om återvinning av betalning ges motsvarande tillämpning på kvittning. Kvittning skall kunna återvinnas, om borgenären inte varit berättigad att kvitta enligt 5: 15 eller 16 konkurslagen. I förarbetena nämns som exempel på situationer, där regeln kan bli aktuell, att kvittning möjliggjorts genom uppköp av värdelös eller osäker fordran mot konkursgäldenären, eller att borgenär har satt sig i skuld till gäldenären genom köp av varor i syfte att få kvitta med sin fordran och sedan kvittar mot denna.34 Vid återvinning av kvittningen måste det anses att fordringarna återupplivas på båda håll. Det innebär att betalning, som i samband med återvinningen sker från återvinningssvaranden, får anses som betalning för en återupplivad konkursgäldenärens fordran och således tillföras företagshypoteksunderlaget.

 

Mera tveksamt är det hur man bör bedöma följande (något långsökta) fall. Vi tänker oss att A har betalat en skuld till B, genom att en fordran mot C, vilken ingått i hypoteksunderlaget, överlåtits till B. Efter A:s konkurs återvinns betalningen, då den skett med annat än sedvanliga betalningsmedel. Vi antager vidare att C före konkursen betalat till A, som har vidarebefordrat pengarna till B. Det naturliga borde vara att anse att det är överlåtelsen av fordringen som återvinnes, inte överlämnandet av pengarna. Tänker man sig emellertid också att A mellan mottagandet och överlämnandet inte hållit pengarna åtskilda enligt lagen om redovisningsmedel, skulle dessa, om konkurs inträffat under denna tid, ingått i konkursen som kontanter och således tillförts boets allmänna del. Den fråga som uppkommer är då om överlämnandet av pengarna till B innebär att den tidigare fordringen mot C åter aktualiseras och pengarna efter återvinning skall tillföras hypoteksunderlaget. Genom att C:s betalning till A inte kan ha skett med befriande verkan, har B haft kvar sin fordran, ända tills han erhållit betalningen från A. Denna fordran borde teoretiskt sett ha kunnat återvinnas, trots att A redan fått motsvarande belopp från C. Att betalningen sedan inkommer från A borde jämställas med betalning direkt från C. Företagshypoteket bör då, med stöd av regler om surrogation, gälla i den ersättning som vid återvinningen kan erhållas från B.

 

34 Prop. 1975:6 s. 225.

 

358 Inge Simfors4.5 Betalning av skuld genom belastning av checkräkningskredit
En särskild fråga, som tycks ha aktualiserats vid flera tillfällen, är hur man skall behandla en återvunnen betalning av skuld, om betalningen har skett genom att en checkräkningskredit belastats.
    Det har diskuterats att företagshypoteket skall gälla i den återvunna egendomen, och det har även gjorts gällande att den återvunna betalningen skall tillfalla kreditgivaren, eftersom dennes fordran mot gäldenären ökat genom betalningen. Då återvinningens syfte skall vara att återställa förhållandena så som de skulle ha varit, om den återvunna transaktionen aldrig hade företagits, och eftersom checkräkningskrediten då inte hade belastats, har det ansetts att den återvunnabetalningen bör tillföras checkräkningen.
    Walin har i ett rättsutlåtande hösten 1985 menat att det endast är rättsförhållandet mellan parterna som skall återställas.35 Det är, enligt Walin, regelmässigt likgiltigt var gäldenären har tagit pengarna för en viss transaktion. Att man i ett fall vet hur det har gått till torde sakna betydelse. Uttaget på checkkontot är inte i sig någon felaktig åtgärd, utan något som banken har haft att finna sig i.
    Saken har numera prövats av Göta hovrätt i ett mål 1986.36

 

Gäldenären hade före konkursen betalat en växelskuld genom att medel uttagits från gäldenärens checkräkningskredit. Betalningen återvanns och den återvunna betalningen tillgodofördes av konkursförvaltaren banken såsom företagsinteckningshavare. Staten klandrade utdelningsförslaget. Banken hävdade å sin sida att, eftersom avsikten med återvinning är att återställa förhållandena till en sådan ordning som skulle ha rått, därest den aktuella rättshandlingen ej ägt rum, och eftersom konkursgäldenärens checkräkningskredit inte skulle ha belastats, om den återvunna rättshandlingen inte ägt rum, betalningen borde återföras till checkräkningskontot, d. v. s. till banken.
    Tingsrättens beslut innebar att det återvunna beloppet skulle gå till boets allmänna del. Domstolen menade att den omständigheten att betalningen skett med medel, som härrörde från checkräkningskrediten, inte kunde ge banken förmånsrätt i det återvunna.
    Göta hovrätt fastställde tingsrättens beslut. För att banken skulle kunna göra gällande separationsrätt måste egendomen vara individuellt bestämd. Banken hade genom betalningen endast erhållit en fordringsrätt. Hovrätten konstaterade också att konkursboets rätt att återvinna betalningen till borgenären inte hade utgjort en sådan fordran som avses i 4 § lagen om företagsinteckning.

 

Enligt min mening är utgången riktig. Rätten att utnyttja en kredit kan inte anses som en tillgång i egentlig bemärkelse och kan inte

 

35 Utlåtandet har avgivits i en konkurs, där kronofogdemyndigheten i Västerås, genom vilken jag tagit del av utlåtandet, varit tillsynsmyndighet.

36 Beslut 1986-03-27, SÖ 178, Ö 632/85. Målet har tidigare berörts på s. 343.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 359omfattas av företagshypoteket.37 Själva återvinningsanspråket har tidigare sagts inte vara någon fordran som ingår i hypoteksunderlaget. Någon grund för att företagshypoteket skulle omfatta den återvunna egendomen föreligger alltså inte.
    Frågan är då om banken skulle kunna ha rätt till det återvunna beloppet av den anledningen att betalningen har skett, genom att checkräkningskrediten belastats. Bankens rätt skulle alltså i sådant fall inte bero på företagshypoteket, utan föranledas av att bankens fordran, om transaktionen ej hade skett, hade avsett ett lägre belopp. Det kan tyckas att medel annars på ett omotiverat sätt överföres från banken till de allmänna borgenärerna. Emellertid kan detta ske även på annat sätt, exempelvis genom ett uttag från checkräkningskrediten, vilket normalt inte kan återvinnas. Vad som har gjort den ovannämnda transaktionen återvinningsbar är ju betalningen till borgenären. Man kan i sammanhanget jämföra med det fallet att gäldenären säljer företagsintecknad egendom och sedan använder köpeskillingen för att betala en borgenär. Då har ju företagshypoteksunderlaget belastats, men genom att återvinningen endast avser betalningen till borgenären och inte omvandlingen av företagsintecknad egendom till pengar, bör den återvunna egendomen tillfalla boets allmänna del.38
    Utgångspunkten måste vara att egendomen genom återvinningen skall gå tillbaka till konkursboet för fördelning mellan borgenärerna. Den återvunna egendomen eller ersättningen för denna får därvid tillfalla borgenär, som hade säkerhet i egendomen, eller boets allmänna del. Normalt går det inte att avgöra var gäldenären har tagit de pengar som använts för en viss transaktion, men även om det undantagsvis skulle vara fallet, kan det inte medföra någon rätt för den borgenär som fått sin fordran ökad.

 

4.6 Avräkning enligt 4:21 konkurslagen
Om återvinning sker av en betalning av skuld, innebär återvinningen att återvinningssvarandens fordran återupplivas. Vi antager att gäldenären strax före konkursen betalat en skuld till B på 100', genom att varor i lager till detta värde överlämnats. Återvinning sker, då betalningen skett med annat än sedvanliga betalningsmedel. Företagshy-

 

37 Burling har dock i Festskrift till Rodhe s. 31 ff och i SvJT 1978 s. 282 ff argumenerat för att lyftningsrätten på checkräkningskredit skulle vara en utmätningsbar tillgång, vilket har bemötts av Walin i SvJT 1977 s. 483 ff resp. SvJT 1978 s. 296. Burlingsuppfattning är knappast hållbar, men skulle den godtagas, skulle lyftningsrätten vara ett slags fordran, som skulle omfattas av företagshypoteket med den nuvarande företagshypotekslagen. Jfr även prop. 1980/81:8 s. 588 och Walin m. fl., Utsökningsbalkens. 114.38 Jfr avsnitt 4.2.

 

360 Inge Simforspoteket bör gälla i den återvunna egendomen. Låt oss vidare förutsätta att företagshypotekshavaren inte har fått full täckning för sin fordran. Samtidigt har de allmänna borgenärerna fått viss utdelning, p.g. a. att det i boet fanns annan egendom, som inte utgjorde hypoteksunderlag. Genom återvinningen återupplivas B:s fordran mot konkursgäldenären. Har utdelningsförslag redan upprättats då återvinning sker, har återvinningssvaranden enligt 4: 21 konkurslagen rätt att vid återvinningen avräkna vad han skulle ha fått i utdelning, om hans fordran varit känd då utdelningsförslaget upprättades. Har utdelning till de oprioriterade borgenärerna skett med 10 %, behöver Benligt 4: 21 endast återbära 90'.39
    Företagshypotekshavaren har förmånsrätt i den egendom som återvinnes, medan återvinningssvaranden saknar förmånsrätt. Återvinningssvarandens rätt till utdelning beräknas på tillgångarna i boets allmänna del, och han har inte rätt till utdelning ur företagshypoteksunderlaget, innan företagshypotekshavaren har fått full täckning för sin fordran. Mot ordalydelsen i 4: 21 torde man dock inte kunna neka återvinningssvaranden rätt att avräkna den utdelning som han skulle ha haft rätt till om hans fordran varit känd, även om avräkningen skervid återbärandet av företagsintecknad egendom.
    Sker sålunda avräkning vid återbärandet av företagsintecknad egendom, bör företagshypotekshavaren tillerkännas rätt till kompensation ur boets allmänna del. Kan kompensation inte ske med i boet tillgängliga medel, skulle avräkningen dock, då det knappast torde vara möjligt att återkräva företagen utdelning, tills vidare få belasta nypoteksunderlaget. Man skulle dock kunna tänka sig att företagshypotekshavaren, i analogi med vad som gäller för efter bevakande borgenär enligt 11:20 3 st konkurslagen, kompenserades, om ytterligare medel skulle inflyta till boet.

 

4.7 Utmätning
Vid återvinning av utmätning föreligger också speciella omständigheter. Låt oss antaga att utmätning sker hos A av viss företagsintecknadegendom. Egendomen har då, i enlighet med 8: 13 2 st UB, ansetts obehövlig för att trygga hypotekshavarens rätt. Genom utmätningen får utmätningssökanden förmånsrätt i den utmätta egendomen. Egendomen säljs och utmätningsborgenären får betalning för sin fordran. Sedan A har gått i konkurs återvinnes utmätningen, varvid borgenä-

 

39 Det belopp som återvinningssvaranden far avräkna blir i själva verket något lägre. Detta beroende på att beräkningen får göras med hänsyn tagen även till återvinningssvarandens fordran. Om denna hade bevakats i tid, hade beloppet av de totala konkursfordringarna ökat, och utdelningsproceduren hade därigenom blivit lägre. 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 361ren återbetalar erhållen betalning. Om företagshypoteksunderlagetsvärde i detta läge har minskat, så att det inte längre täcker hypotekshavarens fordran, uppkommer frågan om den återvunna betalningen skall tillfalla foretagshypotekshavaren eller boets allmänna del.
    Till en början skall sägas att återvinningen enligt 4: 13 inte avser utmätningen som sådan. Vad som skall gå åter är den förmånsrätt eller betalning som borgenären vunnit genom utmätningen. Har egendomen ännu inte sålts, förlorar borgenären genom återvinningen sin förmånsrätt och egendomen ingår i konkursboet. Är egendomen däremot såld, är något återbärande av denna inte aktuellt. Om influtna medel redovisas till utmätningsborgenären, får denne i stället återbetala den uppburna betalningen.40
    Genom den exekutiva försäljningen omvandlas viss egendom, tvångsvis och i kronofogdemyndighetens regi, till kontanta medel. Har egendomen sålts vid tidpunkten för konkursutbrottet, innebär detta att tillgången då består av kontanta medel. Någon anledning föreligger inte att göra skillnad mot det fall att konkursgäldenären själv före konkursen har sålt viss egendom. Har den exekutiva försäljningen skett före konkursen och erhållen köpeskilling redovisats till utmätningssökanden, bör denna betalning efter återvinning tillfalla boets allmänna del. Detta stämmer väl överens med ordalydelsen i lagtexten, där det sägs att det är den betalning, som borgenären vunnit, som går åter. Det skall påpekas att företagshypotekshavarenskyddas genom prövning som sker enligt 8: 13 UB.
    Har någon försäljning däremot inte skett före konkursutbrottet, innebär återvinningen att borgenärens förmånsrätt återgår. Egendomen bör då återfå sin tidigare status, d. v. s. ingå i hypoteksunderlaget, om det rör sig om företagsintecknad egendom.
    Om försäljning har skett, men köpeskillingen ännu inte redovisats till utmätningssökanden utan innestår på särskilt konto hos kronofogdemyndigheten, blir det inte fråga om att någon betalning skall återgå. Vad som skall gå åter är, liksom då egendomen inte sålts, den förmånsrätt som borgenären vunnit genom utmätningen. Eftersom köpeskillingen här utgör ett individualiserat och identifierbart surrogat för den företagsintecknade egendomen,41 bör de influtna medlen efter återvinningen tillfalla företagshypotekshavaren.

 

40 SOU 1970: 75 s. 159 och 165, prop. 1975: 6 s. 235. Jfr även Lennander s. 302-303 och365.

41 Jfr NJA 1959 s. 128 och NJA 1987 s. 105.

 

362 Inge Simfors4.8 Återgående vederlag vid återvinning av försäljning
Återvinning av en transaktion mellan konkursgäldenären och hans medkontrahent innebär att såväl konkursboet som återvinningssvaranden skall återge mottagna prestationer (4: 14 2 st konkurslagen). Återvinnes en försäljning till underpris av viss egendom, innebär det att konkursboet skall återbetala det vederlag som gäldenären mottagit vid transaktionen. Avsåg försäljningen företagsintecknad egendom, som efter återvinning skall tillföras hypoteksunderlaget, uppkommer frågan om återbetalningen av vederlaget bör belasta hypoteksunderlaget eller boets allmänna del. Håstad har behandlat frågan.42 Han menar att det verkar olämpligt att hypotekshavarna skall tjäna och de allmänna borgenärerna förlora på en återvinning, som inte företages för att rätta en förskjutning borgenärerna emellan utan snarare för att gäldenären tog för litet betalt vid försäljningen. Håstad föreslår regeln att det belopp som efter konkursbeslutet behöver tagas ur boets allmänna del, för att möjliggöra ett återvinningskrav till förmån förhypotekshavarna, borde gottskrivas den allmänna delen vid realisation av det som återvunnits.
    I övrigt finns det i litteraturen inga uttalanden i frågan. Man har allmänt menat att återvinningens innebörd bör vara att återskapa den situation som skulle ha förelegat, om inte den återvinningsbara transaktionen skett.43 Som vi skall se nedan, är det av avgörande betydelse,om man anser att inte endast situationen mellan konkursboet och gäldenärens medkontrahent skall återställas utan även mellan konkursborgenärerna inbördes.44
    Vi tänker oss att det i en verksamhet finns företagsintecknad egendom till ett värde av 200' och annan egendom för 100'. Vi tänker oss vidare att det finns två borgenärer, A med en fordran på 200', förenad med säkerhet i företagsinteckning, och staten, som har skattefordringar på 200' med allmän förmånsrätt. Strax före konkursen säljer gäldenären viss företagsintecknad egendom, värd 100', för 50' till B. Sker ingen återvinning, skulle det alltså vid konkursen finnas företagsintecknad egendom till ett värde av 100' och annan egendom till ett värde av 150'. A skulle få utdelning med 100' och staten med 150'.
    Om återvinning sker, innebär det att det vederlag, som gäldenären mottagit från B, skall återbetalas till honom. Sker detta genom att återbetalningen får belasta hypoteksunderlaget, kommer det att fin-

 

42 Håstad s. 275.

43 Welamson, Konkurs s. 96, Walin, Materiell konkursrätt, s. 170, Lennanders. 310, Rodhe s. 288 och Illum s. 106.

44 Jfr det på s. 357 — 358 omnämnda utlåtandet av Walin.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 363nas företagsintecknad egendom till ett värde av 150' och annan egendom värd 150'. Sker återbetalningen av vederlaget i stället ur denegendom som tillhör boets allmänna del, kommer det att finnas företagsintecknad egendom för 200' och annan egendom för 100'.
    Man kan då konstatera att man i det andra fallet, där återbetalningen av vederlaget belastar boets allmänna del, uppnår den situation som skulle ha förelegat, om den återvinningsbara transaktionenöverhuvudtaget inte hade skett. Man kan dock även konstatera attboets allmänna del (staten som skatteborgenär) i sådant fall direkt förlorar på att återvinningen genomföres. Utan återvinning hade 150' tillfallit staten, medan staten efter genomförd återvinning endast får utdelning med 100'.
    I sammanhanget kan även noteras att återvinning kan tänkas ske på så vis att återvinningssvaranden till konkursboet erlägger mellanskillnaden mellan det pris han har betalat och egendomens fullavärde. I ett sådant fall kan det inte bli aktuellt att söka återskapa den situation som skulle ha förelegat, om den återvinningsbara transaktionen ej hade företagits. Detta skulle ju kräva att inte bara det, vidå tervinningens genomförande, till konkursboet erlagda beloppet tillfördes hypoteksunderlaget, utan även att den tidigare köpeskillingen överfördes från boets allmänna del till hypoteksunderlaget. Tvärtoms kulle det kunna hävdas att återvinningen innebär ett slags komplettering av den ursprungliga köpeskillingen och att det återvunna beloppet borde behandlas, som om det ingått i köpeskillingen från början, d. v. s. att det skulle tillföras boets allmänna del.
    I det fall att det återgående vederlaget skulle belasta boets allmänna del, skulle företagshypotekshavarna tjäna på varje återvinning av försäljning, oavsett i vilken grad den återvinningsbara transaktionenvarit ofördelaktig för boet som helhet. De allmänna borgenärerna skulle motsvarande förlora på återvinningen, mera ju högre vederlag gäldenären mottog i samband med den återvinningsbara försäljningen. Vad som gör försäljningen återvinningsbar är emellertid det övervärde som egendomen representerar i förhållande till vederlaget, inteomvandlingen av företagsintecknad egendom till kassamedel. Det synes därför rimligast att återvinningen inte inverkar på annat än detta övervärde.
    Som Håstad påpekat, förefaller det olämpligt att de allmänna borgenärerna genom återvinningen skulle göra en förlust jämfört med omåtervinningen inte ägt rum. Återvinningens syfte har ju varit att korrigera en rättshandling, som har missgynnat boet som helhet, inte att förändra förhållandet mellan borgenärerna. Man kan fråga sig hur det skulle inverka på konkursförvaltarnas benägenhet att väcka åter-

 

364 Inge Simforsvinningstalan, om dess främsta konsekvens måhända skulle bli en omfördelning mellan borgenärerna. Borgenärerna skulle dock ha anledning att flitigt utnyttja sin sekundära talerätt.
    Som jag har påpekat tidigare i uppsatsen, bör återvinningen inte heller ge olika resultat beroende av på vilket sätt återvinningen genomföres. Detta skulle dock vara svårt att undvika, om vederlaget skulle belasta boets allmänna del.
    Enligt min mening bör det rimligaste vara att låta det vederlag, som vid återvinning av en försäljning av företagsintecknad egendom återgår till återvinningssvaranden, belasta hypoteksunderlaget. Även om man genom återvinningen skapar en ny situation mellan borgenärerna och inte återskapar någon av de situationer som kunde ha förelegat, om den återvinningsbara transaktionen inte hade skett eller hade skett till full valuta, kan det sägas att lösningen innebär en rimlig avvägning mellan borgenärsgrupperna. Härigenom undviker man också att någon borgenär direkt förlorar på återvinningen.
    Jag anser därför att den av Håstad föreslagna regeln har goda skäl för sig. Har vederlaget således inte kunnat utgå ur influten likvid för tidigare såld företagsintecknad egendom utan har utgått ur medel i boets allmänna del, bör boets allmänna del kompenseras vid senare försäljning av företagsintecknad egendom.

 

4.9 Avkastning och kostnader
En annan fråga, som kan uppkomma när företagsintecknad egendom återvinnes till konkursboet, är hur avkastning från egendomen, härrörande från den tid då egendomen fanns hos återvinningssvaranden, och kostnader, som uppkommit under samma tid, skall behandlas. Skall de tillföras resp. belasta företagshypoteksunderlaget eller boets allmänna del?
    I sammanhanget är NJA 1982 s. 900 av intresse. Enligt rättsfallet har företagshypotekshavaren rätt till den värdeökning som sker på den företagsintecknade egendomen efter konkursutbrottet, i den mån kostnaderna för produkten nedlagts före konkursen. Med tillämpning av denna princip, bör avkastning från återvunnen egendom tilläggas företagshypotekshavaren. Någon förädling har ju inte skett av egendomen under konkursen.45
    Återvinningssvaranden har enligt 4: 15 3 st rätt till ersättning för vissa kostnader, som han har haft för egendomen. Detta förutsätter att

 

45 Jfr Håstad-Lambertz i SvJT 1985 s. 261 not 5.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 365kostnaderna varit nödvändiga eller nyttiga för egendomen.46 Dessa kostnader bör bedömas enligt 4: 18 konkurslagen som kostnader för egendomens vård och försäljning. Om egendomen tillföres företagshypoteksunderlaget, bör således återvinningssvarandens ersättning tagas ur den influtna köpeskillingen för egendomen.

 

5. Sammanfattning
I händelse av konkurs har borgenärerna möjlighet att väcka talan om återgång av en återvinningsbar rättshandling. Därigenom kan den egendom, som genom rättshandlingen frångått gäldenären, fortfarande tagas i anspråk för betalning av hans skulder. I detta avseende kan egendomen fortfarande anses tillhöra gäldenären.
    Detta är dock fallet endast i den bemärkelsen att borgenärerna kan göra anspråk gällande mot egendomen. Själva återvinningsanspråket får anses tillhöra konkursboet. Kvittning mot återvinningsanspråket med en fordran mot gäldenären är därför inte möjlig, eftersom det rör sig om olika rättssubjekt.
    Efter återvinning bör den egendom som återgått ges samma status som den hade, innan den återvinningsbara transaktionen skedde. Resultatet bör bli detsamma, oavsett om egendomen återgår ellere rsättning lämnas för denna.
    Den föreslagna regeln är i många fall direkt tillämplig. I andra fall kan bedömningen bli mera tveksam. Det kan röra sig om sammansatta transaktioner eller transaktioner, som inneburit att ett kollektiv av egendom frångått gäldenären.
    Jag har ansett att man vid sammansatta transaktioner — t. ex. omvandling av egendom som ett led i en annan transaktion eller betalning från checkräkningskredit — endast skall beakta den del av transaktionen som egentligen omfattas av återvinningen. Var pengarna tagits, som använts för en viss transaktion, får man då bortse från.
    Vid återvinning av kvittning får man i stället dela upp återvinningen i två led. Återvinningen får anses innebära att fordringarna på båda håll återupplivas, och den betalning som influtit blir därigenom att jämställa med betalning för en utestående fordran.
    I vissa fall kan det bli aktuellt att ge företagshypotekshavaren rätt till en viss andel av den egendom som återvunnits. Så kan bli fallet vid

 

46 Det kan ifrågasättas om inte god tro borde krävas hos återvinningssvaranden, för att han skall få ersättning för nyttiga kostnader i likhet med vad somgäller för den återbäringsskyldige enligt 5: 3 JB och 25: 7 AB. Enligt uttalanden i förarbetena skall emellertid så inte vara fallet (SOU 1970:75 s. 167,prop. 1975: 6 s. 245-246). 

366 Inge Simforsåtervinning av en bodelning, som har omfattat företagsintecknad egendom. Man kan då tänka sig att företagshypotekshavaren ges rätt till en andel av den ersättning som lämnas, som motsvarar andelen företagsintecknad egendom av den totala egendom som vid bodelningen tilldelades den återbärande maken.
    Även vid återvinning av företagsintecknad egendom har jag ansett att återvinningssvaranden bör vara berättigad till avräkning enligt 4: 21 konkurslagen. Företagshypotekshavaren bör dock ha rätt till kompensation ur boets allmänna del.
    Vid återvinning av utmätning av företagsintecknad egendom bör det avgörande vara om influtna medel redovisats till utmätningsborgenären. Vad som återvinnes är den förmånsrätt som borgenären vunnit eller den betalning som han erhållit. Finns egendomen eller surrogat för denna i form av influten köpeskilling kvar hos kronofogdemyndigheten, bör vid återvinningen förmånsrätten återgå och egendomen tillfalla företagshypotekshavaren. I annat fall bör den återvunna betalningen gå till boets allmänna del.
    Om en försäljning till underpris av företagsintecknad egendom återvinnes, bör det vederlag, som återbetalas till återvinningssvaranden, belasta företagshypoteksunderlaget.
    Avslutningsvis skall sägas att, med den här framförda uppfattningen om återvinningsmöjlighetens karaktär, principen för behandlingen av den återvunna egendomen blir densamma, oavsett om företagsinteckningslagen eller företagshypotekslagen tillämpas.

 

Käll- och litteraturförteckning

 

Offentligt tryck m.m.
— SOU 1964: 10. Företagsinteckning. Förslag av förlagsinteckningskommittén.
— SOU 1970:75. Utsökningsrätt X. Konkursgrunderna, gäldenärens legitimation, återvinning, kvittning, solidariska skuldförhållanden m. m. Förslag av lagberedningen.
— Prop. 1975:6 om ändring i konkurslagen m. m.
— Prop. 1980/81:8. Utsökningsbalk.
— SOU 1981:76. Företagshypotek. Slutbetänkande om kreditsäkerhet i näringsverksamhet av utredningen angående företagsinteckning.
— Prop. 1983/84: 128 med förslag till lag om företagshypotek m. m.
Litteratur (Citeras med enbart författarnamn eller med författarnamn och förkortadtitel)
— Bech, Stian, Konkurslovgivningen med kommentar og domsuddrag. Olaf Norlisforlag, Oslo 1928.
— Braekhus, Sjur, Konkursrett. Utvalgte emner. Universitetsforlaget, Oslo, Bergen,Tromsö 1970.

 

Förmånsrätt i återvunnen egendom 367— Bramsjö, Sven, Om avtals återgång. En studie över innehållet i återgångspåföljden(ak. avh.). C. W.K. Gleerup, Lund 1950.
— Burling, Erik, Något om konsten att utmäta banktillgodohavanden. Festskrift tillRodhe. Norstedts förlag, Stockholm 1976.
— Burling, Erik, Om utmätning av fordran mot bank, på inlåningskonto eller i form avlyftningsrätt på checkkonto. SvJT 1978 s. 282-296.
— Dahlgren, Rolf; Rune, Christer, Företagshypotek m. m. En lagkommentar. Norstedtsförlag, Stockholm 1986.
— Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 3 uppl. Norstedts förlag, Stockholm1986.
— Håstad, Torgny; Lambertz, Göran, Förbättring av företagsintecknad egendom under konkurs. SvJT 1985 s. 258-310.
— Illum, Knud, Modregning i konkurs (ak. avh.). Levin & Munksgaard, Köpenhamn1934.
— Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs. Norstedts förlag. Stockholm 1985.
— Lindskog, Stefan, Kvittning. Om avräkning mellan privaträttsliga fordringar (ak.avh.). Norstedts förlag, Stockholm 1984.
— Nordström, Torkel, Lagen om företagsinteckning. Norstedts förlag, Stockholm 1966.
— Rodhe, Knut, Handbok i sakrätt. Norstedts förlag, Stockholm 1985.
— Walin, Gösta, Materiell konkursrätt. Konkursfordringarna, solidariskt ansvar, kvittning, konkursegendomen, återvinning m. m. Norstedts förlag, Stockholm 1980.
— Walin, Gösta, Utmätning av banktillgodohavande och på checkräkningskredit. SvJT1977 s. 483-486.
— Walin, Gösta, Replik. SvJT 1978 s. 296.
— Walin, Gösta; Gregow, Torkel; Löfmarck, Peter, Utsökningsbalken och Promulgationslag m. m. En lagkommentar. Norstedts förlag, Stockholm 1982.
— Welamson, Lars, Konkurs, 7 uppl. Norstedts förlag, Stockholm 1984.
— Welamson, Lars, Konkursrätt. Norstedts förlag, Stockholm 1961.
Övrigt källmaterial
— Walin, Gösta, Rättsutlåtande 1985-09-24.
Rättsfall
NJA 1937 s. 63.
NJA 1938 s. 149.
NJA 1956 s. 562.
NJA 1959 s. 128.
NJA 1971 s. 122.
NJA 1973 s. 635.
NJA 1974 s. 463.
NJA 1982 s. 900.
NJA 1987 s. 105.
Ej publicerat:
Göta hovrätts beslut 1986-03-27 SÖ 178 Ö 632/85.