"Om ärendet är tvistigt"
Anteckningar i anledning av ett hovrättsavgörande.
    Lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden anger i 6§ att underrätt vid handläggning av ärende är domför med en lagfaren domare om ej annat följer av vad därefter stadgas i paragrafen. I det följande stadgas att fullsutten rätt (normalt alltså tre domare) erfordras vid slutligt avgörande bl. a. "om ärendet är tvistigt". JO har i ett ärende rörande tolkningen av denna paragraf uttalat att "såsom tvistigt måste ett ärende anses så snart flera oförenliga yrkanden föreligger, oavsett om något av yrkandena av domaren anses alldeles ogrundat" (JO 1967 s. 71 ö.) Ärendelagens domförhetsregel är sålunda strängare än rättegångsbalkens, som ju tillåter ensam domare att avgöra ett mål även mot parternas bestridande om saken finnes uppenbar. Å andra sidan synes det rimligt att i ordet tvistigt intolka ett krav att motstridande yrkanden faktiskt skall föreligga. Ett avgörande av skånska hovrätten synes sträcka kravet på fullsutten rätt längre än så.
    Patent- och registreringsverket (PRV) anmälde i oktober 1987 till Eslövs tingsrätt, att bolaget S inte sänt in årsredovisning för något av de senaste två räkenskapsåren. Tingsrätten utsatte ärendet till avgörande den 19 januari 1988, varom kungörelse i föreskriven ordning utfärdades. Med posten den 19 januari 1988 inkom till tingsrätten ett brev från bolaget S, vari anfördes följande:
    Vi anhåller härmed om uppskov med frågan avseende bolagets skyldighet att träda i likvidation till den 1 februari 1988. Anledningen till PRV:s ansökan om likvidation av bolaget är att vi inte har insänt deklarationerna för två årsredovisningar. Bolaget har under denna tid varit helt vilande utan någon verksamhet. Deklarationerna kommer att vara klara inom den 1 februari 1988. Om så är möjligt är det våran önskan att frågan om bolaget skall träda i likvidation resp konkursansökan genom kronofogdemyndigheten i Eskilstuna, kan behandlas vid tingsrätten i Eskilstuna. Är så ej möjligt kommer vi att infinna oss hos tingsrätten i Eslöv den 1 februari 1988 kl 10.00.
    Genom beslut samma dag förordnade tingsrätten (en ledamot) att bolaget skulle träda i likvidation.
    I december 1987 hade kronofogdemyndigheten i Eskilstuna ingivit konkursansökan mot bolaget S. Sedan konkursansökningen delgivits såväl med styrelsen som — efter likvidationsbeslutet — med likvidatorn försattes bolaget den 15 februari 1988 i konkurs, och konkursen överflyttades samma dag till Eskilstuna tingsrätt.
    Likvidationsbeslutet överklagades av bolaget S, som i hovrätten uppgav att vissa handlingar dåmera insänts till PRV. I beslut den 17 mars 1988 konstaterade hovrätten, att tingsrätten icke lagligen ägt bevilja något uppskov men fortsatte därefter:
    Bolagets skrift måste emellertid uppfattas så, att bolaget motsatte sig att tingsrätten meddelade beslut om skyldighet för bolaget att träda i likvidation. Ärendet var därför, oaktat det av bolagets egna uppgifter framgick att erforderliga handlingar då inte sänts in, att anse som tvistigt. — Tingsrätten, som avgjort ärendet med en domare, har således inte varit domför.

 

    Hovrätten undanröjde därför tingsrättens beslut och visade ärendet åter till tingsrätten för erforderlig handläggning. Beslutet ledde till en något bisarr situation, eftersom bolaget S ju var försatt i konkurs och frågan om likvidation därför inte lagligen kunde behandlas. Efter telefonkontakt med PRV löstes emellertid situationen genom att PRV återkallade sin anmälan. Konkursdomaren i Eskilstuna avkopplade dessutom likvidatorn — som inte hunnit vidtaga andra åtgärder än att bevaka konkursansökan — från den fortsatta handläggningen.
    Bortsett från de egenartade konsekvenserna av den mellankommande konkursen synes det vara av intresse att diskutera hovrättens vidsträckta tolkning av uttrycket i 6 § ärendelagen "om ärendet är tvistigt." I bolagets skrift berörs inte med ett ord frågan om hur tingsrätten enligt bolagets mening bör agera om uppskovsansökan inte bifalls. Att bolaget inte önskade bli försatt i likvidation är förvisso en slutsats som kan dragas av uppskovsansökan, men är det verkligen sakligt motiverat att därför — sedan uppskovsansökan avfärdats —intolka ett bestridande i sak i skrivelsen? I den situation som förelåg i det aktuella ärendet var ju läget det, att tingsrätten — oavsett sammansättning —omöjligen kunde komma till något annat resultat än ett likvidationsbeslut. För att kräva föredragning inför fullsutten rätt synes det då inte orimligt att åtminstone ett klart bestridande från bolagets sida gjorts. Begäran om uppskov innefattade ju — såsom hovrätten faktiskt själv antecknat — i stället ett direkt erkännande av att likvidationsgrunden förelåg. Den processuella frågan om uppskov och den materiella frågan om likvidationsskyldighet är två skilda saker. Att blanda ihop dem på det sätt hovrätten — men såvitt jag kan förstå inte bolaget S! — gjort är inte ägnat att skapa klarhet i regelsystemet.
    Det må slutligen tilläggas, att uppskovsförbudet synes leda till den konsekvensen att en behandling i tingsrätten av ärendet efter återförvisningen —bortsett alltså från konkursen — skulle ha skett med bedömning av situationen den 19 januari 1988. Någon som helst nytta för bolaget S skulle hovrättens tolkning därför inte under några omständigheter kunnat medföra.
Karl-Olof Lidin