God advokatsed — Genmäle till Lars Rosengren.
Ett av de viktigaste kriterierna på en rättsstat är att rättsväsendets olika organ fungerar självständigt och inte faller undan för påtryckningar från politiska eller ekonomiska makthavare. I länder som med vår måttstock inte kan betraktas som rättsstater går det ofta att med fakta visa att t. ex. domarkåren eller advokatkåren är korrumperad — pekuniärt eller ideologiskt.
    I Sverige förs en kampanj med syftet att påvisa att vi inte lever i en rättsstat. En mycket tydlig bakgrund till kampanjen är en fientlig inställning till välfärdsstaten av svensk modell och den däri ingående s. k. offentliga sektorn. Välfärdsstaten, tycks man mena, är för sin existens beroende av myndigheter som är hundraprocentigt lojala mot de politiska intressen som bär upp den. Myndigheterna sätter därför dessa allmänna intressen före den enskildes. Ergo, välfärdsstaten är inte en rättsstat.
    I den kampanjen har numera också domstolarna dragits in. Domarkåren framställs som inkompetent och som ett lydigt redskap åt (de nuvarande)politiska makthavarna. Man antyder att domarna är ideologiskt korrumperade.
    Det har inte i kampanjen gjorts något försök att systematiskt granska och analysera myndigheters och domstolars beslut för att med stöd av en faktaredovisning ge tyngd åt påståendena om ideologisk korruption, bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och allt vad det nu är som dessa organ inom den offentliga sektorn anses vara skyldiga till. Enstaka spektakulära fall används gärna och flitigt som bevis för sanningshalten i generaliseringarna. En sådan argumentationsteknik är pinsam också när den förekommer hos icke juridiskt skolade debattörer.

 

    En kampanj av det här slaget stöder sig alltså inte på annat än personliga värderingar och är därmed egentligen ganska ointressant. Det obehagliga är emellertid att det debattklimat som råder i Sverige gör det mycket lätt att via massmedia torgföra vilka som helst påståenden som går ut på att svartmåladen offentliga sektorn.
    Det är betydligt allvarligare när en ledamot av Sveriges advokatsamfund i en facktidskrift hävdar att domstolarna i vissa slags mål gynnar staten och kollektivet på bekostnad av den enskilde parten och att domarna saknar insikt härom. I sin artikel i SvJT 1988 s. 18 säger sig advokaten Lars Rosengren inte vara ensam om den uppfattningen. En honom närstående kollega har också uttryckt liknande tankegångar i en för opinionsbildningen inom vissa kretsar viktig månadspublikation.
    Lars Rosengren framhåller att han vill få igång en seriös debatt i ämnet. Det rimmar dock dåligt med att han använder påfallande många argument som känns igen från vulgärdebatten.
    Liksom kampanjen skjuter Lars Rosengren in sig i första hand på förvaltningsdomstolarna, framförallt i deras verksamhet som skattedomstolar. De allmänna domstolarna får sin släng av sleven beträffande handläggningen av EKO-brottmålen. Det är i dessa sammanhang som den enskilde enligt Rosengren kommer i kläm. Att framställa den enskilde som ett offer för partiska domstolar har säkerligen stor slagkraft hös den allmänna opinionen. Man ser gärna framför sig en Josef K. som sprattlar i myndigheternas nät, aldrig kommer innanför lagens port och slutligen avlivas som en hund. Man upplyses naturligtvis inte om att begreppet "enskild" omfattar både fysiska och juridiska personer. Det skulle nog vara svårare att väcka indignation hos allmänheten, om den kunde få för sig att det kanske inte alltid är för att slå vakt om den enskilde individens intressen som skattemyndigheter och skattedomstolar angrips. Att juridiska personer av olika slag och dignitet inte alltid lyckas i sina försök att med legitima medel minimera sin skatt — trots benägen hjälp av advokater eller andra kunniga rådgivare — är nog inte ägnat att göraden s. k. vanlige skattebetalaren alltför upprörd; ännu mindre givetvis om det rör sig om ren skattesmitning. Han skulle möjligen i stället kunna få för sig att hans intresse av en likformig och rättvis taxering kan bli tillgodosett när en annan enskild har förlorat en skattetvist med det allmänna. Han kanske t. o. m. skulle ifrågasätta om det allmännas intressen alltid måste anses oförenliga med den enskildes. Och än värre. En närmare fundering över begreppet "enskild" skulle kunna leda till att denne vanlige skattebetalare insåg att hans intressen kan hotas inte bara av staten och kollektivet utan också av andra enskilda. Individen upplever säkert många gånger att hans rätt är fiktiv när den konfronteras med maktpositioner inom den privata sektorn.
    Det är således ett från demagogisk synpunkt förståeligt och skickligt grepp att fokusera på Josef K- syndromet och låta det allmänna, representerat av bl. a. skattedomstolarna, framstå som det enda hotet mot den enskilde individens rätt och intressen. Att möta en sådan debatteknik i SvJT är dessbättre ovanligt.
    Lars Rosengren går också in på domarrekryteringen. Rena tarvligheter,som att det krävs ett fiskalt sinnelag för att utnämnas till högre domarbefattningar inom skatterättskipningens område, förtjänar ingen annan kommentar än att god advokatsed inte tycks hindra en samfundsledamot att tillgripa vilka medel som helst när han anser sig böra redovisa sin ideologiska hemvist i

 

diskussionerna om den offentliga sektorn. Han upprepar också den från politiskt håll tidigare gjorda anmärkningen att ledamöterna i högsta domstolen och regeringsrätten ofta har en departementstjänstgöring bakom sig. Härmed vill man låta påskina att sådana ledamöter skulle vara mer lyhörda för statens intressen än för den enskildes. I grunden innebär det att domarna anses vara ideologiskt bundna till de nuvarande politiska makthavarna och att de låter den bindningen styra dömandet. Det är bara att hoppas att de som ger uttryck för en sådan uppfattning inte inser den fulla vidden av det övertramp de gör sig skyldiga till. Jag vill tillägga att uppfattningen framstår som minst sagt bisarr med tanke på att någon ändring i rekryteringspraxis beträffande de två högsta instanserna inte förekom under perioden 1976 —1982 och att domarkåren alltid har setts närmast som företrädare för en konservativ ideologi.
    Om Lars Rosengren och andra med honom studerar curriculi vitae för de misstänkliggjorda ledamöterna skall de finna att dessa har en lång domartjänstgöring i botten. Att departementstjänstgöringen tillmäts värde beror givetvis på att den, liksom tjänstgöring i riksdgsutskottet, ger erfarenhet av lagstiftningsarbetet. En sådan erfarenhet är av stort värde för alla domare och särskilt för den som har till uppgift att i sista instans tolka lagarna och dessutom kan räkna med att tjänstgöra i lagrådet. Det är beklagligt att Lars Rosengren, som säkert är medveten om detta faktum, låter det grumlas av populistisk demagogi.
    Lars Rosengren litar alltså inte från sina speciella utgångspunkter på dagens domstolar och ännu mindre på morgondagens. Roten till det onda anser han ligga i rekryteringen. För att få den mer i hans smak föreslår han höjda löner för domarna. Han kan lita på en sak. En förbättring av domarnas löner och arbetsförhållanden kan säkert verka positivt på rekryteringen till domarbanan. Men det är helt irrelevant när det gäller domarnas vilja och förmåga att stå emot påtryckningar från vilket håll det vara må. En svenskdomare låter sig inte köpas för att tillgodose vissa intressen.
Bertil Voss