Rättssystemet i kungadömet Man
Juridiskt intresserade vikingaättlingar bör ägna en semester åt ett besök på ön Man i Irländska Sjön. Den till arealen blygsamma ön — en femtedel av Gotlands — vårdar nämligen ett rikt, ännu levande vikingaarv, detta särskilt på det legislativa området.
    Var eljest i världen fungerar sedan tusen år utan längre avbrott ett parlament, vars medlemmar stiftar lagar till det allmänna bästa utan hänsyn till partipolitik? Var eljest åberopar domstol vikingars fastighetsrätt till den enskildes skydd mot kronan?
    Främlingen som önskar närmare svar på dessa frågor bordar lämpligen Manx Steamship Package Co's passagerarfärja i Liverpools hamn. Efter 3 — 4 timmars färd ser han Man resa sig ur havet med en vågig kontur mot horisonten i väster. Topografiskt domineras ön av vindsvepta, trädlösa kullar, fell (norska: Fjeld). En timme senare landstiger han i huvudstaden Douglas, som med församhällen hyser hälften av öns bofasta befolkning om 65 000 själar.
    Första solklara dag bör främlingen, för att göra sig närmare förtrogen med öns geografiska läge, som i hög grad bestämt dess öden, bege sig till krönet av öns högsta kulle, Snaefell (Snöfjäll), 680 m. ö. h. Ingen körväg leder dit men en smalspårig el-järnväg klättrar uppför kullen från byn Laxey (Laxå) på ostkusten norr om Douglas.
    Krönet lär vara den enda punkt på jorden som bjuder besökaren på utsikt över sex kungadömen: I norr Skottland, i öster England, i söder Wales, i nordväst Nordirland, kring kullens fot Man och över det hela the Kingdom of Heaven.
    Ön Man är nämligen ett åldrigt kungadöme, under fyra sekler styrt av norska kungar, eller kanske rättare vicekungar under norska kungars överhöghet.

 

Historisk snabbskiss
Vid vår tideräknings början var Man bebodd av keltiska stammar. Enligt inte alltför pålitliga källor skall år 641 en biskop Patrick från Dublin ha landstigit på en holme vid nuvarande staden Peel på västkusten och inlett kelternas kristnande. Holmen kallas än i dag St. Patrick's Holme. Hans verk fullföljdes av irländska munkar, som byggde talrika kapell, keeils, och grundade kloster.
    De keltiska gudarna, med Mannan McLir i spetsen — han anses ha givit ön dess namn — sköts åt sidan för den kristna guden. Talrika keltiska gravstenar från 700—800-talen med det kristna korset skulpterat i grund relief bär vittnesbörd om omvändelsen.
    Troligen på 790-talet kom de första vikingarna. De hade seglat i sina långskepp från norska fjordar till Orkney- och Shetlandsöarna, som de kallade Nordreyar (Nordöarna) och gjorde till sina. Vikingatågen fortsatte väster och söderut till Hebriderna, Sudreyar (Sydöarna) och Man.
    På Manx flacka nordkust gick de i land, plundrade och härjade på vi-

 

kingars vis för att vid 800-talets mitt börja bosätta sig, blanda sitt blod med keltiska kvinnor och livnära sig på fiske och jordbruk i norr, där jorden var vida bördigare än deras hemlands jordar.
    Churchill berättade¹ om de norska och danska vikingarnas framfart i Skottland och England och kommenterar (i fri översättning):

 

När vi reflekterar över den brutala framfarten av dessa saltvattenbanditer, pirater lika skändliga som några andra av haven burna, eller vi ryggar tillbaka för deras avskyvärda plundring och grymma dåd, så måste vi också minnas den disciplin, den tapperhet, det kamratskap och de krigiska dygder som gjorde dem till den under deras tid utan jämförelse mest överväldigande och dristiga bland världens raser.

 

Ön Man blev genom sitt läge mellan fastlanden en naturlig centralpunkt för vikingaväldet över Nordreyar och Sudreyar.
    Bland de tidiga norska vikingahövdingarna var Godred I Haraldson en legendarisk gestalt, som skall ha försett Man med en lagstiftande församling, goda lagar och ett hemvärn. Den lagstiftande församlingen, Tynwald, anses efter Islands Tingvellir och Färöarnas Allting vara världens äldsta parlament. Med en möjlighet som gränsar till sannolikhet grundade Godred Tynwald år 979. I varje fall har årtalet tagits för gott på högsta ort, ty 1979 firades församlingens tusenårsdag i närvaro av drottning Elisabeth II och kung Olav av Norge.
    Höjdpunkten i firandet var en ceremoni vid Tynwald Hill i former nedärvda från Vikingatiden. Härom närmare längre fram.
    Bättre stöd i hävderna har Godred Crovan och hans ättlingar i tretton generationer. De härskade från 1000-talet under tre sekler och bar skandinaviska namn: Lagman, Sigurd, Olaf, Somerled, Harald, Ragvald (Reginald), Magnus. De flesta erkände norska kungars överhöghet och kröntes till Manxkungar i Nidaros, dit de farofyllt färdades. Olaf Godredson regerade i mitten av 1200-talet, hans rikt smyckade svärd är nu öns främsta klenod och bärs i spetsen av processionen Tynwald Day varje 5 juli. Magnus avstod från kungadömet 1264 till kung Alexander III av Skottland och avled året därpå i borgen Rushken. Därmed slutade vikingaväldet över Man.
    Vikingarna förde med sig den nordiska gudaläran till Man. Ytterst märkliga runstenar från 800- och 900-talen återger i relief scener från Asagudarnas värld. Här skall endast nämnas två: Heimdall-stenen på Jurby kyrkogård, daterad till senare hälften av 900-talet, föreställer gudarnas väktare Heimdallblåsande i Gjallarhornet för att kalla hjältarna till den sista striden före Ragnarök. Och Thorvaldstenen i Andreas socken, också från 900-talet. Ena sidan visar Oden med en korp på högra skuldran (Hugin eller Munin), hållande sitt svärd i handen medan vargen Fenris biter honom i vaden.Vargen symboliserar gudarnas undergång. Den andra sidan visar Tor med styrkebälte. Han trampar på en orm och håller i ena handen en bok och i den andra ett kors med en fisk därunder, symboliserande att Kristus nu regerar i Odens ställe. Det är en fängslande illustration till vikingarnas övergång från hedendom till kristendom.
    Därmed är inte sagt att de gamla gudarna helt utrotats från Manxbornassinnen. Det påstås att än i dag Manxfiskare i sjönöd åkallar den kristna guden och, för att vara på säkra sidan, Tor som härskare över vädrets makter.

 

¹ Winston S. Churchill, A history of the English-speaking people (Cassel & Co., London 1956). 

    Skottland och England stred under drygt ett halvsekel om herraväldet över Man. England avgick på 1330-talet med segern och gav ön i förläning till ätten Montacute, som sålde den till William le Scroop. Denne halshöggs för högförräderi mot Henry IV. Efter ytterligare tragedier blev Man förlänad till ätten Stanley, storgodsägare i Lancashire. Huvudmannen för ätten Thomas Stanley blev 1504 upphöjd till Earl of Derby. När ätten utdött på manssidan övergick arvet av ön till hertigarna Atholl. De gjorde sig goda inkomster genom att med Manxborna dela förtjänsterna från smuggling av fransk cognac och Jamaicarom till de irländska och brittiska kusterna. Britterna tröttnade på denna för Man så lukrativa handel och köpte inte utan tvång Man från arvingarna efter den andre hertigen av Atholl år 1764 för den rimliga summan av 70000 pund.
    Förste Earl of Derby ansåg att Man var en alltför ringa besittning för att förtjäna beteckningen kungadöme, så han förklarade sig hellre vara a powerful Lord of Man than a petty king. Sedan dess har härskarna burit titeln Lord of Man, nu drottning Elisabeth II, vars ställföreträdare på Man är the Lieutenant Governor.
    Under Stanley-regimens dagar gjordes försök att skattebelägga jord tillregimens personliga favör. Detta ledde till stundom våldsamma upplopp; Manxborna försvarade tappert sin från vikingatiden hävdvunna rätt att odla sin jord, bedriva fiske och idka handel utan pålagor.
    Juridiskt-administrativt är Man indelat i sex Sheadings, varav fem omfattar tre och en Sheading två socknar. I sistnämnda med det vackra namnet Glenfaba ligger socknen St. John, varest Tynwald Hill är beläget. Innan vi berättar om den högtidliga ceremonin där på Manx nationaldag den 5 juli (midsommardagen enligt en äldre kalender) bör de officiella funktionärerna introduceras.
    Varje Sheading har som högste kronobetjänt en Coroner,² som till tecken på sin värdighet har en trästav med distriktets namn ingraverat. Han väljs för ett år åt gången och är stämnings- och utmätningsman, anslår kungörelser, inkallar jurymedlemmar m. fl. judiciella sysslor. The Coroner har i varje socken ett biträde, the Lockman, som de facto delger stämningar och inkallelser på the Coroner's vägnar. Glenfaba's Coroner är förmer än kollegerna, i det han äger fullgöra ämbetsuppgifter över hela ön.
    Varje socken (alla 17 socknarna utom St. John's gränsar till havet) har vidare en Captain, som i äldre dagar svarade för socknens försvar och övervakade sockenbornas vakt och vård mot invasion från havet, socknens hemvärn. Numera är titeln Captain uteslutande en hederstitel, den främsta utmärkelse som sockenborna kan tilldela en av de sina.

 

Manx jurister
Högste jurist är the Attorney General, som är rådgivare till den brittiska kronan i angelägenheter berörande Manx rättsvård, och som därtill är högste åklagare.

 

² I England har the Coroner, normalt en läkare, en helt annan uppgift. Han utreder med en jury av sex dödsorsaken när någon avlidit under oklara omständigheter. 

    Som i England är underrätten Magistrate's Court med lekmannadomare, Justices of the Peace. Douglas har dock rättsbildade underrättsdomare, the High Bailiff och hans ersättare the Deputy High Bailiff.
    I High Court möter vi lärda domare med en urgammal titel Deemster.

 

Domareden slutar med orden: You shall execute the laws oft his Isle justly between the Lord and his people, and betwixt party and party so indiflerently as the herringbackbone doth lie in the middle of the fish.

 

    Förmodligen är ämbetstiteln Deemster en anglisering av ett gammalskandinaviskt ord doomstaur, styresmannen av dom.
    First Deemster, tillika Clerc of the Rolls (ansvarig för juristrullan) och Second Deemster utövar alternativt sitt domarämbete i Manx High Court. När domstolen handlägger brottmål så benämnes den Court of General Gaol Delivery, enpittoresk beteckning som kanske kan översättas med orden allmän leverantör tillfängelse.
    Talan i High Court för part i civil- och brottmål är förbehållen advocate registrerad i juristrullan. En engelsk barrister äger uppträda där endast med särskilt tillstånd i det enskilda fallet.
    När en Deemster's dom överklagas så prövas besvären av den andre jämte en av drottningens höga råd, Privy Council i London, förordnad Queen's Counsel, som efterhand förvärvar insikter i Manx lag och rättspraxis.
    Brottmålsjuryn har 12, i mindre allvarliga fall 7 medlemmar, som för verdict of guilt måste vara eniga.

 

Tynwald
Tynwald har två kamrar, the Keys som brukar jämföras med brittiska underhuset, och the Legislative Council.
    Åtskillig möda har nedlagts på härledningen av Keys. Klart är att namnet inte har något att göra med det engelska ordet key, nyckel. Möjligen är ursprunget ett fornnordiskt ord kjosa, betydande vald.
    Kammaren har sedan urminnes tid haft 24 medlemmar.
    Under Stanley-regimens tid utsåg den aktuelle härskaren Keys bland honom trogna Manxbor. Senare kompletterade kammaren sig själv vid vakans. En representationsreform 1866 införde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor till val av Keys. Manxkvinnan fick därmed rösträtt ett halvsekel före de brittiska systrarna (1919). Detta var en illustration till den höga status som sedan vikingatiden kännetecknat Manxkvinnorna.
    (I detta sammanhang bör nämnas en av Tynwald 1577 stiftad lag, som i översättning från Manx-Gaelic stadgar:

 

Nu tager en man med våld eller tvång en kvinna mot hennes vilja. Gifter han sig vid henne så bäre han följderna som de månde bliva. Sker det ej så skall domaren giva henne ett rep, ett svärd och en ring. Stånde henne fritt att hänga honom med repet, halshugga honom med svärdet eller viga sig vid honom med ringen.

 

Ehuru lagen ej upphävts har den ej tillämpats i manna minne!)
    Talmannen i kammaren har, i motsats till sin brittiska kollega, rösträtt i kammaren. Hans uppgift anses svår. Röstning sker ej efter partilinjer, partiinpiskare (whip) finns inte, var och en röstar fritt efter övertygelse. Det ankommer på talmannen att sammanjämka skilda ståndpunkter till en godtagbar majoritet.

 

    Första kammaren, the Legislative Council, har två ex Officio medlemmar, the Bishop of Sodor³ and Man, och the Attorney General (som saknar rösträtt i kammaren) samt åtta av the Keys utsedda personer.
    Lagförslag som vunnit majoritet i kamrarna underställs ett för kamrarna gemensamt möte under guvernörens ordförandeskap. Därefter går det för promulgation till drottningen i hennes höga råd, Privy Council, i London.

 

Tynwald Hill
    Nationaldagens firande börjar med gudstjänst i St. John's kyrka, byggd överlämningarna av ett tempel tillägnat Asaguden Tor. Från kyrkan skrider vid middagstid en procession på en lövad väg till Tynwald Hill. Främst bäres Olaf Godredsons svärd med spetsen uppåt. Därefter följer guvenören med följe, biskopen, de två Deemsters, medlemmarna av Tynwalds kamrar, andra dignitärer och sist socknarnas Captains.
    Tynwald Hill är en kulle byggd av jord från öns alla socknar i form av fyra terasser. Guvenören och biskopen sitter på krönet med ansiktena vända österut (mot Nidaros/Trondhjem). Övriga tar plats på terasserna efter värdighet.
    Allmänheten trängs i täta led på behörigt avstånd från kullen.
    De sex Coroners nedlägger sina ämbetsstavar vid guvernörens fötter i hopp att han skall förnya deras mandat till nästa år. Glenfaba's Coroner lyser tre gånger tingsfrid vid äventyr till liv och lem för den som bryter friden.
    First Deemster läser på engelska språket titlarna på de lagar som antagits sedan föregående 5 juli, och Second Deemster upprepar läsningen på Manx Gaelic. Detta var intill tämligen nyligen en förutsättning för lagarnas ikraftträdande men sker nu endast för traditionens skull.
    När tingets angelägenheter avslutats skingras man, och folket ägnar sig åt förnöjelserna vid ett tivoli arrangerat i närheten dagen till ära.
    Sedan Man 1764 förvärvades av brittiska kronan har ön konstitutionellt varit ett lydrike, dependency, utrikespolitiskt och försvarsmässigt helt beroende av kronan och genom guvernören underställt kronans administrativa och juridiska överhöghet. Manxfolket är brittiska medborgare. I steg med brittiska imperiets avveckling har Manx självstyrelse emellertid utvecklats, så att Manxfolket i våra dagar i allt väsentligt blivit herrar i eget hus.⁴ En diskret tillsyn förekommer när Manx lag kommer i konflikt med konstitutionella åtaganden. Ett intressant exempel härpå är följande rättsfall.
    Konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna, till vilken Storbritannien anslöt sig 1950, stipulerar i artikel 3 i den engelska versionen:

 

    No one shall be subject to torture or to inhuman or degrading treatment or punishment.

 

Konventionen binder Man såsom lydrike. Den europeiska domstolen för demänskliga rättigheterna kan utesluta en stat som bryter mot konventionen.

 

    ³ Sodor är en latinisering av vikingarnas namn på Hebriderna, Sudreyar. Med Man bildar Sodor av ålder ett stift. Under norska epoken installerades stiftets biskop i Nidaros. En drunknade vid återfärden över Nordsjön.
    ⁴ Ön har ingen statsskuld. Arvsskatt förekommer ej. Inkomstskatten, efter generöst skattefritt grundavdrag, överstiger ej 20 % även för höga inkomstskikt. Tynwald främjar sparsam statsförvaltning.

 

    En Manxdom 1978 om spöstraff, verkställt i Man, förklarades av domstolen ha inneburit ett degraderande straff, stridande mot artikel 3 (Tyler versus UK). Denna deklaration delgavs Justices of the Peace i Man.
    Hugh O'Callaghan från Glasgow, 16 1/2 år gammal, reste natten till den 18 juli 1981 med en Manxfärja till Douglas. Ombord träffade han jämnåriga vänner. De berusade sig i baren, påstående att de var 18 år, minimiåldern förutskänkning. Ett slagsmål utbröt och Hugh slängde en ölsejdel, som råkade träffa en ung man som inte hade något att göra med det bråkiga sällskapet. Han fick ett sår i ansiktet som syddes med 17 stygn.
    Vid färjans ankomst till Douglas kl. 6 om morgonen blev Hugh anhållen av polisen och efter tillnyktring delgiven åtalsbeslut samt två dagar senare förd inför Magistrate's Court. Han erkände ogärningen och dömdes enligt Criminal Code till 4 spörapp.
    Hugh överklagade i High Court. När målet påropades meddelade Hugh's juridiska biträde att Hugh inte ville vidhålla fullföljden utan önskade spöstraffets verkställande.
    High Court (Deemster och Appeal Judge) gav sitt utslag den 6 oktober 1981, 2 1/2 månader efter underrättens dom. Det vidlyftiga utslagets väsentliga innehåll kan sammanfattas enligt följande.

 

Varken brittiska parlamentet eller Tynwald har upphävt spöstraffet som alternativ påföljd för vissa kategorier av våldsbrott. I England har påföljden sedan 1936 varit ur bruk. Manx folkopinion är ytterst motvillig till spöstraffets avskaffande på grund av dess förment avskräckande verkan.
    Ehuru ett åläggande av spöstraff alltså är tillåtligt enligt gällande lag, så bör detta vägas mot den konstitutionella hänsynen, angelägenheten av att i möjligaste mån lydaden internationella konventionens förbud. Ett utraderande av straffet från gällande rätt bör vara av stor vikt. Intill dess bör spöstraff tillgripas endast om det enligt domstolensbedömande utgör det ovedersägligt riktiga alternativet och alltså ej kan någorlunda ersättas med annan påföljd.
    Enligt Manx lag skall återkallande av besvär ske senast tre dagar före dagen förbesvärens hörande i överinstansen. Då så ej skett i detta fall anser sig "High Court" oförhindrat att pröva besvären som om de ej återkallats, detta så mycket hellre som saken är av konstitutionell betydelse.
    "High Court" häver domen och återförvisar målet till "Magistrate's Court" för omprövning av brottspåföljden.
    Våldsbrottet har varit så allvarligt att frihetsstraff ej bör uteslutas.
    Finner emellertid "Justices of the Peace", trots beaktande av vad "High Court" anfört, att spöstraff skall utdömas, så är detta i åtlydnad av Manx lag varöver "HighCourt" givetvis saknar auktoritet.

 

Magistrate's Court dömde Hugh till 3 månaders detention — i en sluten anstalt vars regim anses synnerligen hård och brukar betecknas som a short sharp shock.
    Ungefär ett år senare fann en jury i Glasgow Sheriff Court Hugh skyldig till att ha krossat en butelj mot huvudet på en 18-årig student, och sheriffen dömde honom till Borstal, anstalt för förhärdade ungdomsförbrytare, för minst 6 månader — den slutliga tiden beroende på uppförandet.
    Manxopinionen hävdade att om spöstraffet verkställts så skulle Hugh förmodligen ej ha återfallit i våldsbrott. Motståndet mot kroppsstraffets avskaffande fick vind i seglen.
    Till skillnad från England och Skottland har Man en allmän brottsbalk, som nämnts, Criminal Code av 1872. Denna föreskriver dödsstraff för mord.
    Graham Frankland var 28 år när han åtalades vid Court of General Gaol

 

Delivery för det han vid månadsskiftet september — oktober 1979 mördat 67 årige Jack Bridson i Castletown.
    Den 17 april 1980 fann en enhällig jury Graham skyldig till mord, och Second Deemster dömde honom enligt Manx Criminal Code till döden.
    Graham besvärade sig, bestred uppsåt att döda och hävdade att domaren vilselett juryn i sin summering angående tillämplig lag.
    High Court (First Deemster och Appeal Judge, engelsk Q.C.) beslöt i dom den 1 juli 1980 att avslå besvären.
    Domstolen berättade i domskälen, väsentligen enligt Grahams egna uppgifter till polisen och i målet: När Graham var i tonåren hade han mött Jack, bosatt i London. Då Jack, som kom från Man, 1970 flyttat till Castletown hade Graham åtföljt och tidvis bott hos honom. Relationerna mellan dem var sådana att Graham kallade honom Uncle Jack. Sommaren 1979 hade Graham arbetat i ett hotel i Douglas, där han blev förälskad i en irländsk arbetskamrat Monica. Hon skulle den 30 september 1979 flyga från Man hem till Irland.
    Jack hade sagt Graham att han ämnade uppsöka Monica på flygplatsen för att varna henne på grund av Grahams kriminella förflutna (han hade varit på uppfostringsanstalt, Borstal). För att hindra detta hade Graham fredagen den 28 september 1979 besökt Jacks hem i Castletown för att övertala honom att inte avslöja för Monica hans förflutna. Jack hade vägrat och de hade grälat. Graham hade knuffat Jack och bundit honom på sängen med slipsar runt handlederna bakom ryggen och kring fotlederna. När Graham avlägsnat sig hade Jack gjort sig fri, varför Graham åter bundit honom, tilldelat honom en örfil, stoppat näsdukar i hans mun och klistrat tejp över munnen samt på andra sätt gjort det omöjligt för Jack att lämna sängen, detta för att immobilisera Jack tills Monica rest. Grahams avsikt hade varit att åter besöka Jack två dagar senare.
    Närmare hörd som vittne uppgav Graham att han i Jacks hus funnit ledningstråd, som han spänt över Jacks kropp och runt under sängen.
    Han hade tagit 70 pund i sedlar från Jacks plånbok i nattduksbordet med dennes samtycke, d.v. s. Jack hade nickat jakande när Graham meddelat sin avsikt att ta pengarna. Jack hade nämligen lovat Graham 200 pund i betalning för utfört arbete i huset.
    Graham hade lånat Jacks bil och tillbragt fredagskvällen och lördagen den 29 september festande på de 70 punden med Monica och några vänner. Han hade mesta tiden varit drucken. Söndag eftermiddag hade han i bilen kört Monica till flygplatsen och under måndagen tänkt men ej kommit sig för att besöka Jack. När han tisdag kväll i Jacks bil befunnit sig i närheten av dennes bostad hade han anhållits av polisen.
    Enligt läkares vittnesmål hade Jack, alltjämt bunden vid sängen, avlidit söndag natt den 30 september. Obduktion hade visat att han lidit av kronisk bronkit, svaga lungor och åderförkalkning.
    Second Deemster hade i sin summering till juryn om innebörden av gällande lag anfört huvudsak: Mordparagrafen i Criminal Code lyder: Whosoever shall unlawfully and felonously kill another, with malice aforethought, shall be guilty of murder, and being convicted thereof shall suffer death as a felon.
    I England, fortsatte domaren, är mordbegreppet däremot ej preciserat i skriven lag utan i sedvanerätten, kompletterad genom prejudicerande domar. Dessa är ej bindande men vägledande för Manx domstol, särskilt beträffande innebörden av rekvisitet malice aforethought. Juryn borde, i anslutning till

 

engelsk praxis, överväga huruvida Grahams åtgärder att immobilisera Jack varit sådana att en resonabel ordinär man skulle sagt sig att allvarlig kroppsskada blev en naturlig och sannolik följd. I jakande fall var rekvisitet malice aforethought tillgodosett trots frånvaron av uppsåt att döda.
    Appellationsdomstolen fann Second Deemsters summering till juryn tillfredsställande och förkastade Grahams besvär.
    Dödsdomen underställdes Privy Council i London, som förvandlade dödsstraffet till livstids fängelse.
    Juristen Barney Young, född irländare 1921, tjänade brittiska kronan i fjärran östern innan han flyttade till staden Peel på Manx västkust och ägnade sig åt forskning över vikingarnas tid inom det brittiska öriket.⁵ Som lagskrivare för Tynwald har han ägnat sig åt studier över Manx rättshistoria. Han har framhållit att den nuvarande allmänna Manxrätten, till den del som den inte blivit föremål för Tynwalds lagstiftning, skapades av Deemsters vid vikingatiden och fortlevde genom muntlig tradition till våra dagar. Sådan lag, benämnd breast-law, dominerar än i dag Manx fastighetsrätt, såsom belyses i följande rättsfall.
    I sydöstra hörnet av Man ligger Rushen Castle, omgiven av den lilla staden Castletown, som under många sekler var öns huvudstad.
    Rushen Castle grundlades av kelterna och blev under de norska kungarnas tid utbyggd till en befäst borg, säte för flera av dem, sist Magnus som dog där 1265.
    Från Castletown har sedan urminnes tid landsvägen norrut mot byn Ballasalla och vidare till Douglas löpt nära en bukt eller naturlig hamn, som vikingarna kallade Ragnvald Vagr men senare benämndes Reginald's Bay. Hävderna berättar att Ragvald/Reginald regerade 1187—1228 och lät släpa sitt långskepp över den smalaste delen av ett långt näs, Langness, som löper ut i havet och avgränsar bukten i söder. Skeppet förtöjdes nedanför borgen och kunde bevakas därifrån.
    Släkten Crookall äger tre bebyggda tomter väster om landsvägen. På östra sidan av vägen finns en strandremsa, 20 meter bred vid högvatten. Folk lägger där fritidsbåtar för vinterförvaring och förtöjer dem sommartid ovanför högvattenlinjen.
    Manx hamnstyrelse instämde Crookall till High Court och yrkade fastställande av dess äganderätt till strandremsan.
    High Court, Second Deemster, biföll käromålet.
    Crookall överklagade med yrkande om bättre rätt till marken.
    High Court som appellationsdomstol (First Deemster och engelsk Appeal Judge) gav dom den 30 september 1982. I domen redogöres utförligt för Manx fastighetsrätt sedan gamla dagar. I vad redogörelsen behandlar åldrig tid förtjänar den att återges in extenso i fri översättning. Några upprepningar av vad som berättats i den historiska snabbskissen ovan kan då ej undvikas.

 

⁵ G. V. C. Young, The history of the Isle of Man under the Norse (Mansk-Svenska Publishing Co., Peel, Isle of Man, 1981). 

Ett viking-kungadöme uppstod omkring 900-talet. Det var oberoende så när som på överhöghet av kungen i Norge. Besittning av jord var ej feodal. Jord som hägnats och brukats av tre generationer av en släkt blev reellt dess fria odaljord. Vissa tjänster fullgjordes dock till kungen, ursprungligen in natura och mycket senare i avgäld. Sådan jord blev känd som "Quarterland". Övrig jord var allmänning, ägd av kungen, och över vilken jord ägaren av "quarterland" kunde ha vissa förmåner såsom betesrätt. Det var möjligt för sådan jord att bli inhägnad med kungens tillstånd och blev då känd som "intackt".
    Det norska kungadömet slutade vid kung Magnus död 1265, och efter ett mellanspel av skotsk suveränitet erkände både öborna och kungen av Norge att kung Edward I av England övertagit suveräniteten. Efter ett antal förläningar av lordskapet över ön till olika engelska adelsmän förlänade kung Henry IV slutligen 1405 lordskapet för evärdlighet till Sir John de Stanley, en godsägare i Lancaster. Hans ättlingar behöll herraväldet och erkändes som Manxkungar intill 1765, när kung George III köpte ön och lordtiteln. Sedan dess har den brittiska suveränen erkänts som "Lord of Man".
    Det kan därför ej råda någon tvekan om att de som ägde "Quarterland" 1405 förde ett gott rättsanspråk, genom arv eller avsalu vidare till Crookall såsom rättsinnehavare 1982.

 

Domen övergår till att berätta om hamnrättens historia.

 

En hamn i England under medeltiden, säkert långt före 1405, var av kronan betraktad som en viktig inkomstkälla genom dekret att gods endast finge in- och utföras över vad som förklarats vara en hamn, och mot tullavgift till kronan jämte avgift för nyttjande av anläggningar i hamnen såsom kajer och kranar.
    De norska Manxkungarna hade ingen sådan föreställning om hamnar, och allt belägg saknas för att någon av dem pålagt hamnavgift av något slag.
    Den bukt som under den norska tiden var känd under namnet "Ragvalds Vagr", senare "Reginald's Bay, förblev under omkring 300 år den viktigaste hamnen i kungadömet Man. Förnödenheter till kungaborgen "Rushen Castle" och "Castletown" ilandfördes utan tvivel från fartyg i bukten, och besökare steg iland där.

 

I fortsättningen redogör domen utförligt för allt som senare inträffat genom tiderna och kommer till slutsatsen att intet förekommit som grundat en hamnrätt i bukten för hamnstyrelsen såsom utövare av kronans rättigheter.
    Hamnstyrelsens talan ogillas följaktligen. Domen lämnar emellertid öppet huruvida allmänheten äger fritt nyttja Crookalls mark öster om landsvägen för fritidsbåtar.

 

Läsaren har nu i någon mån inhämtat hurusom den lilla ön i centrum av vikingarnas brittiska örike genom onda tider och goda värnat och alltjämt värnar om sin rättsliga egenart.
Lars Bennich