FÖRSÄKRINGSTERMER. Definitioner, kommentarer, förkortningar. Svenska försäkringsföreningen. Stockholm 1987. 175 s.

 

Försäkringsrätten framstår ju för de flesta jurister som ett särpräglat område,där det är besvärligt att orientera sig. Framför allt gäller det när försäkringstekniska synpunkter kommer in i bilden — och det händer oftare än man kunde tro, för övrigt inte bara i försäkringsrättsliga utan också i vissa familjerättsliga och skadeståndsrättsliga sammanhang. Saken blir inte lättare av försäkringsterminologin, som förutom att den rör speciella förhållanden inte sällan använder ett speciellt språkbruk, skilt också från det vanliga juristspråket.
    Mot den bakgrunden finns det all anledning att fästa juristernas uppmärksamhet på den anmälda boken. Den utgör en bearbetning och en betydande utvidgning av den lilla termlistan Försäkringsterminologi (utgiven 1950). Ansvariga för det nya arbetet är två erfarna försäkringsmän — civilekonom Tage Eriksson och direktör Hans von Heijne — vilka har haft en rad referenspersoner till hjälp. Som titeln antyder innehåller boken inte bara ett stort antal definitioner, för övrigt också från sådana gränsområden till försäkring som sjö- och transporträtt och skadeståndsrätt, utan dessutom en välbehövlig förkortningslista och inte minst en rad faktiska upplysningar om bl. a. försäkringspraxis' och försäkringsrörelselagstiftningens inställning till olika frågor. Därigenom får den ett särskilt informationsvärde. Det är som bekant annars mycket besvärligt att läsa sig till aktuell kunskap när det gäller praxis i olika branscher.
    Naturligtvis kan man här, liksom i fråga om andra arbeten av denna typ, ha synpunkter på vad som borde och inte borde ha kommit med. Den som likt anmälaren hoppats på att äntligen finna en pedagogiskt användbar definition av det besvärliga försäkringsrättsliga begreppet "intresse" finner att detta saknas i ordlistan; "försäkringsintresse" definieras, men detta sker just med användning av uttrycket intresse, så där är man inte mycket hjälpt. — Patent och läkemedelsförsäkringarna beskrivs båda enkelt som ansvarsförsäkringar; det är ju formellt riktigt, men det säger inte på långt när allt om dessa säreget konstruerade försäkringsformer. Poängen med dem är ju att försäkringarna genom att avse ett åtagande att betala skada oberoende av vållande (och delvis också av styrkt kausalitet) frigjort sig från skadeståndsreglerna och närmast får karaktären av olycksfallsförsäkringar. — Som självförsäkrare räknas enligt definitionen den som väljer att själv stå risken för skada, och därför inte skyddar sig genom försäkring, bl. a. "en hel del oförsiktiga privatpersoner"; det stämmer inte med ordinär skadeståndsrättslig terminologi —bl. a. inte med skadeståndslagens förarbeten, där självförsäkrare sägs vara den som med hänsyn till riskutjämningen inom den egna verksamheten funnit det förenligt med sina ekonomiska intressen att inte teckna försäkring (prop.1972:5 t. ex. s. 34). Detta gäller för staten, vissa kommuner och vissa storföretag, men principerna om självförsäkrare kan avgjort inte tillämpas i fråga om sangviniska småföretagare eller privatpersoner.
    Begreppet strikt ansvar har som så ofta annars vållat problem. Enligt definitionen inträder strikt (objektivt) ansvar även om "den ansvarige" ej varit vårdslös. Det skulle innebära att arbetsgivarens ansvar för sitt folksvållande — alltså principalansvar — skulle räknas dit. En sådan terminologi förekommer alltjämt i en del skadeståndsrättsliga framställningar, men den

 

ger lätt upphov till missförstånd sedan principalansvaret reglerats i skadeståndslagen; när man använder uttrycket strikt ansvar brukar man ju tänka på ansvar som går längre än de allmänna skadeståndsreglerna. I själva verket tycks författarna också se saken på detta senare sätt. När de kommer till byggherreansvar, sägs detta vara strikt t. ex. vid särskilt omfattande sprängning och vid grävnings- och schaktningsarbeten. Bortsett från att denna upplysning inte tar hänsyn till 1986 års miljöskadelag — enligt denna är ansvaret för sprängning alltid rent strikt, för grävning och schaktning däremot bara vid särskilt riskfyllda eller omfattande arbeten — utgår den tydligen ifrån att strikt ansvar föreligger oberoende av varje vållande. Detsamma tycks man göra när konsumenttjänstlagen sägs föreskriva ett "i stort sett strikt" ansvar; den upplysningen är emellertid inte särskilt träffande, eftersom ansvaret här normalt beror av vållande (fast ofta presumerat; jfr 31—33 §§).
    Ett annat problem i arbeten av denna typ är hur man skall kunna åstadkomma den förenkling i uppgifterna som motiveras av det begränsade utrymmet utan att de blir ofullständiga på ett missvisande sätt. I fråga om prorataregeln nämns att den inom skadeförsäkring framför allt tillämpas vid underförsäkring; den fåkunnige läsaren får inte veta att försäkringsavtalslagens bestämmelser om upplysningsplikt och fareökning upptar regeln i fråga. Och uppsägningsrätt sägs vara försäkringsgivares lagliga rätt att säga upp en gällande skadeförsäkring, medan försäkringstagarens motsvarande rätt förbigås (jfr bl. a. 20 § konsumentförsäkringslagen).
    Koncentrationen får alltså sina konsekvenser för innehållet. Men författarna kan invända att boken måste studeras med omdöme: den förnuftige läsaren nöjer sig inte med korta definitioner av mycket allmänna begrepp och korta kommentarer till stora och besvärliga frågor utan går vidare till mera utförliga framställningar, och en viss minimal kunskapsnivå bör han dessutom ha ifråga om central försäkringslagstiftning. Det kan man väl hålla med om. I alla händelser måste detta arbete, använt med någon försiktighet, bli en mycket värdefull hjälp för jurister av alla möjliga kategorier.
Bertil Bengtsson