PRÄSTESTÅNDETS RIKSDAGSPROTOKOLL, del 25. Riksdagen 1786.
Riksdagen anslår varje år ett belopp för utgivande av riksdagstryck som uppgår till tiotals miljoner. För flertalet medborgare är riksdagstrycket sannolikt en alldeles död publikation, vars existens kanske inte ens är känd. För biblioteken är ansvällningen av riksdagstryck ett bekymmer. Att riksdagens protokoll och handlingar offentliggörs så snabbt som möjligt finner vi dock självklart. Så var det emellertid ingalunda för ett par hundra år sedan, inte ens under det frihetstida ständerväldets glanstid.
De fyra ståndens protokoll finns bevarade mer eller mindre fullständigt sedan förra hälften av 1600-talet. I internationellt perspektiv utgör sviterna av riksdagshandlingar ett tämligen enastående forskningsmaterial. Tryckta"riksdagsbeslut" finns bevarade sedan 1500-talet. Det blev under 1600-talet regel att offentliggöra riksdagens beslut genom det s. k. årstrycket. Däremot fanns det inte förrän under 1700-talets näst sista årtionde någon ambition hos ständerna att ge offentlighet kring riksdagens förhandlingar. Denna publiceringspolicy harmonierade säkerligen med då rådande konstitutionella idéer om riksdagens ställning och arbetsformer men antagligen även med enkla och handgripliga önskemål att hålla den inre politiska scenen fri från insyn. Typiskt nog bar ju riksdagens viktigaste utskott, riksdagens faktiska maktcentrum, det betecknade namnet "Sekreta utskottet".
Trots det officiella hemlighetsmakeriet kring riksdagsarbetet har vi mängder av tryckta riksdagshandlingar bevarade från 1700-talets riksdagar. Dessa är emellertid tillkomna på privat initiativ. Många riksdagsmän ville kasta ljus över den egna insatsen för att visa hemmavarande valmän och politiska sympatisörer att vederbörande fört sin politiska grupps, stads eller landsdelstalan på ett tillfredställande sätt.
Genom regeringsformen 1772 försköts maktbalansen från utrerat ständervälde till en starkare ställning för konungen. Ändringar i tryckfrihetslagstiftningen 1774 och 1780 gjorde konungen till faktisk kontrollant av det politiska informationsflödet i Sverige. 1780 var i praktiken den politiska censuren återinförd.
Det fanns emellertid ett forum som av konstitutionella skäl stod fritt från direkta censuringrepp: riksdagen. Censuren kom av naturliga skäl att ge riksdagsarbetet en särprägel, dock inte så att riksdagsmännen tvekade att ge sin mening till känna. De tog tvärtom riksdagsarenan i anspråk för kraftiga angrepp mot den kungliga politiken, och de regimkritiska talen trycktes sedan och spreds över landet utan att censuren kunde ingripa. Att hindra tryckning och spridning av tal och debattinlägg hade varit att ingripa i riksdagens inrearbete, och detta var inte ens möjligt för en kungamakt med högst ställda maktambitioner.
Genom en ny tryckfrihetsförordning 1785 skaffade sig kungen emellertid ett medel att tysta även den parlamentariska regimkritiken: för utövande av boktryckaryrket skulle i fortsättningen fordras kungligt privilegium, vilket "efter behag" kunde indras. Kungen fick härigenom möjlighet att utan närmare motivering belägga tryckare med yrkesförbud, om de accepterade uppdrag av politiskt inopportun karaktär. Gustav III lyckades på detta sätt i ett slag göra tryckeribranschen politiskt självsanerande.
Då ständerna samlades på försommaren 1786 stod det klart att ett stort missnöje med konungens politik skulle ventileras. Samtidigt insåg riksdagens oppositionella att de på grund av tryckfrihetsbegränsningen inte kunde ge särskilt god spridning åt den kritik de avsåg framställa i ståndsdebatterna. Kunde de oppositionella finna tryckare, som var villiga att sprida misshagliga yttranden och uttalanden från riksdagens förhandlingar? Alla stånd utom prästeståndet beslöt i detta läge att själva trycka sina protokoll. Det var ett snilledrag som både neutraliserade den kungliga åsiktsövervakningen och födde vårt av riksdagen själv utgivna riksdagstryck. Prästerna följde inte med ståndens beslut att utge eget riksdagstryck heller på de följande riksdagarna fram till 1809. Få torde idag känna till att vårt riksdagstrycks tillkomst innebar en av de största tryck- och yttrandefrihetsmanifestationerna i vår historia.
Idag föreligger kritiska editioner av större delen av de frihetstida ståndens överläggningar. Vissa luckor återstår att täcka. Det arbete som lagts ner på utgivningsarbetet, som formellt hafts om hand av riksgäldskontoret, är utomordentligt imponerande. Kostnaderna för utgivningen hotade i början av 1980-talet att växa över en ekonomiskt rimlig gräns. Utgivningsansvaret överflyttades 1984 till riksdagsbiblioteket. För att förbilliga utgivningen användes modern ordbehandlingsteknik: utgivaren sitter nu med originaldokumenten direkt vid en PC och skriver in texten, som senare kontrolleras mot originalet. Genom detta förfarande kan man alltså framställa en satt och korrekturläst text, som går praktiskt taget direkt i tryck.
Den nye utgivaren, uppsalahistorikern Stefan Lundhem, påbörjade under sommaren 1985 arbetet med 1786 års prästeståndsprotokoll, alltså den svithandlingar som ståndet självt ej ville eller vågade föra till tryckeriet. Efter ett drygt år var arbetet klart, vilket inte minst visar effektiviteten i den nya datoriserade tekniken. Man bör då hålla i minnet att utgåvan är drygt 350 sidor lång, innehåller ett stort antal bilagor av det slag, som med dagens språkbruk kallas motioner och utskottbetänkanden samt person- och sakregister.
Lundhems urval av bilagor förefaller välgenomtänkt. Debatterna är lätta att följa. Skillnader i läsart mellan original och koncept redovisas, och utgivaren hänvisar ofta till dokument, som publicerats på annat håll. Användningen
av protokollet blir härigenom enkel. Det är svårt att kunna rekommendera andra editionslösningar. Förmodligen hade prästeståndet känt sig nöjt om ståndet för 202 år sedan haft Stefan Lundhem som protokollsredaktör. Det ärbara att hoppas att nästa protokoll redan ligger uppslaget vid utgivarens dator!
Rolf Nygren