HÅKAN NIAL Banksekretessen, 5 uppl. omarbetad och utvidgad i samverkan med PER-OLA JANSSON, Svenska Bankföreningen 1987, 96 s.

 

Bland olika snåriga rättsområden är sekretessreglerna bland de snårigaste. Banksekretessen utgör inte något undantag. Den gamla huvudregeln i lagen om bankrörelse stadgade visserligen kort och gott att enskilds förhållande till bank inte fick yppas "i oträngt mål". Den var också gemensam för bankerna och bankinspektionen. Men den fick jämföras med en lång rad bestämmelser i andra lagar som gett begreppet oträngt mål innehåll och i många fall gjort yppande av bankhemligheter framför allt till myndigheter obligatoriskt eller åtminstone försvarligt.
    För de många befattningshavare i bank, som på eget ansvar skulle tillämpa sekretessreglerna, har av gammalt funnits vägledning i ett litet häfte som författats av prof. Håkan Nial. Jag har själv använt det under min tid i bankinspektionen. Så gott som alltid kom jag till samma resultat som förf.
    Den gamla banksekretessen hade en stor brist i vad angick bankinspektionen. Handlingar som rörde enskilds förhållande till bank kunde hållas hemliga enligt 1937 års sekretesslag. Däremot fanns det inte något skydd förhandlingar som angick en banks inre förhållanden. Jag upptäckte detta som nytillträdd chef för bankinspektionen i samband med SE-bankfusionen hösten 1971 och gick omedelbart in till regeringen med ett lagförslag i ämnet.
    Men lagstiftningsarbetet håller inte alltid så högt och hetsigt tempo som detgudiklagat gör i politiskt heta frågor. Frågan löstes, men först nio år senare, i samband med 1980 års reform av sekretesslagstiftningen.
    Att bankernas inre angelägenheter — och affärshemligheter — sent omsider fick sekretesskydd var, sett från min horisont, det enda goda som kunde sägas om den reformen.
    I huvudbestämmelsen ändrade man det kärnfulla "i oträngt mål" till det modernare, bleksiktiga "obehörigen" utan att vilja göra någon ändring i sak. Bankinspektionens sekretess lyftes över till sekretesslagen med annan formulering, komplicerade följdändringar fick göras, och snårigheten ökade.
    Därför var det ett länge känt behov att få en ny upplaga av Nials lilla häfte. Den har nu kommit, den femte i ordningen, utarbetad i samverkan med bankföreningens chefsjurist Per-Ola Jansson. Samma höga klass utmärker den nya upplagen som de tidigare. Men symtomatiskt för lagstiftningens ökade snårighet är att häftet vuxit till en liten bok på nära hundra sidor.
    I ett av de inledande kapitlen sägs några tänkvärda ord om banksekretessens ändamål, som kan vara nyttiga att läsa för dem som i banksekretessen mest ser ett skydd för ekonomisk brottslighet. En sida är, säger man, skyddet för den personliga integriteten. Men som lika viktigt framhålls, att bankväsendet helt enkelt inte kan fungera, om kunderna inte kan lita på att deras förhållanden inte röjes utan tvingande skäl. Ett nog så viktigt allmänt intresse, alltså, vid sidan av de enskildas. Häri har man säkerligen att se förklaring

 

en till att en folkomröstning i Schweiz nyligen med stor majoritet uttalade sig för att bibehålla den förhållandevis stränga schweiziska banksekretessen.
    Rättsfallen på banksekretessens område är få. Sekretessen sanktioneras i huvudsak genom skadeståndsskyldighet, och mål i högsta instans lyser med sin frånvaro — ett tecken bland många på den höga standarden i det nu aktuella hänseendet i de svenska bankerna. På "kunganivå" redovisas endast några avgöranden om handlingssekretess hos bankinspektionen och om skyldighet att tillhandagå skattemyndigheterna.
    Men det finns ett i boken inte omnämnt område, där banksekretessens räckvidd prövas med något större frekvens. Vad jag syftar på är klagomål hos bankinspektionen från myndigheter och enskilda över för stor återhållsamhet, resp. för stor frikostighet i utlämnande av uppgifter från bankernas sida. Måhända kunde en undersökning av inspektionens praxis ha sitt värde för en kommande upplaga. Det är huvudsakligen i sådana ärenden som jag har konsulterat Nials häfte och konstaterat en nära nog hundraprocentig överensstämmelse i uppfattningarna.
    I ett särskilt avsnitt (s. 34) diskuteras intern information inom banken. Det fastslås som huvudregel att sekretssbelagd information bör stanna inom den eller de avdelningar inom banken och inom den personkrets där den krävs för verksamheten. Samtidigt konstateras, att avsteg från denna regel måste ske, särskilt i relationen mellan bankledningen och underställda enheter. Enligt min mening hade detta avsnitt vunnit på att utvecklas ytterligare och med något starkare eftertryck på huvudregelns giltighet. Det bör t. ex. inte få förekomma att fond- och notariatavdelningarna får del av information som kreditavdelningen fått i samband med krediter till börs- eller OTC-bolag. I princip bör här finnas vattentäta skott. Det är ju fråga om två skilda rörelser.
    Det finns juridiska standardverk som betraktas med särskild vördnad och vilkas värde står sig över ett flertal upplagor, utgivna under en lång tidrymd. Till den kategorin bör enligt min mening, trots det lilla formatet och ett stundom något tungt språk, räknas Nials Banksekretessen.
Sten Walberg