At Her Majesty's pleasure — något om brittisk militär rättsvård
Kärnan i Storbritanniens väpnade styrkor utgörs av mer än 310 000 yrkessoldater. De är organiserade i relativt små självständiga enheter och tjänstgöringen är i stor utsträckning förlagd utanför hemlandet. Krigsmakten leds från försvarsministeriet, som innefattar försvars- och försvarsgrensstaber samt den högsta exekutiva myndigheten, försvarsrådet (the Defence Council). Detta råd består av departementets militära och civila topptjänstemän under ordförandeskap av försvarsministern. Drottningen är dock formellt överbefälhavare och samtliga krigsmän innehar sina befattningar "at Her Majesty's pleasure". Detta anses innebära att det inte föreligger något egentligt anställningsavtal med ömsesidiga rättigheter och förpliktelser mellan kronan och den enskilde krigsmannen. I vart fall i teorin har kronan vittgående möjligheter att behandla den militära personalen utan hänsyn till sedvanliga förhållanden på arbetsmarknaden. Försvaret är långt mer än i exempelvis Sverige ett slutet system med speciella regler som skiljer det från samhället i övrigt. Syftet med denna uppsats är att ge en bild av den brittiske soldatens rättsliga ställning och av de medel som står till hans förfogande för att hävda denna.
Lagstiftning
Den militära lagstiftningen återfinns främst i tre disciplinlagar, en för varje försvarsgren (Army Act och Air Force Act från år 1955 och Naval Discipline Act från år 1957). Lagarna upptar bestämmelser rörande bl. a. värvning, militära brott och straff, ersättningsskyldighet och förfoganderätt. Dessa lagar är inte permanenta utan förnyas vart femte år genom en av parlamentetstiftad fullmaktslag. I samband härmed sker en ingående prövning av lagstiftningen. Senast skedde detta år 1986. Dessemellan förlängs lagarnas giltighet år från år genom regeringsbeslut som skall godkännas av parlamentet. Denna konstitutionella ordning tillförsäkrar parlamentet en fortlöpande kontroll över militärens disciplinära befogenheter och ger tillfälle att regelbundet se över och modernisera lagstiftningen. Det finns en strävan att anpassa villkoren inom krigsmakten till de förhållanden som präglar det civila samhället. Men det måste konstateras att möjligheterna till en sådan harmonisering anses vara långt mindre i Storbritannien än i Sverige.
Bland övriga författningar skall här bara nämnas Rules of Procedure, som föreskriver hur militära mål skall handläggas, och Queen's Regulations med bestämmelser motsvarande dem som återfinns i Tjänsteföreskrifter för försvarsmakten.
Rättstillämparna
Ansvaret för soldaternas väl och ve vilar i första hand på förbands- och fartygschefer, "the commanding officers". Dessa officerare — i regel ganska unga majorer eller överstelöjtnanter (motsv.) — har en mycket självständig ställning. De är anförtrodda viktiga juridiska funktioner, vilka innefattar stora diskretionära befogenheter. Till skillnad från svenska förbandschefer har de inte egna auditörer, men de har möjlighet att vid behov inhämta råd från försvarsgrenens jurister.
Varje försvarsgren har nämligen en egen juridisk kår. Officerarna i arméns och flygvapnets kårer är advokater, som fått sina officersfullmakter efter en
mycket kort militär utbildning. De är i regel knutna till högre staber. Förutom rådgivning till militära chefer i alla slags juridiska frågor inbegripet folkrätt har de ett stort antal uppgifter. Särskilt utomlands hjälper de soldater med personliga problem av t. ex. familjerättslig natur. Vid mera betydelsefulla krigsrätter tjänstgör de som åklagare. De svarar också för rättvårdsutbildningen. Armén har nästan 60 jurister och kårchefen, the Director of Army Legal Services, har generalmajors grad. Inom marinen fortbildas vanliga officerare till jurister, vilka sedan biträder sjömilitära chefer med juridisk sakkunskap. Ibland tjänstgör de också som intendenturofficerare ombord på större fartyg. Vidare har de till uppgift att vara krigsrätternas rådgivare. Organisationen omfattar ett trettiotal officerare under ledning av the Chief Naval Judge Advocate.
Militärpolisförband finns inom samtliga försvarsgrenar. Deras uppgifter är att upprätthålla ordning och säkerhet samt att förebygga och utreda brott. Dessutom har varje försvarsgren en liten grupp erfarna poliser, vilka ombesörjer mera komplicerade brottsutredningar.
Uppgiften att kontrollera rättstillämpningen inom krigsmakten utövas såvitt avser armén och flygvapnet av the Judge Advocate General (JAG) och beträffande marinen av the Judge Advocate of the Fleet (JAF). De är två högt kvalificerade, civila jurister, som är ansvariga endast inför lord kanslern (ungefär motsvarigheten till den svenska justitieministern). De är således helt oberoende av försvarsdepartementet och de militära myndigheterna. JAG är heltidsanställd och assisteras av ett tiotal civila jurister med mångårig erfarenhet av advokatyrket. Till deras arbetsuppgifter hör främst att tjänstgöra som rådgivare vid krigsrätter och att biträda högre militära befälhavare vid tillsynen av den militära rättsvården. JAF sköter sitt uppdrag vid sidan omsitt vanliga arbete som privatpraktiserande advokat eller domare och han har inga assistenter. Hans huvudsyssla är att granska de marina krigsrätternasdomar. JAG och JAF har också till uppgift att lämna expertsynpunkter till försvarsrådet i disciplinära frågor.
Krigsmäns rättsliga ställning
I de flesta avseenden har militär personal samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Vissa begränsningar föreligger dock såvitt avser politiska och fackliga aktiviteter.
Sålunda är krigsmän inte endast förbjudna att kandidera i val till underhuset utan även att över huvud taget ta någon aktiv del i en politisk organisations verksamhet. De får inte delta i politiska demonstrationer och alla former av politiska aktiviteter, inklusive diskussioner i kontroversiella frågor, är förbjudna inom militära etablissemang. Däremot är de röstberättigade och får med vissa undantag bevista valmöten och liknande.
Det är i och för sig tillåtet för en krigsman att vara fackligt ansluten, men har får inte åta sig några skyldigheter mot fackföreningen annat än att betala medlemsavgift och andra utskylder. Deltagande i fackliga stridsåtgärder är således helt förbjudet och att jämställa med myteri. Några fackföreningar enbart för krigsmän finns i själva verket inte. Men militär personal med särskild fackkunskap har i allmänhet möjlighet att gå med i en civil fackförening som företräder deras yrkesgrupps intressen.
På det arbetsrättsliga området föreligger som tidigare antytts stora skillnader mot vad som gäller för anställda i privat tjänst. Den som tar värvning gör
det i regel för en tid av 22 år, dock med rätt att föras över till reserven efter minst tre års tjänstgöring. Under denna tid kan kronan hålla kvar en soldat i tjänst mot dennes vilja och detta även om soldaten kan åberopa ömmande skäl för avsked. Å andra sidan kan kronan när som helst, utan varsel, i administrativ ordning avskeda en soldat och detta utan att något skäl för åtgärden behöver anges. I praktiken tillämpas emellertid dessa befogenheter inte godtyckligt. Men exempelvis medicinsk olämplighet, homosexualitet eller allvarlig misskötsel kan utgöra grund för ett omedelbart avsked. Och periodvis prövas en soldats lämplighet för fortsatt tjänstgöring, varvid anställningen kan bringas att upphöra med en förklaring att hans tjänster inte längre behövs. En krigsman kan också avskedas genom en krigsrättsdom.
Soldaterna kan inte göra gällande några anspråk på att få tjänstgöra vid ett visst förband och de kan utan omgång överföras från ett truppslag till ett annat. Vidare måste de ständigt vara beredda att tjänstgöra var som helst i världen. Att detta kan ställa till problem särskilt för gifta soldater är uppenbart. Nyligen har ett antal militärhustrur bildat en organisation i syfte att påverka myndigheterna att söka ordna vettiga arbeten åt dem under männens utlandsstationeringar.
Självklart gäller den allmänna strafflagstiftningen också för militär personal. Brottsmisstankar mot krigsmän kan utredas av civil polis och åtal kan väckas vid allmän domstol. Men brott av krigsmän mot den allmänna strafflagstiftningen kan också handläggas av militära myndigheter. Beträffande brott som begåtts i hemlandet beslutar de civila myndigheterna om brottet skall utredas och prövas i civil eller militär ordning. Generellt sett tar de civila myndigheterna hand om brott som riktat sig mot civil målsägande, medan man överlåter åt militären att handlägga sådana brott som endast berör försvaret och dess anställda. Ett fåtal mycket allvarliga brott, såsom mord och landsförräderi, kan dock endast prövas av civil domstol. Motsvarande begränsningar gäller inte för brott som begåtts utom riket.
Men krigsmän är också underkastade ett särskilt straffrättsligt regelsystem, som syftar till att upprätthålla ordning och disciplin inom försvaret och vars tillämpning helt anförtrotts de militära myndigheterna. Disciplinlagarna upptar således ett stort antal straffstadganden avseende militära brott såsom lydnadsbrott, rymning och vårdslös tjänsteutövning. Dessa brott utreds av befäl, militärpolis eller försvarsgrenens speciella polisstyrka och prövas antingen i disciplinär ordning eller av krigsrätt.
De militära myndigheterna har även befogenhet att ålägga en krigsmanersättningsskyldighet för skador och förluster som han vållat försvaret tillhörig eller annan allmän egendom. Om den skadevållande handlingen innefattar ett brott, kan den krigsrätt som prövar ansvarsfrågan även förordna om att den skyldige skall vidkännas löneavdrag till täckande av ersättningsanspråket. Men skadeståndsskyldighet kan också i viss utsträckning åläggas i administrativ ordning. Ett exempel på detta är regleringen av skador och förluster som uppkommit i förläggningar och på vissa transportmedel. I de fall gärningsmannen inte kan identifieras, kan varje krigsman, som vid tiden för uppkomsten av skadan eller förlusten var förlagd i den aktuella lokalen eller färdades med fartyget, flygplanet eller tåget i fråga, åläggas att bidra till ersättningen.
Disciplinförfarandet
En anklagelse mot en krigsman för att ha begått brott skall anmälas till dennes förbandschef (commanding officer). Det åligger chefen att utreda saken i ett ackusatoriskt förfarande. Efter avslutad utredning kan chefen antingen avskriva saken, utdöma straff eller hänskjuta ärendet till högre myndighet.
Förbandschefen har en oinskränkt rätt att avskriva saken. Ett sådant beslut kan inte överprövas av militära myndigheter. Avser anklagelsen ett allmäntbrott utgör dock avskrivningsbeslutet inte något hinder mot att civila rättsvårdande organ tar upp saken till prövning.
Om förbandschefen finner anklagelsen styrkt, kan han straffa den skyldige. Emellertid föreligger vissa inskränkningar i behörigheten. Sålunda kan en förbandschef inom armén eller flygvapnet i summarisk ordning bestraffa endast meniga och underbefäl och det bara för en begränsad samling brott, främst rent disciplinära förseelser men också vissa allmänna brott av mindre allvarlig art. De straff som står till en sådan chefs förfogande innefattar den frihetsberövande påföljden detention*, böter, varning och tillrättavisningarav typen extratjänst och indragna permissionsförmåner. Straffmaximum är 60 dagars frihetsberövande. Förbands- och fartygschefer i marinen har av historiska skäl mer vidsträckta befogenheter med avseende på såväl vilka personer och vilka brott som de får bestraffa som vilka påföljder de kan utdöma.
När en förbandschef avser att döma ut en mera kännbar påföljd, exempelvis böter eller ett frihetsberövande straff, måste han ge den anklagade möjlighet att i stället välja att få saken prövad av krigsrätt. Sålunda är en förbandschefs bestraffningsrätt avhängig av den anklagades samtycke utom i rena bagatellmål.
Förbandschefen har i viss utsträckning rätt att delegera sina befogenheter till underställda officerare, och i praktiken handläggs det stora flertalet disciplinförseelser av kompanichefer (motsv.).
Finner förbandschefen att utredningen styrkt anklagelsen för ett brott som han inte har befogenhet att bestraffa, skall han hänskjuta ärendet till högre myndighet (brigadör eller motsv.). Högre chef kan i viss utsträckning summariskt handlägga mål mot officerare och underofficerare. Men i regel medför hänskjutandet att den anklagade ställs inför krigsrätt.
Krigsrätterna
En brittisk krigsrätt (court martial) är en ad hoc-domstol, dvs. den inrättas för att handlägga ett visst mål. Samtliga ledamöter är officerare utan särskild juridisk utbildning. Dessa officerare avgör ensamma såväl ansvars- som påföljdsfrågan. Om rätten frikänner den tilltalade är avgörandet definitivt och kan inte överprövas. Och en fällande dom utgör hinder mot rättegång inför civil domstol. Förhandlingen i en krigsrätt är i regel offentlig och påminner mycket om en civil brottmålsprocess. Uppgifterna som åklagare och försvarare fullgörs oftast av icke juridiskt skolade officerare. I mer betydelsefulla mål är åklagaren dock en juristutbildad officer och försvararen inte sällan en civiladvokat.
I fredstid förekommer tre typer av krigsrätter, nämligen distrikts- och generalkrigsrätter inom armén och flygvapnet samt marinens krigsrätter. Årligen hålls ett tusental krigsrätter. Det stora flertalet av dessa är distriktskrigsrätter.
En distriktskrigsrätt består av minst tre officerare. Ordföranden är normalt en major eller överstelöjtnant. I allvarligare eller mer komplicerade målbiträds rätten av en juridisk rådgivare (judge advocate), som hämtas ur JAG:s stab. Dessa krigsrätter får inte pröva mål mot officerare och det strängaste straff de får utdöma är fängelse i högst två år.
Generalkrigsrätterna är förhållandevis få, inte ens hundra per år. En sådan krigsrätt utgörs av minst fem officerare och ordföranden är normalt en överste eller brigadör. En juridisk rådgivare skall alltid utses. En generalkrigsrätt är behörig att handlägga mål mot var och en som är underkastad arméns respektive flygvapnets disciplinlagstiftning och är i påföljdsfrågor bunden endast av i lagen föreskrivna straffmaxima.
Som en följd av det större utrymmet för summariska processer inom marinen inrättas krigsrätter inom denna försvarsgren endast för att handlägga allvarliga brottmål och åtal mot officerare. Det förekommer endast mellan 50 och 75 sådana krigsrätter om året. Deras sammansättning och befogenheter överensstämmer med generalkrigsrätternas. Den juridiske rådgivaren är dock inte en civil jurist utan en sjöofficer med juridisk utbildning.
Omprövning av beslut och domar
Beslut om disciplinär bestraffning liksom fällande krigsrättsdomar kan överklagas. Vidare förekommer främst beträffande krigsrättsdomar en omfattande efterkontroll oberoende av om avgörandet överklagats eller ej.
Den procedur som gäller för talan mot beslut om disciplinär bestraffning är tillämplig även på besvär över administrativa beslut och åtgärder av skildaslag. Om en krigsman anser sig felaktigt eller orättvist behandlad i någothänseende kan han klaga hos sin förbandschef. Det åligger chefen att snabbtoch grundligt utreda saken och att vidta de åtgärder som kan anses varamotiverade. Om han själv saknar befogenhet att rätta till vad som brustit ellerom han anser klagomålen obefogade, skall han underställa ärendet sin närmast högre chef. Så skall ske också då klagomålen riktar sig mot förbandschefen själv. En motsvarande prövning görs av den högre chefen. Om klaganden inte heller här får fullt bifall till sin talan hänskjuts ärendet ytterligare ett steg uppåt i hierarkien. På detta sätt kan klagoskriften tjänstevägen nå ända upp till försvarsrådet. Är klaganden en officer skall försvarsrådet inhämta direktiv från drottningen rörande ärendet.
Tillfällen att framställa klagomål ges också i samband med de inspektioner som högre chefer årligen gör vid underställda förband.
Kontroll av disciplinära bestraffningar sker även utan att den straffade besvärat sig över beslutet. Vissa militära myndigheter går fortlöpande igenom sådana beslut, och högre chefer kan när som helst mildra eller upphäva ett straff som bedöms vara alltför strängt eller felaktigt grundat.
Som tidigare nämnts är en krigsrätts friande dom definitiv och den tilltalade kan sålunda inte på nytt ställas till ansvar för väsentligen samma gärning vare sig inför krigsrätt eller civil domstol. Däremot är fällande domar föremålför en omfattande kontroll i syfte att främja den enskildes rättssäkerhet och enhetligheten inom den militära rättskipningen. Domar av distrikts- och
generalkrigsrätter är inte rättskraftiga innan de har bekräftats av en högre officer. Detta ställningstagande föregås regelmässigt av att yttrande inhämtas från JAG. Undantagsvis kan den högre chefen helt underkänna krigsrättens handläggning och beordra en ny rättegång. Men han kan bl. a. också rätta formella fel i krigsrättens avgörande, sänka straffet eller bestämma en annan och mildare påföljd.
Sedan krigsrättens dom bekräftats kan den verkställas. Efter bekräftelsen sker dock ytterligare kontroll av domen genom högre befälhavares försorg. Ensådan befälhavare kan efter hörande av JAG ingripa mot felaktig eller olämplig rättstillämpning och upphäva eller mildra domen.
En marin krigsrätts dom behöver inte bekräftas i formell mening innan den får verkställas. Men JAF skall granska handlingarna i alla sådana mål och uppmärksamma de högre marina myndigheterna på processuella misstag, bristfällig bevisning och praxisavvikelser i påföljdsval och straffmätning. Sådana påpekanden kan leda till att domen ändras.
Överklagande
En krigsman som har dömts av en krigsrätt har rätt att göra erinringar motdomen i såväl ansvars- som påföljdsdelen till de högre militära myndighetersom granskar domen. Han kan också överklaga krigsrättens bedömning avskuldfrågan till krigshovrätten (the Courts — Martial Appeal Court). Innandess måste han dock vända sig till försvarsrådet med sitt ändringsyrkande.Försvarsrådet kan, sedan det inhämtat yttrande från JAG resp. JAF, upphävaeller mildra domen. Först om försvarsrådet helt eller delvis avslår ändringsyrkandet, kan den dömde ansöka om prövningstillstånd hos krigshovrätten.
Krigshovrätten utgörs av minst tre domare ur den engelska hovrättens brottmålsavdelning och är således en helt civil domstol. Krigshovrätten skall helt eller delvis upphäva en dom om den finner att avgörandet är otillförlitligt eller innefattar en felaktig rättstillämpning eller om det under förhandlingeninför krigsrätten förekommit något rättegångsfel som kan antas ha inverkat p åutgången i målet. Domstolen ger sig som regel inte in på någon egen bevisvärdering. Och den är lagligen förhindrad att pröva klagomål som endast avser påföljden. De militära myndigheterna anses nämligen böra ha det sista ordet ifråga om påföljdsval och straffmätning, eftersom det är de som har attupprätthålla disciplinen inom krigsmakten. Krigshovrättens arbetsbörda ärföga betungande — endast ett tiotal mål varje år — och mycket få klagande har någon framgång.
Om målet anses vara av vikt till ledning för rättstillämpningen kan den dömde överklaga krigshovrättens dom till överhuset (House of Lords). Dettaär emellertid mycket sällsynt och endast enstaka militära brottmål har underåren avgjorts i högsta instans.
Domstolskontrollen i övrigt
Krigshovrätten, som inrättades år 1951, utgör en principiellt betydelsefull koppling mellan den militära rättskipningen och det allmänna domstolsväsendet. I övrigt spelar de civila domstolarna en föga framträdande roll i skyddet av krigsmäns rättsliga ställning.
Sålunda har domstolarna traditionellt ställt sig avvisande till krigsmäns anspråk mot kronan med anledning av att de avskedats eller gått miste om lön eller pensionsförmåner, även i fall då dessa anspråk framstått som mycket
välgrundade. Denna inställning har motiverats med att den militära personalen tjänstgör "at Her Majesty's pleasure" och därför inte har befogenhet att mot sin arbetsgivare rikta några som helst anspråk med anledning av anställningsförhållandet. De rättsfall som finns på detta område är dock tämligen ålderstigna, och det är väl inte uteslutet att domstolarna idag skulle inta en mer liberal hållning.
Engelska domstolar har en vidsträckt rätt att överpröva myndigheters och offentliga befattningshavares beslut. Domstolarna har emellertid varit utomordentligt återhållsamma med att ta upp frågor som rör krigsmakten till sådan överprövning. Endast i fall då militära myndigheter eller officerare klart överskridit sina befogenheter har domstolarna ingripit.
På ett område har emellertid nyligen domstolarnas kompetens vidgats. Sedan år 1987 kan nämligen en krigsman som skadats under tjänsteutövning väcka skadeståndstalan mot en annan krigsman som genom vårdslöshet har orsakat skadan. Om käromålet bifalls inträder staten som betalningsansvarig gentemot den ersättningsberättigade. Tidigare hade en skadad krigsman att i sådana situationer nöja sig med en statlig pension, som ansågs ge en helt otillräcklig ersättning i jämförelse med vad som utdömdes av domstolarna i liknande fall.
Den parlamentariska kontrollen
En av det brittiska parlamentets huvuduppgifter är att kontrollera att regeringen och myndigheterna sköter sina uppgifter på ett korrekt och i övrigt tillfredsställande sätt. Särskilt underhuset spelar en betydelsefull roll i detta arbete. Kontrollen avser inte endast politiken i stort utan tar även sikte på handläggningen av individuella ärenden. I likhet med andra medborgare har soldater rätt att vända sig till parlamentsledamöter i alla frågor, så länge de inte avslöjar hemliga uppgifter. Det förekommer också i stor utsträckning att underhusmedlemmar mottar klagomål från soldater och deras anhöriga.
Som en första åtgärd med anledning av ett sådant klagomål skriver parlamentsledamoten normalt till någon av de politiska ledarna i försvarsministeriet i syfte att erhålla ytterligare information i saken eller för att få enförklaring till det inträffade. Ministrarna utgör förbindelselänkar mellan parlamentet och de väpnade styrkorna, och om en parlamentsledamot ställer enförfrågan direkt till ett förband skall frågan hänskjutas till departementet försvar. Flera tusen underhandsförfrågningar görs årligen till departementet och behandlas där mycket skyndsamt.
Om en parlamentsledamot inte är nöjd med det svar som lämnats på hans underhandsförfrågan, kan han föra upp saken som en fråga i underhuset. Ministrarna anses skyldiga att bevara sådana frågor utom i vissa undantagssituationer, såsom då ett svar skulle vara till skada för rikets säkerhet. Inte sällan lämnas svar som grundar sig på icke offentligt material, t. ex. polisutredningar rörande påstådd mobbing inom försvaret.
Underhandsförfrågningar anses allmänt vara ett effektivt medel att få rättelse om någon blivit felaktigt behandlad. Men om en sådan framställning inte givit önskat resultat, är det föga troligt att det sakligt sett står något attvinna på att ta upp saken i parlamentet. Den politiska konfrontationen därmed för nämligen att positionerna låses, och ministern kan sällan förväntas att offentligt medge att han eller hans departement tidigare handlagt ärendetfelaktigt. Parlamentariska frågor och debatter utnyttjas därför snarare för att
vädra missnöje med och/eller genera regeringen än som metoder att åstadkomma rättelse för en förfördelad person.
Ombudsmannen
The Parliamentary Commissioner for Administration, som är en brittiskmotsvarighet till riksdagens ombudsmän (JO), har inte någon uppgift iskyddet av soldaternas rättigheter. Från hans tillsyn har nämligen undantagits alla åtgärder som personligen rör militära befattningshavare liksom övriga statstjänstemän. Inte endast anställningsförhållanden, såsom utnämningar, förflyttningar och löner, utan även utövandet av disciplinära befogenheter faller utanför tillsynsområdet. Förslag om att ge ombudsmannen möjlighet att ingripa i sådan frågor har avvisats. Detta har skett med hänvisning till att det befintliga systemet för hantering av klagomål inom försvaret bedömts vara tillfredsställande. Vidare har det åberopats att militärer och statstjänstemän inte borde ges en förmånligare behandling än andra arbetstagare, som vid tvister med arbetsgivaren inte kan få hjälp av ombudsmannen.
Det må emellertid framhållas att militär personal och övriga statstjänstemän till skillnad från andra anställda saknar möjlighet att föra tvister med arbetsgivaren till en s. k. industritribunal. En sådan tribunal kan exempelvis ålägga en arbetsgivare att betala skadestånd till en anställd, som avskedats utan saklig grund. Och de allmänna domstolarna har ju, som tidigare nämnts, hittills ställt sig kallsinniga till alla försök av militär personal att få tvister med kronan prövade. Mot denna bakgrund framstår inte skälen mot en vidgad kompetens för ombudsmannen som helt övertygande.
Avslutande synpunkter
Som framgått är kontrollen av att krigsmän behandlas korrekt väsentligen en intern fråga för försvarsmyndigheterna. Med undantag för de begränsade möjligheterna att överklaga krigsrättsdomar till krigshovrätten saknar förfördelade krigsmän i praktiken effektiva remedier utanför den militära hierarkien. I interna kontrollsystem tenderar ofta beslutsfattarna att, kanske omedvetet, tillgodose organisationens intressen på bekostnad av den enskildes. Vidare är det naturligt att chefer stöder underställda befattningshavare också i situationer då dessa inte uppträtt helt enligt regelboken. Detta torde gälla också inom det brittiska försvaret, även om medverkan av oberoende och erfarna jurister i tillsynsarbetet minskar riskerna härför. För de ofta mycket unga soldaterna kan det vara svårt att tjänstevägen hävda sina rättigheter, i den mån de över huvud taget är medvetna om dessa. Avsaknaden av civilinsyn i behandlingen av den militära personalen kan också medföra att det uppstår en förtroendeklyfta mellan krigsmakten och samhället i övrigt. Under senare år har också ofta återkommande påståenden om brutalitet och mobbing inom armén väckt oro bland allmänheten.
Det är mot denna bakgrund som jag tror man skall se det förslag omtillsättandet av en arméombudsman, som en oppositionspolitiker nyligen lade fram i parlamentet. Han motiverade sitt förslag på bl. a. följande sätt.
Soldiers, or even parents, with allegations of mistreatment or violence should report to him (arméombudsmannen) with complete confidence in his impartiality and independence... He could be the one genuinely independent instrument that could rescue the Army's good name. He could change the ethos of bullying and put an end to current malpractices.*
Detta förefaller vara en något överdriven uppfattning om vad en ombudsman kan åstadkomma. Men enligt min mening ger bl. a. erfarenheterna av riksdagens ombudsmäns tillsyn över det svenska försvaret anledning att tro, att såväl de enskilda soldaterna som försvaret i stort skulle ha mycket att vinnapå en större öppenhet och vidgade möjligheter till civil kontroll av hur krigsmän behandlas i Storbritanniens väpnade styrkor.
Fredrik von Arnold