Brottsbalken år 1990
Av statssekreterare STEN HECKSCHER
Inledning
Låt mig först få säga att jag är mycket nöjd med den titel Stig Strömholm och jag har enats om för detta inlägg. Tanken bakom valet var att påminna om att Sten Rudholm är en av brottsbalkens mest inflytelserika upphovsmän och att han har all anledning att ta åt sigen stor del av äran för detta förtjänstfulla lagverk. Samtidigt ville jag blicka framåt och knyta an till det tämligen omfattande reformarbete som nu pågår på den centrala straffrättens område.
Att se framåt passar enligt min mening mycket bra, när vi nu gemensamt hyllar Sten Rudholm. Dels för att brottsbalken ju visat sig vara en framsynt lagstiftning som tveklöst kommer att vara basen för vår straffrätt långt efter år 1990. Dels, och inte minst, för att Sten Rudholms gärning även i övrigt inneburit så mycket av betydelse för framtiden.
Jag tänker då naturligtvis främst på den roll han hade bl. a. under den tid då jag hade förmånen att ha särskilt mycket med honom att göra, nämligen när han var president i Svea hovrätt. Det är en befattning som — när den fylls på det sätt Sten Rudholm gjorde det —i mycket hög grad handlar om framtiden. Skälet är uppenbart. Svea hovrätt är inte bara en remissinstans man ogärna går förbi i arbetet med viktigare ny lagstiftning. Domstolen intar också en allt mer dominerande roll som skola för dem som skall svara för regeringskansliets del i lagstiftningsarbetet. (Bakgrunden till att just Sveas roll blivit starkare är kanske inte till alla delar lycklig. Den har naturligtvis attgöra med svårigheterna för jurister från andra delar av landet att flytta till Stockholm. Men det är en annan historia.) Sten Rudholm som person har haft en mycket stor betydelse när det gäller att fostra och inspirera jurister för framtida uppgifter som bl. a. domare och lagstiftare.
I det här inlägget kommer jag att nästan helt uppehålla mig vid själva brottskatalogen i brottsbalken. Jag vill först erinra om straffrättskommitténs arbete och då särskilt om kommitténs slutbetänkande från år 1953 och den lagstiftning detta ledde till. Därefter skall jag, utan att gå in i detaljer och i mycket breda drag, säga något om de förändringar balken har gått igenom sedan den trädde i kraft år 1965. Slutligen tänkte jag säga något om det reformarbete som nu pågår och
i det sammanhanget även spekulera något över vad som kan tänkas ske på andra sidan år 1990. Jag kommer alltså inte helt att hålla mig inom ramen för den titel jag nyss prisade.
Straffrättskommittén
Straffrättens historia är fascinerande. Det krävs ett betydande mått av självövervinnelse för att inte gå långt tillbaka i tiden — till 1864 års strafflag eller i alla fall till det senaste sekelskiftet — utan i stället begränsa sina reflektioner till mera närliggande tidevarv. Men må det i alla fall vara mig tillåtet att påminna om att arbetet på en ny strafflag, sedan Johan Thyrén vid seklets inledning börjat skriva sina inflytelserika förslag, i mitten av trettiotalet anförtroddes två kommittéer, varav straffrättskommittén tillsattes år 1937 och hade att syssla med bestämmelserna om brotten.
Jag kan här inte låta bli att helt parentetiskt peka på den intressanta kontinuitet som präglade straffrättskommittén, Svea hovrätt och för den delen också Svenska Akademien. Birger Ekeberg, som hade varit president i Svea hovrätt, var riksmarskalk och ledamot av Akademien när han som ordförande i straffrättskommittén ledde den fram till slutbetänkandet. Sture Petrén var sekreterare i kommittén närmast före Sten Rudholm, blev med tiden president i Svea, och efterträdde Ekeberg i Akademien. Och Sten Rudholm efterträdde Petrén inte bara i straffrättskommittén utan också som hovrättspresident och i Svenska Akademien. Och för att foga ännu en detalj till denna krönika, och sluta cirkeln, fortsatte Sten Rudholm som riksmarskalk när han lämnade hovrätten.
Men nu åter från denna utvikning.
Arbetet med att reformera 1864 års strafflag bedrevs stegvis. Riksdagsbeslut kunde tas år 1942 om förmögenhetsbrottens utformning och år 1948 om brotten mot staten och allmänheten. Båda dessa reformer var möjliga att med viss framgång genomföra utan Sten Rudholms medverkan. Men sedan gick det tydligen inte längre. Inför slutfasen, som omfattade arbetet med brotten mot person och, inte minst, sammanfogandet av det hela till en ny brottsbalk, rekryterades Sten Rudholm. Han var straffrättskommitténs sekreterare när slutbetänkandet avlämnades år 1953. Och han följde med produkten in i justitiedepartementet, även om han där som lagbyråchef kom att syssla med andra rättsområden och alltså inte hade det direkta ansvaret för det arbete som ledde fram till riksdagsbeslutet år 1962 om en ny brottsbalk. Jag vågar emellertid gissa att han, om arbetsförhållandenai justitiedepartementet på den tiden inte var väsentligt andra än de är i dag, hade ett finger med i spelet också i departementsarbetet med brottsbalksreformen.
Det kan i dessa dagar vara värt att notera att den politiska debatten om brottsbestämmelsernas innehåll var föga omfattande eller inträngande. Alvar Nelson har i något sammanhang gått så långt att han sagt att brottsbalken gick "på tofflor genom riksdagen" och talat om "riksdagens påfallande passivitet, som tog sig banala, ja nästan skrämmande former" (NTfK 1970 s. 216). En viss förklaring till denna passivitet kan vara ett skickligt kommittéarbete i vilket man lyckats fånga brett förankrade värderingar inom ett område där det nog finns en stark vilja hos de flesta att när det är möjligt undvika partipolitiska skiljelinjer.
Den ambitionen fins förvisso kvar. Det råder också en relativt bred politisk enighet om viktiga straffrättsliga och kriminalpolitiska frågor. Men man kan våga sig på reflektionen att arbetet, om det hade ägt rum i dag, skulle ha skett under betydligt mer omfattande parlamentarisk medverkan än vad som blev fallet då. Enligt min mening har den utvecklingen varit av godo, även om det säkert finns skäl att diskutera hur politiker, jurister och andra experter samverkar bäst iden här typen av lagstiftningsarbete. Det skall jag dock inte vidareuppehålla mig vid här. Men jag ser gärna att vi återkommer till frågan i diskussionen.
Låt mig nu i stället ta upp några punkter från slutbetänkandet.
Brotten mot person
Bland de avsnitt i brottsbalken som visat sig stå bäst mot tidens tandhör onekligen sista etappen av straffrättskommitténs arbete, d. v. s.den del av brottskatalogen som rör brotten mot person.
Sexualbrotten är ett undantag från detta. Vad gäller dem har vi redan kunnat uppleva åtminstone två ganska kraftiga — och sinsemellan motstridiga — förskjutningar i den allmänna synen. Som en följd av den andra av dessa genomgick också bestämmelserna på det området en total översyn för några år sedan, och nya justeringar är på väg. Däremot kan man redan vid en hastig titt i lagboken konstatera attt. ex. 3 kap. om brotten mot liv och hälsa synes ha undergått betydligt färre ändringar än de flesta andra kapitel i balken.
Vilka var då straffrättskommitténs väsentligare förändringar i denna del?
Professor Nils Jareborg, här närvarande, har i Brotten I sagt att brottsbalksreformen inte innebar någon påtaglig förändring av det straffbelagda området. Han framhåller emellertid att den nya lagstiftningen medförde "en efterlängtad förenkling och i vissa fall precisering av brottstyperna" och att mera tidsenliga straffsatser och åtalsregler infördes. Brottstyper som förgiftning, envig, slavtransport och
handlande med neger eller annan avskaffades, liksom bestämmelser om konfiskation av slavskepp (Brotten I s 177).
Jag skall här helt kort ta upp ett par av de enligt min mening mera väsentliga förändringar som reformen innebar.
En sådan var tveklöst att de s. k. objektiva överskotten avskaffades. Också straffrättskommittén betraktade denna fråga som mycket viktig. Den ordning som gällde när förslaget presenterades, enligt vilken straffet för misshandel styrdes av den effekt som brottet hade medfört, beskrevs av kommittén som måhända "naturlig på en primitivare nivå men (är) icke försvarlig i ett modernt kultursamhälle" (SOU1953:14 s 104).
Misshandelsbrottet hade tidigare varit uppdelat i tre grader efterom det hade medfört svår, medelsvår eller ringa skada. Tredelningen behölls, men bedömningen skulle i stället utgå från de omständigheter vid brottet som omfattades av gärningsmannens uppsåt.
Självfallet måste denna förändring ha haft en mycket stor betydelse för domstolarnas arbete. Men jag vill ändå uttrycka en viss misstänksamhet rörande reformens genomslagskraft på den här punkten. Jag känner mig inte helt övertygad om att domstolarna alltid fullständigt har levt upp till brottsbalkens logiska och upplysta inställning. Jag är inte säker på att domstolarna alltid lyckas att tillräckligt noga undersöka i vilken utsträckning effekterna av t. ex. en misshandel omfattas av gärningsmannens uppsåt. Tvärtom är det svårt att helt frigöra sig från misstanken att effekterna av ett sådant brott styr samhällsreaktionen också i sådana fall då en mera noggrann analys måhända skulle kunna ge vid handen att subjektivtäckning saknas. Kanske märks det särskilt vid dödsfall, då ansvarför grov misshandel säkert är helt korrekt i många av de fall då dråp eller mord inte är styrkt, men ändå tycks ådömas med en anmärkningsvärt hög regelbundenhet.
Kommittén uppehöll sig också vid den fortfarande synnerligen aktuella frågan om dödshjälp. Kommittén avstod från specialreglering på grunder som ter sig lika aktuella i dag, men föreslog bl. a. en särskild bestämmelse om verkan av samtycke. Enligt förslaget, som inte genomfördes i den tänkta formen, skulle samtycke kunna leda till strafflindring eller straffrihet. Det kan kanske vara av intresse att nämna att fängelsestraffkommittén i sitt slutbetänkande (SOU1988:7) Frihet från ansvar varit inne på samma tankegång och föreslagit en särskild regel om ansvarsfrihet för vissa fall då det finns samtycke. Betänkandet remissbehandlas för närvarande, och jag kan inte säga något om vad resultatet av det fortsatta lagstiftningsarbetet kommer att bli. Men jag kan konstatera att de allmänna
regler om straffnedsättning som brottsbalken erbjuder i några falll ett till mycket kraftiga nedsättningar av straffet i fall av den karaktär som straffrättskommittén rimligen måste ha haft i tankarna.
Våldtäkt
Låt mig, kanske mer som ett kuriosum, ta upp en tredje nyhet från straffrättskommitténs arbete, nämligen den att våldtäkt skulle vara straffbar även inom äktenskapet. Kanske finns det en och annan som nu gnuggar sig i ögonen inför att detta kunde vara en en nyhet. Men så var det.
Straffrättskommittén gjorde ingen större affär av detta (se SOU1953: 14 s. 108 och 233 f.). Flera remissinstanser och en ledamot av lagrådet protesterade dock, och frågan kom att bli en av de få som väckte riksdagens intresse. De båda kamrarna stannade t. o. m. i olika beslut som fick sammanjämkas, och det hela ledde fram till ett uttalande i kommentaren som kan förtjäna att återges:
"Beträffande användning av våldtäktsstraff inom äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelser kan sammanfattningsvis sägas, att en restriktiv tillämpning i hög grad ligger i sakens natur men att å andra sidan tillämpningen ej får göras restriktivare än sakens natur påkallar." (BrB I, 1964, s. 205.)
Kontinuitet och förändring
Kommitténs strävan när det gäller brottsbestämmelsernas utformning var uttryckligen att undvika en kontroversiell eller i djupare mening systemförändrande lagstiftning. I ett ofta citerat yttrande i kommitténs slutbetänkande uttryckte man saken så här:
"Uppfattningen om vad som över huvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras visserligen under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara." (SOU 1953:14 s. 99)
För mig är det naturligtvis svårt att veta vilka föreställningar straffrättskommitténs ledamöter eventuellt kan ha gjort sig om hur reformarbetet på brottens område skulle se ut när balken väl hade antagits. Kanske hade man förhoppningen att straffbestämmelserna i vår centrala strafflag skulle förmå att fånga in den väsentliga brottsligheten och samtidigt kunna lämnas orubbade under en längre tid. Om detta var förhoppningen, måste man säga att den kommit på skam.
Första gången jag bevistade Svenska Kriminalistföreningens årsmöte, det var i april 1969, talade Holger Romander, då riksåklagare,och professorn i straffrätt Alvar Nelson över ämnet Är brottsbalken
redan omodern? (se NTfK 1970 s. 209—220). Ingen av föredragshållarna svarade direkt på frågan. Båda pekade dock på punkter där de ansåg reformer befogade. Min tolkning av deras inlägg är att de båda var vänner snarare av fortsatta partiella reformer än av totala revisoner och att de egentligen båda var på det stora hela taget nöjda med den nya lagen. (Man kan möjligen, efter en titt i backspegeln, göra reflektionen att den syn på behovet av reformer som Romander och Nelson gav uttryck för år 1969 visade sig mindre beständig än det ankar som bar upp det lagverk som var föremål för deras betraktelser.)
Och nog har det blivit åtskilliga partiella reformer, både i brottskatalogen och i påföljdsdelen. Även om det tog några år innan man kom i gång på allvar, har de straffrättsliga reformerna aldrig avstannat. Och även i denna nya epok kom Sten Rudholm, först som justitiekansler och sedan som president i Svea hovrätt, att spela en viktig roll. Vid sidan av det stora intresse Sten Rudholm alltid ägnade arbetet med remissyttranden vill jag gärna nämna den roll han spelade som ordförande i bl. a. ämbetsansvarskommittén.
Redan år 1965 antogs de första ändringarna i brottskatalogen då bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § ändrades. Denna ändring har sedan följts av en strid ström av ändringar, av nya paragrafer och av att andra paragrafer har upphävts. Av de över tvåhundra paragraferna i brottskatalogen har numera långt mer än hälften fått sin gällande lydelse efter brottsbalkens i kraftträdande. Många gånger har det varit fråga om smärre justeringar men i åtskilliga fall också förändringar som rört de grundläggande synsätten och den allmänna systematiken. Något skyddat nationalmonument har brottsbalkens straffbestämmelser sannerligen inte varit. Tvärtom har många känt sig kallade att sätta i fråga både balkens innehåll och dess uppbyggnad.
Men förändringen av den kriminalpolitiska scenen gäller inte endast och kanske inte heller främst det som blev balkens innehåll. Såväl den faktiska kriminaliteten som det kriminalpolitiska intresset har efter det att balken trädde i kraft i allt högre grad kommit att riktas mot brott som finns utanför balken. Låt mig här peka på narkotikabrotten, trafikbrotten och den ekonomiska brottsligheten. Också i detta hänseende har brottsbalken av många kommit att uppfattas som omodern. Man har ansett det vara en brist att man i balken inte lyckats fånga in åtminstone den mera frekventa grövre brottslighetsom nu finns i samhället. Som en illustration kan jag nämna att av de fängelsestraff som dömdes ut år 1987 uppemot hälften avsåg brott utanför brottsbalken. Det är bl. a. mot den bakgrunden som fängelsestraffkommittén har föreslagit att vissa centrala specialstraffrättsliga
bestämmelser skall inkorporeras med brottsbalken. Också riksdagen har uttalat sig om denna fråga och framhållit att brott med betydande straffvärde och stor allmän betydelse naturligen hör hemma i brottsbalken.
Hur det mer i detalj skulle gå till att föra in den viktigare specialstraffrätten i brottsbalken fordrar noggranna överväganden. Men jag tror för min del att klara fördelar skulle stå att vinna med en sådan lösning. Och då tänker jag inte bara på den kanske mera symboliska betydelse det kan ha att alla grövre brott är samlade i den centrala strafflagen. Detta är i och för sig viktigt — strafflagens effekter har troligen i hög grad med symbolinnehåll att göra. Men därutöver tror jag bl. a. att man skulle kunna göra vinster vad gäller straffbestämmelsernas uppbyggnad och de bättre möjligheter som skulle ges att repliera på brottsbalkens allmänna del.
Om och när en sådan reform skall genomföras är närmast en resursfråga. Också regeringskansliet arbetar under knapphetens kalla stjärna, om nu någon trodde något annat. Och det är inte säkert att ett sådant i och för sig angeläget lagstiftningsprojekt är värt så mycket att andra, kanske mera brådskande och angelägna, reformer skall få anstå.
Påföljderna
Jag hade alltså tänkt att ägna huvuddelen av mitt inlägg åt själva brottskatalogen. Men jag ser det som berättigat att ändå i all korthet nämna de delvis väsentliga förändringar som gjorts i brottsbalkens påföljdssystem sedan år 1965. Vad gäller det mer allmänna intresset för kriminalpolitiken har det väl för övrigt mera kommit att riktas mot den delen av systemet än mot frågan om vad som skall vara straffbart och mot de särskilda bestämmelserna om brotten i övrigt.
De från en principiell utgångspunkt väsentligaste ändringarna i den delen är tveklöst att de tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering har avskaffats. (Även om dessa, när de avskaffades, på sätt och vis i praktiken var mindre tidsobestämda än annat än korta fängelsestraff.) Den särskilda anstaltsbehandling vid skyddstillsyn som var en av nyheterna i brottsbalken har också tagits bort och ersatts av en — förmodligen alltför ofta begagnad — möjlighet att kombinera skyddstillsyn med ett kortare fängelsestraff; en reform som blev en större succé än vad som var avsett. Den i år införda möjligheten att i samband med skyddstillsyn döma till s. k. kontraktsvård bör också nämnas. När det gäller påföljdernas faktiska innehåll har även kriminalvårdsreformen från 1970-talets första år stor betydelse.
Bestämmelserna om psykiskt avvikande lagöverträdare har setts
över i snart 20 år utan att några stora ändringar gjorts. Jag hoppas emellertid att det riksmöte som nu pågår skall få se förslag i den delen. Det finns också goda skäl att tro att samhällstjänst i någon form kan komma att prövas även hos oss.
Straffmätning och val av påföljd
Låt mig i det här sammanhanget slutligen peka på de två nya kapitel i balken som träder i kraft vid årsskiftet. I förhållande till brottsbalkensursprungliga system innebär de nya kapitlen en från principiell och systematisk synpunkt viktig förändring.
Enkelt uttryckt var det ju så att de av brottsbalkens upphovsmän (uttrycket är berättigat, antalet medverkande kvinnor var inte stort) som ägnade sig åt påföljdssystemet, d. v. s. strafflagberedningen —helt i enlighet med den då rådande individualpreventiva synen —hävdade uppfattningen att lagen så lite som möjligt skulle styra domstolarnas val av påföljd. Detta skulle i stället ske med stor hänsyntagen till förhållandena i det enskilda fallet och med ambitionen för ögonen att påföljden skulle främja den dömdes anpassning.
Denna ambition finns förvisso kvar, särskilt vad gäller själva innehållet i verkställigheten, liksom ståndpunkten att lagen skall ge ett rejält utrymme för domstolen att låta individuella förhållanden påverka påföljdsbestämningen.
I våras beslutade emellertid riksdagen om ny lagstiftning som innebär bl. a. att brottsbalken får två helt nya kapitel; ett om straffmätning och ett om påföljdsval (prop 1987/88: 120, JuU 45, rskr 404). Bestämmelserna träder alltså i kraft vid årsskiftet. Inom departementet betraktar vi den här lagstiftningen som den från principiell synpunkt kanske mest intressanta sedan år 1965 på påföljdssidan.
I det ligger att reformen är värd ett alldeles eget föredrag, och att jag här får fatta mig helt kort. Låt mig emellertid nämna att avsikten är att främja förutsebarheten och enhetligheten i straffrättskipningen och att bidra till en god prejudikatbildning, något som jag återkommer till.
Denna reform har naturligtvis sin största betydelse på påföljdssidan. Men den är också högst relevant när det gäller brottskatalogen. Låt mig förklara vad jag menar.
Brottsbalken innebar ett viktigt uppbrott från systemet med vad som utan tvekan framstår som överlastade specialbestämmelser med brottsvarianter till vilka en särskild straffskala knöts. I stället lämnades domstolarna, också i detta avseende, en stor frihet att bedöma de enskilda fallen utifrån de särskilda omständigheterna i vart och ett av dem. Den legala styrning som erbjöds var främst de straffskalor som
var knutna till de gradindelade brotten. Genom de särskilda straffmätningsreglerna ges nu nya möjligheter att åstadkomma en sådan mera differentierad och från proportionalitetssynpunkt mer utvecklad och bättre balanserad straffmätningspraxis som en gång kanske föresvävade åtminstone vissa av brottsbalkens upphovsmän.
Översynen av straffskalorna
Detta för mig över till nästa riktigt stora projekt beträffande brottsbalken som vi nu är sysselsatta med i justitiedepartementet. Utifrån en sådan paragrafräkning som jag nyss ägnade mig åt kommer det i stort sett att till noll reducera antalet paragrafer i balken som kommer att kvarstå i sin ursprungliga lydelse. Vad jag avser är givetvis den totala översyn av balkens straffskalor som pågår på grundval av fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986:13—15) Påföljd för brott. Också de mera betydelsefulla delarna av specialstraffrätten finns med i arbetet.
Samtidigt som denna översyn görs överväger vi på nytt bestämmelserna om den villkorliga frigivningen, som ju har ändrats åtskilliga gånger sedan brottsbalken trädde i kraft. Ambitionen på den punkten är att avskaffa halvtidsfrigivningen och ersätta den med ett, förhoppningsvis obligatoriskt verkande, system där skillnaden mellan utdömd och faktisk strafftid blir mindre än den är i dag.
Jag skall inte här avslöja några hemligheter om vad vårt arbete med att se över straffskalorna kommer att resultera i. Ett skäl till det är att vi ännu inte har kommit så långt att jag vet det. Men en central kriminalpolitisk fråga är naturligtvis hur ändrade regler om villkorlig frigivning skall kunna kombineras med ändrade straffskalor för brotten på att sådant sätt att vi inte får en generell faktisk straffskärpning(jfr prop. 1987/88: 120 s. 31). Låt mig också säga att jag i och för sig delar den uppfattning som ligger bakom fängelsestraffkommitténs direktiv om behovet av att anpassa balkens straffskalor efter "de värderingar som råder i dagens samhälle" (SOU 1986: 14 s. 14). Det hindrar inte att jag mer än en gång under det nu pågående arbetet har haft anledning att reflektera över vilket genomarbetat och i det stora hela välavvägt system som balkens fäder en gång överlämnade till oss.Vad det främst finns anledning att ställa sig kritisk till är nog den i förhållande till de danska och norska systemen ibland olyckliga styreffekt som våra förhöjda straffminima ibland kan ha vid gradindelade brott.
Och sedan?
Men inte heller efter straffskaleöversynen kommer nog brottsbalkens brottskatalog att lämnas orubbad. Vi lever, som man brukar säga, i ett samhälle under snabb förvandling. Det är då också naturligt att nya samhälleliga förhållanden, nya behov och nya värderingar gör sig gällande även på strafflagstiftningens område. För närvarande pågår det arbete inom departementet bl. a. beträffande sexualbrotten, hälerilagstiftningen och det som förr kallades ämbetsansvaret, och jag tror knappast att någon av oss kommer att uppleva någon längre period när inte någon ändring i den centrala strafflagens brottsbestämmelser står på dagordningen.
Vilka slutsatser skall man nu dra av allt detta? Var brottsbalken i själva verket ett misslyckande? Var det en fåfäng dröm som balkensupphovsmän hade att i lagtext fånga och bevara obrutna traditioner?
Jag tror att dessa frågor skall besvaras nekande. Visst är det mycket som är ändrat i brottsbalken men den är långt från något kalhygge. Förhoppningsvis har de reformer som genomförts mest varit fråga om en sund och väl balanserad skogsvård (även om vissa ingrepp kanske i efterhand visat sig mindre lyckosamma eller välbetänkta). Och god skogsvård förutsätter ett gott utgångsmaterial.
Låt mig i det sammanhanget än en gång citera Alvar Nelson. Vid 1969 års debatt om brottsbalken redan var omodern framhöll han att vi, om brottsbalken inte varit så väl genomtänkt och utarbetad, inte i lugn och ro skulle kunna diskutera vad som skulle hända i framtiden och att vi genom balken fått en fast grundval för kriminalpolitiska överväganden (NTfK 1970 s. 216). Enligt min mening har de orden fortfarande full aktualitet.
Det är alltså från sådana utgångspunkter vi bör ta oss an det fortsatta straffrättsliga reformarbetet — inte i kritik och misstro utan i medvetande om att det är gårdagens erfarenheter och kunskap som är dagens verktyg för att bemästra morgondagens problem.
Ny teknik
En central uppgift gäller hur strafflagstiftningen bör anpassas till de nya produktions- och distributionsförhållanden som växer fram till följd av bl. a. datorteknikens utveckling. På vissa håll i världen har vi här sett exempel på hur teknikberusade lagstiftare sökt att kasta traditionell juridisk systematik över bord och i stället anpassa lagen efter de för dagen aktuella tekniska metoderna. Dessa försök har dock misslyckats. Väljer man en sådan väg, springer den tekniska utvecklingen snabbt ifrån lagen och lämnar stora hål och luckor efter sig.
I Sverige, liksom för övrigt i de flesta andra länder, har det varit en
medveten strävan att undvika specialregler som anknyter till en viss teknik för att i stället anpassa de traditionella brottsbegreppen till den förändrade tekniska verkligheten — eller med andra ord att bygga på den grund som rests av tidigare generationers jurister. Steg i den här riktningen har redan tagits på grundval av förmögenhetsbrottsutredningens betänkande, bl. a. beträffande bedrägeri (prop. 1985/86:65,JuU 17, rskr 121). Men viktiga reformbehov kvarstår. Vad jag främst tänker på är förfalsknings- och sanningsbrotten i balkens fjortonde och femtonde kapitel. Detta är ett område där teknikens utveckling inneburit helt nya problem för rättstillämpningen vilket dock är något helt annat än att de traditionella brottsbegreppen med nödvändighet skulle vara färdiga för soptippen.
En annan viktig uppgift för framtiden gäller den allt rikare floran av specialstraffrättsliga bestämmelser på för medborgarna viktiga områden.
När nya företeelser dyker upp i samhället leder det ofta till ny lagstiftning genom vilken statsmakterna försöker motverka problem som företeelserna för med sig. Det ligger då nära till hands att man försöker komma till rätta med problemen genom partiella åtgärder. Man riskerar att bygga upp flera regelsystem med flera myndigheter involverade i olika styrningsfunktioner. Resultatet kan lätt bli att regelsystemen inte går ihop och att man skapar en tungrodd byråkrati. Det kan i sin tur leda till stora kostnader för samhället samtidigt som regleringen blir ineffektiv. Den blir så invecklad att den inte kan efterlevas av dem som den riktar sig mot och inte kan tillämpas av de berörda myndigheterna.
Straffbestämmelser används på de allra flesta områden som en viktig sanktion. Detta kan, om samordningen inte sköts ordentligt, leda till överlappningar och inkonsekvenser i lagstiftningen. Härtill kommer att behovet av särskilda straffbestämmelser inte alltid synesövervägas tillräckligt kritiskt.
Inte minst på områden som bedöms vara politiskt viktiga, t. ex. den yttre och den inre miljön, får man lätt intryck av att man vid nylagstiftning inte i tillräcklig utsträckning tänkt på de svårigheter som kan uppkomma när de nya bestämmelserna skall tillämpas. Detta leder bl. a. till bristande effektivitet och till att bestämmelserna inte får den verkan som avsikten var. Det leder också till att det går åt onödigt mycket resurser när bestämmelserna skall tillämpas. Ofta förutsätts rättsväsendets institutioner — polis, åklagare, advokater och domstolar — utan vidare och utan tillskott av resurser klara av tillämpningen utan att det får konsekvenser på andra områden. Behoven av att utbilda t. ex. polis, åklagare, domare eller tjänstemän vid länsstyrelserna beaktas inte heller alltid.
För att komma till rätta med den här typen av problem är det nödvändigt att försöka samordna och förenkla straffbestämmelserna. Det är, som jag var inne på förut, mycket som talar för att den samordningen bör ske i den centrala strafflagen eller att denna i vart fall används som förebild när det gäller uppbyggnad och systematik.På sikt kan det alltså vara så att brottsbalken som ett gott föredöme på en genomtänkt och i stort sett väl fungerande lagstiftning kan komma att bidra till en omvandling av sig själv.
Brottsbalken och legaliteten
Låt mig slutligen något beröra en speciell fråga — nämligen lagstiftningstekniken i brottsbalken. Från många håll har den höga tekniskakvaliteten prisats. Det utesluter inte att det förekommit kritik. Denna gäller inte minst att legalitetshänsynen inte skulle ha iakttagits tillräckligt väl. Man har i det sammanhanget bl. a. pekat på följande citat från ett av straffrättskommitténs betänkanden.
"Söker man i lagtexten klargöra allehanda gränsfall, bliva emellertid beskrivningarna lätt alltför invecklade och läroboksmässiga, och det är fara värt att lösningen av sällsynta gränsfall kan bortskymma själva de praktiskt betydelsefulla huvudfall, som lagrummet framför allt avser att träffa. Kommittén har sökt använda en enkel och lättbegriplig lagtext, som direkt för tanken på dedär med avsedda huvudfallen. För bedömande av gränsfallen får man i viss utsträckning lita till det uttryck för lagens anda och mening, som kommittén sökt att få fram genom själva uppställningen av lagstiftningen. En fullständig lösning av alla tänkbara fall är i alla händelser icke möjlig att giva i lagtexten, utan framdeles uppkommande oförutsedda frågor måste lämnas att tolkningsvis lösas. Det kan då ofta vara bättre att till ledning för tolkningen hava ett otvetydigt uttryck för lagens allmänna anda och mening än en noggrann detaljreglering, som gjorts utan tanke på den föreliggande frågan". (SOU1940:20 s. 66f).
För många har den inställning som återspeglas i detta citat framstått som en alltför låg ambitionsnivå när det gäller att tillgodose legalitetsprincipen. Jag kan i viss mån hysa förståelse för det. Jag tror att det är viktigt att vara öppen för förslag om hur legalitetshänsynenskall kunna tillgodoses bättre. En möjlighet som förmögenhetsbrottsutredningen på sin tid pekade på är att i lagstiftningen i högre grad använda sig av legaldefinitioner när det gäller särskilt väsentliga begrepp (se SOU 1983:50). En annan är den kodifiering av legalitetsprincipen som fängelsestraffkommittén föreslagit i sitt slutbetänkande och som kommittén beskriver som ett förbud mot analogisk tillämpning.
Lagstiftning och rättstillämpning
Samtidigt vill jag varna för en alltför stor tro på att alla straffrättsliga problem bäst löses genom lagstiftning. Det är en gammal dröm att på straffrättens område åstadkomma en lagstiftning som tillåter en mer eller mindre automatisk och säker rättstillämpning. I dagens samhälle får denna dröm näring av bl. a. datateknikens utveckling. Men drömmen går inte att förverkliga, och den är knappast ens önskvärd som ett ideal att sträva mot.
Omöjligheten ligger i att det inte finns någon naturlig övergång från verklighet till språk. Lagtexter kommer alltid att behöva tolkas. Det tveksamma i önskvärdheten har sin bakgrund i straffrättskipningensuppgifter. Om det är något som skiljer straffrättskipning från annan rättskipning, är det kanske att moraliska och etiska frågor gör sig starkare gällande än på många andra områden. Avgörandena kan inte ses endast från aspekten lag enligt eller inte, utan aspekten rätt eller fel följer och färgar tillämpningen. Detta är inte heller något som vi bör försöka förhindra. Tvärtom tror jag att det är nödvändigt att straffrättskipningen har kontakt med människors uppfattning om rättvisa och rimlighet. Men då måste också lagstiftaren inse att han inte förmår att överblicka och värdera alla olika tänkbara variationer av beteenden och omständigheter som verkligheten kommer att erbjuda.
Vad jag nu berört kan vara en viktig faktor också när det gäller förtroendet och respekten för våra domstolar. När problem uppkommer i rättsväsendet finns det på många håll en tendens att alltid ropa på lagstiftaren för att uppnå bot och bättring. Men lagstiftning är ofta ett trubbigt och oprecist instrument. Domstolarna och rättstillämpningen är inte sällan bättre skickade att lösa nya och oväntade problem. Vill vi upprätthålla och stärka respekten för domstolarna, tror jag att lagstiftaren skall anförtro domstolarna sådana uppgifter och att domstolarna skall vara beredda att axla det ansvaret.
Det är viktigt att inse att vad jag nu sagt inte innebär att vi skulle ställa lägre krav på lagstiftningens innehåll och utformning. Men om vi vill trygga en levande och hög rättskultur, är det inte möjligt att bygga på endast ett inslag i rättsbildningen. Domstolarna behöver visserligen klar och tydlig lag som utformats med respekt för och hänsyn till traditionell rättskultur. Men lagstiftaren kommer, oavsett paragrafernas utformning, alltid att stå sig slätt, om det inte finns en skicklig och kvalitativt högtstående yrkeskår som kan tillämpa reglerna med förstånd och insikt.
Domstolarnas roll
Lagstiftning och rättstillämpning skall alltså naturligtvis inte ses som oberoende utan som kompletterande delar av rättssystemet. Uppgiften är att finna en bra balans som tar till vara de fördelar i fråga omrättsbildningen som var och en av dem erbjuder. För egen del är jaginte övertygad om att brister i fråga om hänsynen till legalitetsprincipen är vårt största problem i det hänseendet. Minst lika viktigt är att skapa bättre förutsättningar för domstolarna att aktivt och självständigt bidra till straffrättens utveckling. Det är bl. a. mot den bakgrunden som jag för egen del anser att det arbete som nu pågår inom departementet kring processen i högsta domstolen är en av de från allmän rättspolitisk synpunkt viktigaste frågorna för närvarande. Det finns enligt min mening ett starkt behov, och det inte bara inom straffrätten, att stärka domstolarnas ställning när det gäller rättsbildningen.
Men det förutsätter å andra sidan att vi är beredda att förutsättningslöst och fördomsfritt pröva om alla de uppgifter som i dag ligger på domstolarna verkligen skall ligga kvar där. Sverige är domartätt, och det är även av andra skäl knappast aktuellt att bygga ut domstolarna ytterligare. Och, handen på hjärtat, behöver vi verkligen använda domstolarna till allt de sysslar med i dag? Nej, domstolarna är en kvalificerad resurs som i princip skall syssla bara med sådant som de är särskilt lämpade för och som kräver den höga kvalitet som domstolsprövningen erbjuder.
Det här är i och för sig ingen ny tanke. Vi har under många år försökt lasta av domstolarna mindre kvalificerade uppgifter, t. ex. på brottmålsområdet. Men jag tror att det är viktigt att vi nu anstränger oss för att gå vidare på sådana vägar. Vad bör ankomma på domstolarna och vad kan med fördel anförtros andra samhällsorgan? Mot bakgrund av sådana överväganden bör sedan frågan ställas på vilka nivåer och i vilka former domstolsuppgifterna skall skötas och vilken organisation som är lämplig för det. Jag tror för övrigt att ett sådant utvecklingsarbete kan få klart gynnsamma effekter även för rekryteringen och de allmänna arbetsförhållandena i domstolarna. Ju mera kvalificerade arbetsuppgifterna blir och ju mera meningsfulla de ter sig, desto större blir rimligen tillfredsställelsen och trivseln i arbetet och desto bättre blir arbetsmiljön i vid mening. Och domstolarnas anseende kommer att öka.
Uttryckt i sådana här positiva festtalstermer är det nog lätt att få gehör för tankar av detta slag. Operationen är emellertid ingalunda enkel. Den kommer med all säkerhet att fordra beslut som ter sig kontroversiella och vid vilka det alltid kommer att finnas särintressen som kan resa icke oberättigade invändningar.
Men jag känner mig övertygad om att operationen likväl är nödvändig för att domstolarna på sikt skall kunna bevara sin kvalité och sin attraktionskraft på bra personal. Jag tror också att operationen är möjlig, om vi bara kan bevara sinnet för proportioner och på det viset hålla det nödvändiga målet i sikte.
Tankar på att utveckla domstolarnas roll och bidrag till rättsutvecklingen har också varit viktiga vid arbetet med de nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval som jag berörde tidigare. Särskilt när det gäller straffmätning har vi nästan helt saknat argumenterad vägledande rättspraxis, trots att lagstifningens tystnad ger både utrymme och behov för sådan vägledning.
Den som vänder sig till de nya reglerna för att få ett klart och otvetydigt svar på hur påföljden kommer att bli i det enskilda fallet kommer dock att bli besviken. Bestämmelsernas främsta uppgift är inte att binda och låsa rättstillämpningen. De skall i stället skapaunderlag för en mera strukturerad och tydligare argumentering, och därmed bidra till prejudikatbildning och rättsutveckling genom praxis. På så sätt främjas på sikt viktiga rättsliga värden som bl. a. förutsebarhet och proportionalitet.
Det finns en rad områden inom samhällslivet där vi behöver enkla, klara och preciserade regler som inte kräver några djupare överväganden eller funderingar för sin tillämpning. Ordningsregler av det slaget är emellertid knappast någon god förebild för central strafflagstiftning. Straffrättskommitténs uttalade ambition att inrikta sig på huvudfallen men att åt rättstillämpningen överlämna lösningen av gränsfall tror jag mindre bör läsas som en brist på hänsyn till legalitetsprincipen än som en realistisk insikt om det för varje rättssamhälle viktiga behovet av fria och kvalitativt högtstående domstolar som är beredda att ta ett eget ansvar för att värna och utveckla rättssamhället.
Straffet är statens yttersta maktmedel mot medborgarna. Det måste användas med urskiljning och omdöme. Detta ställer höga krav på både lagstiftning och tillämpning. Få har som Sten Rudholm, både som lagstiftare och som domare, förmått att motsvara dessa krav. Rättssystemet är och kommer alltid att vara under förvandling. Dess stadga och livsnerv kommer dock alltid att finnas i de erfarenheter, de kunskaper och det föredöme som tidigare generationer förmått att föra över till oss.