Rätten att påkalla fastighetsreglering*

 

av f. d. hovrättspresidenten TORE LANDAHL

 

I rättsfallet NJA 1987 s. 730 berörs några centrala regler för fastighetsreglering. I rubriken till rättsfallet slås fast en rättsgrundsats av innebörd att ägare av styckningslott, som samtidigt ansökt om avstyckning och överföring genom fastighetsreglering av mark från en angränsande fastighet, inte ansetts ha rätt att påkalla fastighetsregleringen, eftersom han inte var ägare av fastighet. Avgörandet i HD beslöts med 3 röster mot 2. Under målets behandling i olika instanser hade sökanden fått bifall till sin ansökan om fastighetsbildning. För samma utgång hade även de två remissinstanser som hörts i målet — överlantmätaren i länet och lantmäteriverket — uttalat sig, liksom föredragande revisionssekreteraren. Med hänsyn till att HD-majoriteten sålunda varit ganska ensam om sin åsikt finns det anledning att närmare skärskåda dess motivering och diskutera den antagna rättsgrundsatsen och de konsekvenser denna kan få i det praktiska rättslivet.

 

Fakta i målet
Sörbyn i Bodens kommun är belägen ca 25 km norr om Boden. Inom byn finns byggnader för såväl jordbruksändamål som för småindustri och en ganska omfattande bostadsbebyggelse. Kommunen har för byns centrala del anlagt vatten- och avloppsledningar. Tätbebyggelse föreligger, men någon fastställd detaljplan finns inte. Däremot finns det en områdesplan som antagits av kommunfullmäktige 1980.
    Bertil S. har sin utkomst genom arbete på föräldragården Sörbyn 36: 1. Han har önskat att bygga sig ett bostadshus inom denna fastighet. Detta har emellertid ansetts strida mot områdesplanen och de lämplighetsbedömningar som gjorts av byggnadsnämnden. I stället förvärvade Bertil och hans hustru Marie ett område om 619 kvm från den Lars N. tillhöriga fastigheten Sörbyn 37: 2. Lars och Bertil ansökte gemensamt om avstyckning av området. Vid förrättningen utvidgade

 

*) Artikeln är en bearbetning av ett föredrag som hållits vid en av domstolsverket anordnad konferens för fastighetsdomare i Karlskrona den 26 oktober 1988. 1—39-161 Svensk Juristtidning

 

2 Tore LandahlBertil ansökan till att avse även överföring genom fastighetsreglering till styckningslotten av ett område om 520 kvm av den angränsande fastigheten Sörbyn 2: 3. Denna fastighet ägs av Inga-Britt A jämte fyra andra personer. Genom förrättningen skulle på så sätt bildas en ny fastighet om 1139 kvm. Inga-Britt och de övriga ägarna av Sörbyn 2: 3 motsatte sig detta yrkande med hänvisning till att de kunde komma att ha önskemål om tomtplatser inom den egna fastigheten. Möjligheterna härtill skulle äventyras om fastighetsregleringen genomfördes. De hävdade att Bertils planerade nybygge borde kunna genomföras inom Sörbyn 36:1, som ägdes av Bertils far. I målet gjorde de gällande att Bertil och Marie ej varit behöriga att söka fastighetsreglering eftersom de inte ägde en registerfastighet utan bara en styckningslott.

 

Tillämpliga lagrum och motiv
Fastighetsbegreppet är av väsentlig betydelse för bedömningen av målet. I FBL finns inte någon definition av begreppet. En sådan fanns emellertid i fastighetsbildningskommitténs förslag och hade där formulerats så: Med fastighet förstås i denna lag sådan enhet som är i registret redovisad som särskild fastighet. — Regeln, som hade tagits upp i 2 kap. 1 § av kommitténs förslag, kom ej att inflyta i propositionen till FBL. Departementschefen motiverade detta utförligt (prop. 1969:128 s. B 879 f). Huvudinvändningen var att den föreslagna regeln närmast förde tanken till statiska förhållanden. Därjämte framhölls att man måste räkna med att fastighetsregistret — trots en planerad reform —alltjämt skulle ha en del brister som först successivt kunde avhjälpas. Departementschefen uttalade vidare: "Jag är för min del tveksam om det är lämpligt att ange fastighetsbegreppet på sådant sätt att registreringen blir avgörande för vad som skall anses som fastighet. Min tveksamhet bottnar främst däri, att man vid fastighetsbildning och fastighetsbestämning med hänsyn till bestående förhållanden i vissa fall har behov av att behandla egendom som fastighet fastän registrering inte skett men förhållandena är sådana att egendomen enligt registreringsbestämmelserna skall registreras som särskild fastighet. Enligt min mening bör fastighetsbegreppet vid tillämpningen av FBL ha den vidare innebörden att det skall innefatta, förutom vad som införts i registret, egendom som enligt registreringsbestämmelserna skall införas i registret."
    Rätten att påkalla fastighetsreglering har reglerats i 5 kap. 3 § FBL. I första stycket, som är den regel som är tillämplig i målet, heter det att rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som beröres av regleringen. I motiven till detta stadgande finns inte något uttalande av betydelse för det nu aktuella fallet.

 

Rätten att påkalla fastighetsreglering 3    De olika åtgärder som kan företas vid fastighetsreglering anges i 5 kap. 1 § FBL. Där sägs det att genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från en fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet bildas samt servit utbildas, ändras eller upphävas. Fastighetsreglering, som är det enda institutet för ombildning av fastighet, kan alltså avse tre olika åtgärder: marköverföring, servitutsåtgärder och samfällighetsåtgärder.
    Eftersom motiven till 5 kap. 1 § spelat en stor roll för HD:s avgörande finns det anledning här närmare redovisa dessa. Departementschefen uttalade bl. a. följande (prop. 1969:128 s. B 334 f). Genom marköverföring öppnas möjligheter till ett rationellt fastighetsbildningsförfarande och det kan väntas att marköverföringen kommer att få stor praktisk betydelse. I betydande utsträckning kommer detta förfarande att kunna ersätta avstyckning och sammanläggning. Departementschefen ansåg emellertid inte att det var behövligt att i lagtexten särskilt ange dessa användningsområden för fastighetsregleringsinstitutet, vilket ifrågasatts av en remissmyndighet.
    Det är särskilt två stycken i motiven som diskuterats av HD och det kan vara lämpligt att här in extenso återge dessa:
    "Överföring av mark kommer i flertalet fall att äga rum mellan enheter som utgör självständiga fastigheter. Med fastighet förstås här sådan enhet som i fastighetsregistret är redovisad som särskild fastighet. Viss fast egendom skall enligt gällande bestämmelser inte redovisas i fastighetsregister och utgör således inte fastighet. Så är f. n. fallet med allmänt vattenområde och sådan gatumark m. m. inom stadsregisterområden som tillhör kommunen och är upptagen i bihang C till stadsregistret. För att områden av nämnda slag skall kunna ingå i fastighetsreglering krävs att de registrerats som fastigheter. I varje fall bihang C-områden torde komma att tas upp i fastighetsregister i samband med den reform av fastighetsregistreringen som förbereds.
    Vid förrättning kan uppkomma behov av att kombinera avstyckning med fastighetsreglering. Den omständigheten att styckningslott inte formellt utgör självständig fastighet innan den registrerats hindrar inte att styckningslotten vid den kombinerade förrättningen behandlas som sådan enhet som avses i denna paragraf. Till styckningslotten kan sålunda vid den kombinerade förrättningen överföras sådan andel i samfällighet som hör till annan fastighet än stamfastigheten. Som kommittén i annat sammanhang framhållit är det vid sådan förrättning även möjligt att till förmån för styckningslott lägga servitut på annan fastighet än sådan som berörs av delningen."

 

4 Tore LandahlRemissyttrandena
Överlantmätaren i Norrbottens län anförde i yttrande till fastighetsdomstolen bl. a. följande. Initiativ till avstyckning kan enligt 10 kap. 6 § FBL tas av den som förvärvat det område som skall avstyckas. Denna styckningslott utgör en fastighet för sig i och med att fastighetsbildningsbeslut tas. Ägaren till denna fastighet har därigenom även rätt att begära fastighetsreglering för att åstadkomma en förbättring av fastigheten. Dessa två steg sker naturligt i en och samma förrättning. Den överklagade förrättningen strider enligt överlantmätaren ej mot reglerna i 5 kap. 1 § 1 st. FBL.
    Lantmäteriverket uttalade i ett av HD infordrat yttrande bl. a. följande. Att en styckningslott kan behandlas som en fastighet vid en fastighetsreglering som utförs i kombination med avstyckningen grundas enligt verket på en tolkning av 5 kap. 1 § FBL. Som exempel på fastighetsreglering berörande styckningslott anges i FBL-propositionen visserligen endast bildande av servitut och överföring av andel i samfällighet. Det finns emellertid ingen rimlig anledning att inte betrakta marköverföring på samma sätt. En sådan tolkning torde också vara fast etablerad i praxis, säger lantmäteriverket vidare. Därefter diskuterar verket frågan om det i propositionen förda resonemanget i anslutning till 5 kap. 1 § FBL endast avser det fall där avstyckningen kan genomföras också utan fastighetsreglering, dvs. fall där styckningslotten redan i befintligt skick är godtagbar. Fall där avstyckningen för sitt genomförande kräver att också fastighetsreglering kommer till stånd skulle då falla utanför det förda resonemanget. En sådan tolkning av propositionsuttalandena är emellertid enligt lantmäteriverkets mening inte rimlig. Uttalandena torde hittills inte ha tolkats på det sättet. Om en restriktivare tolkningslinje skulle varit åsyftad borde den ha kommit till uttryck i propositionstexten. Lantmäteriverket hävdade alltså att det var möjligt för styckningslottens ägare att vid förrättningen begära fastighetsreglering och att villkoret i 5 kap. 5 § 1 st. FBL inte utgör hinder i det avseendet.

 

Högsta domstolens skäl
Givetvis har underinstansernas skrivningar stort intresse i saken, men det skulle föra för långt att här redovisa dessa. Jag kommer därför att ta upp endast HD-majoritetens skäl och kommentera dessa efter hand.
    Inledningsvis uttalar HD att frågan i målet närmast gäller huruvida fastighetsreglering sökts av någon som varit behörig därtill, så att ansökningen kunnat läggas till grund för den fastighetsreglering som genomförts i samband med avstyckningen.
    Det finns anledning fråga sig om HD angripit problemen i rätt

 

Rätten att påkalla fastighetsreglering 5ordning. Det rör sig ju om två frågor i målet, nämligen avstyckning och fastighetsreglering. Man kan ifrågasätta om det då inte är riktigast att börja domskälen med att pröva avstyckningen och sedan eventuellt gå vidare med fastighetsregleringsfrågan. Nybildning av en fastighet genom avstyckning måste ju vara en förutsättning för att denna fastighet skall kunna ombildas genom fastighetsreglering. Den omständigheten att allt detta äger rum i en kombinerad förrättning befriar inte fastighetsbildaren från skyldigheten att hålla begreppen isär och ta sakerna itur och ordning. Frågan skall närmare beröras här nedan.
    HD redogör härefter för parternas ståndpunkter och vissa lagregler utan särskilt intresse för den diskussion som här skall föras.
    I femte stycket av referatet refererar HD 5 kap. 3 § FBL, enligt vilken rätten att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som berörs av regleringen.
    I nästa stycke tar HD upp frågan om fastighetsbegreppet och konstaterar att FBL inte innehåller någon definition av detta. HD återger uttalandena i motiven sådana dessa redovisats här ovan. HD konstaterar sålunda att enligt departementschefens mening borde fastighetsbegreppet vid tillämpningen av FBL ha den vidare innebörden att det skulle innefatta, förutom vad som införts i registret, egendom som enligt registreringsbestämmelserna skulle införas i registret.
    Helt abrupt formulerar HD härefter en slutsats: Det avstyckade området av fastigheten Sörbyn 37: 2 utgör inte någon fastighet i den mening detta begrepp används i FBL. Enligt ordalydelsen i 5 kap. 3 § 1 st. FBL har således Marie och Bertil inte varit behöriga att ansöka om fastighetsreglering.
    HD:s slutsats hänger helt i luften, utan anknytning till redogörelsen för fastighetsbegreppet. Det går inte att tala om "det avstyckade området" utan att först ta ställning till avstyckningsfrågan. Man kan väl inte tro att HD menat att den av fastighetsbildningsmyndigheten beslutade avstyckningen alltjämt är gällande. Hur därmed än må förhålla sig kan man kräva att domstolen förklarar varför avstyckningslotten — den term som bör användas i detta sammanhang — inte kan uppfattas som egendom som enligt registreringsbestämmelserna skall införas i fastighetsregistret.
    Det finns anledning att i detta sammanhang närmare beröra frågan om avstyckningen. Av referatet i NJA får anses framgå att styckningslottens areal är för liten för att lämplighetskravet i 3 kap. 1 § FBL skall anses uppfyllt. I denna typ av kombinerad förrättning är det emellertid inte rimligt att sätta kravet på styckningslotten så högt att den skall uppfylla dessa krav redan före regleringsåtgärderna. Lantmäteriverket har i sitt yttrande tagit upp frågan om vilka krav på lämplighet som

 

6 Tore Landahlskall ställas på styckningslotten vid en kombinerad förrättning. Verket uttalar därvid att det i praxis torde anses som helt klart att det är möjligt att tillägga en styckningslott ett servitut på en grannfastighetgen om fastighetsreglering, såväl i fall då ett sådant servitut är en nödvändig förutsättning för genomförandet av avstyckningen som ifall då servitutet inte är en absolut förutsättning för avstyckningen. Dissidenterna har i anslutning härtill uttalat att det inte kan komma ifråga att på denna punkt nu underkänna förarbetsuttalandena och den praxis som sålunda utbildat sig.
    Här är det bara att tillägga att HD-majoriteten över huvud inte anfört något sakligt stöd för att kravet på lämplighet skulle ställas högre än vad dissidenterna och lantmäteriverket hävdat.
    FBL accepterar successiv fastighetsbildning enligt de regler som upptagits i 3 kap. 9 § FBL. Det är naturligt att betrakta det som sker vid en kombinerad förrättning som successiv fastighetsbildning. Vad som är anmärkningsvärt i detta sammanhang är att HD-majoriteten över huvud inte diskuterat lämplighetskravet i materiellt hänseende. Här skulle funnits utrymme för en sådan diskussion, framför allt om man — eventuellt med tillämpning av 3 kap. 9 § FBL — kunde finna en lämplig avgränsning av fall som uppfyller kravet att utgöra en enhet vid fastighetsreglering. HD har beklagligtvis försummat tillfället att på ett konstruktivt sätt bidra till rättstillämpningen i en praktiskt viktig fråga.
    Av det ovan återgivna uttalandet i motiven till 5 kap. 1 § FBL framgår att det inte är den faktiska registreringen som avgör om en styckningslott skall kunna ingå som en enhet vid fastighetsreglering (prop. s. B 334). Däremot är det — som förut framhållits — viktigt att hålla isär de olika fastighetsbildningsåtgärderna. Såsom överlantmätaren framhållit i sitt yttrande i målet utgör styckningslotten en fastighet för sig i och med att beslut om fastighetsbildning sker. Genom avstyckningen nybildas sålunda en fastighet. I samma förrättning ombildas därefter denna nybildade fastighet genom marköverföring eller annan regleringsåtgärd, t. ex. servitutsbildning. En registrering under pågående förrättning skulle i och för sig kunna ske, men den skulle inte fylla något praktiskt behov.
    I detta sammanhang finns anledning erinra om bestämmelserna i 19 kap. 1 och 2 §§ FBL. Departementschefen har i anslutning till dessa paragrafer uttalat bl. a. att det är viktigt att fastighetsregistret klart visar vilka åtgärder som skett vid förrättningen. Han fortsätter: "Om t. ex. marköverföring och avstyckning skett samt servitut bildats vid en och samma förrättning, måste alla tre åtgärderna noteras på ett tydligt sätt. (19 kap.) 2 § första stycket innefattar ett uttryckligt påbud

 

Rätten att påkalla fastighetsreglering 7om att sådan uppgift som avses i 1:2 skall införas i registret och en anvisning om att uppgiften skall vara fullständig från de synpunkter jag nu har berört" (prop. s. B 944 f).
    Enligt min mening pekar detta motivuttalande — som ej berörts av HD — på att departementschefen ansett att marköverföring skall kunna ske till en styckningslott i samma förrättning som avstyckningen sker. Uttalandet kompletterar de ovan citerade uttalandena i anslutning till 5 kap. 1 § FBL och ger ytterligare underlag för den tolkning av dessa som dissidenterna gjort.
    För att återgå till HD-majoritetens skäl kan man konstatera att dessa i fortsättningen upptar argument som syftar till att stödja den tolkning av ordalydelsen i 5 kap. 3 § FBL som nyss gjorts.
    Det första stödet anser sig HD finna i en jämförelse mellan 5 kap. 3 § första stycket och 10 kap. 6 § FBL. I det sistnämnda stadgandet heter det att avstyckning kan ske dels på ansökan av fastighetens ägare dels — när det som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genomköp eller annat förvärv — på ansökan av såväl förvärvaren som fångesmannen. HD konstaterar att denna senare föreskrift om rätt för ägare av styckningslott att söka avstyckning saknar motsvarighet när det gäller fastighetsreglering. Den nu angivna skillnaden stöder enligt HD den slutsats som kan dras redan av ordalydelsen av 5 kap. 3 § 1 st. FBL, nämligen att Marie och Bertil såsom ägare av styckningslotten inte varit behöriga att påkalla den fastighetsreglering som är en förutsättning för att någon fastighet skall kunna bildas.
    Enligt min mening är HD:s resonemang inte hållbart av följande skäl. När det i 10 kap. 6 § 1 st. sägs att avstyckning kan ske på ansökan av fastighetens ägare är det uppenbart att därmed avses styckningsfastighetens ägare. Om denne sålt styckningslotten är förvärvaren av styckningslotten inte att betrakta som ägare av fastighet förrän avstyckningen beslutats av fastighetsbildningsmyndigheten och därigenom fått karaktär av egendom som skall införas i fastighetsregistret. Därför har lagstiftaren varit tvungen att formulera sig så tydligt som skett i 10 kap. 6 § 2 st. FBL. Som jag förut framhållit är läget annorlunda vid fastighetsreglering i samband med kombinerad förrättning. Det hade visserligen varit bra från klarhetssynpunkt om 5 kap. 3 § FBL hade innehållit ett motsvarande stadgande som det finns beträffande avstyckning. Men enligt mitt sätt att se är det inte behövligt eftersom FBL:s terminologi är klart redovisad i propositionen.
    Man kan här ställa sig frågan varför HD-majoriteten inte i detta sammanhang berört även 12 kap. 8 § FBL där initiativrätten till sammanläggning behandlas. När där uttalas att sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare så avses därmed även ägare av

 

8 Tore Landahlstyckningslott som utgör sammanläggningsobjekt. Dissidenterna har i sitt votum berört reglerna i 12 kap. FBL och påpekat att det i 1 § 1 st. angivits att vad som sägs om fastighet som sammanläggs med annan även gäller del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning utbryts för sammanläggning. Motsvarande bestämmelse saknas när det gäller förening av avstyckning och fastighetsreglering i samma förrättning, konstaterar dissidenterna. För att en sådan kombinerad förrättning skall vara möjlig är emellertid en motsvarande tillämpning av begreppet fastighet i bestämmelserna om fastighetsreglering nödvändig, något som dissidenterna anser förutsatt i förarbetena. Enligt dissidenterna framstår en sådan analogi som inte bara tillåten utan tämligen självklar.
    HD-majoritetens slutsats av jämförelsen med 10 kap. 6 § FBL framstår i belysning av det nu anförda inte som hållbar.
    HD ställer därefter frågan om styckningslottens ägare varit behöriga påkalla förrättningen på den grunden att det område som uppkommer genom den kombinerade förrättningen kan utgöra en självständig fastighet. HD analyserar regeln i 2 kap. 2 § FBL om gemensam handläggning och konstaterar att denna regel inte ger stöd för att frågan om initiativrätt vid kombinerad förrättning skall bedömas med beaktande av vad som kan bli resultatet av ett kombinerat fastighetsbildningsbeslut. Man får så att säga inte börja med att titta i facit. Denna tolkning av 2 kap. 2 § 2 st. synes invändningsfri, men man kan knappast tillmäta argumentet någon nämnvärd relevans i tolkningsfrågan.
    Nästa led i HD:s slutledningskedja är en diskussion av motiven till 5 kap. 1 § FBL. HD:s sätt att återge departementschefens uttalanden är av särskilt intresse. Så här skriver HD: "Departementschefen anförde därvid först att överföring av mark, som är den mest betydelsefulla åtgärd som kan företas vid fastighetsreglering, i flertalet fall skulle komma att äga rum mellan enheter som utgjorde självständiga fastigheter. Med fastighet förstods därvid enligt departementschefen sådan enhet som i fastighetsregistret var redovisad som särskild fastighet. Vid förrättning kunde emellertid uppkomma behov av att kombinera avstyckning med fastighetsreglering. Den omständigheten att styckningslott inte formellt utgjorde självständig fastighet innan den registrerats skulle emellertid enligt departementschefen inte hindra att styckningslotten vid en kombinerad förrättning behandlades som sådan enhet som avsågs i §:n. Till styckningslotten kunde sålunda vid den kombinerade förrättningen överföras sådan andel i samfällighet som hörde till annan fastighet än stamfastigheten. Departementschefen menade att det också var möjligt att till förmån för styckningslott lägga servitut på annan fastighet än sådan som berördes av delningen."

 

Rätten att påkalla fastighetsreglering 9    HD:s konklusion lyder: Av departementschefens uttalande synes kunna utläsas att departementschefen även i detta sammanhang höll fast vid principen, att med fastighet i första hand förstås sådan enhet som är redovisad som särskild fastighet i fastighetsregistret. I belysningav vad som enligt det förut anförda avses med fastighet i FBL måste antas att departementschefen inte avsett att vid kombination av avstyckning och fastighetsreglering ägaren av styckningslotten skulle ha en självständig rätt att påkalla fastighetsregleringen.
    HD:s formuleringar speglar den osäkerhet som domstolen uppenbarligen känt vid tolkningen av motiven. Man använder uttryck som"synes kunna utläsas" och "måste antas". Varje erfaren rättsfallsläsare vet ju hur lite substans det finns i sådana formuleringar.
    En anmärkning av mera allvarlig beskaffenhet är att HD uppenbarligen förbisett uppbyggnaden av texten i den åberopade propositionen. Jag har här ovan inledningsvis återgett ett exakt utdrag av motivtexten. Därav framgår att departementschefen i första stycket behandlat frågan hur man skall förfara med några aparta typer av fast egendom, såsom allmänt vattenområde och s. k. bihang-C-områden. Som bakgrund till just denna framställning återfinns det av HD i skälen åberopade uttalandet att överföring av mark i flertalet fall skulle komma att äga rum mellan enheter som utgjorde självständiga fastigheter. Poängen är ju just att de här behandlade aparta områdena inte redovisats i fastighetsregistret som fastigheter, och departementschefen vill ge den anvisningen att registrering måste ske innan man fastighetsreglerarområdet. Detta första stycke har alltså inte alls med kombinerade förrättningar att skaffa, och det är att göra våld på texten att åberopa uttalandena i första stycket för att få fram ett stöd för sin tolkning när det gäller sådana förrättningar.
    Om man därför som sig bör håller sig till andra stycket i motivtexten kan man konstatera att där finns klart utsagt att en styckningslott skall kunna behandlas som fastighet oaktat registrering inte skett. Att HD likväl ansett sig kunna utläsa motsatsen är svårt att förstå. Någon motsägelse mellan lagtext och motiv föreligger inte.
    Vad nu sagts skall ses även i belysning av den utförliga analys av motivuttalandena som dissidenterna gjort och som väl belyser hur de kombinerade förrättningarna avsetts skola fungera.
    Man kan naturligtvis fråga sig om departementschefen ansett att initiativrätten skulle behandlas på ett annat sätt än de egentliga regleringsåtgärderna. Något uttalande om hur man skall se på just initiativrätten vid de kombinerade förrättningarna finns inte i motiven. Det är knappast rimligt att tolka motivens tystnad på denna punkt så att initiativrätt för styckningslottens ägare skulle vara utesluten. Om så

 

10 Tore Landahlskulle vara fallet, måste man fråga sig hur lagstiftaren tänkt att fastighetsregleringen skall komma till stånd och åtgärderna vidtagas. Det är alldeles klart att motiven här har skrivits med sikte främst på bildande av bostadstomter. I flertalet sådana fall är det därvid naturligt att räkna med att styckningslottens ägare är den som tar initiativ till fastighetsreglering. Man kan ju bara tänka på alla de fall då komplettering med ett vägservitut behövs. Om departementschefen haft den uppfattningsom HD tillskrivit honom så hade man verkligen kunnat kräva att han klart sagt ifrån. Enligt min mening har man goda skäl att tolka motivens tystnad på denna punkt tvärt emot vad HD kommit fram till.
    Sammanfattningsvis anser jag HD:s slutsats att departementschefen inte avsett att vid kombinerad förrättning styckningslottens ägare skulle ha en självständig rätt att påkalla fastighetsregleringen är felaktig.
    HD har efter sin analys av motivuttalandena tillagt några ytterligare argument. Därvid börjar HD med att återge ett uttalande av lantmäteriverket i vilket nämnts att det i praxis ansetts möjligt att tillägga en styckningslott ett servitut på en grannfastighet genom fastighetsreglering, både i det fallet då ett sådant servitut är en nödvändig förutsättning för genomförandet av avstyckningen och i det fallet då servitutet inte är en absolut förutsättning för avstyckningen.
    HD:s argumentering i anslutning härtill lyder som följer: "En tillämpning enligt det anförda kan i många fall framstå som praktisk och överensstämmande med att FBL utformats så att den vid tillämpningen skall ge utrymme för en avsevärd rörelsefrihet. Emellertid måste också beaktas att fastighetsreglering kan innebära att en enskild markägare tvingas avstå mark till en annan. En vidsträckt tillämpning av reglerna om initiativrätt medför en motsvarande utvidgning av möjligheterna till tvångsförvärv av mark enskilda emellan. Detta utvisas också med all tydlighet av situationen i det nu aktuella målet, där förvärvare av en styckningslott med den av lantmäteriverket förfäktade tolkningen av FBL skulle kunna tvångsvis erhålla en del av en angränsande bestående fastighet, trots att ägarna av denna senare fastighet enligt vad de uppgivit i målet skulle själva vilja utnyttja området förbebyggelse. I detta sammanhang kan också uppmärksammas att den initiativrätt till fastighetsreglering som enligt 5 kap. 3 § 2 st. FBL tillkommer förvärvare vid expropriation eller liknande tvångsförvärv är begränsad. I förarbetena har uttalats att den rätt att påkalla fastighetsreglering som tillerkänts expropriant eller liknande företagare strängt begränsas genom det syfte som regleringen måste ha, nämligen att undanröja eller minska olägenhet av expropriationen eller åtgärden. Exproprianten får enligt motiven inte befatta sig med andra fastighets-

 

Rätten att påkalla fastighetsreglering 11bildningsfrågor än sådana som har ett direkt samband med expropriationsföretaget."
    HD:s slutkläm: "Av det anförda framgår att övervägande skäl talar för att, i överensstämmelse med ordalagen i 5 kap. 3 § FBL, rätt att påkalla fastighetsreglering i ett fall som det förevarande tillkommer endast ägare av fastighet. Till följd härav har Marie och Bertil såsom ägare av enbart ett område inte ägt påkalla den omtvistade fastighetsregleringen. Denna skall därför undanröjas. Som följd härav skall också avstyckningen undanröjas."
    HD har i detta avsnitt inte nöjt sig med att, såsom hittills, tolka regeln i 5 kap. 3 § 1 st FBL i belysning av förarbetena utan ställer den i praxis förekommande tillämpningen under granskning och pekar på de äventyrligheter denna kan leda till. Lite motvilligt medger HD att tillämpningen i praxis i vissa fall — sannolikt tänker man då på servitutsbildning — framstår som praktisk. Men det som förskräcker HD är att FBL skulle göra det möjligt att med tvång komma över en grannes mark och uppenbarligen anser HD det angeläget att begränsa denna möjlighet. Enligt HD:s skrivning innebär det en vidsträckt tillämpning av reglerna om initiativrätt, om man godtar Marie och Bertil som sökande vid fastighetsreglering. Detta skulle medföra en motsvarande utvidgning av möjligheterna till tvångsförvärv. Resonemanget är inte godtagbart. Att Marie och Bertil har rätt att begära marköverföring för förbättring av sin styckningslott är inte märkligare än att tusentals lagfarna ägare av ofullständiga registerfastigheter har en ovedersäglig rätt till detta. När HD sedan tillgriper argumentet att ägarna av angränsande fastighet motsatt sig åtgärden därför att de sagt sig själva vilja utnyttja marken för bebyggelse har HD tillåtit sig en tvivelaktig argumentationsteknik. Detta är inte något annat än ett indignationsargument som dels knappast är sakligt underbyggt, såvitt man kan se av referatet, och dels inte har någon relevans i fråga om bedömningen av regler om rätten att påkalla förrättning. I ett prejudicerande avgörande av sådan natur hör argumentet enligt min mening inte hemma.
    Som ett yttersta stöd för sitt resonemang har HD åberopat att lagstiftaren starkt begränsat expropriandens initiativrätt till fastighetsreglering. Denna begränsning har en intressant bakgrund, men det skulle föra för långt att här närmare redovisa denna. Expropriandens initiativrätt står på gränsen till det officialinitiativ som reglerats i tredje och fjärde styckena av 5 kap. 3 § FBL. Officialinitiativ tillkommer kommunala och statliga myndigheter eftersom dessa har ett övergripande ansvar för fastighetsbildningen. Exproprianden — t. ex. vägförvaltningen — äger inte någon mark förrän expropriationen av vägmarken är avslutad. Därför kan exproprianden alltså inte begära

 

12 Tore Landahlreglering i egenskap av fastighetsägare enligt första stycket i paragrafen och han är inte heller sakägare vid förrättningen. Expropriandens regleringsintresse är främst knutet till åtgärder som kan inverka på lösenersättningens storlek. Om regleringsbehovet skulle vara av större omfattning, får sådan reglering sökas av den som har rätt till officialinitiativ, dvs. statlig eller kommunal myndighet. Inskränkningen i expropriandens initiativrätt har alltså kommit till för att dra upp gränsen mot de officialinitiativberättigades kompetensområde. Mot bakgrunden av min erfarenhet av FBL:s förarbeten kan jag säga att regeln inte är uttryck för en allmänt restriktiv inställning i initiativfrågan. Jag har därför den bestämda uppfattningen att HD:s argument saknar bärighet i detta sammanhang.

 

Konsekvenser av HD:s utslag
Som förut sagts har HD genom sitt utslag gått emot en etablerad praxis i fastighetsbildningsverksamheten. Det finns anledning att tänka igenom hur vittgående konsekvenserna blir, om man anser sig böra följa HD:s linje.
    En restriktiv tolkning av utslaget medför att kombinationen avstyckning — fastighetsreglering på begäran av styckningslottens ägare är helt eliminerad. Detta gäller alla de moment som kan ingå i en fastighetsreglering dvs. inte bara marköverföring utan även servituts- och samfällighetsåtgärder. Även om man kan läsa mellan raderna att HD sett mera positivt på de sistnämnda åtgärderna är det tveklöst så att HD kastat ut barnet med badvattnet och underkänt även dessa åtgärder. Det hjälper inte att styckningslottens ägare och grannfastighetens ägare är överens eftersom det är initiativrätten som underkänts.
    Om grannfastighetens ägare aktivt medverkar t. ex. genom en formlig överenskommelse kan man väl uppfatta denne som sökande. Hans behörighet torde inte kunna ifrågasättas. I ett sådant fall uppstår emellertid ett problem genom att grannfastighetens ägare bara avstår mark. Det är då tvivel underkastat om förbättringskravet i 5 kap. 5 § FBL kan anses uppfyllt. Den omständigheten att förbättringskravet är dispositivt hjälper dessvärre inte upp saken. Enligt 5 kap. 18 § 1 st. 1 FBL krävs medgivande av ägarna av de fastigheter som berörs av regleringen. HD har ju nu slagit fast att styckningslotten inte är fastighet och därför kan ägaren av denna inte lagligen medge undantag från förbättringskravet.
    Dissidenterna i HD har varit inne på frågan om stamfastighetensägare kan begära fastighetsreglering i ett fall som det nu aktuella och ansett att detta är möjligt. Denne uppfyller ju kravet på att vara fastighetsägare så länge han inte överlåtit styckningsområdet. Om

 

Rätten att påkalla fastighetsreglering 13överlåtelse skett torde hans initiativrätt vara inskränkt till att begära avstyckning med stöd av 10 kap. 6 § FBL. En ansökan om marköverföring från hans sida måste avse överföring till stamfastigheten före avstyckningen. Lämplighetsprövningen måste alltså avse den utvidgade stamfastigheten. Ett sådant förfarande framstår som konstlat och utgången är högst tveksam. Det är därför knappast en praktikabel väg att bilda en ny fastighet i denna ordning.
    Som nyss framhållits skall initiativrätten i fråga om alla slag av regleringsåtgärder bedömas på samma sätt. Detta är också dissidenternas uppfattning. En betänklig konsekvens av HD-utslaget blir då att lämplighetsprövningen beträffande avstyckningen blir haltande, något som även dissidenterna berört. Antar vi att markområdet som sådant lämpar sig väl för fastighetsbildning under förutsättning att utfartsfrågan kan lösas genom servitut så skulle den sistnämnda åtgärden ändå inte kunna initieras av styckningslottens ägare. Utfartsfrågan är ju ofta av vital betydelse vid lämplighetsprövningen. Möjligen anser HD — om man nu tänkt på saken — att man här får nöja sig med avtalsservitut. I så fall har man kommit långt bort från de strävanden att rationalisera fastighetsbildningen som präglade FBL vid dess tillblivelse.
    Det sistnämnda omdömet gäller även den konsekvensen att man måste ersätta kombinationen avstyckning-fastighetsreglering med den gamla modellen avstyckning-sammanläggning. Detta står i klar strid med lagstiftarens intention att fastighetsreglering i stor utsträckning skulle ersätta sammanläggning (prop. s. B 334, återgivet här ovan).
    Som inledningsvis påpekats har utgången i HD bestämts av tre justitieråd i strid mot de uppfattningar som i målet hävdats av deras två kolleger och av alla övriga som i olika instanser haft befattning med saken. Dessbättre torde det inte vara alltför vanligt att en rättssak avgörs på ett sådant sätt.
    Frågan är hur man i fastighetsbildningsmyndigheter och domstolar skall ställa sig till den av HD antagna rättsgrundsatsen, sådan den formulerats i rubriken till rättsfallsreferatet. Personligen beklagar jag att avgörandet har beståtts ett stort referat i NJA. Om fallet hade stoppats undan i notisavdelningen hade effekten av det inte behövt bli så stor. I och för sig är domstolar och myndigheter inte lagligen bundna av HD:s bedömningar, men det är klart att dessa ändå kan befaras få stor genomslagskraft i praktiken. Syftet med denna artikel är närmast att lämna ett bidrag till en självständig och kritisk bedömning hos förrättningsmän och domstolar av dessa inte alldeles lätta frågor.
    Som här har visats får HD:s avgörande betydande konsekvenser för det praktiska arbetet inom fastighetsbildningsverksamheten och domstolarna. Inte minst får fallet ekonomiska konsekvenser för enskilda

 

14 Tore Landahloch för statsverket. Den rationalisering av fastighetsbildningen, som FBL-reformen vunnit uppskattning för på det praktiska fältet, har genom HD:s avgörande motverkats. Det är svårt att se hur man skall kunna undgå att vidta lagstiftningsåtgärder för att återställa ordningen. Dessa skulle kunna ha det goda med sig att man därvid närmare studerar erfarenheterna av reglerna om tvångsöverföring av mark. Jag tänker då närmast på de materiella regler, vilka HD visserligen inte behandlat men som ändå ligger i botten på det här aktuella målet.