Högsta domstolens roll — dagsläget och framtiden

 

av justitieminister LAILA FREIVALDS

 

Högsta domstolens 200-årsjubileum infaller under en tid då våra domstolar är föremål för en ovanligt intensiv uppmärksamhet, inte bara hos allmänheten och i massmedia utan också inom regeringskansliet. I justitiedepartementet pågår det s. k. domstolsprojektet som bl. a avsatt spår i form av en idéskiss om domstolarna i framtiden. Ledstjärnan för projektet är renodling. Det innebär bl. a. att domstolsinstansernas funktion skall tas bättre till vara och att varje instans skall syssla med det den är bäst lämpad och avsedd för. För högsta domstolens del bör dock denna inriktning knappast innebära något revolutionerande; begreppet renodling har sedan länge kunnat förknippas med den utveckling man strävat efter för högsta domstolens del.
    Högsta domstolens huvuduppgift är att svara för prejudikatbildningen, dvs. att skapa avgöranden som är vägledande för rättstillämpningen vid de allmänna domstolarna. Visserligen fick högsta domstolen denna mer uttalade roll som prejudikatinstans först år 1971. Emellertid var strävan att renodla högsta domstolens prejudikatbildande roll i rättskipningen då ingalunda ny; den kan i själva verket härledas ända tillbaka till år 1789, då högsta domstolen inrättades med uppgift att utöva den domsrätt som konungen tidigare haft.
    För att högsta domstolen skall kunna fullgöra sin uppgift på prejudikatbildningens område har möjligheterna att få ett avgörande prövat av högsta domstolen begränsats på olika sätt. Vissa avgöranden får över huvud taget inte överklagas till högsta domstolen, och för de flesta andra avgöranden gäller att de inte kan prövas med mindre högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Detta skall i allmänhet ske bara om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen, den s. k. prejudikatdispensen.
    Metoderna för att söka åstadkomma den önskvärda inriktningen på verksamheten i den högsta instansen har skiftat under årens lopp. Redan ganska snart efter HD:s inrättande kunde man dock skönja ambitionen att högsta domstolens verksamhet skulle koncentreras till de rent rättsliga spörsmålen. Högsta domstolen roll i dag är således ingalunda ett modernt påfund utan har gamla rötter. Mot denna bakgrund är det — som alltid när det gäller att blicka in i framtiden — svårt att undvika det historiska perspektivet. Innan jag ger mig in på ämnet för artikeln vill jag därför göra en liten historisk återblick.

 

    Möjligheterna att få sin sak prövad av konungen var uppenbarligen beroende av konungens nåd; klaganden kunde i en "böneskrift" anhålla om "benificium revisionis". Ett krav som ställdes var också att klaganden betalade en revisionsskilling.
    Skyldigheten att nedsätta en revisionsskilling vid överklagande av tvistemål behölls när högsta domstolen inrättades. Det ställdes samtidigt andra ekonomiska krav på den som ville få avgörandet prövat; det belopp hovrätten hade förpliktat klaganden att betala skulle nedsättas och säkerhet skulle ställas. Också för brottmålens del fanns liknande ekonomiska krav.
    Dessa krav mildrades genom en lag som kom år 1901 och som närmare reglerade villkoren för överklagande till hovrätt och högsta domstolen. Kravet på att en revisionsskilling skulle nedsättas i tvistemål behölls dock.
    Revisionsskillingen omvandlades år 1915 till en fullföljdsavgift som skulle nedsättas vid överklagande både i tvistemål och i brottmål. Vid 1915 års reform infördes också regler om fullföljdsförbud till HD, de s. k. revisibilisreglerna. De ansågs redan då vara diskutabla eftersom de rimmade illa med tanken om allas likhet inför lagen. Att de, trots det betydande motståndet, kunde accepteras berodde huvudsakligen på att drastiska metoder var nödvändiga för att minska högsta domstolens arbetsbörda.
    För tvistemålen gällde detta fullföljdsförbud när värdet av vad parten hade förlorat i hovrätten uppenbarligen inte uppgick till 1 500 kr (motgångsvärdet; summa revisibilis). Fullföljdsförbud gällde också förvissa mål om mindre allvarliga brott (poena revisibilis). Samtidigt infördes regler som kan ses som ett embryo till de regler om prejudikat- och intressedispens som senare skulle komma att införas; högsta domstolen kunde meddela dispens från fullföljdsförbudet av prejudikatskäl eller om överklagandet hade betydelse utöver det aktuella målet. Denna dispensprövning sköttes av en särskild dispensavdelning inom domstolen.
    När revisibilisreglerna infördes tog man ett första steg mot en princip som innebar att det i allmänhet skulle finnas möjlighet att få ett mål prövat i endast två instanser. Det principiellt riktiga ansågs — enligt vad som sades i förarbetena — vara att inskränka högsta domstolens prövning till tvistiga rättsfrågor och att fastställandet av sakläget skulle stanna vid hovrättens prövning.
    HD-processen reformerades på nytt år 1945. Då uttalades än en gång att högsta domstolens prövning i överklagade mål i främsta rummet hade betydelse i fråga om rättsliga spörsmål; högsta domstolens uppgift i instansordningen var i synnerhet att tillvarata rättsenheten.

 

    Genom 1945 års lagändringar infördes de första bestämmelserna om prövningstillstånd i högsta domstolen. Enligt dessa kunde tillstånd meddelas, om det för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning varav synnerlig vikt att talan prövades av högsta domstolen (prejudikatdispens). Det fanns samtidigt avsevärda möjligheter att få dispens av andra skäl (ändringsdispens, intressedispens och allmän dispens). I dessa regler hade också de gamla revisibilisreglerna arbetats in.
    Genom den nya rättegångsbalken, som trädde i kraft år 1948, förbättrades förutsättningarna avsevärt för en säker rättskipning vid de lägre domstolarna. Därigenom skapades möjlighet för att ge högsta domstolen ställningen av en mer utpräglad prejudikatinstans. Ett reformarbete med denna inriktning inleddes på 1960-talet, och en reform kom till stånd år 1971. Genom denna begränsades rätten att överklaga till högsta domstolen väsentligt. Reformen innebar att intebara revisibilisreglerna avskaffades, utan också reglerna om ändringsdispens, intressedispens och allmän dispens. Samtidigt utvidgades möjligheterna att erhålla prejudikatdispens något. Efter 1971 års reform beviljas dispens i princip bara i fall som är intressanta från prejudikatsynpunkt. Därutöver finns ytterst begränsade möjligheter till dispens om det föreligger synnerliga skäl (extraordinär dispens).
    En annan nyhet vid 1971 års reform var regler om partiell dispens som innebär att högsta domstolen kan begränsa sin prövning till en del av det överklagade avgörandet. Syftet var att högsta domstolen skulle kunna begränsa sin prövning till den del av avgörandet som har prejudikatintresse och att domstolens principiella ställning som prejudikatinstans skulle betonas.
    Som en följd av de ändrade fullföljdsreglerna ändrades också reglerna om antalet justitieråd. Antalet justitieråd, som vid domstolens inrättande år 1789 uppgick till tolv, hade successivt ökat på grund av enständigt ökande arbetsbelastning och hade sedan år 1909 — i samband med att laggranskningsuppgiften överfördes till det nyinrättade lagrådet — uppgått till 24. Det hade då flera gånger ställts i utsikt att antalet justitieråd skulle kunna nedbringas sedan arbetsbalanserna hade reducerats, men det var först genom 1971 års reform som man kunde visa att det låg något bakom orden. Avsikten var nu att antalet skulle minskas till 22; man räknade med en betydande nedgång i högsta domstolens arbetsbörda och att ledamotsantalet i framtiden skulle kunna nedbringas väsentligt.
    Förväntningarna på 1971 års reform kom i detta hänseende inte att infrias. Tvärtom ökade antalet till högsta domstolen överklagade mål ständigt under en lång följd av år. Det var främst ansökningar om prövningstillstånd som ökade men tendensen var i stort sett densam-

 

ma för alla typer av mål. En allt större del av ledamöternas arbetstid ägnades således åt dispensprövningen.
    För att komma till rätta med de besvärliga arbetsförhållandena och för att ge ledamöterna utrymme för att mera ägna sig åt en i egentlig mening dömande verksamhet genomfördes år 1981 nya lagändringar. Bl. a. förenklades dispensprövningen, och domförhetsreglerna ändrades så att frågan om dispens skulle beviljas eller ej i enklare fall skulle kunna avgöras av en enda ledamot.
    En annan reform som också haft till syfte att bereda högsta domstolen möjlighet att ägna ytterligare tid åt den prejudikatbildande verksamheten trädde i kraft så sent som den 1 januari 1989. Från och med detta datum skall ansökningar om resning och återställande av försutten tid som gäller tingsrättsavgöranden prövas av hovrätterna i ställetför av högsta domstolen.
    I mars 1989 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag till ganska omfattande lagändringar i fråga om rättegången i högsta domstolen (prop. 1988/89: 78). Förslagen innebär att man fullföljer principerna bakom 1971 års reform, vilka i sin tur alltså föddes redan vid seklets början. Förslagen, som grundar sig på ett betänkande från rättegångsutredningen, innebär att högsta domstolens ställning som prejudikatinstans renodlas ytterligare.
    Avsikten med lagförslagen är att förbättra prejudikatbildningen i allmänhet och att åstadkomma att högsta domstolens resurser utnyttjas bättre.
    Ett av förslagen innebär en vidareutveckling av den möjlighet till partiell dispens som infördes år 1971. Högsta domstolen skall kunna begränsa sin prövning inte bara till en del av målet utan till själva prejudikatfrågan i målet, alltså just den fråga vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen.
    Prejudikatfrågan torde i de flesta fall vara en rättsfråga i målet, men det behöver inte nödvändigtvis vara en renodlad sådan. Det skall t. ex. kunna vara möjligt att bevilja dispens för en prejudikatfråga som rör bevisvärderingen, om högsta domstolen vill vägleda rättstillämpningeni det ämnet. I allmänhet kan dock genom denna reform sakfrågorna i målet bli slutligt avgjorda genom hovrättsprövningen. De önskemål som uttrycktes år 1915 skulle därmed kunna tillgodoses utan att man för den skull behöver göra en för svensk rätt främmande formell uppdelning i sak- och rättsfrågor.
    Högsta domstolen bör, om förslaget genomförs, kunna skapa prejudikat betydligt lättare i framtiden. Domstolen behöver inte belastas med den ofta tidsödande prövning av sakfrågorna i målet som man med nuvarande regler först måste göra innan man kan uttala sig om

 

prejudikatfrågan. Den tid och kraft som ledamöterna i dag måste ägna frågor som saknar betydelse utöver det aktuella målet kan alltså i framtiden komma andra mål till godo. Förslaget bör därför medföra såväl ett bättre utnyttjande av domstolens resurser som en förbättrad prejudikatbildning i stort.
    En annan aspekt på reformen är att de mål som innehåller en fråga av betydelse för prejudikatbildningen i större utsträckning får samma behandling som övriga mål i vilka sakfrågorna aldrig prövas i fler än två instanser. Dagens regler kan ju i så måtto synas något oegentliga som de tillåter en fullständig omprövning i tre instanser av vissa mål — därför att de råkar innehålla en prejudikatintressant fråga — medan parterna i andra mål får nöja sig med en prövning i två instanser.
    Ett annat av förslagen är en helt ny form av fullföljdsbegränsning, nämligen s. k. fullföljdsförbud med ventil. Förslaget har två syften: dels att förbättra prejudikatbildningen, dels att låta mål som inte innehåller frågor av intresse för prejudikatbildningen stanna längre ner i instansordningen.
    I fråga om vissa slag av mål där det i dag över huvud taget inte är tillåtet att överklaga till högsta domstolen införs alltså en ventil som innebär att hovrätten skall kunna medge rätt att överklaga till högsta domstolen, om målet är intressant från prejudikatsynpunkt. Motsvarande regler om fullföljdsförbud med ventil införs för ett par nya målgrupper för vilka det i dag inte finns några begränsningar i rätten att överklaga.
    Förhoppningen är att detta nya fullföljdsinstrument skall kunna komma till användning vid framtida lagändringar på områden där prejudikatbehovet är stort och där ett absolut fullföljdsförbud skulle hindra prejudikatbildningen, liksom på områden där prejudikatbehovet tvärtom normalt är ringa och där en obegränsad fullföljdsrätt skulle innebära en onödig belastning för högsta domstolen.
    I propositionen föreslås vidare att möjligheterna för parter att träffa avtal om att inte överklaga tingsrätts eller hovrätts dom skall utvidgas så att sådana avtal skall kunna ingås också innan tvist har uppstått mellan parterna. Förslaget har till synes endast ett syfte, att begränsa flödet av mål till hovrätterna och högsta domstolen. Förslaget bygger emellertid också på den, möjligen alltför optimistiska, förhoppningen att fler tvister därigenom skall komma att prövas av de allmänna domstolarna i stället för att, som i dag, handläggas i skiljeförfarande. Ett avtal om fullföljdsförbud kombinerat med ett prorogationsavtal — ett avtal vari en viss domstol utpekas som behörig att pröva tvisten — skulle kunna bli ett tänkbart alternativ till skiljeförfarande. Det innehåller i varje fall två konkurrenskraftiga moment: snabbhet och förhållandevis låga kostnader.

 

    En nackdel med avtal om fullföljdsförbud är naturligtvis att sådana kan komma att ytterligare hämma prejudikatbildningen. I propositionen föreslås därför som motgift en ny väg för prejudikatbildningen. Samtidigt ställer vi dörren på glänt för andra, hittills oprövade vägar att främja prejudikatbildningen.
    Det föreslås sålunda att tingsrätten skall kunna hänskjuta en prejudikatfråga till högsta domstolen för avgörande redan under rättegången i tingsrätten. Ett sådant hänskjutande skall förutsätta dels samtycke från parterna, dels att parterna har avtalat att inte överklaga tingsrättens dom, vilket innebär att tvisten i alla händelser skulle komma att stanna i tingsrätten. Självfallet krävs även i dessa fall att högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.
    Reglerna om högsta domstolens sammansättning föreslås också ändrade i flera avseenden. Syftet är att målen inte skall handläggas i en mer kvalificerad sammansättning än vad deras beskaffenhet kräver. Reformen är i denna del en fortsättning på 1981 års reform.
    När det då gäller högsta domstolens roll i det framtida domstolsväsendet torde svaret egentligen redan ligga i öppen dager.
    I justitiedepartementet har vi, som jag redan inledningsvis nämnde, sedan en tid tillbaka arbetat intensivt med vad vi kallar domstolsprojektet. Inom ramen för detta överväger vi olika lösningar för att stärka domstolsväsendet. Ett första resultat av våra överväganden är en idéskiss om domstolarna i framtiden (Ds 1989: 2) som för närvarande är på remiss.
    En av de viktigaste byggstenarna i domstolsprojektet kan sammanfattas i begreppet renodling. Domstolarnas verksamhet bör renodlas så att de kan ägna sig åt de uppgifter som de främst är avsedda att utföra och som dessutom är sådana att de kräver domstolsprövning. Domstolarna bör annorlunda uttryckt få mer tid att ägna sig åt de verkligt kvalificerade uppgifterna.
    Med begreppet renodling avses också en renodling inom domstolsväsendet; systemet bör vara utformat så att de olika domstolsinstansernas funktion tas bättre till vara. Enkelt uttryckt bör varje domstolsinstans syssla med just det som den instansen är mest lämpad för. Att en förstärkning av högsta domstolens prejudikatbildande funktion helt ligger i linje med denna strävan säger sig självt.
    När vi i domstolsprojektet har talat om hur de olika domstolsinstansernas roller bör se ut har vi utgått från den gamla och självklara principen att rättskipningen skall ha sin tyngdpunkt i första instans; redan där skall parterna erbjudas en kvalificerad och fullständig prövning av sin sak.
    Den andra instansens huvuduppgift bör vara att rätta till de avgöran-

 

den från första instans som av något skäl blivit felaktiga. För att denna uppgift skall kunna fullgöras på ett ändamålsenligt sätt krävs att domstolarna kan koncentrera sina insatser till de mer svårbedömda eller annars betydelsefulla målen. Hur man skall skapa ökade garantier för detta övervägs just nu inom justitiedepartementet.
    Slutligen bör — enligt de riktlinjer vi kommit fram till i domstolsprojektet — principen vara att saken i allmänhet skall vara avgjord efter prövningen i andra instans och att någon ytterligare domstolsprövning inte skall förekomma. Den tredje instansen bör i stället i princip uteslutande ägna sig åt prejudikatbildningen.
    Vi uttrycker också en förhoppning om att på sikt kunna minska antalet domare. Vis av erfarenheterna från tidigare försök i den riktningen borde jag naturligtvis avstå från att här inbegripa justitieråden, som numera regelmässigt uppgår till 25. Likväl vågar jag mig på också detta, i den anda av optimism och tillförsikt med vilken vi gripit oss andessa frågor.
    Vad som blir resultatet av domstolsprojektet återstår ännu att se. Det är ett arbete som ännu ligger i sin linda.
    När det så gäller reformbehovet i fråga om högsta domstolen tror jag inte att det är täckt genom de förslag som läggs fram i den nu lagda propositionen. Tvärtom talar åtskilligt för att det krävs ytterligare lagändringar.
    Jag tror dock att det finns bara begränsade möjligheter att ytterligare effektivisera eller rationalisera själva processen i högsta domstolen. I stället finns det anledning att nu gripa sig an den svåra men utmanande uppgiften att söka stimulera tillflödet av prejudikatfrågor till högsta domstolen.
    Genom att högsta domstolen — om förslaget i propositionen genomförs — kan begränsa sin prövning till prejudikatfrågan i överklagade mål har marken samtidigt beretts för nya, okonventionella vägar för prejudikatbildningen. Reglerna om att tingsrätt får hänskjuta prejudikatfrågor till högsta domstolen under pågående rättegång är en ansats i samma riktning.
    Vi avser att arbeta vidare med flera intressanta uppslag som rättegångsutredningen skisserat i sitt betänkande. En tänkbar möjlighet är att inte bara tingsrätt utan också andra tvistlösande organ som uppmärksammar en prejudikatfråga — exempelvis skiljenämnder och allmänna reklamationsnämnden — skall kunna hänskjuta prejudikatfrågan till HD för besvarande under pågående förfarande. En annan fråga som vi skall studera närmare är möjligheterna att låta prejudikatfrågor prövas av högsta domstolen helt fristående från och utan samband med konkreta tvister. Ett sådant institut är kanske den enda

 

möjligheten att komma till rätta med den brist på prejudikat som finns på förmögenhetsrättens område, där tvister nästan uteslutande avgörs i skiljeförfarande, liksom på konsumenträttens område, där bristen på prejudikat är besvärande och av olika skäl svår att komma till rätta med inom ramen för den traditionella rättegångsordningen.