Några rättsfall om intressekollision
Av f. d. justitierådet ERLAND CONRADI
1. Bakom snart sagt varje lagregel i vårt komplicerade samhälle döljer sig en intressekollision. Regeln framstår som resultat av en avvägning av motstående intressen, allmänna och enskilda. När riksdagen fattat sitt beslut, är saken i regel klar; intresseavvägningen är slutförd och lagbestämmelsen dekreterar hur det skall vara. Men det förekommer ibland att lagen anförtror åt domstolarna eller särskilda domstolsliknande organ att göra (den närmare) intresseavvägningen. För byggande i vatten krävs t. ex. i regel tillstånd av vattendomstol. Avgörande för tillåtligheten är att fördelarna från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av företaget (3 kap. 4 § vattenlagen). För företag som innebär vattenförorening och vissa andra störningar i omgivningen erfordras tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Som allmänt villkor för att tillstånd skall meddelas gäller, att ändamålet vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 § miljöskyddslagen). Avgörande är alltså även här en intresseavvägning. Uppkommer skada av anläggningen, prövas skadeståndsfrågan av allmän domstol. Om inte skadan vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet, utgår ersättning bara om skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden (1 § 3 st. miljöskadelagen).
Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det är emellertid inte lagreglerade situationer av nu angivet slag som jag avser att behandla i fortsättningen.
2. På 1870-talet lanserades samtidigt i Danmark och Norge (Goos och Getz) en doktrin som gick ut på att när det gällde sanktioner av typstraff och skadestånd det rättsliga underlaget för bedömningen skulle anses bestå av en objektiv del — "rättsstridigheten" — som innefattade de kriterier vilka konstituerade det oförsvarliga i handlingen, och en subjektiv del, bestående av gärningsmannens uppsåt respektive vårdslöshet (culpa). Vitsen med denna konstruktion var framför allt, att man på detta sätt trodde sig kunna skapa ett enhetligt system för straffrätten och skadeståndsrätten. Doktrinen kom att benämnas den nordiska
rättsstridighetsläran. I den objektiva gärningsbeskrivningen (rättsstridigheten) ingick enligt läran en generell avvägning av handlingsfriheten gentemot skaderisken. Speciella ansvarsfrihetsgrunder, såsom nödvärn, nöd, samtycke, accept av risken, negotiorum gestio o dyl, utgjorde bara underavdelningar vid denna allmänna intresseavvägning.
Den nordiska rättsstridighetsläran utsattes emellertid för en hårdhänt kritik som medförde att den hamnade, om inte i vanrykte, så dock i skymundan. Kritiken synes främst ha riktat in sig på culpasituationerna. Det kunde konstateras, att begreppet culpa i sig innehöll så mycket av objektiva kriterier (oförsvarlighetsargument) att det inte systematiskt lät sig göra att därutöver laborera med någon sorts rättsstridighet på den objektiva sidan och låta culpan vara en rent subjektiv överbyggnad. Den nordiska rättsstridighetsläran kunde allstå inte upprätthållas som en allomfattande princip. Detta hindrar inte, att det i dess teori fortfarande finns en hel del värdefulla synpunkter som det gäller att ta vara på.
3. Jan Hellner har på ett utmärkt sätt skrivit härom i sin Skadeståndsrätt, 4 uppl. (1985), bl. a. på s. 48, och jag kan helt instämma i vad han där har anfört. Anledningen till att jag tar till orda är att jag i mitt arbete kommit i beröring med några av de i detta sammanhang intressanta rättsfallen, som jag vill kommentera i fortsättningen.
Först emellertid ett par mera allmänna reflexioner i ämnet.
Försåvitt gäller culparegelns användning på de s. k. integritetskränkningarna (eller med andra ord oaktsamt orsakande av person- eller sakskada) lär en försvarlighetsbedömning enligt den nordiska rättsstridighetslärans mönster (en avvägning av nytta mot skada) få betydelse huvudsakligen i det hänseendet att — särskilt vid sakskada — kostnaden för avvärjning av befarad skada måste vägas mot skadans storlek. Härom se Hellner a a s 100 f. I sammanhanget bör nämnas bl. a. rättsfallet NJA 1958 s. 461, vilket också är behandlat i Anders Agells doktorsavhandling Samtycke och risktagande (1962) på s. 90. Fallet gällde en situation där en lantbrukare på riksväg förde en traktor med släpvagn, lastad med nykokt ångande potatis. I den härav uppkomna dimman skedde en kollision. Lantbrukaren friades emellertid från ansvar därför att transporter av ifrågavarande slag var nödvändiga för lantbrukarna i orten, att mannen ej kunnat färdas annan väg, att det inte rimligen kunde begäras att han skulle vidta andra åtgärder för att täcka över potatisen än dem han vidtagit samt att han hade anledning att räkna med att andra trafikanter inte skulle köra in i ångan utan särskilda försiktighetsåtgärder.
4. Dansk och norsk rätt tycks i denna del inta ungefär samma
ståndpunkt som den svenska rätten. På culparegelns centrala område, d. v. s. oaktsamhetsansvaret för person- och sakskada, spelar sålunda möjligheten av en mera generell intresseavvägning samma underordnade roll som i Sverige. Här kan hänvisas till Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 4 uppl. (1986) s. 122 ff med bl. a. rättsfallet UfR 1949 s. 595 H (angående skyldighet att i visst fall hägna för kreatur; kostnaden oproportionerligt stor i förhållande till tänkbar skada) samt för norsk del till Peter Lødrup, Laerebok i erstatningsrett, 2 uppl. (1987) s. 112 f. med bl. a. rättsfallet NRt 1980 s. 1272 (den s. k. fjellskråningsdomen; åtgärder från vägverkets sida mot ras krävs endast om rasrisken är extraordinär). "Slik terrengforholdene er i vårt land, og med de resurser som står til disposisjon, ville annet ikke vaere praktisk gjennomførbart." Se också Saxén, Skadeståndsrätt (1975) s. 40 f. och 115 f.
5. Utanför området för person- och sakskada finns det större utrymme för intresseavvägning i skadeståndsrätten. Hit hör både ersättning för ren förmögenhetsskada och skadestånd för ärekränkning o. dyl. enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan om ersättning för bojkott t. ex. har uppmärksammats i alla de nordiska länderna. Yttrandefrihet contra ansvar för förtal är ett annat omdiskuterat problem. Jfr Bengtsson i TfR 1987 s. 139.
Det straffrättsliga ansvaret följer inte i alla avseenden samma regler som skadeståndsansvaret. Även om en gärning formellt omfattas av en viss brottsbeskrivning, kan det alltså hända att utrymme finns för ansvarsfrihet i andra fall än sådana som avses i de kända förbehållen (reservationerna) för nödvärn, nöd o. s. v. Här kan hänvisas till brottsbalkskommentaren (Beckman m. fl.) Bd II, 4 uppl., s. 285 och 624 f. samt till Strahl, Allmän straffrätt (1976) s. 403 ff. Se vidare Agells ovannämnda doktorsavhandling s. 102 not 4 med bl. a. rättsfallet NJA 1915 s. 511 (åtal för misshandel ogillat, då den slagne berusad stört andaktsövning och syftet med gärningen endast varit att avföra honom från platsen). En sammanfattning finns i fängelsestraffkommitténs betänkande SOU 1988: 7 på s. 130 — 139.
Nu över till de rättsfall som jag varit mer eller mindre inblandad i. Början görs med ett fall från arbetsdomstolen.
6. Från 1940 och framåt i tiden tillhörde jag en grupp unga fiskaler i Svea hovrätt vilka tjänstgjorde som t. f. och extra sekreterare i arbetsdomstolen. Vi förde protokoll vid huvudförhandling och satte upp förslag till dom. Vi ingick i vad som med en något pompös beteckning brukade kallas "kretsen kring arbetsdomstolen". Arthur Lindhagen var domstolens ordförande. 1946 meddelades under hans ordförandeskap en dom (1946 nr 66) som väckte stor uppmärksamhet. Sekreterare i målet var Gunnar Thyresson (sedermera militie- och justitieom-
budsman); jag hade ingen direkt befattning med målet, men deltog givetvis i disskusionerna kring domen. Omständigheterna var följande. I ett kollektivavtal för kaférörelse föreskrevs, att avskedande utan iakttagande av uppsägningstid fick ske bara på grund av onykterhet eller oärlighet. En kaféinnehavarinna hade en servitris anställd som i innehavarinnans bostad inlät sig i könsförbindelse med innehavarinnans hemskilde man. När innehavarinnan fick reda på detta, förbjöd hon servitrisen att släppa in och servera mannen på kaféet. Servitrisen trotsade emellertid förbudet och fick då avsked på stående fot. Fackföreningen stämde och yrkade lön under uppsägningstid med åberopande att avskedandet inte föll under någon av de i avtalet angivna grunderna. Fackföreningens talan ogillades emellertid.
I domskälen anförs bl. a. att det enligt domstolens mening är tydligt att avtalets reglering enbart tar sikte på vad som erfarenhetsmässigt kan anses vara någorlunda normalt förekommande. Jag vill särskilt understryka detta konstaterande, därför att jag tror att resonemanget mera generellt kan gälla vid regeltolkning överhuvudtaget. Det förhåller sig säkerligen så, att även lagbestämmelser har ett centralt tillämpningsområde och att det i utkanten av situationer som i och för sig faller under regelns avfattning givs fall då regeln inte rimligen bör anses tillämplig. Måhända borde detta i större utsträckning än som nu sker iakttas vid lagtolkningen. — För att återgå till domsmotiveringen i den aktuella domen fann arbetsdomstolen, att avtalsparterna säkerligen inte åsyftat att bindande reglera fall, vilka klart framstår som överraskande undantag från det normala; där borde rimligen större frihet från ordalydelsen vara tillåten och det avgörande bli hänsyn till vad bestämmelsen enligt sin andemening ville uppnå. Det är då uppenbart — uttalar arbetsdomstolen — att en anställd kan tänkas genom något handlingssätt tillfoga sin arbetsgivare mycket större skada eller olägenhet eller i långt högre grad svika dennes förtroende än vad som i allmänhet sker vid onykterhet eller oärlighet. Härefter konkluderar domstolen, att kaféinnehavarinnan i detta fall inte kunde anses ha handlat mot avtalet, då hon gjort vad varje kvinna med självaktning i den uppkomna situationen inte kunnat undgå att göra, nämligen att omedelbart entlediga servitrisen. Intressekollisionen — en kvinnas heder contra fackförening och kollektivavtal — har alltså här beaktats som ett moment i avtalstolkningen.
Det är naturligtvis Lindhagen som har formulerat domen. Han var en underbar lärare och, bland de framstående män som jag har arbetat för och med, den som jag har lärt mig mest av, både i fråga om juridiskt tänkande och beträffande konsten att skriva. När man läser Lindhagens domar, får man ett intryck av stor lätthet och självklarhet, och
ändå vet vi som arbetade med honom att han skrev och filade på språket och skrev om sina vota gång på gång tills han blev nöjd. I den delen är han, utan alla jämförelser i övrigt, kanske en parallell till Fröding, som också lär ha vunnit sin lätthet i språket genom stort arbete och ständiga omskrivningar. Man kan gott säga, att Lindhagen hade en lidelse för rätt och rättvisa. Han ömmade för den lilla människans rätt, och jag minns att han en gång på tal om minoritetsskydd fällde ett yttrande av innebörd att det land inte kunde kallas en rättsstat som tolererade att en enda medborgare utsattes för ett övergrepp. — Jag är glad för att det förunnats mig att uppleva honom.
7. Som nyblivet justitieråd deltog jag såsom referent i avgörandet av det mål som refereras i NJA 1960 s. 670. Omständigheterna varföljande. En konsertpianist under utbildning vid namn Román övningsspelade på pianot i sin hyreslägenhet under många timmar om dagen, ibland bortåt sju timmar; han tycks dock inte ha övat efter klockan halv åtta på kvällen. Grannarna blev mycket störda och klagade; en äldre man, Lindgren, blev så deprimerad att han måste söka läkarvård. Pianisten åtalades för vållande av sanitär olägenhet enligt den dåvarande hälsovårdsstadgan. Han fälldes i rådhusrätten och hovrätten men frikändes av HD. Lindgren tillerkändes ett litet skadestånd av rådhusrätten; han avled kort tid efter rådhusrättens dom, och skadeståndsfrågan var inte uppe till bedömning i hovrätten. — I HD:s dom konstaterades till en början, att uttrycket sanitär olägenhet hade en vid och obestämd innebörd och att det inte fanns några förarbeten till författningstexten som kunde närmare förklara innebörden. Detta manade till försiktighet. Orsaksförhållandena var också oklara; huruvida pianospelning i den omfattning som här avsågs i allmänhet kunde antas utöva en från medicinsk synpunkt beaktansvärd menlig inverkan på grannarna var tvivelaktigt. Avgörande för utgången blev emellertid främst intressekollisionssynpunkten. "Olägenheten bör — säger HD — ... med tanke på de mothänsyn som ... göra sig gällande vid en intresseavvägning sådan som den förevarande, skäligen icke anses hava varit större än att den måste tolereras av de närboende. Här syftas då icke blott på att hänsyn helt allmänt är att taga till att i städer och andra tättbebyggda samhällen störande ljud och buller äro svårfrånkomliga och måste i vidsträckt omfattning godtagas, när de betingas av ett försvarligt ändamål och icke utan tvingande skäl förekomma nattetid, utan även på det särskilda förhållandet, att hänsynen till det kulturvärde som representeras av musiklivet — i detta fall den yrkesmässiga musikutövningen — med styrka kan åberopas till stöd för att Románs ifrågavarande utnyttjande av lägenheten för sin vidare utbildning som musiker ej bör stämplas som rättsligt otilltåtet."
Det var Hjalmar Karlgren som var ordförande på avdelningen, och det är han som ligger bakom formuleringarna. Han var mycket engagerad och det förda resongemanget var nog, kan man säga, en hjärtesak för honom. Likvisst var utgången tveksam; domen väckte livlig diskussion, och en del ledamöter som inte hade deltagit i avgörandet var något betänksamma.
Mig intresserar i detta sammanhang skadeståndsfrågan, ehuru den inte prövades i målet i HD. Som förut sagts var orsakssammanhanget diskutabelt, men om Roman hade fällts till ansvar också i HD, borde nog en målsägande med Lindgrens besvär ha fått skadestånd. Hans skada lär ha uppnått sådan intensitet (läkarvård var ju behövlig), att den är att beteckna som personskada ("medicinskt påvisbar effekt"). En gärningsman som genom straffbar gärning tillfogar en annan människa personskada lär svårligen undgå ersättningsskyldighet. Mera diskutabelt är, om de andra grannarna, som bara blivit störda och irriterade men inte sjuka, kan ha blivit berättigade till ersättning. Den åberopade författningsbestämmelsen talar emellertid om olägenhet ("sanitär olägenhet"), och med en analogi från grannelagsrätten skulle det kanske ligga nära till hands att anse även dem ersättningsberättigade för en sorts ideell skada. Detta ligger i linje med det resongemang som fördes av miljöskadeutredningen, SOU 1983: 7 s. 155 f., men departementschefen tog i propositionen i viss mån avstånd härifrån, se prop. 1985/86: 83 s. 19 f.1 — När nu emellertid Román blev frikänd på grund av intressekollisionen frågar man sig, om detta förhållande bör kunna åberopas även gentemot grannarna för det fall att de kräver ersättning för liden skada eller olägenhet. Ett ogillande av åtalet behöver inte ovillkorligen leda till att gärningsmannen undgår skadeståndsansvar grundat på culpareglen; det är inte givet att culpabedömningen i skadeståndsrätten är densamma som i straffrätten. Se härom Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. (1972) s. 61 f., Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I (1976) s. 195 och mitt votum i rättsfallet NJA 1966 s. 70. Kanske bör något motsvarande, åtminstone ibland, gälla i fråga om intressekollision. Därmed är inte sagt, att det just i Románs fall skulle befinnas naturligt, att han förpliktades att utge skadestånd trots att åtalet ogillats. — Återstår frågan om strikt skadeståndsansvar. Härom se numera 6 § miljöskadelagen. Buller från en näringsverksamhet som stör hyresgrannar i fastigheten kan alltså tänkas ge upphov till
strikt ansvar. Däremot kan — naturligt nog — Románs pianospel inte grunda sådant ansvar.
8. Det tredje rättsfallet som här skall kommenteras är det som återges i NJA 1962 s. 31. Även denna gång var Karlgren ordförande på HD-avdelningen och jag referent. Målet avsåg skadestånd på grund av ärekränkning. En kreditupplysningsbyrå hade i en skriftlig kreditupplysning lämnat osanna uppgifter om en tilltänkt gäldenär, A. I handlingen hade angivits att A varit inblandad i olagliga valutaaffärer och ålagts att utge vederlag. A stämde byrån och yrkade skadestånd för ärekränkning. Hans talan lämnades utan bifall av rådhusrätten men i hovrätten och HD tillerkändes A skadestånd. I HD förelåg ett vidlyftigt utlåtande av professor Ragnar Bergendal i Lund. HD:s dom var enhällig i fråga om slutet, men till domen förelåg inte mindre än tre motiveringar. Domen utfärdades enligt den mening som Karlgren och ytterligare en ledamot förenat sig om. Grundtanken i denna motivering är att även om felaktiga uppgifter i en kreditupplysning tillkommit till följd av oaktsamhet så kan det finnas fog för att anse straff för ärekränkningsbrott vara uteslutet med hänsyn till den samhällsnyttiga funktionen av kreditupplysningsverksamheten (alltså en typisk intressekollision). Avgörande måste vara beskaffenheten av de lämnade uppgifterna och omständigheterna i övrigt. I det nu förevarande fallet, där det var fråga om en allvarlig beskyllning för brott och där kontroll av uppgiftens vederhäftighet måste ha kunnat verkställas utan större omgång eller tidsutdräkt, kunde uttalandena i intyget inte försvaras.
Karlgren utvecklade intressekollisionssynpunkten i ett särskilt yttrande till protokollet. Han tryckte därvid särskilt på att culpaperspektivet var alldeles för trångt. "Det är allmänt samhälleliga hänsyn, icke hänsynen till viss subjektiv inställning hos vederbörande som dominera då straff i hithörande lägen ej ådömes".
Jag och ytterligare en ledamot ville fastställa hovrättens dom. Hovrätten hade förklarat, att de lämnade uppgifterna var av sådan art att de bort underkastas noggrann kontroll och att det inte visats något förhållande på grund varav ett ursäktligt misstag kunde anses föreligga. — Även jag utvecklade min mening i ett särskilt yttrande och hänförde mig däri till uttalanden i brottsbalkspropositionen (brottsbalken hade inte trätt i kraft när domen meddelades) av vilka det kunde anses framgå, att vid lämnande av osanna uppgifter culpasynpunkten såväl enligt dittills tillämpad praxis som fortsättningsvis borde vara avgörande (jfr. lagtextens ord "skälig grund" för uppgiften).
Den femte ledamoten på avdelningen hade en skrivning som synes nära ansluta sig till den mening som jag givit uttryck åt.
När jag nu i efterhand ser tillbaka på detta rättsfall, kan jag konstate-
ra att jag inte har ändrat åsikt. Aktsamhetsaspekten måste vara avgörande, när det gäller att bedöma, om en oriktig beskyllning för brott skall medföra ansvar (jag har fått stöd av Strahl i rättsfallsöversikten i SvJT 1964 s. 87 f.). Tvånget att lämna snabba besked och brådskan i hanteringen kan trots verksamhetens samhällsnyttiga karaktär aldrig ursäkta ett förfarande som måste betecknas som slarv. Möjligen har Karlgren lagt alltför stor tonvikt på culpans subjektiva sida i stället för att acceptera att, som förut här ovan framhållits, redan culpa i allt väsentligt är ett objektivt begrepp. Det gäller att avgöra, hur vederbörande bort handla (enligt vedertaget handlingsmönster och domarens uppfattning om vad som utgör ett rimligt krav på aktsamhet). Med denna utgångspunkt är det å andra sidan inte orimligt att antaga att i en given situation, t. ex. av brådska, en underlåten kontroll inte är att betrakta som slarv och vårdslöshet utan såsom något som får godtas.
Annars, i ett större perspektiv, ligger det säkerligen många gånger nära till hands att föra ett resonemang efter Karlgrens linjer. Inte sällan kan det vara ändamålsenligt att hålla isär bedömningen av intressekollisionens inverkan på ansvarigheten och culpabedömningen, så att man trots culpa godtar ansvarsfrihet på grund av "försvarlighet" eller frånvaro av "rättsstridighet". Osökt kommer man att tänka på diskussionen mellan Anders Agell och Karlgren angående verkan av den skadelidandes samtycke. Även där är frågan huruvida en "reservation" eller "förbehåll" (nämligen samtycket) skall föras in under culpabedömningen eller hållas utanför som en särskild kategori. Särskilt kan hänvisas till Karlgrens lilla skrift Culpa och samtycke inom skadeståndsrätten (Lund 1969). Karlgren är där som alltid mycket temperamentsfull; se t. ex. det å sid. 35 på tal om rättsstridighetsläran förekommande uttalandet: "Man bäddar för det — för all del av domstolarna mycket gouterade — förfarandet att överväganden av helt artskild beskaffenhet röras ihop till en enda gröt, som presenteras under namn av culpa eller icke culpa." — Jag tror att uppläggningen och resonemanget i det särskilda fallet mest är en fråga om praktikabilitet. Det kan ibland vara naturligt — och pedagogiskt — att säga, att gärningsmannen handlat oaktsamt men att den föreliggande intressekollisionen medför att han går fri från ansvar. I andra situationer åter — såsom i det ovan under 3 återgivna rättsfallet NJA 1958 s. 461 (släpvagnen med den ångande potatisen) — måste det te sig naturligare att se förhållandet så, att intressekollisionen gör att culpa inte föreligger. Att det är fråga om en intressekollision kommer ju ändå fram i domskälen.
Det sagda hänför sig emellertid närmast till relationen intressekollision contra culpa. Sannolikt gör sig delvis andra synpunkter gällande i fråga om förhållandet mellan uppsåt (enkannerligen uppsåtligt brott)
och intressekollision. I flertalet fall torde det vara omöjligt att säga, att kollisionen medför att uppsåt inte föreligger (jfr. Bengtsson i TfR 1987 s. 138). Den läkare som på en medvetslös patient företar en medicinskt nödvändig livsfarlig amputation har naturligtvis uppsåt att lemlästa, men han går fri på grund av intressekollisionen (jfr. Jørgensen-Nørgaard, Erstatningsret, 1976, s. 25 och ovannämnda SOU 1988: 7 s.138).
9. Återstår så rättsfallet NJA 1971 s. 167. I det fallet hade den s. k. THX-doktorn Elis Sandberg i Aneby åtalats för olovlig tillverkning av läkemedel enligt läkemedelsförordningen. THX står för thymusextrakt; thymus = bräss. Sandberg hade disputerat för veterinärmedicine doktorsgrad på en avhandling om thymus hos nötkreatur. Han hade sedan kommit att intressera sig för brässens funktion hos människan och börjat bedriva klinisk verksamhet på patienter med bräss som utgångspunkt. Han malde kalvbräss, spädde ut gröten med destillerat vatten och injicerade preparatet på patienter — småningom uppgående till ett stort antal — vilka uppsökte honom i förhoppningen att behandlingen kunde bota olika sjukdomar. Åtalet för olovlig läkemedelstillverkning bestred Sandberg under åberopande bl. a. av att hans verksamhet var att anse som forskning. — I HD ansåg två ledamöter ("majoriteten") att Sandberg hade gjort sig skyldig till olovlig läkemedelstillverkning men gav honom på grund av de säregna omständigheterna påföljdseftergift. Två ledamöter fällde till ansvar och bestämde påföljden till villkorlig dom. Jag slutligen anslöt mig i långa stycken till majoriteten men var av skiljaktig mening i fråga om slutet och frikände Sandberg helt. Ur min motivering vill jag anföra föjande: "Enligt min mening aktualiseras i detta mål en principiell och betydelsefull intresseavvägning, därvid mot varandra står å ena sidan forskningens frihet och angelägenheten av att en verksamhet, som av många betraktas som välsignelsebringande, får fortgå, å andra sidan samhällets krav på att inte skadliga eller odugliga läkemedel skall komma till användning. — Man kan, om man så vill, säga att läkemedelsförordningen med dess generella och abstrakta uppbyggnad inte kan vara avsedd att tillämpas på denna mycket säregna situation. Men detta är i själva verket bara ett annat uttryck för den s. k. nordiska rättsstridighetslärans tes att, vid sidan av de klassiska ursäktsgrunderna nödvärn, nöd, lydnadsplikt, samtycke m. fl., utfallet av intresseavvägningen får utgöra straffrihetsgrund, om den leder till att den gärning som är i fråga inte bör betraktas som otillåten (jfr. Beckman m. fl., Brottsbalken II, 2 uppl. s.604 f.). Denna grundsats bör kunna vinna tillämpning i ett sådant undantagsfall som det förevarande, där jag för min del inte vill, genom att stämpla Sandbergs förfarande som brott mot läkemedelsförord-
ningen, ta på mig ansvaret att tvinga honom att upphöra med verksamheten. Jag menar, att om tillverkningen av Sandbergs thymusextrakt skall anses som brott, så bör detta fastslås genom ändring i läkemedelsförordningen eller genom en särskild författning med riksdagens medverkan."
Självfallet fyller i ett fall sådant som det förevarande en påföljdseftergift inte samma funktion som helt frikännande på grund av intressekollisionen.