Minnen från ett halvsekel i HD

 

av f. expeditionsförmannen NILS JACOBSSON

 

År 1975 gick Nils Jacobsson i pension från tjänsten som expeditionsförman i Högsta domstolen (se härom SvJT 1975 s. 502). Han kunde då se tillbaka på ett mer än halvsekellångt yrkesliv i domstolens tjänst. Under dessa år hade han gjort sig känd och uppskattad inom flera generationer av svenska domare. Ytterligare några år bodde han kvar i bostaden i Bondeska palatset och höll då också ett vakande öga över verksamheten där.
    I det följande återges utdrag ur ett kåseri som Nils Jacobsson efter pensionsavgången höll om sina år i HD.

 

Året är 1924. Vårfloden har börjat och kajerna kring Gamla sta'n och Tegelbacken är översvämmade. Det är vardag och Stockholm har vaknat. Spårvagnar och bilar i mindre omfattning, cyklar och dragkärror samt hästfordon hör till trafikbilden.
    Från mitt hem ute på Djurgården passerar jag Strandvägen där vedskutorna, s. k. "rospiggar", lossar sina laster från Roslagen. Fortsätter över Gustav Adolfs torg ner mot Tegelbacken. Där pulserar livet för fullt. Bommarna vid järnvägsövergången har fällts. Fullständigt kaos råder. Det var det som kallades tegelbackseländet. På järnvägsbron kommer tåg rullande och från loken bolmar den svarta kolröken, som snart förs bort av vinden. Bommarna lyfts så småningom och trafiken flyter snart normalt igen. Tegelbacken är den närmaste platsen för att via en gångbro, löpande jämsides med järnvägsbron, komma till min första arbetsplats efter nyss slutad skolgång.
    I dessa dagar skulle jag börja min bana som budbärare inom rättsväsendets högsta instans, Konungens Högsta domstols kansli, Kungl. Maj:ts Nedre Justitierevision. Platsen härför var på Strömsborg, den lilla holmen i Strömmens vatten. Justitierevisionen disponerade hela byggnaden med undantag för en del som användes av ett danskt försäkringsbolag, Hafnia.
    Jag hade i mars fyllt 15 år och i april läst fram för prästen. Min bror, som var hemma på besök från Amerika, följde mig till min första arbetsplats. Han avlämnade mig vid entrén med orden "Du kommer säkert att tjäna mycket pengar när Du står till pass att hjälpa vederbörande med sina ytterplagg". Jag har ännu inte sett till något av den varan.

 

    Väl inkommen togs jag emot av 1:e vaktmästare Frans Carlström, en reslig man med riktig pondus. Han presenterade mig för mina blivande kolleger, som jag fann vara en del gamla "farbröder" utom Ragnar Rexon, som var 8 år äldre och på något-sånär distans till mig.
    Så hade min arbetsbana börjat en sommardag 1924. Tjänstgöringen blev originell. Jag fick bara arbeta tre dagar i veckan. Övriga dagar blev Rexons.
    Vad skulle man få sysselsätta sig med var min undran. Det blev att passa upp revisionssekreterare och övrig personal. Bud ut på sta'n till olika myndigheter. Utöver detta fick jag gå till många av stadens advokatbyråer med s. k. kallelser, vilket innebar meddelande om domar och utslag i mål som avgjorts av Högsta domstolen. För dessa kallelser betalades det 1 kr. Det blev en extra inkomst för de ordinarie vaktmästarna men det var i regel de extra som ombesörjde distributionen.
    En del av göromålen var att befria underrätternas protokoll från blyertsanteckningar som ditsatts av föredragande. Protokollen skulle vara rena och fina vid föredragningen. Det var att radera sida upp och sida ner. Var anteckningarna utförda med hård blyerts så blev det arbete som drog ut på tiden. Allrahelst om sidantalet gick upp mot tusentalet.
    De flesta buden gick till Konungens Högsta domstol belägen i Kungl. Slottet, 1 tr. upp i västra valvet. Måndagarna blev de mest arbetsamma. Då skulle veckans handlingar uppbäras och föregående veckas bäras tillbaka efter måndagens justeringar. Det kunde bli jättebördor av handlingar. Det var i regel min arbetskamrat Rexon och jag som fick utföra detta. Våra kroppar blev hårt belastade, ty handlingarna placerades fram och bak, fästade med remmar.
    På Strömsborg var det mycket angenämt trots att det var så omodernt. Inga vattentoaletter, därför fick man gå till budningskontoret och beställa tid. Varje rum hade sin kommod med handfatet i övre delen och i den nedre delen lilla tingesten med handtag. Byggnaden var försedd med härliga solaltaner med fin utsikt åt alla håll. Härifrån åsåg jag Hjalmar Brantings sista färd samt luftskeppet Italias sista resa mot Nordpolen. På andra sidan järnvägsbron låg Strömbadet, tidigare Jörkes badinrättning. Det var härifrån som Strömsimningarna startade på 1920-talet med bl. a. den legendariske världsmästaren Arne Borg.
    Strömsborg låg illa till ur transportsynpunkt, allrahelst per cykel. Privat sådan fick användas. Det var att passera Riddarholmskanalen, som inte hade samma utseende som nu. Det var en idyllisk plats med träd och utplacerade säten och vid kajen låg den tidens fritidsbåtar. Ibland kunde det hända att idyllen stördes av överförfriskade personer av båda könen. Detta var den närmaste vägen till Slottet. Största

 

nackdelen var ju trapporna vid Riddarholmsbron. Där fick man bära sin cykel.
    Min högsta chef var Baron Anton Cederström med sina omkring 30-talet revisionssekreterare. Ävenså fanns det många protokollsekreterare. Hugo Ocklind var registrator för revisionsmål och hade hand om lönerna. Det kunde hända ibland att man behövde ta ut förskott. Man hade ju ingen riktig lön utan gratifikation som utbetalades två gånger om året. Man stegade då in till Ocklind med sin förskottslapp i hand och framförde sin önskan. Svaret blev i regel nej. Slokörad och besviken ställde man stegen mot dörren. Då hände det. En kraftfull stämma ljöd genom rummet. "Hur mycket ska de va då?" Man framförde sin önskan och med lättade steg lämnade man registratorskontoret.
    Bland skrivpersonalen ståtade många på den tiden med namn ur adelskalendern. HD:s protokoll utskrevs för hand och vid stencileringsförfarandet användes en enkel rulle som indränktes med färg och fördes över stencilen, som var placerad i en enkel låda.
    Första gången jag steg in genom dörren i Konungens Högsta domstol var då jag med undran och nästan med skräck tillsammans med en farbror kollega bar upp en massa handlingar. Vi kom in i Vasa ordenssal. Denna sal tjänstgjorde som garderob och vaktmästarrum. Här blev jag presenterad för domstolens allt i allo 1:e vaktmästare Ernst Johnsson och hans kamrater. Här fanns tre klädhängare, två för ledamöterna och en för föredragande och övrig personal. Det var bara manliga plagg som syntes ty ännu hade ingen kvinna tagit plats inom HD. I denna sal fanns f. ö. ett skåp för HD:s kartsamling.
    Bakom en uppställd skärm kunde vi vaktmästare inmundiga våra smörgåsar och koka en kaffetår. Efter den ena långväggen var platsen för den stora öppna spisen som användes för bränning av papper. Vid Luciatid kunde det hända att 1:e vaktmästaren ordnade det lite mysigt framför brasan där det dracks något glas glögg med tillbehör.
    Nu fick man tillfälle att se när rikets högsta domare anlände till sitt ansvarsfyllda värv. Vaktmästarna stod redo att hjälpa de anländande med sina ytterplagg. Alltid klädda i mörka kostymer den mörka årstiden, men på sommaren i lättare klädsel. Revisionssekreterarna var vid föredragningar alltid klädda i jackett eller citydress. Justitierådet Birger Wedberg bytte alltid till sin justitierådsfrack rikligt prydd med guld. Han sparade på så sätt sin kavaj.
    De första fyra åren tjänstgjorde jag i revisionen. Någon riktig arbetstid existerade inte. Jag glömmer aldrig den julafton då jag fick sitta och vänta ända till kl 6 för hembärning av handlingar till en revisionssekreterare med adress Grevgatan. Min mor och jag skulle bort på julmiddag kl 6. Vid denna tidpunkt lämnade jag Strömsborg med en jättebör-

 

da av handlingar. Dess ägare gick bredvid mig bärande sin portfölj till spårvagnen vid Tegelbacken. Vi tog linje 2 och steg av vid Skeppargatan. Avgiften fick jag själv erlägga. Till slut kom jag hem till Djurgårdshemmet och min mor och jag kom så småningom bort på traditionell julmiddag.
    Som extra vaktmästare erhöll man ingen lön enligt gängse former. Det blev gratifikation istället. För min del blev det ju inte så kännbart enär min mor drev egen rörelse. Men för den som inte hade detta stöd bakom ryggen blev det svårt, därför måste de skaffa extra arbete. Den första gratifikationen löd på 500 kr som utbetalades till julen 1924. Vaktmästare Söderqvist lät sy in dessa sedlar i min väst för att de skulle vara i gott förvar.
    1928 skulle justitierevisionen flytta från Strömsborg till nya lokaler i Rosenbad. Här låg en gång i tiden ett palats ägt av en annan Bonde. Minnesmärke över denna byggnad finns uppsatt i hörnet av Drottning- och Strömgatorna. Flyttningen måste ske med pråmar då flyttning ej kunde ske över järnvägsbron.
    Denna nya adress var mycket lämpligare för den rättssökande allmänheten och för de anställda. I bottenvåningen kom arkivarie- och registratorsexpeditionerna. 1 tr fick plenisalen sin plats och många tjänsterum. Sådana inrymdes även 2 tr. Från plenisalen hade man en underbar utsikt över Riddarfjärden med Stadshuset och vårt tidigare hemvist Strömsborg.
    Här i Rosenbad tjänstgjorde jag några år med vissa avbrott för förordnanden i domstolen. Efter ett långvarigt förordnande som vikarie där mötte jag dåvarande revisionens ordförande Gösta Siljeström på Strömgatan och han meddelade mig att jag skulle få stanna i HD.
    Högsta domstolen som instiftades 1789 under Gustaf III hade sina första lokaler i flygeln närmast Storkyrkan. 1792 togs de s. k. ordenssalarna i bruk.
    Domstolen var belägen 1 tr. i Västra valvet, mitt emot Oscar II:s våning. Det var Vasa-, Nordstjärne-, Svärds- och Serafimerordenssalarna. Dessa blev sessionssalar men kallades rum. Väggarna är klädda med symboler för de olika ordnarna utförda av arkitekten Fredrik Scholander. Rummen är belägna mot den yttre Borggården. Mot den inre Borggården var biblioteket och det s. k. dispensrummet där föredragningar ägde rum några gånger om året, samt den sanitära avdelningen.
    En dag i domstolen kunde se ut som följer. Före 1930 började sessionerna kl 10 och slutade kl 2. Förste vaktmästaren var först på plats. Omkring kl 9 anlände de övriga vaktmästarna från de olika distrikten då de varit i ledamöternas bostäder och hämtat vederböran-

 

de handlingar. När klockan i Storkyrkan slagit 10 vilade lugnet i Vasaordens sal men stördes någon gång när signalklockan ljöd för kallelse för ombesörjande av något uppdrag.
    Varje måndag förekom s. k. sekretering. Det var när domar och utslag skulle verkställas med påsättande av konungens sigill. Först gjordes i ordning en oblat, som fuktades och placerades på en "stjärna" av papper. Denna sattes sedan på expeditionen. Sedan gick man in till ordföranden på Första rummet och överlämnade förteckningen över expeditionerna. Han lämnade då över nyckeln till den hemliga platsen där sigillet förvarades. Det var ett litet skåp i väggen som täcktes av en skiva, försedd med lilla riksvapnet. Nästa steg i proceduren var att placera expeditionen i Riksklämman och lägga sigillet på den fastsatta stjärnan och pressa ned sigillet så avtryck uppstod. Då blev domen verkställd. Riksklämmans funktion upphörde den sista december 1974. Den har genom min försorg placerats i den nuvarande plenisalen. Det var tal om att den skulle komma på sopbacken.
    På den tiden förekom ingen lunch utan medhavda smörgåsar förtärdes. Det fanns nog de ledamöter som ej hade skaffning med sig. Då var vaktmästare Viberg deras räddande ängel. Han gick dagligen till den välkända smörgåsaffären Wilma Dyberg nere på Stora Nygatan och anskaffade goda smörgåsar och små flaskor mjölk.
    Omkring 1930 ägde en förändring rum beträffande lunchen troligen med anledning av att justitieråden drabbades av olika magåkommor på grund av dåliga matvaror. Nu blev det nya arbetstider. Sessionerna började kl 9.30 och slutade 14.15 med avbrott för lunch 12.30 till 13.15.
    Lunchstället blev Restaurang Cattelin. Matsedeln avhämtades. Den fick sedan cirkulera på rummen för förprickning av önskad rätt. Matsedeln lämnades sen ner till Cattelin som dukade och gjorde klart förjustitieråden som på givet klockslag från Storkyrkan i gåsmarsch begav sig ned i Storkyrkobrinken, för att stilla sin hunger.
    Efter många år på Cattelin, vars lokaler börjat bli nedslitna och servicen sämre, ändrades matställe. Det blev Hotell Reisen, i särskilt rum kallat "Melodin". Reisen låg mycket sämre till tyckte jag. Längre avstånd och obekvämare väg att passera. Någon förlängning av lunchtiden blev det dock inte.
    Under ledamöternas bortovaro skulle det vädras, glas diskas och friskvatten intagas allt medan vaktavlösningen pågick nere på Borggården. När sommarhettan blev olidlig måste jag gå ner till smörgåsaffären och hämta krossad is som lades i en samovar som var indelad i två fack, där isen lades i det ena och vatten i det andra. Det blev en riktigt svalkande dryck.

 

    En gång för länge sedan bröt restaurangstrejk ut. Då kunde ledamöterna inte besöka Reisen. Då måste vi finna på en lösning. Det var att iordningställa vårt bibliotek till lunchlokal. Som dukar användes folioark. Kokning av ägg och tevatten skedde på enkel kokplatta bakom skärmen i Vasaordens sal. Så allt ordnades till full belåtenhet. Detta pågick en längre tid innan strejken blev avblåst.
    Det dröjde långt in på 1930-talet innan justitieråden fick skrivhjälp. Till denna tjänst kom fröken Märta Kaudern. Hon blev för Högsta domstolen en kapacitet av högsta mått, den mest energiska hjälpreda i HD:s historia. Hon skötte allt ensam, med undantag för någon gång när arbetsbördan blev för stor. Varje vecka utskrevs 15 protokoll förutom alla vota och övriga utskrifter.
    När en ny ledamot tog säte i Konungens Högsta domstol var det ett högtidligt ögonblick. Alla justitieråden samlades i Nordstjärneordenssal, 1 :a rummet. I ett sidorum väntades den nya ledamoten tillsammans med den föredragande som skulle ledsaga honom in i rummet. På given signal och då dörrarna öppnats fattade föredraganden den nya ledamotens vänstra hand och skred värdigt fram till Högsta domstolens äldsta ledamot. Konungens fullmakt upplästes. Sedan hälsades det nya justitierådet med ett välkomsttal varefter han gick runt och hälsade på sina nya kolleger. Efter denna ceremoni lämnade vi övriga som närvarit rummet och dörrarna stängdes.
    När ett dödsfall skett inom Kungahuset anbefalldes hovsorg. Genom meddelande från hovmarskalkämbetet underrättades HD härom. Ledamöterna klädde sig i svart och vitt. Även vaktmästarpersonalen måste göra detta. Jag var klädd i min cheviotskostym och för det vita inslaget fick jag ge mig iväg till en affär vid Gamla Brogatan. Där inköptes ett vitt skjortbröst och vit krage. Detta var gjort av något slag av impregnerat papper. Blev det solkigt var det bara att ta ett radergummi och strax var man bländande vit igen.
    I samband med detta måste jag berätta om den goda service som 1:e vaktmästare Johnsson gav när justitieråden skulle övervara någon jordfästning. Alla var ju i höga hattar. Johnsson satte då på vatten i en kaffepanna och över den utströmmande ångan tog han en hatt i taget och höll den så att den blev fuktad och med särskild borste strök han varsamt över fällen så huvudbonaden fick ett oklanderligt utseende.
    Nu följer en liten berättelse om den originella protokollsekreteraren. Alla paraddagar klädde han sig i sin stora protokollsekreterareuniform med dithörande huvudbonad. Han väckte nog lite uppmärksamhet. I dagens Stockholm hade det varit mycket unikt. På grund av sin politiska åskådning gick han faktiskt och gömde sig när han från slottsfönstret fick se Per Albin på väg till kungen eller till konseljen. En

 

gång fick han se ett ex. av "Socialdemokraten" i vaktrummet. Han tog då fram sin näsduk, satte den mellan sina fingrar, fattade det "röda" nyhetsbladet och bar det fram till brasan i den öppna spisen där lågorna förvandlade det till aska. På kuverten som var betecknade som tjänstebrev strök han ordet "tjänste" och ditsatte ordet "nådeligen". I anslagsböckerna gjordes sammalunda.
    Förr i tiden fanns det militära ledamöter i Högsta domstolen, två generaler och en amiral. Från sista världskriget kan jag berätta en händelse. Det var den 9 april 1940 då Danmark ockuperades. Denna dag var det krigsrättsmål till föredragning. I vaktrummet möttes general Åkerman och amiral Lindström. Nyheten om den tragiska händelsen hade spritts genom etern. Samtalet berörde förstås detta ämne. Amiralen yttrade kort "Det verkar rena operetten". Vidare kommentarer hördes ej utan de höga militärerna begav sig snabbt till sessionen.
    När nu över 50 år har förflutit är det roligt att göra en jämförelse med gångna tider. Det har samlats många minnen, nästan outtömliga. Man var ju bara en yngling när man gjorde sin entré i denna juristernas värld. På grund av min ungdom förstår jag att justitieråden hade annan syn på en. Själv såg jag alltid upp till dem. Det har alltid varit en glädje få vara dem och alla övriga till tjänst.
    Av olika ledamöter som jag kommer ihåg kan jag särskilt nämna några. Det är JR Edvard Petrén, farbror till Otto Petrén, som var en mycket tystlåten man. JR Thomasson, som ofta gnolade och en och annan svordom kom över hans läppar. JR Nils Alexanderson, denne så rikt begåvade man, var mycket snäll och vänlig. Jag glömmer inte den gången jag mötte honom på Arsenalsgatan. Min mor hade lärt mig att man skulle ta av sig sin huvudbonad när man talade med någon äldre. Så skedde nu. Då sa Alexanderson att jag skulle påtaga mig mössan så jag ej blev kall om huvudet. JR Gustaf Carlsson, kallad GC av sina kolleger, var lite originell. Han glömde ibland att ordna sin klädsel. Då fick man på ett fint sätt uppmärksamma honom på detta. Han var en flitig forskare och syntes ofta sittande högt på stegen i det höga biblioteket. Baron Leijonhufvud, mycket sträng och fordrande. Bud hem till honom var ett eget kapitel. Handlingarna skulle alltid avlämnas genom köksingången. JR Skarstedt som man kunde höra på gången hur hans sinnesstämning var. Var stegen taktfasta förstod man att han var på gott humör. Hans njutningsmedel var cigarrer som hade namnet Justitierådet. Han bodde vid Kungsträdgårdsgatan 5 tr upp. Där fick man inte åka hiss. Man skulle gå alla trapporna. Portvakten kontrollerade detta, men man fann på en lösning. Jag gick en trappa och åkte upp till bostaden. Axel Edelstam, en reslig personlighet med stark vilja och bestämdhet, var mycket kritisk mot föredragande. JR

 

Einar Stenbeck var mycket vänlig och snäll. JR Per von Seth den storväxte med adress Djursholm. Handlingar skulle alltid föras till Djursholmsinlämningen vid Engelbrektsplan. Utöver hans portfölj bifogades ett paket innehållande en gummiring, som användes av viss orsak. Detta hände nästan dagligen. Hämtning på morgonen och åter efter sessionens slut.
    Det fanns en ledamot som år efter år utnyttjade en för privat bruk. Man kunde inte säga ifrån därför att man då skulle komma i dålig dager. Utöver den dagliga transporten av vederbörandes portfölj, fram och åter, morgon och eftermiddag, var det alla privata uppdrag man fick utföra. Det var bud till Bolaget, NK och mycket annat. En midsommarafton var det att ta plats på s/s Blidösund. Jag var där vid tiotiden och fick sitta kvar ända tills Blidösund skulle avgå ut till skärgården. En annan gång skulle cyklarna transporteras till Centralen. Då åkte jag på justitierådets cykel och makans cykel hade jag bredvid för bogsering. Sent omsider kom det till revisionens ordförandes kännedom att justitierådets portföljtransportering kom att kosta statsverket en del pengar. Transporten upphörde för HD:s del men överfördes istället till ett annat statligt verk, där vederbörande var preses. Detta blev ju inte billigare för statsverket enär transport ägde rum med tjänstebil. Faktum var att denna ledamot hade en sådan attityd att ingen kunde vika undan. En föredragande skulle börja i HD men i rädsla för denna ledamot avvek han från domstolen kvarlämnande en portfölj och några klädesplagg och återkom aldrig.
    Ett litet intermezzo måste jag berätta om. Det var när JR Lawski blev jagad av polisen vid vaktavlösningen på yttre borggården. Justitierådet var tydligen försenad vid lunchen på Cattelin och skulle skyndsamt bege sig till sitt dömande. Han passerade genom de lyssnande skarorna men uppmärksammades av en polisman som omedelbart upptog förföljandet. Justitierådet hade fått ett litet försprång. Polismannen följde efter in genom Västra valvet uppför trapporna och in i Vasaordenssal där vi stoppade honom. Han var synnerligen påstridig och ville komma till tals med syndaren. Men resultatet blev negativt.
    Bland de större målen som jag minns var det s. k. Ådalsmålet som föredrogs på 3:e rummet (Serafimerordens sal). Föredragande var revisionssekreteraren Schneider. Här uppställdes den ödesdigra kulsprutan som användes vid demonstrationerna i Lunde. Esarpsmålet var en mordhistoria nere i Skåne, där en kvarnägare hade bragt en kvinna om livet. Bevisen i detta var en del grenar och kvinnans underkläder som visades upp för ledamöterna. Kvarnägaren blev sedan rentvådd och stort skadestånd utbetalades. Kreugermålen tror jag var den största samlingen av handlingar som förekommit i HD. Föredrag-

 

ningen drog långt ut på tiden. Revisionssekreteraren kollapsade t. o. m. Domen i detta mål blev så voluminös att den knappt fick plats i riksklämman för verkställighet.
    I början av 1950-talet förekom en huvudförhandling under ordförandeskap av JR Forssman. Där fick jag tjänstgöra som lik. Med anledning av förhandlingen var jag iklädd svart kostym. Det var brukligt på den tiden. Justitierådet bad mig att lägga mig på golvet för att det skulle visas hur den brutala händelsen gick till.
    Innan HD lämnade slottet ägde en huvudförhandling rum där. Det var en otuktsman som skulle höras. Ordf. var JR Guldberg och åklagare själve Riksåklagaren Maths Heuman. Det skulle man kunna säga blev HD:s nya giv.
    På 1920-talet var ett förslag att flytta domstolen till Garnisonssjukhuset, nuvarande Landstingshuset, på Kungsholmen. Men det blev aldrig utav. Nästa förslag blev till Kammarkollegiums hus på Riddarholmen, men ej heller detta gick igenom.
    Huvudorsaken till flyttningen till Bondeska palatset var införandet av den nya rättegångsbalken, då domstolen måste få ändamålsenligare lokaler. Under sommaren 1949 ägde flyttningen rum och den 10 oktober samma år den högtidliga invigningen. Det var med stort vemod och saknad för alla som måste lämna de vackra lokalerna på Slottet. Fördelen med flyttningen var att det blev ämbetsrum till alla ledamöter och att sessionssalar kom till stånd. Den stora invigningshögtidligheten ägde rum i 1:a avdelningens sessionssal, en gång magistratsal under Rådhusets tid som varade från 1732 till 1915. Det hade utgått inbjudningskort till honoratiores inom juridikens värld, ledamöternas fruar och alla anställda. Konungens Högsta domstols egen fana vajade över Bondeska palatset i oktobervinden. Hans Maj:t Gustaf Vanländer, men på grund av sin opasslighet kan han inte göra entré genom huvudingången från Riddarhustorget utan tar vägen in genom entrén på den norra sidan, vid Vasabron. Med hjälp förs han in i hissen. Med stöd av sin son Kronprins Gustaf Adolf träder han in i sessionssalen, där på podiet har samlats domstolens ledamöter samt de militära ledamöterna med justitierådet Axel Afzelius i spetsen. Axel Afzelius håller högtidstalet. Efter denna ceremoni blir det så rundvandring i palatset under ledning av palatsets omdanare professor Ivar Tengbom. Konungen kunde av förståeliga skäl ej deltaga. Han undrade i alla fall var hans porträtt, som han skänkt i gåva, var placerat och upplystes om att det fanns i plenisalen.
    När min företrädare Edvin Roxström lämnade sin tjänst 1950 blev tjänstebostaden ledig. Det var en synnerligen stor glädje att få bostad i detta anrika palats och komma i närmare kontakt med Högsta domsto-

 

lens ledamöter. Bostaden om 2 rum och kök samt ett litet galleri hade iordningställts under Prof. Tengboms ledning. I det stora vardagsrummet hade framtagits de fina takbjälkarna från 1600-talets mitt.
    På 1950-talet var Gamla stan en lugn idyll, visserligen störd av den pulserande trafiken. Då fanns det spårvagnar, som nu tyvärr har försvunnit. Då kunde man njuta av kaffe, t. o. m. äta middag i den vackra parkanläggningen som på våren prunkade så skönt med sina rabatter. Men med åren ändrades denna idyll. Fyllegubbarna som satt på sätena utanför staketet kastade nonchalant sina tomglas över häcken och kunde träffa någon förbipasserande. Skräp och mycket annat ägde rum, t. o. m. nakenbad förekom i de yttre fontänerna. Under senare år förekom krossning av bostadens fönster och tillvaron i denna idyll blev till slut olidlig.
    Flera gånger hände det att man blev störd av radiopolisens strålkastare som därigenom väckte oss. Sedan fick man tillsammans med dem göra en rundvandring genom huset för att möjligen finna någon inbrottstjuv, som kunde ha gått in genom ett krossat fönster i byggnaden.
    Inbrott ägde faktiskt rum hösten 1967 då ett fönster i den nordöstra flygeln var krossat och tjuven hade börjat sina eskapader. Jag kom in ibyggnaden mycket tidigt denna morgon och fann fönstret krossat. I rummet rådde stor oreda och i köket till lunchrummet hade tjuven fått tag i ett rött stearinljus. Sedan följde jag det smälta röda stearinet hela vägen till JR Fredlunds rum där ljuset hade brunnit ut. Alla rum i bottenvåningen var genomsökta och många skrivbord uppbrutna. T. o. m. ordförandens rum 1 tr. hade fått påhälsning. Mycket av tjuvgodset hade samlats i det rum där inbrottet skedde men tjuven hade tydligen blivit skrämd på flykten.
    Uppbrottet från Bondeska palatset ägde rum den 17 april 1978. Kvar står minnet från underbara dagar i palatset.