Dagligt liv i Bondeska palatset

 

av justitierådet ANDERS KNUTSSON

 

HD har sin verksamhet förlagd till två byggnader på ömse sidor om Riddarhustorget i Stockholm. Bondeska palatset innehåller sessionssalar och sammanträdesrum för domstolens tre avdelningar. Här har ledamöterna sina tjänsterum och här finns också ett kansli för varje avdelning, som biträder med uppsättande av protokoll, utskrift och expediering av domar och beslut m. m. I Bondeska palatset har dessutom lagrådet sina lokaler. Domstolens administrativa avdelning med kanslichefen i spetsen huserar liksom aktuariekontor och arkiv m. m. i flyglarna till det s. k. Ryningska palatset. Av revisionssekreterarna har ungefär en tredjedel sina tjänsterum i Bondeska palatset och övriga sina i Ryningska.
    Uppdelningen på två hus har naturligtvis sina nackdelar, vilka inte bara består i att ett antal arbetstimmar varje år förbrukas på vandringar över Riddarhustorget och väntan framför trafiksignalerna där. Många av domstolens anställda har sällan eller aldrig anledning att besöka det andra stället, som förblir en främmande värld för dem. Historiskt ter sig uppdelningen fullt naturlig, eftersom kansliet ända in på 1970-talet utgjorde sin egen myndighet, nedre justitierevisionen. Nu får den väl närmast ses som ett pris för förmånen att ha verksamheten förlagd till den anrika miljön i Stockholms gamla stadskärna.
    Dessa rader skall, som rubriken antyder, främst handla om den del av HD:s verksamhet som utspelar sig inom Bondeska palatsets murar.

 

Ledamöternas tjänstgöring
HD arbetar på tre avdelningar. Antalet ledamöter på en avdelning kan variera något beroende på det totala antalet justitieråd och hur många av dem som tjänstgör i lagrådet. Under senare år har avdelningarna i allmänhet bestått av sju ledamöter. Detta har visat sig vara ett lämpligt antal, som ger tillräckligt utrymme för att vid planeringen ta hänsyn till önskemål om sammanträdesfria dagar, förhinder på grund av jäv m. m.
    Året indelas i tre sessioner. Den första, något eufemistiskt kallad vårsessionen, börjar den 7 januari och pågår fram till veckan före påsk. En vecka efter påsk börjar sommarsessionen, som sträcker sig till mitten av september, då höstsessionen tar vid. Den slutar den 22 december. Under veckorna kring jul — nyår och påsk är endast en jouravdelning i tjänst för handläggning av brådskande saker såsom mål

 

med häktade, inhibitionsfrågor och liknande. Under sommaren gör varje avdelning ett sammanhängande uppehåll på åtta veckor. Uppehållen förläggs på ett sådant sätt att alltid minst en avdelning är i tjänst. Detta innebär att det första sommaruppehållet börjar i slutet av maj och det sista slutar i mitten av september. De avdelningar som är i tjänst under sommaren arbetar i normal omfattning och sysslar alltså inte bara med särskilt brådskande saker.
    HDs ledamöter åtnjuter alltså åtta veckors ledighet varje sommar och dessutom ett par veckor vid jul — nyår eller påsk eller båda dessa tillfällen. En nackdel är att den enskilde ledamoten har mycket små möjligheter att inverka på ledighetens förläggning. Hittills har det inte varit möjligt att ta ut en semestervecka någon annan tid på året, men nyligen har beslutats att en något smidigare ordning härvidlag skall införas på prov. Den kollegiala arbetsformen gör det dock givetvis svårt att i någon högre grad tillgodose individuella särintressen. Detta i förening med avsaknaden av möjlighet att förordna vikarier för justitieråd gör också att det har ansetts praktiskt taget uteslutet för ett justitieråd att ta ut tjänstledighet. Sjuk måste dock givetvis även en ledamot av HD ha rätt att vara. Vid plötsliga sjukdomsfall försöker man i allmänhet lösa situationen genom att någon annan ledamot rycker in. Kan inte det ordnas måste sammanträdet ställas in. Om en ledamot blir sjukskriven för en längre tid får avdelningens arbetsprogram justeras.
    För varje ny session får avdelningarna ny sammansättning. Härvid tillses att varje avdelning får en blandad åldersfördelning (när man talar om ålder räknas aldrig andra levnadsår än dem som har förflutit efter justitierådsutnämningen). Vidare försöker man om möjligt undvika att samma två ledamöter får tjänstgöra tillsammans under mer än två sessioner i följd. Genom de täta omflyttningarna av ledamöter skapas goda förutsättningar för enhetlighet och konsekvens i domstolens arbete. De ger också en stimulerande omväxling i samarbetet och motverkar eventuella risker för kotteribildning. Inom loppet av ett par år kommer varje ledamot att ha tjänstgjort i domstolen tillsammans med så gott som alla sina kolleger.
    Veckoschemat på avdelningarna ser i princip ut så, att handläggning av mål och ärenden i femmanssammansättning äger rum tisdagar och onsdagar och handläggning i tremanssammansättning måndagar och fredagar. Tidigare ägnade i regel en tremansavdelning varje vecka måndagen åt nådeärenden. Sedan HDs yttrande upphört att vara ett villkor för bifall till en nådeansökan får HD inte befattning med mer än något enstaka sådant ärende om året. Torsdagarna är reserverade för överläggning och justering av domar och beslut i tidigare handlagda

 

mål och ärenden, vad som på HDs språk kallas återställning. De dagliga sammanträdena börjar kl. 9.30, avbryts för en timmes lunch kl. 12.30 och slutar i princip senast kl. 15. Vissa dagar, exempelvis då det är huvudförhandling, kan de dock dra ut längre på tiden.
    Inför varje session inhämtar avdelningens ordförande ledamöternas önskemål om förläggningen av hemarbetsdagar och gör därefter upp ett tjänstgöringsschema för sessionen. I genomsnitt får varje ledamot räkna med att tjänstgöra vid sammanträden i domstolen två dagar per vecka, vartill kommer torsdagarnas justeringssammanträden. Hemarbetsdagarna disponeras fritt. Man får syssla med inläsning av mål, domskrivning och annat HD-arbete på tjänsterummet, i bostaden eller någon annanstans. Man kan också ägna sig åt bisysslor eller ren fritidsverksamhet och vid behov kompensera därigenom bortfallen tid med arbete kvällar, lördagar och söndagar. I stort sett kan sägas att ingen frågar efter hur justitieråden tillbringar sin tid så länge de inställer sig väl pålästa till domstolens sammanträden.
    Det är kanslichefen som — i mån av behov efter samråd med avdelningsordförandena — bestämmer programmet för varje föredragningsdag med ledning av uppgifter från revisionssekreterarna om inlästa mål och beräknad tidsåtgång för föredragningen. Varje tisdag ger han ut ett schema över kommande veckas föredragningar och förhandlingar, och på onsdagen distribueras handlingarna i målen, det s. k. trycket, till ledamöterna. Vissa veckor kan det bli ansenliga buntar, som inte ryms i en vanlig portfölj utan måste delas upp på ett par bördor om man föredrar att ta arbetet med sig hem. Först sedan trycket har delats ut är det möjligt för ledamöterna att bilda sig en någotsånär klar uppfattning om hur arbetsam den kommande veckan blir. Brådskande mål kan naturligtvis sättas ut med kortare varsel, och där kanske trycket inte hinner tillhandahållas förrän samma dag som målet skall föredras.
    Tjänstgöringsschemat för sessionen upptar inte några särskilda dagar för handläggning av enmansmål. Hittills har dessa mål placerats in på det viset att exempelvis en tremansdag gjorts om till tre enmansdagar eller en femmansdag till en tremansdag och två enmansdagar. Detta system har emellertid visat sig ha vissa administrativa nackdelar, och fr. o. m. i år prövas ett nytt system, vilket innebär att enmansmålen ligger helt utanför schemat. När en revisionssekreterare har samlat på sig ett lämpligt antal sådana mål anmäls detta till avdelningsordföranden, som utser en ledamot att ta sig an målen. Denne får sedan göra upp direkt med revisionssekreteraren om en passande tid för föredragning. Meningen är att enmansmålen skall fördelas så jämnt som möjligt mellan avdelningens ledamöter. En nyutnämnd ledamot tilldelas dock

 

inte några enmansmål förrän efter att ha fått viss erfarenhet av annat arbete i domstolen.
    Ledamöternas tjänstgöringsschema är i princip hemligt för alla utom justitieråden själva och kanslichefen. Inte bara parterna utan också revisionssekreterarna förutsätts alltså in i det sista sväva i ovisshet om vilka justitieråd som kommer att delta i handläggningen av ett visst mål. Denna teoretiska bild torde dock inte helt stämma med verkligheten. Åtminstone revisionssekreterarna har nog i praktiken ganska goda möjligheter att ta reda på hur avdelningen kommer att vara sammansatt en viss dag. Däremot bör en part som ringer till HD och frågar vilka justitieråd som skall döma i hans mål inte förvänta sig att få något upplysande svar.
    Beroende framför allt på tjänstgöringens omfattning och målens svårighetsgrad kan justitierådens arbetsbörda variera ganska mycket från den ena veckan till den andra. Det blir också gärna vissa säsongvariationer. Eftersom man alltid försöker slutföra handläggningen av alla mål och sålunda göra "rent bord" inför ett sessionsskifte blir det lätt så att arbetet flyter ganska lugnt i början av sessionen, medan tillvaron blir mera hektisk mot slutet. I det stora hela vill jag dock påstå att arbetsbördan sett över en längre period är ganska rimlig, även om man beaktar att i arbetet får anses ingå en viss skyldighet att hålla sig informerad om ny lagstiftning och om rättsutvecklingen i övrigt. Med den uppläggning arbetet har är det dock svårt att regelbundet passa in det i en normal arbetsvecka om fem gånger åtta timmar. Att hålla lördagar och söndagar helt fria från arbete kan t. ex. ofta vara omöjligt.

 

Målens beredning
För beredningen av inkommande mål och ärenden svarar revisionssekreterarna. Varje revisionssekreterare innehar en rotel. Det finns specialrotlar för fastighetsbildnings- och expropriationsmål, vattenmål och miljöskyddsmål, sjörättsmål, immaterialrättsliga mål samt mål om arvsskatt, gåvoskatt och stämpelskatt. Övriga rotlar är allmänna rotlar, d. v. s. de tilldelas mål av allehanda slag som inte skall hänföras till specialrotel. Flertalet allmänna rotlar är turindelade, vilket innebär att de har fasta tider för föredragning på prövningsavdelning enligt ett schema som görs upp för ett år i sänder. På de andra rotlarna sker föredragning för prövningstillstånd efter anmälan till kanslichefen. Till de icke turindelade allmänna rotlarna förs framför allt mål som är särskilt omfattande eller på annat sätt komplicerade, t. ex. därför att de rör ett ovanligt rättsområde eller internationella förhållanden. Utlämningsärenden och advokatärenden brukar också placeras på sådana rotlar. Det är ofta en fördel om mål av likartad beskaffenhet, exempel-

 

vis sådana som rör samma rättsfråga, kan handläggas gemensamt på samma rotel. Upptäcks ett sådant samband i ett tidigt skede brukar målen föras ihop. Någon säker metod för att identifiera fall av detta slag finns emellertid inte ännu. Förhoppningsvis skall den inledda datoriseringen av diarieföringen bli till hjälp härvidlag.
    Revisionssekreterarna sköter självständigt sina rotlar. En viss övervakning sker från kanslichefens sida, bl. a. på det viset att revisionssekreterarna med jämna mellanrum får rapportera om läget på roteln, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt de äldsta målen. Som huvudregel gäller att målen skall tas fram till föredragning i den ordning i vilken de har kommit in. Från denna huvudregel finns dock en rad undantag. Vissa mål skall handläggas med största skyndsamhet, t. ex. mål som rör häktade och mål där fråga uppkommer om interimistiska åtgärder. Även stora grupper andra mål skall enligt HDs interna arbetsordning behandlas med förtur. Hit hör exempelvis mål där någon har dömts till fängelse eller utvisning, vårdnadsmål, mål om avhysning och utsökningsmål.
    Erfarenhetsmässigt visar det sig att målen kommer fram olika snabbt på olika rotlar. Detta beror givetvis på en rad mer eller mindre slumpmässiga faktorer. En effektivitetspåverkande faktor som ligger i själva systemet är att det sker ganska täta byten, särskilt på de turindelade rotlarna. Revisionssekreterartjänsterna är i huvudsak passagetjänster i domarkarriären, och de flesta revisionssekreterare stannar inte längre än två — tre år i HD. Det är självklart att det tar en viss tid för en ny revisionssekreterare att bekanta sig med målen på roteln och bli tillräckligt varm i kläderna för att uppnå full effektivitet i arbetet. Denna olägenhet väger emellertid lätt gentemot de fördelar det innebär dels för HD att ha tillgång till en växlande kår av föredragande med färska erfarenheter av arbetet i tingsrätter och hovrätter, dels för dessa domstolar att få ett tillskott av domare som är förtrogna med arbetet i HD.
    HDs ledamöter tar i stort sett inte befattning med beredningen av målen. Referent utses i de flesta fall först när det är dags för föredragning på femmansavdelning. Vissa mål tilldelas dock redan i ett tidigt skede en fast referent. Detta sker alltid om målet kan antas komma att bli utsatt till förhandling. I övrigt utses fast referent framför allt om målet är särskilt vidlyftigt eller besvärligt. I samband med att prövningstillstånd meddelas skall prövningsavdelningen ta ställning till om fast referent bör utses. I fall där något prövningstillstånd inte krävs, t. ex. mål som har fullföljts av riksåklagaren och ärenden om resning, utlämningsärenden och mål om inträde i eller uteslutning ur advokat-

 

samfundet, blir det revisionssekreterarens sak att anmäla behov av fast referent. Motsvarande gäller om det visar sig uppkomma behov av en fast referent i ett dispenserat mål där detta ursprungligen inte ansågs erforderligt.
    Kanslichefen har ett stående önskemål om så få fasta referentskap som möjligt, eftersom sådana innebär en extra faktor att ta hänsyn till när det gäller att bestämma var och när föredragningen skall äga rum. Ledamöternas synpunkter växlar. Somliga ser det som en fördel att ha några mål på lager, där de kan förbereda sig för ett avgörande i lugn och ro, medan andra har svårt att engagera sig i saken förrän avgörandets stund är nära.
    Valet av referent ankommer på vederbörande avdelningsordförande. Fasta referentskap fördelas mellan samtliga ledamöter på avdelningen utom ordföranden och vice ordföranden. Detta har samband med en allmän princip som innebär att det inte anses önskvärt att samma person är ordförande och referent vid målets handläggning. I mål där prövningstillstånd har meddelats utses referenten normalt bland dem som deltog i dispensprövningen. Har en ledamot varit djärv nog att meddela prövningstillstånd såsom enmansavdelning — vilket kan tänkas om det rör sig om ett klart prejudikatfall — är den ledamoten ganska självskriven som referent, om han inte tillika är avdelningens ordförande eller vice ordförande. I mål som saknar fast referent utses referenten i samband med att trycket delas ut på onsdagen i veckan före föredragningen. Den tjänstgörande ordföranden är befriad från referentskap. I övrigt fördelas referentskapen så rättvist som möjligt mellan avdelningens ledamöter. I mål som skall föredras på tremansavdelning utses aldrig någon referent.
    Fram till början av 1970-talet tillämpades ett annat system beträffande referentskap. Referent utsågs då i alla revisionsmål, d. v. s. fullföljda brottmål och tvistemål, som togs upp till prövning. Däremot utsågs inte annat än undantagsvis någon referent i övriga mål och ärenden. Här blev alltid den yngste ledamoten först voterande, och äldre kolleger har gett livfulla skildringar av den börda detta kunde innebära. Nu är den inbördes arbetsfördelningen betydligt mer rättvis, även om den voteringsordning som tillämpas fortfarande leder till att de yngre ledamöterna blir något mer betungade än de äldre.
    Den tillämpade ordningen innebär att valet av referent inte styrs av ledamöternas speciella sakkunskap. I stort sett beror det på en slump om ett mål råkar hamna hos en referent som är särskilt insatt i det rättsområde målet rör. Detta kan kanske framstå som en misshushållning med resurserna. Det har ju ansetts önskvärt att i domstolen ha ledamöter med olika bakgrund och erfarenheter, och det kan då

20—39-163 Svensk Juristtidning

 

förefalla naturligt att också ta vara på sådana kvalifikationer vid fördelningen av målen. En grundläggande filosofi har emellertid varit att man bör undvika varje specialisering inom domstolen. Alla ledamöter skall anses lika kompetenta att pröva alla slag av mål. En läsare av NJA kan dock utan större svårighet finna exempel på avgöranden, där närvaron av en eminent specialist har avsatt spår i form av en ovanligt utförlig och synpunktsrik domsmotivering eller ett särskilt yttrande med vida utblickar. Den som råkar vara specialist på ett visst område kan också få finna sig i att bli konsulterad under hand av sina kolleger, inte så mycket för att tala om för dem hur de skall döma utan för att peka på synpunkter som bör beaktas i sammanhanget och ge anvisning på lämplig litteratur för vidare studier i ämnet.

 

Dispensprövningen
Frågor om prövningstillstånd avgörs av en eller tre ledamöter. Lagen ger också utrymme för en handläggning med två ledamöter, men denna möjlighet har såvitt känt hittills aldrig utnyttjats. Den reform som genomfördes för några år sedan och som innebar, att HD vid prövning av frågor om prövningstillstånd som är av enkel beskaffenhet kan bestå av en ledamot, har lett till en väsentlig minskning av den tid som går åt för denna del av verksamheten. Andelen enmansmål har också successivt ökat. Från att i början ha utgjort ungefär 40 % är den nu uppe i närmare 60 %. Enligt förslag i prop. 1988/89:7 8 slopas fr. o. m. den 1 juli 1989 den begränsning av utrymmet för enmansprövning som ligger i kravet att tillståndsprövningen skall vara av enkel beskaffenhet. Huvudregeln blir därmed att dispensfrågor får avgöras av en ledamot. Detta bör rimligen leda till en ytterligare ökning av andelen enmansmål, hur stor är dock svårt att säga.
    Det är revisionssekreteraren som avgör om ett mål skall anmälas till prövning på enmans- eller tremansavdelning. Detta val är dock inte det slutliga. En ledamot kan alltid avböja att pröva saken ensam och istället hänskjuta den till tremansavdelning. Detta skall inte ses som någon allvarlig bakläxa för revisionssekreteraren. Man kan lika väl säga att den föredragande som aldrig råkar ut för något sådant kanske är alltför försiktig och därigenom otillräckligt tillvaratar möjligheterna att hushålla med domstolens resurser.
    Inför en föredragning på tremansavdelning överlämnas tryck till ledamöterna, vilket består av underinstansernas avgöranden, eventuellt behövliga kompletterande handlingar såsom kontrakt, skisser etc., en redogörelse för ändringsyrkanden i HD och åberopade skäl för prövningstillstånd (kan utgöras av kopia av fullföljdsinlagan) samt er-

 

forderlig rättsutredning. Tidigare bestod rättsutredningen ofta endast av sidhänvisningar till lagförarbeten, litteratur och rättsfall. Detta kunde ibland orsaka vissa bekymmer. En ledamot som inte hade omedelbar tillgång till ett exemplar av just den bok eller den upplaga av boken som en sidhänvisning avsåg och som inte heller kunde återfinna den i HDs bibliotek — kanske därför att en kollega hunnit före och lånat den — fick finna sig i att tills vidare sväva i ovisshet om vad referensen avsåg. Numera undslipper man i allmänhet den typen av störningar, eftersom åtminstone mera centrala förarbets- och litteraturuttalanden återges i trycket eller bifogas i fotokopia.
    Systemet med ett omfattande tryck innebär att huvuddelen av justitierådens arbete med dispensmålen bedrivs utanför föredragningsrummet. Enstaka vidlyftiga och komplicerade mål kräver visserligen en omfattande muntlig föredragning, som kan ta en hel dag eller större delen av en dag i anspråk, men i de flesta fall kan föredragningen begränsas till några uppgifter som kompletterar det utdelade skriftliga underlaget. Vissa ledamöter menar att utvecklingen mot skriftlighet har gått för långt och skulle föredra att en större del av materialet redovisas muntligen med motsvarande mindre inläsning i förväg. De flesta tycks emellertid vara tillfreds med det nuvarande systemet. För några år sedan gjordes försök med en annan ordning, som innebar att okomplicerade mål föredrogs utan att ledamöterna hade tagit del av något material i förväg (möjligheten till enmansföredragning var då ännu inte genomförd). Försöken slog dock inte väl ut. Det visade sig att effektiviteten minskade avsevärt.
    Tidigare ålåg det inte den föredragande revisionssekreteraren att uttala någon egen mening i dispensfrågan. Detta framstod som enegendomlig ordning, eftersom föredraganden otvivelaktigt är den som är bäst insatt i saken. Numera avslutas föredragningen med att föredraganden muntligen deklarerar sin ståndpunkt i frågan om prövningstillstånd bör meddelas samt anger skälen för sitt ställningstagande. Föredragandens förslag antecknas dock inte i protokollet.
    När föredraganden har sagt sitt yttrar sig ledamöterna i tur och ordning, den yngste först. I de flesta fall visar det sig att alla utan någon större tvekan har kommit till samma ståndpunkt. I andra fall yppas större eller mindre tveksamhet från de olika ledamöternas sida. En säger sig kanske närmast vara benägen att vägra prövningstillstånd men inte vilja ställa sig avvisande, om någon av kollegerna skulle vilja meddela sådant tillstånd. En annan kanske förklarar sig luta åt att bevilja prövningstillstånd men inte vara beredd att driva den ståndpunkten, om kollegerna anser ett prövningstillstånd olämpligt. I situationer av detta slag kan det ofta bli en ganska livlig diskussion innan

 

avdelningen kommer fram till ett avgörande. Någon enstaka gång händer det att ledamöterna stannar i olika mening och prövningstillstånd alltså medges eller vägras med två röster mot en. Någon särskild motivering ges inte till beslut i frågor om prövningstillstånd.
    Det finns inte anledning att här gå närmare in de överväganden som görs vid dispensprövningen. Dessa frågor behandlas utförligt av Bertil Bengtsson i en artikel i detta häfte av SvJT.
    I allmänhet föredras målen för prövningstillstånd utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Ett av flera skäl till denna ordning är att klaganden härigenom undgår risken att vid vägrat prövningstillstånd få ersätta motpartens rättegångskostnader i HD. Ett annat skäl är givetvis önskan att förenkla förfarandet och förkorta handläggningstiden. Om avdelningen hyser stor tvekan i dispensfrågan kan det emellertid ibland vara lämpligt att kommunicera med motparten innan frågan avgörs. Om motparten går med på prövningstillstånd blir ju saken därmed ganska klar. En sådan reaktion kan knappast förväntas av en enskild part men däremot kanske av en myndighet, såsom riksåklagaren, kammarkollegiet eller riksskatteverket, eller av en organisation.
    Ett annat sätt för HD att skaffa sig ett bättre beslutsunderlag för dispensprövningen är att inhämta yttrande från en myndighet eller organisation som inte är part i målet men har speciella intressen och erfarenheter på området. Vanligen inhämtas dock sådana yttranden först sedan HD bestämt sig för att bevilja prövningstillstånd. Förhoppningsvis känns det mera meningsfullt att lägga ned arbete på ett yttrande när det står klart att målet skall prövas i HD än när den frågan ännu inte är avgjord. När HD begär in yttranden är syftet därmed inte i första hand att få råd för målets avgörande utan att bredda underlaget för detta genom att inhämta upplysningar om praxis och synsätt i berörda kretsar och om problem som har visat sig i det praktiska rättslivet.
    En enmansföredragning avlöper ganska informellt. Justitierådet har i förväg fått tryck, bestående i huvudsak av underinstansernas avgöranden och fullföljdsinlagorna — i allmänhet behövs inte något ytterligare underlag för prövningen. På överenskommen tid uppsöker revisionssekreteraren justitierådet på dennes rum och de båda går gemensamt igenom målen. Revisionssekreteraren ger kompletterande upplysningar och svarar på de frågor som justitierådet kan komma på att ställa. En genomgång av ett 10-tal mål kan i regel avverkas på mindre än en timme.

 

Föredragning för avgörande
Den lagändring som införde enmansprövning av dispensfrågor innebar också att enkla ärenden om resning och återställande av försutten tid kan avgöras i tremanssammansättning. Även denna domförhetsreform har medfört avsevärda lättnader i HDs arbete. Nu kan dessa typer av ärenden till stor del handläggas i anslutning till prövningen av dispensfrågor i fullföljda mål. Alltjämt belastas dock femmansdagarna av vissa saker som av formella skäl måste prövas i fullsutten rätt men sakligt sett inte motiverar en så seriös behandling. Ett exempel är besvär över hovrätts beslut att avvisa en för sent inkommen revisionsinlaga. Den förut nämnda propositionen innebär vissa välkomna justeringar av domförhetsreglerna härvidlag. Nyligen har också HDs arbetsbörda vad gäller resningar och återställande av försutten tid lättats genom att en del sådana ärenden förts över till hovrätterna. I propositionen föreslås vidare att en resningsansökan som inte innehåller något nytt av betydelse i förhållande till en tidigare avslagen sådan ansökan från samma part skall kunna prövas av en ledamot.
    En föredragning på femmansavdelning förbereds liksom en dispensföredragning genom utdelning och inläsning av tryck. Detta är i allmänhet något fylligare i femmansmålen. Särskilt gäller detta rättsutredningen. Även föredragningen blir mer utförlig när målet skall avgöras i sak än vid dispensprövningen. Utredningen i underinstanserna gås igenom, liksom parternas inlagor i HD. Efter avslutad föredragning överlämnar föredraganden ett betänkande med förslag till HDs avgörande och läser upp detta. Föredraganden väntas också vid behov närmare redovisa skälen för sin bedömning och redogöra för de rättsfall, doktrinuttalanden etc. som är av intresse.
    Efter föredragningen går ordet till referenten, som kompletterar och kommenterar föredragandens framställning av rättsfrågorna och anger sin preliminära uppfattning i saken. Det blir inte sällan fråga om ganska vidlyftiga utläggningar, som med intresse och tålamod följs av de andra ledamöterna. Efter referenten yttrar sig övriga ledamöter, den yngste först och ordföranden sist. Härefter vidtar en allmän diskussion som kan bli ganska livlig och ofta utspelas i mindre ordnade former.
    I många fall råder det inte någon tvekan om utgången. Om det då inte heller anses behövligt att närmare överväga motiveringen kan avgörandet ges sin slutliga utformning direkt vid överläggningen, i allmänhet på grundval av föredragandens betänkande. Detta blir ofta resultatet i ärenden om resning eller återställande av försutten tid, där motiveringen många gånger begränsas till en eller ett par stereotypt formulerade meningar. Som andra exempel kan nämnas att en full-

 

följd talan skall avvisas på grund av ett fullföljdsförbud eller att ett mål skall återförvisas till lägre rätt för upptagande av ny bevisning. En och annan gång kan det också framstå som så klart att hovrättens avgörande skall fastställas utan ytterligare motivering att ledamöterna omedelbart kan enas härom. Så snart det blir fråga om något mer grannlaga bedömnings- eller skrivningsfrågor uppskjuts emellertid avgörandet till återställningen på torsdagen i påföljande vecka. Inte sällan förhåller det sig också så att en eller flera av ledamöterna vill överväga saken ytterligare och närmare studera rättsfall och litteratur, innan de tar definitiv ståndpunkt.
    Inför återställningen ankommer det i första hand på referenten att tillhandahålla ett förslag till dom eller beslut. Detta bör distribueras till övriga ledamöter i så god tid att de hinner begrunda det och formulera eventuella förslag till jämkningar och tillägg före torsdagen samt, om dessa blir omfattande, gärna också dela ut dem i förväg. Visar det sig redan vid den första överläggningen att majoriteten har en annan mening än referenten blir det någon av majoritetens medlemmar, vanligen den yngste, som får formulera förslaget till avgörande. Den som redan vid den första överläggningen får klart för sig att han har en annan mening än majoriteten kan givetvis också börja utarbeta sin skiljaktighet omedelbart, utan att avvakta förslaget till majoritetsskrivning.
    Ordningen med torsdagar som återställningsdag tillämpas sedan något tiotal år tillbaka. Dessförinnan var tisdagen återställningsdag och ännu tidigare var det måndagen. Det äldre systemet förutsatte att lördagar och söndagar skulle utnyttjas för arbete. Domsförslag utsändes ofta med expressbrev för att nå adressaten i bostaden någon av dessa dagar. Syftet med omläggningen var att åtminstone öppna möjlighet för att hålla lördagar och söndagar arbetsfria. Att detta inte heller nu alltid går att genomföra är en annan sak.
    Vid återställningen återupptas överläggningen i den mån det behövs. Referenten och övriga ledamöter delger kollegerna resultatet av sina eventuella fortsatta studier och överväganden. Härefter vidtar justeringen av förslaget till dom eller beslut. Om det föreligger alternativa förslag till motivering måste man först bestämma vilket av dem som skall läggas till grund för justeringen. Förslagets författare, vilket i allmänhet är referenten men också kan vara någon annan, läser upp detta högt. Läsningen avbryts allt emellanåt för diskussion av förslag till jämkningar och tillägg. Det kan gälla både språkliga och innehållsmässiga frågor. Även revisionssekreteraren, som skall vara närvarande vid återställningen, ges tillfälle att komma med påpekanden. Så småningom når man fram till en slutlig version.

 

    Även efter justeringen bär domsmotiveringen givetvis i hög grad sin ursprungsförfattares prägel både stilistiskt och i fråga om den allmänna uppläggningen. Variationer mellan olika ledamöters framställningssätt kommer därigenom också till synes i avgörandenas utformning. Somliga författare redogör ofta utförligt både för sakförhållandena i målet och för innehållet i olika rättskällor så att HDs dom skall kunna läsas fristående. Andra nöjer sig med kortfattade hänvisningar och anser sig inte behöva upprepa vad som kan utläsas av underinstansernas avgöranden. Vissa ledamöter ger sig gärna in på ingående resonemang med en omsorgsfull vägning av skälen för och emot olika tänkbara alternativ, medan andra föredrar ett mera komprimerat skrivsätt och endast redovisar de avgörande skälen för utgången; så kortfattade motiveringar som var vanliga ännu för ett par decennier sedan ser man dock numera sällan till.
    En fråga som stundom ger anledning till meningsbrytningar är i vilken mån HD skall göra uttalanden i domskälen som går utöver vad som krävs för att motivera domslutet. Somliga hävdar att HD för att rätt fylla sin uppgift att leda rättstillämpningen bör så långt som möjligt slå fast generella principer för lösningen av en uppkommen rättsfråga och även bör kunna uttala sig i sådana frågor som visserligen har berörts i målet men inte behöver besvaras för att den konkreta tvisten skall få sin lösning. Andra menar däremot att HD bör undvika att säga mer än vad som behövs för att avgöra det enskilda fallet. Som skäl för denna inställning brukar anföras att det är svårt att överblicka konsekvenserna av mera allmänna uttalanden. Det kan också vara oklart om sådana uttalanden som inte har varit avgörande för utgången i målet innebär att HD har antagit en rättsgrundsats som inte kan frångås utan ett avgörande i plenum. Betänkligheter av detta slag leder ofta till att allmänna uttalanden förses med reservationer som i större eller mindre grad minskar deras värde som ledning för rättstillämpningen.
    Det händer ofta att HD kommer till samma resultat som den föredragande revisionssekreteraren men vill formulera skälen något annorlunda. Om resonemangen då i allt väsentligt är desamma brukar föredraganden ges tillfälle att justera sitt betänkande så att det överensstämmer med HDs avgörande. När det i NJA står att HD har beslutat dom eller fattat beslut i enlighet med betänkandet är det alltså ingalunda säkert att domen eller beslutet i sin helhet har formulerats av föredraganden. Denne kan emellertid inte åläggas att ändra sitt betänkande utan har alltid rätt att låta detta stå kvar i oförändrat skick.
    Det finns också en gräns för de ändringar som kan tillåtas i ett avgivet betänkande. Det är inte ovanligt att föredraganden, efter att ha

 

åhört ledamöternas överläggning, blir övertygad om att den utgång domstolen har stannat för är den riktiga och inte den som föreslås i betänkandet. Detta är inte på något sätt anmärkningsvärt. Föredraganden har inte haft förmånen att få diskutera saken med andra på det engagerade sätt som sker vid en överläggning till dom. Ledamöterna själva har full frihet att ändra uppfattning efter att ha hört andra uttala sig och gör det också ofta. Det har emellertid inte ansetts förenligt med det nuvarande systemet att låta föredraganden gå ifrån sitt en gång framlagda förslag och ersätta det med något helt nytt.
    Däremot händer det en och annan gång att föredraganden tillåts att dra tillbaka sitt betänkande med påföljd att protokollet inte kommer att innehålla någon anteckning om att ett betänkande över huvud taget har avlämnats. Detta kan ske exempelvis om föredraganden har råkat förbise en lagändring eller göra något annat liknande misstag eller om föredraganden har uppfattat en parts talan på annat sätt än HD. Till undvikande av felaktiga slutsatser bör dock framhållas att det kan finnas också andra orsaker till att ett betänkande inte har avlämnats. En inte ovanlig situation är att föredraganden inte har räknat med att målet skulle avgöras omedelbart utan för sin del föreslagit exempelvis kommunikation med motpart eller inhämtande av ett yttrande. (Den motsatta situationen är också vanlig, nämligen att föredragningen avslutas med ett betänkande, varefter HD beslutar att inte avgöra målet än. Även då lämnas betänkandet tillbaka utan att det kommer till synes i protokollet.)
    Det nuvarande systemet med betänkanden, som tillförs målet såsom en särskild handling och återges i rättsfallsreferatet, är unikt för HD och har sin bakgrund i nedre justitierevisionens ställning som en i förhållande till HD självständig myndighet. Allt emellanåt kommer det upp en diskussion om betänkandesystemet. För HDs ledamöter är det naturligtvis av stort värde att som underlag för sitt eget beslutsfattande ha tillgång till ett väl genomarbetat förslag till avgörande. I alla okomplicerade fall möjliggör detta att HDs avgörande justeras i omedelbar anslutning till föredragningen. I de mål som kräver närmare överväganden ger betänkandet ofta en god grundval för dessa. Från HDs synpunkt skulle det i och för sig innebära vissa praktiska fördelar att inte behöva behandla revisionssekreterarens förslag högtidligare än vilket arbetspapper som helst, t. ex. ledamöternas egna utkast. Det nuvarande systemet ger emellertid revisionssekreterarna en särställning i förhållande till andra domstolsföredragande som kan vara stimulerande och främja rekryteringen av kvalificerade domare till dessa befattningar. Vetskapen att betänkandet blir offentligt bör också leda till att revisionssekreteraren lägger ner särskild möda på att prestera en

 

fullgod produkt, låt vara att en sådan ambition stundom kan ha den nackdelen att ett mål blir liggande länge, därför att revisionssekreteraren har svårt för att bestämma sig för hur betänkandet skall se ut. Systemet med betänkanden har alltså både fördelar och nackdelar från såväl justitierådens som revisionssekreterarnas synpunkt. För NJAs läsare är betänkandena inte sällan av värde genom de kompletterande upplysningar och synpunkter som kan inhämtas ur dem.
    När två ledamöter har en gemensam uppfattning som avviker från majoritetens författar i allmänhet en av dem ett förslag till reservation som underställs den andre. Vem som är huvudförfattaren kan ibland utläsas av att skiljaktigheten i protokollet och rättsfallsreferatet redovisas som ett anförande av ett justitieråd, i vilket ett annat justitieråd instämmer. Denna redovisningsteknik kan emellertid användas bara om författaren är den av de två som kommer först i voteringsordningen. Står det i stället att två justitieråd gemensamt avger en reservation av visst innehåll kan detta tyda på antingen att det är den äldre ledamoten som har avfattat reservationen eller att båda har lämnat väsentliga bidrag till den.
    Det förekommer ibland att en ledamot gör ett eget tillägg till protokollet i anslutning till att ett mål avgörs. Sådana tillägg kan fylla olika uppgifter. I många fall är det fråga om en närmare utveckling, vanligen från referentens sida, av motiven för domstolens avgörande med hänvisningar till litteratur och rättsfall. Ofta har då innehållet i och för sig godtagits av de andra ledamöterna, men resonemanget har ansetts väl vidlyftigt för att passa som domskäl. Det kan emellertid också tänkas att kollegerna visserligen i stort instämmer i vad som sägs men inte är beredda att ställa sig bakom alla detaljer. Ett tillägg kan också innehålla en redogörelse för de konsekvenser ledamoten anser att avgörandet leder till eller synpunkter på behovet av lagstiftning för att komma till rätta med ett problem som har aktualiserats i målet. Även i sådana fall är det naturligtvis mycket möjligt att åsikterna delas av andra. I vissa situationer kan en ledamot känna ett behov av att, t. ex. mot bakgrund av egna tidigare ställningstaganden i annan riktning, särskilt förklara motiven för sin anslutning till majoritetens ståndpunkt i målet. Rent allmänt bör man vara försiktig med att dra några slutsatser om övriga ledamöters uppfattning från förekomsten av ett särskilt yttrande och den fras med vilken det introduceras. Står det att ledamoten anför "för egen del" är det dock en viss antydan om att de andra inte står bakom yttrandet, därmed inte sagt att de tar avstånd från dess innehåll.
    Efter återställningen får HDs dom eller beslut i renskrift cirkulera för undertecknande, åtföljt av eventuella skiljaktiga meningar och

 

särskilda yttranden. Vid cirkulationen dyker det ofta upp förslag till mer eller mindre betydelsefulla jämkningar i texten. Mera bagatellartade sådana får ordföranden, som skriver under sist, ta ställning till. I andra fall kan jämkningsförslagen behöva underställas de andra ledamöterna, och det händer att tankar som väckts under cirkulationen ger anledning till en förnyad överläggning och en omskrivning av motiveringen, kanske t. o. m. till ett ändrat slut.
    Vanligen kan HDs avgörande justeras vid den första återställningen, vilket i sin tur innebär att det kan lämnas ut till expediering cirka två veckor efter föredragningen. I brådskande fall kan det naturligtvis gå fortare. I vissa mål kan det behövas mer än en återställning, och ibland kan den första återställningen behöva förläggas senare än i veckan närmast efter föredragningen, exempelvis därför att en ledamot är förhindrad att delta då, torsdagsprogrammet redan är fulltecknat eller referenten behöver extra tid för att utarbeta sitt förslag. På det hela taget får dock sägas att handläggningen går snabbt, sedan ett mål väl har nått fram till föredragning. Erfarenhetsmässigt är det också önskvärt att så sker, eftersom ett mål ofrånkomligen förlorar sin fräschör och detaljerna tenderar att falla i glömska, om alltför många nya saker hinner komma emellan.
    Om överläggningen på en avdelning visar att majoriteten hyser sympati för en utgång som strider mot ett tidigare avgörande av HD, ställs denna inför valet mellan att antingen anpassa sig efter det tidigare avgörandet eller hänskjuta målet till plenum. Den sparsamma förekomsten av plenimål kan ses som ett tecken på att valet ofta utfaller till förmån för det första alternativet. En bidragande orsak är emellertid att man ofta lyckas finna någon skillnad mellan de bägge fallen som gör det försvarligt att avstå från ett hänskjutande.
    När ett mål skall behandlas i plenum tillställs samtliga ledamöter, förutom sedvanligt tryck, en av referenten sammanställd resonerande rättsutredning, som mynnar ut i ett förslag till avgörande. Det är inte möjligt att i en församling på 25 personer genomföra en överläggning på samma sätt som i en grupp på fem. Behandlingen i plenum består därför i stort sett i att ledamöterna deklarerar om de instämmer med referenten eller inte, varvid de som har en annan mening anger sina huvudsakliga skäl härför. Överläggningen underlättas om någon företrädare för den motsatta meningen redan i förväg har distribuerat en promemoria i ämnet. I bästa fall kan pleniavgörandet justeras redan vid det första sammanträdet. Annars får ledamöterna samlas på nytt för en återställning. Avgörandet får sedan cirkulera för underskrift av samtliga ledamöter, en procedur som kan ta åtskilliga veckor i anspråk.
    I samband med att HD avgör ett mål bestäms också om domen eller

 

beslutet skall refereras i NJA. I så fall får referenten författa ett förslag till referatrubrik, vilket granskas av övriga ledamöter och därefter överlämnas till NJA-redaktionen. Utgångspunkten är att mål som har tagits upp i HD efter prövningstillstånd också skall refereras. Om prövningstillstånd har meddelats med stöd av regeln om synnerliga skäl i 54 kap 10 § 1 st 2 RB saknas emellertid ofta anledning att referera avgörandet, eftersom detta inte har något intresse som prejudikat. Detsamma gäller om det är fråga om en sådan "följddispens" som avses i paragrafens 2 st. I andra fall kan ett dispenserat mål ha utvecklats på ett sådant sätt att den prejudikatfråga som motiverade dispensen inte kommer under HDs prövning. Då kan ett referat vara omotiverat. Ett skäl att avstå från referat kan vara att avgörandet har kommit att i så hög grad bero av speciella omständigheter i det enskilda fallet att det snarast skulle kunna leda till felaktiga slutsatser i fråga om prejudikatvärdet, ifall avgörandet refererades. Ett avgörande har dock givetvis samma rättsliga betydelse, vare sig det refereras eller inte. Även en rättsgrundsats som har kommit till uttryck bara i ett orefererat avgörande kan alltså ge anledning att hänskjuta en fråga till plenum (ett exempel är plenimålet NJA 1988 s. 329).
    Fullföljda mål som inte refereras i NJA redovisas i notisavdelningen. Däremot gäller sedan några år tillbaka att beslut i ärenden angående resning, återställande av försutten tid, besvär över domvilla och utlämning i princip inte tas med bland notiserna. Sedan den ändringen infördes har det förekommit att somliga beslut, särskilt i resningsärenden, vilka inte ansetts förtjäna referat i NJA likväl bedömts ha ett sådant allmänt intresse att de bör publiceras. Några beslut av detta slag har återgetts i SvJT (1986 s. 56 och 557). Sedermera har HD beslutat att sådana avgöranden efter bestämmande av avdelningen skall införas bland C-notiserna i NJA (se t. ex. 1987 C 105 och 1988 C 55 samt, angående återställande av försutten tid, 1988 C 43).

 

Muntligt förfarande
De flesta mål som prövas i HD avgörs efter föredragning. Huvudförhandling förekommer emellertid i något 40-tal mål varje år. I brottmål är huvudförhandling ofta obligatorisk. När ett mål annars tas till huvudförhandling beror detta i allmänhet på önskemål från parternas sida. Det händer emellertid också att HD, eventuellt efter det att målet föredragits för avgörande, själv beslutar att det skall sättas ut till huvudförhandling i hopp om att domstolen därigenom skall få ett bättre underlag för sitt ställningstagande.
    Målen förbereds till huvudförhandling av revisionssekreteraren, som vid behov samråder med referenten. Denne kan fatta beslut som

 

rör handläggningen, t. ex. om hur parterna skall kallas och om ny bevisning skall få införas eller tidigare hörda vittnen skall få höras på nytt. I tveksamma fall kan referenten hänskjuta sådana frågor till avdelningen för avgörande. Inför förhandlingen upprättas en handläggningspromemoria, som också brukar tillställas ombuden.
    HDs förhandlingar äger så gott som alltid rum i Bondeska palatset. Några gånger har det dock förekommit att HD hållit huvudförhandling med syn på annan ort eller hållit syn utom huvudförhandling. Det har också inträffat att HD av säkerhetsskäl nödgats förlägga en förhandling till en från bevakningssynpunkt lämpligare lokal.
    En huvudförhandling i HD är som regel en stillsam och föga dramatisk tillställning, som ytterst sällan drar någon större publik. Muntlig bevisupptagning förekommer i allmänhet inte. I stället förebringas den muntliga bevisningen genom uppläsning av fonogram. Särskilt när bevisningen utgörs av förhör med en part som är personligen närvarande i rättssalen och stumt får höra sina repliker återges med revisionssekreterarens distinkta stämma, allt emellanåt avbrutna av upplysningar om ohörbara partier, kan situationen, ehuru helt enligt reglerna, framstå som lätt bisarr. För HDs prövning är det ofta fullt tillräckligt att ta del av de referat av den muntliga bevisningen som finns i underinstansernas domar, och stundom nöjer sig också parterna med att åberopa dem. Ibland har ombuden i förväg gått igenom fonogramutskrifterna och angett de partier de önskar få upplästa, vilket med tacksamhet noteras från domstolens sida. En del av huvudförhandlingen som tilldrar sig särskilt intresse med hänsyn till HDs speciella ställning är parternas pläderingar. Dessa ger inte sällan anledning till frågor från ledamöternas sida och begäran om ytterligare precisering av de rättsliga grunder som en part baserar sin talan på.
    Huvudförhandlingen avslutas med tillkännagivande att dom kommer att meddelas genom att hållas tillgänglig på HDs kansli på dag som parterna kommer att få besked om senare. HD anser sig alltså inte behöva vid förhandlingens slut precisera när domen skall ges. I stället går det till så att avdelningens kansli, sedan domen lämnats ut för expediering, underrättar parterna skriftligen om den exakta tidpunkten för domens meddelande.
    Domstolens överläggning till dom skiljer sig från proceduren i föredragningsmålen på det viset att revisionssekreterarens roll är mera passiv. Något betänkande avges inte — ett skriftligt förslag till dom kan ju av naturliga skäl inte färdigställas i förväg. I stället är det referenten som inleder överläggningen och i samband därmed går igenom rättsläget med hänvisningar till lagförarbeten, litteratur och rättsfall. Referenten får också skriva sitt utkast till dom utan att ha tillgång till något

 

av revisionssekreteraren upprättat förslag. Revisionssekreteraren, som medverkat vid förhandlingen såsom protokollförare, är emellertid närvarande vid domstolens överläggningar och förutsätts bistå med upplysningar och påpekanden av olika slag samt får också tillfälle att underhand uttala sin mening i saken.
    Även i besvärsmål och ärenden kan muntligt förfarande förekomma. I två för HD speciella grupper av saker är det normala att föredragningen kompletteras genom en förhandling, nämligen mål om besvär över beslut om inträde i eller uteslutning ur advokatsamfundet samt ärenden om utlämning (till land utanför Norden) på grund av brott. I båda fallen får förhandlingarna ett kontradiktoriskt inslag. Sålunda inställer sig i advokatmålen samfundet genom sin generalsekreterare och i utlämningsärendena inställer sig en företrädare för riksåklagaren.
    Utlämningsärendena, vilka under senare tid utgjort mellan fem och tio om året, ger inte sällan upphov till svårigheter, åtminstone i fall då någon utlämningstraktat inte gäller och HD därför måste pröva om det föreligger sannolika skäl för att den som begärs utlämnad har begått den påstådda gärningen. De handlingar som åberopas från den främmande statens sida är ibland alltför ofullständiga för att möjliggöra en sådan prövning. Stundom är de klädda i en så besynnerlig svensk språkdräkt att de inte ger mer än en diffus bild av saken. Olikheter i den rättsliga begreppsapparaten kan också skapa problem. Det är inte ovanligt att den som begärs utlämnad både nekar till det påstådda brottet och därtill lämnar en helt annan version av vad som har förekommit i rättegången än den som kan utläsas ur handlingarna. HD saknar i allmänhet hållpunkter för att bedöma om det ligger någonting i sådana påståenden. Detsamma gäller påståenden om risk för politisk förföljelse, när de kommer från någon som inte har erkänts såsom flykting.

 

Några avslutande ord
Den som är ny i HD uttrycker ofta förvåning över hur mycken tid som måste ägnas åt annat än den prejudikatskapande verksamhet som är domstolens centrala uppgift. Iakttagelser av detta slag utlöser hos äldre kolleger gärna den kommentaren att det var mycket värre förr. Visserligen är grundlösa resningsansökningar och överklaganden utan skymten av prejudikatintresse nog inte mindre vanliga nu än för 10—15 år sedan, men de domförhetsregler som nu gäller medför att varje ledamot får befattning med en mindre andel sådana saker. Utvecklingen har också gått mot att det läggs ned mindre möda på mål och ärenden som sakligt sett inte är värda mer än en summarisk behand-

 

ling. Fr. o. m. i år har HD vidare befriats från vissa ärenden om resning och återställande av försutten tid. I den förut nämnda propositionen föreslås ytterligare reformer av domförhetsreglerna, liksom vissa lagstiftningsåtgärder som syftar till att skapa bättre förutsättningar för att få upp prejudikatfrågor i HD.
    I och för sig skulle det givetvis vara möjligt att renodla HDs uppgift som prejudikatdomstol på ett betydligt mer radikalt sätt än vad som hittills har varit aktuellt. Man skulle sålunda kunna lägga både dispensprövningen och handläggningen av extraordinära rättsmedel på andra organ och låta domstolen — med ett reducerat antal ledamöter — ägna sig praktiskt taget helt åt kvalificerad juridisk problemlösning. Det är dock ingalunda säkert att en sådan reform skulle vara av godo. Som HDs arbete nu är upplagt ger det domstolens ledamöter en nyttig insyn i hur vardagslivet i domstolarna gestaltar sig och en ganska god överblick över de olika slag av frågor som dyker upp där. Kanske har det också sitt värde att det dagliga livet i Bondeska palatset även innehåller inslag av arbetsuppgifter som inte kräver högsta intellektuella anspänning.