STEFAN LINDSKOG: Särskild granskning enligt aktiebolagslagen. Norstedts. Stockholm 1988.
1. Allmänt
Aktieägare kan, enligt 10 kap 14 § ABL, väcka förslag om särskild granskning av bolagets räkenskaper och förvaltning under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget. Granskningen skall ses som en extraordinär åtgärd och det är inte fråga om en vanlig revision.
Under de senaste åren har institutet allt mer kommit till användning i bolag, där en minoritetsaktieägargrupp har ansett sig på något sätt överkörd av aktieägarmajoriteten. Institutet har klart karaktären av ett minoritetsskydd liksom fallet är med minoritetsrevisor.
Mot bakgrund av det ökade intresset att använda sig av särskild granskningsman får Lindskogs bok anses välbehövlig och välkommen. Ämnet är svårbehandlat då källmaterialet är nästan obefintligt.
Författaren har valt att dela in framställningen i 11 kapitel. Följande kapitelrubriker finns: 1. Inledande anmärkningar, 2. Vad får granskas?, 3. Bolagsstämmans behandling, 4. Länsstyrelsen förordnande, 5. Ramarna för granskningen, 6. Granskningens genomförande, 7. Redovisning av granskningen, 8. Granskningens tystnadsplikt, 9. Uppdragets avslutande i förtid, 10. Arvodesfrågor, 11.Sanktionsfrågor.
Lindskog framför många intressanta synpunkter. I denna recension har jag valt att närmare diskutera två frågor.
2. Förslagets precisering
Förslag om särskild granskning skall framställas på ordinarie bolagsstämma eller på stämma där enligt kallelse till stämman ärendet skall behandlas. Någon överrumplingsmanöver kan således ej ske på extra stämma.
Lindskog menar att bolagsstämman skall behandla förslag om särskild granskning oberoende av om granskningstema angetts eller ej. Det är således tillräckligt att aktieägare begärt att granskning skall ske för att bolagsstämma skall fatta beslut i frågan.
Jag kan ej instämma i Lindskogs uppfattning. Ett studium av 10 kap 14 § 1 st. 1 p. — som lyder: "Aktieägare kan väcka förslag om särskild granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget." — ger enligt min mening klar vägledning i frågan och detta innebär att granskningstema alltid skall anges i förslaget för att bolagsstämman skall kunna behandla frågan. Följande kan även anföras i frågan.
Då krav har framförts på minoritetsrevisor behöver ej något revisionstema anges av minoriteten. Detta då minoritetsrevisorns uppgifter klart framgår i 10 kap 1 § 4 st ABL — "att med övriga revisorer deltaga i revisionen". Annorlunda är ju förhållandet med särskild granskningsman där man närmare kan styra granskningens inriktning.
Jag instämmer i Lindskogs uppfattning att om bolagsstämma fattar ett beslutom särskild granskning utan att beslutet innehåller granskningstema skall länsstyrelsen lämna ansökan utan bifall. Någon möjlighet för sökanden att kompletterar sin ansökan vid denna tidpunkt finns ej. Mot bakgrund av detta och för att minoritetsskyddet skall fungera på bästa sätt, utan att minoriteten förlorar någon tid, är det viktigt att granskningstemat klart framkommer i förslaget. Denna uppgift åvilar enligt min mening ordföranden på stämman.
Lagtextens skrivning i denna fråga och det ovan anförda innebär att Lindskogs slutsats i denna fråga är tveksam.
3. Entledigande
Lindskog anser att länsstyrelsen ej kan entlediga en särskild granskningsman och han stöder sig på följande argument:
1) ABL saknar till skillnad från vad som gäller för minoritetsrevisor reglering av frågan.
2) Ett beslut om entledigande klargör normalt inget som inte ter sig klart ändå.
3) Det kan inte ankomma på länsstyrelsen att pröva om det föreligger saklig grund att skilja granskaren från uppdraget.
I avsnittet 9.2 framför dock Lindskog att särskild granskningsman kan skiljas från sitt uppdrag av allmän domstol om han klart missköter sitt uppdrag. Från dessa undantagsfall bortser jag.
Jag anser att länsstyrelsen kan entlediga en särskild granskningsman under vissa förutsättningar och följande kan anföras.
I 10 kap 14 § ABL hänvisas i åtskilliga avseenden till de bestämmelser som gäller beträffande revisor. Emellertid saknas hänvisning till 9 kap 5 § andra stycket, som behandlar entledigande av revisorer vad gäller särskild granskningsman. Detta bör sannolikt inte tolkas som att en särskild granskare inte kan entledigas. I analogi med revisorsbestämmelserna bör granskare kunna entledigas av länsstyrelsen. Följande kan anföras beträffande entledigande av minoritetsrevisor och då även ha relevans för entledigande av en särskild granskningsman.
Uppdrag som revisor upphör i förtid, om revisorn eller den som utsett honom begär det enligt 10 kap 5 § ABL. Minoritetsrevisor som utsetts av länsstyrelsen entledigas i förekommande fall också av denna. Bolagsstämman kan självfallet ej entlediga en minoritetsrevisor. Vad krävs då för att en minoritetsrevisor skall entledigas av annan orsak än på egen begäran? Varken i lagen eller dess förarbeten behandlas frågan om under vilka förutsättningar redan
förordnad minoritetsrevisor entledigas. Den aktuella bestämmelsen är tillkommen som ett skydd för minoriteten. Det mest rimliga antagandet är att entledigande kan ske i en situation, när minoriteten enligt aktiebolagslagen inte längre åtnjuter något skydd. Det tillfälle när minoriteten med säkerhet kan påstås sakna skydd längre, är när en aktieägare själv kontrollerar mer än 9/10 av aktierna. I den situationen går det att med säkerhet säga, att minoriteten inte kan mobilisera det nödvändiga stödet för utövande av de i lagen inskrivna minoritetsskyddsreglerna.
Det skulle kunna hävdas, att det borde vara tillräckligt att det finns en betryggande majoritet — över 90% av aktierna — för att länsstyrelsen, efter begäran av aktieägarna, skall entlediga minoritetsrevisorn. Någon skyldighet för länsstyrelsen att verkställa en sådan begäran finns inte stadgad i lagen. I och med att minoriteten innehar mindre än 10 % av aktierna i bolaget har förutsättningarna för minoritetsrevisorn bortfallit. Han bör då entledigas. Jag har funnit några fall som berör denna frågeställning, som jag här skall redovisa. Stockholms länsstyrelse har entledigat en minoritetsrevisor då uppgörelse träffats mellan huvudaktieägarna i bolaget och dessa hemställt om detta. De båda huvuddelägarna hade 5 970 aktier av totalt 6 000. Någon kommunikation förekom ej mellan länsstyrelsen och innehavaren av de övriga aktierna innan minoritetsrevisorn entledigades.
Har en aktieägare blivit ägare till samtliga aktier, har länsstyrelsen entledigat minoritetsrevisorn. Detta framkommer i ett beslut av länsstyrelsen i Malmöhus län.
I ärendet hade en aktieägare blivit ägare till samtliga aktier. Att det var just denna ändring av ägarförhållandet som var orsak till beslutet om entledigandet framkom ej. Länsstyrelsen uttalade att "den aktieägare som begärt tillsättande av revisorn har på annan överlåtit sina aktier". I ett annat beslut av länsstyrelsen i Malmöhus län hade samtliga aktieägare begärt att minoritetsrevisorn skulle entledigas. Länsstyrelsen fattade ett beslut i överensstämmelse med aktieägarnas yrkande. Som skäl för sitt beslut anförde länsstyrelsen följande:
"Med hänsyn till att minoriteten sålt sina intressen i bolagen och dessa nu yrkat A:s entledigande bör uppdraget för honom upphöra. Länsstyrelsen entledigar A från uppdraget som minoritetsrevisor i bolagen. Länsstyrelsen stödjer sig härvid på innehållet i 10 kap 5 § andra st aktiebolagslagen."
Minoritetsrevisorn överklagade till kammarrätten och anförde, att aktieägarmajoriteten har på flera sätt hindrat och försvårat arbetets genomförande. Han hade därför lämnat in en stämningsansökan och ansökan om handräckning till Lunds tingsrätt för att kunna utföra uppdragen och entledigandet borde ske först när dessa tvister var lösta. Kammarrätten fastställde länsstyrelsens beslut.
Med utgångspunkt från dessa avgöranden kan följande konstateras. Helt klart kan framhållas, att om en aktieägare innehar samtliga aktier och han begär, att en tidigare förordnad minoritetsrevisor skall entledigas, skall hans begäran villfaras. Detsamma gäller när samtliga aktieägare framställer en dylik begäran. Enligt min mening bör en dylik begäran även accepteras, om aktieägare med mer än 90 % av aktierna framställer en begäran. Det lagstadgade minoritetsskyddet i denna fråga har ju upphört.
Min uppfattning i denna fråga är att länsstyrelsen kan entlediga en särskild granskningsman trots avsaknaden av direkt hänvisning till 10 kap 5 § 2 st. ABL. För denna ståndpunkt talar syftet med institutet. Beträffande under vilka
förutsättningar detta kan ske bör man kunna hämta vägledning från mitt resonemang vad gäller minoritetsrevisor.
Beträffande min uppfattning anför Lindskog följande:
"Moberg s. 245, som synes vilja analogisera med bestämmelsen i ABL 9: 5 2 st. trots att hänvisning saknas i ABL 10: 14 2 st. Enligt min mening är redan den bristande hänvisningen ett tillräckligt tungt argument för att Mobergs uppfattning inte kan vara riktig. Härtill kommer att granskarens situation skiljer sig från revisorns sålunda att revisorns uppdrag är tidsbestämt medan granskaren har en viss konkret uppgift att utföra."
Mot detta vill jag anföra följande. Syftet med särskild granskningsman är att tillvarata minoritetsintressen. Föreligger ingen minoritet, dvs. om en aktieägare har förvärvat samtliga aktier, har väsentliga förutsättningar försvunnit för institutets användning och några bärkraftiga argument finns ej kvar att låta granskaren arbeta vidare. Den anförda skillnaden beträffande tiden för uppdraget som Lindskog anför som skäl för att länsstyrelsen ej skall kunna entlediga en särskild granskningsman anser jag ej talar för hans uppfattning. Skillnaden talar mer för min uppfattning, då någon uppdragstid ej föreligger för särskild granskare. Jag instämmer ej heller i Lindskogs uppfattning att bristande hänvisning är ett tungt argument för att ett entledigande ej kan ske. Mer fruktbart måste vara att studera syftet med institutet än att "hänga upp sig" på huruvida hänvisning finns eller ej.
Även beträffande denna fråga har jag således en annan uppfattning än författaren.
4. Avslutning
Lindskogs bok om särskild granskningsman enligt aktiebolagslagen är den första mera systematiska framställningen om institutet.
Ämnet får anses som svårbehandlat på grund av det nästan obefintliga källmaterialet. Detta har författaren också insett och i det inledande avsnittet friskriver sig också författaren till viss del från sina slutsatser, då dessa skall tas "med en nypa salt".
Författarens tillvägagångssätt då han ger sig i kast med analysen får anses vara den riktiga, d. v. s. en klart problemorienterad analys, där han ger argument för och emot olika lösningar.
Ovan har jag visat att jag i två frågor har en något annan uppfattning än Lindskog. Det är fallet även beträffande andra frågor och som exempel kan nämnas frågan om tystnadsplikten för särskild granskare.
Den kritik jag skulle vilja framföra är att analysen mera borde skett utifrån det övergripande syftet med institutet, d.v. s. minoritetssyftet.
Enligt min mening har författaren framlagt ett mycket nyttigt verk, vilket jag rekommenderar alla nu arbetande granskare och kommande granskare att ta del av. En studie av Lindskogs bok kommer att underlätta granskningen.
Krister Moberg