Något om förmögenhetsforum och beviskravet vid kvarstad i anslutning till ett aktuellt rättsfall (NJA 1987 s. 790).
Bakgrund
En svensk medborgare bosatt i utlandet, Göran D, gick åren 1981 och 1982 i borgen för två lån på vardera 1 miljon amerikanska dollar som ett amerikanskt företag upptog hos en engelsk bank, sedermera Arbuthnot Latham Bank Limited (banken). Sedan det amerikanska företaget inställt sina betalningar enligt kap 11 i den amerikanska konkurslagen och inte förmått återbetala lånen på förfallodagen krävdes D på betalning i enlighet med sin borgen. D vägrade dock att infria denna under uppgift att han ej var god för beloppet, trots att han vid borgens utfärdande skriftligen till banken försäkrat att han ägde och disponerade över tillgångar till ett värde av ca 35 miljoner svenska kronor, bl. a. ägde han fastigheter, aktier och fordringar i Sverige till stora belopp.
Interimistisk kvarstad
I februari 1985 anhängiggjorde banken talan mot D för att få en exekutionstitel på sin fordran under åberopande av att D hade förmögenhetsforum i Sverige jämlikt RB 10: 3. Detta mål benämns fortsättningsvis i denna framställning huvudmålet. I sin stämningsansökan yrkade banken interimistisk kvarstad på så stor del av D:s svenska tillgångar som svarade mot hans skuld (ca 15 miljoner svenska kronor). Kvarstadsyrkandet bifölls. D gjorde foruminvändning under påstående att han ej hade några tillgångar i Sverige. Han hade således skänkt sina svenska fastigheter till sina barn, sålt sina svenska aktier till en son och fått betalt utomlands samt avstått från sina avtalsenliga provisionsfordringar på sina svenska företag, då han enligt uppgift börjat trappa ner sin verksamhet i Sverige. Han åberopade såväl skriftlig som muntlig bevisning till stöd för sin talan. Tingsrätten avvisade genom beslut i augusti 19871 bankens talan eftersom tingsrätten inte funnit någon omständighet som visade att forum förelåg här. Samtidigt upphävdes kvarstadsbeslutet.
Banken överklagade tingsrättens beslut till Svea hovrätt och yrkade på nytt interimistisk kvarstad. Banken åberopade nu utöver vad som åberopats i tingsrätten dels att D innehade en avräkningsfordran på ett av de av honom tidigare ägda svenska företagen, D-bolagen AB, vilket banken fått kännedom om genom att företaget gått i konkurs, dels att D innehade en fordran på köpeskilling på ett Göteborgsföretag till vilket han år 1986 sålt sin lustyacht.
Svea Hovrätt, Avd 7, uttalade i beslut den 7 oktober 19872 bl. a. följande.
"Vad banken åberopat i sin senaste skrift hänför sig inte till fast eller lös egendom av mera påtagligt slag utan till fordringar, vilkas existens och närmare innehåll inte blivit styrkta genom skriftlig bevisning eller på annat sätt. Banken
kan därför inte heller nu anses ha i sådan mån visat att forum föreligger att hovrätten kan ta upp kvarstadsyrkandet till prövning."
Banken sökte revision av hovrättens beslut hos högsta domstolen och begärde prövningstillstånd, vilket beviljades. HD meddelade beslut den 15 oktober 1987, nr SÖ 527.3 För att underlätta förståelsen av det följande refererar jag här huvudpunkterna i HD:s beslut.
HD uttalar till en början att hovrättens beslut inte kan innefatta någon saklig prövning av kvarstadsfrågan utan endast innebär att hovrätten inte funnit sig behörig att pröva kvarstadsyrkandet efter en bedömning jämlikt RB 10: 3. Vidare uttalar HD bl. a. att målet aktualiserar frågan vilket mått av bevisning som bör krävas för ett påstående att någon har egendom inom viss tingsrätts domkrets och att rätten därför är behörig att pröva ett mot denne riktat kvarstadsyrkande. Beträffande beviskravet för påstående om tillgångar som grundar behörighet enligt 10 kap 3 § rättegångsbalken kan enligt HD allmänt sägas följande.
"Det kan vara till stor skada för en person som saknar hemvist i Sverige att han påtvingas en rättegång vid svensk domstol på grund av ett felaktigt antagande att han har egendom här. Kravet på bevisning för ett påstående att han här har egendom som grundar svensk domsrätt i mål om betalningsskyldighet måste därför ställas ganska högt. Någon jämförbar olägenhet kan däremot knappast uppkomma om en svensk domstol till grund för sin behörighet att meddela ett kvarstadsbeslut lägger ett antagande om att egendom finns här som sedermera visar sig felaktigt. Detta gäller även frånsett att kvarstadssökande har att ställa säkerhet för den skada som kan vållas motparten genom beslutet. Mot denna bakgrund, och med hänsynstagande till kvarstadssökandens intresse i situationer där det är fara i dröjsmål, bör beviskravet för påstående om behörighetsgrundande egendom sättas lägre med avseende på behörighet att pröva ett kvarstadsyrkande än beträffande behörighet att ta upp en talan om betalningsskyldighet (min kursivering). En ytterligare sänkning av beviskravet synes motiverad när det är fråga om ett interimistiskt beslut, eftersom det eljest skulle bli alltför svårt för en borgenär att i tid utverka en säkerhetsåtgärd. (Jfr Ekelöf, Rättegång III, 4 u, s. 13.)"
HD uttalar vidare att vad den sagt om olika beviskrav måste modifieras såvitt gäller den prövning av säkerhetsåtgärd som rätten har att företa när den skiljersig från själva målet. En domstol som avvisar eller ogillar en talan om betalningsskyldighet bör som huvudregel inte meddela eller vidmakthålla ett beslut om säkerhetsåtgärd i avvaktan på att domstolens avgörande vinner laga kraft. Inte heller bör överrätt, säger HD, till vilken talan beträffande ett sådant avgörande som innebär avvisande eller ogillande av en talan om betalningsskyldighet fullföljts, meddela ett beslut om säkerhetsåtgärd i avvaktan på sitt ställningstagande till den fullföljda talan om det inte har framkommit nya omständigheter eller ny bevisning eller eljest speciella skäl föreligger. Vid prövning av nytt material bör inte ställas högre beviskrav än enligt vad förut sagts i allmänhet gäller beträffande beslut om säkerhetsåtgärd.
HD tog sedan ställning till bankens nya påståenden om D tillhörig egendom i Sverige och fann att de i och för sig framstod som trovärdiga. Även om uppgiften om en köpeskillingsfordran hos företag i Göteborg ej kunde beaktas eftersom den inte var lokaliserad inom Stockholms tingsrätts domkrets, fick bankens påstående om ett tillgodohavande för D hos D-bolagen AB godtas i
behörighetsfrågan såvitt gäller yrkandet om interimistiskt beslut om kvarstad. Detta yrkande kunde därför tas upp till prövning.
Sedan HD konstaterat att övriga förutsättningar för att interimistiskt bevilja kvarstad förelåg förordnade HD — med undanröjande av hovrättens beslut — om kvarstad på så mycket av D:s egendom att bankens fordran kunde antas bli täckt vid utmätning. Åtgärden skulle gälla intill dess hovrätten på nytt beslutade i frågan om kvarstad. Genom sitt beslut har sålunda HD bestämt uttalat vilket beviskrav som skall gälla med avseende på behörigheten att pröva kvarstadsyrkanden.4
Verkställighet av kvarstad
Med stöd av HD:s beslut vidtog banken följande åtgärder. Dels hemställde banken att Svea hovrätt nu skulle ta ställning till forumfrågan i huvudmålet, dvs. undanröja tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisa målet till tingsrätten för handläggning, dels begärde banken att kronofogdemyndigheten i Nacka skulle verkställa kvarstaden bl. a. i ett tillgodohavande på ett bankkonto i D:s hustrus namn inom Nacka distrikt, till vilket D hade dispositionsrätt och vilket tillgodohavande kunde härledas till tidigare utbetalad del av köpeskillingen för lustyachten, dels ock begärde banken att kronofogdemyndigheten i Göteborg skulle verkställa kvarstaden hos de Göteborgsföretag på vilka D hade en fordran på resterande köpekilling för lustyachten.
Bägge kronofogdemyndigheterna verkställde kvarstaden i de nämnda tillgångarna. Svea hovrätt kom emellertid av olika skäl aldrig att ta ställning i forumfrågan under den tid av mer än ett år, som kom att förflyta till dess att huvudmålet i december 1988 på grund av förlikning mellan parterna slutligt återkallades.
De två kronofogdemyndigheternas beslut om verkställighet överklagades emellertid av D till hovrätten för västra Sverige respektive Svea hovrätt under påstående av att lustyachten rätteligen ägts av ett bolag på Bermuda, Malabar Trading Limited, vilket i sin tur ägdes av två av D:s söner, samt att därför köpeskillingsfordringen tillkom Malabarbolaget, alternativt sönerna, liksom även banktillgodohavandet vilket dessutom stod i hustruns namn. Banken bestred D:s påståenden och åberopade omfattande skriftlig bevisning, bl. a. köpekontraktet avseende lustyachten, vilket var tecknat mellan Göteborgsföretaget å ena sidan och Göran D och hans hustru Rose-Marie å den andra sidan och utan omnämnande av Malabarbolaget. D åberopade registreringsbevis från fartygsregistret på Bermuda, utvisande att båten varit registrerad där i Malabarbolagets namn, men däremot ingen överlåtelsehandling. Göran och Rose-Marie D påstods ha uppträtt som kommissionärer för bolaget. Banken invände att registreringen av båten i Malabarbolagets namn var en skenhandling och att bolaget för övrigt var avregistrerat och hade upphört att existera, varför det inte kunde vara innehavare av någon tillgång. Banken påpekade för övrigt det anmärkningsvärda i att D och inte tillgångarnas enligt D rätte ägare förde talan i målet.
Hovrätten för västra Sverige lämnade i beslut den 8 juni 19885 D:s besvär utan bifall med bl. a. följande motivering:
"Kronofogdemyndighetens beslut om verkställande av kvarstaden innebär endast att D inte får förfoga över fordringen på ett sådant sätt att bankens
möjlighet att få betalt ur fordringen äventyras. Beslutet innebär inte någon fastställelse av att det verkligen finns en fordran eller vem som i så fall är gäldenär. Det är endast fråga om en säkerhetsåtgärd, som har påkallat en särskilt skyndsam handläggning hos kronofogdemyndigheten.
Mot bakgrund av att det således gäller en åtgärd av föga ingripande natur där tillika att snabbt beslut har varit angeläget måste kravet på utredning om fordringen sättas lågt.
I målet har förebragts utredning om att D sålt en båt till något av bolagen och att köpeskillingen inte är slutbetald. Vad som häremot anförts bl. a. om att en annan borgenär trätt i D:s ställe kan inte anses medföra att kronofogdemyndigheten saknat fog för sin åtgärd att belägga D:s påstådda fordran hos bolagen med kvarstad.
Kronofogdemyndighetens beslut är inte avgörande för frågan vem som i fortsättningen skall uppbära betalning för båten."
Svea hovrätt, Avd 5, förordnade genom beslut den 17 juni 19886 att kronofogdemyndighetens kvarstadsbeslut skulle bestå såvitt avsåg banktillgodohavandet och uttalade bl. a. följande:
"Målet rör kvarstad på medel innestående på ett motbokslöst bankkonto i Rosemarie D:s namn och med dispositionsrätt för Göran D. Sådant banktillgodohavande kan inte vara föremål för besittning i den mening som avses i 4 kap 18 och 19 §§ utsökningsbalken (se NJA 1984 s. 656). För att kvarstadsbeslut skall kunna meddelas fordras därför enligt 4 kap 17 § utsökningsbalken att det av utredningen framgår att medlen tillhör gäldenären — i detta fall Göran D.
I målet är ostridigt att 350 000 kronor, härrörande från försäljning av fartyget S/S Barcarole II, den 29 maj 1987 satts in på bankkontot. Vidare är ostridigt att Göran D tillsammans med Rosemarie D stått som säljare av fartyget. Bankens uppgift om att Göran D varit ensam ägare till fartyget — innan fartyget 1983 förvärvades av Malabar Trading Company Limited på Bermuda enligt Göran D:s av banken bestridda uppgifter — har lämnats obestridd. Dessa förhållanden talar starkt för att Göran D var ägare av fartyget när detta såldes. Hovrätten finner därför att banken får anses ha styrkt sitt påstående om Göran D:s äganderätt till fartyget och därmed också till medlen på bankkontot, såvida inte Göran D eller Rosemarie D i någon mån kan göra sannolikt att påståendet är felaktigt."
Rosemarie D och Göran D hade gjort gällande att de vid försäljningen endast uppträtt som kommissionärer för den verklige säljaren, Malabarbolaget. Hovrätten fann emellertid vid en samlad bedömning invändningen om kommission inte underbyggd på ett sådant sätt att den kunde vinna beaktande.
På grund av det anförda fann hovrätten att det av utredningen framgick att de medel som den 11 december 1987 fanns tillgängliga på bankkontot — 90 611 kr — tillhörde Göran D. Dessa medel med upplupen ränta skulle följaktligen alltjämt vara belagda med kvarstad.
Vid en jämförelse mellan de två hovrättsbesluten är att märka av hovrätten för västra Sverige uttryckligen uttalar att kronofogdemyndighetens beslut om kvarstad inte innebär någon fastställelse av att det verkligen finns någon fordran eller vem som i så fall är gäldenär och vidare att mot bakgrund av att det gäller en säkerhetsåtgärd av föga ingripande natur, där tillika ett snabbt besked har varit angeläget, måste kravet på utredning av fordringen sättas lågt.7 Svea
hovrätt går emellertid längre i sin prövning och — oaktat det inte enligt den förra hovrättens synsätt varit nödvändigt för kvarstadens beviljande finner, att banken får anses ha styrkt sitt påstående om D:s äganderätt till fartyget och därmed också till medlen på bankkontot och efter en genomgång av D:s invändningar och bevisning — att det av utredningen framgår att medlen på bankkontot tillhör D. Därav kan man dra den slutsatsen att Svea hovrätt anser att beviskravet ligger vid styrkt eller lägre.
D överklagade bägge besluten till högsta domstolen och åberopade till stöd för prövningstillstånd bl. a. att det syntes som om kronofogdemyndigheterna och hovrätterna, möjligen under inflytande av HD:s beslut den 15 oktober 1987 i målet om den interimistiska kvarstaden, tillämpat ett sänkt beviskrav även i fråga om verkställigheten av kvarstadsbesluten i viss egendom, vilket inte borde få komma ifråga med hänsyn till tredje man som påstår bättre rätt än gäldenären till egendomen ifråga. Det var därför av vikt för ledning av rättstilllämpningen att D:s talan prövades av HD.
Prövningstillstånd beviljades i målet från hovrätten för västra Sverige och beträffande målet från Svea hovrätt förordnade HD att detta skulle föredras på nytt i samband med föredragning av det förra målet.
I samband med handläggningen i HD av målen fick jag såsom bankens ombud anledning att närmare fördjupa mig i frågan om vilket beviskrav som skall gälla vid verkställighet av kvarstad. Det hade givetvis varit önskvärt ur rättstillämpningssynpunkt att HD fått fälla avgörande i frågan. Såsom ovan berörts och nedan skall ytterligare beröras förliktes emellertid parterna och detta endast några dagar innan målen skulle föredras i HD. Det kan synas att anledning knappast kan föreligga för ett partsombud att ytterligare orda i frågan, då HD inte fått säga sin uppfattning. I avsaknad härav och framför allt på grund av frågans ingående behandling av justitierådet Torkel Gregow i ett flertal verk, känns det ändå angeläget att söka få till stånd en diskussion vilken möjligen också kan bringa klarhet beträffande vissa av Gregow anförda enligt min mening motstridiga uppfattningar. Det må därvid tillåtas mig att delvis använda mig av den argumentation som jag å bankens vägnar anförde i HD i målet från hovrätten för västra Sverige.
Hovrätten förklarade ju i sitt beslut att "kravet på utredning av fordringen måste sättas lågt". Det finns emellertid ingen anledning att tro att hovrätten härvid lät sig påverkas av att HD godtagit ett lågt beviskrav vid beviljandet av den interimistiska kvarstaden. Beviskravet vid beviljande av kvarstaden är till för att skydda gäldenären, medan beviskravet vid verkställighet av kvarstadsbeslutet är avsett som skydd för en tredje man, som anser sig ha rätt till egendomen ifråga. Snarare synes hovrätten ha påverkats av det ovan åberopade uttalandet i Kommentaren till UB och i förarbetena (not 7).
Ett verkställande av kvarstadsbeslut förutsätter enligt UB 4: 17, till vilken UB 16: 13 st 1 hänvisar, att "det framgår att egendomen tillhör gäldenären". Som stöd för att det härvid inte krävs så stark bevisning som fordras för bifall till en talan inför domstol om bättre rätt till egendomen kan åberopas förutom vad som sålunda sägs i Kommentaren till UB även vad Gregow sagt i sitt arbete "Tredjemans rätt till utmätning" (1987) s. 249—266, med där förekommande redovisning av lagens förarbeten.
Särskilt må fästas avseende vid följande påpekanden och uttalanden i Gregows arbete. Visserligen uttalar Gregow på s. 249 nederst att termen "framgår" i UB 4: 17 "innebär i sig ett ganska strängt beviskrav", men sedan understryker
han på s. 252 att bevismöjligheterna i ärenden inför kronofogden är mer begränsade än i rättegång, på s. 253 att detta medför "modifikationer i kravet på utredning" samt på s. 257, st 2, slutet, att det kan bli aktuellt med en fördelning av bevisbördan med den som påstår att egendomen tillhör tredjeman. På s. 256 understryker Gregow att det räcker med svag bevisning för att det motparten åberopar är en skenrättshandling och på s. 266 överst att "det för utmätning av en fordran, vars existens är oviss, inte krävs mera än att det finns skäl till antagande att fordringen består" och i samband härmed: "Det torde alltså vara tillräckligt med ett lägre beviskrav än det som innefattas i krav på sannolika skäl." Angående sistnämnda uttalande må vidare uppmärksammas, att vid utmätning besittningen inte har samma betydelse vid utmätning av fordran som vid utmätning av lösöre. Då gäldenärens besittning av den ifrågavarande egendomen naturligtvis är ett viktigt bevis för hans rätt till densamma, förefaller det naturligt att vid utmätning av fordran nöja sig med en lägre grad av utredning än vid utmätning av lösöre.8
Med avseende på vad Gregow säger nederst på s. 249 må uppmärksammas att i juridiken ordet "styrkt" används i två olika betydelser. I det ena fallet är ordet synonymt med "tillräckligt bevis". Man kan säga att en omständighet blivit "styrkt" då beviskravet ligger vid "sannolika skäl" och detta blivit uppfyllt. Men "styrkt" används också för att beteckna det reguljära beviskravet i tvistemål, vilket ligger mellan "sannolika skäl" och "uppenbart". På s. 253, st 2, säger Gregow att "beviskravet för utmätning med stöd av 4: 17 har principiellt sett samma innebörd som beviskravet i rättegång i motsvarande situation men att "frågan praktiskt sett ligger något annorlunda till" (min kursivering). Det sistnämnda medför enligt min mening att beviskravet vid utmätning är lägre än "styrkt", såvida därmed menas den ordinära bevisstyrkan i tvistemål. Med hänsyn till ovan citerade uttalanden av Gregow torde även han vara inne på denna uppfattning i sitt nu åberopade arbete.
Gregow har även tidigare behandlat frågeställningen i sitt arbete Utsökningsrätt enligt den nya utsökningslagsstiftningen (1983) s. 99 f. Gregow uttalar här under rubriken "Positivt stöd för gäldenärens äganderätt" att "när någon presumtion om gäldenärens äganderätt inte är tillämplig beträffande viss egendom, får egendomen inte utmätas utan att det positivt framgår (min kursivering) av utredningen i målet att egendomen tillhör gäldenären. Denna förutsättning gäller sådan lös egendom som överhuvudtaget inte kan vara föremål för besittning, t. ex. fordringar ...". Vidare (sista stycket): "Det kan inte ställas alltför stora krav på utredningen. Förfarandet är summariskt och kan inte jämföras t. ex. med rättegång. Det har i förarbetena förutsatts att detta inverkar på frågan hur mycket bevisning till stöd för gäldenärens äganderätt som krävs för utmätning. Detta innebär givetvis inte att utmätning får ske på lösa grunder. Innebörden torde vara att den utredning som rimligen kan krävas i utmätningsmålet måste utvisa att gäldenären är ägare, men att det får bortses från möjligheten att det kan finnas andra omständigheter som inte har blivit kända i målet."
Emellertid har Gregow på nytt behandlat frågan i sin uppsats "Beviskrav i fråga om anspråk på äganderätt i rättegång och i utsökningsmål" i Festskrift till Lars Welamson (1988). Gregow intar här den ståndpunkten att ordet "framgår" i UB 4: 17 innebär krav på att utmätningssökanden lyckats "styrka" att
egendomen tillhör utmätningsgäldenären (s 218 st 3). Här använder emellertid författaren "styrkt" som beteckning för ett bestämt — och högt — beviskrav. Detta framgår av vad han säger på s. 215 st 4: "Det sagda leder till den slutsatsen att formellt samma krav i rättegång och i utsökningsmål på att påstående om äganderätt för den ene eller den andre skall framgå (dvs vara styrkt, visat etc) också har samma sakliga innebörd i båda förfarandena." För det fallet att utmätningsobjektet utgör en fordran, uttrycker Gregow visserligen tveksamhet, men det verkar, som om han nu anser att utmätningsborgenären även i detta fall har att (i denna mening) styrka utmätningsgäldenärens rätt tillfordringen på samma sätt som vid rättegång om bättre rätt till egendom (s 218 st 3). Därefter uttalar Gregow emellertid att "beviskravet ofta inte kan uppfyllas i det summariska förfarande som mål om utmätning utgör". I omedelbar anslutning härtill tillägger han: "I sådant fall finns möjlighet till utmätning med förbehåll för tredjemans rätt med stöd av 4: 22 UB." I varje fall kan konstateras att Gregows huvudinställning i frågan såsom den redovisas i uppsatsen ändrats i förhållande till vad han tidigare anfört, och detta utan att något prejudikat tillkommit under mellantiden.
För fordringar motsvaras UB 4: 20 och 22 av UB 4: 23. Emellertid gäller det senare stadgandet enligt UB 16: 13 inte vid verkställighet av kvarstad. Under sådana omständigheter borde — som nedan vidare utvecklas — i det föreliggande fallet enligt min mening beviskravet mot banken ha varit lägre än "styrkt".9 Vad angår innebörden av detta ord vill jag också med hänvisning till vad ovan sagts erinra om att även inom doktrinen har gjorts gällande — bl. a. av professor Bolding — att i svenskt juridiskt språkbruk ordet "styrkt" är synonymt med uttrycket "tillräckligt bevis".10
Det må i sammanhanget framhållas att man i princip skall upprätthålla samma beviskrav vid verkställande av utmätning eller kvarstad som vid överklagande av sådana förrättningar. Utmätning liksom verkställighet av kvarstad överklagas i hovrätten genom besvär och handläggs genom ett skriftligt förfarande. Någon muntlig bevisning upptas inte i besvärsmålet, vilket medför att förutsättningen för utredningen av rättsläget här inte är bättre än vid verkställigheten.
Emellertid må uppmärksammas att beläggandet av fordringen med kvarstad i det föreliggande fallet skedde efter uppgift av Göteborgsföretagen att densamma tillkom D och på grundval av det av banken ingivna köpekontraktet, samt vidare att D först i efterhand påstod att fordringen tillkom Malabarbolaget. Då D i besvärsärendet införde detta påstående, är det klart att just i detta fall processmaterialet var fullständigare i detta ärende än vid verkställigheten. Som jämförelse må nämnas att sedan ett interimistiskt kvarstadsbeslut delgivits gäldenären, denne kommer till tals och utredningen blir fullständigare. Det är först då, som kravet på "sannolika skäl" i RB 15: 1, för att egendomen tillhör gäldenären, kan upprätthållas.11
Som tidigare påpekats hade hovrätten för västra Sverige gjort gällande att "kravet på utredning om fordringen måste sättas lågt". Jag vill göra gällande att hovrätten härvid inte avsett samma låga beviskrav som HD begagnat sig av vid det interimistiska kvarstadsbeslutet. Vilket mera preciserat beviskrav hovrätten avsett undandrar sig visserligen mitt bedömande. Men jag vill göra gällande att
det beviskrav hovrätten bort tillämpa är det nyss berörda "att det finns skäl till antagande att fordringen består", eller med andra ord att denna tillhör D.12 Jag antar att denna precisering ligger lägre än vad som brukar kallas "sannolika skäl". Vidare står ju hovrättens uttalande som ovan berörts i överensstämmelse med Gregows nämnda uttalande (Utsökningsrätt s. 99) att "det inte kan ställas alltför stora krav på utredningen".
Svea hovrätt däremot hade i sitt beslut uttalat att banken fick anses ha"styrkt" sitt påstående om D:s äganderätt till medlen på bankkontot och — vid sin bedömning av om D i någon mån kunde göra sannolikt att påståendet var felaktigt — att vad D invänt inte var underbyggt på ett sådant sätt att det kunde vinna beaktande. Hovrätten synes sålunda ha gjort en sedvanlig bedömning av bevisning och motbevisning och funnit att den senare ej alls förtagit verkan av den förra varför sökandens talan var "styrkt". Som tidigare påpekats får man anta att Svea hovrätt menat att beviskravet ligger vid styrkt eller lägre men inte högre.
Att märka i detta sammanhang är vidare som ovan berörts, att UB 4: 17 samt uttalandena i förarbetena endast rör utmätning. Förvisso skall enligt ordalydelsen i UB 16: 13 samma regler tillämpas vid verkställighet av kvarstad som vid utmätning, men det är min uppfattning att en viss åtskillnad dock måste göras med hänsyn till ett kvarstadsbesluts föga ingripande karaktär. Verkställighet av kvarstad är ju enbart ett förberedande steg till en senare utmätning. Enligt min uppfattning följer av detta att beviskravet vid verkställighet av kvarstad måste sättas något lägre än vid av utmätning. Som stöd härför kan också åberopas att som ovan berörts UB 16: 13 saknar hänvisning till UB 4: 23. Då frågan om rättinnehavare av fordran är tvistig i ett kvarstadsärende kan densamma sålunda inte hänskjutas till avgörande i rättegång. Skälet härtill måste väl vara att en snabb verkställighet är särskilt angelägen vid skyddsåtgärd. Saknas möjligheten att hänvisa till domstol, skulle kvarstaden emellertid ej kunna fylla sin funktion, om man upprätthöll samma beviskrav som vid utmätning. Med hänsyn härtill borde det vid kvarstad rent av kunna räcka med ännu svagare bevisning än det av Gregow för utmätning tidigare angivna att "det finns skäl till antagande att fordringen består".
Slutligen må också påpekas att Gregow i sina arbeten utgår från det vanliga fallet att det är en tredjeman som framställer invändning mot utmätningen. Så var icke förhållandet i det föreliggande fallet. Gäldenären själv hade överklagat utmätningen uppenbarligen med stöd av UB 18: 2 st 1 p 2. Då D emellertid till stöd härför åberopade att egendomen tillhörde Malabarbolaget, medför detta inte att beviskravet skulle vara ett annat än om Malabarbolaget självt överklagat utmätningen. På samma sätt skulle det ha legat till om D istället åberopat att fordringen tillskiftats hans söner.
Det hade givetvis varit önskvärt att HD sagt ifrån i vilken betydelse domstolen använder termen "styrkt" eller vilken innebörd som skall läggas i termen "framgår" i UB 4: 17. Så har emellertid ej skett och i avsaknad därav är kvarstadssökande, kronofogdemyndigheter, gäldenärer och tredje män hänvisade till lagtext och förarbeten och Gregows delvis motsägelsefulla tolkning därav. Det känns därför angeläget att frågan om beviskravet i såväl utmätningsmål som kvarstadsmål belyses ytterligare.
Behörighetsfrågan i samband med konkursbeslut
I mars 1985 ingav banken en konkursansökan mot D till Stockholms tingsrätt sedan D delgivits anmaning att betala bankens fordran jämlikt konkurslagen 9 § utan att efterkomma anmaningen. Banken åberopade såsom stöd för förmögenhetsforum samma tillgångar som åberopats i huvudmålet. Genom slutligt beslut i oktober 1985 avvisades konkursansökan eftersom banken ej kunde anses ha styrkt att konkursdomaren var behörig att uppta denna. Beslutet överklagades till Svea hovrätt som den 3 oktober 1986 lämnade besvären utan bifall.
Sedan de nya omständigheterna avseende bl. a. D:s tillgodohavande på bankkontot i Nacka distrikt upptäckts, ingav banken på nytt en konkursansökan mot D, denna gång till Nacka tingsrätt den 18 december 1987. D hade då åter i Sverige delgivits anmaning att betala skulden utan att efterkomma anmaningen. Som stöd för konkursdomarens behörighet åberopade banken dels att D hade hemvist i Sverige eftersom han ofta vistades i en bostad i Saltsjöbaden dels ock att förmögenhetsforum förelåg på grund av bankkontot.
Nacka tingsrätt beslöt i september 1988 att försätta D i konkurs med tillämpning av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till konkurslagen (1987: 672) jämlikt 1 § konkurslagen (1921: 225).13
I konkursmålet, där tre dagars huvudförhandling avhölls, argumenterade parterna i huvudsak i enlighet med vad de argumenterat i huvudmålet. Dessutom företeddes omfattande skriftlig och muntlig bevisning.
I sina beslutsskäl uttalade tingsrätten bl. a. beträffande frågan om D:s hemvist i Sverige att det torde vara ostridigt i målet att D sedan lång tid varit bosatt i Monaco och att han inte var mantalsskriven i Sverige. Att D var bosatt utomlands och inte var mantalsskriven här i landet uteslöt emellertid enligt tingsrätten inte att han kunde ha hemvist även inom landet. Efter genomgång av vad parterna åberopat i målet fann tingsrätten emellertid att förhållandena beträffande D:s vistelser i Sverige inte visats vara sådana, att D kunde anses ha haft hemvist även i Saltsjöbaden.
Vad så gäller frågan om förmögenhetsforum konstaterade tingsrätten att det i målet var ostridigt att medlen på bankkontot härrörde från försäljningen av D:s lustyacht. Det var vidare enligt tingsrätten ostridigt att D tillsammans med sin hustru stått som säljare av farkosten. D hade hävdat att han tillsammans med hustrun endast uppträtt som kommissionär för Malabarbolaget vid försäljningen av fartyget. Tingsrätten konstaterade emellertid att beträffande detta hade ingen som helst utredning förebragts av D. Den ende som kunde frambringa utredning eller bevisning om avtalet var D själv, exempelvis genom att begära förhör med sig själv eller med hustrun eller med ställföreträdare för Malabarbolaget. D hade även i förevarande sammanhang hävdat, att betalningar från köparen av fartyget, som efter hans anmaning skett till D-bolagen, inte medförde att han var ägare till båten. Tingsrätten fann dock att hans förklaring att Malabarbolaget låtit honom i D-bolagen disponera en del av köpeskillingen, vilken sedan skulle återbetalas till hustrun på hennes konto, i sammanhanget framstod som mindre trovärdig.
Sammanfattningsvis fann tingsrätten att D inte mot avtalets lydelse hade förmått visa att båten vid dess försäljning tillhörde annan person än honom själv. Tillgodohavandet på bankkontot vilket ostridigt härrörde från fartygets försäljning fann tingsrätten alltså tillhöra D. D hade sålunda förmögenhetsfo-
rum vid tingsrätten varför tingsrätten var behörig att pröva bankens konkursansökan.
Tingsrätten fann vidare den åberopade utredningen i målet visa att D saknade förmåga att betala sina skulder. Eftersom D alltså var på obestånd försattes han i konkurs.
D överklagade konkursbeslutet till Svea hovrätt under åberopande av att D saknade forum vid Nacka tingsrätt eller annorledes i Sverige.
Sedan parterna ingått i förhandlingar med varandra träffades i december 1988 en förlikning vilken bl. a. innebar att banken återkallade sin talan mot D i huvudmålet inklusive sina ansökningar om verkställighet av kvarstaden samt medgav D:s talan i Svea hovrätt i konkursmålet till följd varav konkursbeslutet upphävdes och övriga mål avskrevs från vidare handläggning.
Av intresse i detta sammanhang är att ytterligare en domstol prövat sin behörighet att upptaga talan mot D i Sverige, denna gång i ett konkursmål. I denna egenskap hade sålunda även Nacka tingsrätt att pröva frågan om vilken bevisning som krävs för att en konkurssökande skall anses ha styrkt domstolens behörighet. Vilket beviskrav kan nu Nacka tingsrätt ha använt sig av? Det är enligt min mening uppenbart att tingsrätten efter en normal bevisvärdering av det slag, som skall tillämpas i exempelvis tvistemål om betalning, funnit att banken styrkt sitt påstående vad gäller förmögenhetsforum. Även om detta inte uttalas uttryckligen i den avslutande delen av tingsrättens beslut, framgår detta av ett uttalande tidigare i beslutet där enligt tingsrätten "Banken har att styrka sina påståenden även i vad gäller förmögenhetsforum". Det kan därför synas som om diskussionen i huvudmålet om beviskravet för verkställande av kvarstaden egentligen blivit onödig, i vart fall om Svea hovrätt hade fastställt Nacka tingsrätts beslut om D:s försättande i konkurs och beslutet vunnit laga kraft, eftersom man får anta att beviskravet är högre i en så allvarlig fråga som försättande i konkurs. Härom vet man dock, sedan konkursen avskrivits, intet. Emellertid fick jag en känsla av att den avdelning inom Svea hovrätt, som hade att pröva forumfrågan i huvudmålet, inte önskade ta ställning till denna förrän HD avgivit beslut i målen om verkställighet av kvarstaden. Någon sådan tveksamhet påverkade emellertid uppenbarligen inte Nacka tingsrätt.
Giovanni Gozzo