Ny folkrättslig litteratur
President Ronald Reagan höll den 23 mars 1983 ett tal om det nationella försvaret. I talet lanserades the Strategic Defense Initiative (SDI), eller "starwars". SDI är ett forskningsprogram som numera är koncentrerat kring rymdkrigföring. I samband med de amerikansk-sovjetiska nedrustningsförhandlingarna — senast vid president Reagans och generalsekreterare Michail Gorbatjevs toppmöten i Reykjavik och Moskva — har tvistats om huruvida SDI är förenligt med USA:s åtaganden i det s.k. ABM-fördraget (1972 Anti-ballistic Missile Treaty), i synnerhet fördragets artikel V. Från det amerikanska utrikesdepartementets sida har hävdats att SDI ej strider mot fördraget. Denna tolkning har sedermera kritiserats av den amerikanska senaten med motiveringen att fördragets förarbeten ej tillräckligt uppmärksammats, av vilka det framgår att parternas avsikt bl. a. var att förhindra spridningen av sådana vapensystem som ett förverkligande av SDI skulle innebära — jfr. Art. 32 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten som föreskriver att förarbetena till en traktat och omständigheterna vid dess ingående kan anlitas som en supplementär källa vid tolkning av traktater. Från sovjetisk sida hävdas att SDI strider mot ABM-fördraget, om än inte mot dess ordalydelse så väl mot dess syfte. Parterna har ännu ej uppnått någon enighet i denna fråga.
I januari 1986 meddelades att ett möte skulle äga rum mellan Israels premiärminister Shimon Peres och Egyptens president Hosni Mubarak. Ett sådant möte
hade under lång tid uppskjutits pga oenighet mellan de två staterna om äganderätten till Taba-området, en kvadratkilometer sand utanför den israeliska semesterorten Eilat vid Akabaviken. Mötet kunde emellertid komma till stånd sedan de båda staterna ingått överenskommelse av innebörd att tvisten om äganderätten skulle slitas genom ett internationellt skiljeförfarande med skiljemän från såväl de tvistande staterna som neutrala stater.1
Dessa två på måfå utvalda exempel på händelser under innevarande decennium visar tydligt på juridikens roll för staters internationella relationer. Såvitt angår internationella ekonomiska frågor har juridikens betydelse ökat påtagligt under de senaste 10—15 åren.2 För svensk del kan vi erinra oss den debatt som uppstått i anledning av den s. k. inre marknad som den Europeiska Gemenskapen, EG, planerar införa 1992. Förutom den svåra frågan om Sveriges neutralitetspolitik skulle vara förenlig med medlemskap i, eller nära samarbete med EG, finns ett antal övriga frågor av rättslig karaktär förknippade med medlemskap i, eller nära samarbete med EG: Vilken roll skall EG-domstolen i Luxemburg ha i förhållande till det svenska rättssystemet? Hur skall konkurrenslagstiftningen inom EG tillämpas i Sverige? Skall EG-kommissionens befogenheter att kontrollera efterlevnaden av dessa regler utsträckas till Sverige? Ytterligare ett exempel från Sverige, är den debatt som uppstod under sommarmånaderna 1988 om begränsningar av importen till Sverige av japanska bilar. Även om de japanska biltillverkarna frivilligt begränsade sin export till Sverige, restes i debatten frågan huruvida den svenska regeringen hade brutit mot sina åtaganden enligt GATT-överenskommelsen.
Mot bakgrund av den internationella rättens ökande betydelse, som kortfattat exemplifierats ovan, är det glädjande att kunna konstatera att en mängd nya böcker om internationell rätt publicerats av svenska författare under senare tid. Följande titlar må nämnas som exempel: Bring, Nedrustningens folkrätt; Ingrid Detter De Lupis, The Concept of International Law; Eek-Bring-Hjerner, Folkrätten (4 uppl.); Hallström, Europeisk gemenskap och politisk union; Johansson-Norman, Neutralitet och Försvar; Johnson Teutenberg, Folkrätt och Säkerhetspolitik och Ann-Sofie Nilsson, Political Uses of International Law. Av dessa skall tre omfattande och betydelsefulla verk recenseras nedan, nämligen böckerna av Bring, Ingrid Detter De Lupis och Eek-Bring-Hjerner.3
För Sverige har den internationella rätten varit viktig under långliga tider. Som ett litet, alliansfritt land, inklämt mellan supermakternas intressesfärer
utgör det folkrättsliga regelverket en viktig försvarslinje för Sverige. För svensk säkerhetspolitik är det av stor vikt att landets regering handlar på grundval av folkrättens regler; och att andra länder gör det. Alltsedan Östen Undéns dagar— som utrikesminister, folkrättssakkunnig och ordf. i utrikesnämnden — har folkrätten spelat en viktig roll i svensk utrikespolitik. Som ett litet, starkt exportberoende land, har Sverige och svenskt näringsliv varit beroende av internationella regler på det ekonomiska området, t. ex. beträffande frihandel, etableringsrätt och investeringsskydd.4 Vidare har Sverige och svenskar ofta anlitats för att medverka vid biläggande av olika slag av internationella tvister. Det finns åtskilliga exempel på att svenskar anlitats som medlare, förmedlare och skiljemän i sådana situationer. Sverige spelar också en viktig roll som plats för många internationella skiljeförfaranden, framför allt i tvister mellan företag och organisationer från öst och väst.
Med hänsyn till den stora betydelse som den internationella rätten har för Sverige, dess säkerhets- och utrikespolitik liksom för dess näringsliv, är det något förvånande att det endast finns en professur i Sverige som uteslutande har folkrätt som ansvarsområde. För att kunskap och forskning inom denna disciplin skall kunna hållas vid liv, och utökas, vilket är nödvändigt med hänsyn till den ökande internationaliseringen på samhällslivets alla områden, måste ökade resurser skapas. Att utöka de folkrättsliga forskningsresurserna är även nödvändigt för att väcka och vidmakthålla intresset för internationell rätt hos juris studerande och yrkesverksamma yngre jurister. Det finns ett stort intresse bland dessa grupper för internationella frågor. Intresset tynar emellertid sakta bort, om möjligheter till forskning och fortbildning ej står till buds. Utökade resurser bör även användas till att utvidga och utveckla samarbetet och utbytet mellan praktiker och teoretiker. Även om viss ömsesidig skepticism — traditionellt? — tycks råda mellan dessa två grupper, är det enligt rec. mening ställt utom allt tvivel att ökad samverkan skulle vara till ömsesidig nytta och glädje.
För många svenska jurister har professor Hilding Eeks standardverk Folkrätten varit den första kontakten med folkrättsliga spörsmål. Verket utkom för första gången 1968. Professorn Lars A.E. Hjerner och docenten Ove Bring har nu bearbetat bokens fjärde upplaga. I förordet förklaras att texten i första hand kompletterats med hänsyn till vad som inträffat sedan den senaste utgåvan samt att ändringar i texten i görligaste mån undvikits. Boken torde således alltjämt vara att i allt väsentligt betraktas som Eeks verk och speglar dennes syn på folkrätten. Professor Eeks verk har länge tjänat som grundlärobok i den akademiska undervisningen, men har även — tack vare att det innehåller betydligt mer fakta och diskussioner än vad undervisningen kräver — kommit att tjäna som svensk handbok på folkrättens område. Verket är klart och ytterst omsorgsfullt skrivet. Många avsnitt tillhör alltjämt det bästa som skrivits i ämnet, i vart fall i Skandinavien. Den fjärde upplagan håller samma höga klass som tidigare utgåvor. De invändningar som trots allt kan resas mot boken hänför sig till urval och disposition.
Förutom en introduktion, sönderfaller boken i fyra huvudavdelningar: Statssamfundets struktur och arbetsformer (I), Mekanismer för rättsbildning och rättsändring (II), Brott mot folkrätten, ansvarighet, sanktioner (III) och Internationella rättsförhållanden (IV).
Den första avdelningen innehåller en redogörelse för en av grundstenarna i den folkrättsliga teoribyggnaden: statssamfundets struktur och arbetsformer omfattande bl. a. presentationer av statens olika kännetecken, tillkomsten av nya stater samt förvärv och förlust av statsterritorium. Förståelse av dessa förhållanden är nödvändig för att studenten skall kunna förstå det folkrättsliga systemet. Som särskilt värdefullt och klargörande framstår kapitel III avseende statsförbindelsernas organisation, inkluderande frågor om utrikesförvaltning, beskickningsrätt och diplomati. På minussidan måste antecknas att avsnittet om internationella organisationer är överdimensionerat, i den meningen att för stort utrymme ägnas redogörelser om organisationernas interna struktur och beslutsordning. Med det stora antal mellanstatliga organisationer som nu finns blir detta en svår uppgift. Syftet med en lärobok är enligt rec. mening att förse studenten med byggstenar i form av grundläggande kunskaper och principer genom diskussion av aktuella händelser och rättsfall, snarare än detaljkunskaper. Bokens avsnitt om internationella organisationer skulle vinna på en koncentration på principiella likheter och olikheter mellan olika organisationer samt på organisationernas roll som folkrättssubjekt, liksom på frågan om vilka, utöver stater och internationella organisationer, som kan vara folkrättssubjekt.
Som en detaljfråga må anmärkas att man kan diskutera om internationella avgöranden i sig kan betecknas som laga fång av statsterritorium (s. 64). Som antyds i boken torde förvärvet komma till stånd genom tillämpning av de folkrättsliga regler som rör förvärv av territorium; den dömande instansens avgörande innebär endast att den förklarar att den anser att dessa regler varit tillämpliga i det aktuella fallet.5
I den allmänna folkrättens system saknas mekanismer för rättsändring motsvarande den lagstiftande och rättskipande verksamheten inom nationella rättsordningar, vilket kan sägas vara ett utmärkande drag för folkrätten. Vid en mycket grov uppdelning av de folkrättsliga reglerna kan man skilja mellan regler i allmän folkrätt — vilka grundar sig på internationell sedvänja — och regler i traktater. Bokens andra avdelning redogör på ett instruktivt sätt för mekanismerna och formerna för rättsbildning och rättsändring i det internationella samfundet.
Överenskommelser mellan stater, traktater, spelar självklart en oerhört viktig roll inom folkrätten. Följaktligen hör regler som föreskriver vad som skall gälla beträffande ingående och upphörande av sådana överenskommelser, deras tolkning, ogiltighetsgrunder m. m. till folkrättens kärnområde. Andra avdelningen i boken innehåller en koncis och pregnant redogörelse för de traktaträttsliga reglerna med tonvikten på de centrala avsnitten i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. Av särskilt värde är enligt rec. mening avsnittet om "transformation" av folkrättsliga regler till nationell rätt. Trots att dessa sidor (ss. 259—261) är skrivna i kursiverad stil bör studenterna anbefallas läsa dem, då de innehåller klargöranden av frågor som får en allt större praktisk betydelse för såväl domstolar som advokater, bolags- och föreningsjurister m. fl. Avsnittet kan också ses som ett inlägg i den diskussion som i Sverige förts om förhållandet mellan folkrätt och svensk rätt.6 En åsiktsriktning gör gällande att
internationella överenskommelser och folkrättslig sedvanerätt visserligen direkt binder Sverige som stat men inte dess medborgare och myndigheter. För att bestämmelser i traktater eller sedvanerättsliga regler skall bli gällande inom landet krävs "transformation", varmed förstås att sådana bestämmelser och regler måste införlivas med svensk rätt, principiellt genom utfärdande av en motsvarande lag. Denna åsikt kritiseras i boken, varvid avslutningsvis konstateras att internationella konventioner i praktiken säkerligen beaktas i administrativa ärenden, "fastän man inte gör så mycket väsen av det i tidskrifter och rättsfallssamlingar" (s. 261).
I denna avdelning av boken skulle det, framförallt ur pedagogisk synvinkel, ha varit lämpligt med en samlad redogörelse för internationell sedvanerätt. Bland de rättskällor som anges i artikel 38 i Internationella domstolens stadga nämns efter internationella överenskommelser — "internationell sedvänja utgörande bevis för en allmän praxis, godtagen som gällande rätt". Skilda aspekter på denna rättskälla behandlas på olika ställen i boken. Internationell sedvanerätt har emellertid så stor betydelse och erbjuder så många svåra frågeställningar att en samlad diskussion av ämnet är att föredra.
I bokens tredje avdelning behandlas frågor om brott mot folkrätten, ansvarighet och sanktioner. I takt med staters och statliga organs ökade aktivitet inom i stort sett alla områden i det moderna statssamfundet, har spörsmål om staters ansvar blivit mycket viktiga. Mot denna bakgrund kunde dessa frågor ha fått en mer framträdande roll i denna del av boken. En fråga som blivit mer och mer aktuell är staters ansvar för åtgärder som kan föranleda förorening av luft eller vatten i grannstater. En diskussion av staters folkrättsliga ansvar hade med fördel kunnat föras mot bakgrund av olika exempel inom detta område.7
Folkrättens system indelas traditionellt i två regelkomplex: fredens folkrätt och krigets folkrätt. Av bokens 480 sidor ägnas ca 40 sidor i den tredje avdelningen åt krigets folkrätt. Frågor om krig, krigets lagar, neutralitet och nedrustning är (tyvärr) idag brännande i många delar av världen. Även för Sveriges del har dessa frågor under senare tid fått ökad aktualitet. Som en av det folkrättsliga systemets hörnpelare bör enligt rec. mening krigets folkrätt ges en mer framträdande presentation i boken. Det bör dock framhållas att framställningen innehåller utmärkta förklaringar av och resonemang om grundläggande begrepp som aggression, självförsvar, repressalier, självhjälp och retorsion. Bokens tredje avdelning avslutas med ett pedagogiskt och innehållsrikt kapitel om fredlig lösning av tvister.
Den avslutande avdelningen av boken bär titeln Internationella rättsförhållanden. Här behandlas de viktiga suveränitets- och immunitetsprinciperna samt olika inskränkningar i statens suveränitet. I sistnämnda hänseende förtjänas särskilt framhållas den utmärkta redogörelsen för konkurrerande jurisdiktion mellan olika staters domstolar och myndigheter; en fråga som får allt större praktisk betydelse framförallt på det ekonomiska området. Denna avdelning avslutas med ett kapitel om samarbetsrätt, inklusive specialisering inom folkrätten. Där anges ett antal områden inom den internationella samfärdseln som anges vara förtjänta av specialstudium. När professor Eek skrev första upplagan av boken gav sig dessa specialområden till känna närmast som utvecklingsten-
denser. Den internationella utvecklingen har sedan dess gått mycket snabbt. Många av dessa tendenser har utvecklat sig till viktiga specialområden inom folkrätten. Enligt rec. mening gäller detta kanske främst den internationella ekonomiska rätten. Ekonomiska förbindelser, såväl inom den privata som offentliga sektorn, har under de senaste decennierna genomgått en internationalisering av sällan skådat slag. Som exempel på viktiga frågor inom detta område må här anföras spörsmål rörande skydd för investeringar i andra länder, frihandel och olika former av handelshinder, s. k. ekonomisk krigföring, utvinning av råvaror och naturtillgångar ur havet och från havsbotten, utgivande av och handel med värdepapper i olika länder, privata och offentliga lån till utvecklingsländer samt slitande av internationellt förmögenhetsrättsliga tvister. Enligt rec. mening måste det vara en angelägen uppgift för den akademiska undervisningen i internationell rätt att bibringa dagens studenter grundläggande kunskaper inom detta i praktiken så viktiga område.
Trots de ovan anförda kritiska synpunkterna, är det ställt utom tvivel att den fjärde upplagan av Folkrätten förtjänar mycket beröm. Den av professorn Hjerner och docenten Bring utförda bearbetningen gör att boken fortfarande är det folkrättsliga standardverket för den svenskspråkiga läsekretsen. Den kommer även fortsättningsvis att vara till stor nytta för studenter, forskare och praktiker. Frågan är emellertid om inte boken — åtminstone på sikt — bör underkastas en genomgripande omarbetning, eller ersättas av en ny lärobok i folkrätt bättre anpassad till dagens akademiska undervisning och behov. En tanke kunde vara att minska bokens omfång till en grundlärobok i folkrätt samtidigt som vissa specialområden görs till föremål för separata volymer, som kan ligga till grund för olika specialkurser inom ramen för den nu rådande studieordningen vid de juridiska fakulteterna. Låt oss hoppas att professorn Hjerner och docenten Bring kan åtaga sig denna viktiga uppgift.
I sin bok The Concept of International Law ger sig professor Ingrid Detter De Lupis i kast med en av den internationella rättens eviga frågor: boken söker ge en ny teoretisk grundval för den internationella rätten. Trots det relativt beskedliga omfånget, innehåller boken en mängd nya, tankeväckande och ibland provokativa synpunkter på folkrättens väsen. Syftet med boken sägs i förordet vara att redovisa "an alternative to views which have been perpetuated in textbook after textbook but which lack foundation in reality". Udden riktas särskilt mot den folkrättsliga sedvanerätten vilken beskrivs som "a nebulous fiction". Enligt rec. mening är en av bokens främsta förtjänster att den fångar in mycket av den senaste utvecklingen inom den internationella rätten, däribland frågan om vilka som är folkrättens rättssubjekt. Ett annat värdefullt inslag är det intresse som ägnas de folkrättsliga teorier som utarbetats av företrädare för socialistiska8 respektive utvecklingsländer. Det bör betonas att boken inte är till för nybörjare: det krävs en gedigen teoretisk bakgrund för att kunna förstå och utvärdera konsekvenserna av de oftast skickligt framförda argumenten.
Boken är uppdelad i fyra avsnitt som i tur och ordning behandlar folkrättens kärnproblem (The core problem of international law), klassificering av rättsregler (Classification of rules), tillskapande av rättsregler (Formation of rules), och slutligen grunden för folkrättsliga förpliktelser (The Obligation). Dessutom innehåller boken ett kort avsnitt med slutsatser och en förteckning av litteratur i urval.
I det första avsnittet diskuteras bl. a. vilka enheter som utgör rättssubjekt inom folkrätten. Författaren gör gällande att existerande teorier ofta sätter likhetstecken mellan folkrättens rättssubjekt och de enheter som skapar folkrättsliga regler. Det råder emellertid skillnad mellan dessa två kategorier och även mellan dessa och fysiska och juridiska personer. Alla dessa aktörer på den internationella scenen kan enligt författarens mening vara bundna av folkrättsliga regler i den meningen att de kan äga rättigheter och skyldigheter baserade på folkrätten. Det avgörande kriteriet är den utsträckning i vilken dessa kategorier agerar och vidtar åtgärder i frågor av internationell betydelse. Det är först då de blir "aktiva" folkrättssubjekt. Genom detta synsätt kringgås den numera något stelbenta uppfattningen att folkrättsliga regler endast gäller för rättsförhållanden mellan stater. Denna uppfattning har sedan lång tid ifrågasatts och även åsidosatts. Det finns åtskilliga exempel på att modern internationell samfärdsel i vart fall i praktiken räknar med tillämpning av folkrättsliga regler även i andra sammanhang än enbart i rättsförhållanden mellan stater. Ett exempel är de rättsliga tvister som uppkommer i samband med nationalisering av utländska företags egendom. I internationell skiljedomspraxis har genomgående accepterats att folkrättsliga regler om egendomsskydd kan åberopas av företaget. Vidare kan nämnas att folkrättsligt straffansvar för fysiska personer utdömdes av Nürnbergdomstolen. Genom Londonöverenskommelsen den 8 augusti 1945 om upprättandet av en internationell militärdomstol tillskapades Nurnbergdomstolen. Den dömde många av nazisternas ledare, däribland Göring, Hess, Ribbentrop, Dönitz och von Papen, för brott mot freden, för olika krigsförbrytelser samt för brott mot mänskligheten.
Bokens andra avsnitt företar en indelning av folkrättens regler i tre huvudgrupper: intrinsic rules, entrenching rules och supplementary rules. Till den första gruppen hänförs bl. a. pacta sunt servanda och nullum crimen sine lege. Till kategorin entrenching rules hänförs bl. a. förbudet mot att använda våld i internationella rättsförhållanden. Under den sista huvudgruppen diskuteras bl. a. verkan av FN:s resolution om en ny ekonomisk världsordning varvid slutsatsen dras att denna och liknande resolutioner inte kan ha någon bindande verkan med mindre stater kan anses ha accepterat att bli bundna av de principer som anges i resolutionen. De ovan nämnda huvudgrupperna indelas därefter i ett antal undergrupper. Klassificeringen av reglerna görs mot bakgrund av ett av författaren uppställt hypotetiskt syfte med de folkrättsliga reglerna, nämligen att befrämja det internationella samfundets välfärd ("promotion of the welfare of the international society"). Genom denna klassificering söker författaren klarlägga de folkrättsliga reglernas väsen. Graden av anknytning till det hypotetiska syftet avgör klassificeringen. Även om denna klassificering erbjuder många nya och intressanta synsätt på de folkrättsliga reglerna, kan den lätt uppfattas som ett försök att endast ge nya beteckningar åt existerande folkrättsliga regler. Med hänsyn till att boken avser att förklara internationell sedvanerätt som en "nebulous fiction" skulle en diskussion utifrån den traditionella distinktionen mellan traktaträtt och sedvanerätt varit upplysande. Å andra sidan
måste författarens framställningssätt respekteras; klassificeringen av rättsregler utgör en viktig del i författarens teori om de folkrättsliga reglernas tillkomst genom s. k. inter-aktivism.
Denna teori behandlas i bokens tredje avdelning, vilken är den mest intressanta. Här redogörs för 30 olika typer av rättshandlingar på det internationella planet. Det är dessa rättshandlingar, företagna av behöriga folkrättsliga aktörer, i frågor med internationell betydelse, som enligt författaren ger upphov till nya folkrättsliga regler. Samspelet (interactivism) mellan sådana rättshandlingar föder nya normer. Även om alla sådana rättshandlingar i sig är relevanta, är det endast sammantagna som de enligt författaren kan skapa handlingsnormer, rättsregler. I denna avdelning presenteras också den i förordet förutskickade kritiken av sedvanerätten. Enligt författarens mening överdriver alla moderna folkrättsliga författare sedvanerättens betydelse. I modern folkrätt, sägs det vidare, är det endast beträffande förvärv av statsterritorium genom hävd som sedvanerätten fortfarande har en roll att spela (s. 116). Någon uttömmande förklaring till varför så är fallet lämnas dock inte. Det konstateras endast att de flesta av de mål vari Internationella domstolen har funnit tillämpliga sedvanerättsliga regler har rört frågor om förvärv av statsterritorium.9 En diskussion av de omständigheter som enligt författaren gör att sedvanerätten kan "accepteras" i sådana fall, men inte i andra, skulle ha varit intressant och belysande, särskilt för den enligt rec. avgörande frågan rörande de folkrättsliga reglernas natur: vad är det som gör att stater, och andra folkrättsliga rättssubjekt, anser sig bundna av och de facto rättar sig efter vissa normer, men inte andra?
Författarens svar på den i föregående stycke ställda frågan återfinns i den fjärde och avslutande delen av boken. Här diskuteras på vilken grund de folkrättsliga förpliktelserna vilar. Författaren förkastar inledningsvis Kelsens Grundnorm10 som grund för folkrättsliga förpliktelser. Även andra teorier kritiseras. Istället hävdas att grunden för en folkrättslig förpliktelse varierar beroende på den folkrättsliga regelns natur. Författaren menar att folkrättsliga förpliktelser grundas på någon av de följande omständigheterna: a) logisk nödvändighet (logical necessity), t. ex. såvitt gäller grundsatserna pacta sunt servanda och res iudicata ; b) social nödvändighet (social necessity), t. ex. förbudet mot användande av våld, och c) samtycke. Författaren framhåller att samtycke torde vara den vanligaste grunden på vilken folkrättsliga förpliktelser vilar men att "sedvanerätt" oftast endast är en omskrivning för allmänna folkrättsliga regler. Även enligt rec. mening är samtycke den minsta gemensamma nämnaren för de flesta folkrättsliga regler. I själva verket är nog också samtycke den grund på vilken internationell sedvanerätt vilar. I artikel 38 i stadgan för Internationella domstolen anges t. ex. att domstolen skall tillämpa internationell sedvänja, utgörande bevis för en allmän praxis, godtagen såsom gällande rätt.
De synpunkter som anförts ovan är anmärkningar, som nödvändigvis är att hänföra till rec. syn på de frågor som avhandlas i boken. Synpunkterna betager på intet sätt bokens värde ur framför allt teoretisk synvinkel. Den utgör ett hälsosamt djärvt bidrag till diskussionen om den internationella rättens teori och väsen. Det som är särskilt värdefullt är ambitionen att på grundval av
traditionella begrepp och teorier föra diskussionen ytterligare ett steg framåt.
Frågor om provstoppsavtal och nedrustning är idag mer aktuella och angelägna än någonsin. Detta avspeglar sig bl. a. i en mängd mellanstatliga konferenser, förhandlingar och överenskommelser rörande nedrustningsfrågor i vidsträckt mening. Det största intresset — och de största förhoppningarna — knyts av naturliga skäl till de olika överläggningar som äger rum mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen. Supermakternas ansträngningar har senast krönts med undertecknande av det s. k. INF-avtalet,11 vilket föreskriver avskaffande av alla landbaserade medeldistanskärnvapen. Nedrustningsarbete förekommer emellertid även på många andra nivåer, även om sådant arbete inte tilldrager sig samma uppmärksamhet.
Alltsedan de första fredskonferenserna i Haag i slutet av förra och i början av detta århundrade, har en stor mängd såväl multilaterala som bilaterala internationella överenskommelser träffats rörande krigets lagar, kapprustningskontroll och nedrustning. Trots att dessa frågor är viktiga och erbjuder åtskilliga rättsliga problem, saknas litteratur som anlägger ett övergripande folkrättsligt synsätt på frågor om nedrustning. En förklaring kan vara att det folkrättsliga systemet traditionellt indelas i två övergripande regelkomplex: folkrätt i fred respektive folkrätt i krig. Frågor rörande nedrustning kan inte entydigt inordnas i någonav dessa grupper av folkrättsliga regler. Nedrustningsfrågor tycks falla mellan dessa två kategorier, dock med anknytning till dem båda. Anknytningen till krigets folkrätt består däri att nedrustningssträvandena syftar till att förhindra krig, vilket bl. a. återspeglas i FN-stadgans artiklar 2: 3, 2: 4 och 33, vilka föreskriver förbud mot användande av våld respektive föreskriver fredlig lösning av internationella tvister. Anknytningen till fredens folkrätt återfinns främst i det förhållandet att nedrustningssträvandena måste förlita sig på folkrättens regler om rättsbildning framförallt i form av mellanstatliga traktater.
Den ovan antydda bristen på folkrättslig litteratur om nedrustningsspörsmål har nu för det nordiska språkområdets del botats genom docenten Brings verk Nedrustningens folkrätt. Författaren, som besitter mångårig erfarenhet från det internationella förhandlingsarbetet på vapenkontrollens område och är folkrättsrådgivare på UD, har genom en imponerande arbetsinsats åstadkommit ett pionjärverk i ordets bästa bemärkelse. Boken redogör på ett klart och tydligt sätt för alla väsentliga överenskommelser och förhandlingar på nedrustningensområde samtidigt som författaren sätter dessa i förhållande till relevanta folkrättsliga regler och principer.
Boken är indelad i två huvudavsnitt. Det inledande avsnittet beskriver målsättningar och principer i nedrustningsarbetet, varvid bl. a. redogörs för nedrustningsfrågans behandling i Nationernas Förbund och i Förenta Nationerna samt för folkrättens förhållande till användning av kärnvapen. Det andra huvudavsnittet innehåller en detaljrik genomgång av traktater och förhandlingar på nedrustningens område. Boken avslutas med ett avsnitt som blickar ut över de resultat och möjligheter som kan förväntas i framtiden.12 Av särskilt praktiskt värde är de tabeller och figurer som illustrerar framställningen.
Efter fem inledande kapitel i den första delen, — vilka i tur och ordning behandlar Fredsrörelsen och nedrustning i idéhistoriskt perspektiv, Geografisk
nedrustning, Nedrustningsfrågan i Nationernas Förbund och Nedrustningsfrågan i Förenta Nationerna — redogörs för kärnvapendoktrinerna och folkrätten samt för rustningskontroll och internationell miljörätt. Dessa två avsnitt hör till de mest intressanta i hela boken.
I kapitlet om kärnvapendoktrinerna och folkrätten är den centrala frågan huruvida kärnvapen är lagliga. Vid besvarandet av frågan bör åtskillnad göras mellan framställning, innehav och hantering av kärnvapen, å ena sidan, och användande av kärnvapen å den andra. Författaren konstaterar med beklagande att något otvetydigt folkrättsligt förbud mot kärnvapen inte existerar, även om de folkrättsliga reglerna innehåller begränsningar därvidlag. Trots att artikel 51 i FN-stadgan tillåter användande av våld i självförsvar, och inte ställer upp någon formell begränsning i användande av kärnvapen i självförsvar, anses enligt den sedvanerättsligt etablerade proportionalitetsprincipen gälla att individuellt eller kollektivt självförsvar måste utövas i proportion till det hot som angreppet utgör. Med beaktande av denna princip har det bl. a. hävdats attvarje första användning av kärnvapen skulle vara "oproportionerlig".13 Krigets lagar innehåller även i övrigt restriktioner för användning av stridsmedel vilka är tillämpliga på kärnvapen. Som författaren själv framhåller är hans uppfattning att folkrätten inte innehåller något absolut förbud mot kärnvapen emellertid omstridd. Åtskilliga folkrättsjurister hävdar att varje användning av kärnvapen är olaglig.14 Den irländske fredspristagaren Sean McBride tycks gå ännu ett steg längre och hävda att kärnvapen som sådana är förbjudna och att varje produktion, hantering och användning därav står i strid med folkrätten av idag.15
Att påstå att krig förorsakar miljöförstöring är möjligen att hemfalla åt självklarheter. Det bör dock framhållas att även vapentester och provsprängningar under fredstid kan få allvarliga konsekvenser för vår miljö. Dessa frågor diskuteras utförligt i kapitlet om rustningskontroll och internationell miljörätt. Det inleds med en kuslig ögonblicksbild från provsprängningen av en vätebomb vid Bikini-atollen i Stilla Havet 1954. Därefter redogörs för miljöskydd i existerande avtal, där den viktigaste traktaten är 1977 års miljökrigföringskonvention (ENMOD), som f. n. är den enda traktat som är enbart inriktad på att uppnå skydd för miljön, samt för i vilken utsträckning den folkrättsliga sedvanerättenkan åberopas i förevarande sammanhang. Kapitlet innehåller även en kort och koncis redogörelse för Nuclear Tests Cases som avgjordes av Internationella domstolen 1974. Sedan Australien och Nya Zeeland anhängiggjort talan mot Frankrike i anledning av Frankrikes kärnvapenprov i Polynesien avskrev Internationella domstolen målet med motiveringen att det ej längre fanns något processföremål. Frankrike hade dessförinnan förklarat att man avsåg att från och med 1975 övergå till underjordiska prov. Genom att målet ej prövades i sak försattes möjligheten att auktoritativt fastlägga sedvanerättens innehåll såvitt avser tillåtligheten av kärnvapenprov.
I bokens andra del — vilken upptar drygt 200 av de 370 sidorna — redogörs för traktater och förhandlingar på nedrustningens område, alltifrån 1899 års Haagkonferens till INF-förhandlingarna mellan Förenta Staterna och Sovjet-
unionen. Redogörelsen är uppdelad i sex kapitel som i tur och ordning behandlar kärnvapen, kemiska och biologiska vapen, nya massförstörelsevapen, konventionella vapen, havet och rymden samt demilitariserade områden. Det är en mycket värdefull faktasamling och historisk översikt som redovisas. De flesta av de viktiga traktaterna och förhandlingarna redovisas utförligt. Särskilt värdefulla är redogörelserna för kärnvapenfrågorna där bl. a. det partiella provstoppsavtalet från 1963 (Partial Test-Ban Treaty), 1974 års tröskelavtal (Threshold Test-Ban Treaty), SALT I, SALT II och ABM-fördragen diskuteras i detalj. Strategic Defense Initiative (SDI), eller "star wars" berörs i avsnittet om rymden. Såvitt avser kemiska och biologiska vapen diskuteras 1925 års Génèveprotokoll om kemiska vapen och 1972 års konvention om biologiska vapen. Intressanta översikter lämnas även över traktaterna rörande Spetsbergen och Svalbard i kapitlet om demilitariserade områden. Bokens andra del är mycket detaljrik. Understundom har detaljerna en tendens att tynga framställningen; en mer koncentrerad redogörelse skulle ha varit till fördel för en överblick av den rika floran av multilaterala och bilaterala traktater. En sådan framställning skulle även lämna mer utrymme åt de praktiskt viktiga frågorna om tolkningen av dessa traktater och åt den intressanta kopplingen till den internationella sedvanerätten som författaren uppmärksammar. Å andra sidan förmedlar framställningen genom sina detaljer komplexiteten och den omfattande spännvidden av dessa frågor.
Beträffande sedvanerätten gör författaren intresseväckande men stundtals kanske något svepande uttalanden. Medan professor Hilding Eek betraktar förbud mot användande av bl. a. kemiska och biologiska vapen som absoluta de lege ferenda, och kanske som ius cogens i vardande (Folkrätten, 3 uppl. s. 311), går Bring ett steg längre och hävdar att just detta förbud utgör ius cogens (s. 209). Å andra sidan menar Bring inte att användningsförbudet är absolut i den meningen att det skulle utesluta repressalier med de förbjudna vapnen om en angripare använt dem först. Angripen parts handlingsfrihet vid tillgripande av repressalier är dock begränsad av proportionalitetsprincipen.
Frågan om ius cogens' innehåll är omstridd inom folkrätten och har länge varit föremål för livlig diskussion inom folkrättslitteraturen. Det tycks råda enighet om att ius cogens har en roll att spela inom folkrätten, men dess närmare innehåll får nog till största delen fortfarande anses vara höljd i dunkel. Även om den internationella sedvanerättens kärnområde kan sägas vila på fastare grund än ius cogens, finns åtskilliga oklara punkter beträffande den statspraxis som utgör grunden för uppkomsten av en internationell sedvanerätt.16
Bokens tredje och avslutande del innehåller en rad förslag och intressanta synpunkter på hur nedrustningsfrågorna kan drivas i framtiden och vilken roll folkrätten kan spela därvidlag. Bland de frågor som diskuteras återfinns sedvanerättens roll och möjligheter i sammanhanget. Mot bakgrund av den vikt man måste tillmäta denna fråga hade det varit intressant om författaren hade fördjupat diskussionen i denna del. Dessa spörsmål kan förhoppningsvis behandlas utförligare i en kommande upplaga av boken.
Allt sammantaget utgör boken ett mycket värdefullt bidrag till den moderna folkrättsliga litteraturen. Som nämndes inledningsvis är boken den första i sitt slag inom det nordiska språkområdet. Det torde vara en riskfri spådom att
boken kommer att bli ett standardverk på sitt område och att den kommer att vara till stor nytta för alla folkrättsjurister, såväl praktiker som teoretiker, med intresse för nedrustningsfrågor.
Genom den pågående internationaliseringen som genomsyrar alla områden av samhällslivet kommer Sverige under nästa decennium att ställas inför stora politiska och ekonomiska utmaningar. För att möta dessa krävs omfattande och ingående kunskaper i internationell rätt både på det teoretiska och praktiska planet. Behovet av juridisk rådgivning rörande internationella förhållanden kommer att öka både inom den offentliga och privata sektorn. De ovan recenserade böckerna bär vittnesbörd om att vi inom landet besitter både breda och djupgående kunskaper i internationell rätt. Det är angeläget att förutsättningar skapas för att vidmakthålla och utöka dessa kunskaper.
Kaj Hobér