Skadeberäkning vid miljöskada
Ersättning utgår enligt 3 § miljöskadelagen för skador genom förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden, förorening av grundvatten, ändring av vattennivån, luftförorening, markförorening, buller eller annan liknande störning.
    Men hur skall skadan beräknas?
    Grundintresset är givetvis, att få skadeståndet fastställt till sådant belopp, att den drabbade verkligen blir fullt kompenserad för den skada han lidit. Det låter rätt enkelt, men varje praktiker som stött på problemet vet hur lätt det blir en avgrundsklyfta mellan den verkliga skadan och det utfallande skadeståndet. Orsakerna härtill är många. Jag skall här främst uppehålla mig vid några tankar kring valet av metod för att beräkna skadans storlek. I första hand utgår jag från situationen då en traditionell enfamiljsfastighet blivit utsatt för sådan skada som regleras i miljöskadelagen.
    Det finns fall — t. ex. vid vissa sprängskador — där man har förutsättningar att med hjälp av t. ex. en god byggnadstekniker någorlunda exakt beräkna skadan genom att utifrån gällande marknadspriser fastställa kostnaden för att återställa vad som skadats. Tyvärr hör det just vid miljöskador till undantagen, att en sådan beräkning kan göras så att den ger ett korrekt underlag för kompensation av den skadelidande. Ett skäl härtill är, att skador och olägenheter från en grannfastighet ofta består av påverkan under en längre tid och inte alltid tar sig uttryck i skador som kan repareras. Bullerstörningar, nedsmutsning av stoftnedfall via luften, förorening av en dricksvattentäkt och s. k. psykiska immissioner är exempel på sådana skador som inte kan värderas enbart genom uträkning av återställningskostnader.
    Man kan i vissa fall nå resultat genom att försöka fastställa kostnaden för rent förebyggande åtgärder. Kostnaden för att isolera en bullerstörd byggnad kan beräknas, liksom kostnaden för ett fördyrat underhåll av fastighet i ett luftförorenat område. Det är likaledes tänkbart att man matematiskt kan räkna ut och kapitalisera kostnaderna för att hämta vatten till en fastighet som fått sin dricksvattentäkt förstörd. Risken är emellertid stor att den sortens beräkningsmodeller blir trassliga ekvationer med många obekanta faktorer, och att de

 

ändå bara fångar upp en del av problemet. Vid estetiska störningar och psykiska immissioner, vilka som bekant i vissa fall också är ersättningsgrundande, saknas i allmänhet helt underlag för att använda en modell som går ut på beräkning av kostnader för skadeförebyggande åtgärder.
    Särskilt besvärligt är det att göra en tillfredsställande skadeberäkning mot bakgrund av den kallsinnighet som hos oss brukar prägla värderingen av i sig befogade anspråk på ersättning för psykiskt lidande och personliga olägenheter.
    I det gamla rättsfallet om fastighetsägaren som begärde ersättning för att han fått ett explosivt kruthus i grannskapet (NJA 1878 sid 78) ansåg HD:s majoritet att käranden ej styrkt att genom kruthusets uppförande tillskyndats honom skada, för vilken det lagligen ålåg motparten att lämna gottgörelse. Minoriteten (justitieråden Almqvist och Naumann) ville däremot döma ut ersättning för egendomens minskade användbarhet och värde.
    Miljöskadeutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1983: 7 Ersättning för miljöskador, sid 155), att immissioner som orsakar vantrivsel och obehag kan vara svåra att exakt värdera i pengar, men att också övergående immissioner går att värdera ekonomiskt "i den mån de minskar värdet av att en närliggande fastighet nyttjas". Utredningen nämnde exemplet med en sommarstugeägare som under några månader störs av buller från ett byggnadsarbete och jämförde honom med en hyresgäst som besväras av bullrande arbeten i huset. Liksom hyresgästen är berättigad till nedsättning av hyran och ev. skadestånd kan man konstatera en ekonomisk skada för stugägarens del.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde i dom den 11 januari 1985, DT 2006 ("Höörmålet"), att ägaren av ett betonggjuteri och ägaren av den fastighet som gjuteriet arrenderat var solidariskt skyldiga att utge ersättning för nedsatt bruksvärde på två närliggande bostadsfastigheter för en period av sju år under 1970-talet. Målet gällde störningar av cementdamm och buller.
    I dom den 12 november 1986 14:DT 91 har Svea Hovrätt fastställt att SAKAB som i Norrtorp utanför Kumla omhändertar och destruerar miljöfarligt avfall var skyldigt att ersätta en fastighetsägare för skador som från augusti 1983 till dagen för tingsrättens dom orsakades av risken för utsläpp av farliga ämnen till följd av brand inom SAKAB:s anläggning. De skador av denna orsak som skulle ersättas var dels minskat bruksvärde på den närliggande fastigheten och dels den minskning i fastighetens marknadsvärde som hade uppkommit vid tiden för tingsrättens dom (värdetidpunkt).
    Av det anförda framgår, att rätten till skadestånd i hithörande slags fall inte innefattar enbart ersättning för påvisbara utlägg och för minskning i den skadade egendomens marknadsvärde. Härutöver finns en rätt till ersättning för det förhållandet, att den drabbade fastigheten haft ett nedsatt värde i sin ägares hand under tiden som olägenheten pågått.
    I teoretiskt hänseende erbjuder det inga större svårigheter att förstå innebörden i begreppet minskat marknadsvärde. Att i verkligheten fastställa skillnaden mellan den köpeskilling som kan utgå för fastigheten i oskadat resp. skadat skick är givetvis mycket vanskligt, men var och en som ställs inför frågan brukar kunna förstå problemställningen. Med hjälp av t. ex. en ortsprisanalys kan det för övrigt ibland gå riktigt bra att på statistiskt underlag fastställa värdeminskningens storlek.
    Men hur beräknar man det minskade bruksvärdet? — I Höörmålet fastställdes en skyldighet att utge ersättning för minskat bruksvärde för vart och ett av de år

 

som störningarna pågått. Motsvarande skyldighet motiverades av Svea hovrätt i SAKAB-målet med att bostaden i grannskapet blivit sämre på grund av själva risken för utsläpp av farliga ämnen i händelse av en brand.
    Det gäller alltså att hitta en form för att beräkna det minskade boendevärdet under den tid som den skadliga påverkan fortgår. Säkert kan det finnas många tillvägagångssätt för en sådan beräkning, men det ligger nära till hands, att också i detta sammanhang som ett första led i beräkningen utgå från fastighetens marknadsvärde. Om man lyckas fastställa ett sannolikt försäljningsvärde på fastigheten i oskadat skick och i skadat skick, har man också fått ett begrepp om hur fastighetsmarknaden värderar den skada som uppstått. — En bostadsfastighet utan tillgång till tjänligt dricksvatten går säkert att sälja, men till ett pris som ligger väsentligt lägre än för motsvarande fastighet i oskadat skick. Den presumtive köparen är för en sådan bostad inte beredd att investera vare sig lånat eller eget kapital i samma omfattning som eljest. Sedan man klarlagt hur mycket kapital en normalt förståndig köpare är beredd att binda i en på visst sätt skadad bostadsfastighet har man häri också funnit utgångspunkten för att bestämma skadans "årliga" värde. — Den som använder en summa pengar till förvärv av sin bostadsfastighet väljer ju samtidigt att avstå från en avkastning av pengarna i form av t. ex. ränta, utdelning eller hyra. Man kan säga, att bruksvärdet för en viss period motsvarar de pengar som bostadsinnehavaren är beredd att avstå genom att binda sitt kapital i något som inte ger ekonomisk avkastning, utan istället utdelning i form av tak över huvudet och ett större eller mindre mått av personlig bekvämlighet.
    Skillnaden mellan den på så sätt bestämda årliga avkastningen av ett "oskadat" och ett "skadat" kapitalvärde utgör ett mått på själva bruksvärdeförlusten.
    En variant av samma tema är, att utgå från en beräkning av den verkliga boendekostnaden och bestämma ersättningen för det minskade bruksvärdet genom att jämföra vilka kostnadsbelopp som gäller för två i övrigt likvärdiga fastigheter varav den ena antas ha förvärvats på öppna fastighetsmarknaden i skadat och den andra i oskadat skick.
    Självfallet kan man också tänka sig att fastställa en bruksvärdeskada på en bostadsfastighet genom att med ledning av hyresmarknaden på orten söka en hypotetisk hyresnivå på fastigheten i skadat resp. oskadat skick. Enligt min uppfattning är det dock mycket tveksamt om prisbildningen på en hyresmarknad för småhus i allmänhet ger ett rättvisande underlag för beräkning av det värde en fastighet har i sin ägares hand.
    Att märka är, att ersättning för minskat bruksvärde för en olägenhet som pågått en viss period givetvis skall utgå oberoende av om störningen efter denna period upphört eller inte. Däremot är det — om störningarna fortsätter — beroende av omständigheterna i varje enskilt fall, om sådan ersättning skall utgå även för tiden efter det att ersättning har utbetalats till en skadelidande. Omfattar skadeståndet ersättning för minskat marknadsvärde kan ju ersättningskapitalet fr. o. m. utbetalningstidpunkten göras avkastande, och på så sätt ge kompensation för framtida olägenheter. Under förutsättning att part begär det, kan dom eller avtal — såsom framgår av 9 § miljöskadelagen — uttryckligen omfatta reglering av framtida skada. Skulle störningarna härefter tillta i en omfattning som inte förutsågs då skadan reglerades, har man — om inte rättskraftsproblem lägger hinder i vägen — att utgå från att saken får bli föremål för förnyad prövning.
    Ersättning för miljöskada omfattar person- och sakskada samt en ren förmö-

 

genhetsskada. Ideell skada som inte har samband med personskada ersätts ej (jfr prop. 1985/86: 83 sid 18—20). Ofta har man att räkna med att full bevisning inte kan föras om skadans storlek, och att det därför fordras en uppskattning av sådant slag som avses i 35 kap 5 § rättegångsbalken. En korrekt genomförd fastighetsvärdering kan dock skapa grundläggande förutsättningar att uppskatta den ersättning som fordras för att den skadelidande skall ges full valfrihet att antingen tåla olägenheterna mot ersättning eller att fly dem utan ekonomisk förlust.

Staffan Michelson