Skapandet av ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) — rättsliga utmaningar från ett EFTA-perspektiv

 

av SVEN NORBERG*

 

"Laws and institutions must go hand in hand with the progress of human mind" Thomas Jefferson

 

Bakgrund
Luxemburgmötet 1984 mellan EFTA- och EG-ministrar samt EG-kommissionen utmynnade i ett för den europeiska integrationsprocessen historiskt resultat: beslutet att gemensamt skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).1 Den europeiska integrationen och samarbetet mellan EG och EFTA gick därmed in i en ny fas. Någon precisering av den räckvidd eller det innehåll samarbetsområdet avsågs givas gjordes dock inte i deklarationen. Istället angavs där en rad områden som lämpade för fortsatt eller utökat samarbete.
    Så snart deklarationen hade antagits vidtog uppföljningsarbetet. Det var emellertid mycket tack vare EGs 1985 antagna vitbok om den inre marknaden och om antagandet av den Europeiska enhetsakten som de möjliga dimensionerna av det "dynamiska och homogena europeiska ekonomiska samarbetsområdet" började framträda. EGs alltmer påtagliga beslutsamhet, att före utgången av år 1992 ha förverkligat sin inre marknad, har förvisso också inneburit att den utmaning som skapandet av EES i sig innebär blivit än svårare. Även på EFTA-sidan har man dock under senare år blivit allt fastare besluten att uppnå ett dynamiskt och homogent EES parallellt med färdigställandet av den inre marknaden i EG.2
    Även om ett ekonomiskt samarbetsområde i Europa uppenbarligen skulle kunna skapas utan det ambitiösa och vittomfattande program som återfinns i Gemenskapens vitbok, så är det samtidigt klart att EES' innehåll och räckvidd nu i hög grad kommer att påverkas av vitboken.

 

* Rättschef vid EFTA-Sekretariatet i Genève. De åsikter som framförs är författarens egna.

1 EES är den vedertagna förkortningen för engelskans "European Economic Space".

2 Se till exempel uttalandet av EFTAs ministerordförande, den finske utrikeshandelsministern Salolainen, vid mötet i Bryssel den 2 februari 1988. 

7—39-162 Svensk Juristtidning

 

90 Sven NorbergFrån EFTAs perspektiv kan detta sägas ske på två sätt. För det första framstår det nu som än viktigare än tidigare att lika villkor måste råda för alla aktörer på den västeuropeiska marknaden. En inre marknad inom Gemenskapen kommer att vara av en sådan omfattning att EFTA-staterna, vilkas ekonomier är så intimt förbundna med EGs,3 helt enkelt inte har råd att där hamna i ett sämre konkurrensläge än sina partners inom Gemenskapen. För det andra kommer den betydligt stärkta samordningen och sammanhållningen inom EG att medföra att EFTA-staternas samarbete ytterligare måste stärkas och rättsregler inom många områden harmoniseras med EGs i större omfattning än vad som tidigare kunde förutses. Att EG nu arbetar efter ett fastställt tidsschema fram till 1992 års slut, innebär dessutom att EFTA-staterna nu står under avsevärd tidspress.
    Nu när EFTA-ländernas regeringschefer just hållit ett toppmöte i Oslo och då det tredje ministermötet om EES mellan EG- och EFTA-ministrar och EG-kommissionen just hållits, och när Gemenskapen är halvvägs till 1992, är det hög tid att närmare granska de rättsliga instrument, som är nödvändiga för att ett dynamiskt och homogent europeiskt ekonomiskt samarbetsområde skall kunna uppnås.
    Det EFTA-EG-samarbete som inleddes 1973, när de första bilaterala frihandelsavtalen trädde i kraft, syftade till att upprätta ett frihandelsområde, främst vad gällde industrivaror, mellan Gemenskapen och EFTA-staterna. Stadgandena i dessa nästan identiska frihandelsavtal var därför begränsade till vad som mer eller mindre var nödvändigt för att de skulle uppfylla de krav som uppställts i GATT-avtalets artikel XXIV för bildandet av ett frihandelsområde. Det samarbete som inleddes efter Luxemburgdeklarationen 1984 är av annorlunda omfattning och karaktär. Även om EES som begrepp återstår att definiera, står det nämligen klart, vilket också underströks i Brysseldeklarationen av den 2 februari 1988, att inget område på förhand undantagits från samarbete. I Oslo-deklarationen av den 15 mars 1989 uttalar EFTA:s regeringschefer vidare att man förväntar sig att förhandlingar leder till största möjliga förverkligande av fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer (d. v. s. Romfördragets fyra friheter). Också andra områden utanför EG:s inre marknad såsom forskning och utveckling, utbildning. miljön, ekonomisk och monetär politik samt den

 

3 Befolkningen i EGs tolv medlemsstater uppgår till 320 miljoner människor medan den i EFTA-stater endast är 32 miljoner. Tillsammans är EFTA-staterna EGs viktigaste handelspartner. År 1986 utgjorde EGs export till EFTA-staterna 25 % av EGs totala export till länder utanför Gemenskapen samtidigt som 23 % av EGs totala import härrörde från EFA-stater. För EFTAs del gällde att 55 % av den totala exporten gick till EG medan 60 % av importen kom därifrån. Detta innebär att EG är EFTAs utan jämförelse största handelspartner. 

Ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) 91sociala dimensionen av integrationen nämns som viktiga samarbetsfrågor.
    I Oslo-deklarationen tillkännager EFTAs regeringschefer vidare sin beredskap att tillsammans med EG undersöka möjligheterna att uppnå ett mer strukturerat samarbetsförhållande med gemensamt beslutsfattande och gemensamma administrativa institutioner för att göra samarbetet mer effektivt. För att befrämja integrationen och uppnå balanserade lösningar inom ett homogent EES räknar de vidare med att använda tidigt informationsutbyte om lagstiftning under utarbetande, fastställda procedurer för konsultationer, ömsesidigt godkännande av likvärdig lagstiftning och gemensamt beslutsfattande. Detta skall stöttas upp med lika starka och tillförlitliga procedurer för övervakning och säkerställande av efterlevnad samt gemensamma mekanismer för tvistlösning. Regeringscheferna förklarar vidare, att de ser EFTA som sin huvudsakliga plattform för multilaterala förhandlingar med EG och är överens om att intensifiera samarbetet inom EFTAs ram på alla områden som hänför sig till EES. De kommer också att vidta de nödvändiga åtgärderna för att stärka EFTAs beslutsordning och gemensamma förhandlingskapacitet. De skall också stärka sina mekanismer för övervakning och säkerställande av efterlevnad av avtalsförpliktelser, för att garantera deras harmoniska och enhetliga tillämpning och tolkning inom hela EES.
    För att kunna svara på frågan vilka instrument som krävs för att skapa det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet är det först nödvändigt att titta närmare på det nuvarande rättsliga systemet och hur det fungerar.

 

Det nuvarande rättsliga systemet
(a) Inom EFTA
Ur EFTAs perspektiv bygger EFTA-EG-samarbetet på Stockholmskonventionen av år 1960, vilken skapade den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Denna konvention, som också går under namnet EFTA-konventionen, tillkom som en reaktion på skapandet av den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) genom Romfördraget. Den kom senare att bli en förutsättning för tillkomsten av frihandelsavtalen med Gemenskapen när Danmark och Storbritannien utträdde ur EFTA för att bli medlemmar i EG. EFTA-konventionen innehåller, vid sidan av vissa grundläggande regler rörande frihandel med industrivaror, bestämmelser om områden som inte alls berörs i frihandelsavtalen, till exempel exportrestriktioner, offentlig upphandling, företagsetablering, jordbrukspolitik, fisk och andra havsprodukter, vissa finansiella överföringar samt ekonomisk och finansiell politik.

 

92 Sven Norberg    Det bör tilläggas att EFTA-konventionen innehåller stadganden som ger EFTAs högsta beslutande organ, rådet, betydande befogenheter att förändra stadgandena i konventionen liksom själva konventionen i sig. Även om dessa befogenheter hittills knappast kommit till användning, förutsattes det uppenbarligen vid EFTAs tillkomst att rådet skulle ha möjlighet att anpassa organisationens ordning och stadganden efter framtida krav utan att varje gång behöva invänta en omständlig och långdragen ratifikationsprocedur.
    Ett senare drag i utvecklingen är att EFTA-EG-samarbetet ställer krav på en utbyggnad av det gemensamma rättsliga regelverket inom EFTA. Så kan ske antingen genom att ändringar görs i EFTA-konventionen eller genom att nya avtal sluts. Ett exempel av det första slaget är det tillägg till konventionen som nyligen gjorts. För första gången sedan 1960 har en ny artikel och en ny bilaga lagts till konventionen. De två tilläggen — Artikel 12 bis respektive Annex H — rör en skyldighet att notifiera förslag till tekniska föreskrifter och trädde i kraft 1 juli 1988. Ett exempel av det andra slaget är det ramavtal som undertecknades vid ministermötet i Tammerfors i juni 1988 och som avser en ny EFTA-konvention rörande ömsesidigt erkännande av provningsresultat och certifieringar.4
    I båda fallen har skälet varit att samarbete inom ett speciellt område med EG också kräver en solid juridisk grund på EFTA-sidan för att ett överbryggningsarrangemang skall kunna uppnås med EG. Ytterligare åtgärder av detta slag , d. v. s. antingen i form av nya arrangemang eller omarbetning av sådana som redan existerar, kommer tveklöst att behövas i framtiden allteftersom samarbetet med EG vidareutvecklas. Ett av de områden där en genomgripande översyn av EFTAs regler nu pågår är offentlig upphandling.

 

(b) EFTA-EG
Frihandelsavtalen, av vilka flertalet slöts 1972 och trädde i kraft den 1 januari 1973, har möjliggjort att frihandel har uppnåtts i framför allt industrivaror mellan EFTA-staterna och EG.5 De har därvid bidragit till att skapa världens största frihandelsområde omfattande 350 miljo-

 

4 Det kan vara av intresse att konstatera att denna konvention endast är öppen för EFTA-stater. Därvid skiljer den sig från sina två föregångare, the Pharmaceutical Inspection Convention (Konventionen angående ömsesidigt erkännande av inspektionsförfarande vid läkemedelsframställning, undertecknad 1970 av alla länder som då ingick i EFTA och nu omfattande 15 medlemsstater, varav 7 från EFTA, 6 från EG och 2 öststater), och the Hallmarking Convention (Konventionen angående kontroll och märkning av föremål framställda av ädla metaller, undertecknad av sju EFTA-stater 1972 och nu omfattande nio medlemsstater, varav fem från EFTA och fyra från EG).

5 Den fullständiga texten till frihandelsavtalen återfinns i SvJT 1988 s. 95 ff.

 

Ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) 93ner människor. Kärnan i dessa avtal utgörs av stadganden rörande avskaffandet av tullar och andra handelshinder. De flesta stadganden har vad innehållet beträffar dock en tämligen statisk karaktär. Även om det kanske är lite överdrivet att säga att dessa bestämmelser och därmed också avtalen har fullgjort sin funktion när alla tullar och kvoter avskaffats, så måste det nog ändå medges att det var just detta som frihandelsavtalen (i likhet med EFTA-konventionen) syftade till. Detta skede uppnåddes vid slutet av 1983.
    Under årens lopp har många försök gjorts att tillföra innehållet i frihandelsavtalen en större dynamik. I praktiken har dock de resultat som uppnåtts varit mycket begränsade. Hittills har inga framsteg gjorts vad gäller att utsträcka avtalens omfång. Vid skilda tillfällen har det till exempel föreslagits att räckvidden av protokoll 2, vilket rör bearbetade jordbruksprodukter, ytterligare skulle utsträckas, men inga förändringar har skett.
    Som redan framgått av det föregående, är handelssystemet under frihandelsavtalen mindre liberalt än under EFTA-konventionen eller Romfördraget. Den så kallade utvecklingsklausulen,6 vilken återfinns i samtliga frihandelsavtal utom Finlands, ansågs på sin tid som ett uttryck för avtalens utvecklingspotential Det förefaller emellertid inte som om det utökade samarbete som under åren ägt rum mellan EG- och EFTA-staterna har varit beroende av denna klausul. Snarare synes det som om utvecklingen av detta bilaterala samarbete återspeglar vad som befunnits vara angeläget vid ett visst tillfälle inom EFTA-staterna och Gemenskapen.

 

Vilka är de framtida behoven?
Vid en diskussion av frågan om de rättsliga instrument, som behövs för att skapa det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, kan man lämpligen börja från två infallsvinklar:

 

6 Denna artikel, som i de flesta frihandelsavtal återfinns som artikel 32, lyder i svensk översättning:

"1. När en avtalsslutande part anser att det ligger i båda de avtalsslutande parternas gemensamma intresse att utveckla de förbindelser som upprättats genom detta avtal genom att utsträcka dem till områden som icke omfattas av avtalet skall parten tillställa den andra avtalsparten en motiverad begäran härom. De avtalsslutande parterna kan uppdraga åt den blandade kommittén att pröva denna begäran och att i förekommande fall avge rekommendationer till dem särskilt i syfte att inleda förhandlingar. Dessa rekommendationer kan i förekommmande fall avse en samordnad harmonisering, under förutsättning att de båda avtalsslutande parternas självständiga beslutanderätt icke påverkas.

2. Avtal som kommer till stånd genom de i punkt 1 avsedda förhandlingarna skall ratificeras eller godkännas av de avtalsslutande parterna enligt deras egna förfaranden."(Artikeln har identiskt innehåll i Sveriges och Norges frihandelsavtal. I förhållande till dessa har övriga frihandelsavtal i ett par avseenden givits en något annorlunda utformning. Viktigast är att sista meningen i artikelns första punkt där utelämnats.) 

94 Sven Norberg    (a) Vilka särskilda krav har man att räkna med på grund av förhållandena mellan EFTA-staterna?
    (b) Vilka särskilda krav kan förväntas följa av EGs särpräglade karaktär?
    Vad först beträffar (a) de särskilda EFTA-kraven, synes det klart att det inom EFTA kommer att behöva skapas en gemensam rättslig grund bland EFTA-staterna, så att de förpliktelser man åtager sig gentemot Gemenskapen kommer att gälla även internt inom EFTA. I lika högg rad som EFTA-konventionen var en förutsättning för förhandlingarna om frihandelsavtalen, förefaller nu en gemensam juridisk grund vara en förutsättning för ett homogent EES. I sina ambitioner att uppnå överenskommelser med Gemenskapen får alltså EFTA-staterna inte glömma sina inbördes förhållanden på de nya områdena. Om man förbiser detta, vilket ibland verkar vara fallet i den politiska diskussionen i de olika EFTA-staterna, kommer ett homogent EES inte att kunna uppnås. Vad beträffar formerna för att skapa en rättslig grund visar tidigare exempel att detta antingen kan göras genom separata EFTA-arrangemang, såsom EFTA-konventionen eller Tammerforskonventionen, eller i samma avtal som det som sluts med EG. Exempel på den senare modellen är de två konventioner som undertecknades 1987 i Interlaken rörande det s.k. Enhetsdokumentet och En gemensam transitprocedur, vilka reglerar både förhållandet mellan EFTA-staterna, å ena sidan, och det mellan dem och EG, å den andra. Ett liknande exempel är Luganokonventionen.7
    Skulle man av en eller annan anledning föredra att förändra frihandelsavtalen, skulle motsvarande regler behöva införas också i förhållandet mellan EFTA-staterna, i första hand antagligen genom en ändring av EFTA-konventionen.
    En annan fråga är om EFTA-EG-arrangemanget bör vara multilateralt eller om det — i likhet med frihandelsavtalen — kan vara bilateralt. I princip förefaller inte bilaterala arrangemang mellan EFTA-staterna och EG utgöra något problem under förutsättning att de är identiska och under förutsättning att motsvarande förhållande upprättas mellan EFTA-staterna med hjälp av ett EFTA-instrument. Det verkar emellertid som om det finns vissa aspekter, av vilka en del är av praktisk karaktär medan andra hänför sig till övervakning och säkerställande av efterlevnad av ingångna avtalsförpliktelser, som i allmän mening och från ett EES-perspektiv talar för att multilaterala arrangemang är att föredra. Även om vissa frågor även framgent kommer att lämpa sig bäst för bilaterala lösningar, finns en risk att en mera utbredd använd-

 

7 Angående denna konvention, se nedan.

 

Ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) 95ning av bilaterala arrangemang på områden som omfattas av EES, kan medföra svårigheter vad gäller samordningen och handhavandet av EFTA-staternas intressen, vilket därigenom kan komma att hota samarbetsområdets homogena karaktär.
    Vad så gäller (b) de krav som följer av EGs särpräglade karaktär, måste först och främst tagas i beaktande att den Europeiska Gemenskapen utgör en stark juridisk enhet, i huvudsak grundad på Romfördraget och en avsevärd så kallad sekundär lagstiftning. Genom den Enhetsakt, som trädde i kraft den 1 juli 1987, har beslutsprocessen inom EG avsevärt stärkts, bland annat genom nya möjligheter till majoritetsbeslut. Särskilda befogenheter har givits EG-kommissionen att övervaka medlemsländernas efterlevnad av Romfördraget och den sekundära lagstiftningen samt att väcka talan inför EG-domstolen i fall då överträdelser mot dessa regler kan misstänkas. EG-domstolen har befogenhet att göra bindande tolkningar av EGs lagstiftning samt att avgöra huruvida en medlemsstat har handlat i enlighet med sina skyldigheter enligt Romfördraget. Det är vidare ett ostridigt faktum att Gemenskapens rättssystem erbjuder en hög standard vad gäller skyddet för individens fri- och rättigheter liksom vad gäller att tillse att stadgandena i Gemenskapens lagstiftning efterlevs.
    Trots att liknande kompetens och befogenhet saknas på EFTA-sidan, är det också klart att denna skillnad hitintills inte spelat någon roll för samarbetet mellan EFTA och EG. De långtgående ambitionerna i fråga om EES och EFTA-staternas önskan att deltaga åtminstone ivissa delar av EG:s inre marknad har emellertid lett till att EG börjat föra på tal frågor som rör övervakning och säkerställande av efterlevnaden av de avtalsförpliktelser som Gemenskapen och EFTA har gentemot varandra.8
    Så länge som samarbetet mellan avtalsparterna har varit begränsat till att avskaffa tullar och kvoter enligt frihandelsavtalen, har det varit ganska enkelt att upprätthålla disciplinen mellan dem. Inga särskilda svårigheter har uppstått vad gäller att övervaka och säkerställa efterlevnaden eller den enhetliga tolkningen av de avtalsförpliktelser de åtagit sig. Å andra sidan är det sannolikt att när det gäller mindre transparenta områden, till exempel avskaffandet av tekniska handelshinder och konkurrenshindrande statsstöd, öppnandet av den offentliga upp-

 

8 Se till exempel det tal Lord Cockfield, EG-kommissionens ansvarige för den inre marknaden, höll i Helsingfors den 28 januari 1988 inför det finländska industriförbundet. Han underströk härvid särskilt att det måste råda jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter i förhållandet EFTA-EG. Detta är en av de två principer som fastslagits inom EG för EFTA-EG samarbetet. De båda andra är att inom EG, prioritet skall givas skapandet av Gemenskapens inre marknad och att EGs rätt till sjävständigt beslutsfattande måste respekteras. 

96 Sven Norberghandlingen och liberaliseringen av tjänstesektorn, så kommer ett homogent EES, precis som principen om likabehandling av EFTA- och EG-företag, att ställa krav på att det speciella EG-system som redan finns eller kommer att upprättas på EFTA-sidan motsvaras av system och regler som är lika effektiva som EGs och som kan garantera varje näringsidkare från EFTA eller EG samma behandling i alla stater inom EES.
    Detta krav kommer att framstå som än mer betydelsefullt då liberaliseringen i första hand kommer att gynna de enskilda medborgarna och inte deras regeringar. Tittar man närmare på frihandelsavtalen, framgår det ganska klart att fastän bestämmelserna däri formellt riktar sig till de avtalsslutande parterna, vilka i det stora hela också vinner på avskaffandet av tullar och kvantitativa begränsningar, så är det ändå de enskilda näringsidkarna som är de egentliga vinnarna. Det är dessa som i marknadsekonomier utövar handel och de enda som kan dra någon direkt fördel av avskaffandet av tullar och kvantitativa restriktioner.
    Det kan heller inte tagas för givet att en stat alltid finner det ligga i sitt intresse att hävda sin rätt gentemot en annan stat eller att anmärka på en annan stat så fort denna har vidtagit en diskutabel åtgärd. En regering måste alltid betrakta det enskilda fallet i ett större sammanhang. Det kan också tänkas att en regering som är i sin fulla rätt att klaga på ett avtalsbrott själv har handlat på ett sätt som inger tveksamhet och av det skälet är mindre benägen att ge sig in i en tvist. På grund av dessa förhållanden framstår möjligheten för den enskilde individen att hävda sina rättigheter under ett internationellt avtal i ett oberoende rättsligt förfarande som särskilt betydelsefull. Denna den enskildes talerätt är också ett av de viktigaste instrumenten för upprätthållandet av efterlevnaden av EG-rätten samt för rättsutvecklingen i EG.

 

Delar i en lösning
Även om skapandet av en gemensam rättslig och institutionell ram och de arrangemang som krävs härför är utomordentligt betydelsefulla frågor, vill jag här närmast uppmärksamma de inte mindre avgörande frågor som har att göra med hur man övervakar och säkerställer efterlevnaden av ingångna avtalsförpliktelser, vilka också med all rätt kraftigt understrukits i Oslo-deklarationen. Dessa är utomordentliga viktiga för det fortsatta samarbetet och samtidigt svåra från rättslig synpunkt. Visserligen är det fortfarande för tidigt att försöka ge en fullständig lösning till dem. Detta kan bara ske i det större perspektivet av det ännu ej definierade EES. Det är emellertid uppenbart att man redan nu måste ta itu med dessa frågor på de områden där samarbete

 

Ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) 97för närvarande pågår. I det följande skall därför ett försök göras att ange några av huvuddragen.
    Dessförinnan dock ett citat av EFTAs förre generalsekreterare Per Kleppe: "...EFTA är inte och kommer heller inte att bli en Gemenskap med övernationell struktur och gemensam politik. Om detta, vilket synes vara fallet, skulle utesluta tillskapandet av sådana organ som exempelvis en gemensam EFTA-domstol, så måste EFTA-staterna finna andra vägar för att stärka sina system, särskilt vad gäller hur man övervakar och säkerställer efterlevnaden av sina avtalsförpliktelser. Ett sätt att göra detta skulle kunna vara att varje EFTA-stat godtar att det egna rättssystemet och de egna domstolarna åtager sig de uppgifter som inom EG handhas av domstolen och kommissionen. Detta är bara ett av många exempel på problem som ligger framför oss men om målet att vi nästan helt skall kunna deltaga i den europeiska integrationen skall förverkligas, måste sådana förändringar äga rum."9
    Från EFTA-ländernas sida ser man det också i detta hänseende som felaktigt att jämföra EG med EFTA som sådant. Den korrekta jämförelsen bör i stället göras mellan EG och varje enskilt EFTA-land, eftersom det är detta som är folkrättsligt bundet att uppfylla de ingångna avtalen. Med detta synsätt blir det också naturligt att lägga tonvikten vid åtgärder på nationell nivå, som sedan kan kompletteras med arrangemang på en internationell nivå.
    Frågan om att övervaka och säkerställa efterlevnaden av ingångna avtalsförpliktelser kan i detta sammanhang sägas bestå av i huvudsak fyra element:
    1. tillgång för den enskilde individen till ett rättsligt förfarande genom vilket han kan tillförsäkras de rättigheter som tillkommer honom enligt ett EFTA- eller ett EFTA —EG-avtal;
    2. säkerställande av enhetlig tolkning av avtalsbestämmelser;
    3. ett system för övervakning; och
    4. en tvistlösningsmekanism.
    Vad beträffar den första punkten måste EFTA-staterna närmare se över: (a) det sätt varpå internationella avtal inlemmas i det egna nationella rättssystemet; (b) den ställning sådana avtalsstadganden har när de väl influtit i den inhemska rätten samt (c) individens möjligheter att inför domstolar och myndigheter direkt åberopa sådana stadganden.10

 

9 Per Kleppe: EFTA facing the future. EFTA Bulletin No. 1/1988 pp. 13—15.

10 Härvidlag går en skiljelinje inom EFTA mellan de juridiska traditionerna i Schweiz och Österrike, å den ena sidan, och de nordiska länderna, å den andra. Schweiz och Österrike följer i princip den s. k. monistiska traditionen under det att de nordiska EFTA-staterna av hävd hållit sig till den dualistiska principen. Den senare innebär att ett internationellt avtal måste implementeras genom en särskild rättslig eller administrativ akt för att avtalet skall tillhöra den inhemska rättsordningen. En konsekvens av detta är att i åtminstone några av de senare länderna många avtal aldrig kommer att ingå i den nationella rättsordningen och därför inte heller kan åberopas som rättskälla inför domstolar och myndigheter. 

98 Sven NorbergDet är till exempel av helt avgörande betydelse för att EGs rättssystem skall fungera effektivt att stadganden i EG-rätten som är entydiga och tillräckligt klara kan tillerkänna den enskilde vissa rättigheter som denne direkt kan göra gällande inför domstolar och myndigheter. Det följer vidare av rättspraxis från EG-domstolen att denna möjlighet står öppen även för medborgare från EFTA-staterna, vilka till exempel inom EG till sin förmån kan åberopa bestämmelser i ett EFTA-EG-avtal. Utgår man från den höga standard skyddet för den enskilde individens rättigheter åtnjuter inom EG och möjligheterna att tillse att stadgandena efterlevs, är det svårt att se hur man skall kunna undvika en obalans om inte också EFTA-staterna ser till att liknande möjligheter finns för den enskilde att hävda sina rättigheter under ett EES-avtal och det oberoende av om han kommer från en EFTA- eller en EG-stat.
    Säkerställandet av en enhetlig tolkning av avtalsbestämmelser kommer onekligen, som en andra punkt, att bli av utomordentligt stor betydelse för att ett dynamiskt och homogent EES skall kunna komma till stånd. Inom Gemenskapen är denna fråga en av de viktigaste uppgifterna för EG-domstolen. I avsaknad av ett sådant organ på EFTA-sidan eller i något annat EFTA-EG-sammmanhang uppkommer frågan i vad mån den högsta dömande instansen i de olika EFTA-staterna skulle kunna ansvara för denna funktion och, vidare, i vad mån dessa instanser sinsemellan och utan förekomsten av ett överordnat organ skulle kunna komma fram till enhetliga tolkningar av en avtalstext i förhållande till EG-domstolen och vice versa.
    Ett mycket intressant och lovande pilotfall i denna fråga utgörs av Luganokonventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Konventionen, som är parallell till EGs Brysselkonvention av år 1968, slöts den 16 september 1988 mellan samtliga EFTA-stater och EG. Tillsammans skapar de båda konventionerna ett system av regler om domstolars internationella behörighet och om erkännande och verkställighet av domar inom hela EES. Protokoll 2 i Luganokonventionen behandlar frågan om enhetlig tolkning av konventionen och går mycket långt i att uttrycka, med tillbörlig respekt för domstolars självständighet, parternas önskemål att förhindra uppkomsten av skiljaktiga tolkningar och att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt av bestämmelserna i Luganokonventionen och av dessa bestämmelser och de bestämmelser i Brysselkonventionen som i allt väsentligt har återgivits i Luganokonventionen. Det fastslås också att de "fördragsslutande parternas domstolar skall, när bestämmelserna i Luganokonventionen tillämpas och tolkas, ta tillbörlig hänsyn till de principer som har fastställts i relevanta avgöranden från övriga fördragsslutande parters domstolar i

 

Ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) 99fråga om bestämmelserna i denna konvention". Genom protokollet inrättas också ett system för utbyte av information rörande domar som meddelats enligt endera av konventionerna. En permanent kommitté för utbyte av erfarenheter om hur Luganokonventionen fungerar i praktiken kommer också att inrättas.
    I en särskild deklaration förklarar EGs medlemsstater att de anser det lämpligt att EG-domstolen, när den tolkar Brysselkonventionen, tar tillbörlig hänsyn till avgöranden som har meddelats enligt Luganokonventionen. I en annan deklaration förklarar EFTA-staterna på motsvarande sätt att de anser det vara lämpligt att deras domstolar beaktar avgöranden från EG-domstolen och från EG-staternas nationella domstolar i vad avser dessas tolkningar av de bestämmelser i Brysselkonventionen, vilka i allt väsentligt har återgivits i Luganokonventionen.
    Även om EFTA-staterna slutit Luganokonventionen med EGs medlemsstater och inte med Gemenskapen som sådan, bör den lösning man kommit fram till vad avser frågan om enhetlig tolkning av avtalsstadganden också kunna tjäna som modell på andra områden i EFTA-EG-samarbetet. Intresset att undvika olikartade tolkningar i de bilaterala EFTA-EG-arrangemangen (som till exempel frihandelsavtalen), vilket skulle kunna hota samarbetsområdets homogena karaktär, understryker också betydelsen av enhetlig tolkning på EFTA-sidan.
    Den tredje punkten, den övervakande uppgiften, har för EGs del anförtrotts kommissionen, som för detta ändamål givits särskilda befogenheter. Kommissionen har således befogenhet att inför EG-domstolen ställa medlemsstaterna till ansvar för påstådda kränkningar av EG-rätten. Denna befogenhet utövas inte nödvändigtvis endast i Gemenskapens eller en viss medlemsstats intresse utan även till förmån för, till exempel, en EFTA-stat som fått se sina rättigheter under ett avtal med EG kränkta.
    För närvarande finns varken inom EFTA eller i EFTA-EG-förhållandena något organ med liknande befogenheter som EG-kommissionen. Det har heller inte förutsetts att sådana befogenheter skulle tilldelas EFTA-sekretariatet eller att något annat organ skulle tillskapas med sådana funktioner. Frågan är naturligtvis i vad mån framtida EFTA-EG-förhållanden kommer att nödvändiggöra inrättandet av sådana institutioner. Det får förmodas att behovet kommer att variera från område till område och med graden av samarbete. Det förefaller emellertid klart att EFTAs ambition att i största möjliga utsträckning deltaga i den inre marknaden, särskilt på områden där disciplinen inom Gemenskapen betydligt skärpts (till exempel offentlig upphandling och statliga stödåtgärder), kommer att innebära ytterligare krav på

 

100 Sven NorbergEFTA-staterna att undvika en obalans i förhållandet till EG. Även här synes det vara värt ett försök att införa sådana mekanismer på nationell nivå som ett alternativ till eller jämsides med att nya befogenheter skapas på internationell nivå. Det borde emellertid inte vara helt omöjligt för EFTA-staterna att godta vissa sådana funktioner på internationell nivå mot bakgrund av vad man har accepterat i andra internationella sammanhang. Troligen vore det lättare att närma sig denna fråga genom att först undersöka varje särskilt samarbetsområde för sig. När man sedan har klarat av några områden, blir det lättare att ta ställning till vad en mera övergripande lösning skulle kunna kräva. I detta sammanhang är det intressant att notera att EFTA- och EG-sidan redan har kommit överens om att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om att övervaka och säkerställa efterlevnaden av avtalsförpliktelser på området för offentlig upphandling.11
    Vad slutligen gäller den fjärde punkten, en mekanism för tvistlösning, så bör det erinras om att av de nuvarande EFTA-staterna, Schweiz och Sverige redan under förhandlingarna om frihandelsavtalen formellt begärde att en lämplig mekanism för lösning av tvister skulle införas i avtalen12. Detta krav tillbakavisades emellertid av EG som vid denna tidpunkt föreföll vilja undvika i synnerhet risken att de delar av frihandelsavtalen som nära överensstämde med stadganden i Romfördraget skulle komma att givas en från dessa skiljaktig tolkning. Eventuella tvister skulle istället tas upp i de blandade kommittéer (Joint Committees) som sattes upp under varje frihandelsavtal. Eftersom beslut av detta organ, vilket är sammansatt av de båda parter som slutit respektive frihandelsavtal, endast kan tagas med samstämmighet, är det uppenbarligen inte särskilt lämpat för tvistlösning. Under årens lopp har olika försök gjorts, huvudsakligen från schweizisk sida, att diskutera denna fråga med EG. Faktum är också att EG i skilda sammanhang har accepterat bindande former av tvistlösning både i sina förhållanden med EFTA-staterna och i dem med andra stater utanför Gemenskapen.13 Det förefaller som om framtida EES-förhållanden kommer att beröra så viktiga frågor att behovet av ett lämpligt tvistlösningsförfarande kommer att göra sig gällande ännu tydligare än tidigare. Ett ordentligt tvistlösningsförfarande kan också ses som ett nödvändigt

 

11 Se t. ex. EFTA-ministrarnas och Willy De Clercqs Gemensamma slutsatser från mötet i Tammerfors den 15 juni 1988. (Willy De Clercq är inom EG-kommissionen ansvarig för EGs utrikesförbindelser och handelspolitik.)

12 Se Danelius i SvJT 1973 s. 110.

13 Detta är till exempel fallet med fiskeavtalen med Sverige (OJ L 226/2 29.8.80) och Finland (ännu ej i kraft), avtalen mellan EURATOM och Sverige (OJ L 162 23.6.76) och Schweiz (OJ L 242/78 4.9.78) liksom det tidigare associationsavtalet med Grekland och det nuvarande associationsavtalet med Turkiet. 

Ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde (EES) 101komplement till den metod för enhetlig tolkning som Luganokonventionen tillhandahåller. På vissa centrala områden, t. ex. vad gäller fria varurörelser, kan det bli nödvändigt att ha tillgång till en mekanism som kan slita en tvist som uppkommer på grund av skillnader mellan ett EFTA-lands högsta domstol och EG-domstolen vad gäller tolkningen av en bestämmelser i ett EES-avtal.

 

Slutsatser
Som ett resultat av det tredje ministermötet om EES mellan EFTA- och EG-länderna samt EG-kommissionen den 20 mars 1989 kommer bl. a. frågan om ett mer strukturerat samarbete med nya institutionella arrangemang att omedelbart studeras närmare. Som framgår av Oslodeklarationen kommer frågan om övervakning och säkerställande av efterlevnaden av EES-avtal att utgöra en väsentlig del häri.
    Som utgångspunkt för detta arbete synes följande aspekter särskilt värda att framhållas:
    1. EFTA-ländernas pågående anpassning till EG:s regelsystem som utgör en grundläggande förutsättning för skapandet av ett homogent EES, kan inte bara avse innehållet däri utan måste även gälla övervakningen och säkrandet av en enhetlig efterlevnad inom hela EES.
    2. De rättsliga frågor som här uppkommer är i stor utsträckning av det slag som inom Gemenskapen anförtrotts åt EG-kommissionen och EG-domstolen.
    3. En utgångspunkt från EFTA-sidan är att tonvikten bör läggas vid åtgärder på nationell nivå med arrangemang på internationell nivå som komplement.
    4. För att verkligen kunna säkra det homogena EES måste ett sådant system gälla de inbördes EFTA-relationerna.
    Som alla jurister väl känner till, är det alltför vanligt att juridiska hinder används som förevändning där problemet egentligen är bristande politisk vilja. All kraft måste därför inriktas på att förhindra att så sker i detta fall. EFTA-sidan står väl rustad att ta itu med dessa frågor efter EFTA-rådets beslut i juni 1987 att inrätta ett helt nytt EFTA-organ, the Group of Legal Experts, som är en expertgrupp av jurister från medlemsstaterna, för att särskilt studera de olika rättsliga frågor som uppkommer i EFTA-EG-samarbetet. Gruppens hittillsvarande arbete utgör en god grund för att med tillförsikt kunna angripa dessa betydande rättsliga och politiska utmaningar.