Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning

 

Av professor ANDERS AGELL

 

1. Inledning 1 2. Möjligheten till bodelning när efterlevande make ärver 3

2.1. Lagregler. Förarbetsuttalanden. Gösta Walins uppfattning 3

2.2. Omöjligheten av fullständig bodelning när efterlevande make

skall överta all egendom 7

2.3. Innebär ett avtal om andelsbestämning en bodelning i formell

mening? Kan bodelningsförrättare förordnas? 9

2.4. Bodelningsfrågan vid utlösning av en av flera efterarvingar 13

2.5. Tillämpning av jämkningsregeln i ÄktB 12:2 15

2.6. Betydelsen enligt 15 § AGL av avtal om boets delning eller av

förklaring enligt ÄktB 12:2 19 3. En ytterligare kommentar till andelsberäkningen enligt ÄB 3:2 st. 3 22 4. Testamentstagares rätt vid tillämpning av basbeloppsregeln 24 5. Prioritering enligt ÄB 7:3 st. 2 mellan laglottsanspråk och makes arvsrätt 30 6. Innebörden av ÄB 3:8 om avsaknaden av arvingar på ena makens sida 31 6.1. Inledning 31

6.2. Är ÄB 3:8 en regel om arvsföljd eller lottläggning? 32

6.3. Vilka arvsklasser är arvsberättigade? 33

6.4. Vilka efterarvingar är arvsberättigade? 34 6.5. Testamentsfrågor 39 6.6. Arvsskattefrågan 41 7. Några frågor om förmånstagarförordnanden vid livförsäkring 43

7.1. Allmänt om 104 § FAL och om villkor i förmånstagar-

förordnande om enskild egendom 43

7.2 Betydelsen av förmånstagarförordnande till make för

egendomsfördelningen efter båda makarnas död. Betydelsen

av NJA 1975 s. 302 efter ändringen av 104 § 45

7.3. Om undantagande av efterlevandepension från bodelning

enligt ÄktB 10:3 st. 2 och om regelns betydelse för

NJA 1975 s. 302 47 8. Avslutning 51

 

1. Inledning
1988 utkom Gösta Walins ”Supplement till Ärvdabalken och Föräldrabalken, Sambolagen m.m.” (257 s.) i Norstedts s.k. Blå Bibliotek. Under denna titel, vars allomfattande lydelse kan verka något svårtolkad, döljer sig ett arbete varigenom författaren slagit åtminstone två flugor i en smäll. Boken utgör ett supplement till

författarens lagkommentarer till Ärvdabalken I och II (3 uppl. 1986 resp. 2 uppl. 1984) samt till Föräldrabalken och internationella rättsförhållanden (4 uppl. 1985). Främst gäller arbetet den nya lagstiftningen om efterlevande makes arvsrätt m.m. Denna lagstiftning har på några punkter lett till ändringar även i föräldrabalken. Föräldrabalkssupplementet (15 sidor) framstår emellertid i övrigt som en mindre sak för sig, som innebär en uppdatering av rättspraxis. Supplementet innehåller en ganska ingående kommentar till den nya lagen om sambors gemensamma hem, även om författaren enligt förordet främst inriktat sig på rättsläget när en sambo avlidit. Vidare behandlas den nya utformningen av reglerna om förmånstagarförordnande i 104 § försäkringsavtalslagen. Inte nog med det: Författaren kommenterar även ändringar i lagen om arvsskatt och gåvoskatt om hur skattepliktig arvslott skall beräknas i olika fall med hänsyn till de nya arvsrättsliga reglerna (och till den särskilda bodelningsregeln i ÄktB 12:2). Supplementet är i själva verket en ”kommentar” i detta ords egentliga mening till den nya lagstiftningen. Framställningen präglas nämligen genomgående av författarens ofta kritiska analys av vissa rättspolitiska lösningar och av olika tillämpningsproblem. Beträffande tillämpningen av regelsystemet är det en särskild förtjänst att författaren tar upp eventuella följdproblem, som de nya reglerna kan skapa för användningen av äldre bestämmelser, vilka i och för sig är oförändrade. (Ett exempel är kommentaren till 17 kap. om arvsavtal. Ett annat i viss mån ”indirekt” parti, som är mycket belysande, gäller betydelsen för ÄB:s regler om arvskiftesförrättare av reglerna i ÄktB om bodelningsförrättare; se s. 164 ff.) — De nya reglerna om makes arvsrätt belyses ytterligare genom ett stort antal räkneexempel. Walin framhåller i förordet att hans uppgift inte varit utan svårigheter, eftersom motivuttalandena till den nya lagstiftningen är ”ibland mångtydiga eller motstridiga”. Detta sägs sammanhänga med att familjelagssakkunnigas betänkande inte följdes så långt, att departementsförslaget baserades på delvis helt nya lösningar och att lagrådets yttrande ledde till ytterligare modifikationer. Det skulle kunna läggas till att lagutskottet varit ännu en kock, som efter avsmakning av propositionen bidragit med ytterligare ingredienser för lagtolkningen. Gösta Walin har en enastående erfarenhet som lagstiftare, domare och rättsvetenskaplig författare. Han var på 1960-talet ordförande i den s.k. familjerättskommittén (för övrigt samtidigt som han var

ordförande i lagberedningen). Hans suveräna överblick och förmåga att se sammanhanget mellan olika regler präglar framställningen i supplementet. Denna författarkompetens gör naturligtvis boken, som nära nog myllrar av idéer, särdeles intressant och stimulerande. På många punkter är Walin kritisk till de valda rättspolitiska lösningarna. Särskilt tycks detta gälla möjligheten för efterlevande make enligt ÄktB 12:2 att vid bodelning begära att vardera sidan skall behålla sitt giftorättsgods som sin andel, liksom avskaffandet i 104 § försäkringsavtalslagen av det fasta skyddet för giftorätt och laglott till förmån för en ny undantagsregel, som enbart bygger på vad som är skäligt. I båda hänseendena vänder sig författaren mot att de nya reglerna bryter symmetrin i regelsystemet. (Se s. 22.) Vad som är av särskilt intresse för närvarande är naturligtvis dock främst Walins uppfattningar i olika tillämpningsfrågor. Trots att lagstiftningen är ny finns det åtskilliga tillämpningsproblem, vilket nog sammanhänger med kasten i lagstiftningsarbetet. I det följande skall jag diskutera några särskilda spörsmål om makes arvsrätt, vilka Gösta Walin tagit upp till debatt. Några av dem har berörts av Anders Eriksson (numera rättschef i justitiedepartementet) i hans artikel ”Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform” (SvJT 1989 s. 321 ff). Detta har i sin tur föranlett en replik av Walin (SvJT 1989 s. 717 ff.). Som det skall visa sig beror svaret på några av de ifrågavarande tillämpningsproblemen i hög grad på vilken metod som man låter vara styrande för lagtolkningen. För min del bygger jag i det följande på den grundfilosofin, att rättstillämpningen bör styras av lagtexten tolkad på ett öppet sätt med ledning av en regels funktion och rättssystematiska sammanhang. Förarbetsuttalanden blir därvid av värde som stöd för tolkning av ordalagen och för fastställande av en lagregels funktion, men får inte ensamma någon utslagsgivande betydelse. Vad statsråd eller riksdagsmän eller tjänstemän i departement eller lagutskott därutöver kan ha haft för uppfattningar om lagens innebörd, tillmäter jag däremot noll och intet värde som särskild rättskälla. En annan sak är att sådana uppfattningar i sig kan ha en inneboende argumentationskraft oavsett vem som för fram dem.

 

2. Möjligheten till bodelning när efterlevande make ärver
2.1. Lagregler. Förarbetsuttalanden. Gösta Walins uppfattning
Genom den nya lagstiftningen har arvsrätten för en make till en avliden person utvidgats till ett försteg framför makarnas gemensamma bröstarvingar, vilkas anspråk i motsvarande mån förvandlats

till en rätt till efterarv. En omdiskuterad fråga i förarbetena till 1987 års lagstiftning har gällt, om det går att genomföra någon typ av bodelning efter den först avlidne maken, även när den efterlevande maken på grund av giftorätt och arv skall överta all egendom men det finns efterarvingar efter den först avlidne. Spörsmålet har i princip existerat ända sedan makes arvsrätt i nuvarande form infördes genom 1928 års arvslag. Det växer emellertid nu i praktisk betydelse. Den traditionella inställningen är att bodelning efter den första avlidne maken är onödig. Samtidigt har det varit något osäkert i vad mån bodelning kunnat ske. Låt oss först uppmärksamma vilka lagstadganden om bodelning som bildar utgångspunkten för diskussionen. I ÄktB 9:1 stadgas att makarnas egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning och i 9:5 föreskrivs, att bodelning efter en makes död skall förrättas av den andra maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. Tidigare motsvarades ÄktB 9:1 av GB 12:1 och ÄktB 9:5 av ÄB 23:1. Sistnämnda bestämmelse stadgade att arvskifte, om den döde var gift, skulle föregås av bodelning mellan efterlevande maken och övriga delägare. Sekundosuccessorer är emellertid inte dödsbodelägare. Utgångspunkten enligt tidigare rättsläge måste därför antas ha varit att formell bodelning inte kunde ske när den efterlevande maken skulle på grund av arv överta hela boet enligt principerna i 3 kap. ÄB. Frågan är nu om begreppet arvinge enligt ÄktB 9:5 kan — i motsats till det äldre begreppet dödsbodelägare — anses innefatta även efterarvingar, så att bodelning numera både kan och skall ske efter den först avlidne maken. När ÄktB 9:5 presenterades av departementschefen saknades varje antydan om att lagrummet skulle angå frågan om efterarvingars möjlighet att delta i bodelningsavtal efter arvlåtaren. Lagrådet tycks dock ha fäst sig vid lagrummets utformning, eftersom man konstaterade att ÄktB 9:5 möjliggjorde bodelningsavtal efter en makes död, när den efterlevande maken skall överta hela boet men sekundosuccessorer finns (prop. 1986/87:1, Äktenskapsbalk m.m. s. 310 f). Lagrådet framhöll bl.a. värdet av att det genom en formlig bodelning klarläggs ”vad den efterlevande erhåller såsom bodelningslott (med full äganderätt) respektive såsom arvslott (med fri förfoganderätt)”. Därigenom skulle den efterlevande maken få fast mark att stå på i testationsfrågor och arvingarna ett underlag för sin bedömning av andelsberäkningen i den efterlevandes kvarlåtenskap. Departementschefen (prop s. 388) tog emellertid avstånd från lagrådets uttalanden, och angav i stället som utgångspunkter att efterarvingar enligt gällande rätt inte torde anses behöriga att delta i

bodelningsavtal, och att frågan om bodelningen i praktiken skjutits upp till dess båda makarna dött, om den efterlevande varit ensam dödsbodelägare. Han hänvisade till att HD:s majoritet i rättsfallet NJA 1977 s. 375 funnit att ”andelsförhållandet mellan de båda förmögenhetsmassorna bör kunna fastslås på ett bindande sätt i vart fall gentemot sekundosuccessorer som godkänner förrättningen”. Under riksdagsbehandlingen ägnade även lagutskottet frågan särskilt intresse (LU 1986/87:18, s. 32 ff). Utskottet framhöll att med ”arvingar”, som kunde delta i bodelning enligt ÄktB 9:5, endast avsågs de som har arvsrätt direkt efter den döde; efterarvingar efter en avliden make kunde sålunda inte delta i bodelning. Emellertid betonade utskottet (s. 34 mitten) intresset för både den efterlevande maken och efterarvingarna att bodelning ”i någon form” sker redan vid den först avlidne makens död. Därigenom kunde man fastställa hur mycket av tillgångarna som utgjorde giftorättsandel resp. den avlidnes kvarlåtenskap. Relationen mellan ”dessa två förmögenhetsmassor” bildade andelstalet för fördelning av egendomen i boet efter den efterlevande maken. Vidare klargjordes därigenom ”vilka tillgångar som den efterlevande kan disponera över genom testamente och vilka som endast innehas med fri förfoganderätt”. En efterlevande make som ensam dödsbodelägare kunde dock inte anses ha rätt att sluta bodelningsavtal med sig själv. Detta hindrade inte att den efterlevande maken och efterarvingarna kunde ingå en frivillig överenskommelse ”om fördelningen av tillgångarna i boet för att därigenom skapa klarhet i egendomsfrågorna” (LU s. 35). Goda skäl talade för att ett sådant avtal borde bli bindande både för efterarvingarna, även om deras krets skulle förändras före den efterlevande makens död, och för den efterlevande makens arvingar och universella testamentstagare. Enligt utskottet borde man jämställa en överenskommelse av detta slag med föravtal till bodelning. Förarbetena till 1987 års lagstiftning innehåller vidare uttalanden i flera specialfrågor, som skall beröras nedan. Gösta Walin har i ”Supplement” tagit upp hela bodelningsfrågan till en energisk diskussion. Han har här vidareutvecklat sina synpunkter från ett utlåtande som han avgav i NJA 1977 s. 325. Hans utgångspunkt är att frågan om bodelning, när make ärver, inte är ny, och att den ”rimligen bör stå öppen för avgörande i den riktning som är praktiskt bäst grundad, om man inte anser saken avfärdad genom lagutskottets tolkning” (s. 51). Med tanke på allmänna principer för lagtolkning är det ett viktigt påpekande. Det brukar ju nämligen anses att de lagstiftande organen i ett senare lagstiftningsärende inte kan binda tillämpningen av redan gällande regler. Visserligen har det

inte tidigare funnits någon regel som exakt korresponderat mot ÄktB 9:5 om att bodelning efter dödsfall skall förrättas under medverkan av arvingar och universella testamentstagare. Som jag framhållit ovan har denna regel dock inte presenterats som någon saklig nyhet av departementschef eller lagutskott utan dessa organ har tvärtom ansett att en äldre utgångspunkt, att efterarvingar inte kunde sluta bodelningsavtal, kvarstod oförändrad. Det förefaller mig med hänsyn härtill ganska tveksamt om lagutskottets anknytning till ÄktB 9:5 som underlag för ståndpunkten, att efterarvingar inte kan delta i bodelningsavtal, kan ses som uttryck för tillkomsten av ny lag och ges den avsevärda vikt för rättstillämpningen, som anses tillkomma vissa förarbetsuttalanden. Därtill kommer att ämnet gäller flera olika delfrågor, som inte fått någon sammanhängande belysning, och att vissa av uttalandena vid 1987 års lagstiftning är mer eller mindre ohållbara. Enligt min mening har därför uttalandena om ett gammalt problem i förarbetena till den nya lagstiftningen knappast något rättskällevärde, även om departementschef och lagutskott antagligen haft en helt annan föreställning om tyngden av sina uttalanden. I varje fall kan man inte avfärda Gösta Walins diskussion så lättvindigt som Anders Eriksson gjort, när han i sin ovannämnda uppsats i förbigående (s. 325 not 10) ger uttryck för en ledande departementsjänstemans ryggmärgsreaktion genom konstaterandet att Walins ståndpunkt ”står dock i strid med uttalanden i förarbetena”. Det återstår emellertid att överväga om Walins rekommendationer sakligt sett — och naturligtvis också med hänsyn till gängse lagtolkningsprinciper — bör följas i praxis. Hans synsätt innebär nämligen ett påtagligt fritt rättsskapande. Gösta Walins uppfattning synes i korthet kunna sammanfattas på följande sätt (se närmare boken ss. 48-60). Bröstarvingar med efterarvsrätt har ett mycket stort behov av att kunna få andelstalet för efterarv fastställt genom bodelning, bl.a. för att kunna beräkna sin laglott i förhållande till testamente eller gåva av arvlåtaren. Även om 1928 års arvslag var avvisande mot inblandning från sekundosuccessorernas sida i den efterlevande makens förvaltning av ärvd egendom, kunde man nu eventuellt skilja mellan bröstarvingar och andra efterarvingar, eftersom bröstarvinge har ett absolut anspråk på respekt för sin laglott, även om han inte får ut andelen förrän vid den efterlevande makens död. Walin förordar därför att bröstarvinge under alla omständigheter skall anses ha rätt att påkalla bodelning; en sådan regel sägs också ha olika fördelar därför att den är lätt att tillämpa. I linje härmed ligger hans uppfattning, att alla bröstarvingar bör kallas till bodelningsförrättning om en icke gemensam bröst-

arvinge skall ha ut sin arvslott. Alla bröstarvingar bör följaktligen också ha behörighet att begära bodelningsförrättare och föra klandertalan mot dennes beslut. (Walin utgår naturligtvis då samtidigt från att efterlevande make har motsvarande behörighet.) Bodelningen bör bli bindande även för bröstarvingar till dem som varit närmaste efterarvingar vid tidpunkten för bodelningen och därför deltagit i densamma. En sådan representationsrätt kan stödjas på andra regler i ÄB som 6:6 om avräkning av arvsförskott och 17:2 st. 3 om arvsavsägelse.1

 

2.2. Omöjligheten av fullständig bodelning när efterlevande make skall överta all egendom
Med stöd av HD:s nämnda dom i NJA 1977 s. 325 är det i varje fall klart att någon typ av avtal kan träffas och bli bindande ”åtminstone för sekundosuccessorer som godkänner förrättningen”. Detta är faktiskt den enda säkra iakttagelse som kan göras med stöd av rättspraxis. Därmed är dock inte avgjort om avtalet kan binda kretsen av efterarvingar vid den efterlevande makens död, om dess sammansättning skulle ha förändrats under mellantiden. Walins hänvisningar till arvinges representationsrätt för sina arvingar enligt andra regler i ÄB innebär dock övertygande skäl för att de som är närmast till arv vid avtalstillfället bör kunna binda sina bröstarvingar. Det starkaste stödet för en rättsanalogi på denna punkt är ÄB 17:2 om att en arvsavsägelse från en arvinges sida före arvlåtarens död binder både honom själv och hans arvingar, låt vara att en bröstarvinge dock har kvar sin rätt till laglott. Inom ramen för den större avsägelsemöjligheten är det naturligt att ge den som är närmast till efterarv en viss kompetens att ingå avtal om boets delning. En sådan kompetens har ju antagits även av lagutskottet (jfr ovan). På grund av argumentens slagkraft — inte på grund av lagutskottets ställning — finns det goda skäl att rekommendera en avtalsbundenhet i den mån frågan dyker upp i praxis. Även om Walin talar om bodelning, är det en grundtanke i hans framställning, att förrättningen normalt bör begränsas till ett fastställande av andelstal till ledning för en framtida delning när den efterlevande maken avlidit. Som Walin framhåller strider det mot 3 kap. ÄB att göra en bindande lottläggning, eftersom utformningen av makes arvsrätt bygger på att den efterlevande maken får överta

 

1 I litteraturen har även Thomas Carlén-Wendels (Bodelning och arvskifte, 7 uppl., 1988, s. 84 ff) förbehållslöst uttalat sig för att bodelning bör kunna ske efter den först avlidne maken, varvid efterarvingar bör anses som parter. Han beskriver situationen på grundval av NJA 1975 s. 375 och förarbetsuttalandena som totalt förvirrad, och åberopar lagtexten i ÄktB 9:5 och lagrådets uttalande som formella skäl för sin ståndpunkt. I sak understryker han emellertid främst en påstådd nödvändighet av formell bodelning i åtminstone vissa fall. Jfr vidare nedan not 5.

egendom på grund av dels giftorätt, dels arv som en enda förmögenhetsmassa. Walin understryker att en lottläggning genom bodelning skulle tvinga maken att förvalta och redovisa två olika förmögenhetsmassor var för sig (s. 56), och att en fixering genom lottläggning leder till en svårbedömd, modifierad tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. ÄB (s. 58). En sådan lösning skulle — vill jag lägga till — helt avvika från ett rättspolitiskt huvudsyfte bakom makes arvsrätt i dess utformning alltsedan tillkomsten av 1928 års arvslag, nämligen att maken skall som ägare få förvalta en enda förmögenhetsmassa, dock utan testationsfrihet över den ärvda andelen. För min del tror jag att tillskapandet av två förmögenhetsmassor genom lottläggning helt rycker undan möjligheten att tillämpa reglerna i 3 kap.2 Den närmare innebörden av ett sådant avtal beror i första hand på dess utformning och tolkning. Om avtalet innebär att den efterlevande maken skall ha viss egendom på sin lott och den döde makens efterarvingar annan angiven egendom, men med förvaltningsrätt för den efterlevande, kan man t.o.m. fråga sig om det varit avsikten att tillskapa en situation liknande den vid nyttjanderätt eller t.o.m. successivt legat (jfr ÄB 12:10). I första hand får man dock räkna med att någon form av fri förvaltningsrätt varit avsedd. Om det skett en verklig lottläggning genom uppdelning av individuella tillgångar i två förmögenhetsmassor, som den efterlevande innehar med äganderätt resp. fri förfoganderätt, upphör möjligheten att fullt ut tillämpa 3 kap. ÄB. Det är synnerligen förvånansvärt att konflikten mellan en fullständig bodelning och grundtankarna bakom 3 kap. ÄB inte alls diskuterats i de berörda förarbetsuttalandena. Detta hindrar inte att frivilliga avtal om boets delning kan bli bindande för framtiden med den enkla och nyss angivna motiveringen, att existerande efterarvingar bör anses behöriga att representera dem som kommer att vara arvsberättigade efter den efterlevande makens död. En bodelning med lottläggning i två förmögenhetsmassor kan dock inte få begäras av efterarvingarna, eftersom en sådan bodelning kommer i konflikt med makes rätt att enligt 3 kap. ÄB förvalta en enda förmögenhetsmassa. I och för sig skulle man dock möjligen kunna medge den efterlevande maken en rätt att begära en uppdelning av egendomen i två förmögenhetsmassor, eftersom detta skulle kunna ses som avstående från rätten att förvalta en enda förmögenhetsmassa utan redovisningsplikt för enskilda tillgångar. Detta

 

2 Jfr det förhållandet att testamentariska förordnanden om sekundosuccession enligt ÄB 12:1 utlöser tillämpning av 3 kap. ÄB när förordnandet är till make, men ej i andra fall då man ju inte kan anknyta till de andelsberäkningar som följer av giftorättssystemet. För sådana fall se Walin, Kommentar till Ärvdabalken, del I, 3 uppl. 1986, s. 244 ff.

skulle möjligen kunna ses som ett partiellt arvsavstående av den efterlevande maken, vilket borde tillåtas eftersom den efterlevande genom ett fullständigt arvsavstående kan utlösa slutlig bodelning och arvskifte efter den först avlidne maken. Emellertid är det alls inte säkert att efterarvingarna har intresse av att gå med på en fullständig bodelning med uppdelning av boets konkreta tillgångar. Det verkar f.ö. i princip inte lämpligt att slutgiltigt dela upp tillgångarna mellan dem som på ömse sidor kommer att vara arvingar efter den efterlevande makens död. Det kan ju vara fullständigt omöjligt att långt i förväg bedöma vilken egendomsfördelning som skulle vara lämpligast någon gång i framtiden. Dessa överväganden föranleder slutsatsen att varken den efterlevande maken eller de efterarvingar, som är aktuella efter den först avlidne maken, bör ha rätt att framtvinga delning av boet. Något formellt bodelningsavtal enligt ÄktB med för framtiden bindande lottläggning bör inte vara möjligt om den efterlevande maken skall fortsätta att förvalta all makarnas egendom.

 

2.3. Innebär ett avtal om andelsbestämning en bodelning i formell mening?
Kan bodelningsförrättare förordnas?
Även om det inte sker någon fullständig bodelning efter den först avlidne maken kan det dock ha större eller mindre intresse för alla inblandade att få andelstalen fastställda för vad den efterlevande maken innehar med äganderätt resp. fri förfoganderätt. Behoven har rimligtvis ökat genom att även gemensamma bröstarvingar gjorts till efterarvingar; som Walin framhållit kan även deras laglott komma att förvaltas av den efterlevande maken. Om endera av två makar haft enskild egendom, har det emellertid alltid kunnat bli besvärligt att beräkna andelstalen i den efterlevandes bo. Andelstalen bör i princip beräknas med ledning av egendomens verkliga värde på den först avlidnes dödsdag, samtidigt som bouppteckningen delvis tar upp andra värden (på fast egendom, bostadsrätter, lösöre, aktier). Att många år efteråt fastställa de verkliga ingångsvärdena för andelstalen kan inte vara lätt. Den nya situationen genom makes utvidgade arvsrätt innebär en gradskillnad men inte en artskillnad i fråga om behoven av avtal. Jag har därför svårt att acceptera Walins synpunkt att man i fråga om rätten till någon form av avtal om bodelning skulle göra en skillnad beroende på om efterarvingarna varit bröstarvingar eller inte. Frågan är om HD:s beslut i NJA 1977 s. 375 ger svar på frågan om ett avtal mellan efterarvingar och make bör etiketteras som ett formellt bodelningsavtal. Rättsfallet gällde dock en bodelning som

förrättats av en bodelningsförrättare, som förordnats av domstol; bodelningshandlingen godkändes emellertid av sekundosuccessorerna och den efterlevande maken. Som tidigare berörts, angav HD att andelsförhållandet i boet bör kunna fastslås genom ”bodelning”. Ordalagen kan tyda på att domstolen varit beredd att fullt ut tillämpa reglerna om bodelning på förfaranden för andelsbestämning.3 Någon säker slutsats är dock inte möjlig, eftersom HD i målet hade att ta ställning enbart till den skatterättsliga betydelsen av den handling som åberopades och som godkänts av samtliga intressenter. Skillnaden mellan att tillämpa de formella reglerna om bodelningsavtal på ett avtal mellan efterlevande make och efterarvingar, och att anse avtalet bindande utan att det är fråga om formell bodelning enligt ÄktB, består bl.a. i att ett formellt bodelningsavtal kräver skriftlig form, medan ett annat avtal möjligen skulle kunna vara formlöst. I praktiken lär det dock näppeligen slutas muntliga avtal om andelsberäkning för tillämpning i framtiden, och kanske skulle ett sådant avtal ändå kunna underkännas på grund av analogi från formkravet enligt ÄktB 9:5. Den praktiskt viktigaste frågan gäller om bodelningsförrättare skall kunna förordnas. Om detta inte skulle anses möjligt, står dock en efterlevande make eller arvinge, som förgäves försöker få till stånd ett avtal om andelsbestämning, inte utan möjligheter att driva sin sak. Som Walin understrukit kan det nämligen ändå tänkas att man kan föra fastställelsetalan om andelstalen enligt RB 13:2. (En sådan talan skall ju tillåtas ”om ovisshet råder om rättsförhållandet och detta länder käranden till förfång”.) Lagrådet, som ansåg ett fullständigt bodelningsavtal med efterarvingar vara möjligt, uttalade (prop. s. 311) att en efterarvinge borde kunna begära bodelningsförrättare, men att spörsmålet sällan torde aktualiseras. Med sina utgångspunkter har väl lagrådet då underförstått utan att säga det, att den efterlevande maken skulle ha samma möjlighet. Departementschefen, som underkände lagrådets tanke på bodelningsavtal med efterarvingar, har som en konsekvens därav förklarat att en efterarvinge inte heller kan begära att bodelningsförrättare utses eller föra klandertalan mot bodelning. Däremot har departementschefen förklarat (s. 388) att en efterlevande make torde kunna få bodelning till stånd genom att begära att bodelningsförrättare förordnas, om efterarvingarna inte vill godkänna ”en såsom bodelning betecknad handling för att därmed skapa klarhet i fråga om egendomens fördelning på de olika

 

3 I prop. 1987/88:61 ang. ändringar i arvs- och gåvoskattelagen säger den som fört finansministerns penna, att HD:s ordval i 1977 års rättsfall tyder på att beteckningen bodelningsavtal är motiverad för här aktuella avtal.

egendomsmassorna”. Bakom departementsuppfattningen låg gissningsvis tanken att efterarvingarnas vägran att ingå bodelningsavtal gjorde bodelningsfrågan tvistig; ÄktB 17:1 talar nämligen om att bodelningsförrättare kan förordnas ”om makarna inte kan enas om bodelningen”. Något svårbegripligt är emellertid departementschefens uttalande att den efterlevande maken men inte efterarvingarna skulle ha rätt att begära bodelningsförrättare. Hans resonemang utgår från att efterarvingar inte är kompetenta att delta i ett formellt bodelningsavtal. Det vore ”en annan sak” att den efterlevande maken kunde begära att efterarvingarna godkänner ”en såsom bodelning betecknad handling” för egendomens fördelning på de olika förmögenhetsmassorna. Följaktligen ”torde” en efterlevande make kunna begära bodelningsförrättare. Detta resonemang slirar i logiken enligt min mening. Om det är omöjligt att få till stånd ett formellt bodelningsavtal med efterarvingar, drabbar ju denna omöjlighet även den efterlevande maken. Bodelningsavtal kan inte komma till stånd, och följaktligen borde inte heller make kunna begära bodelningsförrättare. Om efterarvingarna inte kan sluta bodelningsavtal, bör de nämligen inte heller förvandlas till motparter vid en bodelning av bodelningsförrättare. Ett tvångsskifte genom bodelningsförrättare är meningslöst om det inte finns parter med olika uppfattning om bodelningen. För min del har jag svårt att se annat än att alla aktuella intressenter borde ges samma kompetens att begära förordnande av bodelningsförrättare, om nu sådant förordnande alls skall kunna meddelas. — En praktisk invändning mot slutsatsen i propositionen är för övrigt att efterarvingarna kan ha väl så stort behov som den efterlevande maken, som förvaltar all egendom, av att bodelning kommer till stånd. Som framgått (ovan under 2.2) delar jag departementschefens uppfattning, att ÄktB 9:5 om bodelning inte gör det möjligt att genomföra ett formellt bodelningsavtal mellan efterlevande make och den avlidne makens efterarvingar. Samtidigt är det klart att make och efterarvingar kan ingå ett bindande avtal om andelsbestämning i boet, liksom att de — som jag utvecklat ovan — i och för sig är oförhindrade att i enighet faktiskt göra även en lottläggning; en sak för sig är dock att ett avtal av det senare slaget urgröper tillämpningen av 3 kap. ÄB. Frågan är emellertid om bodelningsförrättare skall kunna förordnas för en bestämning av de två sidornas andelstal i boet. Jag har nyss intagit ståndpunkten att det ur strikt begreppsmässig synpunkt inte skulle vara möjligt att förordna bodelningsförrättare, om det inte är möjligt att ingå ett formellt bodelningsavtal. En annan in-

ställning skulle då bygga på en slags analog tillämpning av reglerna om bodelningsförrättare. Detta skulle kanske ha vissa praktiska fördelar jämfört med alternativet fastställelsetalan. Den utredning som behövs för en andelsbestämning passar bättre för bodelningsförrättning än för omedelbar rättegång. Å andra sidan skulle en rätt för efterarvingarna att begära bodelningsförrättare kunna innebära ett olämpligt ingrepp i den efterlevande makens fria förfoganderätt över boet. Bodelningsförrättare kan enligt ÄktB 17:1 förordnas om ”makarna inte kan enas om bodelningen”. Denna förutsättning passar överhuvudtaget inte för de nu aktuella fallen. Det är svårt att veta hur lagrummet då skall tillämpas. Fastställelsetalan tillåts däremot bara på bestämda grunder enligt RB 13:2 och framstår därför som ett mindre potentiellt hot mot den efterlevande maken. Mot förordnande av bodelningsförrättare för bestämning enbart av vad efterlevande make innehar med äganderätt resp. fri förfoganderätt kan också åberopas, att detta förfarande har ett helt annat huvudsyfte än en reell bodelning. Det innebär en tillbakablick till dagen för den först avlidne makens död och ett efterforskande av de då aktuella värdena. Om någon intressent anser sig ha behov av en andelsbestämning är det önskvärt att denna äger rum så nära dödsfallet som möjligt, lämpligen i anslutning till bouppteckningen. Min slutliga inställning blir faktiskt mera restriktiv än inte bara Walins utan också departementschefens. Jag tror att man i praxis helt bör avstå från att förordna bodelningsförrättare för att bestämma de olika andelarna i den efterlevande makens bo. En särskild möjlighet för andelsbestämning, helst i anslutning till bouppteckningen, skulle emellertid kunna tillskapas genom en lagbestämmelse i frågan.4,5

 

4 Som framgått ovan (2.2) måste dock bodelningsförrättare kunna förordnas i en speciell situation, nämligen om den efterlevande maken helt skulle vilja avstå från rätten till arv. 5 Carlén-Wendels a.a. s. 87 har som antytts ovan (not 1) en helt annan uppfattning. Som stöd för att bodelning alltid bör kunna ske med efterarvingarna, även när den efterlevande maken ärver all egendom, åberopar han ett par föregivna exempel på att bodelning i varje fall måste ske ibland. Det första exemplet avser att den efterlevande maken ingått nytt äktenskap eller inlett en äktenskapsliknande samlevnad, och att bodelning skall ske i det senare förhållandet. Då skall det före denna bodelning ske ett undantagande av så mycket av den efterlevandes egendom, som motsvarar efterarvingarnas rätt; se ÄB 3:6 och 7. Enligt Carlén-Wendels måste det kunna krävas att den efterlevande maken grundar sina yrkanden om storleken av den utbrytbara egendomen på en formenlig bodelning. Något skäl för detta påstående lämnas dock inte. Såvitt jag förstår är frågan om undantagande av egendom till ett visst värde ur den efterlevande makens samlade förmögenhetsmassa en prejudiciell fråga för bodelningen i det nya äktenskapet, vilken vid oenighet mellan makarna får avgöras av bodelningsförrättare. Det andra exemplet bygger på att den efterlevande maken äger påkalla bodelning, om legat enligt den avlidnes testamente överstiger hans kvarlåtenskap. (Carlén-Wendels hänvisar därvidlag till Walin, Kommentar till ÄB I, 3 uppl. 1986 s. 32.) Men i en sådan situation är en bodelning naturlig, eftersom den efterlevande inte får ärva något alls och det följaktligen skall ske en slutlig uppgörelse om fördelningen av makarnas egendom. Exemplet kan därför knappast, som CarlénWendels menar, påverka frågan om tillåtligheten av bodelning när den efterlevande maken ärver.

2.4. Bodelningsfrågan vid utlösning av en av flera efterarvingar
Det återstår emellertid att uppmärksamma frågan hur bodelningsfrågan ligger till om en arvinge eller testamentstagare har rätt att få ut sitt arv efter den först avlidne maken medan kvarlåtenskapen i övrigt är föremål för efterarv. — Lagrådet har med tanke på utlösningen av en inte gemensam bröstarvinge sagt det ligga i öppen dag, att de gemensamma bröstarvingarna har ett starkt intresse av att medverka (prop. 1986/87:1 s. 311). Uttalandet har dock mindre betydelse, eftersom det byggde på lagrådets antagande att efterarvingar skulle ha möjlighet att vara parter vid en formell bodelning. — Departementschefen har inte uttalat sig direkt om formen för utlösning av en inte gemensam bröstarvinge (eller testamentstagare). Han har emellertid förklarat (prop. s. 389) att frågan om en sådan bodelning har skett på rätt sätt kan aktualiseras av en efterarvinge i samband med arvskiftet efter den efterlevande maken, när denne i sin tur har avlidit. Vad detta innebär förklaras dock inte. — Walins inställning att även bröstarvingar med rätt till efterarv bör ges möjlighet att vara parter vid en bodelning och begära bodelningsförrättare, täcker utan vidare också utlösningen ur boet av en av flera arvingar. För min del måste jag bygga vidare på den ståndpunkt, som även departementschefen intagit, nämligen att efterarvingar i allmänhet inte kan medverka i en formell bodelning. Detsamma kommer att gälla i fråga om arvskifte: begreppet ”arvinge” kan inte omfatta efterarvingar vare sig enligt ÄktB 9:5 eller ÄB 23:1 st. 1, vilka lagrum anger parterna vid bodelning resp. arvskifte. Därmed når man snabbt slutsatsen att utlösningen av en arvinge eller en testamentstagare är en fråga för den berörde och den efterlevande maken. Man kan för övrigt fråga sig hur advokater eller banker rent faktiskt brukar förfara; även tidigare måste ju utlösningssituationer av detta slag ha förelegat ibland. I ett arvskifte för att en av flera efterarvingar skall ha ut sitt arv ingår en bodelning som ett led på vägen. Denna bodelning har flera olika inslag. Det skall på vanligt sätt ske värdering av vardera makens egendom liksom skuldavräkning. Till slut måste det också ske en lottläggning, varvid huvudregeln är att vardera sidan ”har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller en del av denna som den maken önskar” (ÄktB 11:7). Samtidigt har enbart den efterlevande maken (men ej den dödes arvingar) privilegiet att begära övertagande av bostad och bohag med hänvisning till behov (ÄktB 11:8). — När en av flera efterarvingar skall ha ut sitt arv företrädes den avlidnes sida vid bodelningen av hans arvingar, dvs. av den efterarvinge som skall lösas ut och den efterlevande maken! Samtidigt

företräder den efterlevande maken sig själv som formell motpart. Den efterlevande maken spelar m. a. o. en dubbelroll, som gör att en konflikt mellan henne och arvingen kan uppkomma i fråga om både bodelningsfrågorna och det efterföljande arvskiftet, när det väl bestämts vad som skall anses vara den avlidnes kvarlåtenskap efter bodelning. I detta läge måste både den efterlevande maken och efterarvingen kunna begära förordnande av både bodelningsförrättare enligt ÄktB 17:1 och skiftesman för arvsfördelningen enligt ÄB 23:5.6 Resultatet av en bodelning och ett arvskifte för utlösning av en av flera efterarvingar kan emellertid inte få verkan som bodelning i formell mening i förhållande till efterarvingar, vilka inte varit — och inte kunnat vara — parter i förfarandet. All egendom som den efterlevande maken övertar efter utlösningen innehas följaktligen som en enda förmögenhetsmassa enligt principerna i 3 kap. ÄB. Om efterarvingarna efter den först döde maken inte har formell möjlighet att medverka i ett arvskifte efter honom eller henne, återstår frågan om det finns några senare rättelsemöjligheter för den händelse utlösning av en efterarvinge skulle ha inneburit ett åsidosättande av deras intressen. Departementschefen har inte närmare förklarat vad han menat med sitt uttalande (jfr strax ovan) att det vid arvskifte efter den efterlevande makens död skulle kunna aktualiseras huruvida allt gått rätt till tidigare. I ett sådant fall bör man dock kunna tillämpa ÄB 3:3, som ger efterarvingarna anspråk på vederlag ur den egendom som eljest skulle tillfalla den efterlevandes egna arvingar, om den efterlevande ”genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den första avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom”. Det är visserligen atypiskt att tillämpa lagrummet på en rättshandling (det partiella arvskiftet) genom vilken den efterlevande maken kan ha gynnat en efterarvinge till den först avlidne maken framför såväl andra efterarvingar som — och här kommer det atypiska inslaget — sina egna arvingar. En sådan tillämpning bör nog ändå gå för sig eftersom lagrummets tillämpning inte är beroende av att gåvomottagaren tillhör en viss personkategori.7 Förutsättningarna för lagrummets tillämpning är emellertid så snäva att det i praktiken väl skulle te sig nästan omöjligt för en efterarvinge, som missgynnats av ett tidigare partiellt arvskifte, att få vederlag senare.

 

 

6 Jag tackar högskolelektorn Göran Lind för värdefulla påpekanden till de i texten berörda frågorna. 7 Den efterlevandes egna arvingar synes å sin sida bara kunna åberopa ÄB 7:4 om återgång av gåva som kränkt laglott. Regeln torde väl svårligen kunna spela någon praktisk roll vid påstådd gåva genom eftergift vid partiellt arvskifte.

2.5. Tillämpning av jämkningsregeln i ÄktB 12:2
En återstående fråga gäller möjligheten för efterlevande make att åberopa ÄktB 12:2 st. 1 i fall då hon samtidigt på grund av sin arvsrätt skall fortsätta att förvalta hela eller större delen av all makarnas egendom. Lagrummet lyder: ”Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.” Det centrala syftet bakom regeln är en önskan att en efterlevande make, som har mera giftorättsgods än den avlidne, inte skall vid bodelning behöva avstå egendom till dennes icke-gemensamma bröstarvingar eller testamentstagare. (Genom regeln har man emellertid också velat ge en efterlevande make med minst giftorättsgods tillfälle att låta det större värdet av den döde makens egendom genast gå till hans arvingar i nästa generation.) Det kan vid tillämpning av ÄktB 12:2 naturligtvis vara fråga om situationer då den efterlevande maken inte har någon arvsrätt utan en verklig bodelning måste ske. Man kan med tanke på sådana fall fråga sig om lagtextens omtalande av att vardera sidan skall behålla sitt giftorättsgods ”som sin andel” betyder att även lottläggning skall anses ha skett. Så kan man emellertid inte gärna tolka lagrummet, något som Walin understrukit (s. 44) på tal om den fråga som strax skall diskuteras. Begreppsmässigt gör lagen en skillnad mellan andelsbestämning och lottläggning, och ordalagen i 12:2 talar enbart om att andelsbestämningen skall anses ha skett enligt den efterlevande makens begäran om att få behålla sitt giftorättsgods. Visserligen kan vid en fullt genomförd bodelning lottläggningen falla ut av sig självt. Om vardera sidan skall behålla sitt giftorättsgods, kan underlag saknas för ekonomiska utjämningsanspråk; den egendom som ingår i ”andelen” kommer då också att utgöra samma sidas ”lott”. Principiellt finns det dock vid bodelningen utrymme för en fristående lottläggning även när allt giftorättsgods omfattas av den efterlevande makens förklaring enligt ÄktB 12:2, eftersom den efterlevande maken kan vilja utnyttja sin rätt att överta bostad och bohag från den avlidnes sida. Likaså är det tydligt att lottläggningen kommer att spela en självständig roll vid en verklig bodelning, om den efterlevande maken begränsar sin begäran enligt ÄktB 12:2 till en del av sitt giftorättsgods, varvid motsidan skall behålla motsvarande ”kvotdel” av den avlidnes giftorättsgods. I sådant fall uppkommer det ett

ekonomiskt utjämningsanspråk till förmån för den sida som har minst giftorättsgods, och detta anspråk kan bara jämnas ut genom en lottläggning. Observeras bör samtidigt att den efterlevande makens begäran om undantagande från delningen av ”en del av sitt giftorättsgods” inte behöver från början avse en viss kvotdel av giftorättsgodset utan kan, som betonats i förarbetena, avse t.ex. en släktgård eller en rörelse (se SOU 1981:85 s. 391, prop. 1986/87:1 s. 191). Om en begäran utformas på det sättet kommer den enbart att utgöra första steget i andelsbestämningen vid en bodelning. Mot den angivna bakgrunden får vi bedöma frågan hur ÄktB 12:2 bör tillämpas för den händelse att en efterlevande make ärver och någon formell bodelning inte är möjlig. Eftersom lagtexten talar om makes begäran ”vid bodelning med anledning av makes död”, är det vid en språklig tolkning tvivelaktigt om lagrummet kan tillämpas utan att någon bodelning skall äga rum; sådant är ju läget när efterlevande make kan ta hela boet på grund av giftorätt och arv. (Jfr Walin, Supplement s. 44.) Denna läsning kan dock inte bli utslagsgivande, bl.a. enär ordet ”bodelning” förekommer även i annan lagtext med tillämpning på fall då make ärver allt och bodelning inte skall ske. (Jfr ÄB 3:2 st. 3 och nedan under 3.) Man kan emellertid tveka om tillämpligheten av ÄktB 12:2, när make ärver allt, även om man ser till lagregelns avsedda funktion, dvs. att skydda en efterlevande make med mest giftorättsgods mot att behöva avstå egendom till den först avlidne makens bröstarvingar, som inte är makarnas gemensamma, eller till den först avlidnes testamentstagare. Om särkullbarn eller testamentstagare inte finns, löper ju nämligen den efterlevande maken inte någon sådan risk. Beträffande lagrummets syfte märks också att den efterlevandes rätt att vid bodelning begära, att vardera sidan skall som sin andel behålla sitt giftorättsgods, av både departementschef och lagråd förutsatts vara av personlig natur i den meningen, att rätten inte kan göras gällande av den efterlevande makens arvingar, om den efterlevande skulle avlida innan bodelning kommit till stånd. (Se prop. s. 191 f. resp. 331.) Med hänsyn härtill kan man fråga sig vilken funktion som makes åberopande av ÄktB 12:2 fyller, om han eller hon ändå skall överta all egendom i boet. Den största effekten av regelns tillämpning blir en omfördelning av egendomen efter båda makarnas död i förhållande till den vanliga hälftendelningen av giftorättsgodset mellan de arvsberättigade efter vardera maken. Men denna omfördelning angår främst dessa personers intressen, inte den efterlevande makens.

Emellertid har både lagrådet (prop. s. 310), departementschefen (prop. s. 388) och lagutskottet (LU s. 36) uttalat att — trots ordalagen — en efterlevande make bör kunna utnyttja lagrummet genom ensidig förklaring; denna bör antecknas till bouppteckningen eller dokumenteras på annat sätt. När lagrådet uppmärksammade frågan skedde det i anslutning till regeln om bodelning i ÄktB 9:1 och lagrådets förmodanden om att bodelning utan restriktioner borde kunna ske även mellan en efterlevande make och den först avlidnes efterarvingar. Som tidigare berörts (under 2.1 ovan) utgick lagrådet från att det vore värdefullt att få klarlagt vad den efterlevande maken innehade med full äganderätt resp. fri förfoganderätt. Departementschefen delade visserligen inte lagrådets uppfattning om möjligheten till bodelning, när den efterlevande maken skall överta all egendom, men understödde ändå tanken att den efterlevande maken borde kunna utlösa tillämpning av ÄktB 12:2 genom en ensidig förklaring. Därigenom ville dep.chefen tillgodose den efterlevandes intresse av att — särskilt med tanke på testamentariska dispositioner — få fastslaget andelsförhållandet mellan de båda förmögenhetsmassorna (prop. a.st.). Lagutskottet fortsatte på dessa tankebanor genom att uttala, att en makes begäran om jämkning borde ha effekten ”att bodelning skett genom förklaringen trots att något bodelningsavtal inte kan träffas” (LU a.st.). Detta borde i varje fall gälla när den efterlevande begärt att vardera sidan skall behålla hela sitt giftorättsgods. Var det bara fråga om kvotdelar av giftorättsgodset, var det däremot tveksamt om fullständig bodelning kunde anses ha skett; enligt lagutskottet kunde då en frivillig medverkan av efterarvingarna behövas för att frågor om bl.a. skuldtäckning och lottläggning skulle kunna lösas. På grundval av dessa samstämmiga förarbetsuttalanden måste det kanske, om än med tvekan, godtas att en tillämpning av ÄktB 12:2 kan utlösas av den efterlevande makens ensidiga förklaring, trots att någon bodelning inte äger rum. Till en början kan vi konstatera att lagrummet därmed fått ny funktion utöver den att befria en efterlevande make från risken att behöva avstå egendom till den först avlidnes arvingar, nämligen att ge den efterlevande tillfälle att påverka egendomsfördelningen efter sin död. Detta gäller inte bara mellan de arvsberättigade utan också mellan eventuella testamentstagare på båda sidor. Den efterlevande maken kan utnyttja lagrummet för att gynna sina egna arvingar, nämligen om den efterlevande hade mest giftorättsgods, men också för att missgynna dem och föra över mera till den först avlidnes efterarvingar och testamentstagare, nämligen om den efterlevande hade minst

giftorättsgods. Möjligheten att åberopa ÄktB 12:2 när den efterlevande maken ändå skall överta hela boet gör att det kan få stor betydelse för egendomsfördelningen efter båda makarnas död, vem av makarna som ”råkat” avlida först. Gösta Walin (s. 44 f.) har kritiserat lagutskottets uppfattning, att den efterlevandes ensidiga förklaring avseende allt giftorättsgods skulle kunna innebära en fullt genomförd bodelning, inklusive lottläggning. Återigen har vi ett fall då, som Walin med rätta framhåller, en fullt genomförd bodelning skulle medföra en radikal förändring av den efterlevande makens rätt att förvalta hela boet som en enhet. Även till lagrådets uttalanden angående en ensidig förklaring av den efterlevande maken får man sätta ett frågetecken, eftersom uttalandena byggde på en senare inte godtagen uppfattning om möjligheten till formell bodelning. För min del vill jag understryka, att den efterlevande makens åberopande av ÄktB 12:2, när det inte skall — eller kan — ske någon formell bodelning, bara bör anses utgöra ett första inslag i bestämningen av de andelar av boet som den efterlevande maken kommer att inneha med full äganderätt resp. fri förfoganderätt. Om, oberoende av ÄktB 12:2, ett formellt bodelningsavtal med lottläggning inte kan träffas (ovan 2.2), bör naturligtvis en lottläggning inte heller kunna åstadkommas genom den efterlevande makens ensidiga förklaring. Härtill kommer att ÄktB 12:2, enligt vad jag understrukit ovan, allmänt sett handlar om andelsbestämning och i princip inte medför någon lottläggning. Även med tanke härpå verkar det inkonsekvent att anse lottläggning ha skett automatiskt genom makes åberopande av ÄktB 12:2 utan att det är fråga om något bodelningsavtal. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den rätt att vid sidan av bodelning åberopa ÄktB 12:2 som förarbetena — i dålig överensstämmelse med lagtexten — tillagt efterlevande make, som skall överta hela boet, i sig är något diskutabel med hänsyn till lagrummets syfte att skydda den efterlevande maken personligen. Makens förklaring enligt lagrummet bör inte ges annan innebörd än att den påverkar andelsbestämningen i boet. Därmed tillskapas emellertid en avsevärd komplikation för den framtida bodelningen i sådana fall, då makarna enbart haft giftorättsgods. En tillämpning av hälftendelningsprincipen i dessa fall är ju eljest mycket enkel, eftersom det inte spelar någon roll vilka värden som makarnas egendom haft vid dödsfallet. Värderingsfrågorna kommer däremot att få en utslagsgivande roll om andelstal skall fastställas med ledning av värdet på varje makes giftorättsgods. Då kan det också få betydelse vilken tidpunkt som väljs för denna värdering. Om det, när den efterlevande

maken ärver, inte skall ske någon slutlig bodelning efter den döde, bör värderingen bero på egendomsvärdena vid den först avlidnes död enligt vad som redan framhållits ovan. Det är ju blott fråga om att med tanke på efterarvingarnas rätt fastställa andelarna i den samlade förmögenhetsmassa som den efterlevande maken innehar. Eftersom bouppteckningsvärdena på vissa typer av tillgångar (fastigheter, bostadsrätter, aktier och andra delrätter i företag, lösöre) kan avvika avsevärt från de marknadsvärden, som bör läggas till grund för den civilrättsliga andelsberäkningen, skapar det naturligtvis avsevärda praktiska svårigheter att någon gång i framtiden genomföra en andelsberäkning med ledning av värden vid den först avlidne makens död, vilka inte finns angivna i bouppteckningen.

 

2.6. Betydelsen enligt 15 § AGL av avtal om boets delning eller av förklaring enligt ÄktB 12:2
Frågan om fördelningen av makars egendom, när en av dem avlidit, kommer också upp vid arvsbeskattningen. Skattläggningen enligt arvs- och gåvoskattelagen (AGL) bygger i första hand på schematiska beräkningar av hur bodelning och arvskifte av bouppteckningsvärdena bör gå till enligt lag, men kan i vissa fall ersättas av i skatteärendet ingivna, formenliga skifteshandlingar. Detta framgår i fråga om bodelning av 15 § 1 mom. 2 meningen och beträffande arvskifte av 16 § 1 st. AGL. Mellan dessa två lagrum föreligger emellertid den skillnaden, att ett verkligt arvskifte enligt 16 § föranleder beskattning av utlagda lotter ”enligt skifteshandlingen med tillämpning av däri angivna värden”. Man frångår med andra ord bouppteckningsvärdena, något som i allmänhet leder till högre beskattning. En verklig bodelning, som inte åtföljs av ett verkligt arvskifte, hindrar däremot inte att arvsskatten beräknas med ledning av ett schematiskt arvskifte och användning av bouppteckningsvärdena. Det nyss sagda synes innebära att den verkliga bodelningen påverkar andelstalet för bestämningen av den döde makens kvarlåtenskap och fördelningen av denna på arvslotter.8 Vid de ändringar som i anledning av den nya arvslagstiftningen företogs i AGL, infördes vissa ytterligare möjligheter att frångå en schematisk bodelning. Med en formell bodelningshandling skall sålunda numera enligt 15 § 1 mom. (enligt lydelse 1987:1206) likställas

 

 

8 Så Göran Englund, Beskattning av arv och gåva, 7 uppl. 1988, s. 99 f. Till de i texten behandlade frågorna se även Erik Waller, Lottläggning och värdering enligt AGL (Studier i skatterätt tillägnade Nils Mattsson på femtioårsdagen, Skrifter från juridiska fakulteten i Uppsala, Nr 22. 1988, s. 150 ff.). Även Waller synes i princip utgå från den angivna metoden, som han kallar ”proportioneringsmetoden” (s. 159), men han låter bedömningen variera något beroende på vilket delproblem som behandlas.

1. skriftligt avtal, varigenom efterlevande make och de som vid avtalstillfället, näst denne, har rätt till arv eller testamente, enligt lag har bestämt vad som skall tillkomma den efterlevande med äganderätt och med fri förfoganderätt, 2. skriftlig uppgift, utvisande att efterlevande make framställt sådan begäran som avses i 12 kap. 2 § äktenskapsbalken.9

Initiativet till dessa regler togs av lagrådet, som i fråga om avtal mellan en efterlevande make och avliden makes sekundosuccessorer framhöll bl.a.: ”Dylika avtal — som lagrådet vill som teknisk term ge beteckningen reellt bodelande avtal — kommer i den nya arvsordningen, som har efterlevande make i centrum, att behövas och fylla en helt legitim funktion i en mångfald situationer”. (Se prop. 1987/88:61 s. 89.) Dessa avtal borde, enligt vad lagrådet vidare framhöll, självfallet få slå igenom vid arvsbeskattningen. Lagrådet tillade emellertid att de ”reellt bodelande avtalen — liksom bodelningsavtalen i snäv mening — måste för att godtas i ett skatteärende innefatta en konkret uppdelning av boet. Ett avtal som går ut på att fastställa grunderna för blivande bodelning och arvskifte duger inte (NJA 1947 s. 369 och 1961 s. 547).” Däremot borde enligt lagrådet en ensidig förklaring enligt ÄktB 12:2 få genomslagskraft, även om förklaringarna i sig inte preciserar särskilt angivna tillgångar såsom sitt föremål; det förutsattes emellertid att erforderlig precisering kunde utläsas ur bouppteckningen, som måste vara riktig i fråga om vardera makens giftorättsgods och vederbörandes enskilda egendom. (Se för lagrådets uttalanden prop. 1987/88:61 s. 89 f.) — Lagrådets förslag godtogs av chefen för finansdepartementet (a. prop. s. 105 f) liksom av riksdagen. Walin har i sin kommentar till nyheterna i 15 § AGL beklagat att regeln om ”reellt bodelande avtal” utesluter avtal varigenom enbart andelstalen för fri förfoganderätt och full äganderätt fastställs i efterlevande makes bo. Även här får Walin anledning påpeka att det av lagrådet uppställda kravet förstör den grundläggande tanken på att den efterlevande maken skall överta en enda förmögenhetsmassa. Dock kunde man enligt Walin möjligen anse det tillåtligt vid en tillämpning av AGL enligt lagrådets krav att förena ett reellt bodelande avtal med föreskrift om att egendomsmassorna skulle förvaltas gemensamt. Det vore emellertid tacknämligt, om man överhuvudtaget inte tillämpade lagrådets krav. (Se till det sagda Walin s. 243 f.)

 

9 Ytterligare en punkt (3) om hänsynstagande till dom eller avtal om tillämpning av ÄktB 12:3 (jämkning av äktenskapsförord eller föravtal) kan här lämnas därhän.

För min del måste jag å ena sidan instämma i Walins kritik, såtillvida att ett ”reellt bodelande avtal”, som innebär lottläggning, ur civilrättsliga synpunkter inte alls går ihop med konstruktionen av efterlevande makes arvsrätt; jfr framställningen ovan. Den sortens avtal förtjänar inte särskild uppmuntran och har osäkra konsekvenser. Samtidigt är det tvivelaktigt om man enligt gängse lagtolkningsmetoder kan vid tillämpning av den nya regeln i AGL bortse från kravet på ”reell bodelning”. Visserligen framgår detta krav knappast av lagtexten. En bestämning av ”vad som skall tillkomma den efterlevande med äganderätt och med fri förfoganderätt” skulle väl i och för sig kunna syfta inte bara på konkret egendom utan även på andelar i boet, särskilt som detta bör vara det relevanta förhållandet enligt 3 kap. ÄB. Kravet på uppdelning av den konkreta egendomen är emellertid otvetydigt enligt förarbetena. Ett sådant förarbetsuttalande brukar anses avgörande för tolkningen. Måhända kan man dock våga hävda, att lagrådets ståndpunktstagande bygger på en civilrättslig felsyn, som inte bör få vara avgörande för tillämpningen; detta är synbarligen vad Walin menar. Om man i arvsskatterättslig praxis kommer att upprätthålla ett krav på reell bodelning bör — jag skulle nästan vilja säga förhoppningsvis — sådana avtal inte ofta träffas, eftersom de strider mot principerna för makes arvsrätt enligt 3 kap. ÄB. Å andra sidan vill jag ifrågasätta om det har någon egentlig praktisk betydelse om man skulle som vägledande för arvsbeskattningen acceptera avtal om fastställande av andelstal för framtida bodelning. Eftersom nämligen andelsbestämningen för att få relevans måste vara gjord enligt lag, är det svårt att se hur resultatet av ett avtal om andelsbestämning ur skattesynpunkt skulle kunna avvika från en schematisk fördelning av bouppteckningsvärdena. Andelstalen bör ju nämligen i sig bli densamma vare sig de beräknas med ledning av ”verkliga värden” eller bouppteckningsvärdena. Resultatet av dessa överväganden är nedslående. Det krav på reellt bodelande avtal, på vilket den nya regeln i 15 § AGL bygger, är civilrättsligt ogenomtänkt. Och den alternativa möjligheten att enligt lagrummet godta avtal om andelsbestämning förefaller inte att ha någon praktisk betydelse, även om det i och för sig naturligtvis är möjligt för make och efterarvingar att upprätta och företa en andelsberäkning av makarnas giftorättsgods, grundad på de ”verkliga värdena”. Även lagrådets synpunkter på beaktandet av efterlevande makes förklaring enligt ÄktB 12:2 väcker undran. Som framgår av citatet ovan ur förarbetena till 15 § AGL tycks sålunda lagrådet med sin

hänvisning till kravet på en korrekt bodelning underförstå, att den efterlevande makens förklaring, att vardera sidan skall som sin andel behålla sitt giftorättsgods, faktiskt leder till en uppdelning av de konkreta tillgångarna. Ett åberopande av ÄktB 12:2 bör emellertid, enligt vad jag antagit ovan, inte ges annan innebörd än att andelstalen för framtida bodelning blivit bestämda. I den mån man uppställer ett krav på ”reellt bodelande avtal” för beaktande i skattehänseende av ett avtal mellan efterlevande make och närmaste efterarvingarna, verkar det emellertid konsekvent att man inte heller ger en andelsberäkning på grundval av makens förklaring enligt ÄktB 12:2 relevans för beskattningen! Tanken på en skattläggning enligt andelsberäkning av makarnas bo med ledning av förklaring enligt ÄktB 12:2 men utan att bodelning sker, leder för övrigt till en ganska omöjlig, för att inte säga ”hopplös”, skattesituation. Makens ensidiga förklaring säger nämligen inte något alls om de riktiga andelstalen i boet, så länge man inte fastställt de ”verkliga värden” som skall läggas till grund för andelsberäkningen. Och dessa värden kan inte bestämmas genom makens ensidiga förklaring; ett avtal med de närmaste efterarvingarna är nödvändigt, om frågan alls skall lösas under den efterlevande makens livstid. För att alls kunna göra en skattemässig beräkning av utfallet av en bodelning med ledning av den efterlevande makens ensidiga förklaring enligt ÄktB 12:2 tvingas man då anta, att den efterlevande maken giftorättsandel motsvarar värdet enligt bouppteckningen på hans eget giftorättsgods eller den kvotdel därav, som undantas genom förklaringen.10 Denna kvotdel kan emellertid bli en helt annan än vad som motsvarar den civilrättsligt korrekta andelsberäkningen enligt makens förklaring. Om mina iakttagelser är korrekta, har kombinationen av ÄktB 12:2 och den motsvarande regeln i 15 § AGL lett till ett motsägelsefullt och svårtillämpat rättsläge. Man måste räkna med att en efterlevande make i en del fall kommer att framställa en begäran enligt ÄktB 12:2 enbart för att vinna lindring i arvsbeskattningen. Ett åberopande enligt lagrummet måste emellertid rimligtvis bli civilrättsligt bindande för framtiden och påverka andelsberäkningen i den efterlevande makens bo. Det förefaller mig slumpartat och otillfredsställande att makens av skatteskäl bestämda åtgärd skall få viktiga, och kanske föga övertänkta konsekvenser för den slutliga egendomsfördelningen efter den efterlevande makens död mellan båda makarnas arvingar.

 

10 Så Waller a.a. s. 161 (jfr s. 159). Englund a.a. s. 101 stannar i samma resultat, som han ser som uttryck för att ”den faktiska egendomsfördelningen” blir avgörande för beräkningen. Som framgår av min framställning bör dock en förklaring enligt ÄktB 12:2 inte anses innebära någon lottläggning!

3. En ytterligare kommentar till andelsberäkningen enligt ÄB 3:2 st. 3
Om en efterlevande make ärver enligt 3 kap. ÄB och den avlidne maken efterlämnar efterarvingar, skall egendomen efter båda makarnas död enligt huvudregeln i ÄB 3:2 st. 1 fördelas med hälften till arvingarna efter vardera maken. Regeln har byggts på antagandet att all egendom, som makarna ägde, var giftorättsgods. En förskjutning av andelstalen har emellertid alltid kunnat ske om, vid den först avlidne makens död, makarna eller en av dem ägde enskild egendom, eller om kvarlåtenskapen efter den först avlidne eljest motsvarade annan andel än hälften av makarnas egendom; se ÄB 3:2 st. 1 i äldre lydelse. I den nya lagen talar motsvarande bestämmelse om att andelstalen kan bli andra än hälften för vardera sidan ”om det som den efterlevande maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter bodelningen”; ÄB 3:2 st. 3. Skälen till att regeln fått en ny lydelse var främst lagrådets önskemål att man tydligare än som skett i departementsförslaget (som ej upptog ordet bodelning i sammanhanget) skulle fånga in sådana omständigheter som kunde föranleda ett frångående av hälftendelningen. Lagrådet föreslog en uppspaltning av lagrummet på olika omständigheter som kan få relevans för andelsberäkningen; den föreslagna lagtexten talade bl.a. om den egendom som den efterlevande maken erhöll ”genom bodelning och arvskifte”. (Se prop. s. 350 f.) Lagrummet fick — utan någon motivering av departementschefen — sin slutliga och något kortare utformning i propositionen. Walin har nu tagit fasta på att bestämmelsen om andelsberäkning innehåller en hänvisning till vad den efterlevande maken innehar ”efter bodelningen”. Han har därpå utan vidare utgått från att andelstalen i den efterlevande makens bo kan förskjutas av ÄktB 10:2 (boken s. 40 f). Denna bestämmelse föreskriver att en make från bodelning får i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål för personligt bruk liksom personliga presenter. Regeln innebär en viss utvidgning av en motsvarande äldre regel (GB 13:4). Emellertid har det mig veterligen aldrig tidigare varit tal om att andelstalen enligt 3 kap. ÄB skulle påverkas av en makes möjlighet att ta undan personlig egendom från bodelning. Ordet ”bodelning” sköts in i lagtexten i ÄB 3:2 av de särskilda skäl, som nyss angetts. Något hänsynstagande till ÄktB 10:2 bör sålunda inte ske enligt ÄB 3:2. Ett ändamålsskäl härför är f.ö. att rätten att ta undan personlig egendom har en karaktär som knappast bör kunna

åberopas av en makes arvingar vid bodelning i anledning av hans död. Gösta Walins antagande kan inte vara riktigt. Ett ytterligare skäl härför är att lagrådet, på vars initiativ ordet bodelning fördes in i ÄB 3:2 st. 3, i sitt förslag till lagtext hänvisade till att egendom enligt ÄktB 10:3 (s.k. särskild egendom) men ej enligt ÄktB 10:2 kunde påverka beräkningen av vardera sidans andel i den efterlevande makens bo. Enligt min mening var det olyckligt att ordet ”bodelning” alls fördes in i lagtexten i ÄB 3:2, eftersom möjligheten till bodelning efter den först avlidne makens död är omstridd och sannolikt begränsad (se ovan under 2). Visserligen ändrades lagtexten på initiativ av lagrådet, men dettas åsikter om möjligheten till bodelning efter den först avlidne makens död har som framgått inte vunnit gehör.

 

4. Testamentstagares rätt vid tillämpning av basbeloppsregeln
Genom 1987 års lagstiftning har den s. k. basbeloppsregeln gjorts om från en bodelningsregel till en arvsrättslig garantiregel. En efterlevande make har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom, som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller hade som enskild egendom, motsvarar fyra basbelopp; ÄB 3:1 st. 2 p. 1. Denna regel följs i samma stycke av följande bestämmelse: ”Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.” I den juridiska litteraturen har det kommit att uttalas delade meningar i frågan huruvida en testamentstagare (efter den först avlidne maken), som får stå tillbaka för den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln, i stället kan göra gällande sitt anspråk vid den efterlevande makens död. Rätten enligt testamentet förvandlas m. a. o. i så fall till ett anspråk på sekundosuccession efter den först avlidne maken. För egen del tog jag på ett tidigt stadium för givet att en sådan förvandling är möjlig, dessvärre utan att dock fullständigt utveckla den underliggande tankegången. (Se Äktenskaps- och samboenderätt enligt 1987 års lagstiftning, 2 uppl. 1987, s. 140 f.) Min inställning avvisades utan motivering som felaktig av Anders Eriksson (Domstolsverket informerar 2/1988). Gösta Walin (boken s. 34; jfr SvJT 1989 s. 719) har däremot godtagit min uppfattning utan att närmare diskutera saken. I en ny upplaga av mitt kompendium (3 uppl. 1989 s. 137 ff) har jag emellertid sökt att klargöra grunderna för uppfattningen att testamentstagarens anspråk inte alltid kan bli slutgiltigt utsläckt av basbeloppsregeln. Anders Eriksson har därefter i

sin uppsats i SvJT återkommit till frågan, och ytterligare kritiserat min ståndpunkt (a.a. s. 327 ff). Olyckligtvis för debatten är dock hans inlägg skrivet utan tillgång till min omarbetade lärobokstext. Diskussionen har följaktligen blivit oklar, varför det finns anledning att åter ta upp frågan.11 Anders Erikssons ståndpunkt bygger på en läsning av lagtexten. Enligt ÄB 3:1 st. 2 är ett testamente ”utan verkan” i den mån förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt ”enligt detta stycke” (dvs. enligt basbeloppsregeln). ”Utan verkan” måste väl betyda — sådan är tankegången — att testamentet upphört att gälla? Läsarten kan underbyggas med tanken att ÄB 3:2 innehåller regler om rätt till sekundosuccession för arvingar i andra eller tredje arvsklassen, men att inget sägs om en motsvarande rätt för testamentstagare. I detta senare hänseende kan man särskilt notera ett påpekande av departementschefen (prop. 1986/87:1 s. 233), att ett barn till den först avlidne maken, som inte är gemensamt barn till makarna, får sitt anspråk förvandlat till en rätt till efterarv, om han måst stå tillbaka enligt basbeloppsregeln. Eftersom här inget sägs om testamentstagare, bekräftar detta motsatsslutet — så kan tankegången fortsättas — att testamentstagarens rätt definitivt utsläcks av basbeloppsregeln. Vem skall då — utifrån den angivna ”utsläckningsteorin” — i framtiden få den egendom som blir ledig på grund av testamentets overksamhet enligt basbeloppsregeln? Enligt Anders Eriksson skall egendomen gå till testators efterarvingar, om sådana finns.12 Tankegången är synbarligen att rätten till efterarv finns kvar s. a. s. bakom testamentet och nu lever upp när testamentet befinnes overksamt på grund av basbeloppsregeln. I detta fall övertar alltså den efterlevande maken motsvarande egendom med fri förfoganderätt. Skulle den först avlidne maken däremot sakna efterarvingar, och testamentet bli overksamt på grund av basbeloppsregeln, har emellertid enligt Anders Eriksson den efterlevande maken övertagit testamentslotten med full äganderätt (a.a. s. 329 f i not 20). En ytterligare konsekvens skulle då också bli att motsvarande andel av den efterlevande makens bo skulle tillfalla hennes arvingar, ej testamentstagarna efter den först avlidne maken, liksom att den efterlevande maken skulle ha testationsfrihet över testamentslotten. Emellertid bör inte heller den uppfattning som jag hävdar vara svår att förstå. Det tycks emellertid finnas ett pedagogiskt spörsmål. Två synpunkter i samspel är emellertid avgörande.

 

11 Även Thomas-Carlén Wendels a.a. s. 251 ff har diskuterat frågan. Han tycks i stort sett ha samma uppfattning som Anders Eriksson. 12 Se det exempel som Eriksson — dock på något otydligt sätt — tillhandahåller i SvJT s. 330.

Den första synpunkten är att, när basbeloppsregeln tillämpas, frågan om fördelningen av motsvarande egendom efter båda makarnas död principiellt bör ses som en fråga om tolkningen av testamentet i en oförutsedd situation. Eftersom makens rätt till arv enligt basbeloppsregeln är begränsad till fri förfoganderätt, om den döde maken har någon arvinge i första eller andra arvsklassen, saknas varje rimligt skäl för att utesluta den först döde maken från möjligheten att genom testamente föreskriva hur hans egendom skall fördelas sedan den efterlevande maken avlidit. Men om det nu är möjligt för testator att lämna en uttrycklig föreskrift om sekundosuccession, när basbeloppsregeln skall tillämpas, måste det ofrånkomligen vara möjligt att utan en särskild testamentsföreskrift nå samma resultat genom en tolkning av testamentet, om den tolkningen bäst motsvarar testators önskemål. Enligt vedertagna principer skall ju testators vilja vara avgörande för tolkningen av ett testamente; jfr ÄB 11:1 st. 1. Den andra synpunkten innebär följande. Bestämmelsen i ÄB 3:1 st. 2 låter visserligen en efterlevandes makes rätt enligt basbeloppsregeln gå före en testamentstagares anspråk. Detta ståndpunktstagande innebär emellertid ingalunda med nödvändighet, att rätten enligt testamentet helt måste utplånas. Lagtexten säger visserligen att ett testamente är ”utan verkan i den mån” förordnandet inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln. Detta bör emellertid inte anses innebära något ställningstagande till om maken får egendomen med äganderätt eller fri förfoganderätt eller till fördelningen av egendomen efter båda makarnas död, eftersom dessa frågor bör omfattas av testationsfriheten och bero på tolkningen av den avlidne makens testamente. Med nyssnämnda utgångspunkt bör man heller inte låta det ena eller det andra ordet i lagtexten bli utslagsgivande. Lagtextens formulering om att testamentet blir ”utan verkan” balanseras f.ö. av fortsättningen ”i den mån” etc. Dessa ordalag låter sig väl förena även med att en testamentstagare, om så följer av testamentets tolkning, får vänta på sin testamentslott tills den efterlevande maken avlidit. Basbeloppsregelns syfte och funktion är att ge den efterlevande maken en garanti i att få överta egendom till visst värde. Denna funktion kräver ingalunda att testamentsanspråket utplånas slutgiltigt. Inte heller ger förarbetena något tillräckligt skäl för frångående av vad jag här har anfört. De innehåller inte något uttryckligt ståndpunktstagande i frågan om testamentstagarens ställning efter båda makarnas död. Det förhållandet att man i förarbetena särskilt nämnt att ett ”särkullbarn”, som fått stå tillbaka enligt basbeloppsregeln, får rätt till efterarv, bör inte föranleda något motsatsslut beträffande

testamentstagare.13 Ser man till basbeloppsregelns funktion att skydda den efterlevande maken, så är möjligheten för arvingar i första eller andra arvsklassen att senare få ut sin rätt i själva verket ett skäl för att en testamentstagare inte bör behandlas sämre. Ett analogislut är m. a. o. rimligare än ett motsatsslut, särskilt som det anses vara en allmän princip inom successionsrätten att testamentstagare och arvingar har likvärdiga anspråk. Att döma av Anders Erikssons uttalanden tycks de som utarbetat lagstiftningen dessvärre inte ens ha insett, att problemet i grunden bör ses som en fråga om testamentstolkning och respekt för testators eventuella vilja. En sak för sig är dessutom att departementstjänstemännens eventuella föreställningar om lagstiftningens innebörd saknar värde som rättskälla, om föreställningarna inte klart redovisats i förarbetena.14 Det skulle innebära ett omotiverat ingrepp i testamentsfriheten att förbjuda testamentarisk rätt till sekundosuccession när basbeloppsregeln hindrar testamentstagaren att få ut någon egendom efter testators död. Ett flagrant exempel härpå föreligger om den först avlidne maken testamenterat bort all sin egendom just för att han ville undvika att hans egna efterarvingar, med vilka han kanske saknat social kontakt, skulle få ärva någonting alls. Anders Erikssons lagtolkning leder till att efterarvingarna till sist ändå får den borttestamenterade egendomen! Lika sakligt otillfredsställande är det om egendomen, när testator saknar egna efterarvingar, leds över till den efterlevande makens arvingar. Även detta kan testator ha velat undvika. Även om Anders Eriksson hävdat att basbeloppsregeln i sig skulle göra att en berörd testamentstagares rätt helt släcks ut för framtiden, har han ändå sökt att bestrida min uppfattning under seglats på de djupa farvatten som allmänna testamentstolkningsprinciper erbjuder. Hans tanke är då att det skulle vara ”inte godtagbart” utan ”alltför djärvt” att tolka ett testamente, som drabbas av basbeloppsregeln, med hänsyn till genomsnittsviljan hos en testator i allmänhet. Det skulle inte handla om att ”fylla ut” testamentet utan om att ”helt

 

13 Docenten Åke Frändberg har påpekat för mig att förarbetsuttalanden oftast inte är tillräckligt genomtänkta i sådana frågor som ej uttryckligen berörts, och att man bör därför vara särskilt återhållsam med att göra motsatsslut. 14 Thomas Carlén-Wendels a.a. s. 252 har till stöd för uppfattningen, att basbeloppsregeln utsläcker rätt till sekundosuccession för testamentstagare, främst åberopat att denna tolkning ”skulle vara den mest sannolika innebörden av vad lagstiftaren erbjuder”. Vidare säger han sig ha av ”initierade” fått beskedet, att en ordning med rätt till sekundosuccession ”inte varit tänkt”, och att även detta haft en viss betydelse för hans ståndpunkt. Anders Eriksson berör detta uttalande (a.a. s. 329 noten) genom att påpeka att det som ”Carlén-Wendels antyder torde ha varit förenklingsskäl som legat bakom utformningen av bestämmelserna på denna punkt”. Som framgår av hela min framställning i frågan har jag naturligtvis en mycket avvikande uppfattning om hur lagtolkningen bör gå till.

omtolka testamentsvillkoren med hänsyn till en av testator (eventuellt) inte förutsedd situation”. — Anders Eriksson söker stöd i ett välkänt uttalande av lagberedningen i förarbetena till testamentslagen. (Se citat i Erikssons uppsats s. 329 not 20.) Beredningen utgick därvid från att tolkningen syfte var att fastställa testators önskningar, samtidigt som det betonades att det var det i laga form givna förordnandet som är tolkningens föremål. Mot denna bakgrund kommenterade beredningen möjligheten att i rättspraxis, om den individuella testatorsviljan inte kunde fastställas, uppställa vissa presumtionsregler vid sidan av de tolkningsregler som intogs i lagen. (Jfr särskilt 11 och 12 kap. ÄB.) Lagberedningen tillrådde försiktighet vid uppställandet av sådana regler, som borde antas ”allenast i den mån de visar sig grundade i rådande åskådning”. Även om det ”icke får anses uteslutet” att domstolarna skulle kunna utfylla luckor i testamentet måste detta ske med försiktighet. ”Det måste nämligen fasthållas, att tolkningen icke får, med stöd av mer eller mindre lösa gissningar om testators avsikt, utmynna i rena tillägg till testamentet.” I själva verket måste man, om testamentstolkningsmöjligheterna skall analyseras ordentligt, skilja mellan två delfrågor. En fråga är hur fastställandet av den individuella testatorsviljan skall gå till liksom i vad mån man bör räkna med presumtioner i den ena eller den andra riktningen, när den individuella viljan inte kan utredas med tillfredsställande säkerhet. En annan fråga är hur långt den subjektiva tolkningen kan drivas med hänsyn till formkravet vid testamente. Som framgår av lagberedningens åsikter i frågan ville man å ena sidan betona att tolkningen är subjektiv, men å andra sidan också understryka att det är själva testamentet som skall tolkas. Det senare förhållandet skulle jag vilja uttrycka så att tolkningen måste kunna förankras i det formenliga testamentet. Frågan hur därmed förhåller sig är i princip densamma vare sig det är fråga om individuell tolkning av viljan eller om uppställandet av presumtioner. Med hänsyn till nyss antydda distinktioner är lagberedningens uttalanden visserligen i och för sig invändningsfria, men dock ofullständiga genom att frågan om tolkningspresumtioner inte hålls isär från bundenheten till det formenliga testamentet, vilken senare fråga kan dyka upp även vid individuell tolkning. Detta spelar dock mindre roll för den nu aktuella frågan. Anders Eriksson har nämligen inte något som helst stöd att hämta i allmänna testamentstolkningsprinciper vare sig dessa formuleras som lagberedningen gjorde år 1929 eller på ett något annorlunda vis. Formkravet vid testamente kan omöjligen anses lägga något hinder i vägen för en tolkning av ett testamente till förmån för en testamentstagare, som

måste stå tillbaka för en efterlevande makes rätt enligt basbeloppsregeln. Testamentstagaren är ju redan utpekad i testamentet och frågan är om hans anspråk, om det får vika enligt basbeloppsregeln, skall kunna göras gällande efter den efterlevande makens död. Ett jakande svar genom tolkning av testators vilja har givetvis tillräcklig anknytning till det formenliga testamentet. I själva verket måste man, om man inte utgår från att basbeloppsregeln skulle förhindra hänsynstagande till testators önskemål, välja mellan två alternativa tolkningar av testamentet; testamentstagarens rätt kan genom tolkningen antingen förvandlas till en rätt till sekundosuccession eller helt utplånas. Kvar står då till sist frågan i vilka situationer som det finns underlag för den testamenstolkningen, att en testamentstagare, som fått stå tillbaka enligt basbeloppsregeln, i stället bör ha rätt till sekundosuccession. Det kan tänkas att individuella uttalanden av testator ger stöd för en sådan tolkning. Någon kanske har fört basbeloppsregeln på tal med testator efter det att testamentet upprättats och testator kan ha svarat, att testamentstagaren ”i så fall” får vänta på sin rätt. Testator kan också klart ha gett uttryck för sin vilja, att hans egna efterarvingar inte skall få ärva. Då måste det vara bäst förenligt med vad man vet om hans vilja att låta en testamentstagare vänta på sin rätt tills den efterlevande maken avlidit hellre än att helt låta testamentsanspråket försvinna. Kan den individuella testatorsviljan inte utredas med tillräcklig grad av säkerhet måste man uppställa presumtionsregler för tolkningen. Det är möjligt att alla situationer inte kan skäras över en kam. Emellertid tror jag att man bör räkna med som genomsnittlig testatorsvilja, att testator, om annat inte utreds, bör presumeras ha velat, att en testamentstagare, som skulle fått stå tillbaka enligt basbeloppsregeln, skall få rätt till sekundosuccession. Skälet härtill är den redan angivna synpunkten, att en sådan tolkning innebär åtminstone ett visst bevarande av testamentsförordnandet och inte dess utplåning. En annan presumtion kan dock tänkas om förordnandet var givet för ett ändamål, som inte skulle kunna tillgodoses om testamentstagaren skulle behöva vänta på testamentslotten tills den efterlevande maken dött. Jag måste sålunda bestämt vidhålla uppfattningen att det angivna problemet om den slutliga fördelningen efter båda makarnas död av egendom, som omfattas av den först avlidnes testamente, är en fråga om testamentstolkning. Basbeloppsregeln utformning innebär — lyckligtvis — inte något hinder mot ett hänsynstagande till testators vilja. Den motsatta uppfattningen kan synbarligen i förstone tyckas närliggande. Den verkar emellertid ha byggt på att man inte till-

räckligt tänkt igenom basbeloppsregelns funktion, att man inte förstått att frågan bör ses som ett spörsmål om testamentstolkning, och att man varit fången i en snäv men inte nödvändig läsning av lagtexten jämte vissa uttalanden i lagförarbetena, vilka dock aldrig inneburit någon analys av frågan om en testamentstagares ställning.15 Min argumentering kan kanske tyckas onödigt utförlig. Utförligheten beror emellertid på att jag fått min uppfattning, låt vara ursprungligen dåligt motiverad, underkänd som felaktig. Inte utan tillfredsställelse har jag noterat att Gösta Walin omedelbart varit beredd att ansluta sig till min ståndpunkt.16

 

5. Prioritering enligt ÄB 7:3 st. 2 mellan laglottsanspråk och makes arvsrätt
Intressanta och betydelsefulla frågor aktualiseras även av den nya regeln i ÄB 7:3 st. 2 om verkan av ett testamente av den först avlidne maken, vilket kränker en gemensam bröstarvinges laglott. En efterlevande makes arvsrättsliga försteg framför gemensamma bröstarvingar medför i och för sig att en bröstarvinge kan få vänta på laglotten efter den först avlidne maken tills den efterlevande föräldern avlidit. ÄB 7:3 st. 2 innebär emellertid att barnets rätt till laglott inte skall stå tillbaka för den efterlevande makens arvsrätt i andra fall än då testamentet är till förmån för maken själv. Betydelsen av stadgandet ligger främst i ett motsatsslut. Om testamentet av den först avlidne var till förmån för någon annan än den efterlevande maken, skall bröstarvingarna tydligen få ut sina laglotter genast. Bakom regleringen ligger tanken, att testator, den först avlidne maken, genom testamentet till någon annan satt den efterlevande makens arvsrätt ur spel; laglotterna bör då utgå genast. ÄB 7:3 st. 2 bygger sålunda på en presumtion om vilka önskemål som den avlidne maken kan ha haft, när ett testamente till utomstående kränker laglotten. Som jag påpekat i annat sammanhang är det överraskande och otillfredsställande att lagrummet inte uttryckligen utformats som en presumtionsregel för tolkningen, dvs. med möjlighet att frångå den valda normalregeln om testator i det en-

 

15 Jag har inte funnit anledning bemöta alla synpunkter som Anders Eriksson på litet utrymme fört fram i sin uppsats. Ett sådant bemötande är dock onödigt, eftersom hela Anders Erikssons framställning bygger på som en premiss, att basbeloppsregeln gör ett testamentsförordnande helt overksamt. 16 I min läroboksframställning berör jag även vissa testamentstolkningsproblem, som är av annan art än den här i texten diskuterade frågan om testamentstagares anspråk överhuvudtaget kan genom testamentstolkning förvandlas till en rätt till sekundosuccession. I den mån man nämligen finner att detta är möjligt, kan fråga vid testators död uppkomma huruvida en testamentstagare eller en laglottsberättigad bröstarvinge bör i först hand få se sitt anspråk vika enligt basbeloppsregeln. Se mitt a.a. s. 138 f. Vad jag anfört i den frågan innebär dock knappast, det måste medges, någon övertygande analys.

skilda fallet kan visas ha haft andra önskemål. Testator kan ju mycket väl i det enskilda fallet ha velat att den egendom, som omfattats av testamente till utomstående, skall gå till den efterlevande maken med fri förfoganderätt i stället för att enligt ÄB 7:3 st. 2 tillfalla bröstarvingarna i laglott. Trots lagrummets förbehållslösa avfattning finns det goda skäl att uppfatta bestämmelsen som en tolkningsregel, som kan frångås med stöd av omständigheterna i det enskilda fallet. (Se Äktenskaps- och samboenderätt, 3 uppl. 1989, s. 143.) På tal om ÄB 7:3 st. 2 diskuterar Gösta Walin vilken prioritering som skall gälla om ett testamente, vilket kränker bröstarvingens laglott, gynnar såväl den efterlevande maken som en annan person. Walin framhåller att det ”tidigare ansågs” att laglottsanspråken fick nedsättas proportionellt. Eftersom ”testators presumtiva önskan är avgörande” kunde man dock ”nu fråga sig om icke testamentet till efterlevande make bör jämkas i första hand så att dennes rätt reduceras till fri förfoganderätt och att gemensamma bröstarvingar får nöja sig med laglott i den andel som tillkommer efterlevande make och att endast eventuell återstod av deras laglott skall dras av på testamentet till den utomstående” (boken s. 95). Det är möjligt att jag inte helt förstått Walins tilltänkta presumtionsregel för det fall, att testamentet gynnar både make och en utomstående person. Tankegången tycks emellertid bygga på att man alltid kan låta bröstarvingarna få vänta på sin laglott. Samtidigt tycks konsekvensen av presumtionsregeln bli, att den utomstående testamentstagaren får ut mera än eljest på den efterlevande makens bekostnad. Den konsekvensen tycks mig dock, om jag nu inte missförstått hela resonemanget, vara för svårsmält för att man skall våga lägga in den i en presumtion för tolkningen av testators vilja. Det tycks mig säkrast att vidhålla den uppfattning, som Walin betecknar som den tidigare, vilken innebär en tolkningsregel om proportionell nedsättning av likartade testamentsförordnanden, som kränker laglott; principen är ju f.ö. lagfäst i ÄB 7:3 st. 1.

 

6. Innebörden av ÄB 3:8 om avsaknaden av arvingar på ena makens sida
6.1. Inledning
En annan nyhet i 3 kap. ÄB begränsar allmänna arvsfondens arvsrätt för den händelse att det efter båda makarnas död finns arvingar efter endast den ena av dem. ÄB 3:8 lyder: ”Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.” I den angivna situationen har det inte ansetts naturligt att allmänna arvsfonden skall få ärva. Regeln medför också

den fördelen att egendomens slutliga fördelning inte beror på den ordning i vilken makarna dött. (Se prop. 1986/87:1 s. 96 f.) Departementschefen har i specialmotiveringen till lagrummet framhållit (prop. s. 238), att arvet skall anses härröra endast från den make med vilken arvingarna i fråga är släkt (och utläggas som en enda lott), eftersom de endast kan vara arvsberättigade efter sin egen släkting. Vidare har departementschefen påpekat att av den först avlidnes släktingar endast de är arvsberättigade i lagrummets mening som har efterarvsrätt när den efterlevande maken dör. Det sagda kan förefalla enkelt. Som vi skall se är enkelheten skenbar. Även förarbetsuttalandena angående ÄB 3:8 har framlockat kritiska synpunkter av Gösta Walin (boken s. 77 ff, SvJT 1989 s. 717 ff.). Innebörden av lagrummet har också berörts av Anders Eriksson (SvJT 1989 s. 326). När också jag nu blandar mig i diskussionen kan det till en början understrykas, att lagrummet faktiskt är överflödigt för det fall att det inte finns några efterarvingar efter den först avlidne maken men väl arvingar efter den efterlevande. Den efterlevande maken har då innehaft hela sitt bo med full äganderätt, och det blir självklart, att all egendom skall gå till hans arvingar. När ÄB 3:8 fått en så vid avfattning att lagrummet täcker även denna situation, konstateras bara vad som skulle gälla i alla fall.17

 

6.2. Är ÄB 3:8 en regel om arvsföljd eller lottläggning?
Det har ovan konstaterats att departementschefen utgått från att all egendom, som en arvinge till den först döde maken erhåller vid den efterlevandes död, utgör en enda lott, eftersom vederbörande var arvsberättigad enbart efter sin egen släkting, den först avlidne. Enligt Gösta Walin (s. 80 not 3) kan detta antagande inte vara riktigt. Han anknyter till att den efterlevande maken innehaft en del av sin egendom med äganderätt och en annan del, som ärvts av den först avlidne, med fri förfoganderätt. Äganderättsandelen måste enligt Walin anses komma från den sist avlidne maken. ”Liksom eljest när makar ger en gåva tillsammans eller ärvs eller gemensamt testamente föreligger måste en del anses komma från ena maken och återstoden

 

17 Walin (s. 80 not 3 slutet) konstaterar också att ÄB 3:8 inte är tillämplig om enbart den efterlevande maken har arvingar. I lagförarbetena tycks man dock ha uppfattat saken så att lagrummet spelar en roll också när den efterlevande makens arvingar skall ärva allt. Lagrådet diskuterade nämligen som ett problem huruvida avfattningen av departementsförslaget medgav arvsrätt efter den sist avlidne maken till all egendom (även den andel som kom från den först avlidne maken) för en ny make, med vilken den sist avlidne maken varit omgift. Se prop. s. 353 och jfr. Anders Eriksson a.a. s. 327 som också talar om tillämpning av ÄB 3:8 i detta fall. Det hade nog varit bättre om lagrummet utformats enbart med tanke på det fall för vilket en särskild regel behövdes, nämligen att den efterlevande maken saknat arvingar.

från andra maken. Den först avlidnes arvingar är visserligen inte skyldemän till den efterlevande men de har blivit arvingar till dennes andel just genom 3:8 ÄB.” Anders Eriksson (a.a. s. 326 f med not 12) har emellertid betonat att arvet vid tillämpning av ÄB 3:8 skall enligt förarbetena anses i sin helhet härröra från den av makarna som man är släkt med. Enligt Anders Eriksson är ÄB 3:8 inte en regel om ”arvsföljden” utan om ”andelsbestämningen”. Man kan emellertid inte gärna komma förbi Walins synpunkt att 3:8 faktiskt gör ”arvsberättigade” till den först avlidne maken till den efterlevande makens arvingar i den föreliggande, speciella situationen. Såtillvida kan ÄB 3:8 sägas vara en ”arvsföljdsregel” lika väl som en regel om ”andelsbestämning”. Tanken att arvet i sin helhet skall ”anses” komma blott från den ena maken är enligt Walin ”en fantastisk fiktion” (SvJT 1989 s. 718). Realiteten är att den först avlidne makens efterarvingar på ett säreget sätt får arv efter båda makarna, varvid arvsrätten efter den make, som är deras egen släkting, ligger så att säga i botten. Olika lagtillämpningsproblem, som nu skall beröras, behöver analyseras var för sig och bör inte besvaras generellt med ledning av påståenden om att regeln gäller antingen ”andelsbestämningen” eller ”arvsföljden”. Att ge svar på lagrummets närmare innebörd i olika tillämpningssituationer med ledning av ettdera påståendet om regelns karaktär innebär att man utan godtagbara skäl förutsätter vad som skulle bevisas. Den fortsatta framställningen är i sak inte så märklig; den utgör emellertid ett försök att fastställa innebörden av ÄB 3:8 med ledning av lagrummets syfte och med tanke på enskilda tillämpningsproblem.

 

6.3. Vilka arvsklasser är arvsberättigade?
Enligt det tidigare nämnda propositionsuttalandet gäller ÄB 3:8 till förmån för efterarvingar efter den först avlidne maken. Dennes arvingar i tredje arvsklassen skulle följaktligen aldrig kunna ärva med stöd av ÄB 3:8. Walin (boken s. 79, SvJT 1989 s. 717 f) har med hänsyn till förarbetena accepterat, att lagrummet har denna innebörd, men ifrågasatt om inte avgränsningen strider mot lagtexten. Som Anders Eriksson framhållit (a.a. s. 326) antyder placeringen av regeln i 3 kap. ÄB (och ej i 2 kap. om ”skyldemans arvsrätt”) att det är fråga om fördelning av kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken i sådana fall då den efterlevande tidigare ärvt egendom efter den först avlidne maken. Detta skulle väl dock i och för sig inte behöva hindra att även den först avlidnes arvingar i tredje arvsklassen gavs arvsrätt i

den nu aktuella situationen, då arvet efter båda makarna annars skulle gå till allmänna arvsfonden. Den i propositionen angivna begränsningen får dock en naturlig motivering, om man betänker att det är fråga om en fördelning av dels den andel i boet som motsvarar vad den efterlevande innehaft med äganderätt, dels den andel som han eller hon ärvt av den först avlidne maken. Efter båda makarnas död skall den förra andelen gå till den sist avlidne makens arvingar i vilken arvsklass som helst. Den senare andelen kan samtidigt bli föremål för efterarv för den först avlidne makens släktingar i första eller andra arvsklassen. Arvingar i tredje arvsklassen har däremot enligt huvudregeln i 3 kap. ÄB inte alls rätt till efterarv efter den först avlidne maken. Syftet med ÄB 3:8 har varit att låta hela boet efter en sist avliden make, som helt saknar arvingar, i vissa fall gå till arvingar på den först avlidnes sida och inte till allmänna arvsfonden. En självklar innebörd härav måste vara att personer, som enligt huvudreglerna har rätt till efterarv efter den först avlidne maken, nu kan få överta även den del i boet som den efterlevande maken innehaft med äganderätt och som normalt skulle gått till den makens egna arvingar. Innebörden härav är med andra ord att de som i vilket fall som helst är arvsberättigade får överta mera egendom än normalt. Detta är den centrala funktionen hos ÄB 3:8. Tanken att även arvingar i tredje arvsklassen efter den först avlidne maken skulle ses som ”arvsberättigade” enligt ÄB 3:8, skulle innebära att lagrummet fick ytterligare en funktion, nämligen att ge rätt till efterarv i en speciell situation till släktingar i tredje arvsklassen, vilka eljest aldrig har någon kvarstående arvsrätt. Den ”uppblossande” arvsrätten skulle dessutom ge rätt till all egendom i boet efter den sist avlidne maken på grund av den nyss beskrivna huvudfunktionen hos lagrummet. Det skulle vara ett mycket mera långtgående steg att införa en sådan utvidgad arvsrätt än att, som nu har skett, låta personer som ändå har rätt till efterarv få ärva även den egendom som den efterlevande maken innehaft med äganderätt. Det kan visserligen inte råda någon tvekan om det faktiska rättsläget på grund av systematiken i 3 kap. jämte departementschefens uttalanden. De här utvecklade synpunkterna kan kanske dock ha intresse för en fullständig belysning av sammanhangen liksom för de kvarstående tolkningsproblem som nu skall beröras.

 

6.4. Vilka efterarvingar är arvsberättigade?
En verkligt tveksam fråga är emellertid i vad mån det måste föreligga rätt till efterarv i det enskilda fallet för att någon skall vara arvsberättigad enligt ÄB 3:8. Walin (boken s. 78) konstaterar att ÄB 3:8 är

generell i den meningen att det inte görs någon begränsning till fall då den efterlevande maken har fått ärva den först avlidna, låt vara att man i första hand tänkt på sådana fall. Han nämner som exempel bl.a. att det inte fanns någon egendom att ärva efter den första avlidna maken, eller att den först avlidne maken testamenterat all sin egendom antingen till tredje man eller till den efterlevande maken med full äganderätt. I sådana situationer innehar inte den efterlevande maken någon del av sitt bo med fri förfoganderätt jämte rätt till sekundosuccession för den först avlidnes efterarvingar. En tillämpning av lagrummet på sådana fall får accepteras enligt Walin, eftersom regelns funktion är att utesluta allmänna arvsfonden från arvet. Det skulle enligt Walin vara helt orimligt att göra en motsatt tolkning, som kanske skulle förutsätta att den efterlevande maken ärvt aldrig så litet efter den först avlidne maken. ”Det är inte förekomsten av sådant arv som kan dra med sig arv efter den efterlevande utan den personliga relationen (kvasiskyldskap)” (s. 78 not 1). Walins uppfattning innebär m. a. o. att den först avlidne makens arvingar i första eller andra arvsklassen kan enligt ÄB 3:8 få ärva den efterlevande makens kvarlåtenskap oavsett om de i det enskilda fallet haft någon kvarstående rätt till efterarv efter den först avlidne maken. (Av arvingar i första arvsklassen berörs bara bröstarvingar, som inte är makarnas gemensamma.) Även i den nu aktuella frågan har Anders Eriksson (a.st.) hävdat en annan uppfattning. Han fäster uppmärksamheten på att lagtexten i ÄB 3:8 talar om ”arvsberättigade” och inte om ”arvingar”. Härigenom ”torde” lagstiftaren enligt Eriksson ha avsett att markera, att det endast är sådana arvingar som vid den efterlevandes död är ”konkret” berättigade till arv som kan komma ifråga enligt ÄB 3:8.18 Som stöd åberopas att det enligt olika förarbetsuttalanden bara är de av den först avlidne makens släktingar ”som har efterarvsrätt”, som är arvsberättigade när den efterlevande maken dör. Kravet på rätt till efterarv i det konkreta fallet innebär enligt Eriksson att man får fråga sig ”om någon eller några av den först avlidnes släktingar skulle ha varit berättigade till någon del av den efterlevande makens bo även om den efterlevande maken haft någon arvsberättigad släkting” (s. 327). Inte heller i den nu omdiskuterade frågan ger lagtexten någon avgörande ledning. Att ÄB 3:8 talar om ”arvsberättigade” i stället för ”arvingar” innebär visserligen att man skär bort arvingar i tredje

 

18 I enlighet med lagrummets ordalag fångar Eriksson här även in fallet då den efterlevande makens arvingar tar hela boet, därför att efterarvingar saknas efter den först avlidne. För detta fall saknar det emellertid mening att införa distinktionen ”konkret” rätt till arv. Självfallet kan bara de arvingar som står närmast till arv efter den sista avlidne maken ärva honom (vilket det ju i detta fall är fråga om).

arvsklassen efter den först avlidne maken. (Jfr 6.3 ovan.) De förarbetsuttalanden som Eriksson åberopar säger inte uttryckligen mera än så. Hävdar man med förarbetena (jfr ovan) att hela det arv, som en efterarvinge kan få enligt ÄB 3:8, utgör en lott, som kommer från vederbörandes egen släkting, den först avlidne maken, får man onekligen ett rättssystematiskt stöd för uppfattningen att lagrummet knappast kan tillämpas om det vid den efterlevandes död överhuvudtaget inte finns någon egendom som omfattas av rätt till efterarv enligt huvudreglerna. Som jag framhållit tidigare kan dock påståendet, att arvet enligt ÄB 3:8 utgör en lott, inte vara avgörande, eftersom det förutsätter vad som skulle bevisas. Svaret bör i stället sökas med ledning av lagregelns syfte samt rättssystematiska önskemål om konsekventa och lättillämpade lösningar. Walin har onekligen pekat på mycket otillfredsställande tröskeleffekter, som kan uppkomma om man gör arvsrätten enligt ÄB 3:8 för den först avlidne makens efterarvingar beroende av att den efterlevande maken ärvt åtminstone någon, kanske helt obetydlig egendom med fri förfoganderätt, så att det m. a. o. förelegat en ”konkret” rätt till efterarv. — Man kan vidare notera att ett sådant krav allmänt sett missgynnar den först avlidnes särkullbarn, om sådana finns, men däremot inte hans eller hennes arvingar i andra arvsklassen (m. a. o. föräldrar, syskon och syskonbarn). Särkullbarn är ju nämligen berättigade att redan vid det första dödsfallet få ut sitt arv efter den först avlidne maken. De skulle följaktligen inte få någon arvsrätt enligt ÄB 3:8 vid den efterlevande makens död, om de inte genom åtminstone något litet arvsavstående till förmån för den efterlevande maken tillförsäkrat sig en rätt till efterarv i det enskilda fallet. Släktingarna i andra arvsklassen skulle däremot, när särkullbarn saknas, typiskt sett komma i ett bättre läge enligt ÄB 3:8, eftersom de normalt måste vänta på sin rätt till arv efter den först avlidne maken tills den efterlevande maken avlidit. Det verkar svårt att acceptera en lagtillämpning enligt ÄB 3:8, som tenderar att behandla arvingar i första arvsklassen efter den först avlidne maken bättre än arvingar i andra arvsklassen.19 Även om resultaten blir otillfredsställande i vissa fall av en mera inskränkande tolkning, är det dock enligt min mening knappast möjligt att tillämpa ÄB 3:8 enligt den av Walin tilltänkta modellen. Skälen härför är följande: Det centrala syftet bakom ÄB 3:8 har otvivelaktigt varit att låta den först avlidne makens efterarvingar, och ej allmänna arvsfonden, få ta all kvarlåtenskap efter den efterlevande maken, när

 

19 Synpunkten har påpekats för mig av högskolelektorn Göran Lind.

det funnits en kvarstående rätt till efterarv efter den först avlidne maken. En tillämpning, som begränsas till dessa fall är väl också mest närliggande om man uppmärksammar ordet ”arvsberättigade” i ÄB 3:8 jämte regelns placering i 3 kap. ÄB. En sådan återhållsam tolkning, som begränsas till den centrala funktionen hos lagrummet, vinner ytterligare stöd om man uppmärksammar även det bakomliggande förslag av familjelagssakkunniga, vilket vidarefördes genom propositionen till riksdagen. De sakkunniga anförde följande: ”En ytterligare fråga som bör tas upp i samband med efterarv är hur man skall förfara om det vid den efterlevandes död finns arvingar bara efter den först avlidne. De nuvarande reglerna leder till att dessa arvingar får dela arvet med allmänna arvsfonden, om det inte finns testamente med annat innehåll. Trots att ingen kan ha något att invända mot de syften arvsfonden fullföljer, kan vi inte finna det naturligt att fonden ärver något så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Vi vill därför föreslå att, om det vid den efterlevandes död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dem.” (Se SOU 1981:85 s. 202 f.) Särskilt av uttalandet att efterarvingarna tidigare ”fått dela arvet med allmänna arvsfonden” framgår ju alldeles klart att familjelagssakkunniga tänkt på fallet då det finns åtminstone någon ”konkret” rätt till efterarv. Som framgått kan dock konsekvenserna av den angivna tolkningen ibland bli otillfredsställande. Enligt min mening nödgas man emellertid acceptera ett sådant rättsläge. Det är inte alltid möjligt att i rättstillämpningen rätta till vad som brister i ett lagstadgande. Den av Walin förordade tillämpningen skulle enligt min mening leda för långt. Rätten enligt ÄB 3:8 har i förarbetena setts som en ”utväxt” på en rätt till efterarv, som i det enskilda fallet faktiskt förelegat vid den efterlevande makens död. Att kasta loss från detta krav skulle, även om resultaten kan bli rimligare i vissa enskilda fall, innebära att lagrummet får en i grunden annorlunda funktion. Den först avlidne makens arvingar i första eller andra arvsklassen skulle generellt göras till arvingar efter den sist avlidne maken, och deras rätt skulle inträda så snart som den sist avlidne maken saknat arvingar i de vanliga arvsklasserna. Ibland skulle resultatet säkert bli naturligt, som i en del fall då det kan bero på en slump om ett särkullbarn fått ut hela sitt arv efter den först avlidne makens död. Den principiella ställningen som arvinge efter den sist avlidne maken bör emellertid inte ges den först avlidne makens arvingar i första eller andra arvsklassen på grund av önskemålet att undvika vissa otillfredsställande konsekvenser av ÄB 3:8. Tillskapandet av en generell arvsrätt är nämligen ett principiellt

mera långtgående steg, som inte bör ske utan öppen diskussion av arvsordningen. Det är sålunda högst diskutabelt om det, samtidigt som kusiner till den sist avlidne maken saknar arvsrätt, är lämpligt att generellt ge arvingar till den först avlidne maken en arvsrätt efter den sist avlidne maken. Oavsett vilka generella jämförelser, som kan göras mellan olika personkategorier, kan det också finnas enskilda fall, då det vore egendomligt om den först avlidnes efterarvingar skulle få ärva enligt ÄB 3:8. Hit kan faktiskt höra sådana fall som Walin berört, då efterarvingarna saknar ”konkret” efterarvsrätt på grund av ett testamente efter den först avlidne maken. Om nämligen den först avlidne maken, som kanske saknat all social kontakt med de presumtiva efterarvingarna, upprättat testamente just för att göra efterarvingarna arvlösa, verkar det oacceptabelt att samma efterarvingar skulle ha arvsrätt enligt ÄB 3:8 efter den sist avlidne maken med vilken kontakten måhända varit än mera obefintlig. Med hänsyn till den funktion som ÄB 3:8 avsetts få enligt lagförarbetena (att vara en ”utväxt” av rätten till efterarv) anser jag det sålunda inte vara möjligt att gå så långt som Walin förordat. Visserligen skulle man då komma ifrån vissa slumpmässiga konsekvenser av en lagtillämpning enligt förarbetena. Man skulle emellertid tillskapa andra egendomligheter och utvidga den allmänna arvsordningen utan att den frågan alls diskuterats i lagstiftningsarbetet. Jag har sålunda hamnat nära den uppfattning, som Anders Eriksson företrätt, men med hjälp av andra argument än påståenden om att regeln gäller utläggningen av en enda arvslott och inte arvsföljden. I varje fall i ett avseende kan det dock behövas en justering av kravet på ”konkret” efterarvsrätt som en förutsättning för tillämpning av ÄB 3:8. Antag att den först avlidne maken efterlämnat två bröstarvingar X och Y, som inte varit makarnas gemensamma, att X fick ut sitt arv genast, att Y däremot avstod från sin omedelbara arvsrätt enligt ÄB 3:9 och följaktligen blev berättigad till efterarv efter den efterlevande maken, och att den efterlevande maken nu har dött utan att efterlämna några egna släktingar. I detta exempel har bara Y en ”konkret” rätt till efterarv. ÄB 3:8 måste då tillämpas i varje fall till hans förmån. Men i så fall är det rimligast att ge även X, som tidigare fått ut sitt arv efter den egna föräldern, rätt att dela den andel av den efterlevande makens bo, som denne innehaft med äganderätt och som omfattas just av det utvidgade anspråket enligt ÄB 3:8. Det vore nämligen mycket orättvist att låta det kanske betydande arvet efter den sist avlidne maken gå enbart till den bröstarvinge, som ännu inte fått ut

arvet efter den egna föräldern.20 Om man låter de två bröstarvingarna dela den efterlevande makens ”egen” egendom tillämpar man samma synsätt som när en arvsandel vid sekundosuccession blivit ledig genom en arvsberättigads död; övriga arvsberättigade får då, om den döde varit barnlös, dela på den ledigblivna lotten. På motsvarande vis kan den andel i den efterlevande makens bo, som skolat gå till hans egna släktingar om sådana funnits, ses som en ledigbliven ”lott”. Denna bör, om ÄB 3:8 tillämpas därför att någon person har konkret rätt till efterarv, delas mellan alla arvsberättigade efterarvingar. Till detta resultat kan man knappast komma om man har den begreppsjuridiska utgångspunkten i förarbetena, att egendomen efter den sist avlidne maken utgör ”en enda lott”.21 Frågan är emellertid om den nyss angivna tillämpningen låter sig förena med lydelsen av ÄB 3:8. Enligt lagrummets ordalag skall nämligen, om det vid den efterlevande makens död ”finns –:–:– arvsberättigade efter endast en av makarna –:–:– dessa arvingar ärva allt”. Denna lydelse pekar närmast på att kvarlåtenskapen efter den sist avlidne maken skulle kunna gå endast till efterarvingar, som för egen del haft ”konkret” rätt till efterarv. För den av mig nyss angivna tillämpningen talar dock starka sakskäl, som ligger i linje med lagrummets avsedda funktion enligt förarbetena och tar bort en del av de otillfredsställande effekter på vilka Walin pekat. Eftersom dessutom det nu angivna tillämpningsproblemet inte ens uppmärksammats i lagstiftningsarbetet, borde det inte möta hinder att tillämpa lagrummet på det sätt som jag rekommenderat i ovanstående exempel. Det blir till sist ändå ett kvarstående spörsmål om inte ÄB 3:8 bör ses över av lagstiftarna för åstadkommande av en mera genomtänkt utformning.

 

6.5. Testamentsfrågor
Ett testamente av den sist avlidne maken har naturligtvis verkan över den andel av boet som samme make innehaft med äganderätt. Föreligger ett sådant testamente, blir det inte aktuellt att tillämpa ÄB 3:8, eftersom det inte uppkommer något så att säga ”ledigblivet” arv efter den sist avlidne maken. En annan sak är att existensen av en rätt till efterarv efter den först avlidne maken får konsekvenser för vem

 

20 Att den ena bröstarvingen tidigare avstått från arv till den efterlevande makens förmån är inte skäl nog att gynna honom framför syskonet. Den uppkomna skillnaden kan ha högst respektabla orsaker och f.ö. ha tillkommit i samförstånd med den efterlevande maken. 21 Följaktligen verkar det av Anders Erikssons framställning (s. 326 f) också vara så att han inte vill låta arv enligt ÄB 3:8 tillfalla en efterarvinge, som inte haft kvar individuell rätt till efterarv efter den först avlidne maken.

som blir testamentstagarens motpart i frågor om testamentets delgivning och om klandertalan liksom vid en tvist om testamentets tolkning. (Jfr Walin i SvJT 1989 s. 719.) Finns det personer som enligt ÄB 3:8 skulle dela arvet efter den efterlevande maken, blir de motparter. Saknas sådana efterarvingar, blir allmänna arvsfonden motpart till den efterlevande makens testamentstagare. - Samma betraktelsesätt blir också avgörande för vilka som är dödsbodelägare i boet efter den sist avlidne maken. Egenartade problem kan uppkomma, om något testamente av den sist avlidne maken inte föreligger, men det däremot skulle finnas ett testamente efter den först avlidne maken. Dessa frågor har inte behandlats i förarbetena eller av Anders Eriksson.22 Huvudfrågan är om den först avlidne maken skall anses ha varit behörig att genom sitt testamente förordna över egendom, som den efterlevande maken innehaft med äganderätt, när ett testamente av den sist avlidne maken inte föreligger. Hela tanken på en sådan testationsbehörighet för den först avlidne maken ”i den sist avlidne makens ställe” kan förefalla egendomlig. Skulle verkligen båda makarna kunna, låt vara i tur och ordning, ha behörighet att göra testamentsförordnande om samma egendom, dvs. den efterlevande makens kvarlåtenskap? Enligt den tillämpningsmodell för ÄB 3:8, som utvecklats ovan under 6.4, är dock en subsidiär testationsbehörighet för den först avlidne maken fullt möjlig. Skulle ett testamente efter den efterlevande saknas, dras hans eller hennes kvarlåtenskap enligt ÄB 3:8 in i fördelningen av efterarvet efter den först avlidne maken. Det blir enligt de valda utgångspunkterna fråga om fördelning av ett ”utvuxet” arv efter den först avlidne maken, trots att det i realiteten gäller den efterlevande makens kvarlåtenskap.23 Följaktligen blir det naturligt att låta även denna egendom kunna omfattas av den först avlidnes testamente. Testamenstolkningen måste emellertid i princip bli beroende av vad man antar om testators vilja i varje enskilt fall. Skulle han genom sitt testamente till förmån för särskilt ändamål eller för en tredje man ha avsett att göra sina egna efterarvingar arvlösa, verkar det mest närliggande att låta testamentet omfatta inte bara efterarvet efter den först avlidne maken utan även den efterlevande makens kvarlåten-

 

22 Walin har uttalat sig i ett hänseende, som berörs nedan under 6.6. 23Den i texten angivna uppfattningen följer utan vidare om man tar ledning i förarbetsuttalandena att de arvsberättigade efter den först döde maken enligt ÄB 3:8 erhåller båda makarnas egendom i ”en lott” och att arvet härrör enbart från den först döde maken. Som jag tidigare utvecklat kan emellertid denna synpunkt, när den åberopas som en given utgångspunkt, mötas med invändningen att det förutsätter vad som skulle bevisas. (Jfr 6.2. ovan.) Rent faktiskt kommer otvivelaktigt egendomen enligt ÄB 3:8 från den sist avlidne maken.

skap. Kanske bör man uppställa den hjälpregeln för tolkningen att, om omständigheterna inte föranleder annat, ett universellt förordnande av den först avlidne maken anses omfatta även den efterlevande makens kvarlåtenskap. Detta skulle ligga i linje med den allmänna principen för testamentstolkning, att testamentet normalt anses gälla all den egendom, som testator efterlämnade, även om egendomen ökat väsentligt efter det att testamentet skrevs.24 Det skall dock gärna medges att en sådan tolkningsprincip i anslutning till ÄB 3:8 är speciell såtillvida, att det kan bli fråga om att enligt testamentet fördela egendom som den efterlevande maken förvärvat efter testamentstagarens frånfälle! Denna iakttagelse kan fogas till andra reflexioner om säregna effekter av ÄB 3:8. Den kan dock knappast slå undan grunderna för det här genomförda resonemanget.

 

6.6. Arvsskattefrågan
Införandet av ÄB 3:8 har medfört ett tillägg till arvs- och gåvoskattelagen. 15 § 2 mom. gäller arvsbeskattningen vid en efterlevande makes död, om han fått egendom som arvinge efter sin make. Enligt huvudregeln i 1 st. skall den först avlidnes arvingar antas ha rätt till hälften av den efterlevandes bo (vilket ju motsvarar normalfördelningen enligt ÄB 3:2 st. 1). Därefter ges vissa undantag från denna andelsberäkning. Däribland ingår en hänvisning till ÄB 3:8. (Se 15 § 2 mom. 3 st. AGL.) Detta undantag hade i det ursprungliga förslaget från chefen för finansdepartementet en annan utformning. Det stadgades uttryckligen att, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade endast efter den först avlidne maken, deras andel skulle anses utgöra hela boet. (Se prop. 1987/88:61 s. 38, 55 och 72.) Omformuleringen skedde på initiativ av lagrådet som fann det självklart, att ÄB 3:8 gav till konsekvens att den först avlidna makens arvingar skulle anses ha fått den totala kvarlåtenskapen som enda lott (a. prop. s. 98, jfr dep. chefen s. 108). Walin har härefter uttalat (boken s. 80 not 3) att den angivna konsekvensen inte kunde vara riktig, eftersom hälften av arvet i normalfallet måste anses komma från varje make. Eftersom det berörda tillägget till arvs- och gåvoskattelagen införts med det av både departementschefen och lagrådet angivna syftet att åstadkomma den beskattningseffekten, att all egendom skall anses utgöra arv efter den först avlidne maken, måste denna uppfattning om skatteregelns innebörd rimligen utan vidare godtas som gällande rätt.25 Som framgått tidigare i denna framställning anser jag

24 Jfr NJA 1958 s. 101. 25 Walin (s. 244) tycks däremot vilja bortse från hänvisningen i 15 § AGL till ÄB 3:8 genom att hävda att det både civilrättsligt och skatterättsligt bör anses vara fråga om fördelning av två lotter

visserligen att det i propositionen med förslag till ÄB 3:8 (liksom i förarbetena till ändringen av AGL) saknas en tillfredsställande motivering till stöd för uppfattningen, att båda makarnas egendom skall utgöra en lott. Detta hindrar emellertid inte att man som ett argument för att lägga detta betraktelsesätt till grund för arvsbeskattningen kan åberopa att den utvidgade arvsrätten enligt ÄB 3:8 bygger på de arvsberättigade personernas släktskap med enbart den först döde maken. Man kan därför välja att skatterättsligt som en lott och arv efter den först avlidne maken behandla vad en efterarvinge får av båda makarnas egendom. Ett ytterligare argument för denna lösning på skattefrågan är att hela arvet måste anses komma från en make ensam i den omvända situationen, om det är den först avlidne maken som saknar efterarvingar. Den efterlevandes arvingar får då allt oberoende av ÄB 3:8 (jfr 6.1 ovan). Den valda lösningen är med andra ord skattemässigt neutral, såtillvida att det blir ointressant i vilken ordning makarna avlider. Min slutsats av dessa utläggningar blir, att den nya regeln i arvs- och gåvoskattelagen nog har övervägande fog för sig, även om inte heller detta ställningstagande bör byggas på någon begreppsmässig etikettering av ÄB 3:8 Walin har emellertid underbyggt sin uppfattning, att arvet enligt ÄB 3:8 består av en lott efter vardera maken, med ytterligare en tänkvärd jämförelse, som utgår från läget om den efterlevande maken B skrivit testamente till förmån för make A:s enda bröstarvinge om att denne skall få B:s kvarlåtenskap (dvs vad B hade med full äganderätt). Då får bröstarvingen, om han också har rätt till efterarv efter A, uppenbarligen två olika lotter, en efter vardera maken. Situationen kan enligt Walin inte bli annorlunda, om B underlåter att upprätta testamente utan litar till arvsregeln i ÄB 3:8. (Se boken s. 80 not 3.) Ur skatterättslig synpunkt avslöjar Walins exempel en tänkbar fälla, som 15 § arvs- och gåvoskattelagen kan leda till. Å andra sidan är det väl inte omöjligt att trots detta principiellt acceptera en skattemässig skillnad beroende på testamentet, nämligen om man anser att det tidigare åberopade argumentet om efterarvingens släktskap enbart med make A är tillräckligt starkt för att enbart ett förvärv skall anses föreligga ur arvsskattesynpunkt. Det blir då skattemässigt fråga om två förvärv först genom testamentet.

 

 

efter den efterlevande makens död. Enligt Walin har bestämmelsen i 15 § 2 mom. fjärde st. ingen funktion.

7. Några frågor om förmånstagarförordnanden vid livförsäkring
7.1 Allmänt om 104 § FAL och om villkor i förmånstagarförordnande om enskild egendom
Som nämnts inledningsvis innehåller Gösta Walins ”Supplement” även en kommentar till den nya utformningen av 104 § FAL (liksom till tolkningsreglerna i 105 §). Alltjämt gäller som utgångspunkt enligt 104 §, att ett försäkringsbelopp som omfattas av förmånstagarförordnande inte ingår i kvarlåtenskapen. Det på matematiska grunder beräknade skyddet för make eller bröstarvinge, när ett återkalleligt förmånstagarförordnande kränkt giftorätt resp. laglott, har emellertid upphävts. I stället har det införts en möjlighet för make resp. bröstarvinge att få jämkning till stånd av förordnandet, såvida detta skulle leda till ett resultat som är oskäligt med hänsyn till skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden. Jämkningsfrågan tänkes i princip vara en sak för sig vid sidan av fördelningen av kvarlåtenskapen. Härigenom har lagstiftningsorganen hoppats kunna komma ifrån sådana svårigheter som föranleddes av den gamla regeln, vars hanterande i komplicerade fall förutsatte ganska avancerade räkneövningar. Samtidigt har man antagit att den nya regeln med sitt behov av en svårhanterlig skälighetsbedömning endast skall aktualiseras mycket sällan. Förändringen bygger nämligen på utgångspunkten att ett förmånstagareförordnande normalt har ett sådant syfte att det bör stå sig. Framtiden får väl utvisa om övervägandena i förarbetena visar sig praktiskt hållbara. Gösta Walin synes, som jag antytt inledningsvis ovan, vara skeptisk mot förändringen. I sin kommentar till hur skälighetsbedömningen enligt 104 § skall gå till redogör han inte bara för viktigare tankegångar i förarbetsuttalandena. Han tillhandahåller också egna, intressanta reflexioner (se s. 229 ff). Dessa är främst styrda av den beaktansvärda tanken att både domare och enskilda människor nog vid bedömningen av vad som är skäligt i fråga om fördelning av ett livförsäkringsbelopp trots allt kan vilja söka ledning i de fasta arvsrättsliga fördelningsregler som gäller för den egentliga kvarlåtenskapen. Han pekar på att det kan finnas fall där det blir rentav stötande om ett förmånstagarförordnande får stå sig mot laglottsanspråk, samtidigt som laglotten har skydd mot gåva och testamente av arvlåtaren. ”Inkonsekvensen kan t.ex. ta sig uttryck däri att, om det samtidigt föreligger testamente till förmån för barnet X och ett förmånstagarförordnande till barnet Y, så kan testamentet angripas av barnet Z och t.o.m. av barnet Y. Att Y skall åtnjuta både

förmånstagarförordnande och laglott i boet kan te sig synnerligen omotiverat.” (Citat från s. 230 f.) Walin kommer vid sin diskussion av 104 § också in på frågor om vilka villkor som alls kan förekomma i ett förmånstagarförordnande. Bl.a. kritiserar han (s. 224 f) ett uttalande av departementschefen i specialmotiveringen till ÄktB 7:2; i lagrummet stadgas att makes egendom kan vara enskild egendom på grund av äktenskapsförord, villkor i gåva av tredje man eller i testamente. Departementschefen uttalade å ena sidan att den föreslagna bestämmelsen inte innebar någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt, men å andra sidan också att det ”alltså inte (är) möjligt att tillskapa enskild egendom genom t.ex. ett förmånstagarförordnande” (prop. 1986/87:1 s. 128). Som Walin påpekar innebär detta förarbetsuttalande ett par egendomligheter. En besynnerlighet sammanhänger med att kravet på äktenskapsförord för giltig gåva mellan makar numera tagits bort och ersatts av ett krav på fullbordande enligt allmänna regler eller registrering av gåvan (se 8 kap. ÄktB). Tidigare kunde en make, som gav den andre maken en gåva genom äktenskapsförord, redan i denna gåvohandling föreskriva att egendomen skulle vara mottagarens enskilda. Enligt lagtexten i ÄktB 7:2 tycks något motsvarande inte gå för sig, eftersom enskild egendom i sammanhanget kan tillskapas bara genom äktenskapsförord eller villkor i gåva av tredje man. Trots förarbetsuttalandet om ett oförändrat rättsläge, talar lagtexten ett annat språk. Walin menar dock att makes gåva till make ”kan måhända numera utan vidare förenas med villkor att gåvan skall vara mottagarens enskilda egendom” (s. 224). Han pekar som stöd för sin uppfattning på att frågan inte synes ha uppmärksammats i förarbetena, på uttalandet om att ÄktB 7:2 inte skulle förändra rättsläget och på principen att en givares villkor skall respekteras vid alla benefika rättshandlingar. En tillämpning enligt vad Walin rekommenderar strider tydligen direkt emot lagtexten och bortser från dennas krav på att gåvan skall komma från tredje man. En sådan lagtillämpning verkar dock rimlig om man uppfattar kravet i fråga som grundad på ett redigeringsfel, vilket kommer i konflikt med en överordnad, allmän rättsprincip. Kravet enligt lagtexten på att att gåvan skall komma från tredje man borde väl dock, såvitt jag förstår, lämpligen upphävas vid tillfälle. Det andra frågetecken, som kan sättas vid det citerade förarbetsuttalandet, gäller att enskild egendom inte kan skapas genom förmånstagarförordnande. Walin framhåller att förmånstagarförordnande i andra sammanhang brukat jämställas med gåva, och att det

inte finns anledning att skilja mellan sådana förordnanden och andra benefika rättshandlingar och testamenten i fråga om tillåtligheten av villkor. Han pekar också på att HD i NJA 1975 s. 302 (se om fallet mera nedan) godtagit, att förmånstagarförordnande kan innehålla villkor om sekundosuccession. För min del vill jag lägga till att det nog också varit en härskande uppfattning i försäkringsbolagen, att förmånstagarförordnande kunnat innehålla villkor om att utfallande försäkringsbelopp skulle vara mottagarens enskilda egendom. Walin åberopar även i detta sammanhang att villkor vid benefika rättshandlingar skall respekteras, liksom uttalandet i propositionen att bestämmelserna i ÄktB 7:2 inte skulle innebära något förändrat rättsläge. Hans slutsats blir att tolkningen bör vara obunden av den deklaration som propositionen innehåller om förmånstagarförordnande. Ser man till lagtexten innebär detta en extensiv eller analog tillämpning av begreppet ”gåva”. Tillämpningen står emellertid i direkt strid med ett tydligt förarbetsuttalande. Det är nog därför ovisst hur domstolarna skulle ställa sig, även om jag för min del håller med Walin om att ett dåligt motiverat förarbetsuttalande inte behöver binda rättstillämpningen. En lagändring verkar också här befogad, eftersom det torde finnas ett visst praktiskt behov av att genom ett förmånstagarförordnande kunna ge föreskrift om enskild egendom. Det är i varje fall svårt att se varför ett sådant förordnande inte skulle tillåtas.

 

7.2 Betydelsen av förmånstagarförordnande till make för egendomsfördelningen efter båda makarnas död. Betydelsen av NJA 1975 s. 302 efter ändringen av 104 §
Walin tar också upp spörsmålet hur ett makes förmånstagarförordnande till den andre maken skall tolkas i avseende på egendomsfördelningen efter båda makarnas död. En underförstådd utgångspunkt är då att det i ett sådant förordnande kan uttryckligen föreskrivas ”att de i 3 kap. ÄB upptagna reglerna om sekundosuccession skall äga tillämpning beträffande försäkringsbeloppen eller att så inte skall vara fallet. Vad sålunda föreskrivits skall lända till efterrättelse.” (Citatet är hämtat från HD:s dom i NJA 1975 s. 302, på s. 312 f.) En föreskrift om sekundosuccession efter den efterlevande makens (förmånstagarens) död påverkar fördelningen av kvarlåtenskapen mellan makarnas arvingar. I 1975 års rättsfall saknades en uttrycklig föreskrift om sekundosuccession i förmånstagarförordnandet. Frågan blev då vilken presumtionsregel som borde gälla för tolkningen. Vid sin diskussion av den frågan konstaterade HD inledningsvis (s. 313) bl.a. att det inte kunde vara avgörande, att

sekundosuccessionsrätten för arvinge enligt 3 kap. ÄB avser kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken, men att försäkringsbelopp, som omfattas av förmånstagarförordnande, enligt 104 § FAL ej ingår i kvarlåtenskapen. Sistnämnda stadgande hade nämligen enligt HD ”en annan funktion än att reglera nu ifrågavarande spörsmål”. — Efter en utförlig diskussion av tolkningsfrågan fann HD övertygande skäl föreligga för att ”den regeln i allmänhet bör tillämpas, att förmånstagarförordnande ej föranleder avsteg från reglerna om sekundosuccession” (s. 314). Rättsfallet gällde sekundosuccession för arvingar till en försäkringshavare, som enbart hade enskild egendom i äktenskapet. Försäkringsbeloppet ansågs då i sin helhet ha ökat värdet av den andel i den efterlevande makens bo som så småningom skulle tillfalla den först avlidne makens (försäkringshavarens) arvingar. För det fall att försäkringen som en tillgång varit giftorättsgods hos försäkringshavaren, bör konsekvensen av rättsfallet, som Walin framhåller (s. 233), bli att försäkringsbeloppet fördelas på samma sätt som annat giftorättsgods, dvs. hälften av beloppet tillförs den andel i makarnas bo, som omfattas av rätt till sekundosuccession. Den andra hälften måste m. a. o. anses ha omfattats av den efterlevande makens giftorättsanspråk och öka den andel i den efterlevandes bo, som skall gå till den efterlevandes egna arvingar.26 Den nya utformningen av 104 § FAL har på olika håll skapat en viss osäkerhet i frågan huruvida den tolkningsregel, som HD uppställde i 1975 års fall, alltjämt kan antas gälla. Walin berör frågan här och var, bl.a. på tal om olika räkneexempel (se s. 36, 68, 69). Flera av dessa uttalanden är en aning obestämda. Mest utförligt berör han frågan i samband med sin kommentar till 104 § (s. 233 f). Han tycks då utgå från att rättsfallet alltjämt har vägledande betydelse. För min del tycker jag att det knappast kan råda någon tvekan om att det bör förhålla sig så. Det avgörande argumentet härför är HD:s eget påpekande i domskälen (jfr ovan) att spörsmålet om sekundo-

 

26 Detta betraktelsesätt har goda skäl för sig, när det inte föreligger något äktenskapsförord som gjort försäkringen till enskild egendom. Det innebär att försäkringsbeloppet i normalfallet, då makarnas egendom är giftorättsgods, ingår i den likadelning av egendomen vid den efterlevande makens död mellan arvingarna på båda sidor som föreskrivs i ÄB 3:2 st. 1. Arvingarna på båda sidor behandlas därigenom lika efter båda makarnas död, när den efterlevande maken anses ha tagit halva försäkringsbeloppet med full äganderätt på grund av giftorätt och andra halvan med enbart fri förfoganderätt enligt förmånstagarförordnandet, om inte förordnandet i ett enskilt fall anses innebära äganderätt till även den hälften. Man kan fråga sig om den nya utformningen av ÄB 3:2 st. 3 om frångående av hälftendelningen efter den efterlevande makens död borde anses täcka det här i texten diskuterade fallet av förmånstagarförordnande till förmån för efterlevande make. (Se om denna nya utformning ovan under 3.) Kan detta stycke m.a.o. innebära att den efterlevande maken tagit all egendom på grund av förmånstagarförordnandet med äganderätt? Så kan man emellertid, närmare besett, omöjligen se på saken. Det skulle innebära en rent formalistisk läsning av ett lagrum, vars utformning tillkommit något slumpartat (jfr. 3 ovan) och som till ingen del avsetts att reglera frågor om verkan av förmånstagarförordnanden.

succession inte beror på utformningen av 104 § utan gäller ett annat problem. Walin gör i sammanhanget en iakttagelse som vittnar om de komplikationer som rätt till sekundosuccession kan förorsaka. Han laborerar nämligen i ett exempel med möjligheten att det efter make A, som avlidit, föreligger förmånstagarförordnanden dels till den efterlevande maken B, dels till makarnas gemensamma barn. På grund av 104 § 1 st. FAL kommer barnen att få ut försäkringsbeloppen genast, medan de får vänta på sin rätt till arv efter A tills make B avlidit. Om B har även andra barn, blir andelsberäkningen efter hennes död betydelsefull. De gemensamma bröstarvingarna, som redan fått ut försäkringsbelopp efter A:s död, skulle emellertid bli överkompenserade, om det försäkringsbelopp som B erhållit likställdes med annat giftorättsgods, så att det ökade värdet av de gemensamma bröstarvingarnas rätt till efterarv efter A. Som Walin framhåller (s. 234) kan man emellertid nå ett acceptabelt resultat om alla försäkringsbelopp slås samman. De försäkringsbelopp, som barnen tidigare fått ut, borde sålunda räknas in vid andelsberäkningen för att sedan avräknas som redan mottagen egendom.

 

7.3. Om undantagande av efterlevandepension från bodelning enligt ÄktB
10:3 st. 2 och om regelns betydelse för NJA 1975 s. 302
En läsare kan nu måhända fråga sig om en fortsatt giltighet av den tolkningsregel, som HD uppställde 1975, är förenlig också med den nya regeln i ÄktB 10:3 st. 2 om undantagande i vissa fall från bodelning av sådana pensionsförsäkringar från vilka utfallande belopp skall beskattas som inkomst (det är m. a. o. fråga om s.k. p-försäkringar i skatterättslig mening). Denna regel bygger på önskemål att en make skall från bodelningen få ta undan pensionsrätt på grund av egen försäkring för att bli likställd med make, som åtnjuter pension direkt från arbetsgivare. (En pensionsrätt av det senare slaget ingår ju inte, lika litet som rätt till lön som inte förfallit till betalning, i bodelning utan utgör s.k. särskild egendom enligt ÄktB 10:3 st. 1.)27 Möjligheten att enligt ÄktB 10:3 st. 2 undanta rätten enligt en p-försäkring från bodelning är emellertid preciserad till antingen ålders- eller invalidpension eller efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid bodelningen. Försäkringstagaren själv

 

27 En sak för sig är att regeringen i oktober 1989 föreslagit en inskränkning av en makes rätt att enligt ÄktB 10:3 st. 2 undanta pensionsförsäkring från bodelning, eftersom eftertankens kranka blekhet medfört insikter om att slutresultatet kan bli orättvist om den andra maken saknar eget pensionsskydd. Se prop. 1989/90:30 angående en inskränkning av rätten att undanta pensionsförsäkring, om undantagandet skulle vara oskäligt. Lagändringen saknar dock betydelse för de i denna uppsats behandlade frågorna.

får alltså inte för egen del från bodelning vid äktenskapsskillnad eller den andra makens död undanta den del av försäkringens värde som ligger i skyddet för efterlevande. Förklaringen är naturligtvis att efterlevandeskyddet inte tillgodoser något pensioneringsbehov för försäkringstagaren personligen — här kan man verkligen säga ”enligt livets regel”! I den mån emellertid rätt till utbetalning av försäkringsbelopp inträtt för den efterlevande maken, förvandlas efterlevandeskyddet till ”egenpension” för den maken. Han eller hon anses då ha motsvarande behov av att få ta undan pensionsrättens förmögenhetsvärde från bodelning. Lagrummet (jfr citatet ovan) vill ge uttryck för denna tanke. Regeln innebär sålunda att värdet av en pensionsförsäkring, som faller ut till förmån för en efterlevande make, inte skall ingå i en framtida bodelning, om den efterlevande maken skulle ingå ett nytt äktenskap genom att gifta om sig. För vårt spörsmål om räckvidden av 1975 års rättsfall är det emellertid en annan och mera grundläggande fråga, som intresserar. Vad är egentligen innebörden av den ifrågavarande regeln om efterlevandepension vid bodelning i anledning av försäkringstagarens död, dvs. den händelse som får pensionsrätten att falla ut? Enligt förarbetena är det alldeles klart att ÄktB 10:3 st. 2 också omfattar denna situation, som ur praktisk synpunkt tilldrar sig det dominerande intresset. Både departementschefen och lagrådet talade om att som ”egen” pension borde betraktas den efterlevande makens rätt att ”som förmånstagare” uppbära försäkringsbelopp enligt försäkringen (prop. 1986/87:1 s. 164 resp. 318). Dessa uttalanden — liksom lagtexten i sig — föranleder emellertid frågan, hur den efterlevande makens rätt att få pensionsförsäkringen vid sidan av bodelning egentligen förhåller sig till huvudregeln i 104 § försäkringsavtalslagen, att det försäkringsbelopp, som efter en försäkringstagares död tillfaller någon enligt ett förmånstagarförordnande, inte skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Spörsmålet är inte alls berört i förarbetena till den nya lagstiftningen. Förmodligen har man vid lagstiftningsarbetet utgått från att det inte alls föreligger något samordningsproblem, eftersom reglerna har olika täckningsområden. ÄktB 10:3 st. 2 gäller skatterättsliga p-försäkringar som får tas undan från bodelning av sociala skäl; 104 § avser alla kapitalförsäkringar i civilrättslig mening, vilka omfattas av förmånstagarförordnanden. Visserligen talar 104 § om försäkringstagarens ”kvarlåtenskap”, vilket är en dunkel term så länge man inte preciserar om det underliggande begreppet gäller försäkringstagarens egendom före eller efter bodelning. Otvivelaktigt har dock

104 § alltifrån sin födelse i 1927 års försäkringsavtalslag inneburit en reglering även av makes giftorättsanspråk och därmed gällt försäkringens behandling även vid bodelningen. En sak för sig är att försäkringens värde enligt 104 § före 1988 beaktades vid beräkning av den efterlevande makens giftorättsanspråk, om förmånstagarförordnandet gynnade någon annan person. När förordnandet var till den efterlevande makens förmån, drogs försäkringen däremot inte in i bodelningen.28 Som framgått ovan har emellertid det matematiskt beräknade skyddet för makes giftorättsanspråk numera tagits bort ur lagrummet. Dessa synpunkter anförs här som underlag för iakttagelsen, att undantagandet enligt 104 § från försäkringstagarens ”kvarlåtenskap” av försäkringsbelopp, som tillfaller en förmånstagare, i och för sig innebär att försäkringsbeloppet skall tillfalla en efterlevande make som förmånstagare utan möjlighet för andra arvingar efter försäkringstagaren att hävda att försäkringens värde skall ingå i bodelning. En konsekvens av den angivna iakttagelsen blir att regeln om undantagande av en p-försäkring från bodelning enligt ÄktB 10:3 st. 2 inte behövs i fråga om försäkringsbelopp, som tillfaller den efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnande. Måhända kan någon tänkas invända mot det nyss förda resonemanget, att ÄktB 10:3 st. 2 dock fyller en annan funktion än 104 §. Bestämmelsen i ÄktB tillgodoser nämligen en efterlevande makes rätt att få ta undan en efterlevandepension, som, enär rätt till utbetalning föreligger vid bodelningen, förvandlats till hennes ”egen” egendom. Det skulle, kunde man kanske tänka sig, enligt ÄktB 10:3 vara den efterlevande maken, som från bodelningen efter försäkringstagarens död får av sin egendom ta undan försäkringens värde från bodelningen. 104 § skulle, enligt samma tanke, enbart reglera rätten till en försäkrings värde på försäkringstagarens sida. Ställd inför det nu väckta samordningsproblemet skulle väl möjligen en talesman för ”lagstiftaren” också svara, att båda de olika lagrummen faktiskt är tillämpliga i den praktiskt vanliga situationen, att den efterlevande maken på grund av ett förmånstagarförordnande (se 104 §) får rätt till efterlevandeförmåner enligt en p-försäkring (se 10:3). För övrigt, så kan man fortsätta resonemanget, kan det en och annan gång inträffa att en p-försäkring saknar förmånstagarförordnande. I varje fall då borde väl ÄktB 10:3 st. 2 få självständig betydelse och ge den efterlevande maken rätt att undanta försäkringens framtida värde från bodelningen?

 

28 Dock blev en giftorättsberäkning i försäkringsbeloppet nödvändig, för bedömning av om förmånstagarförordnandet kränkte bröstarvingens laglott.

Med beaktande av lagtext, lagförarbeten och lagregelns syfte måste man i och för sig dra slutsatsen, att ÄktB 10:3 st. 2 är tillämplig oavsett förekomsten av ett förmånstagarförordnande. Efterlevandepension som hunnit bli ”egenpension” skall inte ingå i bodelning. Detta resonemang löser emellertid ändå inte frågan på vilken makes sida som försäkringens värde ”egentligen”, om lagregeln inte hade funnits, skulle ha ingått i bodelningen. Härvidlag kan dock endast det traditionella betraktelsesättet försvaras, att efterlevandepensionen med tanke på bodelning och arvskifte är en tillgång på den avlidne försäkringstagarens sida. Det är sedan en fråga för sig hur regler om giftorätt och bodelning resp. arv skall tillämpas på denna tillgång. (Regler om (o)möjligheten för försäkringstagarens borgenärer att åtkomma försäkringsbeloppet bygger naturligtvis också på att tillgången finns på försäkringstagarens sida.) Kravet enligt ÄktB 10:3 st. 2 på att en efterlevandepension skall ha börjat utgå för att gå vid sidan av bodelningen, bör därför inte uppfattas som att det är fråga om undantagande av en förmögenhetstillgång som ”egentligen” ingår i egendomen på den efterlevande makens sida. (För hur skulle försäkringen som tillgång ha kunnat hoppa från den avlidne till den efterlevande maken, om förmånstagarförordnande saknas?) Kravet på påbörjade utbetalningar kan emellertid ges en systematiskt acceptabel innebörd om det ses enbart som uttryck för att efterlevandepensionen kommit att tillgodose den efterlevande makens pensionsbehov, om den börjat utbetalas före bodelningen. Försäkringen som en förmögenhetstillgång på den avlidnes sida skulle under denna förutsättning få tillfalla den efterlevande maken vid sidan av bodelningen i övrigt. En kvarstående fråga blir emellertid: I vad mån kan försäkringen som förmögenhetstillgång överhuvudtaget föras över till den efterlevande maken, om det skulle saknas ett förmånstagarförordnande? Om make är ensam arvinge föreligger visserligen inte något problem. Efterlevandepensionen hamnar då alltid hos den efterlevande maken t.o.m. utan bodelning och arvskifte. Antag emellertid att existensen av särkullbarn eller testamentstagare efter den avlidne försäkringstagaren gör att den efterlevande maken inte är arvinge. I så fall ingår efterlevandepensionen i den dödes egendom i allmänhet och kan hamna hos den efterlevande maken endast om försäkringstagarens arvingar eller universella testamentstagare accepterar en sådan egendomsfördelning vid bodelning och arvskifte. Försäkringens värde blir m. a. o. med nödvändighet indragen i bodelningen oavsett vad som sägs i ÄktB 10:3 st. 2.

Det nyssnämnda resonemanget bör inte förändras om bodelningsförrättare har förordnats. Om försäkringen som tillgång skall ingå i bodelningen enligt allmänna överväganden, kan resultatet inte bli annorlunda om en bodelningsförrättare har förordnats. Om det här utförda resonemanget är hållbart, kommer den åsyftade möjligheten för en efterlevande make att — enligt ÄktB 10:3 st. 2 — hålla en efterlevandepension utanför bodelning efter försäkringstagarens död knappast att ha någon praktisk betydelse. I den stora majoriteten av fall, då förmånstagarförordnande föreligger, följer resultatet av 104 § FAL. Det är en förflugen tanke, att pensionen skulle vara en förmögenhetstillgång även på den efterlevandes sida och därför behöva täckas även av regeln i ÄktB. Kvar finns det lilla antal fall, då förmånstagarförordnande saknas. Som här utvecklats är det svårt att se att lagrummet då skulle ha någon praktisk betydelse vid bodelning i anledning av försäkringstagarens död. Låt oss nu återgå till frågan om ÄktB 10:3 st. 2 kan minska bärkraften i dag av HD:s ståndpunktstagande i NJA 1975 s. 302? Nej, så kan inte vara fallet. Den avsedda funktionen av det nya lagrummet är att till en efterlevande make föra över en tillgång hos försäkringstagaren (p-försäkringen med ett efterlevandeskydd) på liknande sätt som 104 § möjliggör ett överförande av motsvarande värde av en kapitalförsäkring i allmänhet till make som förmånstagare. De av HD i 1975 års rättsfall antagna grundsatserna kvarstår opåverkade, dvs. att försäkringstagaren kan genom ett förmånstagarförordnande föreskriva i vad mån försäkringen skall medföra rätt till sekundosuccession för hans efterarvingar, och att det behövs en presumtionsregel för tolkningen i avsaknad av ett sådant förordnande.29

 

8 Avslutning
Denna framställningen var från början tänkt som en kortare anmälan av Gösta Walins lagkommentar men blev något annat. Utan inspiration av Gösta Walins ”Supplement” hade uppsatsen dock knappast blivit skriven. Det har emellertid också framgått att jag i flera av de hänseenden, som jag tagit upp till diskussion, har stannat i andra slutsatser än Walin. Det är emellertid inte så konstigt att så kan bli fallet. På de grunder som tidigare berörts (ovan under 1) har nämligen den nya lagstiftningens tillkomsthistoria präglats av ett vandrande mellan olika uppslag, och de slutliga lösningarna

 

29 Här kan f.ö. påpekas att rättsläget utgör en slags parallell till vad jag anfört ovan under 4 om att en testamentstagare bör ha rätt till sekundosuccession på grund av tolkning av en avliden makes testamente, även om den efterlevande maken övertagit testamentslotten enligt basbeloppsregeln.

utarbetades delvis i justitiedepartementet utan att åtföljas av något remissförfarande. En medverkande orsak till nyss nämnda förhållanden är sannolikt, att utredningsarbetet även inom delar av den traditionella civilrätten är hårdare politiskt styrt än förr i världen liksom — och framförallt — att flertalet ledamöter i en lagstiftningskommitté ofta är politiker samtidigt som den juridiska sakkunskapen begränsas till sekretariatet och enstaka experter med praktisk erfarenhet av ett rättsområde. De rättssystematiska och rättstekniska frågorna riskerar att bli sämre genomarbetade än vad som var fallet då t.ex. lagberedningen i en synnerligen kvalificerad sammansättning för ungefär sextio år sedan avgav förslagen till ny arvslag, testamentslag och lag om boutredning och arvskifte. I detta läge är det desto viktigare att tolkningsfrågorna, som rimligen så småningom kommer att dyka upp i domstolarna, diskuteras med omsorg och enligt en acceptabel metod. Mina egna utgångspunkter har jag angett ovan (under 1). Efter diskussion av de valda problemen vill jag endast lägga till den reflexionen, att — som framgått — inte bara funktionen hos enstaka rättsregler utan också samspelet mellan olika regler enligt min mening bör vara avgörande för många tolkningsfrågor. Endast därigenom uppnår man konsekvens i rättstillämpningen. Jag gör detta påpekande även av det pedagogiska skälet att en allmän diskussion av lagtolkningsfrågor så ofta exemplifieras med hänvisning till enstaka lagrum. Enligt min erfarenhet har i varje fall civilrättsliga lagtolkningsfrågor ofta en annan karaktär. I fråga om några av de spörsmål, som diskuterats i uppsatsen, är förarbetsuttalanden tyvärr så föga genomtänkta, att det kan bli aktuellt att frånkänna dem värde, i varje fall om de strider mot en allmän rättsprincip eller innebär att olika regler får en motsägelsefull innebörd. Det är möjligt att vägande invändningar kan resas mot en del av vad jag anfört i uppsatsen. En fortsatt debatt är naturligtvis välkommen. Som framgått är jag samtidigt mycket bestämd motståndare till föreställningen, att de som medverkat i lagstiftningen skulle sitta inne med en högre sanning än andra, eftersom vederbörande vet hur man tänkte. Avgörande för tolkningen bör vara lagtexten och reglernas funktion fastställd med hjälp av förarbetena. Föreställningar, som inte kommit till uttryck i förarbetena, bör ej ges något egenvärde. En annan sak är att de kan besitta en inneboende argumentationskraft på grund av sitt innehåll.

Samtidigt som det med nuvarande lagstiftningsförfarande kanske kan dyka upp flera oklarheter vid tillämpningen av ny lag än förr i världen har det på senare år tillkommit ytterligare en tendens av intresse, nämligen den omfattande kursverksamheten om ny lagstiftning. Vid denna förekommer det i mycket stor utsträckning att departementstjänstemän, som medverkat i lagstiftningsarbetet, är lärare. Detta kan nog vara befogat i och för sig men bör föranleda försiktighet både hos de medverkande tjänstemännen själva och hos kursdeltagarna när frågorna gäller mera komplicerade tillämpningsproblem. I varje fall bör det enbart vara övertygelsekraften i framförda argument, inte medverkan i lagstiftningsarbetet, som ges betydelse. Det har sagts mig att praktiskt verksamma jurister ”ropar” efter vägledning om tolkning av den nya familje- eller arvsrättsliga lagstiftningen. Den bästa medicinen är nog att tänka själv. I tillämpningsfrågor måste man emellertid då utgå från en viss känsla för rimliga metoder och såtillvida acceptera den ursprungliga innebörden av den omstridda devisen (hämtad från Tomas Thorild) över Uppsala universitets aula: ”Att tänka fritt är stort att tänka rätt är större”.