Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt
Av jur. dr BERT LEHRBERG
1 Inledning
I rättsfallet NJA 1936 s. 368 hade en grossist, som gjort sina tyginköp för höstsäsongen hos en klädfabrik, fått meddelande från fabriken att den avsåg att själv sälja samma slags tyger direkt till detaljister. Grossisten skulle alltså bli tvungen att försöka sälja sina tyger i konkurrens med fabriken. Han gjorde därför gällande att köpet var oförbindande. Högsta domstolen förklarade också att grossistens ”förutsättning” slagit fel och att denne därför (på i anslutning härtill utvecklade skäl) ägt rätt att frånträda köpet.
I det senare fallet NJA 1981 s. 269 hade en jordbruksarrendator sagts upp från arrendet av den kommun som ägde marken. Uppsägningen hade motiverats med att en del av marken skulle användas för bebyggelse. Arrendatorn hade emellertid fört saken till arrendenämnden och erhållit dennas utslag på, att han ägde rätt till förlängning av arrendet beträffande återstoden av marken. Sedan kommunen överklagat utslaget och påstått att även denna mark behövdes för bebyggelse, hade arrendatorn vid förlikning avstått från sin rätt till förlängning. Förlikningen hade fastställts av en tingsrätt. Kort därefter hade kommunen ändrat sin byggnadsplanering, så att området även i fortsättningen kunde användas för jordbruk. Arrendet hade kommunen erbjudit åt en annan person. Arrendatorn ansökte då om resning mot tingsrättens dom. Högsta domstolen medgav resning på den grunden att sannolika skäl förelåg, att förlikningsavtalet inte skulle anses bindande för arrendatorn. I domsmotiveringen diskuterade domstolen i termer av ”förutsättningar”.
I ett annat rättsfall från 1980-talet, NJA 1985 s. 178, var omständigheterna — återgivna i största korthet — de följande. Ett varv hade inställt sina betalningar, men efter en tid hävt betalningsinställelsen. I samband med detta hade varvet meddelat sina leverantörer, att verksamheten tryggats genom en rekonstruktionsuppgörelse där staten medverkade. Leverantörerna hade uppmanats att återuppta sina leveranser till varvet. En leverantör hade sedan, efter särskild överenskommelse med varvet, levererat en betydande kvantitet fartygsplåt.
188 Bert Lehrberg
Därefter hade varvet gått i konkurs. Det framkom att uppgörelsen med staten inte hade varit definitiv, utan erfordrat regeringens och riksdagens godkännanden, vilka uteblivit. På talan av leverantören förklarade högsta domstolen att avtalet var ogiltigt. Den sade sig uttryckligen tillämpa ”förutsättningsläran”.
Dessa tre avgöranden är några särskilt klara och tydliga exempel, hämtade ur en rikhaltig rättspraxis, som kan uppfattas som avseende tillämpning av förutsättningsläran som en självständig rättsregel i svensk rätt. I samtliga de tre fallen använde högsta domstolen förutsättningsterminologi, och i NJA 1985 s. 178 sade den sig uttryckligen tillämpa ”förutsättningsläran”. Vissa allmänna uttalanden om ”förutsättningslärans” närmare innebörd gjordes i NJA 1981 s. 269. Där uttalades:
Uppenbart är att part i ett avtal regelmässigt själv måste bära risken av att hans förutsättningar för avtalet brister. Annat gäller, om svikligt eller därmed likställt förfarande ligger motparten till last. Men även i vissa andra fall, där en förutsättning varit väsentlig för part och detta också insetts eller bort inses av motparten, torde — låt vara i snäv omfattning —rättslig betydelse kunna tillerkännas förutsättningar, och detta även på det sättet att förutsättnings bristande kan medföra att avtal förklaras ej vara gällande. Härför bör dock krävas, att särskilda omständigheter föreligger som gör detta lämpligt och rimligt.
Genom diskussionen i termer av ”förutsättningar” och talet om ”förutsättningsläran”, har högsta domstolen knutit an till en gammal tradition i den juridiska doktrinen. Innan vi diskuterar den närmare innebörden av högsta domstolens uttalanden kan vi lämpligen, för att förenkla den fortsatta framställningen, introducera vissa från denna doktrin hämtade definitioner.
Med felaktiga förutsättningar avses fall, där någon som företagit en rättshandling handlat utifrån en (medveten eller omedveten) premiss, som inte överensstämde med fakta, sådana de då förelåg eller senare skulle komma att gestalta sig. Vederbörande blir med andra ord i efterhand klar över, att det vid rättshandlingen förelegat eller därefter inträffat en omständighet, som fått till följd att rättshandlingen inte givit honom de fördelar han väntat eller att den kommit att medföra opåräknade bördor. I många fall ångrar han då att han företagit rättshandlingen, och vill försöka komma ifrån den, till exempel genom att få den ogiltigförklarad. Det är denna typ av frågor som traditionellt har behandlats inom förutsättningsläran.
Den part som företagit en rättshandling under felaktiga förutsättningar kallas vanligen löftesgivaren; den gentemot vilken rättshandlingen företagits kallas löftesmottagaren. Rättshandlingen är i de flesta
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 189
fallen ett löfte, dvs. en rättshandling som lägger en förpliktelse på den part som företagit den (löftesgivaren). Det är denna förpliktelse som löftesgivaren (helt eller delvis) vill komma ifrån genom att åberopa förutsättningsläran.
Av citatet ur högsta domstolens domsmotivering i NJA 1981 s. 269 framgår, att (med denna terminologi) löftesgivaren som regel själv får stå risken för sina förutsättningar; dvs. löftet är bindande oberoende av dessa. Undantaget för svek och likställda förfaranden torde främst syfta på avtalslagens ogiltighetsregler. Emellertid finns det ”vissa andra fall”, där förutsättningar, om än ”i snäv omfattning”, kan tillerkännas rättslig relevans och eventuellt leda till ”att avtal förklaras ej vara gällande”. Det är om dessa fall som förutsättningsläran handlar. Betingelserna för att felaktiga förutsättningar skall ha en sådan verkan är såvitt framgår av citatet — följande:
(1) förutsättningen skall ha varit ”väsentlig” för löftesgivaren, (2) detta skall ha ”insetts eller bort inses” av löftesmottagaren, samt (3) ”särskilda omständigheter” skall föreligga, som gör det ”lämpligt och rimligt” att förutsättningen tilläggs relevans.
Även genom angivandet av dessa tre rekvisit har högsta domstolen anknutit till den nyss relaterade rättsvetenskapliga traditionen. Med ledning i denna tradition kan de nämnda rekvisiten beskrivas något mer utförligt enligt följande. (1) Väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt om den felaktiga förutsättningen är väsentlig, i den meningen att det kan antas att löftesgivaren inte skulle ha avgivit löftet på samma villkor om han känt till eller förutsett de omständigheter, varigenom förutsättningen skulle komma att slå fel. Genom ett hypotetiskt prov får man försöka utröna hur löftesgivaren skulle ha handlat, om han vid tidpunkten för löftets avgivande varit riktigt informerad — dvs. om ingen villfarelse eller okunnighet förelegat i aktuellt hänseende. Finner man att han då inte skulle ha avgivit löftet, är rekvisitet uppfyllt. (2) Synbarhetsrekvisitet innebär att löftesmottagaren skall ha insett eller bort inse att löftet framkallades av en förutsättning. Såväl förutsättningens förhandenvaro som dennas väsentlighet skall ha varit synbara för löftesmottagaren. Undantag från det första delkravet görs för förutsättningar som normalt är för handen vid ett löfte av den typ som är aktuell (typförutsättningar). Från det andra delkravet görs undantag vid förutsättningar som normalt är väsentliga (typiskt väsentliga förutsättningar).
190 Bert Lehrberg
(3) Riskrekvisitet är en kortare och mer lätthanterlig term för vad som traditionellt har kallats den avslutande relevansbedömningen. Felaktiga förutsättningar kan vara av de mest skiftande slag, och det är allmänt erkänt att de flesta inte är relevanta, även om väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten är uppfyllda. Som nämnts har högsta domstolen tämligen nyligen uttalat, att löftesmottagaren bör stå risken för en väsentlig och synbar förutsättning endast om ”särskilda omständigheter föreligger som gör detta lämpligt och rimligt”.
En huvudfråga inom doktrinen rörande förutsättningsläran är att närmare precisera under vilka betingelser det sist anförda riskrekvisitet är uppfyllt. För att kunna göra detta måste man anlägga ett övergripande perspektiv och försöka få en överblick över de fall då förutsättningar enligt detta rekvisit kan vara relevanta.
För åtskilliga fall av felaktiga förutsättningar finns lagregler. Har löftesmottagaren föranlett löftesgivaren att avge löftet, genom att förtiga betydelsefulla fakta eller lämna medvetet oriktiga upplysningar, är löftet i regel ogiltigt på grund av svek eller ocker eller därför att åberopandet av löftet strider mot tro och heder (30, 31 eller 33 § avtalslagen). Har förmåner uteblivit till följd av löftesmottagarens underlåtenhet att prestera i enlighet med avtalet, kan löftesgivaren i regel häva enligt regler om kontraktsbrott (till exempel 21, 28, 42 och 43 §§ köplagen).
Även om lagreglerna tillsammantagna är många, kan man tänka sig åtskilliga fall som inte regleras i lag. Det finns en omfattande rättspraxis, som har avseende på fall, där part yrkat ogiltighet av avtal eller annan rättshandling på grund av okända eller ändrade förhållanden (felaktiga förutsättningar). Denna uppsats utgör ett försök att kortfattat redovisa resultatet av en mer omfattande undersökning rörande innehållet av förutsättningsläran som rättsregel i modern svensk rätt.1 Huvudsyftet med denna undersökning var att precisera innebörden av förutsättningslärans riskrekvisit. Även de övriga rekvisiten samt vissa andra frågor som sammanhänger med förutsättningsbegreppets innebörd och omfattning och med förutsättningslärans tillämpningsområde togs dock upp.
Den fortsatta framställningen disponeras enligt följande. Här närmast skall ges en kortfattad översikt rörande förutsättningslärans historia (2). Därefter skall kortfattat presenteras den rättsvetenskapliga metod och den variant av förutsättningsläran, som jag tillämpat (3). Efter att något sagts om förutsättningsbegreppet (4) och om förutsättningslärans tillämpningsområde (5), kommer jag sedan in på de
1Lehrberg, B, Förutsättningsläran. Allmänna betingelser för möjligheten att frånträda rättshandlingar på grund av okända eller oförutsedda omständigheter, Iustus förlag, Uppsala 1989.
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 191
olika rekvisiten. Först behandlas väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten (6). Därefter ägnas huvuddelen av uppsatsen åt riskrekvisitet (7– 15). Några korta ord sägs också om förutsättningslärans rättsföljder (17) och om sådana särskilda omständigheter, som kan föranleda att ingen rättsföljd inträder (16). Avslutningsvis framställs ett lagförslag, som går ut på att möjligheten att ogiltigförklara eller jämka avtal och andra rättshandlingar med tillämpning av förutsättningsläran bör komma till uttryck i lagtext (18).
2 Något om förutsättningslärans historia
Förutsättningsläran framställdes för första gången av den tyske rättsvetenskapsmannen Bernhard Windscheid i skriften ’Die Lehre des römischen Rechts von der Voraussetzung’ (1850).
Enligt Windscheid var en förutsättning en med avtalsvillkoret (betingelsen) besläktad viljebegränsning. Teoretiskt förklarade han förutsättningens rättsverkningar enligt följande. Viljan hos den som avgav en viljeförklaring under en förutsättning var inte — som vid en betingelse — begränsad, så att han önskade att förklaringens rättsverkningar skulle inträda endast under vissa förhållanden. Han utgick från att det förutsatta förhållandet var för handen eller skulle inträda och såg inget behov av att göra viljeförklaringen villkorad. Därför bestod viljeförklaringens rättsverkningar även om förutsättningen slog fel. Detta överensstämde med löftesgivarens ”verkliga” vilja och var därför formellt korrekt. Men löftesgivaren skulle inte ha velat den ifrågavarande rättsföljden, om det inte varit för förutsättningen. Häri låg enligt Windscheid ett förbehåll, att löftesgivaren inte ville vara bunden ifall förutsättningen var felaktig. Windscheid hävdade att en viljeförklarings rättsverkningar saknade rättslig grund om de avvek från den ”egentliga” vilja, som löftesgivaren skulle ha haft — och givit uttryck åt — om förutsättningen inte förelegat.
Förutsättningen var inte ”bara” ett motiv, inte heller en utvecklad betingelse. Den utgjorde ”en outvecklad betingelse” — detta var ingen definition, bara en ”riktningsangivelse” — i det att den gjorde viljeförklaringens rättsverkningar avhängiga ett visst sakernas tillstånd. En förutsättnings felaktighet gjorde rättshandlingen overksam.
När Windscheid närmare utvecklade förutsättningslärans relevansregler räknade han med följande fyra typfall: (1) Då förutsättningen uttryckligen hade deklarerats i viljeförklaringen, kunde ingen tvekan råda om att den borde tilläggas rättsverkan. (2) Dessutom kunde förutsättningen framgå därav att den avsåg viljeförklaringens ”första syfte”; det grundläggande syfte för vilket en vil-
192 Bert Lehrberg
jeförklaring av viss typ regelmässigt avgavs. Detta ”första syfte” avsåg inträdandet av den effekt löftesgivaren primärt åsyftade med förklaringen. Denna kunde — såsom vid uppsägning av ett kontrakt — vara en rättsverkan av förklaringen, men kunde också vara någonting mer vittgående.
Windscheid nämnde som exempel att den som fullgjorde en prestation i syfte att uppnå befrielse från en förpliktelse inte kunde uppnå detta syfte om inte förpliktelsen existerade samt mottagaren var behörig att motta prestationen eller den berättigade godtog prestation till denne. Således var det en förutsättning för den som fullgjorde en prestation, att förpliktelsen existerade och att mottagaren var berättigad till prestationen eller att den berättigade godtog att prestation skedde till denne. (3) Förutsättningen kunde dessutom framgå av viljeförklaringens innehåll i övrigt. När mottagaren vid en förmögenhetsdisposition ålades en förpliktelse, utgjorde förpliktelsens fullgörande en förutsättning för förmögenhetsdispositionen, även om detta inte var dess ”första syfte”. (4) Slutligen kunde förutsättningen framgå av de omständigheter, som ledsagade viljeförklaringen. Då räckte det inte att den objektivt sett var skönjbar; den måste också ha varit synbar, uppfattbar, för förklaringens mottagare.
Windscheids förutsättningslära utsattes emellertid för kritik, och kom inte att upptas i Bürgerliches Gesetzbuch. Istället anammades den i Norden av bland andra dansken Julius Lassen, som utvecklade en subjektiv förutsättningslära, vilken byggde på Windscheids definition av förutsättningen som viljebegränsning.
Lassen preciserade förutsättningsläran så, att ett löfte var ogiltigt om det för mottagaren varit synbart (”kjendeligt”), att löftesgivaren ville (avge löftet) endast på grund av förutsättningen och att han skulle ha gjort löftet villkorat av förutsättningens riktighet, ifall han blivit föranledd att uttala sig i frågan. Dock kunde det inte antas att löftesgivaren hade tagit ett sådant förbehåll, om dettas framställande skulle ha lett till att avtalet inte hade kommit till stånd. Härigenom blev båda parternas gemensamma hypotetiska vilja, för det fallet att eventualiteten av förutsättningens felaktighet hade tagits upp under avtalsförhandlingarna, avgörande för relevansbedömningen.
Även Lassens variant av den subjektiva förutsättningsläran blev emellertid föremål för kritik. Bland annat gjordes gällande att det inte gick att fastställa vilket handlingsalternativ parterna skulle ha valt, om möjligheten av förutsättningens felaktighet kommit på tal. Någon tillförlitlig utredning kunde ej förebringas om parternas
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 193
hypotetiska viljor. Och där dessa kunde utredas kunde det leda till olämpliga resultat om man tog fasta härpå. Bland annat skulle den starkare parten vid avtalsförhandlingarna regelmässigt gynnas. Hänvisningen till parternas hypotetiska vilja dolde i realiteten den verkliga sanningen; att man sökte träffa den konkreta rättfärdigheten. Detta syfte uppnåddes bättre om förutsättningsfallen normeras utifrån objektiva hänsyn.
Till de ledande bland Lassens kritiker hörde Ernst Møller, med boken ’Forudsætninger’ (1894) och Henry Ussing, med ’Bristende Forudsætninger’ (1918). Dessa utvecklade olika varianter av den objektiva förutsättningsläran, i vilken den hypotetiska partsviljan ersattes med en hänvisning till rättvisa och billighet.
Mest utförlig och systematiskt genomarbetad var Ussings förutsättningslära. Ussing kom fram till att kravet på att förutsättningen skulle ha varit väsentlig, i den meningen att det kunde antas att löftesgivaren inte skulle ha avgivit löftet, om han vetat att förutsättningen var oriktig, borde upprätthållas. I anslutning till väsentlighetsrekvisitet uppställde Ussing ett synbarhetsrekvisit; en väsentlig förutsättning kunde beaktas endast om löftesmottagaren insett eller bort inse att löftet framkallades av förutsättningen. Synbarhetsrekvisitet avsåg såväl förutsättningens förhandenvaro som dess väsentlighet. Men en förutsättning som typiskt sett var för handen vid en viss typ av löften — en typförutsättning — kunde beaktas även om dess förhandenvaro inte varit synbar. Och på motsvarande sätt eftergavs kravet på att förutsättningens väsentlighet skulle ha varit synbar vid typiskt väsentliga förutsättningar.
För den avslutande relevansbedömningen — riskrekvisitet — uppställde Ussing vissa särregler, bland annat för fall av oriktiga uppgifter och ond tro hos löftesmottagaren. Dessutom gjorde han en logiskt grundad indelning av förutsättningarna i grupper, efter karaktären av de omständigheter, varigenom de slog fel. Det skulle föra för långt att här gå närmare in på detta. Emellertid gjorde Ussing även vissa allmänna uttalanden om hur riskavvägningen skulle tillgå, vilka här kortfattat skall refereras. Regler för speciella grupper av förutsättningar borde enligt Ussing utformas på samma sätt som då utfyllande rättsregler uppställdes i andra fall. Fanns kutymer i omsättningen, borde domstolarna i regel följa dessa. Eljest borde de själva uppställa regler, när de menade sig ha tillräcklig överblick över de faktiska förhållandena.
Även utanför de nu berörda områdena borde förutsättningar tilläggas relevans, när det efter en avvägning av de hänsyn som kom i
194 Bert Lehrberg
betraktande befanns överensstämma med rättfärdighetens krav. Även här borde domaren eftersträva en lösning, som var ägnad att bli regel för andra fall av likartad karaktär. De rättshänsyn som borde tillmätas betydelse vid relevansbedömningen kunde inte ens någorlunda uttömmande anges, men Ussing gav vissa hållpunkter för bedömningen.
Förutsättningar borde således inte tilläggas relevans i sådan omfattning att säkerheten i omsättningen äventyrades. Förutsättningar avseende känslor och liknande personliga förhållanden borde frånkännas relevans, eftersom bedömningen av deras betydelse skulle bli alltför osäker. Överhuvud borde domstolarna ta tillbörlig hänsyn till vad rättens teknik krävde.
Speciella förutsättningsregler för ömsesidigt förpliktande avtal borde utformas så, att de tjänade omsättningens krav. Därför borde man oftast välja den lösning som genomsnittligt sett bäst överensstämde med parternas intressen. Gällde förutsättningen en så praktiskt viktig fråga, att två normala parter kunde antas ha tagit den i beaktande vid avtalsslutet, låg det oftast genomsnittligt sett i löftesgivarens eget intresse att förutsättningen inte ansågs relevant. Vem som bar risken för en förutsättnings riktighet kunde nämligen få betydelse för avtalets innehåll i övrigt. Det låg då genomsnittligt sett i båda parternas intressen, att risken bars av den part som vid ett avtalsslut kunde påta sig den mot den lägsta kompensationen. På denna grund fick en förutsättning ofta frånkännas relevans, om löftesgivaren själv bättre än löftesmottagaren kunde bedöma sannolikheten för att förutsättningen var oriktig eller skulle komma att brista, vilket oftast var fallet då den närmast angick hans egna förhållanden. Normalt fick man också frånkänna en förutsättning relevans, om löftesgivaren före löftets avgivande utan orimligt besvär kunnat ta reda på om den var riktig. Löftesgivaren kunde sällan fritas från att stå vid sitt ord, om villfarelsen var oursäktlig.
Då ett avtal ingåtts under en förutsättning av mer sällsynt eller individuell karaktär, kunde domaren beakta vad parterna skulle ha avtalat — om det gick att fastställa. Genomsnittligt sett var parterna de bästa domarna i fråga om sina egna intressen, och det var naturligt att utfylla ett ofullständigt avtal i parternas anda. Domaren måste dock alltid pröva, om inte rättfärdigheten krävde en annan ordning.
Ussings förutsättningslära erhöll åtskilliga anhängare och har än idag stor betydelse för synen på förutsättningsfrågorna, även om de flesta författare numera är kritiska åtminstone till delar av Ussings lära.
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 195
Slutligen skall nämnas att vissa andra författare — däribland Fredrik Vinding Kruse och Anders Vinding Kruse — har försökt att sammanjämka de subjektiva och objektiva förutsättningsteorierna i en enhetlig lära, som tar till vara det bästa i bägge lärorna.
3 Förslag till en teleologisk förutsättningslära
Vid mina undersökningar rörande förutsättningsläran har jag använt en metod som nära anknyter till den av Per Olof Ekelöf utvecklade teleologiska metoden. Enligt Ekelöfs metod skall ett lagstadgandes ändamål läggas till grund för stadgandets tillämpning. Ändamålet fastställs genom ett studium av stadgandets handlingsdirigerande funktion, då det tillämpas på klara fall. Dessa fall är sådana som utan tvekan faller inom stadgandets språkliga betydelseområde och där dettas tillämpning inte rent intuitivt framstår som tveksam. Stadgandet kan här tilllämpas utan vidare enligt sin lydelse.
Åtskilliga fall är emellertid mer eller mindre problematiska. Det kan vara osäkert om ett fall omfattas av lagtextens språkliga lydelse. Det kan också finnas skäl att överväga en analogi eller ett e contrarioslut, fastän ett fall ligger klart utanför ordalydelsen. Slutligen finns fall som språkligt sett klart omfattas av stadgandets lydelse, men för vilka dess tillämpning ter sig så tveksam att man måste överväga ett reduktionsslut. För dessa problematiska fall väljer Ekelöf att fästa avgörande vikt vid lagregelns ändamål före bland annat lagtextens ordalydelse och förarbetsuttalanden.
Ett stadgandes ändamål är enligt Ekelöf att städse bidra till att realisera samma helhetsresultat som när det tillämpas på klara fall. Avgörande för om stadgandet kan tillämpas i ett problematiskt fall är om dess tillämpning bidrar till att realisera samma ändamål som i de klara fallen. Härvid har man dels att försöka fastställa vilken inverkan regelns tillämpning i de klara fallen har på folks beteende, vilket får ske genom ”en mer eller mindre intuitiv induktion” på grundval av allmän livserfarenhet, dels att företa ett värderande ställningstagande till vilka av dessa verkningar som skall tillmätas rättslig betydelse. Man är endast ute efter den effekt, ”vilken utgör ett moment i det helhetsresultat som förverkligas genom en harmonisk samverkan mellan detta stadgande och andra i gällande rätt ingående regler”. Ligger en kompromiss mellan motstridande ändamålssynpunkter till grund för en regel, får man försöka skaffa sig en uppfattning om ändamålens inbördes vikt och på grundval härav bedöma de problematiska fallen.
Förutsättningstvister präglas ofta av att en rad i och för sig behjärtansvärda ändamålssynpunkter kan anföras såväl för som emot en regels tillämpning, medan lagfästa förutsättningsregler på sin höjd innefattar ställningstaganden till några av de mest iögonfallande
196 Bert Lehrberg
bland dessa. För att komma till rätta med dessa problem utan att förlora mig i mycket detaljerade ändamålsresonemang, har jag valt att ”retirera” till en teleologisk metod med starka systematiska inslag. Jag har i stor utsträckning tagit fasta på de ställningstaganden till konflikter mellan centrala ändamålsöverväganden, som kan utläsas ur de existerande rättsregler som ger verklig ledning för en bedömning. Dessa ställningstaganden har lagts till grund för analogier för fall där inga speciella ändamålssynpunkter gjort sig gällande, som kunnat motivera ett annorlunda ställningstagande. Presumtionen har varit att lagstiftarens värdeval ger uttryck för en korrekt avvägning mellan aktuella ändamålssynpunkter, så länge inga särskilda omständigheter föreligger som kan föranleda motsatt ställningstagande. På samma sätt har behandlats rättspraxis och förarbeten som rättskällor.
De ändamålssynpunkter på vilka rättsregler skulle kunna grundas är så många och olikartade att det inte går att framleta dem alla, än mindre att precisera deras inbördes betydelse. Därför har vid behandlingen av riskrekvisitet de ändamålssynpunkter som vid rättsreglernas utformning dragit någorlunda i samma riktning sammanställts i ”knippen”, vilka benämnts ändamålsprinciper; till exempel viljeprincipen, godtrosskyddsprincipen och preventionsprincipen. I tillämpningen är inte dessa ändamålsprinciper så alldeles enhetliga till sin innebörd, fastän de går att sammanfatta i korta generaliserande formuleringar.
Resultatet av mitt efterforskande av de grundläggande värdeval lagstiftare och rättstillämpare gjort på förutsättningslärans område, kan närmast karakteriseras som ett antal i begreppsliga termer uttryckta huvudregler för klara fall. Eftersom även de regler som utgör resultatet av verksamheten uttrycks i begreppsliga termer, kan man kanske fråga sig vad ändamålsprinciperna egentligen skall vara bra för.
Ändamålsskälens betydelse för konstruktionen av nya regler är emellertid särskilt tydlig när utgångsmaterialet är ställningstaganden i rättspraxis. Systematiska översikter över skillnader mellan olika rättsfall — de må vara hur detaljerade som helst — räcker inte ända fram. Man måste också ta ställning till vilka skillnader som har rättslig relevans. Detta val sker ofta mer eller mindre omedvetet, intuitivt. Men i realiteten grundas det på rättsvetenskapsmannens (eller rättstillämparens) yrkeskunskap, hans mer eller mindre medvetna insikter om hur rättssystemet är konstruerat, vilka intressen rättsreglerna behandlar som skyddsvärda och vilka principer för val mellan dessa som sanktioneras i gällande rätt. I sista hand kommer det an på en skönsmässig bedömning, men utrymmet för en sådan är i hög grad begränsat genom den styrning rättsvetenskapsmannens yrkeskunskap utövar.
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 197
I själva verket bör man i större utsträckning än hittills försöka medvetandegöra och öppet uttrycka den rättssystemets dualistiska karaktär som manifesterar sig i det sagda. Rättssystemet är inte bara ett system av i begreppsliga termer uttryckta regler. Bakom denna struktur av regler finns en annan, mindre lättfångad och antagligen också mindre homogen och genomtänkt, struktur av värderingar rörande målsättningar och intressen i samhället. Försök att föra fram denna ändamålsstruktur i ljuset har gjorts främst inom naturrätten, varvid man brukat utgå från vissa postulerade värden på hög abstraktionsnivå — värden som liv, hälsa etc. — men haft svårigheter med att på ett rationellt sätt återföra rättsreglernas konkreta utformning på dessa. Att utgå från de individuella rättsreglernas ställningstaganden torde vara en bättre metod, som ger säkrare och mer detaljerat besked om de enskilda reglernas ändamål.
Min tanke är att en i begreppsliga termer uttryckt systembyggnad på förutsättningslärans område kan ge säkrare besked om innehållet i gällande rätt och större förutsebarhet i rättstillämpningen, om den kompletteras med en motsvarande, i lätthanterliga termer uttryckt, teleologisk systembyggnad. Den teleologiska metodens främsta styrka torde ligga just i denna möjlighet till dualistisk systembyggnad.
Med en teleologisk rättstillämpningsmetod kommer den rättsliga argumentationen att förete en glidande skala från (1) sådana begreppsligt-teleologiska deduktioner som enligt ovan ligger till grund för mina huvudregler över (2) rent teleologiska induktioner av den art Ekelöf i första hand beskrivit till (3) ställningstaganden, vilkas konkreta förankring i rättsreglerna och dessas beteendepåverkan är svag eller obefintlig. Samtliga dessa fall kan diskuteras i termer av teleologisk systemkonsistens. Rymmer inte existerande rättsregler några ställningstaganden till de värdeval ett visst typfall aktualiserar, blir det utrymme för en sådan friare argumentation, där i ändamålshänseende gränsen de lege lata– de lege ferenda blir flytande. Utrymmet för att spekulera i rättsreglernas handlingsdirigerande effekter och att mer självständigt värdera dessa blir då större. Härmed sammanhänger en viss rättsosäkerhet. Men denna beror på att frågorna från början framstår som olösta och sammanhänger inte med metodvalet som sådant. Tvärtom kan man, genom att medvetandegöra och explicit formulera relevanta moment i rättssystemets teleologiska struktur, dels insnäva området där en sådan osäkerhet uppkommer till ett minimum, dels genom en mer eller mindre induktiv påverkan — till stor del förmedlad genom den juridiska skolningen — erhålla en styrning av hur verksamheten tillgår. Dessutom är det för den juridiska doktrinen en viktig uppgift
198 Bert Lehrberg
att utveckla ändamålsskälen för och emot olika lösningar av sådana typfall och dessa skäls eventuella förankring i rättssystemet.
Låt oss emellertid anta att regelbildningen såvitt rör en viss fråga har kommit så långt som (på ett visst stadium av rättsutvecklingen) är möjligt, om man inte skall förlora sig i detaljer, men att frågan om rättsregelns tillämpning ändå är osäker. Det ställningstagande vi då har att göra avser inte klassificeringen av ett typfall. I stället gäller det att dra en gräns på en glidande skala. Hur pass starka skäl till misstanke om att en väsentlig förutsättning var felaktig måste löftesgivaren vid avtalsslutet ha haft, för att det skall beta honom rätten att åberopa förutsättningen på grund av ”ond tro”? Hur pass oaktsam måste löftesmottagaren ha varit, när han efter avtalsslutet orsakat bristandet av löftesgivarens förutsättning, för att hans ”vållande” skall vara skäl till återgång? Beträffande sådana frågor kommer det an på ett rent juridiskt omdöme, en förmåga till skönsmässiga bedömningar i fråga om vilka domaren ofta är rättsvetenskapsmannen överlägsen. I vart fall har rättsvetenskapsmannen inte så mycket annan hjälp att erbjuda på vägen, än en fallöversikt till stöd för domarens skönsmässiga bedömning och ett försök att efterforska och formulera de ändamålsskäl, som i princip bör vara avgörande för bedömningen.
Det sätt att angripa förutsättningsfrågorna som nu utvecklats kom att bli en utgångspunkt för mitt ställningstagande till de formler för att angripa dessa som framkommit i det föregående. Dessa kan få betydelse på två olika plan; dels som övergripande formler för hela verksamheten, dels som skönsregler för de fall för vilka inga fasta regler kan uppställas. Den gamla subjektiva förutsättningsläran fick jag ta avstånd från såsom övegripande norm. Den lösning som parterna skulle ha valt var inte alltid densamma som kommit till uttryck i rättssystemets etablerade regler och principer, vilka primärt borde vara avgörande för relevansreglernas utformning. Dessutom var den lösning som parterna vid avtalsslutet skulle ha valt kanske inte alltid den bästa om man även beaktar parternas läge när återgång yrkades. Detta uteslöt dock inte att den subjektiva förutsättningsläran kunde göra tjänst i individuellt präglade undantagsfall, där det var svårt att finna någon annan norm till ledning för bedömningen.
De objektiva förutsättningsteoriernas hänvisningar till rättvisa och billighet kunde möjligen accepteras som allmän utgångspunkt, men bara i den mån dessa begrepp var så intetsägande att de inte gjorde mycket från eller till. I den mån de innehöll preciseringar och anvisningar om beaktansvärda ändamål — parternas genomsnittliga
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 199
intressen etc. — måste dessa alltid överprövas vad avsåg överensstämmelsen med rättssystemets etablerade ändamålsstruktur.
I första hand borde man försöka utveckla någotsånär preciserade regler, vilka stod i samklang med de rättsregler som fanns. Det metodval som härmed hade träffats innebar inte härutöver något ställningstagande till hur en övergripande formulering av förutsättningsläran kunde se ut. Jag avvisade endast möjligheten att ha en allmän formel som utgångspunkt vid försöket att precisera förutsättningslärans grundsatser. Innehållet i dessa grundsatser blev avhängigt av de ställningstaganden som manifesterade sig i de vid varje särskilt tillfälle föreliggande rättskällorna i form av i första hand lagstiftning och rättspraxis.
4 Något om förutsättningsbegreppet
En förutsättning kan sägas ha slagit fel, så snart en för löftesgivaren okänd eller oförutsedd omständighet, av betydelse för hans förmåner eller bördor av avtalet, visat sig ha förelegat eller inträffat. En förutsättning definieras traditionellt som ett ”antagande”. Men antagandet är inte alltid medvetet. Ofta rör det sig om ett omedvetet, och i den meningen fiktivt, antagande, som går ut på att just den ifrågavarande okända eller oförutsedda (och för löftesgivaren oförmånliga) omständigheten inte föreligger eller skall inträffa.
Förutsättningsbegreppet är en juridiskt ändamålsenlig begreppskonstruktion, som används för att beteckna det sakernas tillstånd som skulle ha förelegat, ifall den okända eller oförutsedda omständigheten inte hade varit för handen eller inträffat. Därigenom utgör den en vid den juridiska prövningen användbar motpol till det för löftesgivaren mindre förmånliga läge, som faktiskt inträtt. Och i denna sin funktion möjliggör förutsättningsbegreppet att man abstraherar från den, i grunden juridiskt betydelselösa, skillnaden mellan fall där verkligheten avviker från löftesgivarens medvetna antaganden och fall där det eljest förelegat eller inträffat en för löftesgivaren oförmånlig omständighet. De från rättslig synpunkt betydelsefulla frågorna är i huvudsak desamma för dessa båda fall; och med hjälp av förutsättningsbegreppet kan de behandlas enhetligt i ett sammanhang.
En felaktig förutsättning kan avse förhållanden i nutid, framtid eller förfluten tid. Förutsättningen kallas oriktig, då en okänd omständighet förelegat redan när löftet avgavs, och bristande då en oförutsedd omständighet inträffat först därefter. En medveten förutsättning föreligger om — genom okända eller oförutsedda omständigheter — ett för löftesgivaren medvetet antagande visat sig vara felaktigt. Där inget sådant medvetet antagande förelegat talar
200 Bert Lehrberg
man om omedvetna förutsättningar. Typförutsättningar är förutsättningar som normalt är för handen vid en viss typ av löften. Övriga förutsättningar kallas individuella.
I förutsättningsbegreppet ligger, att löftesgivaren inte varit riktigt informerad. Han måste ha svävat i villfarelse eller okunnighet om förutsättningens felaktighet — dvs. om att den för honom oförmånliga omständigheten förelåg eller skulle inträffa. Hade arrendatorn i NJA 1981 s. 269 vetat om att markplaneringen skulle ändras, hade han inte kunnat åberopa ändringen som felaktig förutsättning. Däremot kan löftesgivaren sägas ha handlat under en felaktig förutsättning även om han uppmärksammat möjligheten att förutsättningen skulle kunna slå fel.
5 Något om förutsättningslärans tillämpningsområde
Förutsättningsläran kan i princip tillämpas endast på frågor som inte erhållit sin slutliga lösning på annat sätt, dvs. som inte är reglerade genom villkor i avtalet eller genom någon annan rättsregel, som så att säga ”går före” förutsättningsläran och utesluter dess användning.
Först kan härvid uppmärksammas den teoretiskt betydelsefulla skillnad som föreligger mellan felaktiga förutsättningar och förklaringsmisstag, som regleras i 32 § första stycket avtalslagen. Om förklaringsmisstag talar man, när löftesgivarens löfte till följd av misstag erhållit ett annat innehåll än han åsyftat. Avgörande för gränsdragningen mellan oriktiga förutsättningar och förklaringsmisstag är om villfarelsen avser löftets innehåll. Avser misstaget annat än löftesinnehållet, blir förutsättningsregler att tillämpa. Löftets innehåll fastställs genom tolkning, varvid man dock bortser från hur löftesgivaren felaktigt uppfattat löftet och från vad löftesmottagaren insett eller bort inse härom. Detta är en konsekvens av att dessa rättsfakta skall beaktas först vid tillämpningen av 32 § första stycket.
Gränsdragningen mellan förutsättningar och avtalsvillkor sammanfaller med gränsen tolkning–utfyllning. Tolkning är den verksamhet, varigenom en rättshandlings betydelse fastställs; utfyllning tillgrips för att utfylla luckor i en rättshandling (till exempel ett avtal). Vid tolkningen av ett avtal är rättsfakta lydelsen av avtalet samt parternas vid avtalsslutet föreliggande föreställning om vad avtalet innebär. I den mån dessa rättsfakta pekar i skilda riktningar får man falla tillbaka på prioritetsregler. Utfyllning är den rättsliga prövningen av vilket innehåll avtalet bör tilläggas på punkter där de vid tolkningen avgörande rättsfakta ej ger besked.
Traditionellt har förutsättningen uppfattats som ett (psykologiskt) förstadium till ett avtalsvillkor. Ett avtalsvillkor föreligger endast om
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 201
löftesgivaren vid avtalsslutet uppfattat löftet som villkorat av förutsättningens riktighet, och löftesmottagaren (åtminstone) måst inse detta. På motsvarande sätt som vid förklaringsmisstag är det alltså i princip avgörande om löftesgivaren haft en föreställning om avtalsinnehållet eller bara en föreställning om något som legat utanför avtalet. Speciella förutsättningsregler är mer eller mindre etablerade och preciserade regler i lagstiftning eller rättspraxis, för fall av felaktiga förutsättningar, framför allt så kallade kontraktsbrottsfall. Förutsättningsläran är i princip obehövlig i den mån relevans följer av sådana regler. Men den kan få betydelse för hur dessa skall tolkas på oklara punkter, och den kan tänkas komplettera dem där deras rekvisit ej är helt uppfyllda. I synnerhet kan förutsättningsläran fungera som ett komplement till avtalslagens ogiltighetsregler. Dessa torde nämligen både inbördes och i relation till förutsättningsläran som ogiltighetsregel vara kumulativt tillämpliga; dvs. förutsättningsläran kan användas även inom ogiltighetsreglernas tillämpningsområden.
När det gäller obligationsrättens speciella förutsättningsregler (bland annat reglerna om kontraktsbrott), är huvudregeln den motsatta; förutsättningsläran får inte inkräkta på dessas tillämpningsområden. Men en sådan princip är svår att upprätthålla i praktiken. Avviker lagtexten från vad som följer av förutsättningslärans konstruktiva sammanfattning av rättssystemets regler och principer, föreligger i regel ett problematiskt fall, där man har att företa en avvägning mellan de ändamålsskäl som talar för respektive emot ett avsteg från lagtextens ordalag. Förutsättningsläran är då inte annat än ett hjälpmedel vid vanlig teleologisk rättstillämpning. Rättssäkerhetsintresset och intresset av enkla och klara regler torde dock ofta — men inte alltid — motivera att lagtexten tolkas efter lydelsen.
Förhållandet mellan 36 § avtalslagen och förutsättningsläran torde kunna sammanfattas enligt följande. Förutsättningsläran bör i första hand användas vid felaktiga förutsättningar. För flertalet sådana fall ger förutsättningsläran mer utförliga och preciserade bedömningsgrunder. Men är förutsättningen inte relevant, eller är relevansfrågan svår att bedöma, bör generalklausulen i 36 § kunna tillgripas, ifall oskälighetsnormen ger besked om att ett avtalsvillkor är oskäligt även bortsett från förutsättningen.
Här är det fråga om två i princip artskilda bedömningsnormer, även om gränsfall existerar. Vid en bedömning enligt förutsättningsläran har man det medvetet eller omedvetet förutsatta läget som jämförelsenorm för en bedömning av om förutsättningen är relevant. Vid en bedömning enligt 36 § avtalslagen jämför man i stället
202 Bert Lehrberg
avtalsvillkoret eller dess konsekvenser med en annorlunda, mer objektivt präglad norm för vilka avtalsvillkor som kan godtas i olika situationer, vilken i princip är oberoende av vad parterna förutsatt.
6 Väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten
Förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit innebär ett krav på att förutsättningen skall ha varit av sådan betydelse, att det kan antas att löftesgivaren inte skulle ha avgivit löftet på samma villkor, om han känt till eller förutsett de omständigheter, genom vilkas uppdagande eller inträffande förutsättningen skulle komma att slå fel. I princip är det avgörande hur det kan antas att den individuelle löftesgivaren skulle ha handlat; men kan ej annat utredas presumeras han ha handlat på samma sätt som en vanlig förnuftig person skulle ha gjort i samma situation.
Där löftesgivaren vid avtalsslutet på ett naturligt sätt hade kunnat kompensera sig för förutsättningens felaktighet genom justering av vederlaget, medger förutsättningsreglerna ofta motsvarande justering av vederlaget som påföljd (till exempel prisavdrag vid köp eller nedsättning av försäkringsersättning vid försäkringsavtal). Det skulle då föra för långt att medge återgång så snart en sådan justering skulle ha skett. Motsvarande nivå på väsentlighetsrekvisitet för återgång, som gäller för andra fall, uppnår man genom att kräva att löftesgivaren inte skulle ha ingått avtal — på samma villkor i övrigt — ens om han vid avtalsslutet hade kompenserats för förutsättningens felaktighet genom justering av vederlaget (till exempel prisnedsättning i relation till godsets mindre värde).
Väsentlighetsrekvisitet i dess ordinära formulering — krav på att löftet ej skulle ha avgivits på samma villkor — upprätthålls som rekvisit för den mindre ingripande rättsföljden. (Enligt denna regel kan prisavdrag ej erhållas för ett fel som är så obetydligt, att det kan antas att köparen skulle ha köpt godset för samma pris om han känt till felet.) Väsentlighetsrekvisitet upprätthålls i rättspraxis på det oreglerade området. Och i lagstiftningen har det sina motsvarigheter i det krav på kausalitet mellan ogiltighetsgrund och löfte som antas gälla enligt avtalslagens ogiltighetsregler, liksom i motsvarande krav på orsakssamband i generellt formulerade utfyllande lagregler, bland annat om verkan av oriktiga eller underlåtna uppgifter (till exempel säljarens uppgifter om godset vid köp) och om ändrade förhållanden.
Mer osäkert är om kontraktsbrottslärans väsentlighetskrav överensstämmer med förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit. En sådan tolkning är dock väl förenlig med väsentlighetskravets i förarbetena
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 203
till 21 § köplagen angivna ändamål; att hindra att ett dröjsmål åberopas som förevändning, när köparen i realiteten inte vill undgå bundenhet på grund av dröjsmålet, utan av andra skäl. Någon avgörande invändning har enligt min bedömning inte framställts emot att tolka kontraktsbrottslärans väsentlighetskrav i överensstämmelse med förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit.
Tillsammantaget finns starkt stöd för det traditionella väsentlighetsrekvisitet i rättspraxis och lagstiftning. Något övertygande argument för att överge rekvisitet på det oreglerade området har inte framkommit. Synbarhetsrekvisitet innefattar traditionellt ett krav på att löftesmottagaren skall ha insett eller bort inse såväl förutsättningens förhandenvaro som dess väsentlighet för löftesgivaren. Vid typförutsättningar efterges dock kravet på att förutsättningens förhandenvaro skall ha varit synbar. Och vid typiskt väsentliga förutsättningar efterges synbarhetskravet avseende väsentligheten. Detta sätt att uttrycka synbarhetsrekvisitet är onödigt komplicerat. Rekvisitet kan enklare och klarare uttryckas i en generell formel: En förutsättning är inte relevant, om löftesmottagaren haft fog för att anta att kännedom om sådana omständigheter som de, genom vilka förutsättningen slagit fel, ej skulle ha avhållit löftesgivaren från att avge löftet på samma villkor. Löftesmottagaren har anledning anta att löftesgivarens preferenser ligger inom ramen för det normala vid den ifrågavarande avtalstypen, om han inte inser eller bör inse att en avvikelse föreligger.
7 Några metodologiska verktyg vid analysen av riskrekvisitet
För en närmare analys av förutsättningslärans riskrekvisit synes det ändamålsenligt att introducera vissa metodologiska verktyg. Först och främst kan de ändamålsskäl, som blir att beakta, för korthetens och klarhetens skull systematiseras under följande sju ändamålsprinciper. (1) Under beteckningen tillitsprincipen sammanfattas samtliga ändamålsskäl som i olika situationer kan grundas på hänsyn till löftesmottagarens intresse av att kunna lita på att löftet är förpliktande.
Löftesmottagarens tillit till löftet är normalt i hög grad skyddsvärd. Alltför frekventa undantag till nackdel för godtroende löftesmottagare kunde undergräva tilltron till avtalet som ett tillförlitligt instrument för samhällelig samfärdsel. Men styrkan av intresset att skydda denna tillit är beroende av att den verkligen varit befogad. Visste löftesmottagaren, eller hade han anledning misstänka, att löftesgivaren utgick från en väsentlig förutsättning som var felaktig, är han i regel inte lika skyddsvärd som eljest. Han har ju i så fall medvetet tagit en
204 Bert Lehrberg
risk, vilken han kunnat undvika, till exempel genom att upplysa löftesgivaren om sanningen eller att avstå från avtalet. (2) Med godtrosskyddsprincipen harmonierar sådana rättsregler, som fäster vikt vid att löftesgivaren skall ha varit i god tro om att han avgav löftet under felaktiga förutsättningar. Detta kan yttra sig däri att löftesgivaren ej kan åberopa förutsättningen, ifall han på grund av särskilda omständigheters förhandenvaro ”insett eller bort inse” etc. att förutsättningen var felaktig. Men samma typ av hänsyn ligger bakom rättsregler som tillägger en förutsättning relevans på den grunden att löftesgivaren haft stöd för sin förutsättning i särskilda fakta, till exempel en upplysning från löftesmottagaren. (3) Vederlagsprincipen är den princip i gällande rätt som säger att förutsättningar är särskilt skyddsvärda när de har avseende på det vederlag löftesgivaren förväntar sig av avtalet.
En översikt av speciella förutsättningsregler visar, att relevant är i första hand löftesgivarens förutsättning att han skall komma i åtnjutande av vederlaget och få avsedd nytta av det. I synnerhet gäller detta vid sådana kvalificerade vederlagsförutsättningar som går ut på att löftesmottagarens löfte är bindande för denne, så att han är pliktig att prestera vederlaget (se till exempel FB 9:6), att löftesmottagaren presterar utfäst vederlag och att vederlaget inte är behäftat med fel eller brist (så kallade kontraktsbrottsfall; fel, dröjsmål etc.).
Det sagda gäller i viss mån även beträffande sådana ordinära vederlagsförutsättningar som slår fel genom att vederlaget, av skäl som inte sammanhänger med löftesmottagarens uppfyllelse etc., inte kommer löftesgivaren till godo eller blir till avsedd nytta för honom. Flertalet fall där felaktiga förutsättningar tillagts relevans utan stöd i lag är av denna karaktär. Som exempel kan nämnas grundsatserna om condictio indebiti.
Åtskilliga skäl kan tänkas till att vederlagsförutsättningarna bedöms som särskilt beaktansvärda. Bland annat kan regler med sådant innehåll antas gynna tilltron till avtalets effektivitet och ge incitament till riktig uppfyllelse. (4) Med billighetsprincipen åsyftar jag att fånga in sådana fall, där vikten av de värden som står på spel för parterna i en förutsättningstvist kan påverka bedömningen enligt riskrekvisitet. Detta oavsett om det är löftesgivaren som lättare kan uppnå ogiltighet i ett visst typfall, därför att enligt i samhället förhärskande värderingar särskilt skyddsvärda intressen står på spel, eller om relevansreglerna för ett visst typfall är särskilt stränga därför att löftesmottagarens särskilt skyddsvärda intressen är knutna till avtalet (det gäller t. ex. hans rätt till arbete eller bostad).
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 205
Billighetsprincip har kommit till uttryck i lagtext åtminstone i 31 § avtalslagen, som för ogiltighet på grund av ocker kräver att ett ”uppenbart missförhållande” råder mellan prestationerna på ömse sidor i avtalet. Annars har den svenska rätten traditionellt varit anmärkningsvärt restriktiv mot att låta själva ekvivalensstörningen vara ett argument för återgång. Denna restriktivitet har emellertid lett till en reaktion i form av generalklausulen i 36 § avtalslagen. Paragrafen hänvisar till en allmän och opreciserad skälighetsnorm, som bland annat möjliggör hänsynstagande till ekvivalensstörningar eller överhuvudtaget till att en avtalspart råkat oskäligt illa ut genom avtalet.
(5) Termen vinstprincipen används här som en kort samlingsbeteckning för de ändamålsskäl som gör sig gällande när rättsreglerna fäster avseende vid att löftesmottagaren genom förutsättningens felaktighet gjort en vinst på löftesgivarens bekostnad. Vinstprincipen framstår som grundad på tanken att löftesmottagaren inte är lika skyddsvärd som eljest, ifall han inte gör någon förlust om förutsättningen tilläggs relevans utan endast går miste om en vinst han gjort på löftesgivarens bekostnad. (6) Preventionsprincipen får beteckna det allmänna intresset av att prevenera mot att avtal ingås under inflytande av felaktiga förutsättningar och mot att förutsättningar brister sedan avtal slutits, till exempel genom att lägga risken på den part som vårdslöst orsakat att avtal ingåtts på detta sätt eller vållat att förutsättningen efter avtalsslutet slagit fel.
Ett andra betydelsefullt verktyg vid analysen av riskrekvisitet är en typindelning av förutsättningsfallen i tolv olika typer enligt följande. (1) Förutsättningar avseende löftesmottagarens avtalsbundenhet. (En sådan förutsättning har slagit fel om löftesmottagaren till exempel på grund av omyndighet ej är bunden av avtalet.) (2) Förutsättningar avseende löftesmottagarens fullgörelse. (Vederlaget presteras ej som förutsatt, dvs. det uteblir helt eller delvis av skäl som är att hänföra till löftesmottagarens bristande fullgörelse.) (3) Förutsättningar avseende andra betingelser för erhållande av vederlaget. (Vederlaget uteblir av andra skäl än sådana som är att hänföra till löftesmottagarens fullgörelse.) (4) Förutsättningar avseende vederlagets kvalitet eller kvantitet. (Vederlaget är behäftat med fel eller brist.) (5) Förutsättningar avseende andra till vederlaget knutna syften. (Vederlaget blir, i något annat fall än de som ovan angivits, ej till avsedd nytta.)
206 Bert Lehrberg
(6) Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget. (7) Förutsättningen att åtagandet inte är eller blir oväntat betungande. (8) Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir omöjlig eller försvårad. (9) Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir farlig. (10) Förutsättningen att den egna prestationen inte är eller blir oväntat värdefull. (11) Förutsättningen att de egna tillgångarna är oförminskade. (12) Förutsättningar avseende individuella (icke-ekonomiska) syften.
En sådan ingående typindelning är nödvändig vid en i princip heltäckande undersökning på förutsättningslärans område. De distinktioner som är viktigast att komma ihåg går dock mellan följande kategorier: (a) kvalificerade vederlagsförutsättningar, som avser löftesmottagarens avtalsbundenhet, dennes fullgörelse samt vederlagets kvalitet eller kvantitet (typerna (1), (2) och (4)); (b) ordinära vederlagsförutsättningar, som avser löftesgivarens erhållande och nytta av vederlaget (utöver vad detta beror av löftesmottagarens fullgörelse) (typerna (3) och (5)) samt (c) övriga förutsättningar, vilka hänför sig antingen till andra förväntade förmåner av avtalet än sådana som sammanhänger med vederlaget eller till de med avtalet förknippade bördorna (typerna (6)– (12)).
8 Det grundläggande godtroskravet
På förutsättningslärans område kan formulerades en i det närmaste generell grundsats, av innebörd att en förutsättning kan åberopas endast om löftesgivaren varit i god tro om förutsättningens felaktighet.
Principen att löftesgivarens vetskap om ”förutsättningens” felaktighet prekluderar förutsättningspåföljder gäller för det alldeles övervägande antalet förutsättningsfall. Dessutom är huvudregeln, att löftesgivaren inte kan åberopa en förutsättning, som han bort inse var felaktig. Godtroskravets nivå varierar dock avsevärt mellan olika typer av förutsättningar.
Vid förutsättningar rörande löftesmottagarens fullgörelse (dröjsmål etc.) är tendensen i lagstiftningen att ond tro inte beaktas. Detta är naturligt för de fall då den onda tron har direkt avseende på löftesmottagarens åtgöranden för uppfyllelsen. Emellertid kan nog ett godtroskrav behövas även här, för fall där prestationen uteblivit av
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 207
annat skäl än löftesmottagarens underlåtenhet att prestera. Löftesgivaren kan vid avtalsslutet ha känt till eller bort känna till en omständighet, som skulle komma att omöjliggöra eller avsevärt försvåra löftesmottagarens fullgörelse, fastän löftesmottagaren själv varit i god tro. Åtminstone i mer kvalificerade situationer bör löftesgivarens bundenhet bestå. I synnerhet finns skäl att begränsa undantaget från godtroskravet till fall av underlåtenhet att prestera, om man ser till det oreglerade området, där man är obunden av lagstiftningens formella gränsdragning. Undersökningsplikt föreligger främst med avseende på vederlaget, i den mån detta är tillgängligt för undersökning, vilket särskilt gäller vederlagets fysiska beskaffenhet (köparens undersökningsplikt vid faktiskt fel). När det gäller omständigheter som löftesmottagaren regelmässigt känner till (till exempel intecknings- och lånebelastningen på en fastighet) är det särskilt motiverat att lägga risken för att fakta ej utretts på denne. Krävs däremot mer omfattande eller ansträngande aktiviteter, är det naturligt att bördan av undersökning läggs på löftesgivaren, som har starkast incitament att skaffa sig visshet i frågan. När det gäller andra förhållanden än vederlaget och dess beskaffenhet, kan en undersökningsplikt möjligen i vissa fall vara motiverad i fråga om förhållanden som löftesgivaren inser eller bör inse är av betydelse och som är någorlunda lätt tillgängliga för undersökning. Löftesgivaren har vidare att vara särskilt uppmärksam på sådant som sammanhänger med hans egen fullgörelse.
9 Utfästelse
Förutsättningar som går ut på att löftesmottagaren fullgör vad han utfäst och att garanterade fakta föreligger eller inträder är regelmässigt relevanta. Utfästelser och garantier förekommer främst vid kvalificerade vederlagsförutsättningar, vilka sammanhänger med löftesmottagarens prestation, och vid andra förutsättningar som avser förhållanden som löftesmottagaren bättre än löftesgivaren kan överblicka och bedöma; men torde få betydelse även eljest, i den mån ej till exempel löftesgivarens onda tro betar dem deras verkan.
Till exempel kan nämnas bilsäljarens utfästelse att leverera bilen den 3 maj (som är relevant enligt reglerna om dröjsmål) och säljarens garanti att bilens motor håller 120 hästkrafter (relevant enligt felreglerna).
10 Enuntiationer
Enuntiationer — uttryckliga uppgifter och enuntiativt uppträdande — gör en förutsättning relevant dels om de gör förutsättningen befogad,
208 Bert Lehrberg
dels om löftesmottagaren handlat vårdslöst eller klandervärt i förhållande till löftesgivaren när han lämnade uppgifterna.
En förutsättning som har stöd i en enuntiation är befogad, om enuntiationen varit ägnad att inge löftesgivaren en berättigad tillit. Den måste i regel vara någorlunda bestämd och preciserad samt avse fakta, vilka är att hänföra till löftesmottagaren själv, eller förhållanden som denne haft särskild erfarenhetsgrundad kännedom om eller speciella kunskapsmässiga förutsättningar att bedöma. Avgörande torde härvid vara att löftesgivaren haft anledning uppfatta situationen så, att han kunde förlita sig på löftesmottagarens bättre kunskap. Detta får betydelse till exempel när löftesmottagaren uppger — eller eljest inger löftesgivaren föreställningen — att han skaffat säkert besked om uppgiftens riktighet.
Vid kvalificerade vederlagsförutsättningar som avser vederlagets kvalitet eller kvantitet, torde presumtionen vara att löftesmottagaren inte skulle ha lämnat en uppgift, om han inte hade vetat hur det förhöll sig. Löftesgivaren kan då anses ha haft fog för att lita på uppgiften, utan att han behövt fundera närmare över vilka insikter löftesmottagaren kunde antas ha; såvida han inte insåg eller borde ha insett att löftesmottagarens uppgift var felaktig (varvid det grundläggande godtroskrav som utvecklades under (8) ofta torde leda till att förutsättningen inte anses relevant). Det centrala typfallet är säljarens ansvar för uppgifter om köpeobjektets egenskaper.
Vid övriga förutsättningar — även kvalificerade vederlagsförutsättningar — torde dock krävas att uppgifterna avser frågor, vilka löftesgivaren har fog för att lita på att löftesmottagaren vet besked om. En något mer liberal bedömning kan det dock tänkas bli i vissa fall; såsom när näringsidkare lämnat konsumenter uppgifter vid avtalsslut.
Har löftesmottagaren före avtalsslutet rättat en oriktig uppgift eller förklarat sig inte vilja ansvara för att uppgiften är korrekt, bör förutsättningen i regel inte anses relevant.
Relevans på grund av ond tro kan föreligga om löftesmottagaren bort inse att uppgiften var felaktig eller dåligt underbyggd eller i vart fall ingav löftesgivaren en överdriven uppfattning om hur pass säker den var. Det torde också räcka, att löftesmottagaren insåg eller borde inse att uppgiften faktiskt vilseledde löftesgivaren. Kravet på aktsamhet torde ställas högre än när löftesmottagaren bara underlåtit att upplysa om sådant som han bort känna till (jämför under (12)). Härvid torde gälla, att ju mer ägnad att inge tillit en uppgift är i den situation där den lämnas, desto större aktsamhet är påkallad. Dessutom torde löftesmottagaren ha en plikt att i rimlig omfattning
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 209
rätta eller komplettera uppgifter, som i efterhand visat sig oriktiga eller ofullständiga.
Jag har argumenterat emot ett krav på att uppgiften — och inte bara förutsättningen — skall ha framkallat löftet (eller inverkat på avtalet). Ett sådant krav behövs knappast vid sidan av väsentlighetsrekvisitet. Även lagregler som innehåller ett sådant krav bör tillämpas som om kausalitetskravet endast innebar att löftesgivaren inte skulle ha ingått avtal på samma villkor ifall han varit riktigt informerad.
11 Övriga befogade förutsättningar
Uttrycket att en förutsättning varit befogad omfattar med min terminologi dels fall, där löftesgivaren har haft stöd för sin förutsättning i särskilda fakta (individuella relevansgrunder) eller däruti att den överensstämt med eller legat inom ramen för det normala (allmänna relevansgrunder), dels fall av gemensamma förutsättningar. Härvid torde kunna uppställas en i princip generell regel, att en förutsättning är relevant om den har stöd i en enuntiativ relevansgrund. Härmed avses en för löftesmottagaren synbar omständighet, som visar på löftesgivarens förutsättning på sådant sätt, att den sistnämnde måste anses ha fog för att lita på att löftesmottagaren säger ifrån om inte allt är som det skall. Detta gäller vid förutsättningar som avser konkreta och distinkta fakta, i fråga om vilka löftesmottagaren har sådana överlägsna kunskaper eller insikter, att löftesgivaren är hänvisad till att lita på hans omdöme. Denna extension av regeln om verkan av enuntiationer torde kunna appliceras även vid gemensamma förutsättningar.
Antag att en bilköpare vid provkörningen före köpet konstaterade att ”Bilen har visst gått 6 000 mil” och att säljaren, som satt på passagerarsätet bredvid, teg stilla. Situationen skulle då kunna vara sådan, att köparen — enligt vad säljaren åtminstone bort inse — hade fog för att lita på att säljaren visste besked (säljaren hade kanske sagt sig vara bilens ende ägare) och skulle ha sagt ifrån ifall vägmätarställningen inte stämde, till exempel därför att mätaren ”gått runt” och bilen i själva verket gått 16 000 mil.
I övrigt torde speciella regler gälla för kvalificerade vederlagsförutsättningar. För förutsättningen att löftesmottagaren är bunden av sin utfästelse, är regeln att löftesgivaren — oavsett ond tro — kan frånträda avtalet, ifall löftesmottagaren gör ogiltigheten eller overksamheten gällande. Löftesgivaren torde även självständigt kunna göra gällande en för honom vid avtalsslutet okänd grund för ogiltighet eller overksamhet av löftesmottagarens löfte, för att själv frånträda avtalet, så länge detta inte ratihaberats eller eljest godkänts eller fullgjorts på sådant sätt att det blivit bindande även för löftesmottagaren.
210 Bert Lehrberg
Exempel härpå ger reglerna i FB 9:6 och aktiebolagslagen 2:13 sista stycket, beträffande rätten för den som ingått avtal med omyndig person respektive oregistrerat aktiebolag (vilka ej blir bundna av avtal) att frånträda avtalet.
Förutsättningar rörande löftesmottagarens uppfyllelse torde vara relevanta om de har stöd i en relevansgrund eller är gemensamma. För det fallet att löftesmottagarens utfästelse inte ger besked, såvitt avser tiden för prestation, brukar utfyllande rättsregler hänvisa till vad som ”må anses avtalat” eller ”följer av handelsbruk eller annan sedvänja” etc. Samtliga de relevansgrunder, som här kan bli aktuella, torde låta sig återföras på en regel av innebörd, att en förutsättning är relevant om den på en för löftesmottagaren synbar grund är befogad. Regeln torde inte kunna tillämpas i fall, där löftesgivaren själv haft lika goda eller bättre möjligheter än löftesmottagaren att bedöma betingelserna för fullgörelse i rätt tid, och därför inte haft anledning att lita på löftesmottagarens bättre omdöme. Och enligt härskande uppfattning skall det till särskilt starka skäl för relevans, när förutsättningen avser löftesmottagarens kreditvärdighet.
För förutsättningar rörande vederlagets kvalitet eller kvantitet har, i anslutning till köprättens regler om konkreta och abstrakta fel, antagits att en individuell relevansgrund måste ha enuntiativ betydelse, medan det räcker att en allmän relevansgrund ger stöd åt förutsättningen. Sistnämnda regel torde bygga på en presumtion, att löftesmottagaren gör en vinst på löftesgivarens bekostnad genom att han blir av med sin prestation mot ett vederlag som bestämts utifrån dess värde utan felet eller bristen.
En ordinär vederlagsförutsättning torde vara relevant, om den har stöd i en relevansgrund eller är gemensam, samt löftesmottagaren gjort en vinst på löftesgivarens bekostnad. Några exempel skall anföras för att belysa detta.
Antag att ett aktiebolag har placerat sina tillgångar i aktier, varefter aktiekurserna gått ned. En styrelseledamot har medgivit att hans tantiem får innestå hos bolaget ”tills lämpligare förhållanden på aktiemarknaden inträtt”. Innan aktiekurserna hunnit vända uppåt träder aktiebolaget emellertid i likvidation. Styrelseledamoten bör då kunna kräva betalt trots sitt medgivande. Det var en gemensam förutsättning att aktiebolaget inte skulle träda i likvidation innan aktiekurserna gått upp. Genom att förutsättningen slog fel hade aktiebolaget gjort en vinst på styrelseledamotens bekostnad, ifall denne inte ägde få betalt. (Jämför NJA 1923 s. 191.) Antag vidare att vid en bodelning hälftendelning skett av makarnas egendom, men att det därefter visat sig att man räknat med en skuld — för vilken hustrun vid bodelningen mot viss kompensation övertagit betalningsansvaret — vilken i själva verket var betald. Båda parterna har här förutsatt att skulder och tillgångar tagits upp korrekt. Genom förutsättningens
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 211
felaktighet gjorde hustrun en vinst på mannens bekostnad. Bodelningsavtalet torde här kunna jämkas så att mannen kompenseras för felaktigheten. (Jämför SvJT 1967 rf s. 63.) Regeln torde kunna tillämpas även vid kvalificerade vederlagsförutsättningar, i den mån det undantagsvis kan finnas utrymme för den vid sidan av de särskilda regler som ovan utvecklats för dessa förutsättningar.
Domstolarna torde också som huvudregel, då ej särskilda ändamålsskäl talar häremot, kunna erkänna andra förutsättningar än vederlagsförutsättningar som relevanta, då de tre rekvisiten stöd i relevansgrund etc., vinst och betydande skada är uppfyllda (att tala om förfelat avtalssyfte blir här knappast aktuellt).
12 Löftesmottagarens onda tro
Ogiltighet i anledning av löftesmottagarens onda tro om förutsättningens felaktighet inträder ofta enligt 30, 31 eller 33 § avtalslagen. 33 § uppställer härvid ett principiellt krav på vetskap. Förklaringsmisstag är däremot relevant enligt 32 § första stycket avtalslagen redan om misstaget bort inses. Och även enligt förutsättningsläran torde gälla, att en förutsättning är relevant om godtroskravet är uppfyllt (se under (8)) samt löftesmottagaren, utifrån den information som fanns till hands då han mottog löftet, med normal uppmärksamhet och aktsamhet bort inse att förutsättningen var felaktig eller att det fanns en beaktansvärd risk härför. Härvid torde i princip krävas inte bara att löftesmottagaren känt till misstaget eller culpöst underlåtit att uppdaga detta.
Härutöver torde sannolikt kunna uppställas en särskild regel att 33 § avtalslagen är analogt tillämplig för sådana kvalificerade fall, där löftesmottagaren vårdslöst underlåtit att upplysa om en av honom känd omständighet. Detta innebär att det grundläggande godtroskravet (jämför under (8)) i princip uppges för dessa fall.
Förhållandena måste emellertid ha varit sådana, att underlåtenheten att upplysa i sig framstår (eller om löftesmottagaren haft vetskap om misstaget skulle ha framstått) som culpös. Från de nu utvecklade reglerna torde därför göras undantag för underlåten information om löftesmottagarens egna bevekelsegrunder; för utnyttjande av överlägsen affärsskicklighet, främst i rent affärsmässiga relationer och vid spekulationsavtal; för vissa typer av rättshandlingar där upplysningsplikten är inskränkt, såsom betalning och massavtal, samt för fall där underlåten upplysning kan försvaras av speciella skäl — vilka främst är av personlig natur — såsom att ett påpekande av misstaget förmodligen skulle tas illa upp.
212 Bert Lehrberg
13 Löftesmottagarens orsakande av förutsättningens bristande
Löftesmottagarens orsakande av förutsättningens bristande kan få betydelse för fall, där förutsättningen är relevant enligt de regler som utvecklades under (8)–(11). Dels är en förutsättning, vars förverkligande beror av löftesmottagarens fullgörelse, enligt vad som sades under (8), relevant oavsett löftesgivarens onda tro. Dels är sådana relevansgrunder som bestämmer vad löftesgivaren har fog förutsätta ofta föga upplysande, när förutsättningen avser löftesmottagarens handlande efter avtalsslutet. Då blir det snarare fråga om en prövning av försvarligheten av löftesmottagarens handlande. Dels kan efterföljande omständigheter ibland tänkas göra löftesmottagarens handlande — i strid med vad löftesgivaren vid avtalsslutet med visst fog förutsatt — försvarligt, så att förutsättningen inte anses relevant när den slår fel.
Orsakanderegeln är också såtillvida en regel om befogade förutsättningar, att löftesmottagaren efter avtalsslutet kan ha en plikt att respektera löftesgivarens förutsättningar i första hand när dessa är befogade. Och då är de oftast relevanta redan enligt de regler som utvecklades under (9)–(11). Trots detta torde emellertid orsakanderegeln kunna formuleras som en regel att en förutsättning är relevant om löftesmottagaren culpöst, på sätt som framstår som klandervärt i relation till löftesgivaren, orsakat dess bristande. Även om ett i denna mening culpöst handlande i regel är ett handlande i strid med löftesgivarens befogade förutsättning, kan orsakanderegeln — förutom att den kan ge säkrare besked, när det är osäkert vad löftesgivaren mer konkret haft fog förutsätta — även få självständig betydelse. Detta gäller dels när förutsättningen har stöd i en relevansgrund, men inte är relevant enligt de regler som utvecklades under (11) (till exempel för att någon vinst ej uppkommit), dels när, undantagsvis, löftesmottagarens handlande bedöms som culpöst på en grund, som inte sammanhänger med vad löftesgivaren haft fog förutsätta. Stöd för en sådan självständig orsakanderegel finns främst för vederlagsförutsättningarnas del, men regeln torde kunna tillämpas även vid andra förutsättningar.
14 Löftesgivarens orsakande av förutsättningens bristande
Löftesgivarens orsakande av förutsättningens bristande torde utesluta relevans, utom i sådana speciella situationer där dennes orsakande framstår som en helt och hållet försvarlig handling, som på intet sätt avviker från vad löftesmottagaren haft anledning förvänta sig.
Till exempel kan inte en köpare göra gällande dröjsmålsansvar för säljaren, när köparen själv är orsak till ett dröjsmål. (Se 21 § köplagen och 22 § nya köplagsförslaget.) Men om köparen skulle bli orsak till ett ytterligare
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 213
dröjsmål, till exemepel genom att inte vänta på en sak som han skall hämta, när säljaren tar oproportionerligt lång tid på sig, kan han nog åberopa hela dröjsmålet som hänförligt till säljaren.
15 Särskilda undantagsregler
Vissa speciella undantagsregler grundas på hänsynstagande till löftesmottagarens goda tro och till dennes skada ifall löftet skulle gå åter. Löftesmottagarens goda tro utesluter relevans, då löftesgivaren ingivit löftesmottagaren en berättigad tillit till att han visste besked om att förutsättningen var riktig. Även en tillit som inte varit så kvalificerad att denna regel kan tillämpas kan vara ett argument emot återgång.
Den skada löftesmottagaren skulle lida ifall rättshandlingen gick åter beaktas vid condictio indebiti, såtillvida att återkrav ej sällan vägras då betalningsmottagaren uppburit och förbrukat medlen i god tro. Köplagstiftningen tar likaså hänsyn till säljarens skada i vissa fall, där en hävning skulle leda till att denne blev stående med en prestation som inte på rimliga villkor kunde avyttras till annan. Då krävs för hävningsrätt, enligt vissa lagregler och lagförslag (bland annat 21 § konsumenttjänstlagen), att köparens syfte med avtalet förfelats. De i dessa regler tillagda kvalifikationerna ”i huvudsak” och ”väsentligen” saknar sannolikt självständig betydelse.
Principen, att återgång — i fall då sådan skulle leda till betydande skada för löftesmottagaren — endast medges om löftesgivarens avtalssyfte förfelats eller denne lidit betydande skada, torde gälla tämligen generellt för oreglerade förutsättningsfall. Undantag torde dock böra göras för sådana fall som omfattas av 30–33 §§ avtalslagen samt för sådana kvalificerade fall av löftesmottagarens onda tro eller dennes vållande av förutsättningens bristande som kan jämställas med dessa.
Vissa exempel på regler som beaktar löftesmottagarens skada finns även vid återgång av hyres- och anställningsavtal. Möjligheten till analogier torde här i huvudsak vara knuten till avtalstypen.
16 Omständigheter som kan utesluta rättsföljd
Bland sådana speciella omständigheter som kan utesluta förutsättningspåföljder förtjänar framhållas löftesgivarens godkännande av att vara bunden vid löftet trots förutsättningen, utebliven reklamation, preskription och vissa begränsningar i möjligheterna att återbekomma den egna prestationen då betingelserna för återgångspåföljd i och för sig är uppfyllda (främst fall där vederlaget ej kan återställas i väsentligen oförändrat skick; se 57–58 §§ köplagen).
214 Bert Lehrberg
17 Förutsättningslärans rättsföljder
Vad gäller förutsättningslärans rättsföljder, så kan såväl total återgång som olika jämkningar i avtalsinnehållet komma i fråga. Även om det för förstnämnda fall är mest korrekt att tala om overksamhet, bör det dock inte anses fel att använda ogiltighetsterminologi i samband med förutsättningsläran. En särskild fråga är om jämkning ”uppåt” av en förpliktelse kan åläggas part med tillämpning av förutsättningsläran. Jag har tidigare uttalat att så i princip torde kunna ske, men att frågan torde ha liten praktisk betydelse eftersom man i sådana kvalificerade fall i regel kan falla tillbaka på 36 § avtalslagen.2 Högsta domstolen har emellertid i en nyligen avkunnad dom uttalat att denna prövning bör ske inom ramen för generalklausulen i 36 § avtalslagen.3
18 Lagförslag
Ovan har framgått, att felaktiga förutsättningar i beaktansvärd omfattning kan vara relevanta även i fall som inte omfattas av lagbestämmelser och att någorlunda fasta regler kan uppställas för flertalet fall som kan bli aktuella. Med hänsyn härtill synes det vara en brist, att lagstiftningen inte innehåller ens en erinran om dessa regler. Nu är väl dessa alltför många och komplicerade för att det skulle vara lämpligt att lagfästa dem alla. Men en allmän regel bör finnas, som erinrar om möjligheten att i undantagsfall (vilka tillsammantagna inte är helt få) ogiltigförklara eller jämka avtal med tillämpning av förutsättningsläran som självständig rättsregel.
En sådan bestämmelse bör på grund av sin övergripande karaktär och sitt funktionella samband med reglerna i 3 kapitlet avtalslagen lämpligen intas i detta kapitel. Då regeln har nära samband med bestämmelsen i 33 § avtalslagen föreslår jag att den införs i avtalslagens tredje kapitel som 33 a §. Jag föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
33 a § Har, i fall som inte omfattas av någon av de tidigare i detta kapitel givna bestämmelserna eller eljest regleras i någon särskild lagregel, någon vid ingåendet av ett avtal varit ovetande om en för honom betydelsefull omständighet, eller har för honom betydelsefulla förhållanden ändrats efter avtalsslutet, kan domstolen ogiligförklara avtalet eller jämka ett däri ingående villkor, om
2 Förutsättningsläran s. 569. Detta uttalande avser inte jämkning som går ut på att löftesgivaren skall erhålla (hela) det vederlag som är utfäst, trots att ett i avtalet uppställt villkor inte är uppfyllt. I detta fall jämkar man inte vederlaget uppåt, utan man jämkar det avtalsvillkor som begränsar rätten att utfå vederlaget eller finner detta villkor overksamt. Jfr Förutsättningsläran s. 254–257. 3 Högsta domstolens dom nr DT 35 den 27 oktober 1989.
Förutsättningsläran — en rättsregel i modern svensk rätt 215
(1) omständigheten eller ändringen är av sådan betydelse, att det kan antas att avtalsparten inte skulle ha ingått avtalet på samma villkor, om han känt till eller förutsett densamma; (2) den med vilken avtalet ingicks ej hade fog för att tro att omständigheten eller händelsen inte skulle vara av sådan betydelse, samt (3) det med hänsyn till vid avtalsslutet föreliggande eller därefter inträffade omständigheter inte vore lämpligt och rimligt att avtalet eller avtalsvillkoret fick bestå. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om annan rättshandling än avtal och villkor i sådan rättshandling.
Uttrycket ”lämpligt och rimligt” kunde möjligen (om negationen togs bort) ersättas med ”oskäligt”. I så fall fick man en, språkligt sett, enhetlig norm för bedömningen av felaktiga förutsättningar och oskäliga avtalsvillkor. Jag kan emellertid förstå den som känner tvekan inför en sådan utvidgning av oskälighetsnormen. Genom att använda en annan term visar man också att vikt läggs vid den skillnad som föreligger såtillvida att normen för riskavvägningen vid felaktiga förutsättningar i större utsträckning är preciserad i någorlunda fasta regler och att dessa regler huvudsakligen är av annan karaktär och bygger på andra ändamålsöverväganden än de som normalt blir aktuella vid prövningen enligt 36 § avtalslagen.
Materiellt sett har den här föreslagna ändringen knappast någon självständig betydelse; det är endast fråga om en kodifikation av vad som sedan länge gäller enligt rättspraxis, inte om någon ändring av gällande rätt. Ändå kan det vara av värde att regeln upptas explicit i lagtext. Dels gör man härigenom en gång för alla klart, att förutsättningsläran är del av gällande rätt. Dels är det med hänsyn till lagstiftningens upplysande funktion angeläget att en rättsgrundsats av sådan utomordentligt stor praktisk betydelse kommer till direkt uttryck i lagtext.