HÅKAN LAVÉN, Arbetstagare i styrelser. Kommentar till den nya lagen för privatanställda, 1988.

 

Kravet på industriell demokrati har sedan andra världskriget kommit att prägla utvecklingen i de västeuropeiska länderna. Många ansåg att skärpta motsättningar mellan företag och fackföreningar kunde bli en grogrund för odemokratiska rörelser och efterkrigstidens lagstiftning såväl i Förbundsrepubliken som i den franska femte republiken präglas av en strävan att göra arbetstagarna delaktiga i beslutsfattandet i företagen. I tysk rätt blev arbetstagarrepresentation i företagens ledningsorgan kanske den viktigaste vägen för att uppnå arbetstagarinflytande över företagsledningsbesluten (beträffande den internationella utvecklingen se Lindencrona, Arbetstagare och aktieägare i aktiebolagsstyrelser s. 5 ff.).
    Sverige kan knappast sägas ha varit något föregångsland i fråga om att ge de anställda inflytande genom representation i företagens ledningsorgan. Efter en treårig försöksperiod mellan 1973 och 1976, med på det hela taget positiva resultat, infördes en permanent lag 1976 om styrelserepresentation för anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Särskild lagstiftning infördes för bank- och försäkringsföretag. Under 1985 påbörjades en översyn av 1976 års lag som ett resultat av att man från fackligt håll påtalat brister i lagstiftningen. Översynen resulterade i 1987 års lag om styrelserepresentation för de privatanställda. Samtidigt genomfördes vissa ändringar i aktiebolagslagen. Bland annat infördes ett s. k. presumtionsansvar vid underlåtenhet att iaktta likvidationsplikten enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. Huvudpunkterna i 1987 års reform var att de särskilda lagarna för olika grupper av privatanställda ersattes med en gemensam lag och att lagstiftningen tillfördes en effektivare sanktion. Brott mot den nya lagen kan medföra s. k. allmänt skadestånd efter samma principer som gäller arbetsrätten (se 54 och 55 §§ medbestämmandelagen).
    Genom Håkan Lavéns bok Arbetstagare i styrelser har 1987 års styrelserepresentationslag ägnats en kommentar av den halvofficiella karaktär som brukar tillhandahållas till lagstiftning som kan tänkas intressera en vidare krets. Lavéns bok har de förtjänster och begränsningar som följer av den halvofficiella karaktären. Till förtjänsterna hör att innehållet i lagstiftningens förarbeten återges tillförlitligt och överskådligt. Strävan att korrekt återge förarbetsmaterialet kan ibland medföra alltför snäva avgränsningar. Utblickar, som fördjupar framställningen, förekommer sparsamt.
    Rättsfallsmaterial förekommer i liten utsträckning på styrelserepresentationslagens område. Den praxis som härrör från nämnden för styrelserepresentationsfrågor (tidigare dispensnämnden) redovisas dock utförligt. Nämnden kan medge undantag från styrelserepresentationslagen om styrelserepresentation för de anställda skulle medföra väsentlig olägenhet, såsom i fall då styrelsens sammansättning speglar ett politiskt styrkeförhållande eller styrkeförhållanden mellan intressenter i företaget eller då bolagsordningen föreskriver särskild röstmajoritet. Bokens redovisning av nämndens praxis är belysande. Vissa av nämndens avgöranden hade förtjänat ytterligare kommentar. Avgörandet rörande Kils Industri AB (1/76), som redovisas på s. 136, gällde ett företag som hade två ägare. Bolaget sökte dispens från styrelserepresentationslagen eftersom ytterligare två arbetstagarrepresentanter i styrelsen skulle ge de anställda majoritet. Nämnden

312 Anm. av Håkan Lavén: Arbetstagare i styrelser

avslog ansökan med hänvisning till att olägenheten kunde undanröjas på annat sätt än genom undantag från lagens bestämmelser. Man kan fråga sig vilka åtgärder nämnden kan tänkas ha haft i tankarna. Ett sätt för ägarna att behålla kontrollen över bolaget vore att entlediga företagets kamrer från styrelseuppdraget. Ett annat vore att ägarna utsåg ytterligare två ägarrepresentanter i styrelsen. För den som inte har tagit del av detaljerna i ärendet förefaller båda alternativen mindre tilltalande från ägarsynpunkt.
    Lavéns bok präglas som tidigare framhållits av stor tillförlitlighet. Någon gång kan man dock ställa sig tveksam till uttalanden som görs. Innebörden av ett uttalande på s. 89 synes vara att 9 kap. 12 § aktiebolagslagen skall tillämpas analogt på enskild styrelseledamot som vill få ut en handling av företagets verkställande direktör. Arbetstagarledamoten skulle härigenom kunna gå till domstol och genom ett vitesföreläggande tvinga verkställande direktören att lämna ut uppgifter och handlingar som rör företaget. Enligt min mening är det tveksamt om en editionsplikt av detta slag kan åläggas företaget utan uttryckligt stöd i lag. Här som eljest torde principen gälla att styrelsen endast kan agera som kollektiv såvida inte lagen direkt föreskriver annat (13 kap. 2 § anger exempelvis uttryckligen att enskild styrelseledamot gör ansökan om likvidation). En styrelseledamot, som inte kan förmå styrelsen att utreda en viss fråga, torde knappast ha andra alternativ än att avgå ur styrelsen.
    En reflektion vid läsningen av Lavéns bok är att det är ett påfallande snävt synfält lagstiftaren haft vid reformeringen av lagen. Med tanke på ökat internationellt samarbete såväl inom Norden som inom Europa i övrigt hade man kunnat vänta sig att erfarenheterna från andra länder med motsvarande lagstiftning (exempelvis Danmark och Norge) diskuterats utförligare. I Norge har arbetstagarrepresentation i företagets ledningsorgan ägnats större uppmärksamhet än i övriga Norden och arbetstagarrepresentanter och observatörer i bedriftsforsamlig och styrelse har varit det viktigaste medlet för att stärka arbetstagarinflytandet i företagsledningsfrågor (se Bråthen, Nye Norske regler om ansattes medbestemmelserett, TfR 1988 s. 727 ff.). Med tanke på de harmoniseringssträvanden som finns inom Norden hade det varit naturligt att undersöka möjligheten att skapa enhetlighet.
    Jävsfrågan, som behandlats utförligt i förarbetena till 1987 års styrelserepresentationslag och i Lavéns kommentar, är ett exempel på en fråga som fått en annan lösning i norsk rätt och det hade varit intressant om de alternativa lösningarna som finns hade diskuterats. I Norge synes de särskilda jävsfrågor som gör sig gällande beträffande arbetstagarrepresentanter i styrelser fått sin lösning genom att den allmänna jävsregeln i aktiebolagslagen har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än motsvarande regel i 8 kap. 10 § i den svenska aktiebolagslagen. Med tanke på utvecklingen mot organiserade särintressen företrädda i företagsstyrelser i Sverige hade det varit intressant att få argumenten mot en utvidgning av aktiebolagslagens jävsparagraf redovisade. Förslag om en sådan utvidgning har framförts i den rättsvetenskapliga litteraturen (se Hemström, Något om jäv i aktiebolags och myndigheters styrelser. Vänbok till Axel Adlercreutz, 1983, s. 180).
    Ett argument för att behålla särskilda jävsregler för arbetstagarrepresentanter i svenska aktiebolagsstyrelser sammanhänger med arbetstagarrepresentantens starka bindning till den fackliga organisationen. I Sverige är arbetstagarrepresentanten en facklig representant som utses av den fackliga

organisationen och som när som helst kan entledigas om representanten inte längre har organisationens förtroende. I Norge väljs arbetstagarrepresentanten genom direkta val på arbetsplatsen och utses för en bestämd mandatperiod. Här föreligger en skillnad mellan de båda länderna och denna skillnad är inte endast av teknisk natur utan rör själva grundprincipen för arbetstagarrepresentationens utformning. Denna principiellt viktiga fråga borde ha tagits upp till diskussion vid den svenska styrelserepresentationsreformen 1987 då det är uppenbart att den starka fackliga anknytningen av arbetstagarrepresentanterna i Sverige medför vissa problem. Från en del håll görs gällande att arbetstagarrepresentanten enligt den svenska modellen endast blir en gisslan i styrelsen. Arbetstagarrepresentanten skulle sannolikt kunna ges en starkare ställning i styrelsen om arbetstagarrepresentantens anknytning till den fackliga organisationen blev mindre uttalad. Det fackliga intresset skulle istället kunna tillvaratas genom att efter norskt mönster införa fackliga observatörer vid handläggningen av vissa frågor. Observatörer med närvaro- och yttranderätt tycks redan nu förekomma i företag där styrkeförhållandena i styrelsen är sådana att arbetstagarrepresentation enligt lagen inte medges. Sammanfattningsvis kan konstateras att Lavén tillhandahåller en tillförlitlig och välskriven kommentar till styrelserepresentationslagen. Vid läsningen av boken ställde jag mig dock frågan om det inte vore en fördel om strävan att utge halvofficiella kommentarer övergavs. Fråga är om inte viktigare lagstiftning borde förses med en officiell kommentar där förarbetsuttalanden redovisas exakt. Rättskällornas exakta lydelse kunde på detta sätt föras ut till en vidare krets av praktiskt verksamma jurister. Experter som deltagit i lagstiftningsarbetet kunde då ge ut kommentarer utan att behöva ta hänsyn till krav från praktiker att förmedla rättskällornas innehåll. I stället kunde dessa experter koncentrera sig på att mera fritt förmedla erfarenheter och synpunkter som rör lagstiftningen.

Kent Källström