Kriminalregister och bevisvärdering

Av professor HANNU TAPANI KLAMI

I
Bevisvärdering är fri (RB 35:1). Men den bör basera sig på allmänna erfarenhetssatser, som tillåter slutsatser från bevisfakta till bevistemat. I annat fall blir nämligen bevisvärderingen godtycklig.
I Sverige och i Finland får domstolen i brottmål den tilltalades kriminal (i Finland straff-) register. Det kan av åklagaren åberopas som bevis för att den tilltalade tidigare (1) begått brott i allmänhet (2) och brott av det aktuella slaget i synnerhet. Ekelöf skriver om det här:1

Enär återfall till samma slags brottslighet är så vanligt förekommande, förstärks härmed den övriga bevisningen mot denne.

Han konstaterar dock, att detta slags bevisning är förbjuden i de anglosaxiska länderna.2 Vid Domstolsverkets seminarier i processrätt analyserades ett rättsfall där den tilltalade hade femton punkter i kriminalregistret, däribland flera fall med kassaskåpssprängning. Han hade vid tidigare tillfällen använt samma metod som i föreliggande fall, vilken enligt polisens uppgifter inte begagnades av andra i branschen.
Det rådde stor oenighet om de tidigare brotten hade bevisvärde; flertalet tyckte, att de hade något slags bevisvärde, åtminstone som ”hjälpfakta” eller ”indicier”. Anders Stening däremot hävdade, att den tilltalades tidigare brott egentligen inte ger kunskap om något som binder denne till brotten.3

II
Trots att bevisvärderingen är fri, är det knappast önskvärt, att stor oenighet råder i fråga om en så viktig och allmänt förekommande

1 Per Olof Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl. Stockholm 1982 s. 23. 2 John Kaplan, Decision-Making Theory and the Factfinding Process, Standford Law Review 1968, s. 1074: ”Converse reasoning makes clear a very important reason for excluding evidence of previous convictions from the prosecution's case in chief. Not only may such evidence lead the jurors to the wholly rational conclusion that if the defendant has committed previous crimes he is more likely to be guilty of this one; it may also lead them to the perhaps rational but clearly undesirable conclusion that because of his earlier convictions, Di, the disutility of convicting the defendant should he be innocent, is minimal.” 3 Redovisning av seminarier i processrätt, april 1984, maj 1984, februari 1985, Domstolsverket, Jönköping 1986 s. 17 ff. — Stening — en av inledarna vid seminariet — konstaterade också: ”Metoden vid brottet borde få betydelse endast om man av något skäl vet att metoden är unik för en enda person, som ett fingeravtryck. Men då är det inte längre fråga om bevisfakta utan mera en identitetsfråga.”

340 Hannu Tapani Klami

omständighet som den tilltalades kriminalregister. Ty det är uppenbart, att domarna — för att inte tala om nämndemännen — bedömer kriminalregister olika. Det kan visserligen hävdas, att en differentierad bedömning är påkallad med tanke på de likheter eller skillnader som finns mellan kriminalregistret och det aktuella brottet, dvs. hur nära släktskap som finns mellan brottet och den tilltalades tidigare brottslighet — som dessutom kan ha varit mer eller mindre intensiv. Men exemplet från domarkursen tyder på att även samma fakta bedöms varierande, beroende på domarens personliga inställning till återfallsförbrytare. Så långt bör bevisvärderingens frihet knappast gå.
Däremot behöver man inte några bindande regler av angloamerikansk typ — där är bevisföring angående den tilltalades förflutna strängt förbjuden; det kan vara rättegångsfel med en ny process som följden, om juryn blir informerad om den tilltalades tidigare brottslighet (som juryn dock ofta genom andra kanaler än själva bevisningen i målet rätt bra känner till). Endast om den tilltalade själv åberopar sitt fläckfria rykte till sitt försvar, öppnar han möjligheten för motbevisning från åklagarsidan, och då kan det framkomma, hurudana skelett som hänger i hans klädskåp.
Även vid fri bevisvärdering behöver man dock vissa riktlinjer när det gäller bevisvärde och beviskrav. I den följande framställningen försöker jag skissera upp den teoretiska bakgrunden till dylika riktlinjer för att sedan föreslå några sådana.

III
Bevisvärderingen innebär tankens pendlande mellan det allmänna, dvs. den mer eller mindre sannolika och säkra allmänna livserfarenheten, och det särskilda, dvs. det konkreta förhållandet mellan det som bevisar — bevisfakta — och det som skall bevisas — bevistemat. Man bedömer detta förhållande i ljuset av den allmänna livserfarenheten och frågar, hur säkert bevisfakta bevisar temat, dvs. hur högt bevisvärdet är:4

Erfarenhetssats

Bevisfaktum → Bevistemat

Man kunde kanske tänka sig ett sådant förfaringssätt, att man tar bevistemats allmänna sannolikhet — den s. k. begynnelse- eller ursprungssannolikheten — såsom utgångspunkt, och sedan reviderar

4 Se Ekelöf, Rättegång IV s. 17 ff.; Anders Stening, Bevisvärde, Uppsala 1975 särsk. s. 32 ff.; Hannu Tapani Klami, Johanna Sorvettula, Minna Hatakka, Evidentiary Value, Juridiska Föreningens Tidskrift (Finland) 1989 s. 23 ff.

Kriminalregister och bevisvärdering 341

denna på grundval av den konkreta bevisningen. Detta är i princip det teoretiskt riktiga sättet att hantera vetenskaplig information, och det finns t. o. m. en formel — Bayes’ teorem — som möjliggör en exakt kalkylering av den slutgiltiga sannolikheten i ljuset av den tidigare och nya informationen.
Det är dock både teoretiskt sett omöjligt och ur rättsideologisk synvinkel betänkligt att tillämpa Bayes' teorem på bevisning i brottmål. Vad skulle nämligen ursprungssannolikheten vara? Att brott av visst slag begås inom en viss population? Under vilken tidsperiod? Man har statistiska uppgifter om ouppklarade och uppklarade brott. Men skall man ta exempelvis Stockholm, Stor-Stockholm eller hela Sverige som population? Och tiden: en månad, ett halvår, ett år? Valet blir helt godtyckligt — men samtidigt är det av högsta betydelse, hur hög ursprungssannolikheten blir. Med hela landet och dess årsstatistik för en viss brottstyp som underlag förblir den sammanlagda sannolikheten även vid extremt höga konkreta bevisvärden mycket liten.5 Om man nu påstår, att ursprungssannolikheten för att en åtalad person som tillhör populationen ”återfallsförbrytare” eller t. o. m. ”återfallsförbrytare av visst slag” är högre än när det gäller en på måfå åtalad Medelsvensson, så håller detta givetvis streck. Ursprungssannolikheten måste vara betydligt högre. Men resonemanget slår fel, eftersom (a) bevisvärderingen i straffrättsliga sammanhang inte kan starta från någon godtycklig ursprungssannolikhet, varför jämförelser mellan en (på måfå utvald) vaneförbrytare och herr eller fru Medelsvensson såsom den sannolika gärningsmannen helt saknar relevans; (b) ej heller det höga beviskravet i brottmål bygger på resonemang om ursprungssannolikhet, utan på den olägenhet som en eventuellt felaktig fällande dom medför för en oskyldig person.6 Därtill kommer en viktig rättsideologisk invändning. Det räcker inte, att det bevisas, att den tilltalade har begått brott eller brott av visst slag. Han kan givetvis enligt lag bestraffas endast för brottet han står åtalad för. Detta innebär, att statistiska brottsfrekvenser inom olika förbrytar- och andra populationer får en ännu mindre relevans. Låt oss anta, att brottsfrekvensen inom den population som den tilltalade anses tillhöra är så hög som 10 %, ex.vis 100 brott/1 000 personer. Men om man helt abstrakt beräknar ursprungssannolikheten för att den tilltalade både har begått ett brott av visst slag och dessutom just brottet han åtalas för, blir siffran inte

5 Se Laurence H. Tribe, Trial by Mathematics — Precision and Ritual in the Legal Process, Harvard Law Journal 1971 s. 1350 ff. 6 Man bör naturligtvis även beakta den olägenhet som en eventuellt felaktig friande dom medför; se därom Hannu Tapani Klami, Mikael Marklund, Marja Rahikainen, Johanna Sorvettula, Ett rationellt beviskrav — teori och empiri, SvJT 1988 s. 589 ff.

342 Hannu Tapani Klami

10 % utan 10 % x 1 % = 0,1 % (under förutsättningen, att det inom populationen antas en jämn fördelning av brotten mellan personerna).
Allt detta visar, att konkret bevisvärdering måste byggas på någonting helt annat än på spekulativa antaganden om brottsfrekvenser inom godtyckligt valda populationer. Helt enkelt: det är inte statistiken som mördar, stjäl eller våldtar, utan konkreta individer. Det är en annan sak, att polisen vid sin utredning har stor nytta av kartotek över brott och brottslingar: det gäller att begränsa populationen på ett rationellt sätt, och då är erfarenhetssatsen, att brottslingar upprepar sina brott, en bra utgångspunkt — men inte för domaren.

IV
Av det ovan sagda har framgått, att resonemang om större brottsfrekvens bland tidigare bestraffade personer varken kan tjäna som utgångspunkt för bevisvärderingen eller i sig utgöra något bevisfaktum. Det måste ju visas, att den tilltalade har begått det aktuella brott han åtalas för, och då saknar uppgifter om hans tidigare brott bevisvärde. Det finns nämligen i allmänhet inte något konkret samband mellan tidigare brott och det aktuella brottet.7 Det är dock möjligt, att ett dylikt konkret samband finns. Och då saknar uppgifter om den tilltalades tidigare brott inte relevans. Men det är inte kriminalregistret utan de närmare brottsbeskrivningarna som bör jämföras med det aktuella brottet. Jag skall strax återkomma till det här.
Man bör skilja mellan bevisfakta, som tillåter direkta slutledningar visavi bevistemat, och hjälpfakta, som endast talar för eller emot bevisrelationen bf Æ bt.8 Både bevisfakta och hjälpfakta kan bestå av bevismedel av samma slag: vittnesmål, urkunder, teknisk bevisning, andra ”indicier” osv. Man kan tala om bevisfakta och hjälpfakta i samband med både huvudbevisningen (för den tilltalades skuld) och en eventuell motsatsbevisning (för hans oskuld).
Den tilltalades tidigare brottslighet har en något olika funktion, när det gäller å ena sidan huvudbevisningen och å andra sidan motsatsbevisningen. Gemensamt för båda fallen är dock, att det är fråga om hjälpfakta och egentligen aldrig om bevisfakta. För en fällande dom behövs alltid minst ett bevisfaktum — i annat fall saknar ju alla hjälpfakta relevans, eftersom det inte finns någon bevisrelation

7 Det sägs i allmänhet, att detta konkreta samband kan vara ett orsaksförhållande mellan bevisfaktum och bevistemat eller ett logiskt förhållande (liksom vid eliminationsbevisning: 1. antingen A, B eller C; 2. icke A och icke B; 3. det måste vara C). Se Klami, Sorvettula, Hatakka, Evidentiary Value s. 26. 8 Se Ekelöf, Rättegång IV s. 10 ff.

Kriminalregister och bevisvärdering 343

bf Æ bt, som de kunde understödja. Om ett mycket konkret samband finns, kan man kanske tolka tidigare brott såsom bevisfakta, men det behövs egentligen inte. Om mannen tre gånger har blivit dömd för misshandel på sin hustru, och hustrun nu presenterar läkarintyg och berättar att det åter varit just mannen som slagit till henne, kan man fälla mannen igen på grundval av två bevisfakta: hustruns berättelse och läkarintyget — som tillräckligt understöds av hjälpfakta, dvs. de tidigare fallen av familjevåld.
    Jag anser, att kriminalregistrets viktigaste roll i bevissammanhang är följande. Om den tilltalade nekar till brottet, försöker han i regel bevisa sin oskuld (motsatsbevisning). Han presenterar sin egen version av händelserna. Då är den tilltalades bakgrund ett viktigt hjälpfaktum, när det gäller att bedöma trovärdigheten av hans berättelse (som ju är bevisfaktum). Beroende på bakgrunden kan denna utgöra ett positivt eller negativt hjälpfaktum. Om den tilltalade har ett långt kriminalregister, är detta ägnat att minska tilltron till hans berättelse. Men detta innebär inte, att hans tidigare brottslighet kunde ha något positivt bevisvärde. För en fällande dom krävs, att huvudbevisningen är tillräckligt stark. Den tilltalade behöver inte presentera några förklaringar eller någon motbevisning — det räcker, att han förnekar, även om det är klokt av honom att motivera sitt förnekande. Om han misslyckas med sina försök till motbevisning, höjer detta inte på något sätt huvudbevisningens bevisvärde. Att den tilltalade ljuger, kommer med ett falskt alibi eller dylikt, utgör inte något bevis för hans skuld; han kan ju vara desperat och tänka, att sanningen i domstolens ögon skulle te sig som alltför otrolig — eller han är av någon annan orsak rädd för sanningen.
    Om en professionell inbrottstjuv har berättat, att han försålde stöldgodset till en ökänd hälare (bevisfaktum), och denne berättar att har inte haft någonting med just den här tjuven att göra (bevisfaktum, motbevisning), står visserligen två ord av brottslingar mot varandra, men tilliten till hälarens berättelse försvagas av hans bakgrund. Den enda punkten, varpå hans egenskap såsom hälare kan ha en viss betydelse, är att man vid bedömningen av tjuvens berättelse kan använda bl. a. av en sådan erfarenhetssats, att tjuvar brukar sälja ”sina” varor till hälare.
    I Finland har processualisten Tauno Tirkkonen9 i sin stora handbok hävdat, att det vid fri bevisvärdering står domstolen fritt att dra slutsatser av den tilltalades beteende, om denne ljuger, kommer med ett falskt alibi, inte svarar på frågor eller dylikt. Så långt bör man enligt

9 Tauno Tirkkonen, Soumen rikosprosessioikeus (Finlands straffprocessrätt) II, Borgå 1972 s. 120.

344 Hannu Tapani Klami

min mening inte gå. Man vet inte tillräckligt mycket om anledningar till att för brott åtalade personer beter sig på ett visst sätt för att därav dra några slutsatser visavi skuldfrågan. När Stockholms tingsrätt underkände Christer Petterssons berättelse om sina förehavanden under mordkvällen och -natten, konstaterade den (för en gångs skull!) mycket träffande:

Det kan i anseende till Christer Petterssons person och levnadssätt finnas många anledningar till att han inte berättar sanningen.

Personer med kriminell bakgrund är ofta — åtminstone i någon mån — även psykiskt sett avvikande. Därför är stor försiktighet på sin plats, när man tolkar deras utsagor och bakgrunden till dem. Detta gäller såväl om lögnaktiga försök till försvar som om utsagor, som är ägnade att fälla andra.10 Helt enkelt: de tilltalade är så individuella, att deras utsagor kan betecknas som oberäkneliga.

V
I vissa fall kan dock tidigare brott ha en så konkret anknytning till det aktuella brottet, att de kan tillmätas ett positivt värde — dock endast såsom hjälpfakta, dvs. vid sidan av och på grund av existensen av konkreta bevisfakta.

(1) Upprepade angrepp på samma objekt (den misshandlade hustrun var redan på tal). (2) Det kan konstateras, att den tilltalade vid sina tidigare brott har använt sig av exakt samma metod som någon har använt i det aktuella fallet.

Men det är lätt att inse, att varken (1) eller (2) kan utgöra sådan bevisning, som är ägnad att ställa den tilltalades skuld ”utom allt rimligt tvivel”. Det måste i varje fall finnas konkret bevisning, ty det är inte uteslutet, att någon annan hade kommit på att välja samma objekt för brottet som den tilltalade. Och det är inte uteslutet, att någon annan skulle ha lärt sig samma metod som den tilltalade — kanske även med hjälp av honom. Men i det fall som presenterades vid Domstolsverkets seminarier utgick man ifrån, att det varken är straffbart eller otänkbart att lära ut en metod för sprängning av kassaskåp.
Det är sällsynt, att man kan identifiera sättet att begå brott på ett så individualiserande sätt, att detta skulle ha något som helst bevisvärde. Det är därför bäst att helt bortse från den tilltalades eventuella kriminella bakgrund, om huvudbevisningen inte kan bli tillräcklig övertygande.

10 Se Hannu Tapani Klami, Om ”Musketörbevisning”, Advokaten (Sverige) 1990 (i tryck). Därmed avses fall, där en erkänner brottet för alla — eller alla (andra) för en. Resultatet kan bli helt omvänt: en mot alla — och alla mot en.

Kriminalregister och bevisvärdering 345

VI
Min slutbedömning är således följande. Trots att människor med kriminell bakgrund begår fler brott än människor i största allmänhet, är denna omständighet inte av sådan betydelse, att en särskild bevisvärdering för återfallsförbrytare skulle vara motiverad. Det aktuella brottet måste bevisas på ett konkret sätt, varvid statistiska frekvenser — till på köpet spekulativt underbyggda — måste spela en ytterst blygsam roll.
All laglydnad till trots är antalet brottslingar på stort, att det inte är motiverat att beakta den tilltalades eventuella kriminalregister, när han blivit åtalad för ett konkret brott. Den tilltalades bakgrund utgör på sin höjd ett hjälpfaktum, när det gäller att bedöma trovärdigheten av hans egen berättelse eller att ta ställning till huvudbevisningen för hans skuld. Positiv relevans kan tidigare brott få endast såtillvida som de på ett mycket konkret sätt — i anseende till metod, objekt eller motiv — ansluter sig till det aktuella brottet. Men även i dessa fall bör man ha i minnet, att det är fråga om ett hjälpfaktum, inte om ett bevisfaktum, som direkt kan binda den tilltalade vid det aktuella brottet.
Att den tilltalade har en kriminell bakgrund skapar lätt en fördom, att han kommer att begå nya brott.11 Denna fördom saknar ej helt grund. Men steget till antagandet, att om han nu är åtalad, så är han väl skyldig, är alltför vågat. Beviskravet ger uttryck för en attityd att hellre fria än fälla — med tanke på de olägenheter, som en eventuellt felaktigt fällande dom skulle medföra för en oskyldig person. Man kan visserligen hävda, att en dylik olägenhet skulle drabba en vanlig människa hårdare än en vaneförbrytare. Detta är dock inte säkert. På ett sådant resonemang kan givetvis inga låga beviskrav uppställas, även när det gäller personer med ett långt kriminalregister. En hederlig människa, som blir oskyldigt dömd, kan trots allt behålla sin självrespekt — medan en felaktigt fällande dom för en brottsling kan innebära, att han helt förlorar sitt förtroende för rättvisan. Följden kan bli ödesdiger. Detta är givetvis bara spekulation. Men det är viktigt att inse, att gamla förbrytare inte är mindre sårbara än ”folket i gemen”, när det gäller felaktigt fällande domar, snarare tvärtom. ”Liberalare” bevisvärdering eller t. o. m. sänkta beviskrav för återfallsförbrytare12 är således inte motiverade.

11 Kaplan, Decision-Making-Theory s. 1074. 12 Vid Domstolsverkets domarkurser (se not 3) framfördes även sådana synpunkter.