Kriminalregister och bevisvärdering
Av professor HANNU TAPANI KLAMI
I
Bevisvärdering är fri (RB 35:1). Men den bör basera sig på allmänna erfarenhetssatser, som tillåter slutsatser från bevisfakta till bevistemat. I annat fall blir nämligen bevisvärderingen godtycklig.
I Sverige och i Finland får domstolen i brottmål den tilltalades kriminal (i Finland straff-) register. Det kan av åklagaren åberopas som bevis för att den tilltalade tidigare (1) begått brott i allmänhet (2) och brott av det aktuella slaget i synnerhet. Ekelöf skriver om det här:1
Enär återfall till samma slags brottslighet är så vanligt förekommande, förstärks härmed den övriga bevisningen mot denne.
Han konstaterar dock, att detta slags bevisning är förbjuden i de anglosaxiska länderna.2 Vid Domstolsverkets seminarier i processrätt analyserades ett rättsfall där den tilltalade hade femton punkter i kriminalregistret, däribland flera fall med kassaskåpssprängning. Han hade vid tidigare tillfällen använt samma metod som i föreliggande fall, vilken enligt polisens uppgifter inte begagnades av andra i branschen.
Det rådde stor oenighet om de tidigare brotten hade bevisvärde; flertalet tyckte, att de hade något slags bevisvärde, åtminstone som ”hjälpfakta” eller ”indicier”. Anders Stening däremot hävdade, att den tilltalades tidigare brott egentligen inte ger kunskap om något som binder denne till brotten.3
II
Trots att bevisvärderingen är fri, är det knappast önskvärt, att stor oenighet råder i fråga om en så viktig och allmänt förekommande
1 Per Olof Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl. Stockholm 1982 s. 23. 2 John Kaplan, Decision-Making Theory and the Factfinding Process, Standford Law Review 1968, s. 1074: ”Converse reasoning makes clear a very important reason for excluding evidence of previous convictions from the prosecution's case in chief. Not only may such evidence lead the jurors to the wholly rational conclusion that if the defendant has committed previous crimes he is more likely to be guilty of this one; it may also lead them to the perhaps rational but clearly undesirable conclusion that because of his earlier convictions, Di, the disutility of convicting the defendant should he be innocent, is minimal.” 3 Redovisning av seminarier i processrätt, april 1984, maj 1984, februari 1985, Domstolsverket, Jönköping 1986 s. 17 ff. — Stening — en av inledarna vid seminariet — konstaterade också: ”Metoden vid brottet borde få betydelse endast om man av något skäl vet att metoden är unik för en enda person, som ett fingeravtryck. Men då är det inte längre fråga om bevisfakta utan mera en identitetsfråga.”