Svensk rättspraxis

 

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1985 – 1988

 

Av justitierådet BERTIL BENGTSSON

Översikt av innehållet:

 


1. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ANSVAR 54 1.1 Bristfälliga anordningar 54 1.2 Produktskada 56 1.3 Miljöfarlig verksamhet 57 1.4 Vägtrafik 58 1.5 Fastighetsmäklare 59 1.6 Inkassorörelse 59

1.7 Annat ansvar för företagare 59 1.8 Värnpliktiga 59 1.9 Barn 60 1.10 Psykiskt abnorma 60 1.11 Myndighetsutövning 60

1.12 Ren förmögenhetsskada i övrigt 63

1.13 Skada i vissa kontraktsför- hållanden 65

 

2. SKADESTÅNDET 66 2.1 Kausalitet 66

2.2 Medverkan av den skadelidande 67 2.3 Allmänna jämknings- regeln 68

2.4 Personskada och psykiskt lidande 69 2.5 Sakskada 70 2.6 Tredjemansskada 70

 

3. ÖVRIGA FRÅGOR 71 3.1 Preskription 71 3.2 Kvittning 71 3.3 Immaterialrätt 71 3.4 Processuella frågor 72

 

Prejudikaten under perioden har kommit ganska ojämnt. De allra flesta rör tillämpningen av skadeståndslagen (SkL), medan regler om strikt ansvar sällan blivit aktuella. Rättsfall angående sådana frågor som principalansvar, ansvar för djur och järnvägstrafik har inte alls refererats, avgöranden om miljöskador saknas nästan helt, medan åtskilliga domar meddelats bl. a. om skadestånd vid myndighetsutövning (vilka dock delvis får begränsat intresse med tanke på 1989 års ändringar i SkL; jfr 1.11 nedan). — Utöver rättsfall i NJA behandlas hovrättsavgöranden refererade i publikationen Rättsfall – Försäkring och skadestånd (RFS) och i serien Rättsfall från hovrätterna (RH). Här anges inte om HD vägrat prövningstillstånd beträffande dessa avgöranden; som bekant betyder inte ett sådant beslut att hovrättens domskäl har godtagits, och ofta innebär beslutet inte ens att domstolen tar ställning till resultatet.
    Liksom i tidigare översikter1 har jag tagit med vissa domar angående skada i kontraktsförhållanden — denna gång enbart om sakskada (se 1.13).

 

1. Förutsättningar för ansvar

 

 


1.1 Bristfälliga anordningar. Under denna rubrik tas liksom i föregående översikter upp en rad fall där svaranden påståtts ha försummat vidta åtgärder mot mera varaktiga skaderisker i en lokal eller på ett område som han disponerat över.
    I NJA 1985 s. 456 ansågs ett byggnadsföretag, som uppfört en provisorisk gångbana av trä på gatan förbi en arbetsplats, ansvarigt mot en kvinna som

1 Närmast föregående översikt i SvJT 1985 s. 653 ff.

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 55 snubblat på en tvärslå och skadats. Tvärslån fyllde visserligen en säkerhetsfunktion men utgjorde samtidigt en skaderisk för fotgängare. Enligt HD:s majoritet var företaget vållande till skadan genom underlåtenhet att varna för olycksrisken. En skiljaktig ledamot fann däremot att anordningen uppfyllde rimliga anspråk på säkerhet. Rättsfallet tyder onekligen på stränga säkerhetskrav för anordningar där gångtrafik måste passera. — Detsamma kan sägas om NJA 1985 s. 269, som gällde ett olycksfall i ett stort affärscentrum. I dess entré slogs en nödutrymningsdörr av glas oförmodat upp och träffade en person, som föll och skadades. Underinstanserna ogillade hans skadeståndstalan mot ägaren. HD åberopade emellertid till stöd för skadeståndsskyldighet i huvudsak, att det ibland hände att dessa dörrar gick upp, att de dagligen passerades av ett stort antal människor och därför innebar en inte obetydlig risk även för olycksfall som det aktuella, samt att ägaren trots vetskap om risken underlåtit att vidta åtgärder mot denna; vållande förelåg alltså.
    För första gången har HD i NJA 1987 s. 222 tagit ställning till det omdiskuterade problemet om ansvaret för en liftägare, som upplåtit området för utförsåkning, mot en skidåkare som skadats på grund av backens skick. Olyckan hände i ett stenigt område med dåligt snötäcke, som visserligen inte framstod som den naturliga nedfarten men där man ändå fick räkna med att någon kunde åka och skadas. Liftägaren ansågs, föga överraskande, inte ha strikt ansvar eller presumtionsansvar för skadan. Beträffande frågan om vållande framhöll HD:s majoritet, att det i betydande utsträckning måste ankomma på skidåkaren själv att svara för att han färdades så att han inte skulle komma till skada; upplåtaren var dock skyldig att vidta åtgärder mot vissa hinder som med hänsyn till förhållandena kunde vara opåräkneliga och orsaka allvarliga personskador. Trots att liftägaren i det aktuella fallet hade lagt ned åtskilligt arbete med en pistmaskin för att avhålla åkarna från olycksområdet ansågs detta inte tillräckligt: han borde ha tydligt markerat den fara området gjorde. Han blev alltså ansvarig på grund av vållande till olyckan; fullt skadestånd utgick, då något grovt medvållande inte förelåg. En skiljaktig ledamot ansåg inte oaktsamhet ha förekommit. Också i detta fall har kraven på den som svarat för anordningen onekligen varit ganska stränga. — I ett tidigare hovrättsfall av liknande typ (RFS 1985:46) har skadeståndstalan ogillats, eftersom en skidåkare måste räkna med ojämnheter eller gupp i viss omfattning och anpassa sin hastighet efter förhållandena. Det rörde sig här inte om någon onormal risk i denna terräng.
    Vållandefrågan i sådana fall får bedömas med hänsyn till den försiktighet som kan väntas av dem som använder anläggningen (jfr Agell, Samtycke och risktagande bl. a. s. 100 ff, 181 ff och Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 183 ff). Dessa mål gällde emellertid, i motsats till en del liknande avgöranden, inte några anläggningar som alla möjliga omdömeslösa eller helt oerfarna personer kunde väntas begagna (jfr NJA 1979 s.
129). Också från den aktuella perioden förekommer en del exempel på sådana fall. I RFS 1988:29 hade en yngling trots vissa varnings- och avstängningsanordningar dykt på huvudet från ett hopptorn vid ett kommunalt bad i alltför grunt vatten och skadats. Kommunen ansågs vållande genom underlåtenhet att utöva kontinuerlig tillsyn över tornet, där man ibland lät bli att respektera anordningarna. I RFS 1987:40 (RH 1986:146) ogillades däremot talan mot kommunen som innehavare av ett bad, sedan en person

56 Bertil Bengtsson skadats genom att åka med huvudet före på en rutschbana ned i vattnet; med hänsyn till att rutschbanan inte framstått som farlig ansågs vållande inte föreligga. — Se vidare RFS 1985:26, där en gäst på ett vintersporthotell halkat på en allmänt använd, osandad gångstig till ett annex; hotellet blev skadeståndsskyldigt som vållande till skadan.
    I RFS 1987:23 ogillades skadeståndstalan mot ett nöjesfält (Liseberg) sedan en treåring kommit till skada genom att sticka ut sitt ben utanför vagnen. Säkerhetskraven ansågs uppfyllda med hänsyn till att småbarn aldrig fick åka ensamma. Inte heller ansågs något strikt ansvar föreligga vare sig på grund av farlighet eller enligt (tyst) garanti. Även om kontraktsförhållandet var mera markerat än i utförsåkar- och badfallen och den åkande på ett annat sätt varit beroende av arrangörens åtgärder är det svårt att inläsa några åtaganden om strikt ansvar för händelser av detta slag i avtalet.
    Hovrättsfallet RFS 1986:40 angick skaderisker i naturen. Inom ett stadsplanelagt område i Sollefteå hade en nipa rasat ned, varvid en lekande pojke skadats; kommunen krävdes på skadestånd. Området var parkområde enligt planen men hade inte iordningställts som en park, och att det var tillgängligt enligt allemansrätten ansågs inte medföra skyldighet att utföra skadeförebyggande åtgärder. Skadeståndstalan ogillades alltså. Bedömningen verkar rimlig; om man skulle ha sett på samma sätt på motsvarande skaderisker i ett parkområde som gjorts attraktivt för allmänheten är tveksamt. — Om väghållning var fråga i RFS 1986:30 (RH 1986:38), där hovrätten (2 röster mot 2) ansåg staden som väghållare svara på grund av försummelse att avhjälpa gropar i vägen genom en tätort, när en cyklist kört omkull. – I RH 1988:108 ålades en kommun ansvar för frånvaron av säkerhetsanordningar vid en av kommunen ägd träbrygga (i Smögen), som i mycket stor utsträckning användes sommartid som promenadstråk för turister, sedan en person i mörkret fallit ned i ett oskyddat utrymme mellan två sjöbodar. (Enligt referatet synes 3:2 SkL ha ansetts tillämplig, men om någon myndighetsutövning var inte fråga.)

 

1.2 Produktskada. NJA 1986 s. 712 rörde en tillverkares ansvar för sakskada som drabbat hamnen i Fredericia (i Danmark). Svaranden hade efter avtal med säljaren av en hamnkran till denne levererat en s. k. överlastindikator — en säkerhetsanordning i kranen — vari en omkopplare inmonterats av en underleverantör till svaranden. Kranen hade vält och skadats under lastning, tydligen på grund av kortslutning i indikatorns manöverenhet på grund av en lös metallbit. Förhållandet ansågs ha berott på bristande kontroll vid tillverkningen antingen av kranen eller av omkopplaren. Eftersom indikatorn var en väsentlig säkerhetsanordning, vars felaktiga funktion inneburit betydande risk för både personskada och omfattande sakskada, gjordes svaranden ansvarig även för vållande av sin underleverantör; att den eftersatta säkerhetsförpliktelsen inte fanns konkretiserad i någon författningsbestämmelse tillmättes inte avgörande betydelse. Det rörde, kan man säga, ett slags skadeståndsansvar för självständig medhjälpares vållande; utom kontraktsförhållanden antas ett sådant ansvar traditionellt föreligga bara när en preciserad förpliktelse eftersatts som enligt författning ålegat svaranden (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl 1985, s. 124 f), men vid produktansvar ansåg sig domstolen kunna gå längre särskilt med tanke på säkerhetsanordningens

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 57 betydelse. — Domstolen underkände svarandens invändning, att hamnen endast kunde framställa skadeståndsanspråk mot sin medkontrahent kransäljaren men inte mot ett tidigare led; något sådant undantag från SkL:s allmänna regler om ansvar för vållande till sakskada ansågs inte berättigat.
    HD:s dom och ett särskilt yttrande av referenten innehåller vissa hänvisningar till litteraturen, där delade meningar förekommit särskilt om den senare invändningen. Rättsfallet, som ju inte rör vare sig personskada eller sakskada tillfogad konsument, torde behålla sin betydelse också efter den väntade lagstiftningen om strikt produktansvar för sådana skador. Möjligen kan det också utanför produktskadornas område få intresse, såvitt angår skadeståndsskyldighet för underleverantörers vållande; att ett sådant ansvar för ”medhjälpare” gäller gentemot medkontrahenter vid bristfälliga säkerhetsanordningar — t ex i berg- och dalbanor eller andra attraktioner på ett nöjesfält — kan man nog anta, och kanske skulle en domstol när skaderisken är tillräckligt betydande också konstatera ett motsvarande ansvar emot andra än kontraktsparter.
    Också NJA 1987 s. 417 rörde en produktskada, som i detta fall drabbat bl. a. en konsument; här grundades ansvaret på ett s. k. instruktionsfel. Tillverkaren av takbeläggning — s. k. kontaktshingel — krävdes på skadestånd, sedan det visat sig att materialet var olämpligt på tak som var otillräckligt ventilerade och därför kom att medföra vattenskador. Beläggningen var avsedd att anbringas också av personer utan särskild kunskap om eller erfarenhet av byggnadsarbete. HD fann, efter en längre utläggning om informationsplikten i sådana situationer, att tillverkaren oaktsamt underlåtit att fästa köparens uppmärksamhet på behovet av tillfredsställande ventilation, och ansåg honom skadeståndsskyldig; härvid bedömdes ansvaret likadant för skada på ett hus som ägdes av köparens aktiebolag. Konsumentskyddssynpunkter tycks emellertid ha spelat en väsentlig roll för bedömningen. – RFS 1988:8 (RH 1988:52) gällde ett fel av samma slag. Ett postorderföretag ansågs ansvarigt på grund av oaktsam underlåtenhet att informera om de risker för personskada som ett levererat verktyg innebar, om det användes fel. Grovt medvållande ansågs inte föreligga.
    Här skall också nämnas att ett produktansvar i kontraktsförhållande ålagts i det omskrivna rättsfallet NJA 1985 s. 641, där en bilmotor skadats genom tankning av förorenad bensin. Att bensinpumpen varit märkt ”premium” har tillagts samma verkan som en garanti och medfört strikt ansvar för bensinstationens innehavare. — Garantiresonemangen förefaller här något mera närliggande än vid olika fall av bristfälliga anordningar (jfr 1.1 ovan) och har vissa traditioner på området; de framstår ändå närmast som en nödfallsutväg för att uppnå ett resultat som från andra synpunkter tett sig rimligt. (Jfr om rättsfallet Tidsskrift for rettsvitenskap 1987 s. 158 f med hänvisningar.)

 

1.3 Miljöfarlig verksamhet. I RFS 1988:11 (RH 1988:20), angående skada på kräftfiske genom förorenat avloppsvatten, tillämpades den princip om beviskrav rörande orsaksförhållanden som framgår av NJA 1981 s. 622 (jfr SvJT 1985 s. 667). Principen är numera upptagen i 3 § 3 st miljöskadelagen; jfr förarbetena till detta lagrum.

58 Bertil Bengtsson I detta sammanhang bör också nämnas NJA 1988 s. 376, som visserligen rörde ersättning enligt ledningsrättslagen men torde vara av direkt betydelse också för miljöskadelagens tillämpning; dess regler motsvarar i stort sett 4 kap. 2 § 1 st. expropriationslagen, vartill ledningsrättslagens ersättningsregel hänvisar (se 13 §). Avgörandet gällde psykiska och estetiska störningar, föranledda av en kraftledning på Hisingen som dragits fram intill en bostadsfastighet. Frågan var, om förfulningen av omgivningen och oro för påverkan av ledningens elektriska och magnetiska fält kunde anses ha nedsatt fastighetens marknadsvärde i högre grad än ägaren var skyldig att tåla med hänsyn till störningarnas orts- och allmänvanlighet. HD ansåg inte detta vara fallet med den påstådda värdeminskningen, 7,5 %; var gränsen går framgår inte av domen, men som jämförelse kan nämnas att toleransnivån vid trafikimmissioner i NJA 1977 s. 474 ansetts vara lägre (5 %). Utgången är kanske inte så överraskande bl. a. med tanke på fastighetens läge — dittills tämligen skyddat men i alla fall ganska nära stora miljöstörande industrier. Det bör dock framhållas att HD tydligen ansett utgången långtifrån självklar; möjligheterna till ersättning för sådana olägenheter förefaller större än man tidigare haft anledning att tro.

 

1.4 Vägtrafik. Frågan om en skada uppkommit i följd av biltrafik prövades i NJA 1988 s. 221. Under ett kortare uppehåll i en bilfärd blev en passagerare skadad i ögat av en bildörr, tydligen när han föstes in i bilen för att undgå att bli omhändertagen av polis. Skadan ansågs ha sådant samband med bilens normala brukande att den uppkommit i följd av trafik med bilen. Att den saknade samband med själva bilkörningen var tydligen inte tillräckligt skäl att anse den falla utom trafikskadelagens område. Man kan dock undra hur utgången skulle ha blivit, om den skadade inte varit passagerare. — I RH 1988:132 har en liftkorg på en på stödben uppställd brandbil stött ihop med en passerande lastbil; brandbilen ansågs vid tillfället ha varit i trafik. NJA 1988 s. 271 rörde tillämpningen av regeln om väjningsplikt vid vänstersväng (40 § vägtrafikkungörelsen). I en gatukorsning med trafiksignaler hade en vänstersvängande bilist måst stanna i korsningen och kunde fortsätta först sedan mötande trafik fått grönt ljus, med påföljd att han kolliderade med en bil som kom från detta håll. HD ansåg att en förare i detta läge trots rött ljus hade rätt att fortsätta ut ur korsningen men att han härvid måste iaktta väjningsplikt. Den svängande bilisten befanns ensam ha vållat kollisionen; två skiljaktiga ledamöter ville lägga halva skulden på den andre föraren.
    Ett flertal refererade hovrättsdomar om ansvarsfördelning vid kollisionsskador skall i korthet omnämnas. RFS 1985:17 gällde en bilist, som kört om en fordonskö och kolliderat med en framförvarande husvagn. I RFS 1986:6 medförde svårighet att utreda hur en sammanstötning egentligen tillgått att skadeståndstalan ogillades. RFS 1986:37 angick ansvarsfördelningen, när en oaktsam förare i halka sladdat runt på vägen och påkörts bakifrån. RFS 1985:16 rörde en kollision med en grävmaskin som backats ut på en huvudled, RFS 1985:22 kollision vid möte i mörker och halka, RFS 1985:57 kollision i samband med omkörning av en stillastående bil, RFS 1987:48 kollision i en vägkorsning där väjningsplikt förelåg, RFS 1985:56 (RH
1985:53) detsamma (varvid dock väjningsplikt ansågs grundad på ett privat vägmärke), och RFS 1987:58 kollision i korsning mellan en större väg och en mindre anslutningsväg. — Ett mera speciellt fall är RFS 1985:10, där en

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 59 motorcyklist, som kört omkull i en fördjupning i vägbanan, förgäves krävde skadestånd av en trafikant som orsakat fördjupningen genom att tappa en kätting framför ett vagnshjul och sedan underlåtit att göra något för att minska faran för andra trafikanter; skadan på vägen ansågs inte värre än vad en trafikant fick räkna med.

 

1.5 Fastighetsmäklare. I RFS 1987:38 (RH 1986:152) hade en mäklare genom oaktsamhet medverkat till en fastighetsförsäljning, som visade sig bli ogiltig. Beträffande skadeståndsansvaret ansågs samma preskriptionsregel tillämplig som i fråga om skadeståndsfordringar i övrigt — inte, som mäklaren gjorde gällande, regeln i 18:9 HB. - Se även RFS 1987:59, där en mäklare blev skadeståndsskyldig på grund av att han i kontraktet av försumlighet infört missledande uppgifter om övertagande av säljansvaret.

 

1.6 Inkassoverksamhet. NJA 1985 s. 143 gäller skadestånd enligt den särskilda regeln om ansvar för otillbörlig inkassoåtgärd i 18 § inkassolagen. HD fann efter en genomgång av bestämmelsens motiv att ansvaret var begränsat till ganska kvalificerade fall, främst allvarliga integritetskränkningar. I det aktuella fallet ansågs emellertid det professionella inkassoföretagets bristande kontroll av gäldenärens identitet innan två ansökningar om betalningsföreläggande ingavs, i förening med dröjsmål att vidta rättelse sedan förväxlingen uppdagats, medföra skadeståndsansvar för inkassoföretaget.

 

1.7 Annat ansvar för företagare. NJA 1986 s. 586 rörde ansvar för en grävmaskinist, som i sitt arbete på en villatomt skadat en vattenledning. Eftersom villaägaren var närvarande vid grävningen och hjälpte till med att gräva för hand, menade grävmaskinisten att ägaren övertagit ansvaret för grävningen. HD ansåg visserligen villaägaren skyldig att ge anvisningar och varna för kända skaderisker, men grävmaskinisten hade att bestämma hur grävningen skulle närmare utföras; han ålades skadeståndsansvar på grund av vållande i detta avseende. — I RFS 1986:14 kom frågor upp om arbetsgivarens ansvar mot anställda — en typ av skadeståndstvist som numera som bekant är sällsynt, tack vare det skydd som arbetsskadeförsäkringen i förening med trygghetsförsäkring ger de anställda mot personskada. Hovrätten ogillade skadeståndstalan av en arbetstagare som drabbats av en arbetssjukdom av allergisk typ.

 

1.8 Värnpliktiga m fl. Rättsfallen NJA 1985 s. 75 I och II gällde båda värnpliktigas ansvar för skadad militär materiel. Skadeståndsskyldighet i detta läge förutsätter, liksom när det gäller arbetstagare, synnerliga skäl (se 4:1, jfr 6:4 SkL). I det förra avgörandet ålades en värnpliktig full skadeståndsskyldighet med 2 660 kronor för en sönderskjuten automatkarbin, som han — trots nästan helt genomgången grundutbildning — laddat på ett sätt som klart stred mot gällande säkerhetsföreskrifter och använt utan order. I det andra fallet förpliktades en körkortslös värnpliktig, som i sin vakttjänstgöring olovligen använt en militärbil och därvid utan oaktsamhet kört i diket, att ersätta 2 000 kronor av skadorna på bilen (totalt 6 400 kronor). I båda fallen åberopade HD särskilt preventionshänsyn till stöd för att skadestånd utdömdes; skälet för nedsättning i bilskadefallet var att den värnpliktige saknade arbetsinkomst. Båda fallen gällde mera graverande förfaranden än vad som förekommit i tidigare prejudikat på området (NJA
1981 s. 302 I och II), och utgången ter sig därför knappast överraskande.

60 Bertil Bengtsson I RFS 1986:7 ansågs en värnpliktig ersättningsskyldig enligt 4:1 SkL (jfr 6:4) med ca 2 500 kronor för en skada på kronans personbil, uppkommen sedan han i hög fart sladdat av vägen. Hovrätten fann synnerliga skäl föreligga för ojämkat ansvar, varvid åberopades att den värnpliktige i sin tjänst anförtrotts att föra fordonet och genom ”brottsligt förfarande” (dvs. vårdslöshet i trafik) vållat skada på detta samt att bl. a. med hänsyn till handlingens beskaffenhet fullt skadestånd borde utgå. — Även om skadeståndet inte var stort, kan man sätta ifråga om det stämmer med den välvillige lagstiftarens syfte att döma ut full ersättning vid en oaktsamhet som inte är mera allvarlig, och detta oavsett om den är straffbar eller ej. Läget är inte helt detsamma vid sådant olovligt brukande som förekom i NJA 1985 s. 75 II. — Jfr även NJA 1985 s. 690, refererat nedan under ”kausalitet”. Om tillämpning av 4:1 SkL inom immaterialrätten, se NJA
1986 s. 702 (omtalat i 3.3 nedan).

 

1.9 Barn. I RFS 1985:5 ålades två 15-åringar att solidariskt utge fullt skadestånd - 19 700 kronor — för 48 fönsterrutor som de krossat genom att kasta sten mot en skola. Nedsättning efter skälighet enligt 2:2 SkL befanns inte motiverad med hänsyn till att det gällde en medvetet utförd förstörelse som pågått under längre tid. Trots att ynglingarna saknat medel och staten var skadelidande verkar bedömningen rimlig bl. a. med tanke på skadegörarnas ålder.

 

1.10 Psykiskt abnorma. Under inflytande av akut paranoid schizofreni anlade en person bränder i två fastigheter; byggnaderna och det brunna lösöret var försäkrat. Försäkringsbolagen krävde ersättning för skadan, som uppskattades till 1 141 000 kronor. Med hänsyn till att skadevållaren uppenbarligen inte förmådde betala fullt skadestånd, till att hans möjligheter att tillfriskna allvarligt skulle försvåras om han ålades detta och till att förlusten i huvudsak drabbade försäkringsbolag nedsatte hovrätten ersättningen enligt 2:3 SkL till sammanlagt 11 500 kronor — alltså ca 1/100 av skadan. (RFS 1988:22; RH 1987:110.) Nedsättningen går längre än man kunde vänta med tanke på paragrafens motiv (jfr NJA II 1972 s. 602 f) men kan nog försvaras; tendensen att inskränka försäkringsbolagens regressrätt mot privatpersoner ligger i tiden (jfr SOU 1989:88 s. 144 ff.)

 

1.11 Myndighetsutövning. Under perioden har flera välbehövliga prejudikat tillkommit rörande det allmännas ansvar vid myndighetsutövning, vilket numera börjar uppmärksammas av advokater och allmänhet och får allt större praktisk betydelse. Vissa av avgörandena mister dock en stor del av sin betydelse med 1989 års lagändringar, som bl. a. avskaffat den besvärliga modifikation i vållandebedömningen som framgått av den s. k. standardregeln (3:3 SkL). Eftersom bedömningen i många avseenden torde komma att ske på samma vis (jfr prop 1989/90:42 s. 12 ff.) saknar prejudikaten dock inte intresse.
    Några rättsfall visar räckvidden av det ganska besvärliga begreppet ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning”; att skadan vållats på detta vis är ju förutsättningen för att ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden skall ersättas av det allmänna, om inte den vållats genom brottslig gärning (jfr nedan). NJA 1985 s. 360 avsåg bl. a. frågan vad som är myndighetsutövning. Två personer sökte en tjänst som hemspråklärare; båda var obehöriga. Den ena, som skött tjänsten bra under en termin,

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 61 förordnades av länsskolnämnden. Den andra överklagade beslutet och ansågs av regeringen bort ha fått tjänsten, men eftersom tiden för anställningen löpt ut avskrevs ärendet. Hon krävde då skadestånd av kommunen. HD ansåg inte hinder föreligga att ta upp ärendet trots att regeringen inte ändrat beslutet (jfr NJA 1984 s. 207). I frågan om 3:2 var tillämplig anförde domstolen att tillsättningsförfarandet följde de statliga principerna om att avseende endast skulle fästas vid sakliga grunder, som förtjänst och skicklighet; förvaltningslagen gällde också i sammanhanget. Det medförde att förfarandet utgjorde en sådan tillämpning av offentligrättsliga regler som kännetecknade myndighetsutövning; liksom vid statliga tjänstetillsättningar var det alltså fråga härom. Men det var till ringa glädje för den skadelidande, som vid tillämpning av standardregeln i 3:3 inte ansågs berättigad till skadestånd (se nedan). — Skulle lärartjänsterna helt kommunaliseras, är det mera tveksamt om myndighetsutövning kan konstateras föreligga i sådana fall, något som dock måste anses önskvärt. (Jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I s. 100 f.) Frågan om tillämpningen av 3:2 SkL vid felaktiga upplysningar från en myndighet belyses av NJA 1985 s. 696 I och II. Det första fallet gällde ett besked av en försäkringskassa till en yrkesarbetande mor, som frågat om hon kunde få föräldrapenning ifall hon var hemma för tillfällig vård av sitt sjuka barn. Det bekräftade kassans tjänsteman, varför hon stannade hemma från arbetet. Sedan visade det sig att uppgiften var oriktig: hon fick ingen föräldrapenning. Hon krävde staten på skadestånd. Från dess sida invändes dels att upplysningar av detta slag inte lämnats ”vid myndighetsutövning”, dels att skadeståndsgrundande vållande inte kunde anses ha förekommit vid ett muntligt besked av detta slag. — Att ersättningsbeslut av kassan är myndighetsutövning står klart. Ett problem var emellertid, att beskedet i fråga inte getts i samband med något aktuellt ärende eller ens avsett innehållet i något beslut: fanns det ändå tillräckligt samband med kassans myndighetsutövning, eller var det inte snarare en fråga om sådan allmän service som faller utanför området för 3:2? HD fann emellertid, att beskedet hade en så nära anknytning till ett ärende om föräldrapenning att det måste anses ha lämnats vid myndighetsutövning; den skadelidande hade, som hon också upplyst tjänstemannen om, ett akut behov av att få besked om sina rättigheter. Kommunen ansågs ansvarig för felet (jfr nedan).
    I NJA 1985 s. 696 II var situationen något annorlunda. På förfrågan hade man på kommunens gatukontor felaktigt uppgett att fastigheten var ansluten till det kommunala avloppsnätet, vilket påverkat köpeskillingen vid en fastighetsaffär; köparen krävde nu skadestånd av kommunen. HD framhöll att beskedet inte avsett innehållet i något beslut och inte heller rört något aktuellt ärende hos kommunen — det var inte fråga om förhandsbesked eller liknande. Beskedet ansågs inte utgöra en åtgärd vid myndighetsutövning; 3:2 var alltså inte tillämplig, och skadeståndstalan ogillades. Här saknades den anknytning till ett konkret ärende som — om också med nöd och näppe — kunde konstateras i fallet med föräldrapenningen. Över huvud taget gällde beskedet ett faktiskt förhållande som inte hade så mycket med myndighetsutövning att göra.
    En liknande fråga om räckvidden av lagstiftningen kom upp i det omdiskuterade rättsfallet NJA 1987 s. 535. Ett uppmärksammat pressmeddelande av konsumentverket angående resultatet av en undersökning av

62 Bertil Bengtsson lackskyddsmedel för bilar utformades på ett sätt som gav intrycket att undersökta s. k. polymermedel var oanvändbara eller i vart fall klart underlägsna traditionella bilvaxmedel. Ett företag som tillverkade polymermedel fick sin försäljning avsevärt minskad efter undersökningen och krävde skadestånd av staten på den grund att konsumentverket av vårdslöshet lämnat ett oriktigt meddelande. HD konstaterade, att undersökningen inte gav stöd för uttalandena och att konsumentverket uppträtt klart felaktigt genom att presentera provningsresultaten på missvisande sätt i meddelandet. Ändå ogillade domstolens majoritet skadeståndstalan, eftersom pressmeddelandet främst var avsedd som en information till konsumenterna — alltså en uppgift av servicekaraktär — och inte hade några rättsverkningar för näringsidkare; det hade inte så nära samband med verkets maktbefogenheter att de felaktiga påståendena kunde anses gjorda vid myndighetsutövning.
    Det kan onekligen förefalla överraskande, för många kanske stötande, att ett klart fel av en myndighet inte skulle leda till ersättningsskyldighet. Majoriteten har emellertid haft visst stöd för sin bedömning i motiven till SkL; sådan verksamhet som konsumentupplysning har tydligen ansetts falla utanför området för 3:2 SkL (jfr NJA II 1972 s. 645), och pressmeddelanden ligger onekligen ganska långt från typisk myndighetsutövning som förbud, förelägganden och liknande. Man kan vidare tveka om verkligen ett ansvar skulle ha förelegat för staten ens om meddelandet ansetts givet vid myndighetsutövning. Den skadelidande berördes inte av konsumentverkets undersökning, och det är möjligt att han inte skulle ansetts höra till den krets som skyddas av ansvarsregeln. Här ger varken SkL:s motiv eller litteraturen något besked. Ett ansvar mot alla företag som kan bli lidande på ett sådant uttalande skulle säkert gå längre än den försiktige lagstiftaren tänkte sig omkring 1970; men å andra sidan har den försiktigheten vid det här laget visat sig överdriven (jfr SvJT 1988 s. 611, 615). — En utvidgning av området för 3:2 bl. a. i fall som det aktuella föreslogs i justitiedepartementets promemoria Ds 1989:12 men sköts på framtiden i avvaktan på fortsatt utredning (se prop 1989/90:42 s. 11 f). Trots allt kan en sådan tveksamhet ha fog för sig; det är fråga om en praktiskt vittgående reform, som kan behöva motiveras och kommenteras mera ingående än som skett i den hastigt tillkomna promemorian (det måste erkännas, fast jag själv författat denna).
    Den numera upphävda standardregeln i 3:3 SkL har tillmätts betydelse i några avgöranden. NJA 1985 s. 324 rörde kommuns ansvar för fel vid byggnadskontrollen — en praktisk fråga, som vållar kommunerna mycket bekymmer. HD har i tre rättsfall från 1984 (NJA 1984 s. 340 I-III) slagit fast vissa huvudlinjer för detta ansvar, vilka i viktiga avseenden lär gälla även efter 1989 års lagändringar (prop 1989/90:42 s. 15, jfr s. 25, 27). Rättsfallet från 1985 ansluter sig väl till de tidigare avgörandena. Talan grundades på påstådda fel i tillsyn av byggnadsnämndens kontrollant, vilka medfört bristande dränering av en fastighet. Eftersom huvudansvaret ålåg den ansvarige arbetsledaren, som med fog kunde väntas visa omsorg och omdöme vid arbetet och inte avvika från den tekniska beskrivning som låg till grund för byggnadslovet, ansågs kommunen inte ansvarig enligt 3:2 och 3:3 SkL. Det är ingalunda uteslutet, att utgången skulle bli densamma idag.
    Det nyss refererade avgörandet NJA 1985 s. 360 (tillsättningen av hemspråklärare) gällde också tillämpningen av standardregeln. Med

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 63 hänsyn till att meritvärderingen skett efter allmänna bedömningar — inte efter viss meritpoäng — ansågs det böra krävas för skadeståndsansvar att bedömningen utgjorde ett markant avsteg från allmänt vedertagna principer eller grundats på ovidkommande omständigheter. Så var inte heller fallet här. Något skadeståndsgrundande fel ansågs därför inte ligga kommunen till last, varför skadeståndstalan ogillades. — Med den nuvarande lagstiftningen skulle utgången bli något tveksammare; alltjämt torde dock det allmänna undgå ansvar när sådana beslut beror på en fri bedömning, vars riktighet visserligen kan ifrågasättas men inte visar sig klart felaktig.
    I det också omtalade fallet NJA 1985 s. 696 (upplysningen om föräldrapenningen) har ifråga om standardregelns tillämpning framhållits, att den lämnade upplysningen har haft karaktären av ett klart besked om myndighetens blivande bedömning; i en sådan situation var det enligt HD rimligt att se ganska strängt på ett begånget fel. Den skadelidande hade lämnat korrekta och fullständiga uppgifter om sakförhållandena och klargjort att det begärda beskedet var väsentligt för henne. På sådana grunder ansåg HD skadeståndsansvar föreligga. Resonemanget bör anses vägledande också i fortsättningen för culpabedömningen i sådana lägen; särskilt kan framhållas att de viktiga frågorna är hur pass bestämd och hur pass betydelsefull för den enskilde uppgiften har varit. — I NJA 1987 s. 954 hade en kronofogdemyndighet delvis på grund av oaktsamhet från byggnadsnämndens sida lämnat felaktiga uppgifter om en fastighet som såldes exekutivt; staten ansågs vara ansvarig. Rättsfallet har alltjämt betydelse genom att HD slog fast dels att bedömningen vad som får fordras av myndigheterna bör ske med utgångspunkt i vad man från den enskildes sida kan kräva av deras verksamhet, dels att staten härvid får tillräknas fel även av kommunal myndighet: olika organ för det allmänna identifieras i detta sammanhang med varandra. — I hovrättsfallet RFS 1985:41 (RH 1985:33) ogillades skadeståndstalan mot staten, grundad på att socialstyrelsen eller annat statligt organ underlåtit att ingripa genom förbud, rekommendationer eller varningar mot användning av amalgam vid tandbehandling; även om vissa biverkningar förekommit, framgick inte att dessa var så allvarliga och vanliga att underlåtenheten kunde anses som fel eller försummelse. Sannolikt skulle utgången bli detsamma även utan standardregeln; i varje fall vid denna tidpunkt synes man inte ha vetat mera om dessa omstridda risker än att passiviteten måste anses försvarlig.
    Mindre intresse har kanske idag NJA 1987 s. 867, där skadeståndstalan ogillades på grund av standardregeln; en polismyndighet hade i viss mån försumligt lämnat ut en omhändertagen segelbåt till orätt ägare. Sedan standardregeln avskaffats, torde oaktsamheten bli avgörande för utgången. — Inte heller har NJA 1986 s. 257, där 3:7 andra meningen SkL tillämpats i fall där HD vägrat dispens, någon betydelse efter ändring av detta lagrum.
    Slutligen kan nämnas RH 1985:120, där för ovanlighetens skull regeln i 18:4 JB om ersättning av staten för skada på grund av reglerna om godtrosförvärv (här 18:2 JB) blev aktuell. Statens invändning, att den skadelidandes förlust till följd av godtrosförvärvet berodde på handläggningsfel av tingsrätten och att därför inte 18:4 var tillämplig, godtogs inte; inte heller ansågs den skadelidande ha varit medvållande genom att utgå från att tingsrätten skulle förfara riktigt.

 

64 Bertil Bengtsson 1.12 Ren förmögenhetsskada i övrigt. NJA 1987 s. 692 utgör ett viktigt avgörande på detta område. Ren förmögenhetsskada ersätts som bekant utom kontraktsförhållanden i brist på särskilt lagstöd bara när skadan vållats genom brottslig gärning (2:4 och 3:1 SkL). Ett värderingsutlåtande rörande en fastighet byggde på oriktiga förutsättningar rörande möjligheten att exploatera fastigheten och angav därför ett helt verklighetsfrämmande värde, vilket medförde skada för ett bolag som beviljat lån med pantsäkerhet i fastigheten. Värderingsmannen ansågs genom otillräcklig undersökning ha förfarit vårdslöst vid fullgörande av sitt uppdrag. Frågan blev då om detta grundade skadeståndsansvar för värderingsmannens arbetsgivare, med tanke på att utlåtandet avgavs inte på uppdrag av långivaren utan av fastighetsägaren. HD framhöll att enligt SkL:s förarbeten avsikten inte var att hindra en rättsutveckling i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada och att i rättspraxis ansvar förekommit beträffande felaktiga vederhäftighets- och vittnesintyg samt soliditetsupplysningar. Om värderingsintyg framhölls, att det för värderingsmannen måste stå klart att de kan komma till användning för skilda ändamål och av olika personer; den som med fog satt sin tillit till intyget borde inte bära en skada som ytterst berodde på att intygsgivaren förfarit vårdslöst. Skadeståndsansvar borde alltså gälla också mot tredje man, om inte förbehåll om frihet från sådant ansvar gjorts i intyget. Långivarens talan bifölls alltså. — HD:s ståndpunkt stämmer med vad som förordats i Jan Kleinemans avhandling ”Ren förmögenhetsskada, särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart” (1987), som utkom ungefär samtidigt med avgörandet. Möjligen kan detta bli utgångspunkt för en ytterligare vidgning av ansvaret i rättspraxis; några mera radikala ändringar i det svenska rättsläget, som här innebär ett lindrigare ansvar än t ex i våra nordiska grannländer, torde dock knappast vara möjliga utan lagstiftning.
    Det tidigare hovrättsfallet RFS 1986:1 rörde också ett ansvar för intygsgivare, i detta fall i kontraktsförhållande. Statens provningsanstalt hade på uppdrag av en rörleverantör utfärdat ett intyg, som felaktigt angav att rören hade viss hållfasthet; när rätta förhållandet framkom nödgades leverantören återta rören. Dennes skadeståndstalan mot staten bifölls; staten ansågs ansvarig för riktigheten av sådana uppgifter, om förbehåll inte gjorts om annat. Vållande åberopades inte uttryckligen; det är oklart, om hovrätten ansett ett strikt ansvar gälla, i så fall utan stöd av tidigare rättspraxis. Troligare är dock att man menat att felet utan vidare innebar en oaktsamhet. — I förhållanden av detta slag är naturligtvis inte reglerna om skadestånd vid myndighetsutövning tillämpliga.
    I RFS 1988:5 (RH 1988:35) ogillades skadeståndstalan, grundad på att en vårdnadshavare vägrat lämna ut barnen till den andre föräldern vid ett stort antal umgängestillfällen, varigenom denne tillfogats onödiga resekostnader. Hovrätten framhöll att det inte var motiverat att gå utöver den förut angivna huvudregeln om ren förmögenhetsskada i förhållanden av det aktuella slaget, där barnets intresse står i centrum. — Även om ett ansvar för kostnader kan te sig rimligt i vissa situationer av denna typ kan man hålla med om att en så principiellt viktig utvidgning av skadeståndsskyldigheten snarare bör ankomma på lagstiftaren.
    Här bör också nämnas RFS 1987:29 (RH 1987:48), där ett försäkringsbolag krävde skadestånd av en bedräglig försäkringstagare för administrativ kostnad för behandling av oriktig skadeanmälan samt kostnad för utred-

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 65 ning av frågan, om anmälan gjorts i bedrägligt syfte. Den administrativa kostnaden gick att specificera och har ansetts ersättningsgill i likhet med övrig kostnad. Utgången kan nog godtas också sedan HD i rättsfallet NJA
1989 s. 251 ansett viss specificerad administrationskostnad inte kunna ersättas som trafikskadeersättning; i 1987 års fall var det ju fråga om skadestånd på grund av brott och i ett kontraktsförhållande, vilket rimligen bör utvidga ersättningsmöjligheten. — I RFS 1987:57 (RH 1986:75) har en obefogad konkursansökan utan skälig anledning att anta obestånd hos gäldenären ansetts medföra skadeståndsskyldighet (skiljaktighet i hovrätten). — Se också RFS 1985:48, där ett aktiebolag blev ansvarigt för kostnader som det vållat en aktieägare i ett dotterbolag genom ett felaktigt besked.

 

1.13 Skada i vissa kontraktsförhållanden. Några fall rörande sakskada i kontraktsförhållanden skall nämnas här (förutom NJA 1985 s. 641, omtalat ovan under 1.2). NJA 1987 s. 710 rörde ansvar för en kommun, som gratis upplåtit till ett musikband bl. a. ett fotolaboratorium som förvaringslokal; där stals viss musikutrustning. Kommunen ansågs inte ha åtagit sig något förvaringsansvar men blev ändå ersättningsskyldig för det stulna på den grund att man från dess sida felaktigt uppgett att laboratoriet var larmat, vilket kommit ägaren att kvarlämna utrustningen. Upplysningen lades kommunen till last som försummelse, och eftersom bristen på larm på ett avgörande sätt underlättat stölden gjordes kommunen ansvarig. HD synes alltså ha krävt orsakssamband mellan dels den oriktiga uppgiften och förvaringen, dels bristen och stölden. — Av naturliga skäl ansågs uppgiften inte som en garantiutfästelse som ådrog kommunen ett strikt ansvar; ett sådant ansvar skulle också passat illa vid ett avtal av denna vederlagsfria typ. Men om något typiskt benefikt avtal var å andra sidan inte fråga; domstolen framhöll att upplåtelsen var ett led i kommunens sociala ungdomsverksamhet. Om en ägare upplåtit lokalen som en ren väntjänst eller liknande skulle möjligen en allvarligare oaktsamhet ha krävts för ett ansvar av detta slag. NJA 1987 s. 668 gällde bevisbördan för tiden för uppkomsten av en skada i bostadslägenhet, när hyresvärden fordrar ersättning för denna; hyresvärden, som hade möjlighet att styrka lägenhetens skick vid tiden för hyresgästens inflyttning, ansågs skyldig att visa att skadan uppkommit först efter denna tidpunkt. Resonemanget är vanligt när egendom överlämnats i annans vård. (Jfr även 2.1 ovan.) — I RFS 1985:6 ansågs en bilverkstad inte ansvarig mot en kund, när kylaren i dennes bil under uppställning utomhus frös sönder; hovrätten åberopade att kunden inte upplyst att bilen saknade frostbeständig kylarvätska. Att den vårdplikt som annars gäller begränsas av sådana skäl är ganska praktiskt (jfr Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden I s. 192 f). I RFS 1988:4 (RH 1988:46) gjordes ett travsällskap ansvarigt för att en travhäst skadats genom en riskabel anordning i en box som sällskapet uthyrt till hästägaren; ett högt aktsamhetskrav sades gälla vid skador av denna typ. — RFS 1985:50 (RH 1985:50) gällde en elleverantör (Vattenfall), som i strid med den praxis som utvecklats mellan parterna underlåtit att i förväg underrätta en abonnent — ett hönseri — om ett planerat strömavbrott, med påföljd att hönseriets alla kycklingar dog. Underlåtenheten ansågs vårdslös, och skadestånd utdömdes.

66 Bertil Bengtsson Begreppet grov vårdslöshet är, frånsett vid medvållande (6:1 1 st. SkL), inte lika viktigt i svensk skadeståndsrätt som i en del främmande länder men saknar inte betydelse. NJA 1986 s. 61 handlar om dess innebörd enligt 38 § lagen om inrikes vägtransport — alltså i ett kontraktsrättsligt sammanhang. Uttrycket ansågs där inbegripa även andra fall än medvetet risktagande från fraktförarens sida, dock inte den i målet aktuella oaktsamheten (en trailer hade med för hög last förts in under en viadukt). Försummelsen ansågs allvarlig men inte så svårartad att den var grov i lagrummets mening. — Avgörandet är knappast överraskande med tanke på den restriktiva tillämpning av begreppet som sedan länge har utmärkt svensk rättspraxis i skadestånds- och försäkringsmål. En omedveten oaktsamhet torde normalt inte anses som grov.

 

2. Skadeståndet
2.1 Kausalitet. I några avgöranden har domstolarna tagit ställning till frågor om adekvans. I NJA 1985 s. 690 gällde ansvaret för en värnpliktig A, som tillsammans med sin kamrat B olovligen tog en terrängbil för färd utom tjänsten; sedan greps A av en polis för fylleri, och när B ensam skulle köra tillbaka till förläggningen skadade han bilen genom dikeskörning. Skadan ansågs ha sådant samband med tillgreppet att A inte kunde undgå att ersätta den, och detta oavsett vad man hade tänkt sig om återfärden.
- Bedömningen framstår som rimlig bl. a. med hänsyn till att det förfarande som A deltog i ju påtagligt ökat risken för skador som den aktuella. Hur stor betydelse detta förhållande har vid obehörigt nyttjande av egendom är dock tveksamt; jfr Agells ingående undersökning av dessa frågor i Festskrift till Jan Hellner (1984) s. 46 ff (där målet i fråga, som då låg i hovrätten, kommenterats s. 61 ff).
    I NJA 1988 s. 396 hade i samband med trafikmätning en kommunanställd på ett oaktsamt sätt kastat en slang framför en bil; när föraren hastigt bromsade, kom bilen att något backa eller rulla bakåt och skada en bakomvarande bil. Trafikförsäkringen för den förra bilen togs i anspråk för denna skada, och ägaren krävde kommunen på ersättning för bonusförlusten. Trots det sätt varpå föraren för den backande bilen medverkat vid sammanstötningen ansågs adekvat kausalitet föreligga. Hur man än vill formulera adekvansregeln lär ett sådant händelseförlopp falla inom skadeståndsansvaret; risken måste anses såväl typisk som relativt närliggande och förutsebar. En annan sak är att just kompensationen för bonusförlusten kan vara problematisk (se 2.6 nedan om bedömningen av denna fråga). Beträffande denna kan, som antyddes i ett yttrande av referenten, särskilda adekvansfrågor uppkomma.
    Om adekvans var också fråga i RFS 1986:13, där som skäl för att ett slag på hakan medfört ansvar för synskada åberopats att gärningsmannen borde ha insett risken att slaget skulle kunna orsaka skada av allvarligt slag — alltså en sorts culpabedömning. (Jfr Conradi i SvJT 1984 s. 177 ff, där ett sådant synsätt anläggs.) — I RFS 1988:28 hade en lantbrukare låtit sin son utföra arbete på gården med faderns traktor, som med faderns vetskap saknade vederbörligt skydd för en roterande axel; när sonen med en skruvmejsel försökte ta bort gräs som fastnat kring axeln, slant mejseln och skadade hans öga. Sonens krav — riktat mot faderns ansvarsförsäkring — ogillades, eftersom skadan var en så avlägsen och oförutsebar följd av faderns oaktsamhet att fadern inte kunde anses vållande till den. Här var det

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 67 visserligen en beaktansvärd risk att bristfälligheten kunde medföra personskada, men knappast att det skulle ske på detta sätt; sonens förfarande med mejseln framstår som ett så väsentligt inslag i händelseförloppet att utgången förefaller försvarlig. Men om man konsekvent anlägger culpasynpunkter på adekvansfrågorna är det inte säkert att man kommer till samma resultat.
    Frågor om bevisning rörande orsakssambandet kom upp i NJA 1988 s. 226. Två personer, som haft stöldgods i sin besittning och dömts för häleri, krävdes på ersättning för skador på stöldgodset vilka upptäcktes när det återställdes. De ansågs enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser i princip skyldiga att ersätta skador uppkomna dels under den tid då de rättsstridigt haft godset i besittning, dels medan det därefter transporterades vidare av andra personer — däremot inte skador som orsakats innan de fick godset i sin besittning. Det var visserligen oklart när de aktuella skadorna inträffat, men med hänsyn till ägarens bevissvårigheter och då inget talade mot att skadorna uppkommit under den tid för vilken svarandena varit ansvariga ansågs de ersättningsskyldiga. — Det tycks alltså inte ha varit någon egentlig bevisbörda rörande sambandet med skadan som lagts på svarandena (något som däremot en skiljaktig ledamot ansåg); synbarligen skulle det räcka att något ”talar mot” att skadan uppstått under den kritiska tiden. Hur mycket detta krav innebär är inte lätt att säga. Rimligen måste besittaren ha en sämre ställning i sådana fall än om saken kommit i hans vård på grund av avtal; då lär bevisbördan för att skadan uppkommit under vården normalt åvila sakens ägare (se NJA II 1985 s. 452 och NJA 1987 s. 668, omtalat 1.13 ovan). — Jfr här RH 1985:96, där i en liknande situation bevisbördan lagts på ägaren (staten).

 

2.2 Medverkan av den skadelidande. Några rättsfall gäller inverkan av att den skadelidande bär strikt ansvar i sådana situationer som den aktuella. NJA
1985 s. 309 rörde den omdiskuterade frågan om ansvarets fördelning, när en bil kolliderat med annat fordon som inte trafikskadelagen är tillämplig på. En vårdslös cyklist hade sammanstött med en bilist, som kört oklanderligt. Bilägarens skadeståndskrav jämkades enligt den princip som finns uttryckt bl. a. i trafikskadelagens motiv, att strikt ansvar kan likställas med medvållande i sådana situationer. Jämkningen ansågs böra ske till hälften, eftersom särskilda omständigheter inte talade för annat; HD stödde sig här på rättspraxis från tiden före trafikskadelagens tillkomst, då närmast en mindre risk låg på biltrafiken än enligt trafikskadelagens system. — Utgången har kritiserats av Hellner (Skadeståndsrätt s. 199), och i varje fall en så pass kraftig jämkning torde stämma bättre med lagstiftarens tankegångar än med bilisternas rättsmedvetande. — NJA 1987 s. 749 visar emellertid att principen om hälftendelning inte gäller generellt vid sammanstötning med fordon för vilka inte trafikskadelagen gäller. Vid en kollision mellan en korrekt förd buss och en skrymmande hjullastare, som fördes vårdslöst, lade HD 3/4 av skadan på hjullastarens sida; den ansågs genom sin storlek och tyngd snarare vara att jämställa med bilar från trafikrisksynpunkt. Vid prövningen av sådana jämkningsfrågor skall man alltså fästa vikt inte bara vid vållandegraden utan också vid trafikfarligheten hos det andra fordonet.
    Vitt skilda meningar förekom i HD-avgörandet NJA 1988 s. 495. En jakthund, som tagit sig in i en inhägnad och angripit ett par dvärggetter,

68 Bertil Bengtsson dödades av getternas ägare. Denne åtalades för skadegörelse, och hundägaren krävde skadestånd. Frågan uppkom till en början om skadevållaren kunde åberopa brottsbalkens bestämmelser om nöd eller nödvärnsexcess. Trots att en nödsituation ansågs föreligga betraktade en majoritet i HD åtgärden inte som försvarlig med tanke på att hundens ekonomiska värde var mångdubbelt högre än getternas, något som skadevållaren måste antas ha insett. Åtalet för skadegörelse bifölls alltså av en majoritet (tre justitieråd mot två). — Sedan hade domstolen att ta ställning till invändningen, att hundägaren medverkat till skadan. Något vållande kunde visserligen inte läggas honom till last, men det uppsåtliga brottet var av speciell karaktär på grund av nödsituationen; med hänsyn till att hundägaren stått strikt ansvar för skador som hunden orsakat jämkades skadeståndet till 2/3. Två ledamöter — inte samma minoritet som i frågan om straffansvar — utdömde fullt skadestånd. Rättsfallet visar klarare än tidigare avgöranden att strikt ansvar på skadelidarsidan kan medföra jämkning t o m vid allvarligt vållande hos skadegöraren. (Jfr Hellner, Skadeståndsrätt s. 192 med hänvisningar.)

 

2.3 Allmänna jämkningsregeln. Bestämmelsen i 6:2 SkL om jämkning av oskäligt betungande skadestånd tycks alltjämt bli aktuell huvudsakligen när skadestånd yrkas på grund av uppsåtliga brott, där ju inte ansvarsförsäkring betalar skadan. I flera fall av detta slag har HD hållit fast vid principen, att jämkning i sådana fall normalt kan övervägas bara om fullt ansvar allvarligt kunde äventyra den ansvariges återanpassning i samhället (jfr bl. a. NJA
1983 s. 379). I NJA 1986 s. 193 ansåg HD att jämkning kunde ske på sådana grunder, trots att brottet var så allvarligt som mordbrand; svaranden hade jämte en kamrat anlagt eld i en skola, där de brutit sig in för att stjäla. Skadeståndskravet, som framställdes av ett försäkringsbolag, uppgick till ca 560 000 kronor, men jämkades till 100 000 kronor. Som skäl för att inte brottets art skulle hindra jämkning åberopade domstolen, utom återanpassningssynpunkten, att gärningen framstod som en inte övervägd impulshandling, vartill svaranden inte syntes ha tagit initiativet, och att han vid gärningen bara var 20 år. Resultatet stämde med tingsrättens bedömning; hovrätten hade dömt ut fullt skadestånd. Ett skiljaktigt justitieråd (Palm) ville jämka ända ned till 25 000 kronor; hon ansåg, konsekvent nog, att endast denna kraftiga nedsättning kunde tillgodose syftet att inte äventyra återanpassningen. Majoriteten hade tydligen svårt att acceptera en så mild bedömning med tanke på brottets svårighetsgrad. — Rättsfallet illustrerar hur besvärligt det är att förutse utgången i dessa fall, där alla möjliga avvägningar av de motstående intressena kan framstå som försvarliga.
    I NJA 1987 s. 376 hade en 18-åring gjort sig skyldig till stöld av ett stort antal nycklar och skadegörelse; skadeståndskravet uppgick till ca 32 000 kronor. Med hänsyn till skadeståndets begränsade omfattning ansågs inte förutsättningar finnas för jämkning. Två ledamöter ville sätta ned beloppet till 20 000 kronor, varvid framhölls bl. a. att ynglingens handlande framstod som omoget och oöverlagt samt att ett ojämkat skadestånd skulle inge honom misstro mot samhället och därmed försvåra en återanpassning. Majoritetens bedömning stämmer nog bäst med tidigare rättspraxis. Att tillämpa skadeståndsregler med sikte på att ge de ansvariga förtroende för samhället lär leda till osäkra och ibland överraskande resultat.

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 69 I sammanhanget kan också nämnas det närmast associationsrättsliga avgörandet NJA 1986 s. 402, angående jämkning av ansvar för bolagsman i enkelt bolag enligt 2 kap. 14 § 1 st (jfr 4 kap. 2 §) handelsbolagslagen. Talan fördes mot en delägare i ett tipsbolag, vilken försummat att enligt uppdrag lämna in en tipskupong som skulle ha gett vinst; de övriga delägarna yrkade skadestånd med ca 22 000 kronor. Med hänsyn till arten av uppdraget och förutsättningarna för uppdragets fullgörande ansågs oaktsamheten inte medföra skyldighet att utge någon ersättning alls för den uteblivna tipsvinsten. En mild bedömning av oaktsamhet i samband med sådana åtaganden i privatlivet är redan tidigare känd från rättspraxis (NJA 1964 s. 80) och stämmer väl med tankegångarna bakom den allmänna jämkningsregeln (jfr SOU 1971:83 s. 53 och Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 286 f).

 

2.4 Personskada och psykiskt lidande. I NJA 1985 s. 843 ansåg HD att en skadad persons förlust av möjlighet att göra besparingar för statliga traktamenten inte var ersättningsgill skada enligt 5:1 2 st SkL. Avgörande var att traktamentet var avsett att täcka merkostnader vid resor och inte till någon del var tänkt som lönetillskott. — I RFS 1985:29 gjordes avdrag från skadestånd för inkomstförlust med minskade levnadskostnader under sjukhusvistelse. — RFS 1985:62 rörde frågan om invaliditet hade orsakat inkomstbortfall. — I RFS 1986:2 ansågs livränta enligt militärersättningsförordningen, vilken i viss del avsåg ideellt skadestånd och därför var skattefri, i sin helhet böra avräknas från skadeståndslivräntan; hänsyn till skattefriheten togs inte vid beräkningen, varvid man följde rättsuppfattningen vid skadans uppkomst (1970: jfr nu prop. 1975:12 s. 128). Målet rörde också beräkning av sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt vid en skallskada med svåra bestående följder. — RFS 1986:13 avsåg samma typer av ersättning i anledning av synskada till följd av misshandel. — Beträffande ersättning för olägenheter i övrigt har hovrätten i RFS 1986:19 avvisat en schablonmässig bedömning, grundad enbart på invaliditetsgraden (varvid domstolen anslutit sig till Ulf Nordensons uttalanden i Festskrift till Hellner s. 410 ff). — RFS 1986:47 gällde ersättning för lyte och men vid medicinsk invaliditet om 100 %. — I RFS 1985:38 (RH 1985:37) har som skäl för att 8 000 kronor utdömdes för sveda och värk i samband med försök till dråp åberopats att skadan tillfogats den skadelidande genom brottslig gärning av svår beskaffenhet (jfr NJA 1962 s. 458). — Ersättning åt en kvinna för psykiskt lidande genom misshandel och olaga hot har inom ramen för skadestånd för sveda och värk i RFS 1986:9 uppskattats bara till 500 kronor, och i RH 1985:32, där en gravid kvinna misshandlats, bara till 1 000 kronor.
    Den försiktighet som domstolarna här har visat när det gäller utdömande av skadestånd till kvinnliga brottsoffer framträder ofta även i domar om ersättning för psykiskt lidande enligt 1:3 SkL, om också generositeten är större än tidigare; för allmänheten torde ersättningarna alltjämt i de flesta fall te sig låga, men utredning pågår som bekant om nya lagregler på området. I NJA 1986 s. 319 har emellertid ersättning för lidande enligt 1:3 SkL ansetts kunna utgå vid brotten otukt med barn och otukt med ungdom, vilket innebar en (välmotiverad) skärpning i förhållande till inställningen i SkL:s motiv (jfr NJA II 1972 s. 732). 30 000 kronor utdömdes till en skadelidande, 10 000 kronor till en annan. — För lidande

70 Bertil Bengtsson till följd av otukt med barn och med ungdom samt vid ett tillfälle frihetsinskränkande otukt, allt begånget mot en styvdotter under tio års tid, utdömde hovrätten i RFS 1987:16 (RH 1987:15) ett sammanlagt skadestånd av 60 000 kronor. I RH 1987:147 fick tre målsägande, som på grund av grova sexualbrott drabbats av medicinskt påvisbara effekter genom psykiskt lidande, ersättning med 40 000 kronor var — 25 000 kronor för sveda och värk och 15 000 kronor för lidande enligt 1:3 SkL. — I RFS 1987:25 (RH 1987:40) bestämdes skadestånd på grund av upprepade våldtäkter under sju timmar, varvid gärningsmannen uppträtt grovt hänsynslöst och kränkande, till 30 000 kronor för sveda och värk innefattande psykiskt lidande. — Så mycket som 100 000 kronor utdömdes i RH 1988:92 grund av otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig vid ett mycket stort antal tillfällen. — Vad angår ideellt skadestånd vid andra brott, ansågs i RFS 1985:59 en 82-årig kvinnas skadeståndskrav för psykiskt lidande (oro och nervositet) genom bedrägeribrott sakna laga grund. — För sveda och värk och psykiskt lidande till följd av rånöverfall utdömdes i RFS 1986:41 10 000 kronor. Som synes är gränsen mellan skadestånd på grund av personskada och ersättning för lidande inte lätt att dra i dessa sammanhang.
    En särskild karaktär har ersättning för psykiskt lidande genom frihetsinskränkning. I RFS 1988:26 bestämdes ersättning för lidande till en man, som efter tre års frihetsberövande fått resning och sedan frikänts, till 400 000 kronor; hovrätten betonade att på grund av särpräglade omständigheter lidandet var synnerligen svårt.

 

2.5 Sakskada. I RFS 1988:22 (RH 1987:110) har vid mordbrand ersättning för skada på byggnad och lösöre beräknats med utgångspunkt i återanskaffningskostnad med fullt avdrag för ålder och bruk (jfr 37 § försäkringsavtalslagen).

 

2.6 Tredjemansskada. Som en särskild skadetyp kan betraktas s. k. tredjemansskada, som visserligen normalt utgör en följd av person- eller sakskada men drabbar en annan än den som lidit den fysiska skadan. (Av formuleringen i 1:2 SkL och bestämmelsens motiv framgår att dessa skador inte kan räknas som ren förmögenhetsskada, jfr NJA II 1972 s. 581 f.) Denna skadetyp anses som bekant i princip inte ersättningsgill i svensk rätt (frånsett vid förlust av försörjare, se 5:2 SkL); tänkbara undantag från huvudregeln vållar dock domstolarna stora bekymmer. Också förhållandet till adekvansprincipen är oklart. Ett ledande rättsfall på området har varit NJA
1966 s. 210, där HD dömde ut ersättning i ett fall där skada på en elektrisk kabel medfört driftstopp för annan än kabelns ägare, eftersom den skadelidande hade ”konkreta och närliggande intressen” knutna till den skadade egendomen. Avgörandet kritiserades i doktrinen bl. a. på grund av den ovisshet det kunde medföra om rättsläget (se särskilt Hellner i SvJT 1969 s. 357 ff); farhågorna synes bekräftade av meningsskiljaktigheterna i NJA
1972 s. 598, där tredje man lidit en (indirekt) sakskada (jfr härom SvJT 1978 s. 516).
    I NJA 1988 s. 62 kom ett nytt kabelfall upp till bedömning, varvid tredje man — en industri — led dels en förmögenhetsförlust genom driftstopp, dels en sakskada genom att material fick kasseras. Kabeln gick enbart till den skadelidande industrin och försåg den med all ström. Man kunde tycka att här om någonsin 1966 års regel skulle tillämpas. Detta ansåg också ett

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 71 justitieråd (Persson), som ville ge skadestånd för både driftstopp och skadat material. HD:s majoritet dömde däremot ut ersättning bara för sakskadan, och en ledamot (Svensson) ogillade skadeståndstalan helt enligt en antagen specialregel om ersättning på grund av strömavbrott av detta slag. De särskilda problemen vid dessa skador diskuteras i ett läsvärt yttrande av referenten (Solerud). — Såvitt angår driftstoppet tyder rättsfallet onekligen på att det undantag som ställdes upp i 1966 års avgörande har mycket ringa räckvidd. Vad sakskadan beträffar ger rättsfallet ytterligare belägg för domstolarnas benägenhet att vid fysisk skada tillämpa huvudregeln om ansvar för vållande utan att göra undantag för speciella situationer (jfr ovan om NJA 1986 s. 712). Men naturligtvis faller inadekvata skador utanför ansvaret, något som inte torde sakna betydelse vid dessa skadefall. — För egen del vill jag gärna instämma med HD:s majoritet åtminstone när det gäller bedömningen av sakskadan; det finns knappast tillräcklig anledning att ytterligare krångla till det redan krångliga rättsläget med att utan stöd av lag eller ens av lagmotiv ställa upp nya undantag från SkL:s bestämmelser. Rättstekniska skäl bör nog här ta över de ändamålssynpunkter som möjligen kan åberopas för en nyanserad bedömning.
    En speciell typ av skada bedömdes i NJA 1985 s. 646. Genom att hustrun till en förtidspensionerad man själv blev förtidspensionerad till följd av ett olycksfall kom mannens förtidspension att minskas. Hustrun yrkade skadestånd motsvarande minskningen. Talan ogillades på den grund att makarna i sammanhanget var att anse som två skilda rättssubjekt och att trots deras faktiska ekonomiska gemenskap hustrun inte ägde fordra ersättning för reduceringen av mannens pension. Sannolikt skulle resultatet ha blivit detsamma om mannen själv krävt ersättning i samma avseende; det är knappast troligt att en domstol ens före det nyss berörda kabelfallet av 1988 skulle ha ansett mannen ha ett konkret och närliggande intresse av att hustrun inte förtidspensionerades. 1985 års fall gällde ju också skada av helt annat slag. NJA 1988 s. 396, omtalat under rubriken kausalitet (2.1 ovan), gällde som sagt möjligheten för den, vars bil blivit inblandad i en bilolycka, att få ersatt den förlust han lidit genom att hans trafikförsäkring tagits i anspråk med minskad bonus som följd. Även detta var enligt HD:s mening en tredjemansskada, om också av särpräglat slag: orsaken till bonusförlusten var ju skadan på den andra bilen. Det ansågs stämma mindre väl med en huvudtanke i det särskilda ersättningssystem som gällde enligt trafikskadelagen att en sådan förlust skulle kunna återkrävas från trafikförsäkringen. HD förklarade uttryckligen att man inte tog ställning till vad som kunde gälla vid andra försäkringar. Frågan har numera berörts av försäkringsrättskommittén (se SOU 1989:88 s. 148 f.).

 

3 Övriga frågor
3.1 Preskription. NJA 1985 s. 561 rörde tvåårspreskription enligt 6 § luftfartsansvarighetslagen, som avbryts genom att talan anhängiggörs. Ett sådant avbrott ansågs bara gälla de anspråk som talan rör (i det aktuella fallet ideellt skadestånd); vill den skadelidande kräva ersättning för ytterligare skada (här för inkomstförlust) måste uttryckligt förbehåll göras. Talan ogillades därför. — Jfr även RFS 1987:38 (RH 1986:152; se 1.5 ovan).

 

72 Bertil Bengtsson 3.2 Kvittning. I NJA 1987 s. 746 var en skadelidande berättigad till bl. a. ersättning för psykiskt lidande och personskada till följd av ofredande; mot denna huvudfordran åberopade svaranden kvittningsvis ett ersättningskrav mot den skadelidande för sakskada på en bil. HD slog fast, att med hänsyn till karaktären av den nämnda huvudfordringen den skulle vara skyddad mot kvittning. Detta var däremot inte fallet beträffande den skadelidandes ytterligare krav på ersättning för vissa kostnader (utlägg för nytt telefonnummer och byte av lås).

 

3.3 Immaterialrätt. I korthet bör nämnas vissa immaterialrättsliga avgöranden av HD där skadeståndsfrågor kommit upp. NJA 1985 s. 194 gällde bl. a. skadestånd för firma- och varumärkesintrång, NJA 1985 s. 563 skadestånd enligt namnlagen, NJA 1985 s. 807 ersättning för ideell skada till upphovsmannen för olovligt utnyttjande av en tidningsartikel, NJA 1985 s. 813 s. k. katalogskydd enligt 49 § upphovsrättslagen och NJA 1985 s. 893 (det s. k. manifestmålet) förhållandet mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. I NJA 1985 s. 909 dömdes en chefredaktör för en daglig tidning till straff och skadeståndsansvar för intrång i upphovsrätt till litterärt verk. — NJA 1986 s. 702 rörde bl. a. skadestånd för en anställd radiohandlare på grund av oaktsamt intrång i upphovsrätt genom musik som i demonstrationssyfte framfördes i affären; därvid ansågs regeln i 4:1 SkL kunna analogiskt tillämpas också på en arbetstagares ansvar enligt 54 § upphovsrättslagen, men med hänsyn till att han var ledamot i bolagets styrelse och ensam firmatecknare saknades anledning att nedsätta skadeståndet. — I NJA 1987 s. 266, om skadestånd för att tidningsartikel utnyttjats för reklamändamål, uppkom frågor bl. a. om verkan av överlåtelse genom kollektivavtal av rätten att beivra intrång och om skadeståndets storlek.

 

3.4 Processuella frågor. Slutligen kan nämnas några närmast processrättsliga avgöranden. NJA 1985 s. 376 rörde rätten för den som av ett aktiebolags konkursbo förvärvat dess eventuella fordran på skadestånd av en styrelseledamot (enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen) att för egen räkning föra skadeståndstalan: sådan talan ansågs tillåten. — I NJA 1986 s. 119 har i brist på lagstöd en utländsk dom om utomobligatorisk skadeståndsskyldighet inte ansetts kunna erkännas här i riket; motparten hade inte förklarat sig godta den utländska domstolens behörighet. — Sedan ett aktiebolag upplösts genom att bolagets konkurs avslutats utan överskott, väcktes i NJA 1987 s. 552 skadeståndstalan mot bolaget på grund av arbetsskada; bolaget hade haft en vid olyckstillfället gällande ansvarsförsäkring. Det upplösta bolaget ansågs inte kunna vara part i målet. — NJA
1987 s. 787 rörde förutsättning för fastställelsetalan angående skadeståndsskyldighet. Fast käranden inte närmare preciserat skadan, som skulle krävt en del arbete och kostnad att utreda, ansågs hans påstående kunna läggas till grund för en sådan talan. — I NJA 1988 s. 580 fann HD frågan om preskription av skadestånd enligt 2:14 handelsbolagslagen inte gälla rättegångshinder utan röra själva saken. — Och i RFS 1987:50 (RH 1986:47) ansågs allmän domstol, inte va-nämnden, behörig att pröva frågan om skadestånd för skada som huvudmannen för allmän vaanläggning tillfogat fastighetsägaren utan samband med va-förhållandet — här skada genom ledningsarbeten för utbyggnad av anläggningen, vilka påstods ha medfört att en brunn sinat.

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 73