Gustaf Petrén in memoriam
Den 28 augusti avled plötsligt Gustaf Petrén. Han skulle ha fyllt 73 år i december. Det är svårt att teckna en rättvisande bild av en så stark och mångsidig personlighet som Gustaf Petrén. Det ligger nära till hands att fastna i honnörsord och schabloner. Jag begränsar mig till att teckna några huvudlinjer i hans person och gärning som jag uppfattat som väsentliga. Den första är lärdomslinjen. Uppvuxen i akademisk miljö — hans far var professor i medicin — bedrev Gustaf Petrén i sin ungdom breda studier i juridik, samhällsvetenskap och humaniora. Han blev sedermera, 1949, jur. doktor och docent i förvaltningsrätt. Eniga sakkunniga förklarade honom 1955 professorskompetent i förvaltningsrätt och 1960 i hela ämnet offentlig rätt. Han önskade sig dock ingen lärostol. Det praktiska samhällslivet gav honom hans livsluft. Men han förblev rättsvetenskapen trogen livet ut. Hans många uppsatser och artiklar är välkända liksom de grundlagskommentarer han gav ut med andra. Mindre känt är att han ännu under de senaste åren gav ut tre större skrifter i Rättsfondens skriftserie: en bok om arbetsmiljölagstiftningen från konstitutionell synpunkt 1985 och inledningar på vardera ca 45 trycksidor till två böcker 1988 och 1989. Hans sista uppsats kommer ut i boken Våra rättigheter IV.
Gustaf Petrén deltog också på andra sätt i det akademiska livet. Berömd är hans långa rad av oppositioner på doktorsavhandlingar som spände över nästan ett halvsekel — han berättade att han var andreopponent redan 1939. Han ställde också gärna upp i undervisningen. En minnesbild som träder fram för mig är hur Gustaf häromåret kom cyklande ut till Frescati för ett doktorandseminarium bara några timmar efter hemkomsten från en flygresa från en annan kontinent. Det var tydligen ett liknande vårdslösande med de egna krafterna som föregick hans plötsliga död.
En annan huvudlinje är den praktiske förvaltningsjuristens och domarens. Efter förordnande som hovrättsfiskal och tjänst i bl. a. första lagutskottet blev Gustaf Petrén 1949 sekreterare i besvärssakkunniga, den tidens — och alla tiders — bredaste och djupaste utredning på den allmänna förvaltningsrättens område. En av de få besvikelser han öppet medgav på äldre dagar var att detta femtonåriga arbete avsatte så klena resultat. Han fick dock verka även som ledamot i förvaltningsdomstolskommittén 1962–66 och alltså vara med om det led i reformarbetet som man slutligen satsade på och inte bara det som hamnade i bokhyllan.
I samband med den s. k. förvaltningsrättsreformen inträdde Gustaf Petrén vid årsskiftet 1971/72 i regeringsrätten. Det är väl känt att utnämningen knappast gladde honom och att flera ledamöter såg fram mot samarbetet med skepsis. Lika känt är att han snart blev en uppskattad och avhållen kollega, och han svarade själv med vänskap och lojalitet. Obestridligen måste han räknas bland de främsta i regeringsrådens led. Hans lärdom och skarpsinne, hans förmåga att snabbt se de springande punk-
666 Notiser
terna och de principiella problemen, kom till sin rätt i domstolen. Hans betydelse har ofta omvittnats av både kollegor och rättsvetenskapsmän.
Gustaf Petrén uppehöll sig under senare år gärna vid den stimulans han funnit i att som domare i högsta instans få vara med och påverka rättsutvecklingen. Däremot sade han vid ett av våra sista samtal, att tjänstgöringen i lagrådet nog var den han trivts sämst med under sin bana. I dömandet blev man av med målen och bekymrade sig sällan efteråt, menade han, men lagrådsärendena kunde förfölja honom i åratal med funderingar om han varit uppmärksam nog eller drivit sina meningar tillräckligt. Inställningen var typisk för hans pliktkänsla och engagemang.
Redan de båda linjer jag nu sökt dra upp hade räckt för att ge Gustaf Petrén ett framstående eftermäle i denna tidskrift. Men de ger som bekant bara en del av hans insats. Som en tredje livslinje måste man beteckna hans nära fyrtioåriga arbete inom det nordiska samarbetet och hans internationella utblickar därutöver.
Då Nordiska rådet bildades 1952 blev Gustaf Petrén den svenska delegationens förste kanslichef. Då han lämnade den posten 1971 hade han fått en ny plattform som ordförande i Letterstedtska föreningen. Hans insats kan inte skattas nog högt av dem som vill se nordiskt samarbete som mera än sällskapligt umgänge. Man bör erinra sig att det organiserade samarbetet har manats fram av stora misslyckanden: Nordiska rådet skapades då tankarna på ett nordiskt försvarsförbund havererade, Nordiska ministerrådet då Nordek inte blev av. Att samarbetet ändå har gett resultat, som ibland varit betydande, och inte tynat bort under andra perioder kan i hög grad tillskrivas personliga insatser som Gustaf Petréns. Särskilt måste erinras om att han verkade över hela fältet, ingalunda bara eller ens främst det rättsliga. Få kände — och kände för — nordiskt kulturliv som Gustaf.
Under senare år drev Gustaf Petrén uppfattningen, att det nordiska samarbetet måste få en ökad betydelse som ett regionalt samarbete inom en vidare europeisk ram. Allt pekar enligt min mening på att han hade rätt. Ända till slutet verkade han för sin sak. På hans initiativ höll Letterstedtska föreningen 1989 ett tre dagars seminarium på Hanaholmen om Norden och EG inför 1992/93. Och en av hans sista insatser var att han riktade uppmärksamheten på frågan om ett blivande EES-avtals förhållande till grundlagen, bl. a. genom ett seminarium i SAF:s regi våren 1990.
Bland hans andra internationella engagemang märks hans mångåriga verksamhet i Internationella Juristkommissionen och som preses i SvenskPolska Samfundet.
Med avsikt har jag dröjt med vad som kanske mest präglade den allmänna bilden av Gustaf Petrén, hans framträdande som debattör i tidens rättsfrågor och hans starka engagemang för medborgerliga fri och rättigheter, överhuvudtaget för individens ställning mot kollektivet. Den oräddhet, den fullständiga likgiltighet för det opportuna, som präglade honom genom hela livet var så välkända egenskaper, att de inte behöver utvecklas här. Men några tillägg och nyanser vill jag ge.
I yngre år fick Gustaf ta många törnar, ibland hårda; på senare år blev han närmast en institution. Under en sällsynt glanslös period i vårt rättsliv blev han ett lysande undantag, ett slags den konformistiska ämbetsmannakårens goda samvete, vars röst man dock gärna aktade sig för att öppet följa. Åtminstone tidigare fick han ofta kritik även från juristhåll för att han framträdde. Man glömmer ofta att han företrädde en förnäm
Notiser 667
svensk rättstradition. Namn som Karl Staaff, Eliel Löfgren och Nils Alexandersson faller mig närmast i tankarna. Vad som gjorde Gustaf Petrén unik var att han aldrig drev sin aktivitet inom några partipolitiska fållor.
En annan sida av Gustaf Petréns gärning var att han spred engagemang i rättsfrågor utanför juristernas krets. För den insatsen, som jag tror kommer oss alla till godo, vann han inte alltid den uppskattning från juristhåll som han förtjänade. Jag är därför angelägen att som ett viktigt initiativ nämna att han 1974 bildade Medborgarrättsrörelsen, 1988 sammanslagen med Friheten i Sverige. Han förblev ordförande till sin död.
Om Gustaf Petréns bredd vittnar att han också efter pensioneringen blev en högt uppskattad konsult åt SAF. I flera frågor låg han före näringslivet i sitt tänkande, har man sagt mig.
Det är lättare att kritisera än att finna lösningar. Gustaf Petrén såg sig själv främst som kritiker. Men bilden av honom blir inte rättvisande om man inte nämner att han särskilt under senare år, då han fick mer tid och frihet, bemödade sig om att ge konstruktiva förslag. Vid sidan av Rättsfonden och det nordiska vill jag peka på hans insatser i frågorna om grundlagsskydd för äganderätten, författningsdomstol, finansmaktens gränser och insynen i enskild verksamhet.
Det går inte att teckna en bild av Gustaf Petrén utan att erinra om hans otaliga kontakter med enskilda människor som sökte upp honom eller skrev till honom om sina problem. Jag fäste mig också vid att en ung medarbetare skrev i en minnesruna, att trots den nära femtioåriga åldersskillnaden ett samtal med Gustaf gav mera än flera dagars seminarium. Gustaf visade en öppenhet och en vänlighet som få skulle haft tålamod med, ens med en ringare arbetsbörda. Han var inte bara framstående, han var en god medmänniska. Att han orkade engagera sig så starkt i allt han företog sig syntes mig märkligt. En äldre vän anmärkte en gång att det berodde på att Gustaf upplevde allt som viktigt. Det låg nog mycket i det.
Gustaf Petrén fick behålla sina krafter obrutna. Jag hade förmånen att tillbringa hans sista arbetsvecka i daglig kontakt med honom på en kongress, där han gjorde inlägg i ett tiotal skiftande ämnen, aldrig för att höra sin egen röst, alltid för att ta fram en springande punkt eller tillföra en domnande debatt några principiella synpunkter.
Vad jag särskilt har velat få fram är att Gustaf Petréns gärning kännetecknades inte bara av idealitet och inlevelse i tidens frågor utan också av ett ovanligt djup och en stark vilja att gå till botten med problemen. Det glada bohemeri som präglade honom i förening med hans mångsyssleri och debattglädje kunde nog ibland leda till att man tog för lätt på hans inlägg. Redan hans lärdom och breda perspektiv gjorde det svårt att komma förbi honom. Hans djupa medmänsklighet, den värme och vänskap han skänkte, gjorde det omöjligt.
I svenskt rättsliv och i en vid vänkrets har Gustaf Petrén lämnat ett stort tomrum.
Fredrik Sterzel