Per Olof Ekelöf in memoriam
Professor emeritus Per Olof Ekelöf avled den 17 september 1990. Han efterlämnar ett oerhört tomrum men också nästan ofattbart mycket att minnas och glädjas åt. För oss som verkar inom ämnet processrätt vid den juridiska fakulteten i Uppsala framstår han som en av de absolut största på sitt ämnesområde genom tiderna i Sverige. Inom såväl lagstiftning som praxis och doktrin utövade Ekelöf under mer än ett halvsekel ett ojämförligt stort inflytande på processrättens område. In i det sista, vid nära 85 års ålder, verkade han intensivt både som forskare, läroboksförfattare och inspiratör. Han deltog dessutom i undervisningen på alla nivåer vid fakulteten och fungerade fram till sin död som idégivare i den dagliga forskningsverksamheten vid institutionen.
    Ekelöf var en förgrundsgestalt och förnyare inom såväl forskningen som utbildningen. Hans huvudsakliga ämnesområde var processrätten, men han gjorde också banbrytande och avgörande insatser inom den allmänna rättsläran. Ekelöf lanserade redan i uppsatser på fyrtiotalet och i skriften ”Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?” (1951) sin på Uppsalaskolans värdenihilism och modern semantik grundade analys av rättighetsbegreppet liksom en rättstillämpningsmetod, där samhälleliga ändamålssynpunker ges en avgörande betydelse vid rättstillämpningen. Dessa idéer är fortfarande av central betydelse såväl i den teoretiska diskussionen som ute i den juridiska praktiken. I Festskrift till Eckhoff (1986) beskriver Ekelöf på ett uppfriskande och lättillgängligt sätt hur han kom fram till sin uppfattning.
    Själv utvecklade Ekelöf främst de nya teorierna inom sitt huvudområde, processrätten. I hans skarpsinniga doktorsavhandling ”Om interventionsgrunden” (1937) är hans metodologiska grundsyn under uppbyggnad men ännu inte klart artikulerad (se nyssnämnda festskriftsuppsats s. 266). Avhandlingen har sitt stora intresse som en lysande studie över tredjemansskyddets utformning inom civilprocessen, bl. a. vad gäller rättskraftens funktion i sammanhanget. Men redan i Ekelöfs nästa större arbete, ”Straffet, skadeståndet och vitet” (1942) betonas starkt de skilda sanktionernas betydelse som styrinstrument för medborgarnas handlande i ett större samhälleligt perspektiv. Samma grundsyn är bestämmande för Ekelöfs uppfattning om processens funktion. Ekelöf ser rättegången som ett viktigt led i en enhetlig sanktionsmekanism, där handlingsdirigeringen antas ske främst genom moralbildning och inte genom avskräckning, där pliktkänsla snarare än rädsla förmodas bli avgörande för samhällsmedborgarnas benägenhet att rätta sig efter lagarna.
    Det är intressant att konstatera att Ekelöfs metodologiska grundsyn och analys av rättighetsbegreppet övertygande förmår bära upp två ytligt sett så olika och banbrytande verk som hans teoretiskt och semantiskt inriktade arbete ”Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper” (1956) och den stora läroboken ”Rättegång” (fem band i många upplagor, 1957–

Notiser 669

1990). Denna serie av böcker framstår idag som det även praktiskt sett mest betydelsefulla verket på processrättens område. I Rättegång lyckas Ekelöf — trots att det är fråga om en lärobok och praktisk handbok — hela tiden hålla en konstruktiv diskussion levande. Han lockar med sig läsaren på vad som utan överdrift många gånger framstår som ett intellektuellt äventyr; det är inte fråga om att blott dekretera innehållet i ”gällande rätt” (dvs. numera ofta detsamma som vad Ekelöf själv tidigt insåg). Ekelöf lyckas genom att inträngande belysa reglernas ändamål i olika fall finna lösningen i de komplicerade och säregna situationer lagstiftaren inte kunnat förutse. (Se t. ex. Ekelöf i Scandinavian Studies in Law 1958 s. 102 ff. och — sedermera — NJA 1975 s. 332). Med hans sätt att argumentera kommer slutligen lösningen av även dessa problem att medverka till ett ur samhällelig synpunkt ändamålsenligt helhetsresultat. Ekelöfs rika produktion är sällsynt väl sammanhållen från metodologisk och argumentationsteknisk synpunkt. (En fullständig förteckning över Ekelöfs skrifter för tiden fram till 1972 återfinns i festskriften till Ekelöf från samma år).
    Såväl Ekelöfs teleologiska metod som hans diskussion i enskilda rättsliga frågor har rönt betydande internationell uppmärksamhet. Detta gäller t. ex. hans praktiskt betydelsefulla och teoretiskt synnerligen intrikata framställningar om bevisvärdering. På detta område gör Ekelöf dessutom fruktbara tvärvetenskapliga landvinningar; genom att applicera logisktmatematiska betraktelsesätt på vissa grundläggande problem och använda sannolikhetskalkyler vid bevisvärderingen startade Ekelöf 1948 en livlig internationell diskussion som fortfarande är i full gång. Ekelöf har tillgodogjort sig hela denna debatt och redovisar i nästa upplaga av Rättegång IV (utkommer 1991) sina senaste — och sista — åsikter i dessa svåra frågor.
    Förutom att Ekelöf redan i sin lärobok Rättegång förmådde intressera, ja ofta entusiasmera, de studerande var han konstruktiv och framsynt vad gäller universitetsutbildningen över huvud taget. Hans metodologiska grundsyn lämpade sig lika väl för lysande läroböcker som för moderna ”problemorienterade” undervisningsformer, där analys och argumentation dominerar och faktaredovisningen (precis som i den vetenskapliga diskussionen) aldrig tillåts bli självändamål utan fungerar som en integrerad del av diskussionen. ”Rollspel”, ”laborativa undervisningsformer”, ”övningar i muntlig och skriftlig framställning” — dvs. allt det som idag betraktas som omistligt — introducerade Ekelöf redan på femtiotalet i sin egen undervisning. Han medverkade dessutom under flera decennier i det ständigt pågående arbetet på reformering av juristutbildningen (se t. ex. SOU 1953:15). I skriften Juridiska Klubben i Stockholm 50 år (Stockholm 1985) berättar Ekelöf om hur han lagt upp undervisningen i processrätt i Uppala genom åren.
    Det är logiskt att Ekelöfs stora insatser på grundutbildningens område kom att verka starkt forskarrekryterande; många blev så fängslade av hans undervisning och läroböcker att en fortsättning till avhandlingsarbete framstod som en lockande möjlighet. Och till Ekelöf var alla välkomna. Inte bara det halvdussin professorer och docenter han s. a. s. producerat inom sitt eget ämne, utan även ett otal andra juris doktorer inom vitt skilda ämnesområden, sökte och fick hans generösa hjälp och stöd. Som handledare i processrätt lade han särskilt vikt vid en logisk stringent framställning, som även skulle vara läsbar för jurister utanför specialområdet och på det praktiska fältet. Ekelöf uppmuntrade ett rationellt tänkande och bristande

670 Notiser

respekt för konventionella resonemang. Han var kritisk, men uppskattade inte att man utan vidare gav efter för hans kritik. Han ville snarare att man skulle utveckla den egna argumentationen och detta även då den stod i skarp kontrast till hans egna teser.
    Bilden ovan kan möjligen ge intryck av att Ekelöf skulle ha varit en kyligt kalkylerande, av sitt juridiska yrke och sin vetenskapliga grundsyn allt igenom präglad, människa. Men inget kan vara mer felaktigt än ett sådant antagande! På det personliga planet lyckades han förena integritet, rationalitet och uppriktighet med värme, hänsyn och generositet. Ekelöf började sina studier med att läsa humaniora (bl. a. historia och filosofi) och han förblev in i det sista en stor humanist i ordets finaste mening. Förmågan att intressera sig för andra och annat än det egna, öppet visad medkänsla och deltagande, humor och behag förenades med en plikttrogen och självuppoffrande arbetsinsats under ett rikt liv. Per Olof Ekelöf var, är och förblir älskad av alla dem som hade förmånen att få vistas i hans närhet.
    Sorgen är tung nu när Per Olof Ekelöf har lämnat oss. Kanske är det en tröst att det som hänt är oundvikligt. I sin lysande essä om tolkning och mening (publicerad i Kungl Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok 1966) beskriver Per Olof Ekelöf hur han upplever en dikt av Emily Dickinson. Först vid tredje genomläsningen inser han att dikten handlar om döden. Han beskriver öppet sina känslor när meningen blir uppenbar för honom och hur han finner tröst i den sista strofen. Den lyder:

 

Stora går åren i månskäran över dem.
Världar har rundat sin bana och dö.
Kronor falla och furstar försvinna.
Ljudlöst som flingor falla på snö.

 


Per Olof Ekelöf skriver: ”Livet skulle förlora sin fräschör om det var evigt. Mänsklighetens historia är ett ständigt upprepande, något som kommer och går och som hela tiden ljudlöst försvinner som flingor på snö.”
Per Henrik Lindblom