Sexualbrott och rättssäkerhet
Svårigheterna att hantera barns utsagor om sexuella övergrepp medför två risker. Dels finns risken att oskyldiga personer döms som skyldiga, dels finns också risken att skyldiga personer blir frikända på grund av att barnens utsagor inte bedöms som trovärdiga, trots att de är sanna. Båda dessa risker minskas med en korrekt och vetenskaplig utredningsmetod.
Frank Lindblads doktorsavhandling om sexuella övergrepp mot barn illustrerar utredningsmetoder som ökar risken för att oskyldiga blir dömda som skyldiga, samtidigt som skyldiga blir frikända. Han redogör i avhandlingen för arbetsmetoder och resultat av barnpsykiatriska utredningar och redovisar resultat av rättsmedicinska undersökningar. Det kan nämnas att Frank Lindblad var sakkunnig barnpsykiater i den uppmärksammade s. k. styckmordsrättegången, där han bedömde ett litet barns utsagor som tillförlitliga.
Arne Trankell introducerade en utsagepsykologisk analysmetod som ökat möjligheten att fästa tilltro till utsagor också från minderåriga barn. Samtidigt minskar med denna metod risken för att oskyldiga blir fällda på grund av otillförlitliga utsagor. I Tyskland där denna metod är mest utvecklad hävdas att ingen som har befunnits skyldig efter en utsagepsykologisk analys senare har befunnits vara oskyldig. Frank Lindblad och hans utredningsgrupp har inte tillämpat denna metod utan har i stället använt metoder som kan innebära risk för rättstillämpningen.
Frank Lindblad beskriver sin utredningsmetod som hermeneutisk eller tolkande, och opponenten vid disputationen betecknade detta avsnitt som ”en pärla”. Problemet uppstår först när man ser hur den tolkande metoden tillämpades. Alla barnen kom från samma upptagningsområde i Stockholm (motsvarande en tredjedel av Stockholm). Av de 38 fall som ingick i undersökningen ledde 36 till polisanmälan. Den barnpsykiatriska utredningen mynnade ut i en s. k. rimlighetsbedömning vad gäller om sexuellt övergrepp hade förekommit. Antingen bedömdes övergreppet som ”sannolikt”, ”oklart” eller ”osannolikt”. Redan en sådan bedömning är tvivelaktig. Endast domstolen som har tillgång till den samlade bevisningen bör ta ställning i skuldfrågan. Han tycks inte förstå att en bedömning av om ett sexuellt övergrepp är sannolikt eller inte, innebär en bedömning i skuldfrågan. Detta är en principiell skillnad jämfört med den utsagepsykologiska analysen som endast mynnar ut i bedömningar om specifika utsagor är trovärdiga eller inte. Den typ av bedömningar i skuldfrågan som Frank Lindblad förespråkar har blivit vanligare även bland psykologer som inte tillhör Frank Lindblads utredningsgrupp. Dessa intrång på domstolens område riskerar att skada tilltron till psykologers och psykiatrikers kompetens som sakkunniga i domstol.
Detta kan för övrigt redan ha skett för Frank Lindblads egen utredningsgrupp eftersom domstolarna inte tycks fästa något avseende vid deras bedömningar. I 27 fall hade barnet gjort en utsaga om sexuella övergrepp. I 26 av dessa fall hade utredningsgruppen gjort bedömningen att ett sexuellt övergrepp ”sannolikt” hade skett. Trots detta blev endast 9 åtalade varav 8 blev befunna skyldiga i domstol. Av de 8 som fälldes i domstol hade för övrigt 6 gärningsmän erkänt brotten. Den oundvikliga slutsatsen blir att alla dessa barnpsykiatriska utredningar inte bidragit nämnvärt till den rättsliga prövningen. I de fall där gärningsmannen erkänner behövs
Sexualbrott och rättssäkerhet 729
knappast någon omfattande barnpsykiatrisk utredning. I de fall där gärningsmannen nekar till brottet är det däremot väsentligt att skilja på anklagelser som är grundade och de som är ogrundade.
Frank Lindblads utredningsmetoder kan uppenbarligen inte göra differentieringen mellan tillförlitliga och otillförlitliga utsagor. Hans utredningsgrupp fann nästan alltid att utsagorna var tillförlitliga (i 26 av 27 fall). Detta borde normalt leda till risk för att oskyldiga personer hamnar i fängelse. Man blir som vittnespsykolog allt oftare inkopplad i ärenden där barnpsykologiska utredningar underblåst ogrundade anklagelser. Frank Lindblads utredningar måste dock ha varit uppenbart bristfälliga för den juridiska bevisvärderingen. I annat fall borde de ha beaktats åtminstone i några fler fall bland de gärningsmän som nekade till brottet. Om en vittnespsykologisk utredning mynnar ut i att barnets utsagor är tillförlitliga torde det vara ovanligt att gärningsmannen inte ens åtalas. Frank Lindblad tycks inte ha gjort något försök att pröva om hans ”sannolikhetsbedömningar” var korrekta eller inte. Under den livliga extraoppositionen vid disputationen fick han frågan om han jämfört sina resultat med vittnespsykologiska utredningar på samma barn. Han svarade att en sådan utredning begärts i ett enda fall. (Enligt uppgift blev den vittnespsykologiska slutsatsen att barnets utsagor inte var tillförlitliga.) När Frank Lindblad hävdar att sexuella övergrepp sannolikt förekommit i nästan alla fall där barnet gjort en sådan utsaga, undanhåller han domstolen den hjälp som finns att differentiera mellan tillförlitliga och otillförlitliga utsagor. Nästan bara de gärningsmän som erkänt blev fällda. Detta är måhända en styrka för rättssäkerheten men ändå en svaghet eftersom onödigt många skyldiga gärningsmän går fria. Den vittnespsykologiska metoden kan ge en helt annan hjälp i domstolens arbete med trovärdighetsbedömningar.
Det rättsmedicinska avsnittet i avhandlingen var minst lika oroväckande för rättssäkerheten som det barnpsykiatriska avsnittet. De kroppsliga undersökningarna av barnen visade att en penetration av en vuxen mans penis skett i ett fall. Hos 19 av de 29 undersökta barnen fann rättsmedicinaren Kari Ormstad däremot en vidgning av mödomshinnans öppning. Vidare fann hon hos två av fem undersökta pojkar ärr i analregionen. Även de rättsmedicinska observationerna tolkades därför i många fall som tecken på ett sexuellt övergrepp. Rättsmedicinska utlåtanden kan få stor betydelse för polisens förundersökningsarbete och för domstolens bedömning. Kari Ormstad blir mycket ofta anlitad i denna typ av mål i Stockholmsregionen. Det är ytterst svårt för lekmän att ta ställning till vad som står i rättsmedicinska utlåtanden. I avhandlingen framgår att inga undersökningar finns som visar de normala variationerna i olika åldersgrupper vad gäller storleken på mödomshinnans öppning. De skriver själva: ”Studies of normal age variations in the width of the hymenal opening are mandatory.” Likaså skriver de om ärren: ”In these instances, as in all cases of anal fissuring or scarring, one cannot be sure whether the causative trauma was due to obstipation or to external force.” Man kan alltså aldrig veta om sådana sprickor eller ärr beror på förstoppning eller påverkan utifrån.
De rättsmedicinska utlåtandena kan i praktiken göra polis och anhöriga övertygade om att sexuellt övergrepp förekommit, trots att utlåtandet i själva verket inte säger detta. Risk finns då att polisförhören blir så kraftigt ledande att barnen till slut kommer med utsagor som inte är tillförlitliga
730 Sexualbrott och rättssäkerhet
utan som är produkter av själva förhören. Det är sällan så att barnen själva fantiserar om dessa saker. Under senare år har däremot förhörseffekter blivit en av de vanligaste felkällorna. Utredande samtal av anhöriga, polis eller t. o.m. barnpsykiatrisk personal kan styra barnens utsagor så att otillförlitliga berättelser växer fram. Dessa falska utsagor beror då inte på barnens egna fantasier utan återspeglar de vuxnas fantasier. Detta blir ofta mycket tydligt i de utsagepsykologiska analyserna där utsagornas uppkomstbetingelser och utveckling granskas. En annan allvarlig brist i Frank Lindblads undersökningsmetod är att samtalen med barnen i regel inte dokumenterades på band. Han hävdade på disputationen att detta skulle vara mer ”humant”. Detta är en helt ohållbar ståndpunkt. Polis, vittnespsykologer och många andra dokumenterar på ett självklart sätt utredningssamtalen med barnen. Detta är oundgängligt för att senare kunna granska hur utsagorna uppkommit. Att i offentlig tjänst ha utredningssamtal med barn om sexuella övergrepp utan att dokumentera detta korrekt kan skada den fortsatta utredningen, med risk för att oskyldiga blir fällda eller att skyldiga går fria. Detta kan rimligtvis inte vara humant ur något perspektiv.
Ett rättsmedicinskt utlåtande var styrande för det uppmärksammade fall där en man frikändes efter att ha suttit oskyldigt häktad i 16 månader (Svea hovrätt DB 131 1990, återförvisat av HD). Utlåtandet styrde både polisutredningen och den första vittnespsykologiska utredningen på så sätt att psykologen liksom polis och domstol trodde att ett brott måste ha begåtts och att uppgiften bara var att finna vem som var gärningsman. När jag senare fick uppdraget att göra en förutsättningslös analys visade det sig att misstankarna var ogrundade. Den vittnespsykologiska metodens objektivitet visade sig inte minst genom att den första vittnespsykologen då ändrade sig och anslöt sig till mina slutsatser. Hon har blivit kritiserad för detta, men enligt min bedömning visade hon härigenom prov på vetenskaplig integritet och personligt mod.
Trovärdighetsbedömningar utifrån vittnespsykologiska metoder kan ge värdefulla bidrag till domstolens arbete. Även dessa måste dock i varje enskilt fall bedömas utifrån de sakliga argument som presenteras i utlåtandet. Okritisk auktoritetstro bör inte ha någon plats i domstolarna.
Nils Wiklund