Förlikning — för vems skull
Advokatens roller
I arbetet på en advokatbyrå konfronteras man med verkligheten. Det är ofta en bister verklighet. En verklighet som kan avvika från den egna föreställningen om hur verkligheten ser ut. Advokaten träffar människor i nöd. Någon lurar och tömmer ett bolag på dess tillgångar. En leverantör vägrar att lämna ut de beställda varorna. Ett bolag hotas av ett annat bolags konkurs. Hyreskontraktet till företagarens kontor sägs upp. Ett försäkringsbolag vill inte ersätta ett försäkringsfall. En skattemyndighet vägrar ett avdrag eller skönstaxerar. Det är olika situationer med svåra ekonomiska eller personliga kval och man vänder sig till advokaten för hjälp. I dessa stunder är advokaten tröstaren och i bästa fall också förlåtaren.
Advokatens egentliga uppgift är att, mot bakgrund av presenterade fakta från verkligheten, ge juridiska råd eller uttala sin mening om vad som är gällande rätt. Dessa slutsatser bildar sedan utgångspunkt för praktiskt handlande; inled rättegång eller försök göra upp i godo! Det är viktigt att lägga märke till att advokatens råd eller uttalande om gällande rätt alltid är en prognos av hur en domstol skulle bedöma samma fråga. I denna stund är advokaten, åtminstone för klienten, den allvetande domaren.
Advokaten tränas under sin utbildning och i yrket i juridisk teknik. Tekniken innebär att kunna välja och sortera bland fakta och slutsatser. Advokater får även kunskap om det allmänna och om samhällets uppbyggnad. Många med makt kan känna olust i samvaron med advokater. De ifrågasätter, värderar och vägrar att ta något för givet. Namn som Henning Sjöström och Leif Silbersky är hos många välkända för att de är aktiva i samhällsdebatten. De debatterar ofta i tidningar, radio och TV. De kritiserar vår samhällsordning och går ofta i strid mot mäktiga intressen. Advokaten är i denna stund samhällsdebattören som motverkar totalitära tendenser, främjar lag och rätt och en allsidig upplysning. Det är med dessa utgångspunkter som advokatens uppgifter bäst kan beskrivas.
Svea Hovrätts projekt 1989
Grundtanken i tvister på förmögenhetsrättens område, köp m. m., är att tvistande parters dispositionsrätt i och utanför domstolarna skall vara densamma. Därför är en domstol bunden av vad en part begär i en rättegång. Domstolens uppgift under och genom rättegången är att tillförsäkra parterna rättvisa. I viss utsträckning innefattar domstolens uppgift även att försöka förlika parterna. En förlikning innebär att domstolen inte behöver avgöra målet. På senare tid har det vuxit fram förlikningsinstitut som förtjänar att ifrågasättas. Svea Hovrätts projekt 1990, se SvJT s. 586, syftade till att minska balanserna vid vissa tingsrätter. Den använda metoden var förlikning, alldeles oavsett vad som påstås i eftermälet. Förlikning var, enligt egen redovisning, följden i 95 procent av målen. Projektet innebar att särskilt utvalda hovrättsdomare i karriären lånades ut till vissa tingsrätter med uppgift att arbeta bort mål, så kallade surdegar. Metoden för att uppnå förlikning har sannolikt varierat 1, men har i stort gått ut på att påverka tvistande parters beteende så att parterna väljer att göra upp i godo. Någon
1 Brolin och Widebeck redovisar sin metod i artikeln.
Förlikning för vems skull 737
prognos av tvistens utgång genom dom görs som regel inte. Att någon av parterna borde få det han begär, påverkar inte förlikningsmännens arbete2..
Ratio legis
När domstolen slipper avgöra ett mål slutligt, innebär detta i sig en stor arbetsbesparing för domstolens del. En tidig förlikning innebär ofta en arbetsbesparing med mer än 80 procent. Domstolen kan därför ha ett intresse av förlikning som inte har med rättvisa att göra och detta måste uppmärksammas. I rättegångsbalken står det; att i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter skall domstolen verka för att parterna förliks. Utgångspunkten med bestämmelsen är att förlikning, med angivna förutsättningar, är bäst för parterna. Att förlikning bör ske för att detta är bra för domstolen har aldrig varit lagens ratio. Förlikningstanken som sådan grundas på en teoretisk, filosofisk uppfattning att fullständig rättvisa alltid uppnås om parterna är överens. Så kan rent teoretiskt vara fallet på individnivå, men ger sällan i praktiken den ”billighet” vårt rättsmedvetande eftersträvar. Viljan att förlikas, utan särskild påverkan, styrs främst av bedömningen huruvida materiell rättvisa kommer att uppnås genom domstolens dom. Detta innebär också; att om domstolen är återhållsam med att slutligt avgöra mål och inriktar sig på att försöka påverka parter till en förlikning som ger mindre i utdelning än en slutlig dom, då blir det mer ekonomiskt förmånligt att bryta ett kontrakt än att fullfölja det.
Exempel
Vi kan tänka oss en situation där A sålt en maskin till B för 90 000 kr. B vägrar att betala och påstår att maskinen har ett fel som gör maskinen obrukbar. Någon av A eller B bryter således kontraktet. Om domstolen dömer B att till A betala 90 000 kr. vinner A helt och om domstolen helt ogillar A:s krav är det B som vinner tvisten. Den som förlorar tvisten betalar motpartens rättegångskostnader, likväl de egna. Vi tänker oss att målet påbörjas den vanliga vägen och att parterna anlitar var sin advokat som ombud. I den fortsatta tvisten tar de bägge ombuden kontakt med varandra för att undersöka möjligheten till en uppgörelse. Innan dess har respektive ombud gjort en utredning, dels vad avser det påstådda felet, dels vad avser vilka rättsregler som kan komma ifråga. Blir det inte någon förlikning på detta stadium kommer tvistens fortsättning att ske vid domstol. A ansöker om stämning och förberedelse vid domstolen tar vid. Efter viss skriftväxling kallar domstolen till ett sammanträde där man gemensamt sorterar fakta i målet på ett sätt att målet (koncentrerat) kan avgöras vid ett nästa sammanträffande vid domstolen, huvudförhandlingen. En väsentligt stor del av dylika tvister avgörs utom rätta genom förlikning 3, inte sällan vid eller strax efter det första sammanträdet vid domstolen.4
Ifrågasätt intresset
Oftast medverkar domaren på ett föredömligt sätt så att parterna förstår att en förlikning är den bästa utvägen. Ibland agerar emellertid domaren på
2 Jfr Peter Westerbergs redovisning av civilprocessuella säkerhetsåtgärder, särskilt avsnittet om utvecklingen i England, SvJT 1990, s. 161 (häfte 3). 3 Statistik saknas. 4 En sannolik, verklighetsnära utgång av den redovisade tvisten är att A och B förliks under förberedelsen. Förlikningen innebär att B till A betalar hälften av priset för maskinen. Vardera parten står för sina rättegångskostnader.
738 Jan Thörnhammar
sätt som förtjänar ifrågasättas. Frågan är huruvida han agerar utifrån parternas eller domstolens intresse.
En orättvis förlikning
För en tid sedan var jag ombud i ett mål där min klient, enligt min mening, hade rätten helt på sin sida. En omfattande skriftväxling hade ägt rum och målet var trots detta inte väl förberett. En så kallad surdeg var ett faktum. Målet blev, på grund av domstolens underlåtenhet att kalla till sammanträde, ett av de äldsta målen vid tingsrätten. När det till slut kallades till sammanträde visade sig målet bli mycket tidskrävande, vilket förmodligen påverkade domaren att särskilt anstränga sig. Domaren ville bli av med målet genom en förlikning. När domaren inte lyckades förmå ombuden att göra upp infordrades parterna till domstolen. Domaren sammanträffade, efter samråd med ombuden, i enrum med vardera parten. Därefter hade jag och motpartens ombud överläggningar med våra respektive klienter. Enligt min mening och sannolikt god advokatsed, bör ett ombud inte ha någon egen vilja utan låta klientens vilja helt avgöra om och på vilka villkor en förlikningslösning är tänkbar. Av detta skäl förklarade jag för min klient min uppfattning i sak- och rättsfrågan samt frågade klienten om denne ville göra upp i godo. Jag var noga med att påpeka att han skulle göra upp målet för sin egen skull och utan hänsyn till sitt ombud eller av någon annan orsak. Min klient gick till slut med på en förlikning. Den hamnade mycket långt ifrån vad han hade uppnått genom en dom, alldeles oavsett målets utgång. I efterhand har jag funderat mycket på varför han valde att ingå en sådan obillig förlikning.
Möjliga orsaker
Givetvis genomlider tvistande parter många kval. En process vid domstol är ansträngande och man sover dåligt på nätterna. Vidare kostar en domstolsprocess mycket tid och pengar, vilket kan antas påverka ens möjligheter att försörja sig i sin dagliga gärning. Det kan givetvis finnas många olika skäl att använda sin tid till annat än att tvista. Argumenten för en förlikning är enkla att förstå. Däremot är det en grannlaga och viktig uppgift (för alla jurister) att iaktta stor försiktighet mot att en part ingår en förlikning för att en domare med ett visst mått av auktoritet ”trycker på” med en sådan lösning för ögonen. Jag förebrår mig själv för min osäkerhet om vad som varit min klients verkliga skäl till denna förlikning. Samtidigt undrar jag också om domaren verkligen förstått vilken betydelse denne och domstolen haft för min klients vilja att ”göra upp” målet.
Kamraten domare
Häromdagen på väg till rätten mötte jag en gammal studiekamrat. Vi samtalade med varandra, om himmel och jord. Kamraten var på väg som domare i karriären, jag som advokat. När vi närmade oss tingsrättens solida dörr sa kamraten domare uppfordrande och allvetande: ”Förlik Dig i saken, det här och Dina andra mål. Förlik — så mycket som Du någonsin kan.” Han menade kanske väl, på något konstigt sätt. Med lång tids begrundan har jag ofta återkommit till frågan: Förlikning — för vems skull ?
Jan Thörnhammar