Konkursförvaltares skadeståndsansvar

Anteckningar rörande konkursförvaltares personliga ansvar för konkursboförvaltningen

 

Av docent GÖRANMILLQVIST

 

1. Inledning
Konkursens rättsliga reglering har undergått flera genomgripande förändringar under de senaste decennierna. Den så kallade fattigkonkursen försvann och ersattes av mindre konkurs.1 Denna har i sin tur modifierats och fått bilda mönster för ett enhetligt konkursförfarande med variationsmöjligheter, beroende på om bevakningsförfarande inför rätten skall äga rum eller ej.2Rättens ombudsman har likaså avskaffats och, till viss del, ersatts av tillsynsmyndigheten.3 Även konkursförvaltarsysslan har inbegripits i dessa förändringar av konkursrätten. Konkursförvaltaren har successivt fått en mera självständig ställning i förhållande till både konkursborgenärerna och konkursdomstolen, och förvaltarsysslan har professionaliserats till att i princip vara ett heltidsarbete för vissa advokater. I 1990-talets konkursförfarande intar förvaltaren den centrala rollen. Det är i första hand förvaltaren det åligger att tillse att det insolvensförfarande som inleds genom gäldenärens försättande i konkurs uppfyller lagstiftningens krav vad gäller behandlingen av gäldenärens tillgångar, borgenärernas inbördes rätt och samhällets inflytande på förfarandet.4Förvaltaren vidtar en mängd både faktiska och rättsliga åtgärder under konkursförfarandets gång. Arbetsuppgifterna spänner över ett stort område av både offentligrättslig och privaträttslig karaktär, vilket medför att förvaltaren vidtar rättsliga dispositioner med återverkningar för olika rättssubjekt. Subjekt som dessutom i många fall har direkt motsatta intressen i konkursen. Hans ställning är i konsekvens härmed utsatt, med åtföljande risker för felaktiga beslut och mindre lyckade uppgörelser. Detta medför i sin tur att tillämpliga tillsyns-, ansvars- och sanktionsregler får en särskild betydelse.

 

1 Prop. 1978/79:105, jfr SOU 1983:24 s. 109. 2 Prop. 1986/87:90 s. 97, 140 ff. och 293 ff., LU 1986/87:32. 3 Prop. 1978/79:105 s. 115 ff., 184 ff. och 265. 4Jfr prop. 1986/87:90 s. 109 ff., prop. 1978/79:105 s. 163 ff., Pripp, Förvalta en konkurs, Advokat. Ett yrke i närbilder, Sveriges Advokatsamfund, Sthlm 1985, s. 82 ff. och Lennander, Den nya insolvensrätten, TfR 1987 s. 545 ff.

I denna uppsats skall förutsättningarna för konkursförvaltarens personliga ekonomiska ansvar för det arbete han utför behandlas. Systemet av tillsynsregler och tillsynsmyndighetens verksamhet tas inte upp här, liksom inte heller andra icke-ekonomiska sanktioner, såsom entledigande och straffansvar. Framställningen är helt inriktad på förvaltarens personliga skadeståndsansvar för det arbete han utför i egenskap av konkursförvaltare.
    Konkursförvaltaren kan karaktäriseras som en fristående mellanman med ett på konkurslagen grundat uppdrag att realisera och avveckla konkursboet. Uppdraget är sedan nya konkurslagens tillkomst inte ens formellt givet av borgenärerna utan tillkommer uteslutande konkursdomstolen efter tillsynsmyndighetens hörande, 7:2 och 3 KL, varför det äldre språkbruket som angav förvaltaren som borgenärernas syssloman bör överges. Han är legal företrädare (organ) för boet och de rättshandlingar han företar i och för konkursen sker på boets vägnar. Som huvudregel ådrar han sig inte något eget ansvar för de förpliktelser och rättigheter hans handlande kan ge upphov till för andra.5 Samtidigt är det skadeståndsansvar som kan drabba förvaltaren förhållandevis omfattande. Förvaltningsuppgiften kan vid en översiktlig genomgång av de potentiellt tillämpliga ansvarsreglerna te sig tämligen riskfylld för den enskilde förvaltaren.
    Praxis uppvisar inte något överflöd på skadeståndsmål mot konkursförvaltare vilket kan synas märkligt med tanke på förvaltarens centrala ställning i konkursen, de ekonomiska förluster som regelmässigt uppstår för borgenärer och andra i en konkurs och den just antydda skadeståndssanktionens omfattning. Man kunde förvänta sig att missnöjda parter skulle finna det närliggande att vända sig mot förvaltaren med krav på ersättning, då utdelning, brutna kontrakt, affärer direkt med konkursboet med mera ger sämre resultat än väntat. Att så inte sker kan dock ha flera tänkbara förklaringar.6 Många fall stannar säkerligen som frågor om försäkringsersättning ur advokaternas ansvarsförsäkring. Tillräcklig insyn i hur arbetet bedrivits av förvaltaren kan i vissa fall vara svår att uppnå. En massaborgenär har exempelvis inte rätt att löpande kontrollera förvaltaren i dennes arbete. Dagens konkursförvaltare, såsom yrkesgrupp, uppfattas förmodligen också av många som kunniga och kompetenta inom ett tämligen speciellt rättsområde. Genom att konkursrätten sedan 1979 handhas av successivt mera specialiserade jurister, på grund av att endast vissa advokater utses till förvaltare medan övriga sällan eller aldrig

 

5 Jfr Walin, Palmér, Konkurslagen, Del 1, Sthlm 1989, s. 1044.6 Jfr SOU 1983:24 s. 395.

kommer i kontakt med rättsområdet, kan det vara svårt för en förment skadelidande part att få kompetent rådgivning och hjälp i samband med ett ersättningskrav. Det kan även som konkursgäldenär eller borgenär vara utomordentligt svårt att påvisa att man lidit en ersättningsgill skada, då ju i samband med konkurs förluster regelmässigt uppstår.

 

2. De grundläggande reglerna
2.1 Lagstiftningen
Ett särskilt skadeståndsansvar infördes för konkursförvaltare genom den nya konkurslagen (KL 1987:672,717:1). Regeln stadgar ett oaktsamhetsansvar för förvaltningsuppdragets fullgörande i förhållande till konkursborgenärerna, boet och gäldenären. Beroende på den skadegörande handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt kan enligt stadgandets andra mening ersättningen jämkas efter skälighet. Därtill gäller solidariskt ansvar med regressmöjlighet om flera förvaltare är ansvariga, såvida jämkning inte skett för någon av dem.8Denna kodifiering av det personliga förvaltaransvaret är enligt förarbetena inte avsedd att utgöra någon materiell nyhet i förhållande till tidigare rättsläge.9 Enligt specialmotiveringen står bestämmelsen i saklig överensstämmelse med vad som tidigare ansågs gälla enligt oskrivna regler och den har utformats efter förebild i aktiebolagslagens skadeståndsregler för likvidator (ABL 1975:1385, 13:7 st. 4 jämförd med 15:1).10 Ur skadesynpunkt har 17:1 KL två väsentliga begränsningar; regeln omfattar endast skador som förvaltaren orsakar vid fullgörandet av förvaltningsuppdraget samt endast skador som drabbar konkursborgenär, boet eller gäldenären. Den första begränsningen är tämligen självklar med tanke på stadgandets karaktär av specialreglering. En konkursförvaltares uppträdande och handlande utanför området för förvaltningen, såsom advokat eller privatperson, får bedömas efter de skadeståndsregler som då kan vara aktuella, exempelvis kontraktsrättsliga regler eller skadeståndslagen (SkL 1972:207, omtryckt i 1975:404).11Dessa fall ligger utan-

 

7 Prop. 1986/87:90, LU 1986/87:32, SOU 1983:24.8 Jämkningsmöjligheten och det solidariska ansvaret behandlas inte i denna uppsats, se härom a. prop. s. 417 och Walin, Palmér, a. a. s. 1049. Förvaltaruppdragets personliga natur medför att solidariskt ansvar ej kan åläggas annan medförvaltare, NJA 1973 s. 42 — ej ansvar för handelsbolagsdelägare (advokatrörelse) för skada på grund av förvaltares förskingring av konkursboets medel.9 Prop. 1986/87:90 s. 415. Talan av borgenär, boet eller gäldenären förs genom klander av slutredovisningen, 17:2 KL. Övriga skadelidande är inte bundna av klanderreglerna i KL, jfr NJA 1977 s. 816 och 1979 s. 700.10 Prop. 1986/87:90 a. st., jfr SOU 1983:24 s. 397.11 Jfr prop. 1986/87:90 s. 415 f.

för området för vad som kan och bör regleras i konkurslagen. Samtidigt innebär begränsningen att gränsdragningsfrågan mellan vad som omfattas av uppdraget och vad som faller utanför blir väsentlig. Lokutionen ”vid fullgörande av sitt uppdrag” i 17:1 KL kan medföra liknande tolkningsproblem som då begreppet ”myndighetsutövning” är avgörande för statens ansvar.12Förvaltaruppdragets omfattning behandlas översiktligt i nästföljande avsnitt.
    Den andra begränsningen — till konkursborgenärerna, boet och gäldenären, nedan kallade konkursintressenterna — ter sig däremot inte lika självklar. Varför omfattas inte exempelvis massaborgenärer, sakkunniga och biträden som anlitats av förvaltaren eller närstående till gäldenären av stadgandets tillämpningsområde? Den historiska förklaringen, att förvaltaren var konkursintressenternas syssloman, och ansvaret mot dessa därför hade kontraktsrättslig grund, medan ansvaret mot andra subjekt, tredje man enligt detta synsätt, vilade på utomobligatorisk grund, är knappast bärkraftigt idag. Sysslomannamodellen ger en endast bristfällig bild av förvaltarens ställning och uppdrag enligt dagens system, den motsvarar inte de realiteter under vilka en förvaltare arbetar.13Förarbetena till konkurslagen motiverar begränsningen endast med ett inte närmare preciserat påstående att det skulle vara alltför komplicerat att reglera ansvaret mot tredje man samt att frågan inte varit föremål för prövning i rättspraxis i någon nämnvärd omfattning.14Det finns anledning att återkomma till denna fråga längre fram.
    Genom att 17:1 KL endast täcker en del av de skadefall en förvaltare kan vara upphov till i sitt arbete blir även allmänna skadeståndsregler och -principer aktuella för tillämpning. Ansvaret mot de nyss nämnda subjekten vilka inte omfattas av 17:1 KL, vilar enligt gängse uppfattning inom doktrinen inte primärt på skadeståndslagen utan på ett culpaansvar begränsat av normskyddsläran (läran om skyddat intresse).15Begränsningen skulle bestå i ett krav på, utöver oaktsamhet, att förvaltaren ”åsidosätter

 

12 Förvaltaruppdraget är dock inte i sig att behandla som myndighetsutövning, se prop. s. 415. Angående lokutionen ”vid myndighetsutövning” se prop. 1989/90:42 s. 9 ff., Ds 1989/90:12 s. 23 ff., Dir 1989:52 s. 4 f., Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, Sthlm 1978, s. 53 ff. och dens., Det allmännas ansvar, Sthlm, 1990, s. 34 ff. Jfr NJA 1984 s. 80 där bland annat skillnaden mellan i myndighetsutövning (i 20:1 BrB) och vid myndighetsutövning (i 3:2 SkL) diskuterades samt NJA 1987 s. 535 angående omfattningen av ”vid myndighetsutövning” i 3:2 SkL. 13 Jfr prop. 1988/89:31 (jäv för konkursförvaltare) s. 4 f. och DsJu 1988:37 s. 10 f. 14 Prop. 1986/87:90 s. 414, jfr SOU 1983:24 s. 396. 15 Termen från Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Sthlm 1987, s. 287. Jfr prop. 1986/87:90 s. 413 och SOU 1983:24 s. 394 med hänvisning till Welamson, Konkursrätt s. 183 och Lawski, Konkurs- och ackordslagarna s. 172.

en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse.”16 Men om utgångspunkten är att förvaltaransvaret skall delas upp i ett uppdragsansvar (17:1 KL) och ett tredjemansansvar, kan det frågas varför inte skadeståndslagen skall reglera tredjemansansvaret? Lagen är ju som bekant tillämplig ”om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden”, 1:1 SkL. En möjlig förklaring kan vara att i sådant fall kollision uppstår med spärregeln17 i 2:4 SkL angående ersättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada, varvid denna regels koppling till brott som ansvarsrekvisit kan uppfattas som en besvärande begränsning. HD har dock ansett sig oförhindrad att utdöma skadestånd för ren förmögenhetsskada trots att den ansvarige inte begått något brott, han var inte ens åtalad för brott.18 Läran om skyddat intresse såsom rekvisit för skadeståndsskyldighet accepteras inte heller enhälligt av doktrinen.19 Positivt stöd för den i detta sammanhang består i realiteten i doktrinuttalanden och konkurslagsmotivens upprepande av dessa. Den närmare utformningen av förvaltaransvaret på detta område är härigenom en delvis öppen fråga och det synes motiverat att ta upp det till förnyad prövning.
    Utöver dessa generella skadeståndsregler kan slutligen en konkursförvaltare vara underkastad lagstadgat skadeståndsansvar enligt diverse speciella författningar. Förvaltarens inträde som företrädare för konkursboet kan bland annat medföra personligt betalningsansvar enligt 77a § uppbördslagen (1953:272, omtryckt 1972:75) om boet inträtt som arbetsgivare med massaansvar. Förvaltaren skall även tillse att de särskilda kontrollföreskrifter som kan ha varit tillämpliga på gäldenärens verksamhet följs. Gäldenären kan exempelvis ha varit underkastad särskilt tillståndskrav för transporter av farligt gods (lagen 1982:821 om transport av farligt gods, 10 §) eller för miljöfarlig verksamhet (miljöskyddslagen 1969:387, 6 §). Den arbetsrättsliga lagstiftningens skadeståndssanktionerade krav på arbetsgivare utgör ytterligare ett exempel. Skulle boet bli skadeståndsskyldigt gentemot staten eller tredje man på grund av underlåtelser i något sådant fall, svarar förvaltaren mot boet såvida underlåtelsen utgör oaktsamhet från förvaltarens sida. Detta följer av culpaansvaret i 17:1 KL. Här finns

 

16 Lawski, a. s.17 Termen från Kleineman, a. a. s. 83.18 Se NJA 1987 s. 692, värderingsman ansvarig för felaktigheter i värderingsintyg gentemot tredje man, som litat på intyget för beviljande av lån till värderingsmannens uppdragsgivare. Jfr Kleineman, a. a. s. 541 ff.19 Se bl. a. Dufwa, Skyddat intresse, ren förmögenhetsskada och andra skadeståndsrättsliga spörsmål i ett internationellt perspektiv, Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, s. 173 ff.

inte utrymme för en allmän inventering av den lagstiftning som en konkursförvaltare i teorin kan tänkas bryta mot. Det får räcka med en allmän hänvisning till de i nästföljande not omnämnda arbetena. Arbetsrättslagstiftningen och särskilt AD:s praxis enligt denna har dock ansetts så intressant att den tagits upp till särskild behandling i slutet av uppsatsen.

 

2.2 Förvaltaruppdragets omfång
Utan att gå in på några detaljer kan förvaltaruppdragets omfång, såsom detta framträder i konkurslagen, sammanföras i tre faser — utrednings- och konsolideringsfasen, realisationsfasen samt utdelnings- och redovisningsfasen.20 Den första omfattar alla åtgärder som krävs för att förvaltaren skall ha kontroll över boet i den meningen att boet blir så stort som är möjligt enligt lagreglerna. Tillgångarna i boets besittning skall säkras inför kommande försäljning, fordringarna skall indrivas eller realiseras och återvinningsbara tillgångar skall dras in till boet. Består boet av en rörelse måste det avgöras om denna skall läggas ned omedelbart eller drivas vidare för försäljning. På skuldsidan skall omfattningen av bevakningsbara fordringar fastställas, eventuellt genom formellt bevakningsförfarande, tillgångar som inte tillhör boet skall utlämnas eller reserveras och uppsägning (hävning) av långvariga kontrakt, exempelvis anställnings- och hyreskontrakt, skall verkställas. Vidare skall prioriteten mellan konkursfordringarna enligt förmånsrättslagen fastställas och gäldenärens handlande utredas i förhållande till frågorna om gäldenärsbrott och näringsförbud.
    Den andra fasen omfattar alla försäljnings- och avvecklingsåtgärder som krävs för att omvandla tillgångarna i boet till en utdelningsbar nettoförmögenhet. Försäljning på auktion eller under hand skall beslutas och genomföras, vilket medför diverse praktiska åtgärder såsom annonsering, infordrande av anbud, visning av tillgångarna samt arrangerande av auktionsförrättning.
    Den tredje fasen slutligen omfattar åtgärderna för själva utdelningsförfarandet och det arbete som måste vidtas för en korrekt redovisning av förvaltningens resultat, vilket gäller både den löpande redovisningen under konkursens gång och vid dess avslutning. Häri ingår utbetalning till borgenärerna efter prioritet och utdelningsprocent samt upprättande och ingivande av bland

 

20 Handläggningen av konkurs behandlas detaljerat i Elliot, Handbok i konkursförvaltning, Simrishamn 1989. Sveriges Advokatsamfunds yrkesråd och Konkursförvaltarkollegiernas Förening har sammanställt en utförlig Minneslista för konkursförvaltning (nr 5:5, januari 1988), vilken kan sägas ange ramarna för förvaltaruppdraget. Jfr även Lindskog, a. a. s. 302 och 304, Norri, Om konkursförvaltares inbördes ansvar, JFT 1982 s. 184 (187) samt Pripp, a. a. s. 83.

annat bouppteckning, borgenärsförteckning, förvaltarberättelse, halvårs- och helårsberättelser och slutredovisning.
    En skadegörande handling eller underlåtenhet skall falla under någon av dessa faser eller områden för att vara ersättningsgill enligt 17:1 KL. Likaså bildar uppdraget den yttre ramen för tredjemansansvaret, i den mån detta vilar på andra grunder än skadeståndslagen. I de fall skadan uppstått genom att förvaltaren i sitt handlande avvikit från de skyldigheter som uttryckligen framgår av konkurslagen eller utgör följdförpliktelser därav, såsom processhandlingar eller åtgärder enligt anställningsskyddslagen, utgör denna gränsdragning inte något problem. Det är då klart att förvaltaren handlar (eller underlåter att handla) i egenskap av företrädare (organ) för boet. I tveksamma fall — skadan kan inte återföras på någon sådan viss förpliktelse i konkurslagen eller anslutande lagstiftning — torde vägledning kunna sökas i förvaltarens organställning samt i frågan om arvodets omfattning. Organställningen bör i detta sammanhang medföra att ansvaret omfattar varje åtgärd som i sig (bortsett från eventuell skada för annan) påverkat boet i något avseende och som även varit avsedd att påverka boet. Alla handlingar av både faktisk och rättslig karaktär förvaltaren vidtar i syfte att förändra boet, dess ekonomiska ställning eller faktiska omfattning, bör rimligen vara omfattade av hans uppdrag. Likaså torde arvodesfrågan kunna ge ledning då det i efterhand skall avgöras om en skada orsakats inom uppdraget eller ej. Rätt att debitera arvode för olika åtgärder torde nämligen förutsätta att åtgärden varit påkallad för förvaltningsuppdragets korrekta fullgörande.21 Med andra ord om en viss handling, som förvaltaren företagit eller borde ha företagit, grundar rätt till arvode från ett visst konkursbo ingår handlingen även i uppdraget att förvalta detta bo och kan grunda skadeståndsansvar enligt reglerna för förvaltaransvaret. Detta torde särskilt vara fallet då det av förvaltarens arvodesframställan framgår att han själv anser åtgärden ingå i arvodesunderlaget.22

 

2.3 Dansk, norsk och finsk rätt
Ansvarsreglerna i de nordiska grannländerna är likartade de svenska vad gäller culparekvisitet och dettas behandling såsom ett professionsansvar.23Däremot saknas i stort sett uppdelningen i ett uppdragsansvar och ett tredjemansansvar. Vid en jämförelse mellan

 

21 Se Welamson, a. a. s. 612.22 Arvodesframställan skall åtföljas av specificerad räkning som utvisar hur det fordrade beloppet fördelar sig på de olika förvaltningsåtgärderna och av en redogörelse för det arbete som uppdraget medfört, jfr 14:6 KL och prop. 1986/87:90 s. 157.23 Angående professionsansvaret se vidare nedan avsnitt 3.2.

svensk och nordisk rätt i övrigt framstår det svenska rättsläget som något mera splittrat och med fler distinktioner än vad som kanske är nödvändigt.
    Den danska konkurslagen av 197724 innehåller inte någon uttrycklig reglering av konkursförvaltarens, ”kurators”, personliga ansvar, vilket innebär att dansk rätts generella culparegel blir tillämplig. ”Kurator” svarar därmed för sin oaktsamhet både i förhållande till konkursintressenterna och tredje man, det uppställs inga särskilda begränsningar i ansvaret mot tredje man.25 Culpaansvaret utgör ett professionsansvar och har i detta sammanhang uttryckts på det sättet att ”kurator” bedöms efter samma måttstock som en professionell företagsledning. ”Kurator forudsaettes at have de nødvendige kvalifikationer og forretningsmaessig indsigt. Såfremt han mangler specialviden inden for et fagfelt, må han selv baere ansvaret for at indhente udtalelser fra kompetente sagkyndige.”26 Avgörande för culpabedömningen skulle vara i vad mån ”kurator” inhämtat ett ”forsvarligt grundlag” för sina beslut och handlingar under konkursens gång.27 Inte heller den norska konkurslagen av 198428 reglerar förvaltaransvaret explicit, utan detta följer av allmänna regler.29Den äldre konkurslagen från 186330innehöll en hänvisningsregel i 25 § som utsade att förvaltaren, ”bostyreren”, handlade ”under det samme ansvar, som i almindelighet påligger den, som ifölge fullmakt varetar en annens anliggender”. Denna regel ansågs dock av Konkurslovutvalget sakna självständigt innehåll och kunde därför utgå som överflödig.31 Däremot uppställer den nuvarande konkurslagen ett krav på att ”bostyreren” ställer säkerhet för det ekonomiska ansvar han kan ådra sig på grund av förvaltningsuppdraget. ”Snarest mulig etter at bostyreren blitt oppnevnt, skal denne stille sikkerhet for sitt mulige ansvar som bostyrer”, 87 §, vilket innebär att ”bostyreren” skall teckna godtagbar försäkring32

 

24 Lov nr 298 af 8 juni 1977, med ändringar senast genom lov nr 320 af 4 juni 1986, lovbekandtgörelse nr 444 af 28 august 1984.25 Jfr UfR 1964 s. 507 H, ”kurator” ansvarig på grund av att han utlämnat gäldenären tillhörig egendom till tredje man efter krav från denne, utan att efterforska om kravet var berättigat. Se även Poul Brincker, Haefter kurator for massekrav, der er ufyldestgjorte efter midlertidig fortsaettelse af skyldnerens erhvervsvirksomhed?, Advokaten 1983 s. 79, och Mogens Munch, Konkursloven, 5 udg, Kbhvn 1987, s. 611.26 Brincker, a. a. s. 80.27 Brincker, a. a. s. 82.28 Lov om gjeldsforhandling og konkurs av den 8 juni 1984 nr 58.29 Se NOU 1972:20 s. 154.30 Se om denna Huser, Gjeldsforhandling og konkurs 1, s. 58 ff.31 NOU 1972:20 s. 154.32 Försäkringen typgodkänns av justitiedepartementet och omfattar enligt gängse villkor ”et hvert ansvar bostyreren i egenskap av bostyrer kan gjöres ansvarlig for av boet, skyldneren og fordringshaverne”; den tecknas separat för varje konkursbo för minst sex månader och fastställs till belopp av skifteretten, se Foreskrift om bostyrerens sikker-

eller ställa bankgaranti.33 Säkerheten behöver dock inte omfatta ”bostyrerens” ansvar mot tredje man, vilket motiveras av att tredje man vanligen kan vända sig mot boet eller, om ”bostyreren” är ensam ansvarig, utkräva dennes advokatansvar enligt domstolloven.34Det uppställs inga särskilda betingelser i norsk rätt för ”bostyrerens” ansvar. Hans personliga ansvar ”maa vaere betinget af, at han har foretaget handlinger, som ogsaa for enhver anden, som ikke havde paataget sig saerlige pligter ligeoverfor boet, efter almindelige skadeserstatningsregler vilde medföre ansvar.”35 Det är det allmänna culpaansvaret som tillämpas och det görs, i enlighet med detta, ingen egentlig åtskillnad mellan olika skadelidande eller olika typer av skador. Däremot består culpaansvaret i ett professionsansvar, på motsvarande sätt som i nordisk rätt i övrigt.36 Culpabedömningen är därmed objektiv i den meningen att ”bostyreren” skall leva upp till de krav som ställs på en sådan i lagstiftning och praxis vad gäller kunskap och skicklighet. Individuella förhållanden, såsom sjukdom, onormal arbetsbelastning och liknande, kan dock mildra bedömningen i det enskilda fallet.37 I finsk rätt förekommer däremot en uttrycklig reglering av skadeståndsansvaret i 70 § konkursstadgan.38 Den lyder: ”Gode män och sysslomän vårde konkursboets egendom och rätt som skötsam man vårdar sin egen, eller gälde skadan. Äro flere gode män eller sysslomän ... (a)nsvare de och, envar lika, för hela förvaltningen, dock utan skyldighet för den ene att gottgöra något av den förlust, som härrört av sådant den andres vållande, som den förre ej kunnat förekomma.”39 Ett generellt culpaansvar uppställes således40utan att det antyds några begränsningar vad gäller skadetyp eller skadelidandes relation till förvaltaren.

 

hetsstillelse av 20.9.1985 och Almindelige forsikringsvilkår for typegodkjent kombinert ansvars- og garantiforsikring for bostyrer i konkursbo, publ. i Justitiedepartementets Rundskriv G-143/85 av 7.9.1985 om Konkursloven och Dekningsloven, jfr Huser, a. a. s. 256 ff.33 Se Ot prp nr 50 (1980–81) s. 99 och NOU 1972:20 s. 156 f.34 Lov om domstolene 13. august nr 5 1915 222 §, jfr NOU 1972:20 s. 157.35 Francis Hagerup, Konkurs og akkordforhandling, 4 udg ved P I Paulsen, Oslo 1932, s. 150.36 Jfr Jörgensen/Wanscher, Professionsansvar i skandinavisk ret, Juristen 1967 s. 425 ff.37 Jfr Rt. 1963 s. 161 och Peter Lödrup, Laerebok i erstatningsrett, Oslo 1985, s. 115 f. och 142.38 Konkursstadga 9.11.1868/31 (Pr. 39).39 Jfr angående det solidariska ansvaret Norri, a. a. s. 184 ff.40 Jfr HD 1959 II 27, sysslomän personligen ansvariga för en statens konkursfordran då fordringen inte medtagits i utdelningsförslaget. Fordringen var upptagen i konkursdomen som utdelningsberättigad men utdelningsförslaget hade godkänts av borgenärsstämman. Boets medel fördelades i enlighet med förslaget. Sysslomännen ålades ersättningsskyldighet motsvarande det belopp som skulle ha tilldelats staten ifall medlen hade fördelats så som konkursdomen angav. Se även HD 1983 II 52, ansvar mot massaborgenär på grund av att utdelning skedde till konkursborgenärerna utan att massaborgenären först erhållit betalning såsom föreskrivs i 74 § konkursstadgan.

3. Culpaansvar enligt 17:1 KL och allmänna regler
3.1 Allmänt
Förvaltaransvaret utgör som framgått ett culpaansvar, både när det gäller skador som omfattas av 17:1 KL och skador som träffar tredje man. Utöver culpa förutsätter ansvar, här som eljest i skadeståndssammanhang, att skada uppstått och att adekvat orsakssamband mellan handling eller underlåtenhet från förvaltarens sida och skadan föreligger. Dessa två senare rekvisit behandlas dock inte i detta sammanhang.41 På det mycket generella planet kan aktsamhetskravet — frihet från culpa — beskrivas som ett krav på ”etisk professionalism”. Förvaltaren skall i sitt arbete upprätthålla en standard som innebär att det optimala resultatet för konkursförfarandet har så goda chanser som möjligt att förverkligas. ”Det optimala resultatet” är därvid inte liktydigt med, och inte heller begränsat till, det optimala ekonomiska resultatet, utan omfattar även etiska aspekter såsom rättssäkerhets- och rättviseaspekter samt god advokatsed. I det professionella uppträdandet ligger att förvaltaren på ett informerat och ”korrekt” sätt, under hänsynstagande till de etiska kraven, skall göra de val mellan olika alternativ som affärsmässiga/ekonomiska villkor respektive legala förutsättningar framkallar. Aktsamhetskravet får därvid mätas mot förvaltarens faktiska handlande satt i relation till vilka alternativ som förelåg i den givna beslutssituationen vid beslutstidpunkten.
    Culpanormen får sitt närmare innehåll i första hand från konkurslagens handlingsregler för förvaltarsysslan, med anknytande rättspraxis, samt därtill från de ovan antydda etiska reglerna och civilrättens handlingsnormer i övrigt, i den mån de aktualiseras genom förvaltarens agerande i olika frågor. Någon skillnad i själva bedömningssättet mellan uppdragsfallen och tredjemansfallen föreligger knappast. Frågan gäller i båda fallen om ett visst handlande eller en viss underlåtenhet från förvaltarens sida, som orsakat konkursintressent eller tredje man skada, är av en sådan karaktär att de krav som kan ställas på förvaltaren i denna hans egenskap inte uppfyllts. Däremot bör skillnader kunna föreligga i bedömningarna av oaktsamheten beroende på om skadeförloppet ligger inom de centrala delarna av förvaltarens uppgifter eller tvärtom utgör ett i förhållande till konkursförfarandet udda förlopp.
    Beroende på det enskilda fallets karaktär kan culpabedömningen vara inriktad på förvaltningens bristande eller uteblivna

41 Se härom Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, Sthlm 1989, s. 94 ff. med vidare hänvisning, vars resonemang i dessa delar har intresse även för förvaltaransvaret.

resultat, förvaltarens bristfälliga eller felaktiga metod eller dennes bristande eller uteblivna åtgärder. Förvaltaruppdragets lagreglering i konkurslagen kombinerad med den bredd och sammansatta karaktär som vanligtvis utmärker konkursförvaltning, medför att samtliga dessa tre former för culpaansvarets inriktning — resultatansvar, metodansvar och åtgärdsansvar — kan förekomma.42 Förvaltaren svarar förvisso inte för att han uppnår något visst ekonomiskt resultat i samband med boavvecklingen. Hans allmänna skyldighet att tillvarata konkursintressenternas olika intressen medför dock att en inte närmare preciserad nedre gräns finns för vad som är ett acceptabelt resultat av boavvecklingen. Han har även på konkurslagen grundade skyldigheter att uppnå vissa resultat vad gäller boets utredning och administration samt borgenärernas inbördes rätt.
    Därutöver är han skyldig bedriva arbetet med den omsorg och noggrannhet som kan förväntas av en specialiserad advokat. Hans arbetsmetoder måste med andra ord vara så utvecklade, att rena förbiseenden och andra misstag undviks i både de enklare rutinfrågorna och de mera komplicerade rättstillämpningsfrågorna.43 Åtgärdsansvaret slutligen, innebär i detta sammanhang närmast att förvaltaren ansvarar för att de olika åtgärder som är nödvändiga för konkursens rätta handläggning vidtas. Det kan vara åtgärder enligt konkurslagen44 med anslutande lagstiftning men även enligt exempelvis den arbetsrättsliga lagstiftningen,45bolagsrätten, skatterätten46eller processrätten

 

 

42 Jfr Heuman, Advokatens rättsutredningar, Sthlm 1987, s. 25 ff., som dock för advokatens ansvar gentemot klienten anger att något resultatansvar i allmänhet inte föreligger.43 Jfr NJA 1988 s. 262, angående bl. a. delegering av arbetsuppgifter inom förvaltarens advokatbyrå. HD fann det naturligt att delegering kunde ske mot bakgrund av de höga krav på förvaltarens kvalifikationer och kontorsorganisation som framställts i motiven till 1979 års reform. Det poängterades dock att förvaltaren i dessa fall ”givetvis” behöll sitt ”ansvar för förvaltningen i dess helhet.”44 Ett exempel utgör skyldigheten att anmäla jäv, se 7:1 4 st. KL. Förvaltaren skall omedelbart underrätta TSM om sådana jävsgrundande omständigheter föreligger som uppräknas i det nya jävsstadgandet i 7:1 3 st. KL. Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över förslaget att förvaltaren kunde bli skadeståndsskyldig om hans underlåtenhet att anmäla jäv vållat skada, se prop. 1988/89:31 s. 15, se angående jävsbestämmelsen i övrigt DsJu 1988:37 och LU bet. 1988/89:LU11. Jfr även NJA 1989 C 1, angående nedsättning av förvaltararvodet på grund av dröjsmål med avgivande av bouppteckning och förvaltaruppgift enligt 185b § gamla KL samt RH 1988:49, angående nedsättning av arvode på grund av dröjsmål med förvaltarberättelse och halvårsberättelser enl 55 och 56 §§ gamla KL.45 Se härom nedan avsnitt 4.2.46 Jfr Svensson, Skattskyldighet under konkurs, Sv SkT 1984 s. 420 ff. (särskilt s. 424 ff.) och Wilhelmsson, Skatten dominerar ej längre konkursen, Advokaten 1986 s. 334 ff.

3.2 Professions- och specialistansvar för konkursförvaltaren?
Motiven till 17:1 KL andas viss försiktighet vad gäller skadeståndsskyldighetens ansvarsomfång. Bedömningen av om förvaltarens handlande, eller passivitet, är ansvarsgrundande skall enligt motiven ske på ett nyanserat sätt och med hänsyn tagen till de speciella förhållanden som karaktäriserar konkursen.47 I specialmotiveringen poängteras att förvaltaren alltid är skyldig att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa men samtidigt att motstridiga intressen kan föreligga inom borgenärskollektivet. Förvaltaren måste exempelvis i överensstämmelse med 7:8 st. 2 KL kunna sälja viss egendom till lägre pris än högsta avgivna anbud, utan att ådra sig skadeståndsskyldighet.48 Det konstateras också att för det fall förvaltaren sålt lös egendom som är belastad av panträtt eller annan särskild förmånsrätt utan att inhämta samtycke från berörd borgenär skadestånd endast bör utgå om borgenären kan visa att han lidit skada. Det skall vidare, då skada uppstått, tas hänsyn till vilken grad av oaktsamhet som i det enskilda fallet ligger i underlåtenheten att inhämta samtycke samt vilken skaderisk som förelegat för borgenären. Därtill görs en allmän reservation mot skadeståndsansvar för sådana fall där borgenär varit passiv under konkursförfarandets gång och inte gjort anmärkning mot en bevakning eller invändning mot ett utdelningsförslag i vanlig ordning. ”Starka skäl talar för att en borgenär, som försuttit ett tillfälle att i vanlig ordning få en förvaltares åtgärd prövad under konkursen, i princip inte bör ha möjlighet att i en skadeståndsprocess nå framgång med en talan som grundar sig på samma åtgärd.”49 Denna försiktiga hållning i ansvarsfrågan från lagstiftarens sida bör dock ställas i relation till förvaltarens faktiska ställning och kompetens samt karaktären av den skada som uppstått i det enskilda fallet.
    Dagens typiske konkursförvaltare är en specialiserad advokat med stor erfarenhet och goda kunskaper inom obeståndsrätten. Han skall redan på grund av sin ställning som advokat kunna motsvara tämligen högt ställda krav på bland annat juridiska kunskaper, noggrannhet, omdöme och effektivitet. Därtill innebär specialiseringen till obeståndsområdet att det kan förväntas att han behärskar detta rättsområde även i dess olika detaljer.50

 

47 Prop. 1986/87:90 s. 416, Jfr SOU 1983:24 s. 396 och 398 f.48 A. prop. a. s.49 A. prop. a. s.50 HD är dock inte odelat positiv till denna specialisering såvitt framgår av NJA 1981 s. 764, ”Det är knappast önskvärt att specialiseringen drivs så långt att konkursförvaltning huvudsakligen kommer att skötas av personer som praktiskt taget uteslutande ägnar sig åt sådan verksamhet. Snarare synes det vara en fördel om de som anlitas för förvaltaruppdrag också har tillfälle att ägna sig åt annan affärsjuridik och ekonomisk förvalt-

För advokater i deras arbete som klientombud och juridiska rådgivare anses allmänt ett så kallat professionsansvar gälla, vilket innebär ett skärpt aktsamhetskrav för åtgärder som omfattas av klientens uppdrag till advokaten och som faller inom området för advokatens särskilda kompetens som jurist.51 Jämförelsestandarden är här den omsorg och aktsamhet som en advokat förväntas visa i sitt arbete,52 vilket generellt sett är en något strängare standard än den som uppställs för exempelvis jurister i allmänhet eller i privata sysslomannaförhållanden.53Ansvaret är knutet till kontraktsrelationen mellan advokaten och klienten men omfattar alla typer av uppdrag som faller inom normal advokatverksamhet. Professionsansvaret är inte att uppfatta som ett fristående ansvar vid sidan om culpaansvaret utan utgör snarare ett uttryck för hur culpabedömningen tillgår i dessa fall.
    Det ligger nära till hands att som huvudregel tillämpa denna strängare standard även på förvaltarsysslan. Det råder ingen tvekan om att konkursförvaltning faller inom normal advokatverksamhet54 och även om förvaltaruppdraget knappast kan sägas utgöra ett kontraktsrättsligt sysslomannauppdrag har förvaltaren en på konkurslagen grundad skyldighet att tillvarata de olika intressen som gör sig gällande i konkursen. Därtill innebär förvaltarsysslans specialisering till vissa advokater, att konkursintressenter, tredje man och myndigheter skall kunna hysa en berättigad tillit till, att den advokat som utses till förvaltare besitter erforderlig kompetens och erfarenhet samt har tillräckliga administrativa resurser till sitt förfogande.55Denna strängare syn på aktsamhetsnivån gör sig främst gällande i de fall förvaltarens agerande kan mätas mot

 

ning.” Jfr även Lindskog, Några synpunkter på konkursförvaltning i samband med rörelsekonkurser, Från Advokatens verkstad. Med anledning av Sveriges advokatsamfunds hundraårsjubileum, Sthlm 1987, s. 303 ff. samt Edström, Släpp marknadskrafterna fria vid val av konkursförvaltare, Advokaten 1990 s. 322 f.51 Jfr Heuman, a. a. s. 21, Danowsky, Ansvar för råd, Från advokatens verkstad etc. s. 269 ff., Wiklund, Advokats skadeståndsskyldighet, Försäk.jur. Fören. publ. 10, s. 298 ff., A. Vinding Kruse, Advokatansvaret, 5 udg., Kbhvn 1985, s. 12 ff. Jfr även Dotevall, a. a. s. 112 ff., angående skärpt aktsamhetskrav för expertledamot i aktiebolags styrelse.52 Jfr Advokatsamfundets styrelse i RH 21:82 — ”Vid övervägande av om advokat visat sådan vårdslöshet, att den bör föranleda skadeståndsskyldighet mot klienten, är det naturligt att utgå från den grad av aktsamhet, som god advokatsed kräver” — och NJA 1985 s. 856 vari HD intog en strängare attityd i culpabedömningen än Advokatsamfundet.53 Jfr Jörgensen/Wanscher, a. a. s. 426. Se dock NJA 1986 s. 402, vari HD tillämpade en tämligen sträng aktsamhetsstandard. Delägare i tipsbolag ansågs ha genom oaktsamhet orsakat övriga delägare skada. Han hade på grund av tidsbrist och förkortade öppethållandetider missat att lämna in tipset den sista veckan i december; bolagets system utföll med vinst. HD fann oaktsamhet föreligga men jämkade skadeståndet till noll.54 Jfr Wiklund, God advokatsed, Sthlm 1973, s. 12, se även NJA 1973 s. 42.55 Jfr SOU 1983:24 s. 395, där förvaltarens ökade självständighet efter 1979 års konkursrättsreform tas till intäkt för en reglering av skadeståndsansvaret överhuvud.

konkurslagens handlingsregler. Förvaltaruppdraget får som nämnts sitt huvudsakliga innehåll från konkurslagen och det är rimligt att anta att om förvaltaren avviker från denna och därigenom vållar konkursintressent eller tredje man skada, avvikelsen bedöms som oaktsam såvida förvaltaren inte har ett starkt, objektivt grundat försvar för sitt handlande. Ett exempel härpå är att förvaltaren bedömt att han ifråga om försäljning av företagshypoteksbelastad egendom, ej haft skyldighet att samråda med tillsynsmyndigheten eller särskilt berörd borgenär enligt 7:10 KL, på grund av att samråd inte skulle kunna ge något annat resultat än det beslut förvaltaren ändå redan fattat.56 Konkurslagens handlingsregler är ur skadeståndssynpunkt inte ovillkorliga, eftersom förvaltaren står ett culpaansvar, inte ett strikt ansvar, men de medför att culpabedömningen får en mera objektiv innebörd. Så långt reglerna sträcker sig kan förvaltarens faktiska agerande jämföras med en fast standard som principiellt skall efterlevas. Rättspraxis ger av uppenbara skäl inte mycket ledning för frågan om konkursförvaltare arbetar under ett strängare aktsamhetskrav än andra sysslomän. Några sådana jämförelser görs inte i domskälen och praxis är inte tillräckligt omfångsrik för några meningsfulla jämförelser i efterhand mellan ansvarsmål mot olika mellanmän. Exempel på ersättningsskyldighet vid klara fall av brott mot konkurslagens krav förekommer dock.

 

NJA 1916 s. 78. Köpare av byggnader från konkursbo fick ej tillträde till byggnaderna på utsatt dag. I rättegång mot boet tilldömdes han skadestånd härför. Boet saknade dock medel på grund av att förvaltaren avslutat konkursen innan skadeståndet slutligt fastställts. Köparen stämde därför förvaltaren personligen på beloppet. HD fastslog att en konkursförvaltare i främsta rummet är skyldig att använda boets tillgångar till betalning av dess gäld. Utdelning till borgenärerna och arvode till sig själv får inte betalas förrän boets skulder kunnat regleras. Förvaltaren var därför ansvarig för att i förtid ha utdelat medel till borgenärerna samt tillgodogjort sig arvode. Däremot var han inte ansvarig för (förtida) betalning av boets övriga gäld, arvode till gode män och resekostnadsersättning till sig själv. (Två JustR ville endast ålägga förvaltaren ansvar för tillgodogörandet av eget arvode.)

 

Genom att konstatera ett klart brott mot konkursförvaltares skyldigheter enligt konkurslagen (i detta fall 1862 års KL) samt att, såvitt framgår av referatet, förvaltaren inte kunnat anföra något godtagbart försvar för avvikelsen, ålade HD förvaltaren ersättningsskyldighet på grund av culpa. Den begränsning i ersättningen som företogs behandlas nedan i samband med tredjemansansvaret.

56 Jfr RSV, Konkurs & Ackord, 3 uppl., Sthlm 1989, s. 98 f. och Palmér, Konkursförvaltares skyldighet att höra tillsynsmyndigheten, Advokaten 1988 s. 45 ff.

NJA 1929 s. 415. Förvaltare som sålt tre stadsfastigheter för boets räkning stämdes av staden på grund av att säljarandelen av trettiondepenning inte betalats (1 % av köpeskillingen till stadens fattigkassa) före konkursens avslutande. Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, konstaterade att konkursboet varit skyldigt att erlägga avgiften till staden. Boet hade haft tillgångar som täckte denna men betalning eller reservation av beloppet hade inte skett, varför förvaltarna var personligen solidariskt ansvariga för beloppet.

 

Hovrättens motivering för att personligt ansvar förelåg är mycket kortfattad. Ansvaret grundas på att boet varit betalningsskyldigt för beloppet, att boet haft tillräckliga tillgångar härför men att betalning inte skett före slututdelningen. Liksom i 1916 års fall torde oaktsamhetsbedömningen ha grundats på att domstolen ansett att förvaltaren brutit mot sina skyldigheter enligt konkurslagen på ett sätt som i sig konstituerade oaktsamhet.

 

NJA 1931 s. 619, rörde förvaltarens ansvar för förvaltningen av boets likvida medel. Förvaltaren hade hållit dessa insatta på checkräkning i bank vilket innebar omedelbar tillgänglighet men samtidigt lägsta ränta. HD fann detta utgöra försummelse eftersom det inte förelegat ”något behov att för boets utgifter hava penningar tillgängliga utan uppsägning.” Personlig ersättningsskyldighet förelåg därför för förvaltaren motsvarande skillnaden mellan den ränta som trots allt utgått och den som kunnat erhållas om pengarna varit insatta på bankkonto med uppsägningstid.

 

Utan att det direkt utsägs i domsmotiveringen anknyter HD till 58 § 1921 års KL i konstaterandet att förvaltaren visat försummelse. Stadgandet löd i relevanta delar ”Penningar ... skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren ... mot ränta insättas i bank ...”.57 Tolkad i ljuset av förvaltarens generella skyldighet att uppnå bästa möjliga ekonomiska resultat grundades således ansvaret på förvaltarens bristande fullgörelse av sitt uppdrag såsom detta framgick av konkurslagen.
    Förvaltarsysslan i alla dess aspekter innehåller dock så många olikartade moment att motivens tal om en nyanserad bedömning av ansvarsfrågan har goda skäl för sig. Särskilt gäller detta vid större rörelsekonkurser där en mängd problem måste lösas av förvaltaren. Det kan röra sig om både rent praktiska problem i rörelsen och rättsliga/företagsekonomiska problem då rörelsen avvecklas eller drivs vidare. Deras samband med konkursförfarandet och därmed konkursrätten, kan vara mycket lösligt och i sig ligga vid sidan om förvaltarens fackkompetens. Det torde vara

 

57 Motsvarande stadgande finns i 7:18 KL, jfr RSV, Konkurs & Ackord s. 123.

oundvikligt att en del felaktiga eller mindre lämpliga beslut fattas och att en viss värdeförstöring uppstår inom konkursförfarandets ram såsom detta är fastlagt i lagstiftningen. En rörelse som försätts i konkurs övergår från att vara en pågående verksamhet med tillverkning, försäljning, marknadsföring etc., till en i viss mening statisk egendomsmassa som i ett givet rättsligt förfarande skall administreras av en person som inte tidigare haft någon kontakt med den konkursförklarade rörelsen. Ett visst utrymme för avvikelser från det optimala avvecklingsresultatet måste tillåtas helt enkelt av praktiskt betingade rättviseskäl. Det är inte rimligt att kräva att en förvaltare för att undgå personligt ansvar alltid skall fatta de i efterhand sett bästa besluten och vidta de ur ekonomisk synpunkt effektivaste åtgärderna.58 Följande rättsfall illustrerar det just sagda.

 

NJA 1969 s. 390. Förvaltaren till ett entreprenadföretags konkursbo beslutade att färdigställa vissa vid konkursbeslutet pågående entreprenadarbeten. Till en av de entreprenader som skulle färdigställas anlitades en underentreprenör för vissa arbeten. Denne var villig att åta sig arbetet endast om han fick ”absolut bindande försäkran” om betalning inom viss tid. Förvaltaren mötte detta krav genom att underteckna en handling, upprättad av underentreprenören, vari bland annat stod — ”Beställning av arbeten enligt detta brev bekräftas härmed, liksom att konkursboet förfogar över likvida medel för utbetalande av ersättning enl. ovan för det beställda arbetet.” Arbetet tog längre tid än beräknat och under denna tid försämrades boets ställning i sådan grad att rättens ombudsman förbjöd förvaltaren att betala gammal massagäld eller att stifta ny. Rättens ombudsman ansåg att boet skulle behandlas som om det kommit på obestånd. Anledningen till dröjsmålet med arbetet blev inte klarlagd i rättegången, underentreprenören menade dock att det berodde på ytterligare arbetsbeställningar från boet. Underentreprenören stämde förvaltaren och yrkade skadestånd med motsvarande entreprenadsumman för arbetena. HD ogillade käromålet. Något uppsåtligt vilseledande eller personligt garantiåtagande från förvaltarens sida kunde inte anses föreligga. Angående massaborgenärs ställning i konkursförfarandet var rättsläget oklart men så mycket kunde fastslås enligt HD, att förvaltningen måste ha rätt att vid boets obestånd tills vidare helt inställa betalning av massafordringar eller endast likividera sådana, som för fortsättande av boets rörelse eller eljest ovillkorligen måste infrias. Häremot hade underentreprenören inte visat att de andra betalningar förvaltaren verkställt, skulle ha skett efter det att han fått insikt om obeståndet eller att de företagits under sådana omständigheter att de inte kunde godtas trots inställandet i princip av betalningarna.

 

58 Motsvarande lättnader i ansvarsbedömningen förekommer även för advokatens professionsansvar. ”Med i de tillfaelde, hvor advokatens rådgivende virksomhed vedrører forretningsmaessige råd, eller måske ligefrem råd om personlige forhold, er man uden for advokatens egenlige fagområde, hvorfor det strenge professionsansvar ikke kan anvendes.” Jörgensen/Wanscher, a. a. s. 428 (kursiverat i originalet).

Det faktum att boet kom på obestånd var således inte ensamt tillräcklig grund för ansvar. Obeståndet lades inte förvaltaren till last som oaktsamhet generellt liksom inte heller hans agerande i förhållande till käranden. Förvaltaren lastades inte för att han möjligen visat sig vara en mindre skicklig entreprenör och att beslutet att driva verksamheten vidare i efterhand kunde bedömas som ofördelaktigt. Det var ett rationellt beslut vid konkurstidpunkten och det hade verkställts på ett i förhållande till konkurslagen korrekt sätt, även om det ekonomiska utfallet blev negativt. Uppenbarligen måste det finnas en nedre gräns för när vidaredrift kan anses försvarbar59 men om förvaltaren har haft ett ur företagsekonomisk synpunkt tillräckligt beslutsunderlag som motiverat vidaredrift, kan han inte i efterhand lastas för en oförutsedd mindre lyckosam utveckling.60 Består däremot förvaltarens försummelse i en åtgärd som ligger tämligen nära de direkta förvaltningsuppgifterna men inte omedelbart omfattas av dem torde ansvarsbedömningen kunna skärpas något. Möjligen kan man tala om en glidande skala med ena ändpunkten förankrad i konkurslagens uttryckliga förvaltningsföreskrifter och den andra i de mest perifera och udda uppgifter som förvaltaruppdraget kan föranleda. Följande fall kan sägas ligga någonstans i mitten på skalan.

 

NJA 1918 s. 624. Köpare som på offentlig auktion inropat ett konkursbos fastigheter förlorade dessa på grund av att inteckningshavare vägrade acceptera köparen. Köparen stämde förvaltaren och yrkade på återbekommande av en första delbetalning av köpeskillingen samt ersättning för kostnader och ränta. HovR:n, vars dom fastställdes av HD, gillade käromålet. Köparen hade ”genom [förvaltarens] åtgöranden haft grundad anledning antaga, att hans anbud å 37 600 kr blivit godkänt, samt [köparen] förty vore berättigad att av [förvaltaren] utfå ersättning för den förlust, [köparen] sålunda genom [förvaltarens] förvållande lidit.”

 

Domstolen grundade således ansvaret på att förvaltaren ansågs ha uppträtt culpöst då han givit köparen intrycket att dennes bud definitivt antagits. Det kan med andra ord krävas att förvaltaren visar ett stort mått av omdöme och omsorg även i de fall han endast fungerar som ett slags mellanhand mellan olika av konkursen berörda parter (i detta fall köparen och inteckningshavarna).

 

59 Jfr Möller, Konkurs och kontrakt, Uppsala 1988, s. 41 ff., 45 ff. och Lindskog, a. a. s. 311 f.60 Jfr Brincker, a. a.

Det aktsamhetskrav som kan krävas av förvaltaren bör fastställas med hänsyn tagen till båda nu berörda generella aspekter, dels förvaltarens ställning av fackman och specialist inom obeståndsrätten — den juridiska aspekten, dels hans förmåga i det enskilda fallet att framgångsrikt bemästra konkursens faktiska omständigheter — den faktiska aspekten eller verklighetsaspekten.
    Det nämndes inledningsvis att skadeståndsregeln i 17:1 KL utformats med aktiebolagslagens likvidatoransvar61 som förebild. Culpanormens behandling enligt detta stadgande, liksom även enligt handelsbolagslagens, föreningslagens och bostadsrättslagens motsvarande stadganden,62bör därmed kunna kasta visst ljus även över konkursförvaltarens ansvar.
    Uppdrag som likvidator enligt aktiebolagslagen medför culpaansvar gentemot likvidationsbolaget för uppdragets fullgörande. Likaledes föreligger culpaansvar gentemot tredje man (bolagets ägare, borgenärer m. fl.), såvida skadan har sin grund i likvidatorns överträdelse av aktiebolagslagen eller likvidationsbolagets bolagsordning. Tredjemansansvaret är här således uttryckligen begränsat till fall av oaktsam normöverträdelse från likvidatorns sida.63 Culpabedömningen enligt 15:1 ABL skall följa allmänna skadeståndsrättsliga principer, vilket i detta sammanhang innebär att aktiebolagslagens och bolagsordningens regler bildar utgångspunkt och måttstock för bedömningen.64 Det kan endast undantagsvis bli aktuellt med skadeståndsskyldighet för likvidatorn om han följt dessa regler i sitt arbete. I sådana undantagsfall får ansvarsbedömningen falla tillbaka på det allmänna sysslomannaansvaret och därmed den kontraktsrättsliga culpabedömningen.65 I förarbetena till aktiebolagslagen refereras till likvidatorns sysslomannaroll generellt, vad gäller dennes omsorgs- och aktsamhetsplikt.66 Även handelsbolagslagen stadgar ett culpaansvar för likvidator gentemot bolaget och liksom enligt aktiebolagslagen är detta knutet till uppdraget. Angående culpabedömningen hänvisar

 

61 ABL, 1975:1385, 13:7 jfrd med 15:1. Motsvarande reglering fanns i 1944 års ABL, 208 och 209 §§.62 HBL, 1980:1102, 2:42, 3:1 och 4:7 jfrda med 2:14, FörenL, 1987:667, 11:7 jfrd med 13:1, BrL, 1971:479, 65 och 69 §§ jfrda med 13:1 FörenL.63 Jfr härom Dotevall, a. a. s. 72 ff. och Taxell, Bolagsledningens ansvar. Några riktlinjer, Åbo 1983, passim, se även nedan avsnitt 3.3.64 Prop. 1975:103 s. 540, SOU 1971:15 s. 353, Dotevall, a. a. s. 92, Kedner/Roos, Aktiebolagslagen II, 3 uppl., Sthlm 1988, s. 364, jfr Nial, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 4 uppl., Sthlm 1988, s. 311 ff.65 Kedner/Roos, a. s.66 Prop. 1975:103 s. 540 (specialmotiveringen), se även SOU 1971:15, med förslag till aktiebolagslag, s. 353.

Nial67 till allmänna skadeståndsrättsliga principer men tillägger att det saknas ”grund till antagande att begreppet ’konkret culpa’ skulle tillämpas”. Det är med andra ord inte tillräckligt att likvidatorn visar samma aktsamhet som han visar i sin privata verksamhet. Nial syftar förmodligen på motsvarande objektiva bedömning som tillämpas enligt aktiebolagslagen.
    Rättspraxis är inte omfattande vad gäller likvidatorers skadeståndsansvar, endast tre fall finns refererade från 1900-talet.68

NJA 1927 s. 18. Inför likvidation av ett aktiebolag uppdrog de två enda aktieägarna S och G, tillika likvidatorer, åt en banktjänsteman Ö, att biträda dem med likvidationens genomförande. En större del av G:s aktier var pantsatta till den bank där Ö arbetade, denne reglerade dock inte pantsättningen i samband med likvidationen. Banken hade ingen framgång med en talan mot S (sedan G försatts i konkurs) i dennes egenskap av likvidator. Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, ansåg att det ålåg likvidator att tillse att aktiebreven återställdes eller försågs med påskrift om likvidationen samt att denna skyldighet omfattats av Ö:s uppdrag. Ö:s underlåtenhet härvidlag tillsammans med det faktum att han var anställd i banken medförde att ansvar inte förelåg för S. NJA 1930 s. 65 gällde likaledes pantsatta aktier som ej infordrades för påskrift av likvidatorerna, dessa hade däremot inte någon koppling till panthavaren. Likvidationen genomfördes utan att panthavaren fick reda på detta varvid aktierna blev värdelösa och då gäldenären var på obestånd krävde panthavaren likvidatorerna på skadestånd motsvarande förlusten. Rådhusrätten konstaterade att likvidatorerna ”haft skyldighet tillse, att det till utdelning beslutade beloppet icke utlämnades annorledes än mot uppvisande av aktiebreven i och för påteckning om den verkställda utdelningen,” och fann denna underlåtenhet skadeståndsgrundande. Hovrätten anslöt härtill i ansvarsbedömningen och ålade solidariskt ansvar. HD fastställde hovrättens dom. I NJA 1932 s. 32 hade likvidator underlåtit att före likvidationens avslutande reglera likvidationsbolagets slutliga skatt, vilket medförde personligt ansvar för honom. Underlåtenheten berodde på att omfattningen av bolagets skattskyldighet varit föremål för process och kammarrätten restituerat en del av tidigare inbetald skatt. Likvidationen genomfördes på grundval härav men innan domen vunnit laga kraft, eftersom likvidatorn fått uppgift om att överklagande inte skulle ske samt bibringats uppfattningen att restitutionen var definitiv. HD:s majoritet (4 mot 3) tog ingen hänsyn härtill utan ansåg att likvidatorn överträtt aktiebolagslagens krav för likvidation och utdömde betalningsskyldighet för det felande beloppet. (Av minoriteten ansåg ett justitieråd att ansvar inte förelåg, ett justitieråd att kronans skattekrav preskriberats och det tredje att ansvar visserligen förelåg men att kronan ej visat att skada uppkommit samt att kravet var preskriberat.)

 

67 Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, Sthlm 1983, s. 171 f., jfr s. 313 f.68 Se även HovR:n VS DT 83, T 5/83, 1983-11-09, RSV Rättsinformation Serie C Nr 55/84 (ej prövningstillstånd i HD). Likvidator personligt betalningsansvarig för likvidationsbolagets innehållna A-skatter och moms enligt 77a § UBL och 48a § ML, på grund av att likvidatorn brustit i kontrollen över bolaget samt ej fullföljt bolagets betalningsinställelse på tillräckligt verksamt sätt.

Likvidatorns culpaansvar uppvisar således ett markerat objektivt inslag. Förbiseenden och misstag som resulterar i att aktiebolagslagens (eller bolagsordningens) likvidationsregler inte uppfylls medför skadeståndsansvar för likvidatorn.69 Culpabedömningen är härvid tämligen sträng och kan sägas närma sig ett presumtionsansvar genom att likvidatorn har mycket svårt att påvisa ansvarsbefriande omständigheter då regelöverträdelser konstateras föreligga. Konkursförvaltarens och likvidatorns ansvar torde här följas åt på det sättet att då fråga är om skada vållad genom respektive funktionärs brott mot de regelverk som reglerar deras verksamhet, ansvar som huvudregel inträder. Utrymmet för undantag i form av ursäktliga misstag och förbiseenden är därvid inte stort, eftersom utgångspunkten är att förvaltaren respektive likvidatorn behärskar sina arbetsuppgifter. Utanför de områden regelverken utstakar bör däremot utrymmet för ansvarsfrihet vara större. Förvaltarens eller likvidatorns personliga kvalifikationer och erfarenhet på just det område där skadan uppstått får större betydelse, liksom även hur pass perifer skadan är i förhållande till respektive funktionärs centrala uppgifter.
    Den nu behandlade culpabedömningen för förvaltaransvaret är enhetlig för uppdrags- och tredjemansfallen. Konstaterad oaktsamhet som orsak till den skada som skall ersättas är grundläggande rekvisit för ansvar oberoende av vilken rättslig relation den skadelidande intagit till förvaltaren. För ansvar mot tredje man tillkommer dock frågan om betydelsen av principen om skyddat intresse, vartill framställningen nu övergår.

 

3.3 Rekvisitet skyddat intresse som ansvarsbegränsning
Det nämndes i inledningen att konkursförvaltarens oaktsamhetsansvar mot personer som inte omfattas av 17:1 KL, enligt gängse uppfattning, är begränsad av principen om skyddat intresse. Ansvar föreligger endast då skadan orsakats genom förvaltarens culpösa åsidosättande av en lagregel som uppställts till tredje mans skydd — till skydd för det intresse som lidit intrång genom förvaltarens agerande. Denna princip har kommit till direkt uttryck i 15:1 ABL vad gäller likvidators med flera bolagsfunktionärers ansvar mot aktieägare och annan tredje man. Ansvar mot dessa föreligger endast vid överträdelse av aktiebolagslagen och/eller bolagsord-

 

69 Se också RH 1988:64, angående klander av likvidatorarvode. Konkursförvaltare klandrade den tidigare likvidatorns arvodesräkning såsom varande för hög. Hovrätten gav delvis medhåll på den grunden att likvidatorn väntat för länge med att begära likvidationsbolaget i konkurs efter det att insolvens konstaterats. Likvidatorn hade därmed utfört onödigt arbete som inte gav rätt till arvode.

ningen, varigenom de regler som är avsedda att utgöra skydd för tredje man erhåller en viss sanktionering.70 För förvaltaransvaret har dock principen aldrig kommit till uttryck i lagstiftningen eller på ett tydligt sätt i rättspraxis. Principen har för dessa formulerats i litteraturen där den kan härledas tillbaka till ett uttalande av Sven Lawski i kommentaren till 1921 års konkurslag (se strax nedan). Dessförinnan görs ingen entydig uppdelning mellan ett generellt uppdragsansvar och ett begränsat tredjemansansvar.

 

Det första förslaget till 1921 års konkurslag från 1911, med Kallenberg som kommittéordförande, innebar endast en språklig föryngring av skadeståndsregeln i 1862 års konkurslag. Det var inte tal om någon uppdelning av ansvaret efter vilken relation den skadelidande haft till förvaltaren, utan denne ”svare för skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakat” (88 §). I motiveringen refererades endast till culpanormen — ”gode män och sysslomän äro skyldiga att iakttaga den, objektivt bestämt, normala aktsamhet, som en omsorgsfull person använder i sina egna angelägenheter.”71 I det fortsatta arbetet inför 1921 års konkurslag ströks den föreslagna ansvarsregeln i 88 §; kvar stod endast regeln om solidariskt ansvar då flera förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare var skadeståndsskyldiga. De sakkunniga, däribland Lawski, ansåg det följa av allmänna rättsregler ”[a]tt förvaltningsfunktionär är ansvarig för skada, som han förorsakat”. Det var inte tal om någon begränsning i ansvaret mot tredje man.72 Regeln om solidariskt ansvar medtogs i prop 1920:82 (87 §). Lagrådet ansåg i yttrande över förslaget, det dock lämpligt att ansvaret mot ”konkursboet, enskilda borgenärer eller gäldenären” uttryckligen reglerades. Ansvaret mot tredje man ”torde däremot icke behöva regleras i förevarande lag utan kunna bedömas efter allmänna rättsgrundsatser”.73 Här görs således den distinktion mellan uppdragsansvar och tredjemansansvar som sedan blivit bestående, även om det inte anges vad tredjemansansvaret närmare besett skall anses innebära. Departementschefen höll inte med lagrådet. En uttrycklig reglering av endast uppdragsansvaret skulle ”säkerligen skymma blicken för att jämväl massaborgenärer kunna vara befogade att mot ombudsmannen och förvaltaren personligen göra gällande civila skadeståndsanspråk, grundade på att dessa åsidosatt de förpliktelser, som enligt lag åligga dem ...” (min kursivering).74 Departementschefens hänvisning till legala förpliktelser som ansvarsrekvisit kan möjligen ses som en tillämpning av principen om skyddat intresse men om så är fallet, är det, i förhållande till senare formuleringar av principen, i en något uttunnad version. Inte heller första

70 Prop. 1975:103 s. 540, SOU 1971:15 s. 353, Dotevall, a. a. s. 421 ff., Kedner/Roos, a. a. s. 365 f., jfr Taxell, a. a. s. 51 ff. och Nial, Svensk associationsrätt s. 317.71 Förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Afgivna af därtill utsedda kommittérade. Sthlm 1911, s. 328 f.72 Förslag till konkurslag och lag om ackordsförhandling utan konkurs ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Avgivna av inom Kungl. Justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. Sthlm 1919, s. 225 f.73 Prop. 1920:82 s. 336.74 Prop. 1920:82 s. 373.

lagutskottet ansåg det nödvändigt med en uttrycklig reglering utöver det solidariska ansvaret i 87 §. Motivet härför var dock ett annat än vad departementschefen angivit. Utskottet anförde: ”Beträffande tredjemansskada, ifråga om vilken någon utbildad rättsuppfattning näppeligen förefinns, synes det lämpligast att icke på förhand binda rättsutvecklingen genom uttryckliga bestämmelser i en speciallagstiftning.”75 Man lämnade frågan öppen och ansåg det uppenbarligen inte föreligga några klara allmänna principer för ansvarets utformning och begränsning. Året efter konkurslagens ikraftträdande formulerade Lawski den uttryckliga begränsningsregel som sedan återgivits i olika sammanhang fram till idag. ”Ifråga om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man torde därjämte [utöver culpa, min anmärkning] i allmänhet förutsättas, att vederbörande åsidosätter en uttrycklig till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse; se t. ex. 125 §” (massagäld och konkurskostnader skall betalas innan utdelning sker).76 Han återger dock som en reservation till regeln första lagutskottets uttalande angående avsaknaden av någon utbildad rättsuppfattning, och fortsätter ”det har därför ansetts lämpligt att icke på förhand binda rättsutvecklingen genom uttrycklig bestämmelse i en speciallagstiftning”. Hänvisning sker också till NJA 1918 s. 624, varom mera nedan. I trettonde (och sista) upplagan av Lawskis konkurslagskommentar77 gör författaren vissa justeringar i kommentaren till 87 §. Hänvisningen till 125 § KL som exempel på skyddsregel för tredje man byts ut till 124 och 171 §§ (massagäld och konkurskostnader skall betalas eller reserveras innan boets egendom återställs till gäldenären på grund av avskrivning eller nedläggning av konkurs eller fastställande av ackord), och den nyss nämnda reservationen mot första lagutskottets försiktiga hållning förstärks. ”På denna punkt ansågs emellertid vid konkurslagens tillkomst [min kursivering] någon utbildad rättsuppfattning knappast förefinnas ...”78 Hänvisningen till rättspraxis utökades också till NJA 1916 s. 78 och 1929 s. 415. Welamson återgav i en artikel i SvJT 1952 om massafordran i konkurs Lawskis begränsningsregel nästan ordagrant. ”I fråga om skadeståndsskyldighet mot tredje man anses härutöver [utöver culpa, min anmärkning] i allmänhet förutsättas, att skadan åsamkats genom åsidosättande av uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse.” Welamson använde dock skadeståndsreglerna i (gamla) aktiebolagslagen, 207–212 §§, som exempel på sådana skyddsregler.79 För det fall konkursboet kommit på obestånd (varom artikeln i övrigt handlade), ville dock Welamson inte tillämpa tredjemansansvaret överhuvud för förvaltarens skadeståndsansvar mot massaborgenärerna. Starka skäl talade, enligt Welamson, för att förvaltaren i detta fall, ”betraktas såsom jämväl massaborgenärernas förtroendeman och blir skadeståndsskyldig gentemot massaborgenär under samma förutsättningar som gentemot konkursborgenär”.80

 

75 Första lagutskottet 1921:22 s. 18.76 Lawski, Konkurs- och ackordslagarna jämte dithörande författningar, 11 uppl. (av H. Westring, Konkurslagen), Sthlm 1922, s. 152.77 Lawski, a. a., 13 uppl., Sthlm 1947.78 Lawski, a. a. s. 172.79 Welamson, Om massafordran i konkurs, SvJT 1952 s. 413 med not 3.80 Welamson, a. a. s. 414.

I Konkursrätt använder Welamson texten från artikeln i SvJT. I not återges också första lagutskottets omnämnda uttalande.81 Den särskilda situationen vid konkursbos obestånd diskuteras dock inte, det hänvisas endast till artikeln i SvJT. I konkurslagskommitténs delbetänkande Förenklad konkurs m. m., SOU 1974:6, görs ingen åtskillnad mellan uppdragsansvar och tredjemansansvar. ”Enligt allmänna rättsregler kan förvaltare också bli personligen skadeståndsskyldig för fel eller försummelser.”82 Det hänvisas dock till både Lawski och Welamson. Kommittén är något utförligare i sitt andra delbetänkande Konkursförvaltning, SOU 1977:29. ”Förvaltare är i viss omfattning personligen skadeståndsskyldig mot gäldenären, borgenär, konkursboet och tredje man för fel eller försummelser i samband med förvaltningen. Denna skadeståndsskyldighet regleras inte i KL utan följer av allmänna rättsregler i 1972 års skadeståndslag.” (Här hänvisas till 2 kap. 1 och 4 §§ SkL.)83 Det görs således ingen skillnad mellan uppdragsansvar och tredjemansansvar och rättsgrunden för en skadeståndstalan mot förvaltaren är, för samtliga skadelidande, skadeståndslagen.84 I 1979 års proposition med förslag till revidering av konkurslagen, grundad på konkurslagskommitténs betänkande, behandlas skadeståndsfrågan endast i specialmotiveringen. Det hänvisas inte längre till skadeståndslagen men i övrigt är det kommitténs formulering som går igen. ”Förvaltaren kan bli personligen skadeståndsskyldig mot gäldenären, borgenär, konkursboet och tredje man för fel eller försummelser i samband med förvaltningen. Denna skadeståndsskyldighet regleras inte i KL utan följer av allmänna rättsregler.”85

Med anledning av att konkurslagskommittén 198386 i sitt slutbetänkande Ny konkurslag, SOU 1983:24, föreslog lagreglering av uppdragsansvaret (17:1 KL) diskuterades även tredjemansansvaret. Men enligt kommitténs mening ”har det inte framträtt något påtagligt behov av att binda rättsutvecklingen vid uttryckliga regler såvitt angår förvaltarens förhållande till tredje man.”87 På grund härav och då ansvarsfrågan i dessa fall ansågs vara betydligt mera komplicerad än i uppdragsfallen, tog kommittén inte självständig ställning till vad som kunde anses vara gällande rätt på området. Det konstaterades endast att ”[s]om en allmän princip torde gälla

 

81 Welamson, Konkursrätt, Sthlm 1961, s. 183 f. med not 7.82 A. SOU s. 97.83 A. SOU s. 186.84 En mycket märklig slutsats med tanke på att i varje fall uppdragsansvaret inte gärna kan uppfattas som ett rent utomobligatoriskt ansvar, jfr Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, Sthlm 1982, s. 377, och Kleineman, a. a. s. 293.85 Prop. 1978/79:105 s. 298.86 Året innan, 1982, utkom Arnesdotters tidigare omnämnda avhandling vari hon diskuterar god mans ansvarsställning i relation till konkursförvaltares. Hon gör dock ingen tydlig åtskillnad mellan uppdragsansvar och tredjemansansvar, utan finner, s. 378, bland annat med hänvisning till NJA 1980 s. 383 (ackordscentrals ansvar för bouppteckning utförd av god man som tillika var direktör för centralen), att ”skadeståndsansvaret för god man förordnad enligt ackordslagen (respektive konkursförvaltare) följer reglerna för ansvar i kontraktsförhållanden.” Härmed torde dock ha avsetts endast ansvaret gentemot konkursborgenärer, gäldenären och boet, jfr s. 377.87 A. SOU s. 396.

att förvaltaren svarar för skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfogar någon utanför boet stående person.” Samt därtill att det ”i litteraturen uttalats att det i allmänhet torde förutsättas, att förvaltaren åsidosätter en uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad bestämmelse för att han skall bli skadeståndsskyldig”. (Det hänvisades här till Lawski och Welamson.)88 Propositionen 198789 om ny konkurslag, prop. 1986/87:90, går på samma linje som konkurslagskommittén. Tredjemansansvarets komplicerade karaktär och den ringa omfattningen av prövade fall i rättspraxis ansågs motivera att frågan lämnades oreglerad i konkurslagen.90 Angående rättsläget uttalades endast att det ”[i] den rättsvetenskapliga litteraturen har antagits att förvaltaren ansvarar gentemot tredje man i vart fall om skadan åsamkats genom åsidosättande av en uttrycklig till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse” (hänvisning till Welamson).91 I senaste upplagan av läroboken Konkurs diskuterar Welamson inte tredjemansansvaret. Det konstateras endast: ”[f]rågan, i vad mån en förvaltare kan bli skadeståndsskyldig mot tredje man, har inte reglerats i KL.”92 Rättspraxis är inte entydig. I vissa fall synes det tämligen klart att domstolarna varit inne på en skyddstanke och begränsat ansvaret till den direkta kollisionen mellan förvaltarens handlande och en tydlig tredjemansskyddsregel. I andra fall däremot finns inga sådana tendenser men ansvar har ändå ansett föreligga.

 

NJA 1915 A 498. Förvaltare sålde lösöre (kreatur) som funnits i boets besittning men inte upptagits i bouppteckningen och vartill tredje man hävdat äganderätt. Gäldenären och tredje man hade båda varit bosatta på gäldenärens arrendeställe. Förvaltaren ådömdes ersättningsansvar med kreaturens värde (dock ej den mjölkavkastning tredje man gått förlustig på grund av försäljningen).

 

Det framgår inte annat än att domstolen (hovrätten, vars dom fastställdes av HD) ansett förvaltaren ha varit medveten om att kreaturen med stor sannolikhet inte tillhörde gäldenären. Fallet kan därmed tolkas som en tillämpning av principen om skyddat

 

88 A. SOU s. 394.89 Samma år, 1987, utkom Kleinemans tidigare omnämnda avhandling om ren förmögenhetsskada. Förvaltaransvaret tas upp till behandling, s. 292 ff., i anslutning till en diskussion av principen om skyddat intresse. Författaren tar dock inte ställning till gällande rätts innehåll utan diskuterar i första hand relationen mellan spärregeln i 2:4 SkL och principen om skyddat intresse.90 A. prop. s. 414.91 A. prop. s. 413.92 Welamson, Konkurs, 8 uppl. 1988, s. 191.

intresse genom att förvaltaren i sådant fall brutit mot skyldigheten att respektera tredje mans separationsrätt.
    I NJA 1916 s. 78 (köpare av byggnader — tredje man i förhållande till förvaltaren — fick ej tillträde på utsatt dag, ref. ovan s. 14) fann HD ansvar föreligga på grund av att förvaltaren brutit mot reglerna i konkurslagen angående i vilken ordning olika skulder skulle betalas. Samtidigt begränsades ansvaret beloppsmässigt till de belopp som felaktigt utbetalats. Käranden erhöll inte full täckning för sitt skadeståndskrav utan endast så mycket som motsvarade vad förvaltaren utbetalat till konkursborgenärerna och till sig själv som arvode. Fallet kan ses som en tillämpning av principen om skyddat intresse genom att ansvaret kopplades till vissa av de förtida utbetalningarna men inte till andra. En prioritetsregel till förmån för massaborgenär framför konkursborgenärernas krav och arvodeskravet medförde ansvar, medan avsaknaden av någon sådan regel för massaborgenärernas krav inbördes och i förhållande till förvaltarens kostnadstäckningskrav medförde att ansvar inte förelåg i dessa delar.
    I NJA 1918 s. 624 (fastighetsköpare förlorade fastigheten på grund av inteckningshavarnas vägrade samtycke, ref. ovan s. 17) torde det däremot vara svårt att konstatera någon lagöverträdelse från förvaltarens sida som skulle ha inneburit åsidosättande av tredje mans skyddade intresse. Trots det ålades förvaltaren ersättningsskyldighet med motiveringen att han förfarit oaktsamt, culpabedömningen har uppenbarligen varit ensam avgörande. Lawskis hänvisning till detta fall som stöd för tesen om skyddat intresse som ansvarsrekvisit är härigenom svårförståelig. Såvitt framgår av referatet har domstolen inte känt sig bunden av något sådant rekvisit för att kunna utdöma ansvar. NJA 1929 s. 415 (underlåten betalning av trettiondepenning, ref. ovan s. 15), kan uppfattas som en tillämpning av principen om skyddat intresse. Förvaltarna hade brutit mot den regel i konkurslagen som till massaborgenärs skydd ålade förvaltarna att betala massagäld innan utdelning verkställdes (125 § 1921 års KL) och de hade inte haft något giltigt skäl för denna underlåtelse. Det framgår dock inte av domskälen om domstolen tagit någon särskild hänsyn till att en sådan skyddsregel åsidosatts. Det är fullt tänkbart att domstolen nöjt sig med att anse regelbrottet som ett klart fall av culpa från förvaltarna och utdömt ansvar på denna grund oberoende av den aktuella regelns karaktär. De olika tolkningsmöjligheterna medför att fallet inte utgör något obetingat stöd för tesen om skyddat intresse som nödvändigt rekvisit för ansvar.

NJA 1969 s. 390 (de misslyckade entreprenadarbetena, ref. ovan s. 16), som också gällde en tredjemansrelation genom att underentreprenören var massaborgenär, ger inte mycket ledning eftersom HD avgjorde ansvarsfrågan till förvaltarens förmån redan på culpabedömningen genom att anknyta till konkursbos obestånd. HD behövde därmed inte komma in på frågorna om något skyddat intresse kränkts och vilken betydelse detta i sådant fall skulle ha för ansvarsfrågan.
    Detta material visar att det i första hand är Lawskis formulering av principen om skyddat intresse, som varit vägledande för uttalanden i lagförarbetena och doktrinen under 1900-talet. I subjektivt hänseende knyts ansvaret genomgående till culpanormen men ansvaret begränsas till fall av lagöverträdelser från förvaltarens sida som kränker tredje mans skyddade intresse. Noterbart är att både Lawski och Welamson använder uttrycket ”lagbestämmelse” för de skyddsregler som avses, inte ”rättsregel”, ”rättsprincip” eller liknande, vilket innebär att endast skriven lag har åsyftats. Tredje man måste med andra ord kunna åberopa en uttrycklig lagregel till sin förmån, inte endast en allmän rättsprincip, även om denna är väl etablerad.
    Rättspraxis kan å andra sidan knappast tas till intäkt för en inskränkning i culpaansvaret i enlighet med Lawskis rekommendation även om flera av de äldre fallen kan tolkas i den riktningen. Det framgår inte av domsmotiveringarna om det faktum att en skyddsregel överträtts av förvaltaren varit av någon avgörande betydelse för utgången eller om det endast varit ett moment att grunda oaktsamheten på. Det mesta som kan utläsas av fallen torde vara, att brott mot en skyddsregel är ett avgörande moment vid culpabedömningen men att det möjliga ansvarsomfånget inte exklusivt är begränsat till sådana fall.
    Det gjordes inga försök vid nya konkurslagens tillkomst att fullfölja analogin mellan förvaltaransvaret och likvidatoransvaret enligt aktiebolagslagen vad gäller skador för tredje man. Som påpekats ovan framhåller förarbetena till konkurslagen93 att likvidatoransvaret stått förebild för 17:1 KL. Men frågan är varför det inte ansågs möjligt att anknyta förvaltarens tredjemansansvar till överträdelse av konkurslagen, på motsvarande sätt som likvidatorns tredjemansansvar förutsätter överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen? En tydlig och samtidigt avgränsad ansvarsregel skulle därmed ha kunnat erhållas. Det anfördes inga argument varför analogin inte fullföljdes, frågan diskuterades över huvud taget inte, vilket är märkligt med tanke på det uttryckliga

93 Prop. 1986/87:90 s. 415.

åberopandet av aktiebolagslagens reglering av likvidatoransvaret för uppdragsfallen. Möjligen ansågs Lawskis normskyddsrekvisit och aktiebolagslagens begränsningsregel i det väsentliga vara likvärdiga, varför uttrycklig reglering var överflödig. Men det är samtidigt möjligt att man tvärtom önskade hålla dörren öppen för ett längre gående tredjemansansvar för förvaltaren än vad som är fallet för likvidatorn. Härom kan dock endast spekuleras eftersom både Konkurslagskommittén och propositionen är helt tysta på denna punkt. Uppenbart är i varje fall att principen om skyddat intresse enligt lagstiftaren inte spelat ut sin roll som ansvarsrekvisit i tredjemansfallen.
    Det kan noteras att inga klara ställningstaganden föreligger från lagstiftarens sida angående tredjemansansvarets förhållande till skadeståndslagen och då främst spärregeln i 2:4 SkL. Detta utgör en brist eftersom frågan om spärregelns betydelse för icke lagreglerade fall av ren förmögenhetsskada är både kontroversiell och svårbesvarad, vilket inte minst Kleineman visat i det ovan nämnda arbetet Ren förmögenhetsskada. Dotevall påpekar94 att 15:1 ABL exklusivt reglerar bolagsfunktionärernas skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada med uteslutande av skadeståndslagen. Sakskada och personskada följer däremot skadeståndslagen. Detta låter sig sägas med tanke på att 15:1 ABL uttryckligen tar upp ansvaret gentemot både bolaget och tredje man. Däremot blir den hänvisning till 17:1 KL Dotevall gör i sammanhanget missvisande, eftersom 17:1 KL inte reglerar tredjemansansvaret. Sak- och personskada regleras även för förvaltarens del förvisso av skadeståndslagen men för ren förmögenhetsskada innebär 17:1 KL ansvar endast gentemot konkursintressenterna (uppdragsansvaret), inte mot tredje man,95 och frågan kvarstår därmed i vad mån 2:4 SkL är tillämplig på dessa senare fall. Regeln i 2:4 SkL har av många uppfattats som en begränsning av det utomobligatoriska ansvaret för ren förmögenhetsskada till brottsskadefall. Enligt förarbetena till SkL96 skall regeln dock inte tolkas e contrario, den tar endast ställning till brottsskadefallen, övriga fall är antingen reglerade i särskild lagstiftning eller oreglerade.97

 

94 Dotevall, a. a. s. 422 f.95 Dotevall menar på s. 451 att departementschefen uttalar sig om tredjemansansvaret i specialmotivering till 17:1 KL vilket dock inte är fallet, jfr prop. 1986/87:90 s. 413 och 415 överst.96 Prop. 1972:5 s. 568, jfr Kleineman, a. a. s. 136 ff.97 Jfr HD i NJA 1987 s. 692, ”Huvudregeln i svensk rätt är enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen att ren förmögenhetsskada ersätts om den har vållats genom brott. För att skadan skall vara ersättningsgill i annat fall krävs — bortsett från kontraktsförhållanden — i princip stöd i lag. ... Av skadeståndslagens förarbeten framgår att avsikten med lagens bestämmelse ej har varit att lägga hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada (NJA II 1972 s. 609).” (Ref s.

Fullföljes lagstiftarens uppdelning av förvaltaransvaret i ett uppdragsansvar av närmast kontraktsrättslig karaktär och ett tredjemansansvar av utomobligatorisk karaktär, synes det naturligt att låta det senare omfattas av skadeståndslagen. Lagen är generellt sett tillämplig på alla skadeståndsfall, såvida annat inte är särskilt avtalat eller följer av speciallagstiftning, 1:1 SkL. Avtalsförhållande kan naturligtvis föreligga mellan förvaltaren och tredje man (beteckningen ”tredje man” är i detta sammanhang endast en etikett på de subjekt som inte räknas upp i 17:1 KL) och det kan även tänkas fall där ett specialstadgande är tillämpligt som reglerar ansvarsfrågan i ena eller andra riktningen. Men för de fall där ingen sådan särskild rättsgrund föreligger synes det närmast oundvikligt att tredjemansansvaret omfattas av och primärt regleras i skadeståndslagen. Ett sådant konstaterande leder dock inte särskilt långt vad gäller riktlinjer för ansvarsbedömningen eftersom det här företrädesvis rör sig om rena förmögenhetsskador och det endast undantagsvis torde föreligga brottsligt förfarande från förvaltarens sida. Den viktiga frågan blir därmed i vilken utsträckning förvaltaren svarar mot tredje man för sådan ren förmögenhetsskada som inte omfattas av 2:4 SkL. Normskyddsläran skulle här kunna ge ledning om den uppfattas som ett komplement till 2:4 SkL. Läran träder då in på det oreglerade område där detta stadgande inte ger ledning men där intresset av en sanktionsmöjlighet är snarlikt eller lika starkt som på brottsskadeområdet. En sådan modell skulle kunna utgöra grund för ett tredjemansansvar av samma typ som gäller för likvidator enligt aktiebolagslagen.
    Det sist sagda leder tillbaka till det frågetecken som rests ovan inför den bristande överensstämmelsen mellan likvidatorns lagreglerade tredjemansansvar och förvaltarens oreglerade dito. De lege ferenda synes det mest ändamålsenliga vara att förvaltar- och likvidatoransvaret regleras på samma sätt genom en komplettering av 17:1 KL av innebörd, att förvaltaren svarar gentemot tredje man på samma grunder som mot borgenärerna, boet och gäldenären, i de fall skadan orsakats genom förvaltarens överträdelse av konkurslagen.

 

 

702.) Ett nästan likalydande uttalande gjordes av JustR:et Knutsson i NJA 1976 s. 282(287). I NJA 1980 s. 383 (Ackordscentralen) konstaterades däremot endast att ansvar gentemot en utanför ackordet stående person inte kunde grundas enbart på det förhållandet att gode mannen genom vårdslöshet föranlett bouppteckningens felaktighet.

4. Skadeståndsansvar enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen
4.1 Allmänt
När det gäller skadeståndsskyldighet enligt olika särskilda författningar — både arbetsrättsliga och andra — är utgångspunkten att ansvaret åvilar boet såsom självständigt rättssubjekt, inte förvaltaren personligen. Bomassan får tas i anspråk i de fall förvaltarens agerande utlöst skadeståndsansvar enligt särskild författning och frågan blir därefter i vad mån förvaltaren skall ersätta boet för denna förlust jämlikt 17:1 KL. Helt undantagslös är dock inte denna ansvarsfördelning.
    I de fall gäldenären hade anställda vid konkursutbrottet blir förvaltaren ur arbetsrättslig synvinkel arbetsgivarens företrädare. Konkursboets arbetsgivarskyldigheter mot de anställda, mot de fackliga organisationerna och mot det allmänna skall fullgöras av förvaltaren, dessa uppgifter omfattas således av förvaltaruppdraget.98Boet är primärt ansvarigt men ett eventuellt personligt ansvar för förvaltaren på grund av att tillämpliga arbetsrättsliga regler ej har följts, kan tänkas uppstå på tre olika sätt: 1. Underlåter förvaltaren att varsla länsarbetsnämnden om driftsinskränkning och uppsägning av gäldenärens anställda enligt 2 § främjandelagen99 (inom viss tid) eller 4 § (så snart det kunnat ske efter det behovet av driftsinskränkning blivit känt), skall han personligen utge varselavgift enligt 17 § 1 st. främjandelagen.100 2. Om förvaltaren bryter mot varsel-, uppsägnings- eller förhandlingsreglerna i LAS (8–10, 15–17 och 29–30 §§) och/eller MBL (10–17 §§) kan arbetstagare som är borgenär i konkursen, eller staten efter övertagande av arbetstagarens fordran på grund av lönegarantibetalning, väcka skadeståndstalan mot förvaltaren enligt 17:1 KL.
    3. Om förvaltaren bryter mot varsel- och förhandlingsreglerna i MBL på sådant sätt att konkursboet tvingas utge skadestånd till arbetstagarorganisation och/eller anställd, kan boet (övriga bor-

 

98 Det råder knappast någon tvekan om att den arbetsrättsliga lagstiftningen, MBL, LAS, främjandelagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda m. fl. lagar, i princip är tillämplig även i konkurs. Jfr prop. 1978/79:105 s. 170 f., Schmidt, Facklig arbetsrätt, prov. uppl., Sthlm 1988, s. 176, dens. Löntagarrätt, rev. uppl. 1988 av Sigeman m. fl., s. 246 ff. samt Zethraeus, Arbetsrätten vid arbetsgivares konkurs, Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, s. 581 ff. Angående rättspraxis se nedan.99 Lag (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.100 Varselavgiften är ur systematisk synpunkt knappast att hänföra till skadestånd, jfr prop. 1973:129 — skälet till avgift istället för straff var att även juridisk person skulle kunna åläggas sanktion — men då den utgör en ekonomisk sanktion mot förvaltaren personligen har den ändå medtagits här.

genärer) väcka skadeståndskrav genom klander av slutredovisningen enligt 17:1 och 2 KL.101 Sedd från ansvarssynpunkt för förvaltaren vållar arbetsrätten problem. MBL, LAS m. fl. arbetsrättsliga lagar lägger flera förpliktelser på arbetsgivaren som svårligen kan uppfyllas i konkurssituationen. En konflikt uppstår mellan arbetsrättens krav på tidig och utförlig information och förhandling från arbetsgivarens sida och konkursrättens krav på snabb och ekonomiskt fördelaktig avveckling av konkursboet från konkursförvaltarens sida. Förvaltaren måste härvid i sitt arbete, särskilt vid konkursens inledning då många uppgifter pockar på uppmärksamhet, balansera mellan oförenliga krav och söka tillfredsställa samtliga så långt det går. Denna balansakt är förvisso inte unik för relationen arbetsrättsliga krav kontra konkursrättsliga, tvärtom kan den sägas vara grundläggande för konkursrättens förhållande till civilrättslig och offentligrättslig regelbildning överhuvud. Arbetsrätten ställer dock detta problem på sin spets genom att det vid rörelsekonkurs så ofta finns anställda som drabbas på ett genomgripande sätt av konkursen, om inte ekonomiskt så i vart fall personligen, samt genom det klara skyddssyfte de arbetsrättsliga reglerna ger uttryck för. Lagstiftaren har i olika sammanhang uppmärksammat problemet men någon djupare analys med åtföljande riktlinjer för förvaltarens arbete har inte presterats. Samtidigt utgör denna ”lagstadgade intressekonflikt” utgångspunkt för bedömningen av förvaltarens eventuella personliga ansvar. En bedömning av förvaltarens handlande i samband med att ersättningskrav riktas mot honom måste innefatta ett ställningstagande till om det varit försvarligt att exempelvis prioritera konkursintressena framför de arbetsrättsliga eller om större hänsyn skulle ha tagits till de senare. Förvaltarens egna ställningstaganden och handlande i sådana frågor blir på det sättet avgörande för hans eventuella ansvar.
    I samband med konkurslagsreformen 1979 diskuterades förvaltarens skyldigheter i förhållande till de arbetsrättsliga lagarna. Konkurslagskommittén konstaterade att lagarna var tillämpliga i princip även i konkurssituationen men att tillämpningen måste påverkas av konkursens speciella ändamål, att åstadkomma en

 

101 Enligt denna punkt kan ansvar också inträda för brott mot kvittningslagen (1970:215). Arbetsgivare är skadeståndsansvarig om kvittning mot arbetstagares lönefordran sker i annat fall eller i vidare mån än vad lagen tillåter, 8 § KvL. Lagen är tillämplig även i arbetsgivarens konkurs och förvaltaren är därmed skyldig att iaktta begränsningarna i kvittningsrätten oberoende av om arbetstagaren har sagts upp eller blivit anställd av boet. Se 5 § 2 st. lönegarantilagen där kvittningslagens tillämplighet förutsätts samt prop. 1970:201 s. 67, jfr s. 88, och Sigeman, Kvittningslagen, Sthlm 1972, s. 297. Boet inträder i gäldenärens arbetsgivarroll även om detta inte blir självständig arbetsgivare gentemot den tidigare personalen.

avveckling av boet som tillgodoser samtliga borgenärers intressen.102 Kommittén hade vissa svårigheter att sammanjämka de två rättsområdena. I varje fall undvek man att ta ställning till hur prioriteringen skulle göras i det enskilda fallet. Å ena sidan stod arbetsrättens krav, vilka inte var utformade med hänsyn till konkurssituationen, och å den andra stod konkurslagen. Längre än så kom man inte. Kommittén ansåg dock att, ”[d]et kan diskuteras, om inte den speciella situation som råder när en arbetsgivare har gått i konkurs borde särskilt beaktas i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Emellertid ligger det utanför kommitténs uppdrag att se över de allmänna bestämmelserna på arbetslivets område.”103 I den efterföljande propositionen var departementschefen betydligt mindre tvehågsen vad gällde behovet av särskild ”konkursanpassning” av arbetsrätten. De tillämpningsproblem som kunde uppstå vid arbetsrättens applicering på konkursfallet, angavs det, ”torde dock inte vara större än att de kan lösas av parterna på arbetsmarknaden och i sista hand av de rättsliga instanserna”.104 ”Det finns inte anledning att för själva konkurssituationen göra avsteg från de överväganden som har gjorts [av lagstiftaren i den arbetsrättsliga lagstiftningen].”105 I anslutning till 7:8 2 st. KL — förvaltare skall vid avveckling av boet beakta vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas — konstaterade departementschefen att det knappast var möjligt att uttryckligen reglera hur förvaltaren skulle agera i alla de situationer som aktualiserades under en konkurs och hur uppkommande intressekonflikter skulle lösas. ”Ett betydande utrymme måste med nödvändighet alltid lämnas åt förvaltarens eget omdöme.”106 Konkursförvaltningen skulle även i fortsättningen drivas med utgångspunkt i borgenärernas intresse av en snabb avveckling med så gott ekonomiskt resultat som möjligt men detta borde inte ”hindra att förvaltaren också måste kunna låta andra hänsyn än det rena borgenärsintresset spela in”. Hänsynen till arbetstagarna och intresset av att sysselsättningen på en viss ort upprätthölls, var sådana omständigheter som borde kunna få påverka förvaltarens beslut i olika avvecklingsfrågor.107 Med den utformning 7:8 2 st. erhöll får sådana hänsyn dock endast tas om

 

102 SOU 1977:29 s. 109 och 166.103 A. SOU s. 170.104 Prop. 1978/79:105 s. 171.105 A. prop. s. 172.106 Prop. 1986/87:90 s. 111.107 A. st.

det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas. För att vara acceptabel skall alltså minskningen av utdelningsdividenden inte vara värd att nämna, vilket måste betyda endast helt försumbara belopp.

 

4.2 Varselavgift enligt främjandelagen
När det gäller det särskilda stadgandet i 17 § främjandelagen om varselavgift vid uppsåtlig eller grovt oaktsam underlåtenhet att varsla länsarbetsnämnd, ansåg lagstiftaren däremot att det fanns skäl för en särreglering av konkursfallet, innebärande personligt ansvar för förvaltaren. Det var inte tillräckligt att avgiftssanktionen ålades endast konkursboet, eftersom en sådan begränsning kunde medföra att avgiften framstod som ett ”innehållslöst hot”. Utmärkande för konkursfallen var enligt departementschefen,108 att boet ofta saknade medel till avgiften och möjligheten för det allmänna att få boet att föra skadeståndstalan mot förvaltaren var begränsade. Det var därför nödvändigt med en undantagsbestämmelse som placerade ansvaret för avgiften, inte på arbetsgivaren/konkursboet, utan på dess representant/konkursförvaltaren. Samtidigt poängterades att regeln utgjorde en undantagsregel, som visserligen var nödvändig för sanktionens effektivitet men att det vid tillämpningen ”måste beaktas, att skyldigheten att iaktta viss varseltid kan komma i konflikt med en konkursförvaltares skyldighet enligt konkurslagen att vidta alla åtgärder, som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet.”109 Syftet var uppenbarligen att en mildare ansvarsbedömning borde ske då fråga var om förvaltarens avgiftsansvar, på grund av dels den personliga betalningsskyldigheten, dels förvaltarens speciella arbetssituation.

 

HD har dock inte följt denna linje i NJA 1987 s. 349, där en konkursförvaltare ålades jämkad varselavgift på grund av att han dröjt cirka sju veckor med varslets ingivande efter det att varselskyldigheten inträtt. HD konstaterade att uppgiftsskyldigheten enligt främjandelagen visserligen kunde komma i konflikt med andra skyldigheter för förvaltaren i konkursen men enligt HD:s förmenande framgick det inte av förarbetena att någon lindrigare bedömning av oaktsamhetsfrågan varit avsedd, det hänvisades härvid endast till utredningsbetänkandet SOU 1973:7 s. 285. Varslets betydelse för de anställda innebar tvärtom att stränga krav måste ställas på den som svarar för att det verkställs. Däremot kunde enligt HD hänsyn tas till förvaltarens särskilda ställning då avgiftens storlek skulle fastställas eller med andra ord vid jämkning av avgiftsbeloppet enligt 17 § 3 st. främjandelagen. Föredragande revisionssekreterare kom däremot till att avgift inte skulle åläggas

108 Prop. 1973:129 s. 212.109 A. st.

förvaltaren på grund av att särskild hänsyn borde tas till de konkursrättsliga aspekterna. ”Till skillnad från den arbetsgivare som lett sitt företag och som känner det väl hamnar en konkursförvaltare regelmässigt i en ny situation med krav på sig att snabbt sätta sig in i verksamheten varvid KL:s föreskrifter om konkursbouppteckning etc. skall iakttas. Samtidigt krävs hänsynstagande till anställdas och borgenärers intressen. Nämnda förhållanden verkar typiskt sett i riktning mot en generösare behandling av en konkursförvaltare än av övriga som kan åläggas varselavgift, när graden av oaktsamhet skall bedömas.”

 

HD:s bortseende från både propositionens försiktiga hållning och revisionssekreterarens hänsynstagande till förvaltarens särskilda situation pekar på att domstolen i detta fall velat markera att förvaltare skall bedömas efter samma måttstock som arbetsgivare i gemen. I den mån behov föreligger för en lindring i avgiftsskyldigheten får det ske genom jämkning av avgiftsbeloppet.

 

4.3 Felaktig utbetalning av lönegarantimedel
En viktig del av konkursförvaltarens arbete rör frågor kring den statliga lönegarantin. Flera svåra gränsdragnings- och kvalificeringsproblem kan uppstå när det gäller att avgöra om olika löne- och ersättningsanspråk kan grunda rätt till utbetalning enligt lönegarantilagen (LGL 1970:741). Arbetsrättsliga frågor angående tveksamma anställningsförhållanden och svårtolkade regler för uppsägningstid, liksom konkursrättsliga överväganden angående rätt till utdelning eller förmånsrätt utgör exempel härpå.110 Förvaltarens ställningstaganden i dessa frågor är direkt avgörande för om utbetalning skall ske och till hur stort belopp, i de fall bevakningsförfarande sker i konkursen. Han anmäler då till länsstyrelsen vilka löne- och ersättningsbelopp som grundar rätt till utbetalning, 7 § LGL. Någon materiell prövning av förvaltarens uppgifter görs inte av länsstyrelsen såvida inte förvaltaren själv gjort anmärkning mot bevakad lönefordran eller länsstyrelsen — utan att ha någon skyldighet till det — uppmärksammar någon tveksam fråga.111 Förekommer inte formell bevakning i konkursen ligger däremot prövningen av lönegarantifrågorna på KFM, jämför 6 och 8 §§ LGL. Förvaltaren är då endast behjälplig KFM vid sammanställningen av uppgiftsunderlaget.
    Sett från ansvarssynpunkt torde det stå klart att förvaltaren kan bli skadeståndsskyldig enligt 17:1 KL gentemot staten som bor-

 

110 Se härom Wilhelmsson, Den statliga lönegarantin vid konkurs. Några svårbedömda typfall, SvJT 1988 s. 1 ff. Lönegarantisystemet är för närvarande föremål för revidering, se DsA 1983:15, SOU 1986:9 och 1988:27. Se även Nyberg, Ny lönegarantilag ger konkursförvaltarna nya uppgifter, Advokaten 1986 s. 192.111 RSV, Konkurs & Ackord s. 220 f.

genär om han av oaktsamhet förorsakar för stora garantiutbetalningar. Mera tveksamt är det om condictio indebiti-regeln i 12 § LGL är tillämplig även på förvaltare utöver den löneborgenär som uppburit för mycket betald garantiersättning.

 

4.4 Rättspraxis från arbetsdomstolen
I arbetsdomstolen har förvaltares behandling av de arbetsrättsliga reglerna varit uppe till prövning i ett femtontal fall sedan början av 1970-talet. Fallen har oftast rört skadeståndstalan mot konkursboet, inte förvaltaren personligen. Men eftersom boets ansvar är helt avhängigt förvaltarens agerande, eller brist på agerande, blir det dennes handlingar och uppträdande som prövas. I de fall skadeståndsskyldighet ålagts boet bör, som antytts ovan, underlag ha förelegat även för en talan enligt 17:1 KL mot förvaltaren.

 

Ett exempel på att en konkurs i sig kan skärpa tillämpningen av arbetsrättens regler till de anställdas förmån är AD 1983 nr 30. Fallet gällde företrädesrätt till återanställning enligt 25 och 27 §§ LAS, hos den arbetsgivare som övertagit konkursgäldenärens rörelse.112 Personalen hade inte gjort anmälan om företrädesrätt och förvaltaren hade, enligt AD, utnyttjat detta för att få försäljning av rörelsen till stånd trots att han var medveten om att personalen önskade fortsatt arbete om verksamheten skulle komma att drivas vidare. AD menade här att även om anmälan från arbetstagarna i någon form utgör krav för företrädesrätt och det i många fall är lämpligt att detta krav upprätthålles tämligen strängt, är det ett helt annat läge i konkurssituationen. ”[E]rfarenhetsmässigt [är] arbetstagarna ... angelägna om dels att verksamheten skall fortsätta dels att de skall kunna behålla sina anställningar. Just i dessa senare fall kan kravet på anmälan framstå som en onödig formalitet om det för båda parter måste vara självklart att arbetstagarna vill fortsätta i anställningen.” Kritik riktades i domen mot konkursförvaltaren för dennes agerande, hans handlingssätt var ”anmärkningsvärt” och ”otillbörligt gentemot arbetstagarna” enligt AD. Förvärvaren av konkursrörelsen ålades skadeståndsskyldighet för brott mot företrädesreglerna i LAS. I AD 1980 nr 106 gällde frågan primär förhandlingsskyldighet för konkursboet enligt 11 § MBL, angående förvaltarens beslut att avveckla gäldenärsbolaget genom vissa utförsäljningar av bolagets tillgångar. AD konstaterade att förhållandet att gäldenären på grund av konkurs skall upphöra med sin rörelse inte kan vara föremål för förhandling eftersom detta följer av lag, inte av förvaltarens beslut. Däremot hade det ingen betydelse för konkursboets förhandlingsskyldighet vilken form för avveckling förvaltaren valde. Förhandling skulle föras angående avvecklingsbeslutets genomförande både vid överlåtelse av hela rörelsen och vid utförsäljning av tillgångarna. Tidpunkten för förhandlingarna borde ligga så tidigt som möjligt så att arbetstagarsidan hade möjlighet att påverka händelseutvecklingen. AD fann dock att de försäljningar som

 

112 Att företrädesrättsreglerna gäller även i konkurs och mot den arbetsgivare som förvärvar gäldenärens rörelse fastslogs i AD 1977 nr 68.

åberopats av arbetstagarsidan (varumärke, delar av lager och inventarier) inte var av sådan avgörande karaktär att de manifesterade en viktig förändring av verksamheten. Talan avslogs därmed. I sin allmänna motivering gav AD uttryck för sin syn på relationen mellan arbetsrätten och konkursrätten. Domstolen menade att även om en förvaltare ansåg sig vara i ett läge där något förhandlingsutrymme inte fanns på grund av praktiska, ekonomiska eller legala skäl, detta inte befriade honom från att påkalla förhandling i sådana frågor som omfattades av 11 § MBL. Saknades tillräcklig tid trädde 11 § 2 st. i funktion (möjlighet till beslut före förhandling vid synnerliga skäl). Men även då en förvaltare ställdes i situationer där ingripande åtgärder ofördröjligen måste vidtas utan att förhandling först kunde äga rum, var det viktigt att underhandskontakter om möjligt togs och att förhandling omgående påkallades. I AD 1980 nr 110, även det om primär förhandling enligt 11 § MBL, blev resultatet däremot skadeståndsskyldighet för konkursboet. Med bakgrund i föregående mål fann AD att förhandlingsskyldighet förelegat angående beslut om att godta anbud på gäldenärsbolagets tillgångar, eftersom beslutet innebar nedläggning av rörelsen. Förhandlingar som kunde rubriceras som primär förhandling enligt 11 § MBL hade i och för sig kommit till stånd omedelbart före beslutet men det hade skett för sent enligt AD:s förmenande. Förvaltaren hade tidigare begärt in anbud på rörelsen och på anbudstidens sista dag erhållit ett anbud på de ingående tillgångarna. Han påkallade förhandling sex dagar senare, sedan han fått klart för sig att facket ansåg förhandlingsskyldighet föreligga. Förhandling hölls femton dagar därefter, varpå formellt beslut om anbudets antagande fattades samma dag. Förhandlingen hade enligt AD kommit allt för sent eftersom förvaltaren i realiteten bestämt sig för försäljning redan innan förhandling påkallades och förhandlingsmöjlighet förelegat tidigare vid eller i anslutning till de andra möten förvaltaren haft med de fackliga företrädarna. Likaså i AD 1988 nr 70 ålade arbetsdomstolen skadeståndsskyldighet för konkursbo på grund av att förvaltaren underlåtit att förhandla enligt 11 § MBL. Förvaltaren ifrågasatte inte förhandlingsskyldigheten i sig men menade att omständigheterna omedelbart före konkursen medförde att skyldighet inte förelåg i detta fall. Gäldenärsbolagets rörelse hade före konkursen överlåtits villkorligt till annat bolag på det sättet att gäldenären efter överlåtelsen skulle försättas i konkurs och den blivande förvaltaren skulle godkänna överlåtelsen. Så hade även skett och förvaltaren menade att det vid hans tillträde inte fanns något att förhandla om. AD tolkade överlåtelsevillkoret annorlunda och fann att förvaltaren fortfarande haft visst manöverutrymme. ”Mot denna bakgrund blir arbetsdomstolens slutsats att konkursförvaltaren var förhandlingsskyldig, i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller inför avvecklingen av en konkursgäldenärs rörelse, innan förvaltaren ... bestämde sig för att godkänna avtalet om överlåtelse ...” Skadeståndet fastställdes under beaktande av att situationen hade varit ”i viss mån svårbedömd för konkursförvaltaren och att denne har haft att handla under avsevärd tidspress”.

 

När det gäller gäldenärspersonalens direkta anställningsförhållanden kan först framhållas att HD i NJA 1979 s. 253 ansett det ”åligga

förvaltaren att så snart omständigheterna medger ta ställning till frågan om uppsägning skall ske eller om konkursboet skall träda in i [anställnings]avtalet”. Förvaltarens faktiska agerande i uppsägningsfrågan blir avgörande för om boet skall anses ha inträtt i anställningsavtalen eller inte. Inträde förutsätter överenskommelse därom mellan boet och den anställde men detta kan ske genom konkludent handlande, vilket innebär att förvaltarens åtgärder vad gäller att beordra arbete eller passivt ”tillåta” att arbetet fortsätter som före konkursen, respektive uttryckligen säga upp personalen, avgör inträdesfrågan. Från inträdestidpunkten utgör lönekraven massafordran, inte konkursfordran såsom fallet är med uppsägningslönekrav. Härmed påverkar förvaltarens agerande i denna fråga boets ekonomiska ställning högst avsevärt och ett förbiseende som leder till att inträde anses ha skett kan genom klandertalan av borgenär medföra personligt ansvar för förvaltaren för vad som går borgenärerna förbi. I det omnämnda fallet hade arbetstagaren bevisbördan för sitt påstående om anställningsavtal med boet, vilket han inte lyckades styrka. Konkludent inträde ansågs inte heller ha skett trots att arbetstagaren utfört arbete för boet med förvaltarens vetskap och denne dröjt sexton dagar efter sitt tillträde med uppsägningen. Förvaltaren hade förlitat sig på en uppgift från konkursbolagets ägare om att arbetstagaren övergått till annat bolag, vilket inte stämde. Det hade rått oklarhet om anställningsförhållandena men förvaltaren hade agerat så snart han fått klart för sig att uppsägning var nödvändig. Därigenom fann HD ”situationen inte ha varit sådan att förvaltarens underlåtenhet att säga upp [arbetstagaren] tidigare än som skett medfört, att konkursboet skall anses ha trätt in som part i anställningsavtalet”.

 

Från arbetsdomstolen föreligger AD 1975 nr 75, vilket gällde karaktären av boets anställning av gäldenärens personal samt vilken uppsägningstid dessa hade rätt till. Genom att förvaltaren inte var tillräckligt tydlig mot de anställda, ansågs anställningsförhållandena med boet utgöra tillsvidareanställningar, inte visstidsanställningar såsom förvaltaren hävdade. Det skriftliga anställningsavtal som använts hänvisade till tidigare anställningsförhållanden och personalen hade inte informerats av förvaltaren om att verksamheten skulle avvecklas genom nedläggning, inte försäljning. Angående personalens uppsägningstider konstaterades: ”Enligt arbetsdomstolens mening föranleder konkurssituationen inte till annat bedömande i detta fall än att arbetstagarna bort komma i åtnjutande av de uppsägningstider som sålunda följer av lag och avtal.” Personalen skulle därmed få tillgodoräkna sig hela anställningstiden hos gäldenären och åtnjuta den uppsägningstid detta berättigade till enligt antingen 11 § LAS eller gällande kollektivavtal.

I AD 1980 nr 143 gällde frågan varseltidens längd enligt 29 och 30 §§ LAS, vid varsel om uppsägning av gäldenärens anställda. Förvaltaren hade varslat fackklubbarna dagen innan uppsägningarna gavs till de anställda och frågan var om förvaltaren kunde åberopa undantagsbestämmelsen i 30 § LAS (varsel så snart det kan ske om hinder föreligger för en månads varseltid enligt 29 § LAS), eller om enmånadsfristen i 29 § LAS utgjorde minimitid. AD utgick från tidigare egen praxis (AD 1976 nr 3, se nedan) och konstaterade att varsel aldrig får helt underlåtas, även om det ur konkurssynpunkt kunde uppfattas som meningslöst då uppsägning av gäldenärens anställda är en direkt följd av konkursförfarandets inriktning. Vidare konstaterades att konkurs inte i sig medförde att undantaget i 30 § LAS blev tillämpligt utan en bedömning från fall till fall var nödvändig.113Domstolen fortsatte därefter: ”Det återstår alltså att ta ställning till om situationen varit sådan att boet haft rätt att avkorta varseltiden. Boet har inte pekat på någon särskild omständighet utöver själva konkursutbrottet och förvaltarens skyldighet att snarast därefter avveckla rörelsen som skulle tillåta en avkortad varseltid ... Det torde vara ovedersägligt att en facklig organisation normalt sett har ett berättigat intresse av att även i en konkurssituation få tillfälle att närmare diskutera uppsägningsfrågan. Det kan gälla frågor om tidpunkter för uppsägningar, om turlistor skall upprättas etc. För att detta intresse skall få åsidosättas till förmån för förvaltarens skyldighet att minska lönekostnader måste det föreligga sådana akuta eller icke förutsebara händelser att varseltiden kan förkortas.” Domstolen fann att så icke var fallet och utdömde ett jämkat skadestånd för boet om 2 000 kr. I det av AD omnämnda tidigare målet angående konkursbos varselskyldighet, AD 1976 nr 3, ådömdes boet likaså jämkat skadestånd. Inte heller här ansågs undantagsbestämmelsen i 30 § LAS berättiga förvaltaren att nedkorta varseltiden på det sätt han gjort. AD menade att endast en nedkortning motsvarande tiden mellan konkursutbrottet och beslut om nedläggning av driften varit berättigad, eftersom förvaltaren redan från konkursförfarandets inledning borde ha kunnat inse att en nedläggning skulle kunna bli aktuell. En överlåtelse av rörelsen hade visserligen varit ett realistiskt alternativ vid konkursens inledning men den var avhängig ny kredit från bank, vilket inte beviljades. Risken för att avyttringen inte skulle gå att genomföra borde förvaltaren ha tagit i beräkning och omedelbart vid konkursutbrottet varslat enligt 29 § LAS. Undantaget i 30 § LAS hade i sådant fall medfört att det inte skulle ha utgjort brott mot LAS att uppsägningarna verkställdes mindre än en månad från varseltidpunkten, nämligen då nedläggningsbeslutet fattades. Däremot var det inte möjligt att åberopa 30 § LAS för det varsel som lämnades i anslutning till bankens ställningstagande angående kreditgivningen. I AD 1982 nr 143 konstaterade domstolen att eftersom gällande kollektivavtal även var bindande för boet,114 det ålegat förvaltaren att teckna så

113 Jfr dock AD 1977 nr 68, — ”När konkurs inträffar finns emellertid utrymme för att tillämpa undantagsregeln i 30 § första stycket [LAS] om att varsel i stället kan lämnas så snart det kan ske.”114 Jfr AD 1972 nr 12 angående kollektivavtals bindande verkan för arbetsgivares konkursbo — ”Enligt arbetsdomstolens mening saknas dock skäl att beträffande

kallad AGB-försäkring för anställd som under sin uppsägningstid utfört arbete för boet och att underlåtenhet härvidlag från förvaltarens sida i princip renderade boet skadeståndsansvar. Det fanns enligt AD ingen anledning till undantag från kollektivavtalets krav även om det kunde förekomma att kollektivavtals bindande verkan vad gällde boets förpliktelser kunde påverkas av den ”särskilda ställning som konkursbo intar och boutredningens inriktning på att avveckla konkursgäldenärens verksamhet”. Bundenheten åsidosattes inte heller av att den anställde i detta fall inte varit berättigad till försäkringsersättning även om försäkring hade tecknats. På grund av denna senare omständighet ålades dock inte boet någon skadeståndsskyldighet.115 I AD 1982 nr 143 gällde frågan om konkursboet varit skyldigt att betala avgifter till pensionskassa på det sätt som gällande kollektivavtal föreskrev för tiden mellan konkursbeslutet och försäljning av gäldenärens rörelse. Boet hade varslat om uppsägning av de anställda men ej fullföljt varslen på grund av att rörelsen visade sig överlåtbar med personal. Verksamheten hade drivits vidare av förvaltaren med användande av personalen på ett sätt som enligt AD innebar inträde med massaansvar för boet. AD fann att ”konkursboet från början varit inställt på att driva rörelsen vidare till dess en rekonstruktion av verksamheten kunde genomföras och att konkursboet också i praktiken handlat på det sättet utan att säga upp personalen. Därmed har konkursboet genom konkludent handlande inträtt som arbetsgivare i förhållande till de i målet aktuella arbetstagarna. Som tidigare nämnts innbär detta också att konkursboet blivit bundet av pensionsavtalet.”116

Såvitt framgår av detta material är varken lagstiftaren eller domstolarna inställda på några mera väsentliga lättnader i de förpliktelser arbetsrätten lägger på en arbetsgivare på grund av att denne försatts i konkurs. De två återkommande slutsatserna — att den arbetsrättsliga lagstiftningen i princip är tillämplig även i konkurs men att viss hänsyn måste tas till de ändrade förhållanden konkursen med nödvändighet innebär — skall uppenbarligen läsas med tyngdpunkten lagd på den första. De avsteg som accepteras av

 

[kollektivavtal] — vare sig det har slutits av arbetsgivaren själv eller av arbetsgivarorganisation, som han tillhörde — göra avsteg från den för ömsesidigt förpliktande avtal i allmänhet gällande grundsatsen, att bundenheten utav avtalet inte brytes genom avtalsparts konkurs.” A. ref s. 209. — Kollektivavtal är enligt AD 1978 nr 95 bindande så länge ”det kvarstår något förhållande för vilket kollektivavtalet innehåller regler.” — Angående konkursbos bundenhet till medbestämmandeavtal se AD 1988 nr 128 — avtalet var bindande för boet, vilket innebar att förvaltaren hade varit skyldig att godta fackets begäran om tillsättande av arbetstagarkonsult på boets bekostnad, såvida avtalets allmänna förutsättningar för tillsättande av konsult varit uppfyllda, vilket dock inte var fallet.115 Jfr det efterföljande fallet AD 1974 nr 10, angående utläggning av semester i strid mot kollektivavtal, med motsvarande sätt att resonera från AD:s sida och med motsvarande utgång (i princip skadeståndansvar för boet på grund av brott mot kollektivavtalsbestämmelse men ingen ersättning i det enskilda fallet).116 Jfr AD 1982 nr 150 angående anställd i ledande befattning — arbete som utförts på förvaltarens beordran under uppsägningstid utgjorde konkursfordran, inte massafordran.

domstolarna synes genomgående vara av sådan karaktär att de ryms redan inom de undantagsbestämmelser LAS, MBL, främjandelagen med flera arbetsrättsliga lagar innehåller. Konkursreglerna i sig berättigar inte förvaltaren att sätta sig över exempelvis varsel- eller förhandlingsreglerna utan härför krävs att den enskilda konkursen uppvisar sådana särdrag vad gäller förvaltarens handlingsutrymme, att avsteg varit oundvikliga. Avkortade varseltider och genomförda förhandlingar på sätt och tider som gjort dem till endast formalia, har endast accepterats i den utsträckning de hade kunnat accepteras från arbetsgivare i allmänhet. Förvaltaren måste med andra ord prioritera de arbetsrättsliga förpliktelserna och anstränga sig så långt det går att följa reglerna i sitt arbete, eftersom han annars riskerar skadeståndsansvar för boet och i sista hand för sig själv.