Personskadeersättning i arbetslivets försäkringar — idéer och uppslag 1
Ett viktigt skäl för många att välja juristyrket är den tanketrygghet som följer med yrket. Det är troligen få yrken där man kan få lov att tänka i samma banor hela livet och till på köpet vara stolt över det och ta betalt för det. Den här artikeln har delvis till syfte att rubba tanketryggheten när det gäller personskadeersättning.
    Den svenska personskaderätten har under senare år omvandlats i grunden och blivit allt mer splittrad och komplicerad. För överblick, förståelse och analys krävs andra instrument och andra synvinklar än tidigare.
    Ersättningsrätten vid personskada har genomgått en snabb utveckling. För hundra år sedan var det i huvudsak skadeståndsrätten som gällde med sina besvärliga men ändå lätt avgränsbara rättsfrågor. Vad som därefter hände var socialförsäkringens utveckling från ersättning vid arbetsolycksfall till allmän sjukförsäkring, folkpension och ATP och en så småningom heltäckande arbetsskadeförsäkring. Systemet för trafikskadeersättning övergick via strikt ansvar till ersättning oberoende av vållande. Brottsskadeersättningen gjordes till en allmän rättighet. I praktiken obligatoriska försäkringar direkt till förmån för de skadelidande byggdes upp på patient- och läkemedelsområdet och senare också inom miljörätten.

 

Arbetsmarknadsförsäkringar
Det som jag nu skisserat sammanfaller delvis med utvecklingen i andra länder. Vad som så vitt jag förstår är typiskt svenskt är att en del av de trygghetsmekanismer som kan komma in vid en personskada har fått formen av kollektivavtalsbaserade arbetsmarknadsförsäkringar. Vid personskada är de som blir aktuella främst trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA, avtalsgruppsjukförsäkringen, AGS och industrins tilläggspension, ITP. Särskild tilläggspension, STP, är inte aktuell vid skador eftersom det är en ren ålderspension.
    Schematiskt sett får vi vid personskada en bild där socialförsäkringarna ligger i botten och ovanpå dem kompletteringar genom arbetsmarknadsförsäkringarna. Dessa ersättningsformer täcker i första hand inkomstförluster och kostnader. På den tredje nivån, skadeståndsnivån, får vi ersättningar på skadeståndsrättslig grund, såsom TFA, trafikskadeersättning, patientförsäkring. När dessa försäkringar kommer in återstår i stort sett endast ideell ersättning att betala ut.

 

Olycksfallsförsäkringar
Till detta kommer sedan kompletterande olycksfallsförsäkringar. Det är gruppförsäkringar för olycksfall under fritid men också frivilliga och individuella heltäckande olyckfallsförsäkringar.
    I detta system blir den utomobligatoriska skadeståndsrätten en mycket blygsam ingrediens. Den blir ersättningsgrundande t. ex. vid skador på fritid eller i hemmet men bara när någon skadevållare kan utpekas. I

 

1 Föredrag i Arbetsrättsliga föreningen den 4 december 1990. Föredraget bygger i stora delar på författarens bok Ersättningsrätt och ersättningssystem 1990 och litteratur som det hänvisas till där.

praktiken är för övrigt skadeståndsrätten nästan bara användbar som ansvarsgrund när det finns en ansvarsförsäkring som täcker.
    Skadeståndslagens regler om ersättning och samordning av ersättning är däremot tillämpliga över hela personskadeersättningens fält. Det är skadeståndslagen som avgör vad som är full ersättning för inkomstförlust och storleken av den ideella ersättningen. Dock har TFA samt patient- och läkemedelsförsäkringarna sina egna ersättningsnormer som något avviker från den allmänna skadeståndsrätten.

 

Komplex materia
För att få reda i den komplexa materian kring personskadeersättning är det enligt min mening inte i första hand vanlig juridisk tolknings- och tvistelösningsmetod som behövs. Behovet är snarast att få grepp om de olika ersättningsarrangemangen, deras särdrag och funktioner och samspelet dem emellan. Först mot en sådan bakgrund blir det meningsfullt att tillämpa eller förändra systemet.
    För en sådan analys och värdering behövs nya instrument och metoder. Dessa finns redan utarbetade hos författare som Bo von Eyben och Atyiah, Calabresi och Williamson, Skogh och Werin. I Sverige har Hellner introducerat dessa ideer successivt i sin lärobok i skadeståndsrätt. Resonemangen hos Skogh och Williamson om transaktionskostnader har aktualiserats först under senare år och förekommer inte i Hellners lärobok. Jan Hellner har inte låtit de av honom introducerade nya synsätten prägla lärobokens probleminriktning och uppläggning i någon särskilt stor utsträckning.

 

Fem fållor
Naturligtvis finns det många sätt att få grepp om den nya utvecklingen på personskadeområdet. Jag gör det genom att fånga in problemen i fem fållor, urvalet av skador, ersättningens storlek, finansiering, preventiva effekter och transaktionskostnader.
    Genom att se på vilka skador som ersätts kan man fånga värderingar och prioriteringar i ersättningssystemet. Man kan då först konstatera att utbyggnaden av socialförsäkringar och arbetsmarknadsförsäkringar bara har tagit sikte på personskador. Några insatser för sakskadorna, för att öka egendomstryggheten, har inte gjorts. Människan betraktas tydligen även i det moderna prylsamhället som den viktigaste resursen. Frågan om staten skall satsa på att kompensera medborgarna för egendomsförluster har varit uppe vid diskussionerna i riksdagen kring brottsskadelagens ersättningsregler.

 

Anställda prioriteras
En annan grundläggande prioritering är att anställda skall få sitt ersättningsbehov väl tillgodosett. Påbyggnaderna på personskadeersättning har i huvudsak rört anställda. Sjukpenning, ATP, arbetsskadeförsäkring, TFA , AGS och ITP förutsätter att den skadade befann sig på arbetsmarknaden vid skadetillfället. De anställdas försteg är inte så självklart som man kan tro. Man kan t. ex. fråga sig varför barn och studerande

som råkar invalidiseras innan de hinner komma ut på arbetsmarknaden skall missgynnas i ersättningshänseende jämfört med anställda.

 

Badkarsargumentet
De flesta prioriteringsfrågorna vid personskadeersättning brukar cirkla kring det s. k. badkarsargumentet: Varför skall den som trillar och slår sig i badkaret få sämre ersättning än den som får en lika svår skada i trafiken? I vårt land tycks det generellt sett vara så att skador som normalt är självförvållade ersätts sämre än sådana där skulden normalt ligger på någon annan eller något annat. På Nya Zeeland har man valt en annan modell, nämligen en generell, reducerad ersättning vid alla personolycksfall oavsett orsak.

 

Ansvar contra behov
Olika ersättningssystem skiljer sig på det sättet att somliga är ansvarsorienterade medan andra är behovsorienterade. Skadeståndsrätten är typiskt ansvarsorienterad. Ersättning utgår bara om det finns en skadevållare som kan göras ansvarig. Folkpension är å andra sidan en typiskt behovsorienterad form: den är inriktad på behovet av ersättning efter skada eller sjukdom utan att skade- eller sjukdomsorsaken spelar någon roll.
    De olika angreppssätten flyter ofta ihop. Genom en övergång från vårdslöshetsansvar till strikt ansvar eller till no fault-system har de ansvarsinriktade systemen övergått till att bli mer ersättningsinriktade. Överhuvudtaget har det på senare tid främst varit frågan om att bygga upp ersättningssystem med den främsta inriktningen på de skadelidandes behov. Kritiken idag gäller att man samtidigt har bortsett från andra faktorer som borde ha fått komma med i bilden.
    I vissa ersättningsarrangemang är det inte ansvaret eller behovet utan framför allt den omständigheten att den skadade gjort en motprestation, betalt sin försäkringspremie, som är avgörande.

 

Ersättningens storlek
En definitiv felsyn är att det går att mäta ut full ersättning för en personskada. Bedömningen av förlorad arbetsförtjänst kan nog göras så exakt att den motsvarar den fulla inkomstförlusten. Men skadans pris i övrigt låter sig inte bestämmas med samma exakthet. Ekonomerna räknar med ett reservationspris, den ersättning som Du skulle vilja ha haft för att underkasta Dig skadan frivilligt. Detta pris är naturligtvis alltid orimligt högt om det ens kan beräknas. Ingen vill väl till något pris utsätta sig för t. ex. en allvarlig hjärnskada.
    Det vanliga i vårt land är att arbeta med en differenskalkyl, att återställa personens inkomstläge som det var före skadan. Men detta löser inte problemet med den ideella skadan. Denna beräknar man i stället efter tabeller och schabloner som Trafikskadenämnden har gjort upp. En särskild svårighet är att de tabeller och beräkningsnormer som används inom TFA, läkemedelsförsäkring och patientförsäkring numera till stora delar avviker från Trafikskadenämndens och därmed från den allmänna skadeståndsrätten.

Reducering
Ersättningsbeloppen påverkas av reducerande faktorer av olika slag. Ersättningen kan minskas enligt regler om jämkning vid medvållande, bestämmelser om nedsättning vid brott mot försäkringsrättsliga förpliktelser etc.
    Vanligt är också självriskavdrag. Sådana förekommer oftare vid sakskadeersättning än vid personskadeersättning. Vid personskadeersättning tar självrisken ofta formen av karenstid. I olycksfallsförsäkring saknas regelmässigt självrisk och avsaknaden av självrisk är också typisk för arbetsskadeförsäkringen. Vidare är det i många försäkringar möjligt att köpa sig fri från självrisk, s.k. självriskeliminering.

 

Samordning
Till ersättningsberäkningen hör samordningen mellan olika ersättningsformer och ersättningsposter. Låt oss som exempel ta en trafikskada på fritid som medför en kortare sjukskrivning. 90 % av inkomstförlusten täcks från den allmänna försäkringen, resten delas mellan AGS och trafikförsäkringen. Ideell ersättning går direkt ur trafikförsäkringen. Kostnaderna bortser jag från av praktiska skäl.
    Här avspeglas huvudprincipen, nämligen att socialförsäkringen alltid täcker huvuddelen av ersättningen för inkomstförlust medan de särskilda ersättningsanordningarna på skadeståndsrättslig grund står för den oftast mindre biten, ersättningen för ideell skada.

 

Finansiering
Avsikten med ersättningsarrangemang är att flytta över förluster på bättre kostnadsbärare. Vem som är egentlig kostnadsbärare är inte lätt att veta. Lägger man t. ex. ansvaret för produktskador på producenterna så kan dessa om marknaden medger det övervältra kostnaderna på konsumenterna.
    Principerna för finansiering inom ersättningsrätten är två och i viss mån motstridiga, kanalisering och pulvrisering. Kanalisering är den tanke som ligger bakom bl. a. principalansvaret i skadeståndslagen och atomansvaret enligt atomansvarighetslagen, att placera ansvaret på den som har de bästa möjligheterna att stå för ersättningen. Pulvrisering är grundtanken bakom försäkring överhuvudtaget, att slå ut skadekostnader över ett större kollektiv med liknande skaderisker.

 

Solidaritet och differentiering
Fördelning av skadekostnaderna över ett kollektiv kan vara solidarisk eller differentierad. Solidaritetstanken dominerar i arbetslivets försäkringar. I AMF-paketet beräknas således en enhetlig premiesats på varje företags löneunderlag. Det betyder att företag med små risker stöder företag med stora risker. I socialförsäkringen gäller motsvarande principer.

De flesta försäkringar på marknaden har dock premier som är differentierade med hänsyn till risk. Trafikförsäkringspremien varierar således med bilmärke, ålder, zon och körsträcka.

 

Prevention
Problemen med preventiva eller skadeförebyggande effekter är särskilt omdiskuterade inom ersättningsrätten. I Malmströms Civilrätt brukar det stå att skadeståndet har både reparativa och preventiva effekter. Det första är en självklarhet och det andra en sanning med modifikation. Den preventiva effekten av ersättningsskyldighet är långt ifrån klarlagd. Empiriska undersökningar om straffets preventiva effekter talar för en försiktig hållning. Den tidigare doktrinens försök att belägga preventionen genom introspektiva resonemang håller naturligtvis inte vid en samhällsvetenskaplig granskning idag.

 

Ekonomisk prevention
Idag knyter sig det huvudsakliga intresset till den ekonomiska preventionen. Denna grundar sig på den enkla principen att en rationell människa handlar så att han maximerar intäkterna och minimerar kostnaderna. Människan tenderar därför att undvika beteenden som medför skyldighet att betala ersättning. Läran om ekonomisk prevention har vidareutvecklats av Calabresi och i Sverige av Göran Skogh. I Calabresis lära om the cheapest cost avoider utvecklas bl. a. varför bilfabrikanterna måste bära ansvaret för skador som beror på missgrepp vid tillverkningen av bilar.
    Det är i mycket den ekonomiska preventionen eller upptäckten att det finns ekonomiska styrmedel som givit anledning till omtänkande i dagens svenska ersättningsrätt. Man får emellertid inte stirra sig blind på de ekonomiska styrmedlen. Det finns mycket annat som styr människan än pengar. T. ex. risken att skada sig själv eller sina närstående, risken att utsätta sig för andras missaktning etc.

 

Transaktionskostnader
Det femte hjulet på min vagn är transaktionskostnaderna. Jag tar själv äran åt mig att ha fört in dem i den ersättningsrättsliga debatten på ett mera systematiskt sätt. Enligt min mening har man hittills i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till vad det faktiskt kostar att hantera ersättningssystem. Med transaktionskostnadsresonemang kan man förklara mycket, varför en skadeståndslagstiftning oftast är så tandlös utan en ansvarsförsäkring eller varför det blir kostsamt att ha två ersättningssystem som täcker samma slags skador, typ brottsskadelagen och överfallsskyddet i hemförsäkringen.
    I min bok Ersättningsrätt och ersättningssystem har jag efter mönster hos ledande ekonomer indelat transaktionskostnaderna i informationskostnader, distributionskostnader, administrationskostnader, skade-regleringskostnader och kontroll- och konfliktkostnader. Det finns naturligtvis sällan exakta siffermått på sådana kostnader. Men kostnadsbegreppen kan ändå vara till hjälp vid resonemangen. Det är mitt intryck att det lapptäcke som vi har i Sverige när det gäller personskade-

ersättning har byggts upp utan särskild hänsyn till kostnadsaspekterna. Behovs- och rättvisesynpunkter verkar ha kommit i första hand. Och rena revirsynpunkter tycks ha fått dominera i onödan.

 

Sjukförsäkringen
Fortsättningsvis skall jag litet fläckvis och osystematiskt belysa arbetslivets försäkringar utifrån de aspekter som jag nyss har dragit fram. Först sjukförsäkringen i den allmänna försäkringen. Den är för närvarande föremål för förändringar. Som den ser ut idag gäller den vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom och ger 90 % kompensation för inkomstbortfall. Kostnaderna tas från arbetsgivaravgifter och skattemedel. Urvalet av skador är generöst, den solidariska finansieringen är lovvärd och den relativa enkelheten i reglerna håller transaktionskostnaderna nere. Svagheten är att det saknas allt utrymme för ekonomisk prevention så som försäkringen är upplagd. Ingen självrisk eller karensdag stimulerar arbetstagaren att låta bli att använda sig av sjukförsäkringen.

 

Arbetsgivarna
Konstruktionen av sjukförsäkringen ger inte heller arbetsgivarna någon egentlig anledning att förebygga sjukdom hos arbetstagarna. Antalet sjukdomsfall och arbetsmiljön på företaget spelar ingen roll. Företag med hälsofarliga miljöer och arbeten betalar lika mycket i avgift som de skötsamma.
    Det finns flera förslag att ändra på sjukförsäkringen. Ett är att återinföra karensdagar. Denna typ av självrisk skulle få arbetstagarna att undvika att utnyttja sjukförsäkringen. Sjukfrekvensen i arbetslivet skulle troligen minska. En lösning med en eller två karensdagar skulle emellertid drabba arbetstagare med korttidsåkommor typ migrän.

 

Arbetsgivarperiod
Ett uppslag som regeringen stundom har ställt sig bakom är att låta de 14 första dagarna av en sjukskrivning administreras av arbetsgivaren. Under arbetsgivarperioden skulle den anställde i stället för sjukpenning få sjuklön. Detta förslag innebär framför allt en avsevärd vinst ur transaktionskostnadssynpunkt. Försäkringskassan skulle slippa alla korta sjukfall och frågan om sjukdom eller inte kunde lösas direkt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den eventuella förstärkning som här kan behövas på respektive företags personalavdelningar är liten jämfört med det minskade personalbehovet hos försäkringskassorna. Dessutom ligger det en förebyggande effekt i det faktum att det är arbetsgivaren som administrerar sjukfallen. Det är inte säkert att arbetsgivaren accepterar sjukfallet med samma jämnmod som försäkringskassans telefonsvarare.
    Vidare stimuleras arbetsgivarna med denna lösning att förbättra arbetsmiljön och därmed minska sjuklönekostnaderna. Det tycks som om arbetsgivarperioden bara skulle ha fördelar med sig.

Integritet
För arbetstagarna innebär dock arbetsgivarperioden ett avsevärt intrång i integriteten och dessutom förlusten av den makt och självständighet som

den oberoende sjukanmälningen innebär. Det är givet att facket inte sväljer den konfekten utan vidare.
    Så till ett annat från regeringshåll framfört förslag. Här har arbetsgivarperioden fallit bort och i stället har sjukpenningen sänkts till 75 % de första dagarna och arbetsgivaren förutsätts bidra med 10 %. Särskilda undantag för vissa sjukskrivna har förutskickats. Se närmare prop. 1990/91:59 i det s. k. krispaketet.
    Man märker avsikten att med ett minimalt arbetsgivarbidrag försöka trolla fram den ekonomiska preventionen på arbetsgivarsidan. Och visst kan man hoppas att självriskavdraget för arbetstagarna har någon förebyggande effekt när det gäller att utnyttja försäkringen. Konstruktionen innebär också att man undviker den snedfördelning mellan olika sjukdomstyper som ligger i fulla karensdagar.

 

Transaktionskostnaderna
Förslaget är emellertid hårresande om man ser det ur transaktionskostnadssynpunkt. Inte nog med att de vanliga administrativa kostnaderna vid kassan bibehålls, de måste öka betänkligt genom att sjukpenningen dels varieras mellan olika dagar och dels delas upp på olika betalare. För att vara ett sparförslag är detta sällsynt kostnadskrävande.

 

Arbetsskadeförsäkring
Arbetsskadeförsäkringen innebär som bekant 100 % kompensation för inkomstförlust efter en tre månaders samordningstid då den allmänna sjukförsäkringen gäller. Försäkringen täcker i princip all sjukskrivning som har med arbetet att göra och den betalas i huvudsak genom sociala avgifter i förhållande till varje företags lönesumma.
    Försäkringen kan ifrågasättas ur urvalssynpunkt. I äldre lagstiftning byggde man på tanken att arbetsskadeskyddet skulle täcka anställda som arbetade i särskilt riskfyllda jobb och därför var förtjänta av högre ersättning om en skada inträffade. När nu försäkringen gäller alla anställda, även tjänstemän som i likhet med mig lever riskfylldare på fritid än på arbetstid, börjar man fråga sig varför just dessa skador skall ersättas generösare än t. ex. skador som man ådrar sig i badkaret.

 

Preventiva spärrar
I arbetsskadeförsäkringen saknas också alla preventiva spärrar. För den anställde gäller försäkringen utan självrisk och han får normalt ersättning även om han själv orsakat arbetsskadan. Liksom vid sjukförsäkring är avgiften lika oavsett företag, vilket innebär att företag med goda arbetsmiljöer subventionerar dem med dåliga.
    Också transaktionskostnadsmässigt är arbetsskadeförsäkringen dubiös. Förutsättningarna för ersättning är så komplicerade både i form och innehåll att systemet blir kostsamt och trögrörligt och man arbetar med stora balanser. Dessutom förefaller det irrationellt att arbeta med en särskild samordningstid och sjukpenning av olika höjd när skillnaden mellan allmän försäkring och arbetsskadeförsäkring när det gäller sjukpenning ändå inte är mer än 10 %.

De påpekade svagheterna med arbetsskadeförsäkringen föreslås nu bli åtgärdade. Enligt regeringens senaste förslag skall arbetsskadeförsäkringen utmönstras på sjukpenningstadiet och endast bli kvar när det gäller livräntor. De fullt kompenserande arbetsskadelivräntorna torde ha stor social och ekonomisk betydelse. Med ett sådant ingrepp avskaffar man de små och svårmotiverade skillnaderna i sjukpenning samtidigt som man får ner antalet dyra arbetsskadeprövningar.
    När det gäller olägenheten med att bra arbetsgivare betalar lika mycket i avgifter som dåliga kan jag hänvisa till arbetsmiljökommissionens förslag om en differentierad arbetslivsavgift som innebär att en del av socialförsäkringsavgifterna skall användas som ekonomiska styrmedel i arbetsmiljöarbetet. Kort sagt kommer vi snart att få differentierade avgifter i allmän försäkring och arbetsskadeförsäkring.

 

TFA
Trygghetsförsäkringen för arbetsskada är väl bekant. Den ger i arbetsskadefall ersättning upp till skadeståndsnivån. Främst är det ideell ersättning som finns kvar att täcka in. Kostnaderna tas ut av företagen i förhållande till lönesumman. I linje med det föregående kan man alltså komma med kritik för att premien inte har differentierats efter framgång i arbetsmiljöarbetet.
    Transaktionskostnaderna har man minimerat genom att låta försäkringskassorna göra den arbetsskadeprövning som är förutsättningen för ersättning. Däremot kan det tyckas kostnadsmässigt irrationellt att ha ersättningen uppdelad på två olika försäkringar med två olika huvudmän.
    En diskutabel punkt är ersättningstabellerna som i många avseenden avviker från vad som gäller enligt skadeståndsrätten och trafikskadenämnden. Detta leder till tvister och komplikationer på olika håll i regelsystemet och bör därför rättas till. Utredningen om ersättning för ideell skada har här en viktig fråga att lösa.

 

AGS
Avtalsgruppsjukförsäkring är ett komplement till den allmänna försäkringen på samma sätt som TFA kompletterar arbetsskadeförsäkringen. Påfallande är att beloppen, i varje fall tillskotten till sjukpenningen, är relativt små. Inte heller här finns någon avgiftsdifferentiering som stimulerar till arbetsmiljöförbättringar eller någon självrisk som kan bidra till att hålla antalet tveksamma sjukskrivningar nere. En särskild nackdel med AGS är svårigheten att komma ut med information om detta med den allmänna försäkringen parallella ersättningssystem till de berättigade.

 

Idéer och uppslag
Hittills har jag inte gjort annat än visat hur man inom de av mig presenterade frågeställningarna kan fånga upp problem som finns hos olika ersättningskonstruktioner. Men titeln på mitt inlägg lovar något annat och mera — idéer och uppslag. Låt mig kasta fram ett antal vilda

förslag med mer eller mindre påtaglig förankring i den tidigare framställningen.

 

— Inför gärna en arbetsgivarperiod, varför inte längre än fjorton dagar, kanske t. o. m. tre månader. Kanhända kunde arbetstagarparterna tänkas att acceptera detta mot ett ökat inflytande över sjukfrågorna, reglerat i t. ex. ett medbestämmandeavtal. — Låt oss införa ett klassningssystem där arbetsplatser differentieras efter arbetsmiljön och låt den klassningen ligga till grund för premierna både i socialförsäkringar och i arbetsmarknadsförsäkringar. Detta anknyter till arbetsmiljökommissionens betänkande (Arbete och hälsa, SOU 1990:49). — Gör om arbetsskadeförsäkringen till regler om särskilt höga livräntor i särskilt riskfyllda arbeten. Synpunkten att låta riskerna i arbetslivet vara avgörande och inte bara klassningen som arbetstagare är mitt tillägg till regeringens ovan antydda förslag. Jag är medveten om att detta ser ut som ett steg tillbaka men lösningen är rimligare och rättvisare, jfr ovan. — Gör det möjligt för försäkringskassor och andra myndigheter att sälja ut skaderegleringen till försäkringsbolag. På det viset borde man kunna minska ned kostnaderna inom den offentliga sektorn. — Ändra tabellerna i TFA, läkemedelsförsäkring, patientförsäkring och miljöskadeförsäkring så att de överensstämmer med gällande skadeståndsrätt. Detta skulle innebära en stor förenkling och minska antalet konflikter. Dessa frågor torde som sagt övervägas av utredningen om ersättning vid ideell skada. — Överväg att ersätta överklagandet av socialförsäkringsförmåner med konfliktlösning i mindre bundna former av samma typ som i privat försäkring. Domstol skulle då endast utgöra sista resurs.

 

Med dessa försöksballonger vill jag visa hur ersättningsrätten ställs inför nya problem i och med att kostnads- och preventionsaspekterna på personskadeersättningens område får ökad uppmärksamhet. Det finns anledning att vänta sig en fortsatt debatt och en fortsatt reformverksamhet på det här området. I den debatten passar det ersättningsrättsliga synsätt som jag här har försökt presentera.
    Carl Martin Roos