Lagstiftningsraseri eller regelreformering? I dagspressen har man då och då — senast i höstas i anslutning till uppgifter från SAF — behandlat frågan om den svenska lagstiftningens volym.
I dagarna kan vi konstatera att 1990 års Svensk författningssamling (SFS) innehåller 1 537 nummer. Det är en hög siffra. Innebär den att allmänheten, företagen och myndigheterna har utsatts för ett lagstiftningsraseri, såsom det ibland hävdas? Nej, tvärtom, vill jag påstå. Omsättningen på föreskrifterna i våra lagar och förordningar är visserligen stor. Av 1990 års författningar (= ca 1 300 ändringsförfattningar + ca 200 nya författningar) är det naturligtvis en hel del som avser nyheter och förändringar i sak. Men åtskilliga av dem innebär främst förenklingar, avregleringar eller formella justeringar. Beståndet av grundförfattningar ligger följdriktigt kvar på föregående års låga nivå. Per den 1 januari 1991 är sålunda antalet gällande lagar och förordningar 3 556. Det betyder att antalet ”titlar” fortsätter att vara det lägsta på i varje fall 20 år. I början av 1970-talet var det över 4 500.
Rent kvantitativt kan man alltså konstatera att vi numera i själva verket efter hand får allt färre lagar och förordningar i vårt land. Det är en internationellt sett unik utveckling. En fortlöpande volymminskning skulle för övrigt antagligen också kunna påvisas, om man gav sig till att räkna till exempel antalet trycksidor eller ord i grundförfattningarna.
Till bilden av den aktuella utvecklingen hör att åtgärder för att nå en god regelkvalitet har presenterats i ett antal budgetpropositioner (senast i ett program i prop. 1990/91:100 bilaga 2 s. 47 ff.). Att regelreformeringen behandlas i anslutning till budgetarbetet visar att den av regering och riksdag betraktas som ett viktigt led i ansträngningarna att effektivisera och banta den statliga administrationen.
Lennart Aspegren