Europadomstolens domar 1961–1990 — en rättsfallsöversikt

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

I. Inledning 257 II. Tortyr och omänsklig eller förnedrandebehandling eller bestraffning (artikel 3 i konventionen)

258

III. Tvångsarbete(artikel4 i konventionen) 261

IV. Rätten till personlig frihet
(artikel 5 i konventionen) 263

1. Allmänt 263 2. Frihetsberövanden 263
2.1 Grundläggande principer 263 2.2 Verkställighetavfrihetsstraff 265

2.3 Frihetsberövande till fullgörande av skyldighet 266

2.4 Anhållande och häktning 266 2.5 Undergåendeavskyddsuppfostran 268

2.6 Sinnessjuka och lösdrivare 268 2.7 Häktning inför utvisning eller utlämning 269

3. Underrättelse om skälen för frihetsberövande
269

4. Rätten till inställelse inför domstol och till rättegång inom skälig tid

270

4.1 Inställelse inför domstol 270 4.2 Rättegång inom skälig tid 272 5. Rätten till domstolsprövning 273
6. Rätten till skadestånd 277 V. Rättentilldomstolsprövning (artikel 6 i konventionen)

278

1. Allmänt 278
2. Tvister om civila rättigheter 278 2.1 Tvister om rättigheter 279 2.2 Civila rättigheter 283 3. Anklagelser för brott 287 4. Tillträde till domstol 289
5. Rättvis rättegång 292 6. Offentlig rättegång 296 7. Inom skälig tid 297
8. Oavhängig och opartisk domstol
300

9. Offentligt avkunnande av dom
303

10. Rätten att betraktas som oskyldig
303

11. Försvarets rättigheter 305
VI. Kravetpå lagstöd för straffrättsliga ingripanden
(artikel 7 i konventionen)

306

VII. Rätten till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens (artikel 8 i konventionen)

307

1. Allmänt 307
2. Privatliv 308 3. Familjeliv 310 4. Hem 313 5. Korrespondens 313 VIII. Rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)

314

IX. Yttrandefriheten (artikel 10 i konventionen) 314

X. Församlings- ochföreningsfriheten (artikel 11 i konventionen)

317

XI. Rätten att gifta sig och bilda familj (artikel 12 i konventionen)

320

XII. Rättentillett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)

322

XIII. Diskriminering (artikel 14 i konventionen) 325

XIV. Äganderätten (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) 329

1. Allmänt 329
2. Berövande av egendom 330
3. Utnyttjande av egendom 331
4. Respekten för egendom 332
XV. Rätten till undervisning
(artikel 2 i första tilläggsprotokollet)

333

XVI. Rätten till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet) 335

 

I översikten behandlade domar
337

 

I. Inledning
Den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i det följande kallad konventionen, undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen har senare kompletterats med nio protokoll. I fyra av dessa utvidgas konventionsskyddet till att omfatta nya materiella rättigheter.
    I enlighet med artikel 19 i konventionen upprättades två nya organ med uppgift att tillse att staterna fullgjorde sina konventionsförpliktelser, nämligen den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, i det följande kallad Europakommissionen, och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i det följande kallad Europadomstolen. Europakommissionen påbörjade sin verksamhet 1954 och Europadomstolen 1959.
    Av särskild betydelse för tolkningen av konventionen är den rättspraxis som utbildats genom Europadomstolens domar. Vid 1990 års utgång hade Europadomstolen meddelat 235 domar. I det följande lämnas en systematisk översikt av de domar som gäller tolkningen och tillämpningen av de materiella bestämmelserna i konventionen eller det första tilläggsprotokollet. Däremot förbigås de domar som endast gäller frågan om skadestånd på grund av kränkning av konventionen (artikel 50 i konventionen) eller som innefattar beslut om avskrivning till följd av förlikning eller återkallelse. Sådana avsnitt av domarna som avser formella regler i konventionen, t. ex. om uttömmande av inhemska rättsmedel, behandlas inte heller i den följande framställningen. Det kan tilläggas att åtskilliga domar innehåller särmeningar av enskilda domare i form av ”dissenting opinions” eller ”concurring opinions”. Även dessa förbigås i det följande.
    Vid sidan av Europadomstolens domar finns en stor mängd avgöranden av Europakommissionen i form av beslut och rapporter. I dessa har Europakommissionen ofta haft tillfälle att ta ställning till frågor som ännu inte har avgjorts av Europadomstolen. Europakommissionens praxis utgör därför en viktig komplettering till Europadomstolens domar, men den kan av utrymmesskäl inte behandlas i denna rättsfallsöversikt.
    Europadomstolens domar publiceras i serie A av domstolens skrifter (Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgments and Decisions, utgivna av Carl Heymanns Verlag KG, Köln– Berlin–Bonn–München). Varje dom tilldelas en särskild nummermarkering. I denna rättsfallsöversikt hänvisas till de olika målen utan angivande av datum för Europadomstolens dom eller domens nummer. Till ledning för den som vill konsultera en dom lämnas dock mera fullständiga upplysningar i den förteckning som intagits efter rättsfallsöversikten.

 

II. Tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3 i konventionen)
Artikel 3 i konventionen innehåller ett förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

I fallet Irland mot Storbritannien uppkom till bedömning frågan om gränsen mellan tortyr och omänsklig behandling. Målet gällde behandlingen av personer som arresterats i Nordirland enligt speciell lagstiftning till bekämpning av terrorism. Den viktigaste frågan avsåg förenligheten med artikel 3 av fem metoder som kommit till användning vid förhör med misstänkta personer. Metoderna innebar att de förhörda personerna tvingades stå upp under lång tid i en obekväm ställning vid en vägg, att en huva träddes över deras ansikten, att de utsattes för påfrestande ljud, att de hindrades att sova och att de fick otillräckligt med mat och dryck. Europadomstolen fann till en början att ett handlande, för att omfattas av artikel 3, måste kännetecknas av särskild hårdhet (”a minimum level of severity”). Om så varit fallet borde bedömas med ledning av samtliga relevanta omständigheter, bl. a. handlandets varaktighet, dess fysiska eller psykiska verkningar och -— i vissa fall — offrets kön, ålder och hälsotillstånd. Offrets eget beteende utgjorde däremot inte ett skäl för en mildare bedömning av handlandet. Europadomstolen framhöll vidare att tortyr skiljer sig från de övriga handlingar som avses i artikel 3 genom intensiteten i det förorsakade lidandet. Domstolen erinrade om att med konventionens förbud mot tortyr åsyftats att särskilt brännmärka sådan uppsåtlig omänsklig behandling som orsakar ett mycket allvarligt och grymt lidande (”deliberate inhuman treatment causing very serious and cruel suffering”). Fastän de fem förhörsmetoderna syftade till att pressa fram erkännanden, avslöjanden eller annan information och fastän dessa metoder använts systematiskt, hade de ändå inte åstadkommit ett lidande av sådan intensitet och grymhet som avsågs med begreppet tortyr. Detsamma gällde vissa andra våldshandlingar som var föremål för bedömning i målet.
    Europadomstolen erinrade vidare om att de fem förhörsmetoderna hade använts i kombination med varandra och under flera timmar i sträck. De hade orsakat intensivt fysiskt och psykiskt lidande och lett till akuta psykiska störningar hos offren. De utgjorde därför omänsklig behandling i strid med artikel 3. Även vissa former av misshandel som kommit till användning hade orsakat intensivt lidande och fysiska skador och utgjorde därför omänsklig behandling. De fem förhörsmetoderna utgjorde också en förnedrande behandling, eftersom de hos offren framkallade känslor av fruktan, ångest och underlägsenhet som var förödmjukande för dem och ägnade att bryta deras fysiska eller moraliska motstånd.
    I fallet Tyrer var det fråga om kroppslig bestraffning (”birching”) av unga lagöverträdare på Isle of Man. Europadomstolen konstaterade att det inte visats att klaganden genom den kroppsliga bestraffningen hade utsatts för ett lidande av sådan styrka att den utgjort tortyr. Klaganden hade i enlighet med domstols dom piskats tre gånger med ett spö av björk på bara stjärten. Denna bestraffning nådde inte upp till den nivå som krävdes för att den skulle anses omänsklig. När det gällde frågan om bestraffningen varit förnedrande framhöll Europadomstolen att varje straffdom på sätt och vis kunde anses förnedrande men att något mer måste krävas för att artikel 3 skulle vara tillämplig. Bestraffningen måste sålunda innefatta en högre grad av förnedring. Den bestraffade måste —

i sina egna eller andras ögon — ha utsatts för en förödmjukelse av viss svårhetsgrad (”humiliation or debasement attaining a minimum level of severity”). Bedömningen av om så varit fallet måste grundas på samtliga omständigheter, särskilt på straffets art och det sammanhang vari det utdömts samt på sättet för dess verkställande. Domstolen påpekade att det var fråga om en människa som utövade fysiskt våld mot en annan människa, att det rörde sig om institutionaliserat våld beordrat av de judiciella och exekverat av de polisiära myndigheterna. Även om klaganden inte drabbades av några allvarliga eller långvariga fysiska verkningar, utgjorde straffet — genom vilket han behandlades som ett föremål i myndigheternas våld — ett angrepp på vad som var skyddsobjektet i artikel 3, nämligen en persons värdighet och fysiska integritet. En annan omständighet var att flera veckor gått mellan domen och straffverkställigheten, vilket medfört psykisk ångest inför den kroppsliga bestraffningen. Sammantaget var elementet av förödmjukelse så starkt att det var fråga om förnedrande bestraffning i strid med artikel 3.
    Fallet Campbell och Cosans gällde skolaga som disciplinstraff. Klagandenas barn hade gått i en skola där sådan bestraffning förekom, men de hade inte själva blivit agade. Europadomstolen konstaterade att även ett hot under vissa omständigheter kunde utgöra omänsklig behandling men att så inte var fallet med det hot om skolaga som klagandenas barn hade utsatts för. Med hänsyn till att skolaga var vanlig i skotska skolor kunde det inte anses att elever i en skola där sådan bestraffning förekom redan på grund av hotet härom var förödmjukade i andras ögon i sådan mån att hotet kunde anses strida mot artikel 3. När det gällde frågan om klagandenas barn förödmjukats i sina egna ögon framhöll Europadomstolen att det inte visats genom läkarintyg eller på annat sätt att hotet om skolaga fått några negativa psykologiska eller andra verkningar. Något brott mot artikel 3 förelåg därför inte.
    Av stort intresse från flera synpunkter är fallet Soering. Målet gällde utlämning av en ung tysk från Storbritannien till USA, där han skulle lagföras för mord och där han riskerade att dömas till döden och att, i avbidan på eventuell verkställighet av straffet, få tillbringa många år i fängelse under den särskilt stränga regim som tillämpas på dödsdömda fångar (”death row”).
    En första principfråga i fallet Soering var om en stat kan ådra sig ansvar enligt artikel 3 för utlämning av en person till en annan stat när det föreligger risk för att han i den mottagande staten kommer att utsättas för grym behandling eller bestraffning. Europadomstolen framhöll att konventionen inte innefattar något krav på att den utlämnande staten måste kontrollera att den behandling som väntar den utlämnade i alla hänseenden överensstämmer med konventionen. Emellertid var frågan speciell när det gällde risken för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. I detta hänseende menade Europadomstolen att en konventionsstat kunde ådra sig ansvar enligt konventionen genom att utlämna en person till annan stat, om det fanns grundad anledning anta att personen i fråga i den mottagande staten skulle löpa en reell risk att underkastas tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

När det gällde den konkreta situationen i fallet Soering beaktade Europadomstolen en rad olika omständigheter. Domstolen konstaterade att dödsstraffet i och för sig inte kunde anses utgöra en behandling som stod i strid med artikel 3, eftersom detta straff var uttryckligen tillåtet enligt en annan bestämmelse i konventionen, nämligen artikel 2. Detta hindrade emellertid inte att särskilda omständigheter såsom sättet för utdömande och verkställande av detta straff, den dömdes personliga förhållanden, en brist på proportionalitet i förhållande till brottet samt förhållandena under fängelsevistelsen före en eventuell avrättning kunde medföra att det förelåg ett brott mot artikel 3. I det aktuella fallet måste klaganden räkna med att under många år utsättas för den fängelseregim som gällde för dödsdömda i staten Virginia och för den ångest och stigande spänning som följde av livet i dödens skugga. I staten Virginia varade denna vistelse i allmänhet mellan sex och åtta år. En annan omständighet var klagandens ålder (18 år när brottet begicks) och hans psykiska status, och slutligen var det av betydelse att klaganden i egenskap av tysk medborgare alternativt skulle kunna utlämnas till Förbundsrepubliken Tyskland. Vid en avvägning av alla dessa omständigheter fann domstolen att klagandens utlämning till USA skulle utsätta honom för en reell risk för behandling överstigande den tröskel som innefattas i artikel 3.
    I flera andra fall har Europadomstolen kort konstaterat att den behandling som var föremål för prövning inte varit så allvarlig att den kunnat utgöra ett brott mot artikel 3 (fallen De Wilde, Ooms och Versyp, Marckx, Guzzardi, Buchholz, Albert och Le Compte, Abdulaziz, Cabales och Balkandali, Olsson, Berrehab).

 

III. Tvångsarbete (artikel 4 i konventionen)
Artikel 4 i konventionen förbjuder i punkt 1 slaveri och träldom samt i punkt 2 tvångsarbete och annat påtvingat arbete. I punkt 3 av artikeln anges fyra kategorier av arbete som inte skall anses som tvångsarbete eller påtvingat arbete, nämligen arbete som regelmässigt utkrävs av den som är berövad friheten i enlighet med artikel 5 eller som är villkorligt frigiven (punkt 3 a), militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring som utkrävs av samvetsvägrare i stället för militärtjänstgöring (punkt 3 b), tjänstgöring som utkrävs i vissa nödsituationer (punkt 3 c) samt arbete som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna (punkt 3 d).
    Något avgörande av Europadomstolen rörande slaveri föreligger inte. Såvitt angår begreppet ”träldom” (”servitude”) har domstolen gjort det allmänna uttalandet att härmed bör förstås en särskilt allvarlig form av frihetsförlust (fallet Van Droogenbroeck). Flertalet avgöranden har emellertid gällt begreppet ”tvångsarbete eller annat påtvingat arbete” och framför allt frågan huruvida vissa typer av arbetsplikt omfattades av någon av de i punkt 3 uppräknade kategorierna.
    Av punkt 3 a) framgår att en förutsättning för att arbetsplikt under frihetsberövande skall vara förenlig med artikel 4 är att frihetsberövandet som sådant ålagts i enlighet med artikel 5. Härmed förstås att frihetsberövandet måste vara att hänföra till någon av de kategorier som uppräknas i punkt 1 av artikel 5. Om det däremot förelegat ett brott mot

punkt 4 av artikel 5 till följd av att det saknats möjlighet till skyndsam domstolsprövning av frihetsberövandets laglighet, medför detta inte att frihetsberövandet vid tillämpning av artikel 4 punkt 3 a) skall anses ha ålagts i strid med artikel 5 (fallen De Wilde, Ooms och Versyp, Van Droogenbroeck).
    I fråga om lösdrivare som berövats friheten fann Europadomstolen i ett fall arbetsplikt förenlig med artikel 4 punkt 3 a). Själva frihetsberövandet ansågs här motsvara kraven i artikel 5 punkt 1 e), och skyldigheten att utföra arbete hade inte gått längre än vad som kunde anses normalt, eftersom syftet var att främja de intagnas rehabilitering och arbetsplikten grundade sig på en allmän standard som hade sin motsvarighet i flera av Europarådets medlemsstater (fallet De Wilde, Ooms och Versyp).
    Ett liknande avgörande föreligger beträffande arbetsplikt under frihetsberövande efter fällande brottmålsdom, på vilket artikel 5 punkt 1 a) är tillämplig. Europadomstolen konstaterade att det arbete som utkrävdes inte gick utöver vad som var normalt i detta sammanhang, eftersom det syftade till att hjälpa den dömde att återanpassas i samhället och hade sin rättsliga bas i bestämmelser som hade sin motsvarighet i andra av Europarådets medlemsstater. Något brott mot artikel 4 förelåg därför inte (fallet Van Droogenbroeck).
    Av helt annat slag är fallet Van der Mussele, som gällde frågan huruvida en skyldighet för den som utbildas till advokat att utan ersättning utföra vissa försvararuppdrag kunde anses strida mot artikel 4. Europadomstolen framhöll sambandet mellan artikel 4 och ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete och obligatoriskt arbete. Med ledning av denna konvention fann sig domstolen först böra pröva om arbetet hade utkrävts under hot om en påföljd samt om klaganden inte kunde anses frivilligt ha åtagit sig att utföra arbetet. I förstnämnda hänseende ansåg domstolen att klaganden Van der Mussele, om han vägrat utföra uppdraget som försvarare, hade löpt risken att inte bli antagen som advokat, vilket under omständigheterna var en allvarlig påföljd. Visserligen hade Van der Mussele, när han påbörjade sin utbildning till advokat, varit medveten om den obetalda tjänstgöring som skulle utkrävas av honom men detta kunde enligt domstolens mening inte ensamt anses innebära att han frivilligt accepterat just denna tjänstgöring. Domstolen fann sig ytterligare böra pröva huruvida arbetet i fråga pålade klaganden en börda som var så extrem eller oproportionerlig i förhållande till de fördelar som var förbunda med den framtida yrkesutövningen att arbetet inte kunde uppfattas som frivilligt accepterat på förhand. En sådan situation skulle föreligga exempelvis om arbetet inte hade något samband med yrket i fråga.
    Härefter erinrade Europadomstolen om att punkt 3 i artikel 4 inte innefattar en begränsning i utövningen av den i punkt 2 garanterade rättigheten men i stället preciserar innebörden av denna rättighet. Av särskild betydelse i förevarande fall fann domstolen punkt 3 d) vara, som klargör att fullgörandet av normala medborgerliga skyldigheter inte skall utgöra tvångsarbete eller påtvingat arbete. Domstolen fäste sedan särskild vikt vid följande omständigheter. De uppdrag som klaganden haft

att utföra avvek till sin art inte från vad som är en advokats normala arbete. En motvikt skapades av vissa privilegier som advokater i Belgien åtnjuter, nämligen en exklusiv rätt att uppträda inför domstol och att företräda klienter. Uppdragen i fråga bidrog till klagandens utbildning eftersom han härigenom kunde vidga sina erfarenheter och bli mera känd för sitt yrkesmässiga kunnande. Försvararuppdraget var också ett medel för att klienten skulle komma i åtnjutande av garantin i artikel 6 punkt 3 c) i konventionen, och på grund härav var skyldigheten att utföra uppdraget av ungefär samma slag som de normala medborgerliga skyldigheter som behandlas i artikel 4 punkt 3 d). Den börda som ålades Van der Mussele var inte oproportionerlig. Den tog i det konkreta fallet endast 17–18 timmar av hans tid, och även om man också beaktade de andra liknande uppdrag som han var skyldig att utföra och som enligt vad han uppgav representerade en arbetsinsats om cirka 750 timmar på tre år, så återstod för honom tillräckligt med tid för att utföra betalt arbete. Visserligen måste man särskilt beakta att Van der Mussele inte fick någon betalning för det arbete som påtvingats honom och inte ens ersättning för sina kostnader, men inte heller dessa omständigheter skapade en sådan brist på balans att det kunde anses röra sig om en arbetsplikt i strid med artikel 4 punkt 2. På grund av denna slutsats fann domstolen det inte nödvändigt att ta ställning till om denna situation direkt omfattades av artikel 4 punkt 3 d) och särskilt till om begreppet ”normala medborgerliga skyldigheter” också kunde omfatta skyldigheter som ålåg endast en särskild grupp av medborgare till följd av deras ställning eller arbetsuppgifter i samhället.

 

IV. Rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen)
1. Allmänt
Rätten till personlig frihet och säkerhet garanteras i artikel 5 i konventionen. I punkt 1 uppräknas i sex olika punkter under a)–f) de fall då en person får berövas sin frihet. Enligt punkt 2 skall den som arresteras underrättas om skälen för ingripandet och om eventuella anklagelser mot honom. Den som berövats friheten i ett straffrättsligt förfarande skall enligt punkt 3 ofördröjligen ställas inför en domstol eller ett likvärdigt organ, och han skall också ha rätt till rättegång inom skälig tid eller till frigivning. Enligt punkt 4 skall den som berövats friheten kunna få till stånd en domstolsprövning av lagligheten av frihetsberövandet. Slutligen föreligger enligt punkt 5 en rätt till skadestånd när någon berövats friheten i strid med bestämmelserna i artikel 5.

 

2. Frihetsberövanden
2.1 Grundläggande principer Rätten till frihet i artikel 5 punkt 1 är rätten till fysisk frihet eller, med andra ord, rätten att inte bli utsatt för godtyckliga frihetsberövanden. Ett frihetsberövande som är godtyckligt (”arbitrary”) kan aldrig anses förenligt med artikel 5 (fallen Engel m. fl., Winterwerp, Guzzardi). Den uppräkning av tillåtna frihetsberövanden som görs under a)–f) i punkt 1 skall ses som en uttömmande uppräkning (fallen Irland mot Storbritannien, Guzzardi), vilket alltså innebär att varje frihetsberövande som inte

kan hänföras till någon av de uppräknade kategorierna står i strid med artikel 5. Eftersom det rör sig om undantag från den allmänna rätten till personlig frihet, måste dessutom de fall som uppräknas under a)–f) ges en restriktiv tolkning (fallen Guzzardi, Ciulla).
    Vad som åsyftas i artikel 5 är frihetsberövanden och inte andra inskränkningar i rörelsefriheten (fallen Engel m. fl., Guzzardi). De senare inskränkningarna behandlas i stället i artikel 2 i protokoll nr 4. Skillnaden mellan ett frihetsberövande och en inskränkning i rörelsefriheten är dock inte alltid klar. Det rör sig enligt Europadomstolen om en gradskillnad snarare än om en artskillnad (fallet Guzzardi). Några fall som illustrerar denna skillnad är följande:

 

a) Fallet Engel m. fl.
Europadomstolen prövade om ett antal militära disciplinstraff enligt nederländsk rätt utgjorde frihetsberövanden. Allmänt framhöll domstolen att vissa former av bestraffning, som om de drabbade en vanlig medborgare skulle bedömas som frihetsberövanden, inte nödvändigtvis var detta när det var fråga om militärer. Frihetsberövanden fick dock anses föreligga vid ingrepp som tydligt avvek från vad som var normala levnadsvillkor inom de väpnade styrkorna. Ett arreststraff, som innebar att den dömde utanför tjänstgöringstid måste vistas i sin kasern men utan att vara inlåst och som inte medförde någon ändring av hans tjänstgöring, kunde således inte anses utgöra ett frihetsberövande. Ett arreststraff som innebar inlåsning i en cell under hela dygnet var däremot ett frihetsberövande. Den som under en längre tid ålades tjänstgöring på en särskild enhet och som under denna tid inte fick lämna militärområdet och nattetid var inlåst i en cell ansågs också berövad friheten. b) Fallet Guzzardi. Klaganden var internerad på en mindre ö, där han måste vistas i en by med andra interner och övervakningspersonal. Han levde tillsammans med sin familj men hade få möjligheter till andra sociala kontakter. Han fick inte utan särskild anmälan lämna sin bostad nattetid. Han måste två gånger om dagen anmäla sig till polisen och måste lämna underrättelse om alla telefonsamtal. Interneringen pågick under 16 månader. Vid en samlad bedömning ansåg Europadomstolen att klaganden var berövad friheten. c) Fallet Nielsen. En 12–årig pojke var intagen på psykiatrisk avdelning på ett sjukhus på begäran av sin mor. Det ansågs inte vara fråga om ett frihetsberövande utan om utövning av föräldramakt.

 

Gemensamt för de olika fallen av tillåtna frihetsberövanden är att de måste ha beslutats i den ordning som lagen föreskriver (”in accordance with a procedure prescribed by law”). Som Europadomstolen framhållit i fallet Winterwerp, förstås härmed i första hand att det förfarande som är föreskrivet i nationell rätt måste ha respekterats. Emellertid krävs därutöver att den nationella rätten måste överensstämma med konventionens principer, vilket innebär att förfarandet måste uppfylla rimliga rättssäkerhetskrav och att det inte får kännetecknas av godtycklighet. När det gäller frågan om ett beslut fattats i överensstämmelse med nationell rätt, har Europadomstolen framhållit (fallet Winterwerp) att det främst är de nationella myndigheterna, särskilt domstolarna, som skall tolka och

tillämpa nationell rätt men att Europadomstolen har en viss övervakande funktion när det gäller att tillse att nationell rätt har iakttagits. Även om kravet på att frihetsberövande skall beslutas i den ordning som lagen föreskriver gäller generellt enligt ingressen till artikel 5 punkt 1, är det också nära förbundet med det krav på laglighet som uppställts i fråga om de särskilda typerna av frihetsberövanden under a)–f). I allmänhet har Europadomstolen behandlat dessa båda rekvisit gemensamt utan att göra någon klar distinktion mellan dem. Här kan därför hänvisas till vad som nedan sägs i frågan huruvida vissa frihetsberövanden varit lagliga. I något fall är det dock formuleringen i ingressen som särskilt citerats. I fallet Wassink fann domstolen sålunda att avsaknaden av en domstolssekreterare när beslut fattades om ett frihetsberövande innebar att beslutet inte fattats i den ordning nederländsk lag föreskrev.

 

2.2 Verkställighet av frihetsstraff
I artikel 5 punkt 1 a) anges som ett första fall av tillåtet frihetsberövande att någon är lagligen berövad sin frihet efter fällande dom av behörig domstol.
    När det här talas om ett frihetsberövande efter fällande dom är det inte endast fråga om ett tidsmässigt samband, utan innebörden är att frihetsberövandet måste ha sin grund i den fällande domen. Det måste alltså finnas ett kausalt samband mellan domen och frihetsberövandet (fallen Van Droogenbroeck, Bozano, Weeks, Monnell och Morris). Frågan huruvida det förelåg ett sådant samband har ställts i följande fall:

 

a) Fallet Van Droogenbroeck.
Fallet gällde internering på obestämd tid av en återfallsförbrytare. Den belgiska domstolen hade beslutat att ställa den dömde ”till regeringens förfogande”, vilket innebar att justitieministern kunde besluta att internera honom eller att vidta en mindre ingripande åtgärd. Det ansågs emellertid föreligga ett sådant samband mellan domstolens dom och frihetsberövandet att kravet i artikel 5 punkt 1 a) var uppfyllt. b) Fallet Weeks. Klaganden hade av domstol dömts till fängelse på livstid, men domstolen hade samtidigt gjort klart att den behörige ministern (Home Secretary) borde besluta om hans frigivning så snart han ansåg att klaganden inte längre utgjorde en fara för andra. Ministern hade senare frigett honom på prov (”release on licence”) men därefter återkallat beslutet om frigivning. Frågan var om det fortsatta fängelsestraffet efter denna återkallelse kunde ses som en del av det straff som ursprungligen utmätts av domstol. Europadomstolen framhöll att det kausala sambandet mellan domen och frihetsberövandet kunde anses brutet om ministern fattat sitt beslut om återintagning på grunder som var oförenliga med domstolens avsikter. I förevarande fall var emellertid det kausala sambandet tillräckligt klart, varför klaganden även efter återintagningen fick anses berövad friheten efter domstols dom. c) Fallet Monnell och Morris. Klagandena hade dömts till frihetsstraff och börjat avtjäna dessa. Samtidigt hade de begärt prövningstillstånd (”leave to appeal”) för att få en överprövning av domarna. Court of Appeal hade vägrat prövningstillstånd och samtidigt, eftersom överkla-

gandet ansågs ha skett utan rimlig grund, beslutat att viss tid som klagandena tillbringat i fängelse inte skulle räknas som en del av straffverkställigheten. I realiteten var det alltså fråga om en förlängning av strafftiden, som grundade sig inte på en bedömning av de brott som klagandena begått utan på att de överklagat domarna på ett oansvarigt sätt. Europadomstolen ansåg ändå att det förelåg ett tillräckligt kausalt samband mellan domarna och den förlängda strafftiden och att kravet i artikel 5 punkt 1 a) var uppfyllt.

 

I fallet Engel m. fl. fann Europadomstolen att den högsta militära domstolen i Nederländerna vid tillämpning av artikel 5 punkt 1 a) fick ses som ”behörig domstol” utan hinder av att det i domstolen ingick fyra militärer som domare.
    I fallet Guzzardi framhöll Europadomstolen att artikel 5 punkt 1 a) förutsätter att domstol funnit en person skyldig till brott och att bestämmelsen inte får tillämpas på åtgärder som enbart syftar till att hindra någon att begå brott.
    När en person har funnits skyldig till brott men på grund av sitt sinnestillstånd har intagits på mentalsjukhus är det fråga om ett frihetsberövande som är att hänföra såväl under punkt 1 a) som under punkt 1 e) (fallet X mot Storbritannien).

 

2.3 Frihetsberövande till fullgörande av skyldighet
Enligt artikel 5 punkt 1 b) får frihetsberövande ske när någon underlåtit att uppfylla föreläggande av domstol eller för att tvinga honom att fullgöra en i lag föreskriven skyldighet.
    Europadomstolen har uttalat i fallet Engel m. fl. att den skyldighet vars fullgörande skall framtvingas måste vara specifik och konkret och att det måste vara en skyldighet som personen i fråga före frihetsberövandet har underlåtit att fullgöra. Domstolen har varnat för att ge denna bestämmelse en extensiv tolkning, eftersom detta skulle kunna äventyra rättssäkerheten. Det får sålunda inte vara fråga om att söka tvinga någon att följa lagen i allmänhet. I fallet Engel m. fl. grundade sig frihetsberövandet på att klagandena begått vissa handlingar, och syftet var inte primärt att tvinga dem till visst handlande i framtiden. Punkt 1 b) var därför inte tillämplig. I fallet Guzzardi, där frihetsberövandet grundade sig på särskild mot maffian riktad lagstiftning, var det fråga om att hindra klaganden från att begå brott i allmänhet men inte om att tvinga honom att fullgöra någon specifik och konkret skyldighet, och i fallet Ciulla var det inte heller fråga om att garantera uppfyllandet av någon förpliktelse, eftersom den förpliktelse som åberopats, nämligen att klaganden skulle bo på viss plats, uppkommit först efter det att beslut fattats om frihetsberövandet.

 

2.4 Anhållande och häktning
I artikel 5 punkt 1 c) behandlas det fallet att någon är berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott eller när det skäligen anses nödvändigt för att för-

hindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha begått ett brott.
    Det bör framhållas att kravet på ett syfte att ställa den som berövats friheten enligt denna bestämmelse inför rättslig myndighet gäller alla de här nämnda frihetsberövandena, alltså även det fallet att syftet är att hindra någon att begå brott eller att avvika efter att ha begått brott. Denna tolkning klargjordes av Europadomstolen i fallet Lawless, där det också påpekades att punkt 1 c) måste läsas i samband med punkt 3, varav det framgår att den som berövats friheten enligt punkt 1 c) snabbt skall ställas inför domstol och dessutom skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid. Av detta samband med punkt 3 framgår att det i punkt 1 c) är fråga om frihetsberövanden av straffrättslig art. Detta har ytterligare klargjorts i fallet Ciulla.
    Med ledning av denna tolkning av punkt 1 c) har vissa frihetsberövanden ansetts falla utanför bestämmelsen. I fallet Lawless befanns syftet med frihetsberövandet inte vara att ställa klaganden inför domstol. I fallet Engel m. fl. var det fråga om ett provisoriskt frihetsberövande som visserligen grundade sig på begångna gärningar men där syftet inte var att ställa vederbörande inför domstol. Dessutom stod frihetsberövandet inte i överensstämmelse med nationell lag, eftersom den i denna lag föreskrivna maximitiden överskridits, och bedömningen påverkades inte av att vederbörande person senare gottgjordes genom att anses ha redan avtjänat ett ådömt arreststraff. I fallet Irland mot Storbritannien fann Europadomstolen att vissa frihetsberövanden enligt undantagslagar i Nordirland inte hade till syfte att den anhållne skulle ställas inför domstol. I fallet Guzzardi var klaganden inte berövad friheten på grund av misstanke om brott. Grunden var inte heller att han skulle hindras från att begå ett konkret och specifikt brott utan var av mera allmänt preventiv natur och därmed oförenlig med punkt 1 c). I fallet Ciulla ansågs kraven i punkt 1 c) inte heller vara uppfyllda. Även om syftet var att hindra klaganden att begå brott, så var frihetsberövandet inte ett led i något straffrättsligt förfarande mot honom.
    I fallet Brogan m. fl. var grunden till frihetsberövandena skäliga misstankar om inblandning i terroristisk verksamhet, vilket utgjorde brott i konventionens mening. Klagandena hade förhörts och därefter frigetts. De hade alltså inte ställts inför domstol, men om misstankarna mot dem hade styrkts genom förhören och annan utredning, skulle de sannolikt ha åtalats och ställts inför domstol. Kraven i punkt 1 c) var därför uppfyllda. En annan bedömning gjordes i fallet Fox, Campbell och
Hartley som, liksom fallet Brogan m. fl., gällde tillämpning av viss undantagslagstiftning i Nordirland. Den nationella bestämmelse som låg till grund för frihetsberövandena i fallet Fox, Campbell och Hartley hade dock en något annan utformning än i fallet Brogan m. fl. Det krävdes visserligen en misstanke om inblandning i terrorism men inte en skälig misstanke, och det framgick av praxis att det räckte med att den polisman som verkställde arresteringen personligen varit övertygad om att den arresterade var misstänkt (”a genuinely held suspicion”). Europadomstolen fann det inte visat att klagandena i detta fall varit föremål för

en sådan skälig misstanke som avsågs i artikel 5 punkt 1 c) och fann därför frihetsberövandena strida mot konventionen.
    I fallet De Jong, Baljet och Van den Brink grundade sig frihetsberövandena på en sådan skälig misstanke som avses i punkt 1 c).

 

2.5 Undergående av skyddsuppfostran
Enligt punkt 5 punkt 1 d) kan en underårig berövas friheten för att undergå skyddsuppfostran.
    I fallet Bouamar hölls en ung man vid flera olika tillfällen i häkte under perioder upp till femton dagar. Han hölls i det närmaste isolerad och bistods inte av pedagogiskt utbildad personal. Under sådana förhållanden kunde frihetsberövandet inte sägas ha till syfte att han skulle undergå skyddsuppfostran. Europadomstolen pekade särskilt på att en stat, för att kunna tillämpa den aktuella bestämmelsen i punkt 1 d), måste upprätta institutioner som har möjlighet att ge de intagna uppfostran och utbildning.

 

2.6 Sinnessjuka och lösdrivare
Enligt artikel 5 punkt 1 e) får bl. a. sinnessjuka och lösdrivare berövas friheten. Flera fall inför Europadomstolen har gällt frihetsberövanden på grund av sinnessjukdom. De principer som därvid utbildats rörande villkoren för sådana frihetsberövanden kan sammanfattas på följande sätt:

 

a) Sinnessjuk (”person of unsound mind”) är ett flexibelt begrepp vars innebörd kan förändras med tiden. Under inga förhållanden får en person anses sinnessjuk bara därför att hans åsikter eller uppförande avviker från vad som är normalt (fallet Winterwerp). b) Kravet på att frihetsberövandet skall vara lagligt, inklusive kravet på att det skall beslutas i den ordning som lagen föreskriver, innebär i första hand ett krav på överensstämmelse med nationell lag (både materiell lag och processlag). Det är främst de inhemska myndigheterna som prövar detta, men Europadomstolen har en övervakande funktion. Dessutom måste frihetsberövandet vara förenligt med syftet bakom artikel 5, som är att hindra godtyckliga frihetsberövanden. Detta gäller såväl beslut om som verkställigheten av frihetsberövandet (fallen Winterwerp, Van der Leer, Wassink). c) Utom i brådskande fall måste personen i fråga på ett tillförlitligt sätt och med stöd av objektiv medicinsk sakkunskap visas lida av sinnessjukdom (fallen Winterwerp, X mot Storbritannien, Luberti, Ashingdane). d) Den själsliga störningen måste vara av sådan art och grad att den motiverar ett frihetsberövande (fallen Winterwerp, X mot Storbritannien, Luberti, Ashingdane). e) Det fortsatta frihetsberövandet skall bero på om en sådan själslig störning består (fallen Winterwerp, X mot Storbritannien, Luberti, Ashingdane). f) I brådskande fall kan ett frihetsberövande ske utan att medicinsk utredning hunnit inhämtas, men ett sådant frihetsberövande får endast vara av kort varaktighet (fallet X mot Storbritannien).

 

I fallet Ashingdane framhöll Europadomstolen att det måste finnas något slags samband mellan grunden för ett frihetsberövande och det sätt på vilket det verkställs. När det gäller en sinnessjuk person måste intagning ske på sinnessjukhus eller annan liknande institution avsedd för sådana patienter. I övrigt reglerar artikel 5 punkt 1 e) i princip inte behandling eller vårdförhållanden. I förevarande fall var klaganden missnöjd med att han inte förflyttats från ett sjukhus till ett annat sjukhus med en friare regim, men detta kunde enligt Europadomstolen inte göra hans fortsatta frihetsberövande olagligt enligt konventionen.
    I fallet Van der Leer hade klaganden tagits in på sinnessjukhus utan att först ha blivit hörd av domstolen. Detta stred mot nationell rätt, och det förelåg därför också ett brott mot konventionen. I fallet Wassink hade beslutet om tvångsintagning fattats på grundval av informationer som domaren inhämtat per telefon. Han hade emellertid gett ett ombud för klaganden allmän information om innehållet i dessa samtal. Europadomstolen fann att han därigenom hade uppfyllt kraven i nationell rätt och också i konventionen.
    I fallet De Wilde, Ooms och Versyp var fråga om placering av lösdrivare på en institution ”till regeringens förfogande”. Europadomstolen fann att intagningen uppfyllde kraven på laglighet och rättssäkerhet. I fallet Guzzardi uttalade domstolen att de som var verksamma i den italienska maffian inte kunde av detta skäl betraktas som lösdrivare enligt artikel 5 punkt 1 e).

 

2.7 Häktning inför utvisning eller utlämning
Enligt artikel 5 punkt 1 f) får frihetsberövande också ske inför utvisning eller utlämning. I fallet Bozano var fråga om en klagande som berövats friheten för att genomföra hans utvisning från Frankrike till Schweiz. Frågan var om frihetsberövandet var lagligt. Omständigheterna var säregna. Fransk domstol hade vägrat utlämna klaganden till Italien. I stället utvisades han till Schweiz, varifrån han skulle kunna sändas vidare till Italien. Europadomstolen fann att det var fråga om en ”maskerad” utlämning, som dessutom hade verkställts under sådana former att klaganden hindrats att överklaga till domstol och att agera på andra sätt för att förhindra utvisningen. Europadomstolen fann att villkoren i punkt 1 f) inte var uppfyllda.

 

3. Underrättelse om skälen för frihetsberövande
I artikel 5 punkt 2 föreskrivs att den som arresteras skall snarast möjligt underrättas om skälen för åtgärden och om varje anklagelse mot honom. Hänvisningen i bestämmelsen till en anklagelse mot den som arresterats skulle kunna tyda på att bestämmelsen bara tar sikte på den som arresterats som misstänkt för brott. Denna tolkning har dock inte accepterats av Europadomstolen, som i fallet Van der Leer framhållit att kravet på underrättelse om skälen för åtgärden gäller alla som berövas friheten.
    Frågor om artikel 5 punkt 2 har uppkommit i följande fall:

 

a) Fallet Irland mot Storbritannien.
Personer som arresterades fick inte reda på skälen utan underrättades endast i allmänna ordalag om att

åtgärden vidtogs enligt viss undantagslagstiftning. Detta uppfyllde inte konventionens krav. b) Fallet X mot Storbritannien. Frågan huruvida underrättelse lämnats var enligt Europadomstolen ett element i prövningen av om klaganden åtnjutit rätten enligt artikel 5 punkt 4 att få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol. Det var därför inte nödvändigt att också pröva om artikel 5 punkt 2 respekterats. c) Fallet Lamy. Klaganden hade fått en kopia av häktningsbeslutet vilket innehöll skälen för beslutet och detaljer om anklagelserna. Det förelåg inget brott mot artikel 5 punkt 2. d) Fallet Van der Leer. Klaganden var intagen frivilligt på mentalsjukhus, och medan hon befann sig där fattades beslut om att hon skulle vara tvångsintagen. Hon underrättades inte om denna förändring i sin status, vilket stred mot artikel 5 punkt 2. e) Fallet Fox, Campbell och Hartley. Europadomstolen uttalade att artikel 5 punkt 2 kräver att den som berövats friheten skall underrättas, på ett enkelt och icke-tekniskt språk som han kan förstå, om de viktigaste rättsliga och faktiska grunderna för frihetsberövandet så att han kan angripa det i enlighet med artikel 5 punkt 4. Underrättelsen skall lämnas skyndsamt men inte nödvändigtvis av den som verkställer gripandet i samband med att han vidtar denna åtgärd. I förevarande fall hade klagandena kort efter gripandet förhörts om vissa brott, och de måste därigenom ha fått klart för sig varför de berövats friheten. Det förelåg därför inget brott mot artikel 5 punkt 2. f) Fallet Koendjbiharie. När beslut fattades om att förlänga klagandens frihetsberövande befann han sig på flykt, men han erhöll underrättelse så snart han kontaktade det sjukhus varifrån han avvikit. Det förelåg därför inget brott mot artikel 5 punkt 2.

 

4. Rätten till inställelse inför domstol och till rättegång inom skälig tid
Den som berövats friheten enligt artikel 5 punkt 1 c), dvs. som misstänkt för brott, skall enligt artikel 5 punkt 3 ofördröjligen (”promptly”) inställas inför en domare eller annan ämbetsman som beklätts med domsmakt. Han är också berättigad till rättegång inom skälig tid (”within a reasonable time”) eller till frigivning i avbidan på rättegång.

 

4.1 Inställelse inför domstol
När det gäller det första ledet i artikel 5 punkt 3 är det framför allt två frågor som har skapat svårigheter vid tillämpningen. Den första frågan gäller tolkningen av begreppet ”annan ämbetsman som beklätts med domsmakt” och den andra frågan vad som skall förstås med ”ofördröjligen”.
    I fallet Schiesser framhöll Europadomstolen att vad som karakteriserar såväl en domare som en annan ämbetsman med domsmakt är att han är oberoende av exekutivmakten och av parterna i målet. Han måste dessutom tillämpa ett förfarande av judiciell art innefattande garantier anpassade till det slags frihetsberövande som är i fråga. I procedurellt hänseende gäller att ämbetsmannen i fråga måste själv ha hört den person som inställts inför honom. Det måste vidare åligga honom att väga

de omständigheter som talar för och emot ett frihetsberövande och att besluta om frigivning när det saknas tillräcklig grund för ett frihetsberövande. I det aktuella fallet var frågan huruvida distriktsåklagaren i Winterthur, som beslutat om ett frihetsberövande, kunde anses ha uppfyllt dessa krav. Europadomstolen besvarade denna fråga jakande. Distriktsåklagaren ansågs ha åtnjutit tillräcklig självständighet. Han hade framför allt inte själv utfört åtalet mot klaganden. Proceduren inför honom hade också varit tillfredsställande. Han hade själv förhört klaganden, och det förhållandet att klaganden inte hade biståtts av en advokat påverkade inte bedömningen, eftersom enligt Europadomstolens mening artikel 5 punkt 3 inte krävde att en advokat skulle vara närvarande.
    Senare har emellertid Europadomstolen i det liknande fallet Huber gjort en annan bedömning och i realiteten avvikit från sitt avgörande i fallet Schiesser. I fallet Huber var det distriktsåklagaren i Zürich som hade beslutat om frihetsberövandet. Även denne åklagare hade en självständig ställning och han hade personligen hört klaganden innan han efter övervägande av omständigheterna beslutade om frihetsberövandet. Han hade utformat stämningen mot klaganden men han hade inte utfört åtalet vid rättegången. Ingenting hade dock principiellt hindrat att han fått denna uppgift. Europadomstolen framhöll att den beslutande ämbetsmannens opartiskhet framstod som tvivelaktig om det var möjligt att han senare skulle delta i brottmålsförfarandet som företrädare för åklagarsidan. Med hänsyn härtill förelåg det ett brott mot artikel 5 punkt 3.
    I fallen De Jong, Baljet och Van den Brink, Van der Sluijs, Zuiderveld och
Klappe samt Duinhof och Duijf var fråga om frihetsberövanden inom ramen för militärstraffrättsliga förfaranden i Nederländerna. Klagandena hade inställts inför en auditör, som emellertid enligt lagen inte hade behörighet att besluta om deras frigivning. Visserligen gjordes gällande att auditörens rekommendationer i realiteten betraktades som bindande av det beslutande organet, men detta var inte tillräckligt för att auditören skulle kunna anses ha enligt lag beklätts med domsmakt. Av vikt var också att auditören kunde komma att senare fullgöra åklagarfunktioner inför militärdomstolen. Inte heller den officer som var ansvarig för förundersökningen var behörig att besluta om frihetsberövandets berättigande och om frigivning, och han uppfyllde därför inte kraven i artikel 5 punkt 3. I fallet Pauwels fann Europadomstolen att den belgiske auditören inte kunde ses som en ämbetsman beklädd med domsmakt, eftersom han senare kunde komma att utföra åtalet mot den person som berövats friheten.
    När det sedan gäller frågan om tolkningen av begreppet ”ofördröjligen” (”promptly”) i artikel 5 punkt 3 eller med andra ord frågan hur lång tid som får förflyta mellan gripandet och inställelsen inför domstol finns inte något entydigt uttalande av Europadomstolen. I de nederländska militärmålen befanns tidsperioder om sju, elva och sex dagar (fallet De Jong, Baljet och Van den Brink), elva, tolv och fjorton dagar (fallet Van der Sluijs, Zuiderveld och Klappe) samt åtta och tolv dagar (fallet Duinhof och Duijf) vara för långa för att uppfylla kraven i artikel 5 punkt

3. Detsamma gällde en tidsperiod om femton dagar i fallet McGoff, som avsåg Sverige. Det var i detta fall fråga om en person som häktats i sin frånvaro, som därefter utlämnats till Sverige och som först femton dagar efter utlämningen inställdes inför domstol för omhäktning.
    Det fall som är av störst intresse när det gäller tolkningen av begreppet ”ofördröjligen” är emellertid fallet Brogan m. fl. som avsåg kortvariga frihetsberövanden utan inställelse inför domstol enligt undantagslagstiftning i Nordirland. Europadomstolen framhöll först att det förhållandet att en anhållen person inte inställs inför domstol inte strider mot artikel 5 punkt 3 om han friges så snabbt att skyldigheten enligt denna bestämmelse att inställa honom inför domstol ännu inte har inträtt. Europadomstolen pekade vidare på betydelsen av inställelse inför domstol som en rättssäkerhetsgaranti i fråga om frihetsberövanden. Enligt Europadomstolens mening var ”ofördröjligen” inte ett särskilt flexibelt begrepp, även om omständigheterna i det särskilda fallet inte kunde frånkännas betydelse. Sambandet med terrorismen i Nordirland medförde att den period under vilken en person fick hållas i häkte utan att föras inför domstol i viss mån förlängdes. Trots detta fann Europadomstolen att även den kortaste av de perioder som var i fråga, ett frihetsberövande i fyra dagar och sex timmar, var oförenlig med artikel 5 punkt 3. Europadomstolen tillade:

 

”Att tillmäta de speciella omständigheterna i detta fall sådan betydelse att de skulle rättfärdiga en så lång häktningsperiod utan inställelse inför en domare eller annan judiciell tjänsteman skulle vara en oacceptabelt vidsträckt tolkning av den enkla innebörden av ordet ’ofördröjligen’. En sådan tolkning skulle i artikel 5 punkt 3 medföra ett allvarligt försvagande av en procedurgaranti till skada för individen och skulle medföra konsekvenser som skadade det centrala innehållet i den rättighet som skyddas genom denna bestämmelse. Domstolen måste därför konkludera att ingen av klagandena inställdes ’ofördröjligen’ inför en judiciell myndighet eller frigavs ’ofördröjligen’ efter sin arrestering. Det obestridliga förhållandet att arresteringen och frihetsberövandet av klagandena inspirerades av det legitima ändamålet att skydda samhället i dess helhet mot terrorism är inte i sig tillräckligt för att de speciella kraven i artikel 5 punkt 3 skall anses ha iakttagits.”

 

4.2 Rättegång inom skälig tid
I fråga om det andra ledet i artikel 5 punkt 3, som behandlar rätten till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avbidan på rättegång, föreligger ett antal vägledande avgöranden av Europadomstolen. Det är till en början klart att ”skälig tid” i detta sammanhang måste tolkas mot bakgrund av att det är fråga om en person som är berövad friheten. Vad som är ”skälig tid ” vid tillämpning av den allmänna bestämmelsen i artikel 6 punkt 1 är därför inte nödvändigtvis ”skälig tid” vid tillämpning av artikel 5 punkt 3 (fallet Stögmüller).
    I fallet Wemhoff klargjorde Europadomstolen att den period vars skälighet skall bedömas löper från frihetsberövandets början fram till domen i första instans, medan överrättsförfarandet inte inkluderas. Vid denna tolkning har domstolen senare hållit fast i fallet B mot Österrike. Sker frigivning före domen i första instans, bildar givetvis dagen för frigivningen slutpunkten.
    Frågor om ”skälig tid” enligt bestämmelsen i artikel 5 punkt 3 har behandlats av Europadomstolen i fallen Wemhoff, Neumeister, Stögmüller,

Matznetter, Ringeisen och B mot Österrike. I dessa fall har Europadomstolen först granskat de skäl på vilka de nationella häktningsbesluten grundats, framför allt flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Domstolen har pekat på att flyktfara i allmänhet måste anses minska efter hand som häktningstiden förlängs, eftersom den häktade normalt kan räkna med att häktningstiden kommer att avräknas från straffet (fallet Wemhoff). Domstolen har också framhållit skyldigheten enligt artikel 5 punkt 3 att besluta om frigivning i fall då en föreliggande flyktfara kan elimineras genom att den häktade ställer garantier (fallen Wemhoff, Neumeister). När det är fråga om att ställa borgen, bör borgensbeloppet bestämmas efter en bedömning av vad som kan anses nödvändigt för att förmå den häktade att inställa sig till rättegången och inte på grundval av den skadeståndsskyldighet som kan komma att åläggas honom (fallet Neumeister).
    I de fall då ingen kritik finns att rikta mot häktningsgrunderna återstår det att undersöka om de nationella myndigheterna bedrivit förfarandet med tillbörlig skyndsamhet (fallet B mot Österrike). Av vikt är här att fastställa hur länge förundersökningen och rättegången i första instans pågått, hur komplicerad utredningen varit och om det förekommit några speciella dröjsmål i handläggningen. Kan det fastslås att utredningen eller rättegången tagit alltför lång tid i anspråk, medför detta att den häktade inte kan anses ha åtnjutit sin rätt till rättegång inom skälig tid. I fallen Neumeister, Stögmüller och Ringeisen fann Europadomstolen att det förelåg brott mot artikel 5 punkt 3, medan domstolen nådde motsatt slutsats i fallen Wemhoff, Matznetter och B mot
Österrike.
    I fallet Irland mot Storbritannien fann Europadomstolen att vissa bestämmelser hänförliga till bekämpningen av terrorism i Nordirland inte gav vare sig en rätt till ofördröjlig inställelse inför domstol eller en rätt till rättegång inom skälig tid.
    Ordalydelsen i artikel 5 punkt 3 gör det klart att bestämmelsen är tillämplig endast på den som berövats friheten på de grunder som anges i artikel 5 punkt 1 c), dvs. i princip den som är misstänkt för brott. I enlighet härmed kom Europadomstolen i fallet De Wilde, Ooms och Versyp fram till att bestämmelsen inte kunde tillämpas på klagandena som berövats friheten som lösdrivare enligt artikel 5 punkt 1 e).

 

5. Rätten till domstolsprövning
Enligt artikel 5 punkt 4 skall den som berövats friheten ha rätt att få lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövad av domstol.
    Europadomstolen har i åtskilliga fall haft anledning uttala sig om vad som i detta sammanhang skall krävas för att ett beslutande organ skall kunna godtas som en ”domstol”. I tidigare avgöranden framhöll Europadomstolen att med ”domstol” avsågs ett organ som var oberoende av exekutivmakten och av parterna men att det inte ställdes några särskilda krav på det förfarande som skulle komma till användning vid prövningen inför detta organ (fallen Neumeister och Matznetter). Denna ståndpunkt övergavs emellertid snart. Redan i fallet De Wilde, Ooms och
Versyp framhöll Europadomstolen att en ”domstol” i detta sammanhang måste ge vissa grundläggande garantier genom att tillämpa ett

förfarande avpassat efter den typ av frihetsberövande som är i fråga. I fallet Winterwerp tillade Europadomstolen att de procedurgarantier som skall ges inte alltid behöver vara desamma som enligt artikel 6 punkt 1 men att de skall innefatta en rätt för den som berövats friheten att bli hörd antingen personligen eller genom ombud. I fallet Bouamar fann Europadomstolen att bistånd av en advokat hade varit nödvändigt för att kraven i artikel 5 punkt 4 skulle uppfyllas. Ett sådant krav torde dock inte ha generell giltighet utan ha motiverats i det speciella fallet av att den som berövats friheten var en yngling som hade svårigheter att själv framföra sina synpunkter inför domstolen.
    Ett villkor för att proceduren skall kunna godtas som judiciell torde i allmänhet vara att den är kontradiktorisk. I fallet Sanchez-Reisse underkändes proceduren på den grunden att klaganden inte hade fått del av och fått tillfälle att kommentera ett yttrande av en myndighet vilket ingick i processmaterialet. I fallet Lamy hade klaganden inte haft rätt att ta del av akten i sitt mål, i vilken ingick bl. a. rapporter av undersökningsdomaren och polisen. Inte heller detta ansågs förenligt med kraven i artikel 5 punkt 4. I fallet Weeks fann Europadomstolen att en brittisk Parole Board inte fullt uppfyllde kraven på en judiciell procedur, eftersom inte hela materialet gjordes tillgängligt för klaganden.
    Med ”domstol” förstås i detta sammanhang inte enbart en domstol i egentlig mening, som är integrerad i det nationella domstolssystemet. Även ett annat organ som uppfyller kraven på oberoende och på judiciell procedur kan accepteras (fallen X mot Storbritannien, Weeks). Ett organ som är rådgivande och inte beslutande kan däremot inte anses godtagbart enligt artikel 5 punkt 4 (fallet X mot Storbritannien). En undersökningsdomare har ansetts som en domstol i detta sammanhang (fallet Bezicheri).
    Även om artikel 5 punkt 4 egentligen handlar om rätten för den som berövats friheten att på eget initiativ få till stånd en domstolsprövning, kan en prövning som sker utan begäran direkt enligt föreskrift i lag anses uppfylla kraven i denna bestämmelse (fallen Koendjbiharie och Keus).
    En speciell situation föreligger när det ursprungliga beslutet om frihetsberövandet har fattats av en domstol. Den domstolskontroll som artikel 5 punkt 4 är avsedd att åstadkomma är i ett sådant fall, enligt vad Europadomstolen klargjort, inkorporerad i det ursprungliga beslutet, och artikel 5 punkt 4 ger inte en rätt till en ytterligare domstolsprövning. En förutsättning är dock att det förfarande som föregick det ursprungliga beslutet var sådant att det uppfyllde kraven i artikel 5 punkt 4. Var så inte fallet skall den som berövats friheten ha rätt till överprövning av en domstol med iakttagande av de procedurgarantier som är inbegripna i artikel 5 punkt 4. De principer som gäller i denna fråga klargjordes av Europadomstolen i fallet De Wilde, Ooms och Versyp, där fråga var om ett förfarande inför en belgisk fredsdomare som beslutat om internering av lösdrivare. Europadomstolen ansåg att fredsdomaren hade den oberoende ställning som krävdes för att han skulle anses som en domstol men att de garantier som klagandena åtnjutit i förfarandet inför honom var otillräckliga. De skulle därför ha haft rätt till en överprövning inför

annan domstol. Inte heller i fallet Van der Leer, där beslutet om klagandens intagning på mentalsjukhus fattats av en domstol utan att hon blivit hörd, ansågs garantin enligt artikel 5 punkt 4 inkorporerad i beslutet om frihetsberövandet. I fallet Engel m. fl. fanns däremot ingen rätt till ytterligare domstolsprövning och inte heller i fallet Wassink, trots att förfarandet vid intagning på mentalsjukhus till stor del hade försiggått på telefon och det därför kunde ifrågasättas om det verkligen uppfyllde rimliga rättssäkerhetskrav.
    Vissa frihetsberövanden är obestämda till sin varaktighet och det blir beroende av den fortsatta utvecklingen hur länge de skall fortgå. Exempel härpå kan vara den som intas på sinnessjukhus och som skall utskrivas därifrån så snart hans hälsotillstånd tillåter detta. Detsamma kan gälla vissa tidsobestämda straffpåföljder som förutsätts skola vidmakthållas till dess den intagne inte längre är farlig för sin omgivning. I sådana fall kan visserligen den initiala prövningen, om den har gjorts av domstol, vara tillräcklig för att uppfylla kraven i artikel 5 punkt 4, men efter någon tid kan frågan uppkomma om sådana förändringar inträffat att den intagne bör friges. Det vore då inte rimligt att hänvisa till att det ursprungliga beslutet om frihetsberövandet fattats av domstol, och Europadomstolen har därför fastslagit principen att det i sådana fall skall finnas en rätt till ny domstolsprövning med skäliga intervaller (”at reasonable intervals”). Denna princip kom först till uttryck i fallet Winterwerp, som gällde intagning på mentalsjukhus. I fallet X mot Storbritannien fastslog Europadomstolen att den som är intagen på mentalsjukhus på obestämd tid är berättigad, i vart fall när det inte finns någon automatisk periodisk domstolsprövning, att med skäliga mellanrum få till stånd en domstolsprövning av lagligheten av det fortsatta frihetsberövandet. I fallet Van Droogenbroeck utsträcktes denna princip till att också gälla återfallsförbrytare som internerats på obestämd tid med sikte på att deras framtida farlighet skall bli avgörande för hur länge frihetsberövandet skall fortgå. Det klargjordes att rätten till domstolsprövning också skulle gälla det fallet att den intagne först frigetts på prov och sedan intagits på nytt. Fallet Luberti tillhörde samma kategori.
    I fallet Weeks uppkom frågan om den som dömts till livstids fängelse kunde ha rätt att senare få till stånd en ny domstolsprövning om hans eventuella frigivning. Det var i det aktuella fallet fråga om en person som visserligen dömts till livstids fängelse men beträffande vilken domstolen klart uttalat att den räknade med att den dömde senare skulle kunna friges om han undergick en positiv utveckling. Europadomstolen ansåg fallet vara att hänföra till en speciell kategori av fängelsedomar beträffande vilken samma princip som i de tidigare nämnda fallen skulle kunna tillämpas. Klaganden ansågs därför berättigad till domstolsprövning av det fortsatta frihetsberövandet dels när han intogs i fängelse på nytt efter att ha varit frigiven på prov, dels med skäliga mellanrum under fängelsevistelsen. Samma resonemang tillämpades i fallet Thynne, Wilson och Gunnell.
    Enligt artikel 5 punkt 4 skall den domstolsprövning som skall ske omfatta lagligheten av frihetsberövandet. Liksom när det gäller artikel 5 punkt 1 skall med laglighet här förstås inte endast ett krav på iakt-

tagande av de materiella och processuella bestämmelserna i nationell lag utan också ett krav på att sådana allmänna rättssäkerhetsgarantier som kan anses inbegripna i artikel 5 skall respekteras (fallet X mot Storbritannien). Enligt vad Europadomstolen uttalat i fallet Van Droogenbroeck behöver domstolskontrollen inte omfatta rena lämplighetsfrågor (”pure expediency”), men den måste däremot inbegripa alla de villkor som är väsentliga för att frihetsberövandet skall anses lagligt. I fallet X mot Storbritannien ansågs, beträffande en på mentalsjukhus intagen person, en habeas corpus-prövning vara alltför begränsad för att tillfredsställa kraven i artikel 5 punkt 4. Motsatt slutsats nåddes däremot i fallet Brogan m. fl., som gällde kortvariga frihetsberövanden enligt undantagslagstiftningen i Nordirland. Europadomstolen framhöll där att den inhemska domstolen inom ramen för ett habeas corpus-förfarande var behörig att pröva om de processuella kraven iakttagits, om misstanken varit skälig och om det ändamål för vilket frihetsberövandet utförts varit legitimt. I fallen Weeks och Thynne, Wilson och Gunnell befanns s. k. judicial review inte uppfylla kraven i artikel 5 punkt 4. Däremot ansågs i fallet E mot Norge rätten i Norge till domstolsprövning med avseende på lagligheten av förvaltningsbeslut vara en tillräcklig garanti i fråga om det norska justitiedepartementets beslut att klaganden, som dömts till s. k. sikring, skulle vara intagen på anstalt och berövad friheten. I fallet Keus ansågs ett summariskt förfarande enligt nederländsk rätt tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 5 punkt 4.
    Domstolsprövningen skall enligt artikel 5 punkt 4 ske snabbt (”speedily”). Innebörden härav kan variera beroende på arten av frihetsberövande och omständigheterna i övrigt. Särskild skyndsamhet är påkallad i fråga om den som är anhållen eller häktad som misstänkt för brott. I fallet De Jong, Baljet och Van den Brink fanns för de arresterade nederländska militärerna inte möjlighet att begära frigivning förrän målet hänskjutits till militärdomstol, vilket i det aktuella fallet skedde sju, elva respektive sex dagar efter det att klagandena gripits. Detta ansågs strida mot artikel 5 punkt 4. I fallet Bezicheri hade klaganden, som var häktad som misstänkt för brott, omkring en månad efter det att en första begäran om frigivning avslagits på nytt begärt att bli frigiven, och denna nya begäran avslogs av undersökningsdomaren över fem månader senare. Även om artikel 5 punkt 4 inte ger en rätt att omedelbart efter det att en begäran om frigivning avslagits få en ny begäran prövad, ansåg Europadomstolen att den period om en månad som förflutit innan klaganden kom med sin nya framställning var tillräckligt lång för att han på nytt skulle kunna göra anspråk på snabb domstolsprövning. Eftersom det gått över fem månader fram till det nya beslutet, hade kravet på snabbhet inte respekterats. I fallet Sanchez–Reisse var det fråga om frihetsberövande i avbidan på utlämning. Klaganden hade två gånger yrkat att bli frigiven, och domstolsbeslutet hade i det ena fallet dröjt 31 dagar och i det andra fallet 46 dagar. Europadomstolen fann att det i båda fallen förelåg brott mot artikel 5 punkt 4.
    När det gäller personer intagna för längre tid på institutioner som mentalsjukhus eller anstalter för internering av vaneförbrytare kan inte

lika stränga krav på skyndsam behandling ställas. I fallet Luberti ansågs emellertid en period om 18 månader för att få beslut i två instanser inte förenlig med artikel 5 punkt 4. I fallet Van der Leer rörde det sig om en period om cirka sex månader innan domstol fattade sitt beslut om klagandens utskrivning från mentalsjukhus. Europadomstolen ansåg att hela denna period skulle beaktas trots att klaganden under en del därav faktiskt inte hade befunnit sig på sjukhuset eftersom hon hade avvikit därifrån. Perioden var för lång för att uppfylla kraven på snabb prövning. I fallet E mot Norge hade ett domstolsförfarande med anledning av att klaganden begärt överprövning av ett administrativt beslut om hans vistelse på anstalt tagit omkring åtta veckor, vilket enligt Europadomstolen var en alltför lång period. I fallet Koendjbiharie var fråga om en tid av cirka fyra månader innan domstol fattade beslut om klagandens fortsatta internering på anstalt. Även detta var enligt Europadomstolen en alltför lång tid. I fallet Bouamar hade en rad överklaganden föranlett beslut så sent att det enligt Europadomstolen knappast var förenligt med artikel 5 punkt 4.
    Europadomstolen fann i fallet Irland mot Storbritannien att vissa undantagslagar i Nordirland i olika hänseenden inte stod i överensstämmelse med artikel 5 punkt 4.
    Ytterligare några fall avseende denna bestämmelse kan nämnas. I fallet McGoff fann Europadomstolen att klaganden haft möjlighet att överklaga det svenska häktningsbeslutet, som fattats i hans frånvaro, till hovrätten och att det inte fanns något som tydde på att hovrättsprövningen inte skulle ha tillgodosett kraven i artikel 5 punkt 4. Fallet Ashingdane gällde inte en talan riktad mot själva frihetsberövandet utan mot placeringen på viss anstalt. Eftersom detta inte gällde lagligheten av frihetsberövandet föll frågan utanför tillämpningsområdet för artikel 5 punkt 4. I fallet Fox, Campbell och Hartley hade klagandena frigetts kort tid — 44 timmar respektive 30 timmar — efter gripandet, vilket var en kortare tid än den som skulle åtgå även för en snabb domstolsprövning enligt artikel 5 punkt 4. Europadomstolen ansåg sig med hänsyn härtill inte böra pröva in abstracto om det faktiskt förelegat en möjlighet att föra frågan om frihetsberövandets laglighet inför domstol.

 

6. Rätten till skadestånd
Enligt artikel 5 punkt 5 skall den som utsatts för frihetsberövande i strid med bestämmelserna i artikel 5 ha rätt till skadestånd. I fallet Brogan m. fl. fann Europadomstolen inte något brott mot artikel 5 punkt 1 men väl mot artikel 5 punkt 3 rörande rätten för den som berövats friheten att ofördröjligen inställas inför domstol. Brittiska regeringen gjorde i målet gällande att rätten till skadestånd var begränsad till fall där själva frihetsberövandet var olagligt och således stridande mot punkt 1. Denna tolkning godtogs emellertid inte av Europadomstolen som menade att även det konstaterade brottet mot punkt 3 grundade en skadeståndsrätt, och eftersom någon sådan rätt inte fanns enligt inhemsk lag förelåg ett brott mot artikel 5 punkt 5. I senare mål rörande Storbritannien har Europadomstolen på motsvarande sätt funnit brott mot artikel 5 punkt 5 föreligga, eftersom enligt det inhemska rättssystemet någon rätt till

skadestånd inte kunde grundas på att det förelegat ett brott mot punkt 1 (fallet Fox, Campbell och Hartley) eller punkt 4 (fallet Thynne, Wilson och Gunnell).
    Europadomstolen har i fallet Wassink gjort klart att brott mot samtliga punkterna 1, 2, 3 och 4 i artikel 5 kan grunda en rätt till ersättning enligt punkt 5. Däremot fann domstolen det godtagbart att en stat som ett villkor för ersättning ställde upp ett krav på att brottet mot någon av de angivna punkterna i artikel 5 lett till — materiell eller ideell — skada. Eftersom enligt nederländsk rätt ersättning syntes kunna utgå ifall sådan skada påvisades, förelåg enligt Europadomstolens mening inte något brott mot artikel 5 punkt 5.
    I fallet Ciulla gjordes från italienska regeringens sida gällande att, eftersom konventionen är en del av den italienska rätten, en rätt till ersättning skulle kunna vid italiensk domstol grundas direkt på artikel 5 punkt 5 för det fall att en kränkning av någon av de föregående punkterna visats föreligga. Europadomstolen fann emellertid inget belägg för att italiensk domstol verkligen kunde väntas utdöma skadestånd i ett sådant fall och ansåg det föreligga ett brott mot artikel 5 punkt 5.

 

V. Rätten till domstolsprövning (artikel 6 i konventionen)
1. Allmänt
I artikel 6 punkt 1 i konventionen föreskrivs att envar skall ha rätt till ett domstolsförfarande när det gäller att pröva tvister om hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser mot honom för brott. Rättegången skall vara rättvis (”fair”) och offentlig, och den skall äga rum inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Domstolsprövningen skall ske inom skälig tid och domen skall avkunnas offentligt. Undantag från kravet på offentlig rättegång får dock göras av hänsyn till vissa närmare angivna allmänna eller enskilda intressen.
    I punkt 2 av samma artikel anges att den som anklagats för brott skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts. I punkt 3 uppräknas vissa minimirättigheter som alltid skall åtnjutas av den som anklagats för brott. Europadomstolen har framhållit (fallen Pakelli, Colozza, Monnell och Morris, Salabiaku, Barberà, Messegué och Jabardo, Bricmont, Kamasinski) att bestämmelserna i punkterna 2 och 3 kan ses som speciella delar av den allmänna garanti rörande en rättvis rättegång som är inskriven i punkt 1 av artikel 6.
    Artikel 6 ställer givetvis i första hand krav på den konventionsstat där domstolsförfarandet äger rum eller är avsett att äga rum. Emellertid har Europadomstolen i fallet Soering förklarat det inte kunna uteslutas att ett problem i fråga om artikel 6 undantagsvis skulle kunna uppkomma genom ett beslut att utlämna en person till ett land där han riskerar att på ett flagrant sätt förvägras en rättvis lagföring.

 

2. Tvister om civila rättigheter
För att artikel 6 punkt 1 skall vara tillämplig — utanför det straffrättsliga området som behandlas nedan under 3. — måste vissa förutsättningar föreligga. Det måste för det första vara fråga om en tvist. Detta framgår särskilt tydligt av den franska konventionstexten, där ordet ”contes-

tation” används. För det andra måste tvisten gälla en rättighet (eller skyldighet, men för enkelhetens skull talas i det följande enbart om rättighet). För det tredje måste denna rättighet vara sådan att den med konventionens terminologi är att anse som civil eller medborgerlig (”civil rights”, ”droits de caractère civil”). De avgöranden av Europadomstolen som klargör tolkningen av dessa villkor behandlas i det följande.

 

2.1 Tvister om rättigheter 

När det gäller kravet på att det skall föreligga en tvist om en rättighet har Europadomstolen gjort följande allmänna uttalanden:

 

a) Ordet ”tvist” skall inte tolkas alltför tekniskt utan ges en materiell snarare än en formell innebörd (fallet Le Compte, Van Leuven och De Meyere). b) Tvisten skall vara ”reell” och ”seriös” (”genuine and of a serious nature”) (fallet Benthem). c) Tvisten kan gälla inte bara existensen av en rättighet utan också rättighetens omfång och sättet att utöva den. Rättigheten kan gälla såväl faktiska som rättsliga förhållanden (fallet Benthem). d) En tvist om en rättighet föreligger när det på rimliga grunder (”on arguable grounds”) görs gällande att en rättighet föreligger enligt inhemsk rätt. Artikel 6 punkt 1 är en processuell bestämmelse och är därför inte avsedd att tillskapa några materiella rättigheter som inte har stöd i inhemsk rätt eller att förplikta konventionsstaterna att garantera några särskilda materiella rättigheter (fallet James m. fl.). e) En tvist om en rättighet kan föreligga även i fall då enligt inhemsk rätt förvaltningsmyndighet åtnjuter ett vittgående administrativt skön (fallen O, H, W, B och R mot Storbritannien, Pudas, Bodén, H mot Belgien, Allan Jacobsson, Mats Jacobsson, Skärby).

 

De avgöranden av Europadomstolen som är av betydelse i detta sammanhang är följande:

 

a) Fallen Le Compte, Van Leuven och De Meyere samt Albert och Le Compte. Klagandena var belgiska läkare vilkas rätt att utöva läkaryrket hade suspenderats i disciplinär väg och som hade fört talan mot suspensionsbesluten. Eftersom läkarsamfundet hävdade att klagandena hade gjort sig skyldiga till sådana förseelser som borde föranleda disciplinära åtgärder, medan klagandena bestred detta, ansågs det föreligga en tvist om klagandenas rättigheter. b) Fallet Sporrong och Lönnroth. Beslut hade fattats av svenska regeringen om förlängning av expropriationstillstånden för klagandenas fastigheter. Klagandena hävdade att förlängningen inte överensstämde med svensk rätt, medan regeringen bestred denna uppfattning. Med hänsyn till denna meningsskiljaktighet, som ansågs vara av allvarlig natur, förelåg en tvist om klagandenas rättigheter. c) Fallet Benthem. Klaganden, som innehade en bensinstation, hade förvägrats tillstånd att där ha en anläggning för leverans av gas till motorfordon. Det ansågs föreligga en tvist mellan honom och de nederländska myndigheterna om rätten att inneha en sådan anläggning.

d) Fallet James m. fl. Klagandena var ägare till fastigheter som varit upplåtna till andra personer under långfristiga nyttjanderättsavtal. Enligt brittisk lag hade nyttjanderättshavarna rätt att inlösa fastigheterna på villkor som var oförmånliga för fastighetsägarna. Klagandena var missnöjda med att det inte var möjligt för dem att inför domstol angripa nyttjanderättshavarnas lösenrätt i fall där villkoren i den nationella lagstiftningen var uppfyllda.
    Europadomstolen framhöll att artikel 6 punkt 1 ger en rätt till domstolsprövning endast med avseende på rättigheter som på rimliga skäl kan påstås vara skyddade av inhemsk rätt men att bestämmelsen inte föreskriver något visst innehåll för de rättigheter som skall skyddas enligt inhemsk rätt. Enligt domstolen bestyrks denna tolkning av att artikel 6 punkt 1 inte kräver att det skall finnas en nationell domstol med kompetens att åsidosätta nationell lag. I förevarande fall förelåg en rätt till domstolsprövning i den mån klagandena hade skäl för att hävda att det förelåg ett brott mot brittisk lag, och mera krävdes inte av artikel 6 punkt 1. e) Fallet Feldbrugge. Klaganden gjorde anspråk på fortsatta sjukförmåner enligt nederländsk lag. Eftersom detta hade förvägrats henne, ansågs det föreligga en tvist om hennes rätt till sådana förmåner, och denna tvist var reell och seriös. f) Fallet Deumeland. Målet avsåg rätten till änkepension enligt tysk lag. Sedan en begäran om sådan pension ogillats av myndigheterna, ansågs det föreligga en reell och seriös tvist om rätten till pension. g) Fallet Van Marle m. fl. Klagandena hade funnits inte uppfylla behörighetskraven för auktorisation som revisor, och frågan var om de skulle ha rätt att få beslutet härom överprövat av domstol.
    Europadomstolen framhöll att klagandena inte hade gjort gällande att det organ som prövat auktorisationsfrågan hade överskridit sin behörighet eller gjort sig skyldigt till fel i handläggningen. Om så hade varit fallet, hade det varit fråga om en sådan tvist som avses i artikel 6 punkt 1. Inte heller var det fråga om tolkning av de rättsliga kraven för auktorisation eller om längden av yrkesutövning eller formella kvalifikationer som skulle lämpa sig för domstolsprövning. I stället gjorde klagandena gällande att man felaktigt värderat deras allmänna lämplighet för yrket. En sådan värdering av kunskaper och erfarenheter var enligt Europadomstolens mening nära besläktad med en skol- eller universitetsexamen, och den låg så långt borta från normal domstolsprövning att det inte kunde anses föreligga en sådan tvist som avses i artikel 6 punkt 1. h) Fallet Lithgow m. fl. I målet var fråga om den ersättning som skulle utgå vid nationalisering av den brittiska flyg- och skeppsbyggnadsindustrin. Europadomstolen upprepade sitt konstaterande i fallet James av att artikel 6 punkt 1 inte ger någon rätt till domstolsprövning när vad som angrips är själva lagens innehåll och inte det sätt på vilket lagen tillämpats. I förevarande fall var därför artikel 6 punkt 1 tillämplig endast i den mån klagandena på rimliga grunder gjorde gällande att lagens bestämmelser om ersättning inte hade respekterats.

i) Fallen O, H, W, B och R mot Storbritannien. Dessa mål avsåg barn som omhändertagits för samhällsvård (”public care”) och vilkas föräldrar klagade över att de inte kunnat få sina anspråk på rätt till umgänge med barnen prövade av domstol. Brittiska regeringen invände att det enligt brittisk lag i en sådan situation inte förelåg någon rätt till umgänge och att det ankom på de sociala myndigheterna att efter rent diskretionära grunder avgöra om och i vilken utsträckning umgänge med barnen skulle medges föräldrarna.
    Europadomstolen accepterade emellertid inte regeringens synsätt. Den påpekade att brittisk rätt allmänt sett bygger på tanken att det är normalt att föräldrar umgås med sina barn. Enligt domstolens mening medförde omhändertagandet av ett barn inte ett fullständigt utslocknande av föräldrarnas rättigheter. Det återstod i vart fall vissa rättigheter, nämligen att lämna eller vägra medgivande till adoption och att begära hävande av tvångsomhändertagandet. Domstolen ansåg att en rättighet också fick anses vara i fråga när föräldrar gjorde gällande att deras umgänge med barnet skulle vara i barnets intresse. För övrigt skulle enligt domstolens mening ett totalt utslocknande av föräldrarnas rättigheter knappast vara förenligt med begreppet familjeliv som särskilt skyddas genom artikel 8 i konventionen. Klagandena kunde därför på rimliga grunder hävda en rättighet, och eftersom en tvist förelåg om denna rättighet fanns enligt artikel 6 punkt 1 en rätt till domstolsprövning. (I fallet H mot Storbritannien var resonemanget delvis annorlunda. Det var där fråga om ett förfarande som gällde inte bara umgänge utan också adoption och som därför ansågs avgörande för de framtida relationerna mellan mor och barn.) j) Fallet Baraona. Målet gällde ett anspråk mot den portugisiska regeringen på skadestånd för skada som åsamkats klaganden genom ett under revolutionen i Portugal mot honom utfärdat häktningsbeslut. Regeringen hävdade att den inte kunde hållas ansvarig för excesser under revolutionen. Europadomstolen förklarade att det inte var dess uppgift att avgöra om klaganden faktiskt hade ett välgrundat anspråk enligt portugisisk rätt. Det var vid tillämpningen av artikel 6 punkt 1 tillräckligt att konstatera att klaganden kunde på rimliga grunder hävda att han hade en rättighet enligt portugisisk rätt. k) Fallet Pudas. Klagandens trafiktillstånd hade återkallats. Frågan var om det förelåg en rätt till trafiktillstånd som kunde utgöra grund för ett anspråk på domstolsprövning enligt artikel 6 punkt 1. Detta bestreds av svenska regeringen. Europadomstolen fann att, även om myndigheterna i viss mån kunde på skönsmässiga grunder besluta om återkallelser av trafiktillstånd, det ändå följde av rättsliga och administrativa principer att deras skön inte var obegränsat. De argument som klaganden hade framfört gällde inte bara lämpligheten utan också lagligheten av återkallelsen, och han kunde enligt domstolens mening på rimliga grunder hävda att han var berättigad att fortsätta den verksamhet han bedrivit på grundval av trafiktillståndet. l) Fallet Bodén. Klagomålet avsåg avsaknaden av en rätt att till domstol överklaga svenska regeringens beslut om expropriationstillstånd. Regeringen invände att expropriationstillståndet var ett rent politiskt beslut

och att det därför inte förelåg någon tvist om en fråga som lämpade sig för domstolsprövning. Europadomstolen konstaterade att klaganden gjort gällande att beslutet om expropriationstillståndet var godtyckligt, att det allmänna intresset värderats felaktigt och att klagandens enskilda intresse inte beaktats tillräckligt. Med hänsyn härtill fann domstolen att det förelåg en tvist om en rättighet. m) Fallet H mot Belgien. Målet gällde ett beslut att vägra klaganden återinträde i det belgiska advokatsamfundet. Enligt de tillämpliga bestämmelserna kunde den som uteslutits ur samfundet efter viss tid beviljas återinträde om det förelåg ”exceptionella omständigheter”. Belgiska regeringen hävdade att det aldrig förelåg en rätt till återinträde. Europadomstolen menade emellertid att klaganden kunde på rimliga grunder göra gällande att han enligt gällande bestämmelser hade rätt till återinträde, även om dessa bestämmelser gav utrymme för en omfattande skönsmässig bedömning från samfundets styrelses sida. En tvist om en rättighet ansågs således föreligga. n) Fallet Neves e Silva. Klaganden hade mot portugisiska staten framställt skadeståndskrav under påstående att en tjänsteman hade genom bedrägligt och olagligt handlande åsamkat honom skada. Hans talan bestreds på olika grunder av regeringen. En tvist om en rättighet ansågs ha förelegat även om vederbörande domstol till slut fann att klagandens anspråk var preskriberade. o) Fallet Tre Traktörer Aktiebolag. Målet gällde återkallelse av tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Enligt Europadomstolens mening förelåg en tvist om en rättighet. Klaganden kunde nämligen hävda att han hade rätt att behålla utskänkningstillståndet om han inte bröt mot de därmed förenade villkoren, och han gjorde faktiskt gällande att återkallelsen var olaglig och grundad på irrelevanta omständigheter. p) Fallet Allan Jacobsson. Klaganden hade vägrats tillstånd att bygga. Europadomstolen fann att det förelåg en tvist och att klaganden på rimliga grunder kunde hävda en rätt att bygga. Domstolen erinrade om att klaganden gjort gällande att förbudet att bygga grundats på maktmissbruk från myndigheternas sida. Även om myndigheterna hade stor frihet att skönsmässigt bedöma om byggnadstillstånd skulle ges, var deras skön inte obegränsat, eftersom de i vart fall var bundna av allmänna rättsprinciper. q) Fallet Håkansson och Sturesson. Klagandena hade köpt jordbruksfastighet på auktion men förvägrats förvärvstillstånd, varför fastigheten försålts tvångsvis på ny auktion. Klagandena ansåg sig berättigade erhålla förvärvstillstånd, och Europadomstolen fann en tvist om en rättighet föreligga. r) Fallet Mats Jacobsson. Målet gällde ändringar i en byggnadsplan, varigenom klagandens rätt att bebygga sin fastighet inskränktes. Svenska regeringen hävdade att det inte förelåg någon reell och seriös tvist om lagligheten av det fattade beslutet, eftersom myndigheterna enligt svensk lag åtnjöt ett omfattande administrativt skön på detta område. Europadomstolen fann emellertid att detta skön inte var obegränsat och att myndigheterna var bundna av allmänt erkända rättsliga och administrativa principer. Det förelåg enligt domstolens mening en tvist om laglig-

heten av ändringarna i byggnadsplanen, och klaganden fick anses ha kunnat på rimliga grunder bestrida lagligheten av dessa ändringar. s) Fallet Skärby. Klagandena hade vägrats dispens från byggnadsplan som de ansökt om för att kunna bygga ett hus på sin fastighet. Svenska regeringen hävdade att ingen tvist av rättslig art kunde ha uppkommit, eftersom byggnadsnämnden enligt svensk lag åtnjöt en vittgående diskretionär behörighet att avgöra om avvikelser skulle få ske från byggnadsplanen. Europadomstolen ansåg emellertid att en seriös tvist hade förelegat, eftersom klagandena gjorde gällande att de utsatts för diskriminering och att myndigheterna vägletts av ovidkommande hänsyn. Detta innebar enligt domstolen att klagandena bestred lagligheten av det fattade beslutet. t) Fallet Moreira de Azevedo. Klaganden, som skadats genom att en annan person avlossat ett skott mot honom, hade inte framställt ett formellt skadeståndskrav enligt portugisisk rätt men hade förklarat sig intervenera i det straffrättsliga förfarandet. Detta var tillräckligt för att Europadomstolen skulle anse det föreligga en tvist om klagandens rättigheter.

 

2.2 Civila rättigheter

Om det konstateras att det i ett visst fall föreligger en tvist om en rättighet, återstår det enligt artikel 6 punkt 1 i konventionen att avgöra om denna rättighet är av civil natur. Detta är en fråga som skapat stor oklarhet, eftersom ”civil rättighet” inte är ett entydigt begrepp. Många har i förstone trott att begreppet avsåg sådana rättigheter som i flertalet konventionsstater anses vara av civilrättslig — i motsats till offentligrättslig — natur, men detta synsätt har inte accepterats av Europadomstolen, som ständigt har framhållit att begreppet är autonomt och inte kan tolkas enbart med ledning av den rättsliga systematiken i någon eller några konventionsstaters interna rätt. Till förfaranden som gäller civila rättigheter är enligt den huvudregel som Europadomstolen fastslagit att hänföra alla förfaranden vilkas utgång är avgörande för privata rättigheter och skyldigheter (”all proceedings the result of which is decisive for private rights and obligations”). Uttalandet gjordes för första gången i fallet Ringeisen, där Europadomstolen framhöll följande:

 

”För att artikel 6 punkt 1 skall tillämpas på ett mål är det inte nödvändigt att båda parterna i förfarandet är enskilda personer ... Formuleringen i artikel 6 punkt 1 är betydligt mera vidsträckt. Det franska uttrycket ’contestations sur (des) droits et obligations de caractère civil’ omfattar varje förfarande vari utgången är avgörande för rättigheter och skyldigheter av privat natur. Den engelska texten, ’the determination of (...) civil rights and obligations’, bekräftar denna tolkning. Det är därför av ringa betydelse vilket slags lag som reglerar avgörandet av frågan (civillag, handelslag, förvaltningslag etc.) och vilket slags myndighet som är behörig i frågan (allmän domstol, förvaltningsmyndighet etc.).”

Det är alltså inte avgörande för tillämpligheten av artikel 6 hur en viss rättighet karakteriseras i nationell rätt. Detta betyder dock inte att den nationella rätten är utan betydelse i detta sammanhang. Europadomstolen har framhållit att rättighetens materiella innehåll enligt nationell rätt men inte dess klassificering är av betydelse för tillämpligheten av artikel 6. Om det föreligger en tvist mellan en myndighet och en enskild

person kan artikel 6 ändå vara tillämplig beroende på rättighetens karaktär. Hänsyn bör också tas till hur frågan bedöms i de andra konventionsstaternas rättssystem (fallet König).
    Av kravet på att förfarandet skall vara avgörande för privata rättigheter följer — såsom också preciserats av Europadomstolen (fallet Le Compte, Van Leuven och De Meyere) — att ett obetydligt samband eller ett avlägset orsaksförhållande (”a tenuous connection or remote consequences”) inte är tillräckligt. De privata rättigheterna måste vara själva föremålet för tvisten (”the object of the ’contestation’”).
    Med ledning av principen att artikel 6 är tillämplig så snart utgången av tvisten är avgörande för privata rättigheter har Europadomstolen funnit artikel 6 tillämplig inte bara på klart civilrättsliga tvister utan också på en rad tvister som i många länder är av offentligrättslig snarare än privaträttslig art.
    En första grupp av tvister som ansetts beröra civila rättigheter är de som gäller enskild äganderätt, vare sig det är fråga om rätten att förvärva egendom, att behålla egendom eller att använda egendom. Följande avgöranden av Europadomstolen är därvid av särskilt intresse:

 

a) Fallet Ringeisen. Fråga var om ett förfarande inför österrikisk förvaltningsmyndighet som hade till uppgift att på grundval av vissa kriterier pröva frågor om godkännande av köp av fast egendom. Tillämplig lag var förvaltningsrättslig, men de beslut som meddelades var av avgörande betydelse för de civilrättsliga relationerna mellan köpare och säljare. Artikel 6 ansågs därför tillämplig. b) Fallet Sporrong och Lönnroth. Beslut om förlängning av expropriationstillstånd ansågs beröra civila rättigheter. c) Fallet Sramek. Beslut att vägra klaganden, som var utlänning, tillstånd att förvärva en fastighet i Österrike ansågs beröra civila rättigheter. d) Fallen Ettl m. fl., Erkner och Hofauer samt Poiss. Målen gällde österrikiska lantmäteriförrättningar, varigenom klagandena gått miste om viss jord i utbyte mot annan jord. Tvister härom ansågs beröra klagandenas civila rättigheter. e) Fallet Bodén. Expropriationstillstånd ansågs beröra klagandens civila rättigheter. f) Fallet Allan Jacobsson. Rätten att bygga på sin fastighet ansågs vara en rättighet av civil natur, oavsett att det byggnadsförbud varom var fråga var av generell natur och att byggnadsförbud var ett nödvändigt element i stadsplanering. g) Fallet Håkansson och Sturesson. Beslut att vägra förvärvstillstånd beträffande fastighet samt ett följande förfarande för tvångsförsäljning av fastigheten ansågs beröra civila rättigheter. h) Fallet Mats Jacobsson. Rätten att bygga på fastighet och att stycka fastighet ansågs vara av civil natur, oavsett att byggnadsplanen som förhindrade detta hade tillkommit i allmänt intresse och oavsett byggnadsplanens generella karaktär. i) Fallet Skärby. Rätten att bygga ansågs vara en civil rättighet, och bedömningen påverkades inte av att det i målet inte var fråga om rätten

att bygga i allmänhet utan bara om rätten att bygga på en viss del av fastigheten.

 

Nära besläktade med de nu berörda fallen är de fall som gäller rätten att bedriva viss ekonomisk verksamhet eller att få tillstånd av något slag som är av betydelse för möjligheterna att bedriva sådan verksamhet. Följande fall kan nämnas: 
a) Fallet König. Målet gällde rätten att utöva läkaryrket och att driva en medicinsk klinik. Europadomstolen konstaterade att drivande av en privat klinik i Förbundsrepubliken Tyskland i vissa hänseenden är en kommersiell verksamhet som syftar till att uppnå vinst. Verksamheten bedrivs i den enskilda sektorn genom ingående av kontrakt mellan kliniken och patienterna och ligger nära utövandet av en rätt som äganderätten. Även om verksamheten är underkastad viss offentlig övervakning, kan detta inte göra den till en offentlig verksamhet. Läkaryrket är ett fritt yrke. Läkaren är fri att utöva det eller att underlåta detta, och utövandet sker på grundval av avtal med patienterna. Återkallandet av tillstånd för klaganden att bedriva sådan verksamhet ansågs därför beröra hans civila rättigheter.
b) Fallen Le Compte, Van Leuven och De Meyere samt Albert och Le Compte. Även dessa fall avsåg rätten att utöva läkaryrket. Klagandenas legitimation hade suspenderats såsom disciplinär bestraffning. Europadomstolen framhöll att läkarpraktik bedrivs genom att läkaren etablerar privata relationer — vanligen kontraktuella eller kvasikontraktuella — med patienterna. Det är fråga om personliga relationer som kommer till stånd utan någon väsentlig inblandning av myndigheterna. Det är därför enligt domstolens mening fråga om en rättighet av civil natur, trots att läkaren också har speciella plikter gentemot det allmänna.
c) Fallet Benthem. Klaganden vägrades tillstånd att på sin bensinstation ha en anläggning för leverans av gas till motorfordon. Europadomstolen konstaterade att ett sådant tillstånd var ett villkor för utövandet av en del av klagandens näringsverksamhet. Rätten att erhålla tillståndet var därför nära besläktad med rätten att använda sin egendom. Tillståndet påminde också om en egendomsrätt, vilket framgick av att det kunde överlåtas till annan person. Följaktligen var det en civil rättighet som här var i fråga.
d) Fallet Pudas. Målet gällde återkallelsen av klagandens trafiktillstånd. Trots den offentligrättsliga regleringen av rätten att bedriva yrkesmässig biltrafik fann Europadomstolen att det var fråga om en civil rättighet. Domstolen pekade på att trafiktillståndet var ett villkor för att klaganden skulle kunna utöva sin näringsverksamhet som bedrevs som affärsverksamhet och grundades på avtalsmässiga relationer med kunderna.
e) Fallet H mot Belgien. I målet var fråga om rätten att vinna inträde i det belgiska advokatsamfundet och att praktisera som advokat. Europadomstolen gick först igenom de offentligrättsliga element som präglar advokatverksamheten, nämligen den lagreglering som föreligger och den roll som advokaterna har att spela i rättskipningen. Emellertid framhöll domstolen vidare att advokatyrket i Belgien är ett fritt yrke, att advokatens förhållande till klienten är ett privaträttsligt förhållande samt

att advokatens kontor och kundkrets också utgör tillgångar som är att hänföra till äganderätten. Sammantaget fann domstolen att rätten att bedriva advokatverksamhet var en civil rättighet.
f) Fallet Tre Traktörer Aktiebolag. Tillståndet att servera alkoholhaltiga drycker var en av de viktigaste förutsättningarna för klagandens restaurangrörelse. Denna var en affärsrörelse som bedrevs genom ingående av avtal med kunderna. När tillståndet återkallades, var det därför enligt Europadomstolens mening klagandens civila rättigheter som berördes.

 

Nära äganderättssituationen ligger också de fall där klaganden ansett sig ha ett anspråk på skadestånd. Följande fall är att hänföra till denna kategori:

 

a) Fallet Golder. Klaganden önskade instämma en fångvaktare inför domstol med yrkande om skadestånd. Den rättighet han gjorde gällande ansågs vara en civil rättighet.
b) Fallet Baraona. Klaganden begärde skadestånd av portugisiska staten för skada han lidit genom att han berövats friheten. Europadomstolen ansåg det inte vara avgörande att sådana anspråk mot staten var underkastade särskilda offentligrättsliga regler och att de prövades av förvaltningsdomstolar i Portugal. Rätten till skadestånd, som klaganden gjorde gällande, var ändå en privat rättighet eftersom den var baserad på intressen hänförliga till klagandens person och egendom. Domstolen pekade särskilt på att klaganden som en följd av frihetsberövandet hade flytt till Brasilien och därvid övergett hus, egendom och affärsverksamhet.
c) Fallet Neves e Silva. Klaganden yrkade skadestånd av portugisiska staten för materiell skada som åsamkats honom genom en tjänstemans bedrägliga och olagliga handlande. Europadomstolen ansåg att en civil rättighet var i fråga. d) Fallet H mot Frankrike. Klaganden yrkade skadestånd från det allmänna för felaktig läkarbehandling. Europadomstolen framhöll att begreppet ”civila rättigheter” inte kunde tolkas enbart mot bakgrund av nationell rätt och att artikel 6 punkt 1 var tillämplig oavsett parternas offentliga eller privata status och karaktären av den lagstiftning som reglerar mellanhavandet. I förevarande fall ansåg domstolen att klagandens civila rättigheter var berörda.

 

I vissa fall har Europadomstolen haft att ta ställning till om artikel 6 punkt 1 var tillämplig på förfaranden rörande krav på sociala förmåner av olika slag. Om det är fråga om sociala förmåner som utgår som en ensidig prestation från det allmänna utan att den enskilde lämnat bidrag därtill annat än i form av allmänna skatter torde artikel 6 punkt 1 inte vara tillämplig. Är det däremot fråga om förmåner som utgår på försäkringsliknande grund i relation till individuella avgifter som betalats av den enskilde torde artikel 6 punkt 1 kunna tillämpas. Det finns emellertid många mellanformer där situationen är oklar. Europadomstolens syn på dessa frågor avspeglas framför allt i dess avgöranden i fallen Feldbrugge och Deumeland. I fallet Feldbrugge var fråga om nederländsk sjukförsäkring och i fallet Deumeland om änkepensionsförmåner inom

ramen för tysk arbetsskadeförsäkring. I båda fallen genomgick Europadomstolen de faktorer som talade för att de förmåner på vilka klagandena gjorde anspråk var av offentligrättslig art och de som talade för att det var fråga om civila rättigheter. Förmånerna betraktades i nationell rätt som offentligrättsliga, de grundade sig på särskild lagstiftning, anslutning till systemet var obligatorisk och det var offentliga eller halvoffentliga organ som administrerade systemet. Å andra sidan var det fråga om anspråk på individuella rättigheter av ekonomisk art, rättigheterna var förbundna med tidigare arbetsanställning och systemet var i fråga om avgifter, riskberäkning, fondförvaltning och utbetalningar besläktat med det som kännetecknar privat försäkringsverksamhet. Vid en avvägning fann Europadomstolen de element överväga som talade för att det här var fråga om civila rättigheter, och domstolen ansåg därför artikel 6 punkt 1 vara tillämplig.
    Att familjerättsliga rättigheter är att hänföra till civila rättigheter framgår av flera avgöranden, t. ex. rörande rätten till umgänge med barn (fallen O, H, W, B och R mot Storbritannien) och rätten till separation i äktenskapet (fallet Airey). Även rätten till hemmet har ansetts vara en civil rättighet (fallet Gillow), men det har i ett mål lämnats öppet om hemlig telefonavlyssning skulle anses beröra den avlyssnades civila rättigheter (fallet Klass).
    Att en rättighet är skyddad av konventionen betyder inte nödvändigtvis att den skall ses som en civil rättighet vid tillämpning av artikel 6 punkt 1. När det gäller rätten till personlig frihet i artikel 5 punkt 1 finns ju en särskild rätt till domstolsprövning enligt artikel 5 punkt 4, och det är därför av systematiska skäl svårt att acceptera att det därutöver också finns en rätt till de mera långtgående garantierna i artikel 6 punkt 1. Europadomstolen har undvikit att ta ställning till denna fråga och har i flera avgöranden lämnat öppet om rätten till personlig frihet bör betraktas som en civil rättighet (fallen Neumeister, Golder, Irland mot Storbritannien, Guzzardi, Campbell och Fell). Domstolen har också lämnat öppet om rätten till församlings- och föreningsfrihet, som skyddas genom artikel 11 i konventionen, är en civil rättighet (fallet Engel m. fl.).

 

3. Anklagelser för brott
Begreppet ”anklagelse för brott” är — liksom begreppet ”civila rättigheter och skyldigheter” (se ovan under 2.2) — vid tillämpningen av artikel 6 punkt 1 ett autonomt begrepp. Det skall således ges en självständig tolkning, och avgörande är inte om det enligt det nationella rättssystemet är fråga om en straffrättslig anklagelse. Detta har framhållits av Europadomstolen bl. a. när det gällt att dra gränsen mellan förfaranden avseende anklagelser för brott och disciplinära förfaranden som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 6.
    Principerna för denna gränsdragning utvecklades först i fallet Engel m. fl. De innebär i huvudsak följande. Konventionsstaterna är i princip fria att göra vilken handling som helst till ett brott med påföljd att artikel 6 blir tillämplig på förfarandet. Däremot kan staterna inte utan vidare utesluta tillämpligheten av denna artikel genom att göra en handling till en disciplinär förseelse. Även handlingar som enligt inhemsk rätt utgör

disciplinära förseelser kan nämligen under vissa förutsättningar komma att betraktas som brott vid tillämpningen av artikel 6. En utgångspunkt är hur handlingen klassificeras i inhemsk rätt. Därutöver skall ytterligare två kriterier beaktas. Det första är gärningens art, dvs. huruvida gärningen innefattar ett brott mot förhållningsregler för en viss grupp av personer med särskild ställning och särskilda plikter. Det andra kriteriet är det straff som vederbörande person riskerar att ådömas, varvid frihetsberövande påföljd i allmänhet bör medföra att brottet hänförs under artikel 6. I fallet Engel m. fl. var fråga om militära disciplinstraff. Vissa av klagandena riskerade endast milda disciplinära påföljder, och förfarandet ansågs för deras del falla utanför artikel 6. Andra klagande riskerade emellertid strängare straff, inklusive frihetsberövande påföljder, och för dem blev artikel 6 tillämplig.
    Motsvarande principer tillämpades av Europadomstolen i fallet Campbell och Fell i fråga om disciplinära påföljder för intagna i fångvårdsanstalter. De brott som var i fråga var av allvarligt slag: angrepp mot fångvaktare och myteri. Den tillämpliga påföljden omfattade förverkande av möjligheten till frigivning i förtid och innebar i realiteten en förlängning av frihetsberövandet. Europadomstolen fann därför artikel 6 tillämplig.
    Fallet Weber gällde en förundersökning rörande ärekränkning där målsäganden hade brutit mot sin skyldighet att respektera förundersökningssekretessen och straffats härför. Frågan var om denna bestraffning var av disciplinär natur och föll utanför artikel 6. Europadomstolen ansåg artikel 6 tillämplig och hänvisade särskilt till att brottet till sin typ inte var av disciplinär art. Domstolen framhöll att disciplinära sanktioner i allmänhet syftar till att garantera att medlemmar av särskilda grupper respekterar de regler som gäller just för dem. Domare, advokater och andra befattningshavare inom rättskipningen kan sålunda vara underkastade särskilda disciplinära regler, men de enskilda parterna är inte på samma sätt underkastade rättsväsendets disciplin. Vidare konstaterade Europadomstolen att påföljden var ett bötesstraff som under vissa omständigheter kunde omvandlas till fängelse. Det var därför fråga om anklagelse för brott på vilken artikel 6 var tillämplig.
    I andra fall har frågan varit om en gräns kunde dras mellan brott, på vilka artikel 6 var tillämplig, och mera bagatellartade förseelser, för vilka garantierna i artikel 6 inte skulle gälla. Denna fråga blev av särskild vikt i fallet Öztürk, som visserligen gällde artikel 6 punkt 3 e) men där Europadomstolens avgörande också inverkar på tolkningen av artikel 6 punkt 1. Målet gällde en trafikförseelse som enligt tysk rätt inte betraktades som ett brott utan som en ordningsförseelse. Domstolen fann trots detta att det var fråga om en gärning som belagts med påföljd avsedd att vara både avskräckande och bestraffande och att detta gjorde gärningen till ett brott enligt artikel 6.
    Samma ståndpunkt har Europadomstolen senare intagit i fallet Lutz med avseende på en trafikförseelse och i fallet Belilos med avseende på brott mot ett kommunalt polisreglemente.
    När det enligt nationell rätt finns möjlighet till överklagande (appell- eller kassationsförfarande), anses förfarandet i den högre instansen i

allmänhet som en del av det förfarande varigenom anklagelsen för brott prövas. De grundläggande garantierna i artikel 6 gäller därför i sådana fall även överinstansprövningen. Detta klargjordes först av Europadomstolen i fallet Delcourt och har senare bekräftats i bl. a. fallet Ekbatani. Domstolen har funnit artikel 6 tillämplig även på det brittiska förfarande varigenom en ansökan om prövningstillstånd (”leave to appeal”) prövas (fallet Monnell och Morris).
    Det finns emellertid vissa förfaranden i brottmål som inte kan anses gälla prövning av anklagelser för brott och på vilka artikel 6 därför inte är tillämplig. Dit hör bl. a. förfarandet för prövning av en häktad persons ansökan om frigivning (fallen Neumeister, Matznetter).
    Andra fall av betydelse i detta sammanhang är följande:

 

a) Fallet Deweer. Målet gällde en affärsidkare vars prissättning påstods ha stått i strid med gällande föreskrifter. Åklagare beslöt därför om stängning av butiken intill dess visst belopp betalats eller dom hade meddelats. För att undgå stängning tvingades affärsidkaren betala beloppet. Europadomstolen ansåg en anklagelse för brott ha förelegat, varför artikel 6 var tillämplig. b) Fallet Adolf. En polisutredning med anledning av anmälan om brott slutade med att ärendet avskrevs eftersom brottet var bagatellartat. Det ansågs ändå ha förelegat en anklagelse för brott, och artikel 6 var därför tillämplig på förfarandet. c) Fallet Agosi. Frågan var om förfarandet rörande förverkande av olovligt importerade guldmynt (”Kruegerrands”) gällde en anklagelse för brott. Så ansågs inte vara fallet. Europadomstolen framhöll att inte klagandebolaget utan två fysiska personer hade åtalats för smuggling av mynten och att det förhållandet att deras handlande också föranlett åtgärder som drabbat klagandebolagets egendom inte kunde anses medföra att en anklagelse för brott hade riktats mot detta bolag.

 

Det är i och för sig möjligt att ett visst förfarande kan anses gälla både fastställandet av en persons civila rättigheter och prövning av en anklagelse för brott enligt artikel 6 punkt 1. I de fall då Europadomstolen funnit civila rättigheter vara berörda och artikel 6 punkt 1 på denna grund vara tillämplig, har dock domstolen regelmässigt ansett sig böra avstå från att ta ställning till om det dessutom förelåg en anklagelse för brott (fallen König, Le Compte, Van Leuven och De Meyere, Albert och Le Compte).

 

4. Tillträde till domstol
Genom artikel 6 punkt 1 garanteras en rättvis och offentlig rättegång (”a fair and public hearing”). Detta innebär inte bara att en rättegång, när den äger rum, skall vara rättvis och offentlig, utan det måste också krävas att den som vill få sina civila rättigheter prövade skall för detta ändamål få tillträde till en domstol (”access to court”). Detta klargjordes först i fallet Golder, där Europadomstolen uttalade:

 

”Principen att ett civilt anspråk måste kunna hänskjutas till en domare hör till de allmänt ’erkända’ grundläggande rättsprinciperna; detsamma gäller den folkrättsliga

principen som förbjuder déni de justice. Artikel 6 punkt 1 måste läsas i ljuset av dessa principer. Om artikel 6 punkt 1 skulle förstås så att den enbart gällde handläggningen av en talan som redan har anhängiggjorts inför en domstol, skulle en konventionsstat, utan att bryta mot texten, kunna avskaffa sina domstolar eller utesluta deras behörighet att handlägga vissa typer av civilmål och i stället anförtro denna behörighet åt organ som var beroende av regeringen. Sådana åtgärder, som inte kan vidtas utan risk för godtycklig maktutövning, skulle få allvarliga följder som är oförenliga med nyssnämnda principer och som domstolen inte kan bortse från. ... Det skulle enligt domstolens mening vara otänkbart att artikel 6 punkt 1 skulle i detalj beskriva de procedurella garantier som parterna skall åtnjuta i ett anhängigt mål utan att först skydda vad som ensamt gör det faktiskt möjligt att dra fördel av sådana garantier, nämligen tillträde till domstol. Kravet på att domstolsförfarandet skall vara rättvist, offentligt och bedrivas skyndsamt är inte av något värde om inget domstolsförfarande kommer till stånd. Av alla de föregående övervägandena tillsammantagna följer att rätt till tillträde till domstol utgör ett element som ingår i den av artikel 6 punkt 1 garanterade rättigheten. Detta är inte en extensiv tolkning som ålägger konventionsstaterna nya förpliktelser: den grundar sig på själva ordalydelsen i artikel 6 punkt 1 första meningen läst i sitt sammanhang och med beaktande av det ändamål och det syfte som utmärker konventionen, ett rättsskapande fördrag ..., samt av allmänna rättsprinciper.”

I Europadomstolens praxis rörande rätten till tillträde till domstol kan urskiljas dels avgöranden som gäller avsaknaden av en laglig rätt till domstolsprövning, dels avgöranden om omständigheter som inneburit praktiska hinder för domstolsprövning.
    Rättsliga hinder för domstolsprövning har aktualiserats i följande fall:

 

a) Fallet Winterwerp. Ett beslut om tvångsintagning på mentalsjukhus medförde enligt då gällande nederländsk rätt att klaganden förlorade sin behörighet att förfoga över sin egendom. Med hänsyn härtill angick beslutet fastställande av klagandens civila rättigheter, och han hade därför rätt till tillträde till domstol. Europadomstolen framhöll att sinnessjukdom visserligen kunde vara ett legitimt skäl för att begränsa rätten att föra talan vid domstol men att den inte fick totalt utesluta den genom artikel 6 punkt 1 garanterade rätten.
b) Fallen Sporrong och Lönnroth, Pudas, Bodén, Tre Traktörer Aktiebolag, Allan Jacobsson, Håkansson och Sturesson, Mats Jacobsson och Skärby. Samtliga dessa mål gällde svenska förvaltningsmyndigheters beslut som ansågs beröra civila rättigheter men som enligt svensk rätt inte kunde överklagas till domstol. Europadomstolen fann brott föreligga mot artikel 6 punkt 1.
c) Fallet Ashingdane. Målet gällde en patient på mentalsjukhus som önskade vid domstol föra talan mot hälsovårdsmyndigheterna men vars talan avvisades med stöd av en särskild regel om immunitet mot sådana anspråk av mentalpatienter. Europadomstolen uttalade att rätten till tillträde till domstol inte är absolut och att inskränkningar i rätten kan föreligga. Emellertid får inskränkningarna inte vara så vittgående att de berör rättighetens kärna (”the very essence of the right”). Vidare är en inskränkning inte förenlig med artikel 6 punkt 1 om den inte tjänar ett legitimt syfte och om det inte finns en rimlig proportionalitet mellan medel och syfte. I förevarande fall var myndigheternas ansvar begränsat till handlingar som var oaktsamma eller utförda i ond tro, vilket inte

skadade rättighetens kärna eller stred mot proportionalitetsprincipen. Något brott mot artikel 6 punkt 1 förelåg därför inte.
d) Fallet James m. fl. I detta mål, som gällde nyttjanderättshavares rätt att inlösa fastigheter, var klagomålet främst riktat mot lagstiftningens innehåll. Artikel 6 punkt 1 ansågs inte ge en rätt till domstolsprövning av lagen som sådan utan endast av dess tillämpning. I den mån det var fråga om tillämpning av lagen fanns en rätt till domstolsprövning, och detta ansågs tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 6 punkt 1.
e) Fallet Lithgow m. fl. Enligt brittisk lag förelåg begränsningar av rätten till domstolsprövning med avseende på ersättning för nationaliserad egendom. Begränsningarna gällde individuella borgenärer, medan kraven kunde framställas av en gemensamt utsedd representant för samtliga aktieägare. Begränsningarna hade ett legitimt syfte i det att de var avsedda att hindra ett alltför stort antal processer av individuella aktieägare. Inte heller kunde man anse att det var en brist på proportion mellan medel och syfte. Något brott mot artikel 6 punkt 1 förelåg inte.
f) Fallen O, W, B och R mot Storbritannien. I målen aktualiserades avsaknaden av en rätt till domstolsprövning med avseende på föräldrars rätt till umgänge med barn som var tvångsomhändertagna. Möjlighet förelåg att hos domstol begära upphävande av själva omhändertagandet, men detta rättsmedel var inte tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 6 punkt 1, eftersom det inte direkt avsåg umgängesrätten utan hade ett vidare syfte. Det var också möjligt att angripa de sociala myndigheternas beslut om umgänget genom att begära s. k. judicial review hos domstol, men denna prövning ansågs alltför begränsad till sitt omfång för att uppfylla kraven i artikel 6 punkt 1. Europadomstolen fann därför ett brott föreligga mot denna bestämmelse.
g) Fallet Eriksson. Sedan beslut om tvångsomhändertagande av barn hade hävts, hade ett flyttningsförbud avseende barnet utfärdats, och under den tid detta förbud var i kraft tillämpades inskränkningar i moderns umgänge med barnet. Det fanns ingen rätt att överklaga beslutet rörande umgängesrätten, och det ansågs inte tillräckligt att det fanns en rätt att överklaga flyttningsförbudet.
h) Fallet Obermeier. I ett förfarande inför de österrikiska arbetsdomstolarna ansåg sig dessa bundna av administrativ myndighets beslut att godkänna att klaganden avskedats från anställning. Möjlighet saknades därför för klaganden att få lagligheten av avskedandet prövat av domstol, vilket innebar en kränkning av artikel 6 punkt 1.

 

Frågor om praktiska hinder för domstolsprövning har varit föremål för bedömning i följande fall:

 

a) Fallet Golder. Klaganden, som var intagen i fängelse, förvägrades rätten att konsultera en advokat om möjligheterna att föra en civilrättslig talan vid domstol mot en fångvaktare. Europadomstolen fann att han härigenom hade reellt förvägrats tillträde till domstol i strid med artikel 6 punkt 1. Samma bedömning gjordes av liknande frågor i fallen Silver m. fl. och Campbell och Fell. I det senare fallet fann Europadomstolen dessutom att en fånge förvägrats rätten till tillträde till domstol genom att

han inte fick föra samtal med sina advokater annat än om samtalen avlyssnades av fångvaktare. b) Fallet Airey. Klaganden var en kvinna som önskade laglig separation från sin man men som varken hade råd att själv bekosta en rättegång eller kunde erhålla rättshjälp för detta ändamål. Med hänsyn till karaktären av den fråga som klaganden ville bringa inför domstol fann Europadomstolen att hon genom att inte erhålla rättshjälp hade förvägrats tillträde till domstol i strid med artikel 6 punkt 1.
c) Fallet Gillow. Advokattvång vid överklagande till högre domstol ansågs inte innebära att klaganden vägrats tillträde till domstol.

 

I fallet Deweer hade klaganden ställts inför valet att betala en summa pengar som ”förlikning” eller att få sin butik stängd i avbidan på domstols avgörande av om han tillämpat en lagstridig prissättning. Han hade valt det första alternativet, och någon domstolsprövning kom därför inte till stånd. Frågan uppkom då huruvida han kunde anses ha avstått från domstolsprövning. Europadomstolen fann inte att det förelåg ett frivilligt avstående. Domstolen påpekade att det ofta förekom i konventionsstaternas rättssystem att en part avstod från sin rätt till domstolsprövning både i tvistemål, särskilt i form av skiljeklausuler, och i brottmål, bl. a. i form av godkännande av strafförelägganden i bötesmål. Sådana avståenden kunde inte anses strida mot konventionen. I förevarande fall berodde emellertid klagandens betalning av förlikningsbeloppet på hotet om butikens stängning, och hans avstående från domstolsprövning hade därför skett under tvång. Han hade således enligt Europadomstolens mening inte åtnjutit den rätt till tillträde till domstol som bort tillkomma honom enligt artikel 6 punkt 1.
    En speciell fråga förelåg till bedömning i fallet Klass, som gällde hemlig telefonavlyssning. Europadomstolen förklarade där att rätten enligt artikel 6 punkt 1 till domstolsprövning inte kunde föreligga så länge den avlyssnade var okunnig om den övervakning för vilken han var utsatt. För det fall att han blev informerad härom förelåg däremot enligt tysk rätt rättsmedel som uppfyllde kraven i artikel 6 punkt 1.

 

5. Rättvis rättegång
En grundläggande garanti enligt artikel 6 punkt 1 gäller rätten till en rättvis rättegång (”fair hearing”). Detta är ett mycket allmänt begrepp. Det kan innefatta många olika element, vilka håller på att närmare utvecklas i Europadomstolens praxis. Det bör framhållas att, såvitt gäller brottmål, de mera detaljerade bestämmelserna i artikel 6 punkt 3 utgör speciella garantier som i princip innefattas i den allmänna garantin i artikel 6 punkt 1. Praxis rörande artikel 6 punkt 3 är därför av intresse även för tillämpningen av artikel 6 punkt 1. I viss mån gäller detsamma bestämmelsen i artikel 6 punkt 2.
    Följande avgöranden är av särskilt intresse när det gäller tolkningen av begreppet ”rättvis rättegång”:

 

a) Fallet Neumeister. Europadomstolen framhöll att parternas likvärdiga processuella rättigheter i rättegången (”equality of arms”) är ett element i begreppet rättvis rättegång.

b) Fallet Delcourt. Europadomstolen framhöll att garantin i artikel 6 punkt 1 gäller också i förfarandet inför en kassationsdomstol, men det sätt på vilket denna bestämmelse skall tillämpas beror på den speciella karaktären av kassationsförfarandet. I förevarande fall var fråga om att en representant för Procureur général vid kassationsdomstolen, efter att ha framfört sin mening om målet vid den offentliga förhandlingen, deltog i domstolens interna överläggningar till dom. Europadomstolen uttalade emellertid att Procureur général inte skulle ses som den enskilde partens motpart utan som domstolens medhjälpare och godtog därför proceduren som förenlig med artikel 6 punkt 1.
c) Fallet Colozza. Klaganden dömdes i sin frånvaro till ett fängelsestraff. Han hade ingen kännedom om rättegången mot honom, och han hade ingen möjlighet att senare få en omprövning av domen. Europadomstolen fann ett brott mot artikel 6 punkt 1 föreligga.
d) Fallet Bönisch. Den expert, på vars uttalanden åklagaren i målet byggde sin talan, hade en starkare processuell ställning enligt österrikisk lag än den expert som klaganden ville åberopa till sin favör. Denna brist på balans till den tilltalades nackdel fann Europadomstolen strida mot artikel 6 punkt 1.
e) Fallet Feldbrugge. Målet gällde överklagande av beslut om sjukförsäkringsförmåner. Ordföranden för besvärsnämnden hade inte hört klaganden personligen och inte heller uppmanat henne att inge en skriftlig inlaga. Han hade inte heller berett henne eller hennes ombud tillfälle att ta del av och bemöta den utredning som fanns i akten i målet. Möjligheterna till ett vidare överklagande av ordförandens beslut var så begränsade att de inte gav klaganden en möjlighet till rättelse av de brister som förekommit i handläggningen. Europadomstolen konstaterade ett brott mot artikel 6 punkt 1.
f) Fallet Gillow. Klagandena ansåg att den nationella domstolen borde ha uppskjutit handläggningen av åtalet mot den ene klaganden i avbidan på avgörandet av ett därmed sammanhängande civilmål. Europadomstolen fann på denna punkt inget brott mot artikel 6 punkt 1 eftersom det i princip måste ankomma på den nationella domstolen att bedöma om ett sådant uppskov var påkallat. Klagandena ansåg det vidare otillfredsställande att den av dem som varit åtalad inte hade fått tillfälle att kontrollera utskriften av förfarandet i första instans genom att lyssna till den bandinspelning som utförts. Inte heller på denna punkt fann Europadomstolen något brott mot artikel 6.
g) Fallet Unterpertinger. Klaganden hade dömts för misshandel av sin f. d. hustru och sin styvdotter till fängelse på grundval av de uppgifter som de två målsägandena hade lämnat till polisen. Målsägandena hade vägrat att uttala sig under rättegången, och klaganden hade därför förhindrats att hålla motförhör med dem. Europadomstolen konstaterade att målsägandenas utsagor var den huvudsakliga bevisningen mot klaganden och att han därför hade dömts på grund av bevisning i fråga om vilken hans rätt att försvara sig varit i väsentlig mån begränsad. En kränkning av artikel 6 punkt 1 förelåg därför.
h) Fallet Monnell och Morris. Klagandena hade i första instans dömts till frihetsstraff. De begärde prövningstillstånd (”leave to appeal”) för att få

domarna överprövade i högre instans. Den högre domstolen avslog, utan muntlig förhandling, deras begäran om prövningstillstånd och förordnade samtidigt att ett visst antal dagar inte skulle få räknas som del av straffverkställigheten. Deras verkliga strafftid förlängdes alltså till följd härav. Vid bedömande av om garantierna i konventionen hade iakttagits fann Europadomstolen att hänsyn måste tas till förfarandet i dess helhet. Någon anmärkning mot förfarandet i första instans förelåg inte, och i den del av förfarandet som avsåg frågan om prövningstillstånd var frågan endast om det förelåg rimliga skäl för att domstolen skulle ta upp målet till omprövning. Vid bedömning av denna begränsade fråga var det enligt Europadomstolens mening inte nödvändigt för domstolen att låta klagandena framträda personligen och att lyssna till deras muntliga argument. Något brott mot artikel 6 punkt 1 förelåg således inte.
i) Fallet H mot Belgien. I förfarandet, som gällde frågan om klaganden skulle beviljas återinträde i advokatsamfundet, var procedurgarantierna enligt Europadomstolens mening i ett par hänseenden alltför begränsade. Det var mycket svårt för klaganden att föra bevisning om att det förelåg sådana ”exceptionella skäl” som kunde berättiga honom till återinträde, eftersom varken gällande föreskrifter eller tidigare praxis gav någon anvisning om vad som skulle förstås med ”exceptionella skäl”. Klaganden kunde också befara en viss godtycklighet i förfarandet, särskilt som det inte fanns någon bestämmelse som gav honom rätt att framföra jävsinvändning och det hos advokatsammanslutningen inte fanns några interna procedurregler. Dessa oklarheter gjorde det enligt Europadomstolen nödvändigt att grunderna för beslutet angavs tydligt. Emellertid hade endast angetts att det inte förelåg några ”exceptionella skäl” utan att det förklarats varför de omständigheter som klaganden åberopat inte kunde anses exceptionella.
j) Fallet Olsson. I målet, som gällde tvångsomhändertagande av barn, klagades över det sätt på vilket en sakkunnig blivit hörd under rättegång i målet. De av klagandena åberopade omständigheterna, nämligen att den sakkunnige varit närvarande i rättssalen redan före förhöret, att hon inte erinrats om sin skyldighet att tala sanning, att domstolen inte insisterat på att hon skulle besvara vissa frågor, var inte tillräckliga för att anse förfarandet konventionsstridigt. Europadomstolen tillade att klagandena under hela rättegången biståtts av jurist och haft möjlighet att framföra alla de synpunkter de ansåg väsentliga. Visserligen hade kammarrätten vägrat att hålla nytt förhör med en sakkunnig, men denna hade hörts i lägre instans. Det fanns därför enligt Europadomstolen ingen grund för att anse förfarandet stå i strid med artikel 6 punkt 1.
k) Fallet Schenk. I ett brottmål rörande åtal för förberedelse till mord åberopades som bevis en olovligt gjord inspelning av ett telefonsamtal. Inspelningen låg till grund för fällande dom men var inte den enda bevisningen. Europadomstolen fäste vikt vid att domen grundats på en samlad bedömning av olika beviselement och fann förfarandet förenligt med artikel 6 punkt 1. l) Fallet Barberà, Messegué och Jabardo. Målet gällde rättegången mot tre klagande som åtalats för mord av terroristiskt slag. Europadomstolen fann att rättegången varit bristfällig i flera hänseenden. Klagandena

hade transporterats från Barcelona till Madrid under natten före rättegången och hade, när rättegången hölls, befunnit sig i ett tillstånd av fysisk och psykisk utmattning. Omedelbart före rättegången gjordes ändringar i domstolens sammansättning utan att klagandena eller deras advokater underrättades härom. Själva rättegången varade endast kort tid, och Europadomstolen konstaterade att viktiga bevis inte hade förebringats och diskuterats vid rättegången i klagandenas närvaro. Ett brott mot artikel 6 punkt 1 förelåg därför.
m) Fallet Colak. I målet påstods att en domstols ordförande inför en rättegång i brottmål hade under hand lämnat försvararen vissa indikationer om hur domstolen skulle komma att bedöma brottsrubriceringen och att försvaret för den tilltalade hade lagts upp med ledning av dessa uppgifter. I verkligheten hade emellertid domstolen dömt för ett allvarligare brott än den tilltalade haft anledning räkna med. Europadomstolen fann att de uttalanden som kunde ha gjorts under hand av domstolens ordförande i vart fall inte hade varit sådana att den tilltalade kunnat utgå från att han inte skulle komma att dömas för det allvarligare brott som behandlats vid rättegången.
n) Fallet Bricmont. I en brottmålsrättegång var målsäganden en prins tillhörande det belgiska kungahuset, och hans anklagelser var av stor betydelse för den fällande domen i målet. För hans hörande hade gällt särskilda regler tillämpliga på kungliga personer, men Europadomstolen fann inte att detta förhållande var konventionsstridigt. Däremot ansåg Europadomstolen det strida mot artikel 6 punkt 1 att ingen konfrontation anordnats mellan prinsen och den huvudanklagade, som på grund härav inte fått tillfälle att ställa frågor till prinsen. I målet aktualiserades också frågan om vissa personer borde ha hörts som vittnen. Europadomstolen fann att det normalt måste ankomma på de nationella domstolarna att bedöma om en viss person skall höras som vittne och att det endast är i exceptionella situationer som Europadomstolen kan komma till slutsatsen att underlåtenhet att höra en viss person stred mot artikel 6. Några sådana exceptionella omständigheter hade inte visats föreligga i detta fall.
o) Fallet H mot Frankrike. I målet, som gällde skada till följd av påstådd felaktig läkarbehandling, hade den franska domstolen underlåtit att inhämta ett sakkunnigutlåtande. Europadomstolen fann detta inte utgöra ett brott mot artikel 6, eftersom den franska domstolen rimligen hade kunnat anse att det föreliggande materialet var tillräckligt som underlag för en dom.
p) Fallet Kostovski. Klaganden hade dömts till straff på grund av uttalanden av två anonyma personer, som inte hördes på nytt under rättegången. Europadomstolen uttalade följande:

 

”I princip måste all bevisning framläggas i den tilltalades närvaro vid en offentlig session i syfte att göra det möjligt att framlägga motargument. ... Detta betyder dock inte att vittnesutsagor för att kunna användas som bevisning alltid måste göras vid en offentlig session i domstolen: att som bevisning använda sådana utsagor som gjorts under förfarandet före rättegången är inte i och för sig oförenligt med punkterna 3 d) och 1 i artikel 6, under förutsättning att försvarets rättigheter har respekterats.

Dessa rättigheter kräver som regel att en tilltalad skall ges ett tillräckligt och passande tillfälle att motsäga och utfråga den som vittnat emot honom, antingen vid den tidpunkt då vittnet gjorde sitt uttalande eller på ett senare stadium i förfarandet ...”

 

Med ledning av detta allmänna resonemang fann Europadomstolen att försvarets rättigheter i förevarande fall inte hade respekterats, och det förelåg därför ett brott mot punkt 3 d) i förening med punkt 1 av artikel 6.
q) Fallet Brocizek. Klaganden hade dömts till straff i sin frånvaro. Delgivning av stämning och kallelse till rättegången hade inte skett på sådant sätt att det var klart att klaganden varit medveten om rättegången emot honom. Ett brott ansågs föreligga mot artikel 6 punkt 1.
r) Fallet Kamasinski. Klaganden ansåg att brottmålsrättegången emot honom varit bristfällig på en rad punkter, särskilt i fråga om juridiskt bistånd, tolkning, översättning, möjligheter att ta del av akten i målet samt vissa vittnens utevaro. Europadomstolen fann inte något brott mot artikel 6 föreligga i dessa hänseenden. Däremot förelåg det i överinstansförfarandet en brist såtillvida som den högre domstolen inhämtat viss kompletterande utredning utan att delge den med den tilltalade eller hans försvarare. Detta överensstämde enligt Europadomstolens mening inte med artikel 6 punkt 1.
s) Fallet Windisch. Klaganden hade dömts för brott på grundval av uppgifter som lämnats till polisen av två oidentifierade personer. De polismän som hade mottagit uppgifterna hördes som vittnen inför domstolen, och försvaret hade möjlighet att ställa frågor till dem. Detta kunde dock enligt Europadomstolens mening inte anses likvärdigt med förhör med uppgiftslämnarna själva, och eftersom dessa var anonyma hade försvaret ingen möjlighet att värdera deras tillförlitlighet eller att ifrågasätta deras trovärdighet. Det förelåg därför sådana begränsningar i rätten till försvar, att punkt 3 d) i förening med punkt 1 av artikel 6 blivit kränkt.
t) Fallet Delta. Klaganden hade dömts för brott på grundval av uppgifter som lämnats till polisen av två personer. Dessa hade inte hörts inför domstolen, och klaganden och hans försvarare hade inte haft möjlighet att ställa frågor till dem. De kunde därför inte värdera uppgiftslämnarnas tillförlitlighet eller ifrågasätta deras trovärdighet. Europadomstolen ansåg att brott förelåg mot punkt 3 d) i förening med punkt 1 av artikel 6.

 

6. Offentlig rättegång
Föreskriften om att det skall hållas en offentlig rättegång (”a public hearing”) innefattar ett dubbelt krav: för det första skall parterna få framträda direkt inför domstolen för att muntligt framlägga sin sak och för det andra skall denna sammankomst vara offentlig, dvs. tillgänglig för allmänheten.
    Kravet på en muntlig förhandling är emellertid inte absolut såvitt gäller överinstanserna. Fallet Axen gällde frågan om det varit förenligt med artikel 6 punkt 1 att den tyska förbundsdomstolen (Bundesgerichtshof) hade ogillat klagandens överklagande i ett civilmål utan att hålla en muntlig förhandling. Europadomstolen konstaterade att muntliga för-

handlingar i målet tidigare hållits i två instanser och att förbundsdomstolens prövning var begränsad till rättsfrågor. Något brott mot artikel 6 förelåg under sådana förhållanden inte. Samma ståndpunkt togs i fallet Sutter, som gällde förfarandet efter överklagande till den schweiziska militära kassationsdomstolen. Europadomstolen framhöll särskilt att denna domstol inte dömde i sak vare sig i fråga om klagandens skuld eller beträffande den påföljd som skulle ådömas honom. Kassationsdomstolens prövning var begränsad till att avgöra om rättstillämpningen i målet varit riktig. Inte heller i fallet Monnell och Morris, som gällde en fråga om prövningstillstånd vid en brittisk appellinstans, ansågs en muntlig förhandling påkallad av artikel 6.
    I fallet Ekbatani uppkom frågan om en svensk hovrätts vägran att hålla huvudförhandling i ett bötesmål var förenlig med konventionen. Klaganden hade dömts av en tingsrätt för hot mot tjänsteman, men det förelåg motstridiga uppgifter mellan honom och målsäganden om de faktiska omständigheterna. Europadomstolen påpekade att målet skilde sig från fallen Sutter samt Monnell och Morris såtillvida som hovrätten hade att ompröva målet i dess helhet (”the facts and the law”). Frågan om den tilltalades skuld var i själva verket huvudfrågan i målet, och den kunde enligt Europadomstolens mening inte bedömas på ett korrekt sätt utan att hovrätten på nytt hörde klaganden och målsäganden. Genom att inte hålla en huvudförhandling hade hovrätten därför åsidosatt garantierna i artikel 6 punkt 1.
    I fallet Weber, där klaganden dömts för att ha brutit mot skyldighet att iaktta sekretess med avseende på förundersökning, meddelades domen utan någon muntlig förhandling. Även hans överklagande ogillades utan att någon muntlig förhandling hållits. Ett brott mot artikel 6 punkt 1 befanns föreligga.
    Ingenting hindrar emellertid att part avstår från sin rätt till muntlig förhandling och nöjer sig med skriftlig handläggning. Ett sådant avstående måste dock ske på ett otvetydigt sätt (fallen Colozza, Le Compte, Van Leuven och De Meyere, Albert och Le Compte, H mot Belgien). En speciell situation föreligger när, som ibland är fallet enligt svensk rätt, det finns möjlighet för part att begära muntlig förhandling och där domstol i avsaknad av en sådan begäran avgör målet på handlingarna. Denna situation förelåg i fallet Håkansson och Sturesson, där hovrätt hade underlåtit att hålla huvudförhandling i mål om överklagande av exekutiv auktion. Europadomstolen framhöll att, eftersom överklagandet huvudsakligen gällde lagligheten av auktionen och eftersom sådana frågor i Sverige vanligen avgörs utan huvudförhandling, klagandena kunde väntas ha begärt en sådan förhandling om de ansett det viktigt att en sådan kom till stånd. Genom att underlåta att framställa en begäran härom fick de därför anses ha på ett otvetydligt sätt avstått från sin rätt till muntlig förhandling.
    En muntlig förhandling skall enligt artikel 6 punkt 1 vara offentlig utom i de fall som i allmänna ordalag definieras i denna bestämmelse. I fallet Engel m. fl. hade disciplinära militärmål handlagts med uteslutande av offentlighet, vilket Europadomstolen fann stå i strid med artikel 6 punkt 1. I fallen Le Compte, Van Leuven och De Meyere samt Albert och Le

Compte hade förhandlingar om suspension av rätten att utöva läkaryrket hållits bakom stängda dörrar utan att det framgick att något av undantagen i artikel 6 punkt 1 var tillämpligt. Inte heller i fallet H mot Belgien, som gällde ett förfarande om återinträde i advokatsamfund, hade det visats föreligga en godtagbar grund för att utesluta offentlighet.

 

7. Inom skälig tid
Kravet på att rättegång skall äga rum inom skälig tid (”within a reasonable time”) gäller både förfaranden om fastställande av civila rättigheter och sådana som gäller prövning av anklagelse för brott. Ett mycket stort antal mål inför Europadomstolen har gällt tillämpningen av denna bestämmelse. I domstolens avgöranden har vissa allmänna principer utkristalliserats. Dessa kan sammanfattas på följande sätt.
    Vid bedömningen av om ett mål avgjorts inom skälig tid är det först av vikt att ta ställning till vilken tidsperiod som skall beaktas. Såvitt gäller fastställandet av civila rättigheter börjar den relevanta tidsperioden i allmänhet löpa vid den tidpunkt då målet anhängiggörs vid domstol. Ibland kan dock en tidigare tidpunkt vara avgörande. Så är fallet om den part som vill ha en tvist avgjord först måste gå igenom ett förfarande vid förvaltningsmyndighet. I sådana fall skall också den tid som åtgår för detta inledande förfarande tas med i beräkningen (fallen König, Erkner och Hofauer). Slutpunkten för den relevanta perioden är den tidpunkt då slutlig dom meddelas (eller delges med parten). Således skall även förfarandet i högre instans inbegripas (fallet König). Meddelas mellandom, skall även det fortsatta förfarandet fram till slutlig dom medräknas (fallet Guincho). Ibland kan det vara motiverat att också inbegripa verkställighetsförfarandet (fallet Martins Moreira).
    Frågan har uppkommit om förfarandet inför en författningsdomstol skall anses gälla fastställandet av civila rättigheter och därför inräknas i den relevanta tidsperioden. I fallet Buchholz ansåg Europadomstolen att förfarandet inför den tyska författningsdomstolen föll utanför denna period. I senare avgöranden har emellertid Europadomstolen ansett sig böra beakta författningsprövning inför den tyska (fallet Deumeland) och den österrikiska författningsdomstolen (fallet Poiss). I fallet Bock har Europadomstolen uttalat att det beror på omständigheterna i varje fall om förfarandet inför en författningsdomstol skall anses av betydelse.
    I brottmål inleds den relevanta tidsperioden när en person erhåller en officiell underrättelse om att han är misstänkt för brott. Detta är, som Europadomstolen också har uttalat, den tidpunkt då hans situation väsentligt påverkas (fallet Eckle). Underrättelsen kan konkret manifestera sig i att personen i fråga anhålls eller häktas eller att förundersökning inleds emot honom (fallet Neumeister). I stället för en officiell underrättelse kan det ibland vara fråga om andra åtgärder som markerar att det föreligger en misstanke om brott och som på liknande sätt påverkar den misstänktes situation (fallet Foti m. fl.).
    Liksom i civilmål löper i brottmål den relevanta tiden fram till dess det föreligger en slutlig dom, i förekommande fall i högre instans (fallen Wemhoff, Neumeister). I ett avgörande har Europadomstolen också inbe-

gripit tiden fram till ett senare beslut att kumulera flera föreliggande domar och bestämma en gemensam straffpåföljd (fallet Eckle).
    Bedömningen av om tidsperioden i fråga varit skälig eller oskälig sker med ledning av ett antal kriterier. I fråga om civila tvister skall särskilt beaktas hur komplicerat målet varit, hur parterna uppträtt under förfarandet och hur domstolar och myndigheter handlagt målet (fallet König). Om det kan påvisas påtagliga dröjsmål i domstolarnas handläggning medför detta ofta att tvisten anses inte ha avgjorts inom skälig tid, men om målet varit mycket komplicerat eller om parterna vidtagit åtgärder som fördröjt handläggningen, är detta omständigheter som kan föranleda en annan slutsats. Enligt många rättssystem har parterna i civilmål ett särskilt ansvar för målets handläggning, men enligt konventionen befriar detta ändå inte domstolarna från skyldigheten att tillse att målet handläggs med rimlig skyndsamhet (fallet Buchholz).
    Ett ytterligare element som kan påverka bedömningen är om tvisten varit av sådant slag att det motiverat en särskilt skyndsam handläggning (fallen König, Zimmermann och Steiner, H mot Storbritannien, Bock). I fallet H mot Storbritannien gällde tvistefrågan klagandens rätt till umgänge med sitt barn, och avgörandet var inte bara av betydelse för de framtida relationerna med barnet utan förfarandet kunde också, om det drog ut på tiden, få den oåterkalleliga konsekvensen att det inte längre blev möjligt att åstadkomma en återförening mellan klaganden och barnet. I ett sådant fall var enligt Europadomstolens mening en exceptionell skyndsamhet påkallad. Även i fallet Bock, som gällde en skilsmässoprocess, hade klaganden särskilda anspråk på att målet skulle avgöras så snabbt som möjligt.
    I brottmål är de tillämpliga kriterierna likartade. Av vikt är sålunda hur komplicerat målet är, hur klaganden själv och hur domstolar och myndigheter betett sig under förfarandet (fallet König). Det bör därvid observeras att klaganden, som varit den tilltalade i processen, inte är skyldig att samarbeta med myndigheter och domstolar. Någon förebråelse kan inte riktas mot honom för att han begagnat de rättsmedel som i olika hänseenden stått till buds, men om förfarandet fördröjts genom handläggningen av den tilltalades överklaganden eller andra framställningar, är detta en objektiv omständighet för vilken vederbörande stat inte kan hållas ansvarig (fallet Eckle).
    Det kan förekomma fall då de inhemska organen redan har vidtagit åtgärder för att kompensera långsamheten i handläggningen, t. ex. genom att nedsätta straffet eller nedlägga åtalet. Om den favör som klaganden härigenom erhållit verkligen kan anses uppväga den olägenhet som åsamkats honom genom den långsamma handläggningen kan det tänkas att han inte längre bör betraktas som ett offer för en kränkning av konventionen (fallet Eckle).
    Allmänt gäller i både civilmål och brottmål att endast sådana dröjsmål som kan tillskrivas statens organ kan föranleda att ett konventionsbrott föreligger (fallet Buchholz).
    I åtskilliga fall har dröjsmål förklarats med att domstolarna eller en viss domstol haft en alltför omfattande arbetsbörda, vilket framtvingat en viss långsamhet i handläggningen. Europadomstolen har kommenterat

detta genom att framhålla att konventionsstaterna i princip är ansvariga för att de organiserar sitt rättsväsen så, att förpliktelserna enligt konventionen kan fullgöras. Domstolen har tillagt att en temporär eftersläpning eller målanhopning inte behöver medföra att staten bryter mot konventionen, under förutsättning att staten snabbt vidtar lämpliga åtgärder för att komma till rätta med problemen (fallet Buchholz). Under tiden kan det vara motiverat att vidta vissa åtgärder, t. ex. att ge prioritet åt mål som framstår som särskilt brådskande eller viktiga, men om problemen blir bestående och kommer att utgöra en strukturell del av rättsväsendet, kan sådana temporära åtgärder inte längre anses tillräckliga (fallet Zimmermann och Steiner).
    Av utrymmesskäl kan här inte redogöras för omständigheterna i de många fall rörande långvariga domstolsförfaranden som har varit föremål för Europadomstolens bedömning. En förteckning av målen skall dock lämnas i det följande med angivande av huruvida det förelegat en kränkning av artikel 6 punkt 1 eller inte.

 

Mål rörande civila rättigheter: fallen König (kränkning), Buchholz (ingen kränkning), Zimmermann och Steiner (kränkning), Pretto (ingen kränkning), Guincho (kränkning), Deumeland (kränkning), Erkner och Hofauer (kränkning), Poiss (kränkning), Lechner och Hess (kränkning), Capuano (kränkning), H mot Storbritannien (kränkning), Baraona (kränkning), Martins Moreira (kränkning), Bock (kränkning), Neves e Silva (kränkning), Eriksson (ingen kränkning), Unión Alimentaria Sanders (ingen kränkning), H mot Frankrike (kränkning), Obermeier (kränkning), Moreira de Azevedo (kränkning).

 

Mål rörande anklagelser för brott: fallen Wemhoff (ingen kränkning), Neumeister (ingen kränkning), Ringeisen (ingen kränkning), Eckle (kränkning), Foti m. fl. (kränkning), Corigliano (kränkning), Baggetta (kränkning), Milasi (kränkning), B mot Österrike (kränkning).

 

8. Oavhängig och opartisk domstol
Prövning av tvister om civila rättigheter och av anklagelser för brott skall enligt artikel 6 punkt 1 ske inför en oavhängig och opartisk domstol (”an independent and impartial tribunal”). Europadomstolen har uttalat att termen ”domstol” (”tribunal”) i detta sammanhang inte nödvändigtvis behöver tolkas som avseende en domstol av klassiskt slag, som utgör en del av ett lands domstolsorganisation (fallet Campbell och Fell). I ett senare fall har Europadomstolen ansett en viss myndighet vid tillämpningen av artikel 6 punkt 1 utgöra en ”domstol” enligt detta begrepps materiella innebörd. Som motivering härtill anförde Europadomstolen att myndigheten i fråga hade till uppgift att besluta i frågor inom sitt kompetensområde på grundval av rättsregler och efter ett förfarande som följde bestämda föreskrifter (fallet Sramek).
    I enlighet härmed har Europadomstolen som ”domstolar” godtagit en rad nämnder och kommissioner (fallen Ringeisen, Campbell och Fell, Sramek, Ettl m. fl., H mot Belgien, Belilos).

Större intresse knyter sig emellertid till kravet på att domstolen skall vara oavhängig och opartisk. Med ”oavhängig” förstås i detta sammanhang att domstolen skall vara oberoende av både den verkställande makten (regeringen, förvaltningsmyndigheterna) och parterna i målet (fallet Ringeisen). Kravet på ”opartiskhet” innefattar enligt Europadomstolens tolkning ett dubbelt krav: å ena sidan en subjektiv opartiskhet, innebärande att domaren rent faktiskt inte har en förutfattad mening eller en önskan att främja den ena partens intressen och å andra sidan en objektiv opartiskhet, innebärande garantier för att varje legitimt tvivel i detta hänseende kan uteslutas (fallet Piersack). Den personliga, subjektiva opartiskheten hos domaren måste presumeras föreligga, såvida det inte finns bevis om motsatsen (fallet Le Compte, Van Leuven och De Meyere). För att avgöra om den objektiva opartiskheten föreligger måste man ta ställning till om det på grund av domarens tidigare verksamhet eller särskilda relationer finns rimlig grund för en objektiv iakttagare att frukta en partisk hållning hos domaren.
    Frågor om domstols oavhängighet och opartiskhet har behandlats i följande mål:

 

a) Fallet Delcourt. Vid de interna överläggningarna till dom i den belgiska kassationsdomstolen var också en företrädare för den till domstolen knutne Procureur général närvarande. Denne tjänsteman var emellertid inte part i målet utan hade en självständig ställning med uppgift att opartiskt vägleda domstolen. Hans deltagande i överläggningarna ansågs därför inte kunna inverka på domstolens oavhängighet och opartiskhet.
b) Fallet Ringeisen. Den regionala kommissionen var oberoende av den verkställande makten och av parterna, dess medlemmar var utsedda för en tid av fem år, och det saknades grund att ifrågasätta medlemmarnas opartiskhet.
c) Fallet Le Compte, Van Leuven och De Meyere. Kassationsdomstolen, som överprövat besvärsnämndens beslut rörande suspension av rätten att utöva läkaryrket, var inte behörig att rätta till fel i fråga om bedömningen av de faktiska omständigheterna eller att pröva proportionaliteten hos den utdömda påföljden. Eftersom dess prövning var begränsad på detta sätt, var det nödvändigt att ta ställning till om både besvärsnämnden och kassationsdomstolen var oavhängiga och opartiska. Beträffande kassationsdomstolen förelåg inget problem i detta hänseende. Inte heller beträffande besvärsnämnden fanns något skäl att betvivla oavhängigheten och opartiskheten. Den var sammansatt av lika antal läkare och domare, och en av de senare fungerade som ordförande och hade utslagsröst vid lika röstetal. Deras mandatperiod var sex år. En liknande bedömning gjordes i fallet Albert och Le Compte.
d) Fallet Piersack. Den domare som dömt klaganden hade tidigare varit åklagare och i den egenskapen haft ett visst övergripande ansvar för åtalet i målet. Detta medförde enligt Europadomstolens mening att hans opartiskhet kunde ifrågasättas och det förelåg därför ett brott mot artikel 6 punkt 1.
e) Fallet Campbell och Fell. Frågan i målet var om en Board of Visitors, ett organ med särskild beslutanderätt inom det brittiska fängelsesyste-

met, var oavhängig och opartisk. Medlemmarna var utsedda av Home Secretary, men detta kunde enligt Europadomstolens mening inte innebära att de saknade oavhängighet. Deras mandattid var tre år, vilket var kort men motiverat av särskilda skäl. Formellt var de inte oavsättliga, men det var endast under de mest exceptionella omständigheter som det kunde komma i fråga att skilja dem från uppdraget. Medlemmarna hade täta kontakter med fängelsepersonalen och fångarna, men detta medförde inte att de saknade oavhängighet. Inte heller fanns något skäl att betvivla deras opartiskhet.
f) Fallet Sramek. I det beslutande regionala organet var en av medlemmarna, tillika referent, en tjänsteman hos delstatsregeringen och han stod där i ett hierarkiskt underordnat förhållande till den tjänsteman som företrädde delstatsregeringen inför det beslutande organet. Detta kunde skapa legitima tvivel om referentens opartiskhet, och det förelåg därför ett brott mot artikel 6 punkt 1.
g) Fallet De Cubber. En av domarna i den domstol som dömt klaganden till straff hade tidigare varit undersökningsdomare i samma mål. Detta medförde att domstolens opartiskhet kunde framstå som tvivelaktig, varför artikel 6 punkt 1 inte hade respekterats.
h) Fallet Ettl m. fl. Målet avsåg nämnder i jorddelningsärenden, bestående av dels domare dels tjänstemän från provinsregering eller vederbörande ministerium. De var utsedda för en tid av fem år och var praktiskt taget oavsättliga. Europadomstolen godtog nämnderna som oavhängiga och opartiska.
i) Fallet Belilos. I en polisnämnd med vissa dömande funktioner ingick en polistjänsteman som efter denna tjänstgöring sannolikt skulle återvända till normala polisiära uppgifter. Europadomstolen ansåg att vanliga människor skulle vara benägna att se honom som en polisiär befattningshavare underställd sina överordnade och lojal mot sina kolleger. En sådan situation kunde enligt Europadomstolens mening underminera det förtroende som domstolar i ett demokratiskt samhälle bör åtnjuta. En kränkning av artikel 6 punkt 1 förelåg därför.
j) Fallet Hauschildt. Ordföranden i den domstol som dömde klaganden till ett långt fängelsestraff hade tidigare vid ett stort antal tillfällen fattat beslut om att klaganden skulle kvarstanna i häkte, och han hade också i målet fattat en rad andra beslut om tvångsmedel och bevisupptagning under förundersökningen. Europadomstolen framhöll att det förhållandet att en domare i ett system som det danska före rättegången fattat beslut i målet, bl. a. om häktning, inte kunde i och för sig skapa berättigade tvivel om hans opartiskhet. Emellertid förelåg det i detta fall särskilda omständigheter som ledde till en annan bedömning. I flera av häktningsbesluten hade nämligen tillämpats en speciell häktningsgrund, vilken krävde att det förelåg en särskilt bestyrkt misstanke. När en så stark misstanke förelåg, var man i själva verket mycket nära ett konstaterande av att den häktade var skyldig till brottet. Med hänsyn härtill kunde domarens opartiskhet vid rättegången på legitima grunder betvivlas, varför villkoren i artikel 6 punkt 1 inte var uppfyllda.

k) Fallet Langborger. Klaganden hade varit part i ett mål vid bostadsdomstolen avseende frågan om fortbeståndet av en förhandlingsklausul i hans hyreskontrakt, enligt vilken hans hyra skulle bestämmas genom förhandlingar mellan organisationerna på hyresmarknaden. I bostadsdomstolen ingick intresseledamöter med nära anknytning till de organisationer som skulle svara för nämnda förhandlingar. Europadomstolen ansåg att klaganden med fog kunnat befara att intresseledamöterna i detta fall hade ett gemensamt intresse som var motsatt hans eget och att den intressebalans som normalt skall finnas i domstolen denna gång inte skulle föreligga. Artikel 6 punkt 1 hade därför inte respekterats. Utöver de nu nämnda fallen kan nämnas att frågor om domstols oavhängighet och opartiskhet också har berörts i Europadomstolens avgöranden i fallen Lithgow m. fl., Gillow, H mot Belgien samt Barberà, Messegué och Jabardo.

 

9. Offentligt avkunnande av dom
I artikel 6 punkt 1 föreskrivs inte endast att rättegång skall i princip vara offentlig utan också att dom skall avkunnas offentligt.
    I fallet Pretto m. fl. klagades över att en dom av den italienska kassationsdomstolen inte hade avkunnats offentligt. I stället hade domen hållits tillgänglig på domstolens kansli och underrättelse härom tillställts parterna. Europadomstolen framhöll att praxis i konventionsstaterna varierade när det gällde att offentliggöra domar, särskilt av deras kassationsdomstolar. Europadomstolen menade att det inte var nödvändigt att på denna punkt tolka konventionen bokstavligt och att offentlighetskravet kunde värderas med hänsyn till förfarandets art och syftet bakom artikel 6 punkt 1. Det framhölls att i det aktuella fallet kassationsdomstolen hade att göra endast en begränsad prövning av målet, att domen i detta fall meddelats efter offentliga rättegångsförhandlingar och att domen varit tillgänglig för envar på domstolskansliet. Offentlighetsintresset var i lika hög grad tillgodosett genom offentliggörande på detta sätt, och något brott mot artikel 6 punkt 1 förelåg därför inte.
    Liknande resonemang fördes av Europadomstolen i fallet Axen med avseende på en dom av den tyska förbundsdomstolen (Bundesgerichtshof) och i fallet Sutter med avseende på en dom av den schweiziska militära kassationsdomstolen.I fallet Campbell och Fell, där det var fråga om ett avgörande av en brittisk Board of Visitors, fann Europadomstolen däremot att kravet på offentligt avkunnande av dom inte hade iakttagits. Vad som utmärkte detta fall var att inga som helst åtgärder hade vidtagits för att offentliggöra beslutet i fråga.

 

10. Rätten att betraktas som oskyldig
Rätten att betraktas som oskyldig fram till fällande dom garanteras i artikel 6 punkt 2. Det rör sig om en garanti som i det väsentliga är en del av den allmänna garanti rörande en rättvis rättegång som behandlas i punkt 1 av artikeln. Europadomstolen har därför ibland, när den konstaterat en kränkning av artikel 6 punkt 1, funnit en prövning av samma fråga i relation till punkt 2 överflödig (fallen Deweer, Bönisch).

I fallet Engel m. fl. gjordes gällande att man vid straffmätningen för vissa klagande hade beaktat att de deltagit i publicering av förbjudna skrifter, trots att de inte hade åtalats och dömts för detta, och att därigenom deras rätt att betraktas som oskyldiga inte hade respekterats. Europadomstolen fann emellertid att artikel 6 punkt 2 inte hindrade en domstol att vid straffmätningen beakta omständigheter som hade att göra med den dömdes personlighet. Det ansågs alltså inte vara fråga om ett konstaterande av att klagandena hade begått en brottslig gärning.
    Flera fall har gällt situationer där ett straffrättsligt förfarande avbrutits på grund av preskription, dödsfall eller av andra skäl men där ett beslut om de med förfarandet förenade kostnaderna ändå grundats på en värdering av sannolikheten för att vederbörande person begått brottet i fråga. I fallet Minelli, som gällde ett åtal för ärekränkning, hade klaganden, sedan talan mot honom ogillats på grund av preskription, ändå ålagts att betala kostnaderna för förfarandet och även till en del målsägandens kostnader. Enligt tillämplig schweizisk rättspraxis skulle i ett sådant fall beslutet om kostnaderna bero på vilken dom som skulle ha meddelats om preskription inte förelegat, och domstolen ansåg det mycket sannolikt att klaganden skulle ha fällts till ansvar. Europadomstolen fann att den inhemska domstolen i detta fall hade gjort konstateranden som var oförenliga med principen i artikel 6 punkt 2. Till motsatt slut kom Europadomstolen i fallen Lutz, Englert och Nölkenbockhoff, trots att de formuleringar som i dessa fall använts av de tyska domstolarna inte skilde sig väsentligt från den som var i fråga i fallet Minelli. I de tre tyska fallen skulle enligt gällande lag och praxis vid avgörande av kostnadsfrågan hänsyn tas till tyngden av den misstanke som vilade på den person mot vilken det straffrättsliga förfarandet inte fullföljts. Europadomstolen ansåg att de formuleringar som domstolarna valt i dessa fall inte skulle anses innebära mera än att det förelåg en skälig misstanke och att det därför inte var fråga om kränkningar av artikel 6 punkt 2. Europadomstolen fäste också viss vikt vid att det i dessa fall — till skillnad från fallet Minelli — endast var fråga om huruvida klagandena skulle erhålla ersättning för sina egna processkostnader.
    En viktig principiell fråga förelåg till bedömning i fallet Salabiaku. I detta fall hade klaganden dömts för smuggling av narkotika i en väska som han burit genom den franska tullen. Han hävdade att han inte hade varit medveten om att väskan innehöll narkotika. Enligt den tillämpliga franska lagbestämmelsen behövde emellertid uppsåt i en sådan situation inte bevisas. Den som passerade tullen med förbjudet gods presumerades ha haft uppsåt, och det var endast om han själv kunde visa att force majeure förelegat som han kunde undgå straffansvar. Europadomstolen uttalade bl. a. följande:

 

”Faktiska och rättsliga presumtioner förekommer i alla rättssystem. Det är tydligt att konventionen inte i princip förbjuder sådana presumtioner. Den kräver emellertid att konventionsstaterna i detta hänseende, såvitt gäller straffrätten, håller sig inom vissa gränser. Om ... artikel 6 punkt 2 bara innehöll en garanti som skulle respekteras i rättegångsförfaranden, skulle dess krav i praktiken sammanfalla med plikten till opartiskhet i punkt 1. Framför allt skulle den nationelle lagstiftaren vara fri att ta bort all verklig prövningsrätt från den dömande domstolen och beröva oskuldspresumtionen dess reella innehåll, om ordet ”lagligen” tolkades så att det uteslutande avsåg inhemsk lag.

En sådan situation vore inte förenlig med ändamålet och syftet med artikel 6 som, genom att skydda rätten till en rättvis rättegång och särskilt rätten att presumeras oskyldig, är avsedd att inbegripa den grundläggande rättssäkerhetsprincipen ... Artikel 6 punkt 2 betraktar därför inte faktiska eller rättsliga presumtioner inom straffrätten med likgiltighet. Den kräver att staterna håller dem inom rimliga gränser som beaktar vad som står på spel och bevarar rätten till ett försvar ...”

I det aktuella fallet fann Europadomstolen att de franska domstolarna varit försiktiga när de tillämpat den rättsliga presumtionsregeln och att de även beaktat indicier som avsåg frågan om uppsåt. Konklusionen var att presumtionen i fransk lag i detta fall inte hade tillämpats på ett sätt som stod i strid med oskuldspresumtionen.

 

11. Försvarets rättigheter
I punkt 3 av artikel 6 anges en rad specifika rättigheter som skall tillkomma försvaret i brottmål. Det rör sig om speciella element i den allmänna garanti rörande en rättvis rättegång som ingår i punkt 1 av artikel 6. När det gäller förhållandet mellan punkt 1 och punkt 3 har Europadomstolens metodik varierat något. Det har förekommit att domstolen, efter att ha konstaterat ett brott mot punkt 1, funnit det överflödigt att uttala sig om överensstämmelsen med punkt 3 (fallen Deweer, Bönisch). Det har också förekommit att domstolen har konstaterat en kränkning av punkt 3 och därefter inte funnit någon ytterligare fråga att pröva i relation till punkt 1 (fallet Pakelli). Slutligen förekommer ett antal avgöranden där domstolen funnit en kränkning av punkterna 1 och 3 sammantagna (fallen Monnell och Morris, Bricmont, Kostovski). I ett fall fann domstolen att det förelåg ett brott mot punkt 1 i förening med principer som kunde härledas ur punkt 3 (fallet Unterpertinger).
    När det gäller punkt 3 a) var det i fallet Brozicek fråga om huruvida klaganden hade blivit underrättad på ett språk som han förstod om brottmålsförfarandet emot honom. Han hade erhållit underrättelser på italienska och svarat att han på grund av språksvårigheter inte kunde tillgodogöra sig innehållet. Det hade inte visats att klaganden faktiskt förstod italienska i tillräcklig grad, och under sådana förhållanden borde enligt Europadomstolens mening de italienska myndigheterna ha tillsett att han fick underrättelser på ett för honom begripligt språk. Eftersom detta inte hade skett, förelåg ett brott mot artikel 6 punkt 3 a).
    Såvitt gäller punkt 3 b) fann Europadomstolen i fallet Campbell och Fell att en advokat inte kan bistå sin klient om han inte får tillfälle att samråda med klienten och att klienten utan sådant samråd inte får de möjligheter att förbereda sitt försvar som avses i nämnda bestämmelse. Ett brott mot artikel 6 punkt 3 b) ansågs därför föreligga.
    Flera avgöranden har gällt rätten enligt punkt 3 c) att försvara sig med bistånd av advokat. Följande fall kan nämnas:

 

a) Fallet Artico. Klaganden hade under förfarandet inför den italienska kassationsdomstolen haft en advokat, men denne hade inte i realiteten skött hans försvar. Europadomstolen framhöll att konventionens garantier omfattar praktiska och effektiva rättigheter och inte sådana som är enbart teoretiska eller illusoriska och att detta i särskilt hög grad gäller rätten till försvar i brottmål. I förevarande fall hade klaganden behov av

juridiskt bistånd, och de italienska myndigheterna borde därför ha antingen bytt ut den förordnade advokaten eller tillsett att han uppfyllde sina förpliktelser. Eftersom de inte gjort någotdera, förelåg ett brott mot artikel 6 punkt 3 c).
b) Fallet Pakelli. De rättsfrågor som förelåg till bedömning under förfarandet inför den tyska förbundsdomstolen (Bundesgerichtshof) var tillräckligt komplicerade för att det enligt Europadomstolens mening fanns behov av advokat som biträde åt klaganden. Genom att vägra honom rättshjälp hade de tyska myndigheterna därför brutit mot artikel 6 punkt 3 c).
c) Fallet Goddi. Klaganden, som var i fängelse, fick inte tillstånd att personligen närvara vid domstolsförhandling. Den advokat han senast utsett att företräda honom blev inte kallad till förhandlingen, och den offentlige försvarare som utsetts var inte tillräckligt insatt i saken för att kunna effektivt sköta försvaret. Europadomstolen fann att garantin i artikel 6 punkt 3 c) inte hade iakttagits.
d) Fallet Granger. Klaganden hade dömts för brott till fem års fängelse. Han vägrades rättshjälp vid behandlingen av sitt överklagande av domen och biträddes därför inte av advokat i överinstansen. Det förelåg i vart fall en besvärlig rättsfråga, och åklagaren höll ett långt anförande som klaganden hade svårt att förstå och som han inte kunde effektivt bemöta. Europadomstolen fann att klaganden borde ha försetts med juridiskt biträde och att det förelåg ett brott mot artikel 6 punkt 3 c).

 

De fall som gäller rätten enligt punkt 3 d) att inkalla och förhöra vittnen (fallen Unterpertinger, Bricmont, Kostovski, Windisch, Delta) har — på grund av sitt nära samband med bedömningen av rättegångens karaktär i allmänhet — redovisats ovan under 5.
    Såvitt gäller punkt 3 e) har frågan uppkommit huruvida rätten till kostnadsfritt biträde av tolk innefattar hinder mot att efter rättegångens avslutande återkräva tolkkostnaden från den tilltalade för det fall att han funnits skyldig till brott. Europadomstolen har dock tolkat bestämmelsen så, att återkrav i efterhand av denna kostnad är uteslutna (fallen
Luedicke, Belkacem och Kos, Öztürk). Det har vidare klargjorts att den i punkt 3 e) inskrivna rättigheten gäller översättning eller tolkning av alla dokument och muntliga uttalanden under förfarandet som det är nödvändigt för den tilltalade att förstå för att han skall komma i åtnjutande av en rättvis rättegång (fallet Luedicke, Belkacem och Kos).

 

VI. Kravet på lagstöd för straffrättsliga ingripanden (artikel 7 i konventionen)
I artikel 7 i konventionen anges att ingen får fällas till ansvar för gärning eller underlåtenhet som, när den begicks, inte utgjorde ett brott enligt lag. Artikeln kräver vidare att det straff som utdöms inte överstiger vad som var föreskrivet vid den tidpunkt då gärningen begicks. Europadomstolen har endast undantagsvis haft att befatta sig med tillämpningen av denna artikel. Domstolen har emellertid gjort klart att, även om artikeln gäller ansvar och påföljder för brott, det inte står varje konventionsstat fritt att själv avgöra vilka ingripanden som skall beteck-

nas som straffrättsliga och vilka som skall ha en annan etikett. Frågan gällde i det aktuella målet gränsen mellan straffrättsliga och disciplinära påföljder, och domstolen framhöll att klassificeringen i intern rätt av en gärning som disciplinär förseelse eller som brott inte kunde vara ensam avgörande för tillämpningen av artikel 7, utan detta måste bedömas av Strasbourgorganen med hänsyn även till gärningens och påföljdens art (fallet Engel m. fl.).
    I ett par andra fall har det varit klart att artikel 7 inte var tillämplig. I fallet Lawless hade klaganden berövats friheten inte därför att han begått någon viss gärning utan i rent preventivt syfte, och artikel 7 kunde därför inte tillämpas. När det gällde frihetsberövanden på grund av lösdriveri konstaterade Europadomstolen att lösdriveri inte var ett brott enligt belgisk rätt och att klagandena inte kunde anses ha vare sig dömts till ansvar för brott eller ådömts ett straff. Även detta fall föll därför utanför ramen för artikel 7 (fallet De Wilde, Ooms och Versyp).

 

VII. Rätten till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens (artikel 8 i konventionen)
1. Allmänt
Artikel 8 i konventionen skyddar envars rätt till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Inskränkningar får göras i denna rättighet under förutsättningar som närmare anges i punkt 2 av artikeln.
    Privatliv, familjeliv, hem och korrespondens är inte begrepp som lätt kan särskiljas från varandra. Familjelivet kan i själva verket ses som en del av privatlivet, och detsamma gäller i stor utsträckning också hem och korrespondens. Telefonavlyssning kan exempelvis ses som ett ingrepp i såväl privatliv som korrespondens (fallet Klass) och husrannsakan som ett ingrepp i såväl privatliv som hem (fallet Chappell). När i det följande Europadomstolens domar rörande artikel 8 grupperas under rubrikerna privatliv, familjeliv, hem och korrespondens, är det därför inte en given uppdelning, eftersom målen i själva verket ofta skulle kunna hänföras under mer än en rubrik.
    Primärt är artikel 8 avsedd att ge skydd mot godtyckliga ingripanden från myndigheternas sida, och artikeln ålägger därför staten en skyldighet att avhålla sig från sådana ingripanden (det belgiska språkmålet). I viss utsträckning har emellertid staten funnits skyldig att vidta positiva åtgärder för att skapa och vidmakthålla respekten för den i artikel 8 behandlade rättigheten (fallen Marckx, Airey, X och Y mot Nederländerna m. fl.).
    För att inskränkningar i skyddet för rättigheten skall vara tillåtna enligt punkt 2 i artikel 8 måste de uppfylla vissa villkor. De måste sålunda a) stå i överensstämmelse med lag, b) tjäna något av de allmänna eller enskilda ändamål som uppräknas i punkt 2, och c) vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål.
    Kravet på överensstämmelse med lag (”in accordance with the law”) innebär inte endast att nationell lag måste respekteras utan också att den nationella lagen skall vara tillgänglig (”accessibility”) och vara så utformad att det på rimliga grunder kan förutses vilka inskränkningar i den skyddade rättigheten som kan komma i fråga (”foreseeability”). Detta hindrar inte att domstolar och myndigheter kan genom lag ges en viss

diskretionär beslutanderätt i fråga om åläggande av inskränkningar, men omfattningen av prövningen liksom dess syfte måste vara någotsånär tydliga. Med lag kan i detta sammanhang förstås såväl skriven som oskriven lag, alltså även sådana rättsprinciper som utvecklas i praxis t. ex. inom common law-systemet. När det gäller tolkningen av kravet på överensstämmelse med lag hänvisas bl. a. till fallen Malone, Leander, Kruslin och Huvig.
    Kravet på att inskränkningen i rättigheten skall vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle är inte liktydigt med att den skall vara oundgänglig, nyttig eller önskvärd (fallet Silver m. fl.) utan innebär att den skall motiveras av ett starkt samhällsbehov (”a pressing social need”). Inskränkningen måste vidare stå i rimlig proportion till det ändamål den skall tillgodose, och de skäl som åberopas för att motivera inskränkningen måste vara relevanta och tillräckliga (”relevant and sufficient”). Varje stat tillerkänns en viss frihet (”margin of appreciation”) att själv bedöma om inskränkningen skall anses nödvändig, men friheten är inte total. Beträffande dessa principer hänvisas bl. a. till fallen Dudgeon, Silver m. fl., Gillow och Olsson.

 

2. Privatliv
Europadomstolen har haft att behandla flera mål avseende telefonavlyssning. I fallet Klass konstaterade domstolen att det var fråga om ett ingrepp i rätten till respekt för privatliv och korrespondens. Enligt punkt 2 i artikel 8 kunde detta ingrepp under vissa förutsättningar tolereras. Sålunda kunde telefonavlyssning få komma till användning där detta var strängt nödvändigt för att skydda de demokratiska institutionerna. Det var då fråga om att skydda den nationella säkerheten eller att förhindra oordning eller brott. Telefonavlyssning får sålunda användas för att motverka spioneri och terrorism, men det måste finnas en effektiv kontroll av att systemet inte missbrukas. I fallet Klass fann Europadomstolen att systemet för telefonavlyssning enligt tysk rätt innefattade bestämmelser som minskade användningen till ett minimum, och något brott mot artikel 8 förelåg därför inte.
    I fallet Malone var fråga om såväl telefonavlyssning som brevkontroll. Europadomstolen fann att det rörde sig om ett ingrepp i den genom artikel 8 garanterade rättigheten. De rättsregler som reglerade ingreppet var dunkla och kunde tolkas på olika sätt. Kravet på tydlighet hos lagen ansågs inte vara uppfyllt, och ingreppet hade därför inte skett i överensstämmelse med lag. En registrering av telefonnummer som hade företagits ansågs inte heller ha uppfyllt kravet på laglighet med hänsyn till otydligheten hos de regler som tillämpats. I fallen Kruslin och Huvig framhöll Europadomstolen att telefonavlyssning var ett allvarligt ingrepp i privatliv och korrespondens och att man därför måste uppställa krav på ett särskilt tydligt lagstöd. Det var viktigt att de regler som tillämpades var klara och detaljerade. Så var inte fallet med den mycket allmänna bestämmelse i den franska straffprocesslagen på vilken beslut om telefonavlyssning i brottmål grundades. Villkoren i punkt 2 i artikel 8 var därför inte uppfyllda.

I fallet Leander ansågs förvarande och utlämnande av information avseende klagandens privatliv i förening med vägran att låta honom bemöta de uppgifter som utlämnades utgöra ett ingrepp i rätten till respekt för privatlivet. Enligt personalkontrollkungörelsen hade myndigheterna stor frihet att avgöra vad som skulle registreras, men det fanns begränsningar. Ren åsiktsregistrering fick inte förekomma. Syftet skulle vara att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet, och det fanns föreskrifter om vilka som hade rätt att ta del av uppgifterna och om det förfarande som skulle tillämpas. Sammantagna ansågs reglerna vara sådana att kravet i artikel 8 punkt 2 på överensstämmelse med lag var uppfyllt. Syftet att skydda rikets säkerhet var legitimt enligt punkt 2, och när det gällde frågan om ingreppet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle måste en avvägning ske mellan den nationella säkerheten och klagandens rättigheter. I en sådan angelägenhet hade staten en stor rörelsefrihet, men det var viktigt att undersöka om det fanns effektiva garantier mot missbruk. En rad sådana garantier fanns. Europadomstolen pekade bl. a. på den parlamentariska representationen i rikspolisstyrelsen samt JK:s och JO:s övervakning. Domstolens slutsats var att kraven i artikel 8 punkt 2 var uppfyllda.
    I fallet Gaskin var fråga om en vägran att låta klaganden ta del av visst skriftligt material som fanns hos myndighet och som gällde klagandens uppväxttid i olika fosterhem. Europadomstolen fann att respekten för klagandens privat- och familjeliv innefattade en viss skyldighet att tillhandahålla upplysningar av personlig art rörande klaganden. Å andra sidan kunde det också anses nödvändigt att skydda vissa uppgifter som lämnats förtroligt till myndigheterna av andra personer. I de fall då uppgiftslämnarna vägrat ge sitt tillstånd till att deras utsagor utlämnades till klaganden eller då de underlåtit att besvara en förfrågan om deras inställning härvidlag, borde det emellertid finnas en möjlighet till prövning inför en opartisk instans. Eftersom en sådan möjlighet saknades, förelåg en brist på respekt för klagandens genom artikel 8 skyddade rättighet.
    Fallen Dudgeon och Norris avsåg båda ett förbud i lag mot frivilliga homosexuella handlingar mellan män. Det förra målet avsåg Nordirland och det senare Republiken Irland. I intetdera fallet hade klaganden, som enligt egen uppgift var homosexuell, blivit föremål för åtal eller annat myndighetsingripande, men detta hindrade inte att klaganden ansågs behörig att klaga över brott mot artikel 8. Lagen kunde inte anses som en död bokstav och den innefattade därför ett fortlöpande ingrepp i klagandens privatliv. Frågan var om detta ingrepp kunde rättfärdigas med tillämpning av bestämmelsen i punkt 2 i denna artikel. Ingreppet ansågs ha skett i överensstämmelse med lag och tjänade syftet att skydda moralen samt andras fri- och rättigheter. Vid bedömningen av om ingreppet var nödvändigt åtnjöt visserligen staten i fråga en viss frihet, men eftersom det rörde sig om den mest intima delen av privatlivet, måste det föreligga allvarliga skäl för att ett ingrepp skulle kunna betraktas som legitimt. Några skäl som innefattade en tvingande social nödvändighet förelåg emellertid inte. Ingreppet kunde inte anses pro-

portionerligt i förhållande till syftet, och det förelåg därför ett brott mot artikel 8.
    Frågan huruvida respekten för privatlivet enligt artikel 8 kräver att byte av könstillhörighet genom operativa ingrepp (transsexualism) tillerkänns rättsverkningar har ställts i några fall inför Europadomstolen. Ett första fall — Van Oosterwijck — blev inte föremål för något avgörande i sak. I fallet Rees pekade domstolen på att det ännu inte fanns något enhetligt mönster för hur staterna bedömde denna fråga. Vissa stater hade infört lagstiftning som på vissa villkor medgav att könsbyte reflekterades i folkbokföringen, medan andra stater inte hade gjort detta. I denna fråga måste enligt domstolens mening staterna anses ha stor rörelsefrihet, och det förhållandet att klagandens könstillhörighet inte ändrats i officiella handlingar i Storbritannien innebar inte ett brott mot artikel 8. Senare intog domstolen samma ståndpunkt i fallet Cossey. Domstolen pekade på att det sedan avgörandet i fallet Rees hade skett en viss utveckling i lagstiftningen men att det alltjämt förelåg stora olikheter mellan olika länder samt att staterna därför måste ha en betydande frihet att själva avgöra vilken hållning de ville inta i denna fråga.
    Fallet X och Y mot Nederländerna gällde en mentalt handikappad kvinna som utsatts för ett sexuellt övergrepp. Enligt då gällande nederländsk rätt kunde åtal för gärningen anställas enbart efter angivelse av målsäganden, men kvinnan i fråga ansågs på grund av sitt mentala tillstånd ur stånd att göra en sådan angivelse. Europadomstolen framhöll att staterna var skyldiga att genom positiva åtgärder åstadkomma ett skydd mot fundamentala angrepp på den kroppsliga integriteten av det slag som var i fråga i detta fall. Ett sådant skydd åstadkoms i första hand genom straffrättsliga sanktioner, men i detta fall hade kvinnan, som utsatts för ett övergrepp, till följd av en lucka i lagen berövats det skydd som det straffrättsliga förfarandet erbjöd. Det förelåg därför ett brott mot artikel 8.

 

3. Familjeliv
Artikel 8 ställer vissa krav på den familjerättsliga lagstiftningen i konventionsstaterna. I fallet Marckx framhöll Europadomstolen att denna lagstiftning måste vara sådan att den garanterar rätten till ett normalt familjeliv mellan ett utomäktenskapligt barn och dess mor samt möjliggör barnets integration i familjen. Enligt då gällande belgisk lag hade det utomäktenskapliga barnet en svag ställning även i förhållande till modern och hennes släktningar. Moderskapet ansågs inte etablerat genom födseln utan förutsatte ett formellt erkännande eller dom, och familjerättsliga band saknades bl. a. med morföräldrarna. Europadomstolen fann lagstiftningen i skilda hänseenden strida mot artikel 8.
    Vissa närbesläktade frågor uppkom i fallet Johnston m. fl. Bakgrunden till detta fall utgjordes av förbudet mot skilsmässa i Irland. En man och en kvinna sammanlevde sedan lång tid och hade ett gemensamt barn. De kunde emellertid inte gifta sig därför att mannen redan var gift och inte hade möjlighet att få skilsmässa. Europadomstolen fann att den i artikel 8 garanterade rättigheten inte inbegrep någon rätt till skilsmässa eller till ingående av ett nytt äktenskap. Inget brott mot konventionen

förelåg därför i denna del. Däremot fanns en skyldighet att ge barnet en sådan status att dess familjeband kunde utvecklas normalt. Avsaknaden av acceptabla regler avseende de utomäktenskapliga barnen fann Europadomstolen utgöra ett brott mot artikel 8.
    Även om irländsk lag förbjuder skilsmässa finns en möjlighet till laglig separation mellan makar. I fallet Airey var klaganden en gift kvinna som önskade uppnå en dom om sådan separation. Hon hade emellertid förvägrats rättshjälp och hade härigenom i realiteten hindrats från att föra sin talan inför domstol. Genom att rätten till separation inte hade varit effektivt tillgänglig för klaganden fann Europadomstolen att hennes rätt enligt artikel 8 till respekt för privat- och familjelivet kränkts. Frågor om respekten för familjelivet kan ibland uppkomma i samband med bestämmelser eller beslut om immigration och uppehållstillstånd. Fallet Abdulaziz, Cabales och Balkandali gällde kvinnor bosatta i Storbritannien, vilkas män förvägrats inresa eller uppehållstillstånd i landet. Europadomstolen fann till en början att begreppet familj i artikel 8 inbegrep relationer som grundade sig på ett lagligt och genuint äktenskap och detta även om samlevnaden mellan makarna inte helt etablerats. Domstolen framhöll att rätten till respekt för familjelivet i detta sammanhang normalt inbegrep en rätt att leva tillsammans. Däremot kunde makarna inte på artikel 8 grunda en rätt att välja i vilket land de ville bo. I förevarande fall fanns inget hinder mot att klagandena och deras män bosatte sig i annat land, och klagandena hade dessutom, redan när de gifte sig, känt till att det kunde bli problem med männens bosättning i Storbritannien. Det förelåg därför ingen brist på respekt för deras familjeliv enligt artikel 8.
    Fallet Berrehab gällde en marockansk fars rätt till umgänge med sin i Nederländerna bosatta dotter. Klaganden hade varit gift med barnets mor, och även om han efter skilsmässa från henne inte levde tillsammans med henne och barnet, förelåg en familjerelation som skyddades av artikel 8. De nederländska myndigheternas vägran att ge honom uppehållstillstånd i Nederländerna innebar därför ett ingrepp i hans rätt till respekt för familjelivet, och frågan var om detta ingrepp var berättigat med hänsyn till undantagsbestämmelsen i punkt 2 av artikel 8. I detta hänseende fann Europadomstolen till en början att beslutet att vägra uppehållstillstånd stod i överensstämmelse med lag. Eftersom åtgärden vidtogs som ett led i nederländsk utlänningspolitik, fick den också anses ha det enligt punkt 2 legitima syftet att främja landets ekonomiska välfärd. Det återstod emellertid att bedöma om åtgärden var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Denna bedömning måste göras genom en avvägning av det allmänna intresset mot klagandens personliga intresse. Domstolen konstaterade att klaganden hade bott lagligt i Nederländerna under flera år och haft arbete där. Det fanns inga speciella anmärkningar emot honom, och det var omvittnat att han hade mycket nära personliga band med sin dotter. Med hänsyn till dessa omständigheter fann domstolen att vägran att ge honom uppehållstillstånd i landet var en disproportionerlig åtgärd som inte kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det förelåg därför ett brott mot artikel 8.

Ett antal mål inför Europadomstolen har gällt barn som genom myndigheternas åtgärder skilts från sina föräldrar. Redan i det belgiska språkmålet framhöll domstolen att åtgärder som innebar att barn skildes från sina föräldrar kunde beröra rätten till privat- och familjeliv. Skolsystemet i Belgien, varom var fråga i detta mål, ansågs dock inte tvinga fram en skilsmässa mellan barn och föräldrar, utan det var föräldrarnas krav på att undervisning skulle meddelas på visst språk som i vissa fall nödvändiggjorde att barnen skickades till skolor på annan ort.
    I andra fall har det varit fråga om direkta tvångsomhändertaganden av barn för placering i fosterhem eller dylikt. Ett sådant tvångsomhändertagande innebär ett klart ingrepp i föräldrarnas och barnens rätt till respekt för familjelivet, och den fråga som i sådana fall föreligger till bedömning är därför om ingreppet är försvarligt enligt bestämmelserna i punkt 2. I fallet Olsson var först fråga om huruvida den svenska lagregel på vilken omhändertagandet byggde var tillräckligt precis för att uppfylla kravet på att ett ingrepp i den skyddade rättigheten skall vara i rimlig mån förutsebart. Europadomstolen fann att svensk lag på detta område visserligen var allmänt hållen och lämnade stort spelrum åt de tillämpande organen. Emellertid fanns det skäl till att man i detta sammanhang inte kunde räkna med helt precisa kriterier. Enligt domstolens mening uppfyllde svensk lag på denna punkt konventionens krav. Den tillgodosåg också godtagbara ändamål enligt punkt 2, nämligen hälsa och moral samt andra personers rättigheter. När det gällde att avgöra om åtgärden var nödvändig i ett demokratiskt samhälle ställde sig domstolen frågan om de skäl som åberopats till stöd för omhändertagandet varit relevanta och tillräckliga (”relevant and sufficient”). Domstolen framhöll nödvändigheten av att det förelåg tillräckligt goda och vägande skäl och tillade att det inte var tillräckligt att barnet skulle få en bättre tillvaro i fosterhemmet än hos sina föräldrar. I förevarande fall ansåg dock domstolen att de svenska myndigheterna hade haft skäl att finna ett ingripande nödvändigt.
    I fallet Olsson gällde klagomålet också ett senare beslut att inte häva omhändertagandet i ljuset av den följande utvecklingen. Även detta beslut fann domstolen godtagbart, varvid den påpekade att det kunde vara befogat att vänta med att häva ett omhändertagande till dess man med rimlig grad av säkerhet kunde konstatera att en förbättring som inträtt hos föräldrarna verkligen var stabil och bestående.
    På en punkt förelåg dock enligt domstolens mening i fallet Olsson ett brott mot artikel 8. Målet gällde omhändertagandet av tre barn som placerats i två olika fosterhem. Fosterhemmen var emellertid belägna på mycket stort avstånd från föräldrarnas hemort, vilket försvårade kontakterna mellan föräldrarna och barnen, och dessutom försvårades kontakterna mellan syskonen av att de två fosterhemmen också låg långt från varandra.
    I fallet Eriksson hade omhändertagandet av barnet hävts men ett flyttningsförbud samtidigt utfärdats. Detta förbud hade varit i kraft under lång tid, och under denna tid hade moderns rätt till umgänge med barnet varit kraftigt begränsad. Inskränkningarna i umgängesrätten i förening med flyttningsförbudets långa varaktighet ansågs innefatta en

inskränkning i rätten till respekt för familjelivet vilken inte var proportionerlig i förhållande till sitt ändamål. Ett brott mot artikel 8 förelåg därför.
    I ett antal mål avseende Storbritannien (O mot Storbritannien, H mot Storbritannien, W mot Storbritannien, B mot Storbritannien, R mot Storbritannien) framhöll Europadomstolen att rätten till respekt för familjelivet också förutsätter att föräldrarna tillerkänns vissa procedurella garantier i förfaranden om omhändertagande av deras barn, om dessas placering i fosterhem eller om föräldrarnas rätt till umgänge med dem. I fall då sådana beslut fattas utan att föräldrarna fått komma till tals och framföra sina synpunkter i rimlig mån föreligger alltså ett brott mot artikel 8. Även det förhållandet att ett förfarande rörande sådana frågor blir alltför långvarigt kan tyda på en bristande respekt för familjelivet, eftersom möjligheterna till återförening mellan föräldrar och barn ofta försämras genom att tiden går och barnen hinner rota sig i sin nya miljö.
    När det gäller rätten till respekt för familjelivet finns också skäl att nämna fallet Boyle och Rice, som avser fångars rättigheter i detta hänseende. Det är klart att fängelsevistelsen som sådan medför begränsningar i rätten till kontakter med familjemedlemmar, men begränsningarna får inte vara oproportionerliga. I fallet Boyle och Rice behandlas sålunda rätten att ta emot besök av familjemedlemmar i fängelset liksom rätten till permissioner i syfte att hålla kontakt med anhöriga.

 

4. Hem
I fallet Gillow hade klagandena sitt hem på Guernsey, men de hade varit borta därifrån så länge att de förlorat sin rätt till bosättning på ön. Syftet med den restriktiva lagstiftningen rörande bosättningsrätt på Guernsey var att hindra en massiv inflyttning till ön, och detta var ett syfte som i och för sig var förenligt med artikel 8 punkt 2. För att avgöra om inskränkningen i just detta fall varit nödvändig måste dock det allmänna intresset av att hindra överbefolkning vägas mot klagandenas enskilda intresse av respekt för sitt hem. Europadomstolen ansåg att otillräcklig hänsyn hade tagits till klagandenas personliga omständigheter, och det fanns ingen annan person som aspirerade på att bo i bostaden i fråga.
    I fallet Chappell var fråga om en husrannsakan, vilken ansågs innefatta ett ingrepp i klagandens rätt till respekt för sitt privatliv och sitt hem. När det gällde frågan om ingreppet överensstämde med lag konstaterade Europadomstolen att med lag åsyftades såväl skriven som oskriven lag (”common law”) och att villkoret var uppfyllt i detta fall. Även syftet var legitimt enligt artikel 8 punkt 2, eftersom åtgärden var avsedd att skydda andras rättigheter. De rättsskyddsgarantier som fanns var tillräckliga, och åtgärden fick därför ses som godtagbar enligt punkt 2.

 

5. Korrespondens
De mål som avsett rätten till respekt för korrespondens har helt gällt restriktionerna för dem som är berövade friheten. Att vissa inskränkningar får göras är tydligt, men de får inte gå längre än vad som kan

anses nödvändigt med hänsyn till syftet med frihetsberövandet och de omständigheter under vilka det verkställs. I fallet De Wilde, Ooms och Versyp angav Europadomstolen att inskränkningar i rätten till korrespondens fick åläggas även dem som var berövade friheten på grund av lösdriveri, och myndigheterna ansågs inte ha överskridit de gränser inom vilka de fick bedöma vilken rätt till korrespondens som skulle medges de intagna.
    Att hindra en intagen att korrespondera om en rättslig angelägenhet med en advokat kan däremot mera sällan anses förenligt med artikel 8. I fallet Golder hade klaganden hindrats att kontakta en advokat som han ville rådfråga om möjligheterna att stämma en fångvaktare för ärekränkning. Detta fann Europadomstolen strida mot artikel 8. Ett krav på att korrespondens från fångar inte fick gälla klagomål som inte först behandlats internt inom fängelset (”prior ventilation rule”) ansågs i fallet
Silver m. fl. inte kunna tillämpas i fråga om korrespondens med advokater. Motsvarande ståndpunkt togs i fallet Campbell och Fell.
    I fallet Schönenberger och Durmaz var fråga om en intagen som var häktad och beträffande vilken kollusionsfara kunde vara ett särskilt skäl för att begränsa rätten till korrespondens. När ett brev från en advokat stoppades, i vilket denne rådde den intagne att inte yttra sig om anklagelsen mot honom, ansågs emellertid detta vara ett icke godtagbart ingrepp i den intagnes rätt till korrespondens. Principerna i fråga om möjligheterna att begränsa fångars korrespondens har särskilt utvecklats av Europadomstolen i fallet Silver m. fl. Andra mål rörande denna fråga är — utöver dem som nämnts ovan — fallen Boyle och Rice samt McCallum.

 

VIII. Rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Artikel 9 i konventionen garanterar envars rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet. Enligt punkt 1 i artikeln skall denna rättighet innefatta frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor. Enligt punkt 2 får inskränkningar göras i religions- eller trosutövning under förutsättning att de är angivna i lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till vissa allmänna eller enskilda intressen.
    Några viktiga avgöranden avseende denna rättighet föreligger ännu inte i Europadomstolens praxis. Endast marginellt har artikel 9 åberopats i några mål, och avgörandena i dessa mål ger inget bidrag till att klarlägga den närmare innebörden av den genom denna artikel skyddade rättigheten (fallen Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen, Guzzardi, Young, James och Webster, Johnston m. fl.). En intressant fråga rörande tolkningen av artikeln uppkom i fallet Darby, som gällde skyldigheten för en person som inte var medlem av svenska kyrkan att betala skatt till denna kyrka. Europadomstolen avgjorde emellertid målet på annan grund och fann det inte nödvändigt att pröva frågan om en eventuell kränkning av religionsfriheten.

IX. Yttrandefriheten (artikel 10 i konventionen)
Genom artikel 10 punkt 1 i konventionen skyddas rätten till yttrandefrihet, som innefattar rätten att motta och sprida information och idéer. Yttrandefriheten är emellertid inte obegränsad. De inskränkningar som får göras anges i punkt 2 av samma artikel. Där sägs att begränsningar får göras under förutsättning att de är angivna i lag och att de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose vissa allmänna eller enskilda intressen.
    De yttranden som skyddas av artikel 10 kan ta sig olika former. De inbegriper olika slag av konstnärligt skapande (fallet Müller m. fl.). Spridningen av information och idéer behöver inte vara riktad till allmänheten utan kan vara begränsad till en särskild grupp av personer, t. ex. vissa näringsidkare (fallet markt intern Verlag och Klaus Beermann).
    I mål rörande yttrandefriheten har Europadomstolen först prövat om det överhuvudtaget varit fråga om ett ingrepp (”interference”) i yttrandefriheten. När så varit fallet, har domstolen gått vidare och prövat om villkoren i punkt 2 var uppfyllda.
    Ingrepp i yttrandefriheten kan vara av olika slag. I de fall som behandlats av domstolen har ingreppet haft formen av en straffpåföljd med anledning av yttrande (fallen Engel m. fl., Handyside, Lingens, Müller m. fl., Barfod, Weber), konfiskation av skrift (fallet Handyside) eller konstföremål (fallet Müller m. fl.) eller föreläggande av domstol att inte sprida viss typ av information eller idéer (fallen Barthold, Sunday Times, markt intern Verlag och Klaus Beermann).
    I några fall fann Europadomstolen att det inte var fråga om ingrepp i yttrandefriheten. Till denna slutsats kom domstolen i två tyska fall om s. k. yrkesförbud. I dessa fall hade klaganden till följd av verksamhet för politisk ytterlighetsgrupp eller vägran att distansera sig från sådan grupp vägrats viss offentlig tjänst. Domstolen menade att den egentliga frågan i dessa mål var om klagandena uppfyllde kraven för tillträde till tysk offentlig tjänst och att konstaterandet att så inte varit fallet inte innebar ett ingrepp i klagandenas yttrandefrihet (fallen Glasenapp, Kosiek). Ett liknande resonemang förde domstolen i det svenska fallet Leander avseende en klagande som till följd av personalkontroll inte hade fått viss statlig befattning.
    Vidare har Europadomstolen funnit att myndighets vägran att lämna ut uppgifter ur allmänna handlingar inte innefattade ett brott mot den i yttrandefriheten ingående rätten att motta information, eftersom denna rätt i princip endast ansetts innefatta en rätt att motta sådan information som innehavaren av informationen är beredd att ställa till förfogande. I yttrandefriheten innefattas således inte någon allmän rätt att få tillgång till myndigheternas handlingar (fallen Leander, Gaskin).
    I de fall då ingrepp i yttrandefriheten förekommit har Europadomstolen prövat om de i punkt 2 angivna tre villkoren var uppfyllda, nämligen a) om inskränkningen var föreskriven i lag, b) om inskränkningen tjänade något av de allmänna eller enskilda ändamål som uppräknas i punkt 2, och c) om inskränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål.

Artikel 10 innehåller i punkt 1 en tredje mening, enligt vilken artikeln inte skall förhindra en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag. Enligt sin lydelse förefaller denna bestämmelse att ge staterna en mycket stor frihet att reglera verksamheten i etern. Europadomstolen har emellertid föredragit en något snävare tolkning av bestämmelsen i fråga. Enligt domstolen har ändamålet med bestämmelsen varit att klarlägga att staterna får genom ett licenssystem kontrollera det sätt på vilket radion och televisionen organiseras på deras territorier, framför allt de tekniska aspekterna av denna verksamhet. Däremot innebär bestämmelsen inte att licenssystemet är fritaget från kraven i punkt 2 i artikel 10, eftersom detta skulle leda till resultat som skulle vara oförenliga med det allmänna syftet bakom artikel 10 (fallet Groppera Radio AG m. fl.). Även när det gäller av staten ålagda begränsningar i fråga om radio och television skall det därför prövas om begränsningarna fyller ett legitimt ändamål och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för detta ändamål.
    När det gäller frågan om en inskränkning är föreskriven i lag kan först hänvisas till vad som i detta hänseende angetts rörande artikel 8 (se ovan under VII punkt 1.). Utöver kravet på att nationell rätt skall respekteras krävs sålunda också att den nationella lagen är ”tillgänglig” och ”förutsebar”. Det kan visserligen på somliga områden vara omöjligt att utforma helt precisa lagregler, men det kan på sådana områden finnas andra data såsom praxis eller sedvana som förtydligar innebörden av lagen. Med lag förstås normer av skiftande slag och inte bara lag i formell mening. Även oskriven lag kan ha tillräcklig stadga för att kunna godtas (se t. ex. i fallet Sunday Times om det i common law utvecklade institutet ”contempt of court”). När det gäller kravet på laglighet kan i övrigt hänvisas till fallen Barthold, Müller m. fl. och markt intern Verlag och Klaus Beermann.
    När det gäller inskränkningarnas syfte har Europadomstolen hänvisat till flera av de ändamål som uppräknas i punkt 2. De ändamål som särskilt nämnts är förebyggande av oordning (fallet Engel m. fl. avseende upprätthållande av disciplinen inom armén), skyddande av moral (fallen
Handyside avseende obscen bok avsedd för ungdom, Müller m. fl. avseende obscena tavlor på konstutställning), skyddande av annans goda namn och rykte eller rättigheter (fallen Barthold avseende skydd av konkurrenter, Lingens avseende skydd mot ärekränkning, markt intern Verlag och
Klaus Beermann avseende skydd av konkurrenter) och upprätthållande av domstolarnas auktoritet (fallen Sunday Times avseende förbud mot publicering med anledning av anhängig rättegång, Weber avseende röjande av uppgifter om brottsundersökning, jfr fallet Barfod avseende kränkande uttalande om domare).
    I fråga om nödvändigheten av ett ingrepp framgår av Europadomstolens avgöranden de principer som angetts ovan beträffande artikel 8 (se under VII punkt 1.). Ingreppet skall alltså motiveras av ett starkt samhällsbehov, och det skall stå i rimlig proportion till det ändamål som skall tillgodoses. De skäl som åberopas för att motivera ingreppet skall vara relevanta och tillräckliga, och varje stat skall ha en viss frihet att själv bedöma ingreppets nödvändighet.

Med hänsyn till att konventionstexten talar om nödvändigheten i ett demokratiskt samhälle har Europadomstolen framhållit att yttrandefriheten avser inte bara information och idéer som mottas positivt eller med likgiltighet utan även sådant som stöter och chockerar. Detta är enligt domstolen vad som krävs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet, förutan vilka det inte kan finnas något demokratiskt samhälle (fallen Handyside, Lingens, Müller m. fl.).
    På vissa områden har Europadomstolen tillerkänt staterna en särskilt stor rörelsefrihet. Så har skett i de mål som gällt skyddande av moralen. Domstolen har konstaterat att det inte finns någon enhetlig europeisk moraluppfattning utan att moralen varierar från tid till tid och från plats till plats. Med hänsyn härtill har domstolen ansett staterna i allmänhet bäst lämpade att avgöra vilka inskränkningar i yttrandefriheten som är påkallade i deras samhälle till skyddande av moralen, och i de två fall rörande obscena framställningar som förelegat till bedömning fann Europadomstolen att ingreppet inte stred mot artikel 10 (fallen Handyside, Müller m. fl.).
    När det gäller pressen har Europadomstolen å andra sidan framhållit vikten av en vidsträckt yttrandefrihet, och kränkningar av artikel 10 ansågs föreligga i två fall som avsåg pressens verksamhet (fallen Sunday Times, Lingens). När det gäller debatten i frågor av allmänt intresse har Europadomstolen också framhållit betydelsen av en vidsträckt yttrandefrihet (fallet Lingens). I ett fall som avsåg uttalanden om grönländska domstolars sammansättning ansåg Europadomstolen dock att klaganden gått för långt genom att rikta personangrepp mot domare, och i detta fall ansågs artikel 10 därför inte kränkt (fallet Barfod).
    I fråga om en artikel av en veterinär med ett innehåll som delvis kunde uppfattas som illojal konkurrens i förhållande till andra veterinärer fann Europadomstolen att det förbud mot fortsatt publicering som utfärdats av domstol inte var proportionerligt i förhållande till ändamålet (fallet Barthold). I ett annat fall ansågs ett förbud för ett företag att sprida information som innehöll skarpa anklagelser mot en näringsidkare inte stå i strid med artikel 10 (fallet markt intern Verlag och Klaus Beerman).
    Europadomstolen har ansett att särskilda inskränkningar av militär personals yttrandefrihet kunde tolereras (fallet Engel m. fl.).
    När det slutligen gäller rätten att bedriva radioverksamhet har Europadomstolen tagit ställning till två fall. I fallet Groppera Radio AG m. fl. var fråga om radioutsändningar som med kringgående av schweiziska bestämmelser ägde rum från den italienska sidan av den schweiziskitalienska gränsen och som schweiziska kabelföretag förbjudits att återutsända per kabel på schweiziskt territorium. Europadomstolen fann förbudet godtagbart, eftersom det kunde framstå som nödvändigt för att hindra kringgående av schweizisk lag och eftersom det inte innefattade någon form av censur riktad mot programmens innehåll eller inriktning. I fallet Autronic AG ansåg Europadomstolen däremot att artikel 10 blivit kränkt. De schweiziska myndigheterna hade i detta fall inte utan medgivande från sovjetisk sida velat tillåta klaganden att från satellit motta

vissa sovjetiska televisionsprogram. Denna inskränkning var enligt domstolens mening inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

 

X. Församlings- och föreningsfriheten (artikel 11 i konventionen)
Rätten till församlings- och föreningsfrihet behandlas i artikel 11 i konventionen. I punkt 1 av denna artikel föreskrivs att envar skall äga rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Enligt punkt 2 får inskränkningar göras i utövandet av dessa rättigheter men enbart sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose vissa allmänna eller enskilda intressen. Det tilläggs att artikeln inte hindrar att lagliga inskränkningar görs med avseende på militären, polisen eller offentliga tjänstemän.
    Såvitt gäller församlingsfriheten finns i Europadomstolens praxis endast ett avgörande, vilket avsåg rätten att genomföra en fredlig demonstration mot abort (fallet Plattform ”Ärzte für das Leben”).
    En mera omfattande praxis föreligger beträffande föreningsfriheten, varvid särskilt fackföreningars och deras medlemmars rättigheter har varit i fråga. Det har preciserats att artikel 11 inte är tillämplig på offentligrättsliga sammanslutningar som upprättats enligt lag. Det belgiska läkarsamfundet Ordre des médecins, som har till syfte att garantera en tillfredsställande standard på den medicinska yrkesutövningen, har ansetts falla utanför tillämpningsområdet för artikel 11, och läkarnas skyldighet att som ett villkor för att få utöva yrket ansluta sig till samfundet och underkasta sig dess disciplinära befogenheter har därför inte ansetts strida mot deras rätt till föreningsfrihet. Som ett viktigt element vid bedömningen framhölls emellertid särskilt att det inte förelåg hinder för belgiska läkare att bilda och ansluta sig till andra föreningar för tillvaratagande av sina intressen (fallen Le Compte, Van Leuven och De Meyere, Albert och Le Compte).
    Enligt sin ordalydelse garanterar artikel 11 endast den positiva församlings- och föreningsfriheten, dvs. rätten att delta i sammankomster och föreningsverksamhet, medan den negativa församlings- och föreningsfriheten, dvs. rätten att inte delta i sammankomster och att stå utanför föreningar, inte är omnämnd. Frågan är ändå om denna negativa frihet kan anses vara implicit garanterad. Denna fråga har berörts framför allt i fallet Young, James och Webster. I detta fall hade klagandena, som var anställda hos British Rail, avskedats på grund av att de vägrat att ansluta sig till en fackförening. När de anställdes, hade något krav på facklig anslutning inte förelegat, men ett sådant hade införts senare (organisationsklausul, s. k. closed shop). Europadomstolen undvek att göra något generellt uttalande i frågan huruvida den negativa föreningsfriheten var garanterad av artikel 11. Inte heller ville domstolen ta ställning till om closed shop-systemet som sådant var förenligt med denna artikel. Den grundade sitt avgörande på de speciella omständigheterna i det konkreta fallet, vilka utmärktes av att klagandena hade ställts inför dilemmat att antingen ansluta sig till en fackförening eller bli avskedade. Hotet om avskedande framstod som en

mycket allvarlig form av tvång, och domstolen fäste särskilt avseende vid att det tillämpades mot personer som hade anställts vid en tidpunkt då det inte förelåg något krav på facklig tillhörighet. Enligt domstolens mening måste kravet på inträde i fackförening också värderas i ljuset av artiklarna 9 och 10 i konventionen, som garanterar rätten till tankefrihet och åsiktsfrihet. Med hänsyn till dessa olika omständigheter fann domstolen att det förelåg ett ingrepp (”interference”) i den genom punkt 1 i artikel 11 garanterade föreningsfriheten.
    Rätten till församlings- och föreningsfrihet innefattar i första hand ett krav på att offentliga organ skall underlåta att hindra enskilda personer och organisationer från att begagna sig av denna frihet. I vissa situationer krävs dock, för att denna frihet skall bli effektiv, ett positivt handlande från myndigheternas sida. I fallet Plattform ”Ärzte für das
Leben” var det, som ovan sagts, fråga om en av abortmotståndare organiserad demonstration som gav anledning till en motdemonstration av anhängare till abort. Europadomstolen framhöll att det i ett sådant fall inte var tillräckligt att myndigheterna förhöll sig passiva. Det ålåg dem enligt artikel 11 också att vidta rimliga åtgärder (”reasonable and appropriate measures”) för att demonstrationen skulle kunna genomföras utan risk för fysiska attacker från dem som hade annan mening. I fråga om valet av medel hade myndigheterna stor valfrihet, och det kunde inte heller begäras att de åtgärder som vidtogs skulle skapa några absoluta garantier mot ingrepp från andra gruppers eller personers sida. När det, som i förevarande fall, var fråga om en motdemonstration, ålåg det dock myndigheterna att tillse att denna inte fick genomföras på sådant sätt att den först demonstrerande gruppen hindrades i utövandet av sin rätt enligt artikel 11.
    Som nämnts ovan, är fackföreningars och deras medlemmars rättigheter en viktig del av den rätt till föreningsfrihet som skyddas av artikel 11. Frågan vilka fackliga befogenheter som innefattas i rätten enligt artikel 11 har ställts i tre fall inför Europadomstolen. Ett mål gällde Nationella belgiska polisförbundet, som inte hade åtnjutit rätten att bli konsulterat i fackliga frågor. I målet om Svenska lokmannaförbundet var det fråga om statens vägran att, även när det förelåg faktisk enighet om villkoren, sluta kollektivavtal med förbundet i fråga. I fallet Schmidt och
Dahlström gällde klagomålet statens vägran att utbetala retroaktiva löneförmåner till medlemmar av fackliga organisationer som tillgripit stridsåtgärder under förhandlingsperioden.
    Inte i något av de tre målen fann Europadomstolen att det förekommit ett brott mot artikel 11. Domstolen framhöll att denna artikel inte garanterar någon speciell behandling av fackföreningar eller deras medlemmar, t. ex. rätten att bli konsulterad, rätten att sluta kollektivavtal eller rätten att få retroaktiva löneförmåner. Ingen av dessa rättigheter är nödvändig för ett effektivt åtnjutande av föreningsfriheten. Vad som garanteras i artikel 11 är att medlemmarna av en fackförening skall få främja sina yrkesmässiga intressen genom facklig verksamhet, vilket förutsätter att fackföreningen blir hörd av arbetsgivaren. Varje konventionsstat kan själv bestämma metoderna härför. En rätt till konsultation eller till ingående av kollektivavtal är ändamålsenliga medel, men det

finns också andra. I de konkreta fallen hade vederbörande organisationer kunnat framföra krav och göra framställningar, och det hade inte påståtts att sådana åtgärder hade ignorerats av arbetsgivarparten. Under sådana förhållanden förelåg ingen kränkning av rätten till föreningsfrihet.
    Några ytterligare principiella uttalanden gjordes också i domarna i dessa tre mål. Det framhölls sålunda att konventionen inte gör någon skillnad mellan staten som offentligrättsligt subjekt och staten som arbetsgivare, och detta vare sig dess relationer med arbetstagarna regleras av offentligrättsliga eller privaträttsliga bestämmelser. Även som arbetsgivare är staten alltså enligt artikel 11 skyldig att respektera rätten till föreningsfrihet (fallen Svenska lokmannaförbundet, Schmidt och Dahlström). Enligt artikel 11 har varje arbetstagare rätt att ansluta sig till och förbli medlem av en fackförening. Även om statens politik som arbetsgivare medför att det blir mindre attraktivt att vara medlem av en viss fackförening och att dess medlemsantal eventuellt går ned, innebär detta inte i och för sig ett brott mot artikel 11 (fallen Nationella belgiska polisförbundet, Svenska lokmannaförbundet). Strejk är ett viktigt medel för fackföreningarna att främja medlemmarnas intressen, men artikel 11 hindrar inte att strejkrätten underkastas inskränkningar (fallet Schmidt och Dahlström).
    För att ingrepp i församlings- och föreningsfriheten skall vara tillåtliga krävs enligt punkt 2 i artikel 11 att tre villkor är uppfyllda, nämligen a) att inskränkningen av församlings- eller föreningsfriheten är föreskriven i lag, b) att inskränkningen är avsedd att tjäna något av de syften som anges i punkt 2, och c) att inskränkningen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose ändamålet i fråga. När det gäller innebörden av kravet på att inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle kan hänvisas till tolkningen av motsvarande bestämmelser i artiklarna 8 och 10 (se ovan under VII och IX).
    Endast i fallet Young, James och Webster har Europadomstolen haft anledning att tillämpa undantagsregeln i punkt 2 av artikel 11. Domstolen utgick i detta fall från att inskränkningen var föreskriven i lag och att den tillgodosåg ändamålet att skydda ”andras fri- och rättigheter”. Huvuddelen av domstolens resonemang i denna del kom därför att röra sig om huruvida inskränkningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det förhållandet att den överenskommelse om ”closed shop” som British Rail slutit allmänt kunde ha medfört vissa fördelar betydde inte att inskränkningen i föreningsfriheten varit nödvändig. Europadomstolen framhöll att pluralism, tolerans och vidsynthet är utmärkande för ett demokratiskt samhälle. Även om individuella intressen emellanåt måste vika för gruppintressen, betydde demokrati inte att majoritetens uppfattning alltid måste bli utslagsgivande, utan en balans måste uppnås som garanterade en rättvis och korrekt behandling av minoriteten och hindrade varje missbruk av majoritetens makt. Därför kunde det i det aktuella fallet inte vara avgörande att klagandenas uppfattning delades endast av några få av deras kolleger. Vidare måste varje inskränkning av en konventionsrättighet vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte.

Europadomstolen fann vidare att de järnvägsanställdas fackföreningar inte skulle ha hindrats att tillvarata sina medlemmars intressen även om lagstiftningen inte hade tillåtit att icke-medlemmar tvingades ansluta sig till en viss fackförening. Den skada som klagandena tillfogats var större än vad som var nödvändigt för att åstadkomma en rimlig balans mellan de motstridande intressena och kunde därför inte anses vara proportionerlig i förhållande till det ändamål som eftersträvades. Även om man beaktade den rörelsefrihet (”margin of appreciation”) som staten bör åtnjuta, kom domstolen till slutsatsen att inskränkningen i föreningsfriheten inte varit ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle” enligt artikel 11 punkt 2.

 

XI. Rätten att gifta sig och bilda familj (artikel 12 i konventionen)
Enligt artikel 12 i konventionen skall giftasvuxna män och kvinnor ha rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de inhemska lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.
    I ett mål har Europadomstolen haft anledning att närmare analysera innebörden av denna bestämmelse. I målet — F mot Schweiz — hade klaganden av schweizisk domstol ålagts förbud att ingå nytt äktenskap under en period av tre år. Skälet var att klaganden tidigare hade ingått ett äktenskap på ett sätt som kunde betraktas som mindre seriöst, och den lagliga grundvalen för förbudet att ingå nytt äktenskap var artikel 150 i den schweiziska civillagen, enligt vilken en domstol som dömde till skilsmässa skulle fastställa en tid under vilken den skyldiga parten inte fick gifta om sig.
    Europadomstolen framhöll att den i artikel 12 garanterade rättigheten var beroende av de villkor som fastlagts i nationell rätt men att de inskränkningar som där gjordes inte fick gå så långt att rättighetens substantiella innehåll (”the very essence of the right”) berördes. De begränsningar som gäller i Europarådets medlemsstater bestod av villkor avseende såväl proceduren som innehållet i de materiella bestämmelserna. I fråga om proceduren gällde inskränkningarna huvudsakligen kungörandet av äktenskapet och vigseln, medan de materiella inskränkningarna främst hänförde sig till rättshandlingsförmågan, samtycket och vissa äktenskapshinder.
    Europadomstolen konstaterade att det i förevarande fall var fråga om en civilrättslig sanktion för att klaganden genom en allvarlig försummelse hade föranlett sitt tidigare äktenskaps sammanbrott. Domstolen medgav att äktenskapets stabilitet var ett legitimt ändamål som var av allmänt intresse men betvivlade att det medel som valts i detta fall var ändamålsenligt för att uppnå detta mål. Domstolen kunde inte acceptera argumentet att det temporära äktenskapsförbudet var ägnat att tillgodose intressena hos den frånskildes blivande make eller maka. Tvärtom kunde i förevarande fall den kvinna med vilken klaganden sammanlevde anse sig förfördelad genom förbudet för klaganden att gifta sig. Även ett eventuellt barn i en ny förbindelse kunde skadas av att föräldrarna inte hade möjlighet att gifta sig. Inte heller kunde man anse betänketiden nödvändig för att skydda den frånskilde mot sig själv genom att tvinga honom att överväga sin situation. Domstolen konklu-

derade att förbudet för klaganden att gifta om sig berörde det substantiella innehållet i rätten att ingå äktenskap och var oproportionerligt i förhållande till det legitima ändamål som det var avsett att tillgodose. Det förelåg därför en kränkning av artikel 12.
    I övrigt har artikel 12 åberopats i följande fall där det varit fråga om ett mycket indirekt samband mellan de åberopade omständigheterna och den i artikel 12 skyddade rättigheten.
    I fallet Marckx gjordes gällande att artikel 12 även garanterade rätten att inte ingå äktenskap och att vissa bestämmelser i belgisk lag diskriminerade den ena klaganden, som var ett utomäktenskapligt barn, och därmed tvingade den andra klaganden, barnets mor, att ingå äktenskap. Domstolen förkastade detta argument och konstaterade att barnets mor hade full frihet att gifta sig eller förbli ogift. Det var därför inte nödvändigt för domstolen att avgöra om konventionen också garanterar rätten att inte gifta sig. Domstolen ansåg vidare att man ur artikel 12 inte kunde härleda ett krav på att alla de rättsregler som är knutna till äktenskapet också skall tillämpas på andra relationer som i vissa hänseenden är jämförbara med äktenskap.
    I fallet Rees, där klaganden genomgått ett byte av kön från kvinna till man, gällde ett av hans klagomål det förhållandet att han enligt brittisk rätt inte fick gifta sig med en kvinna, eftersom könsbytet inte erkändes rättsligt. Europadomstolen konstaterade att rätten att ingå äktenskap i artikel 12 hänför sig till det traditionella äktenskapet mellan personer av olika biologiskt kön. Vidare föreskrivs i artikel 12 att utövandet av denna rättighet skall ske i enlighet med konventionsstatens nationella lagar. De begränsningar som föreligger får dock inte inskränka rättigheten så mycket att dess substantiella innehåll berörs. Domstolen fann emellertid att det hinder som förelåg i Storbritannien mot äktenskap mellan personer som inte var av olika biologiskt kön inte kunde ha en sådan verkan, varför artikel 12 inte hade kränkts. Samma ståndpunkt vidhölls av Europadomstolen i fallet Cossey.
    Fallet Johnston m. fl. gällde en irländsk man som inte fick skilja sig från sin hustru på grund av förbudet i irländsk lag mot skilsmässa och som till följd härav inte heller kunde gifta sig med den kvinna med vilken han sedan länge sammanlevde. Europadomstolen konstaterade att en rätt till skilsmässa inte kunde grundas på artikel 12, och eftersom mannen i fråga inte var skild från sin hustru, var det en naturlig följd att han inte heller kunde gifta sig med en annan kvinna. Något brott mot artikel 12 förelåg därför inte.

 

XII. Rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Enligt artikel 13 i konventionen skall envar, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför inhemsk myndighet, även om kränkningen förövats av tjänsteman i tjänsteutövning.
    Bestämmelsens ordalydelse kan vid första påseendet tyckas innebära att rätten till ett rättsmedel föreligger enbart i de fall då en annan konventionsrättighet faktiskt har blivit kränkt. Denna tolkning har dock förkastats av Europadomstolen, som i fallet Klass framhöll att det räcker

med att någon påstår att han är ett offer för ett brott mot konventionen. Han skall då ha tillgång till ett rättsmedel för att få sitt påstående prövat och för att, om det finns skäl därtill, erhålla gottgörelse i någon form.
    Senare har Europadomstolen i viss mån modifierat sin ståndpunkt genom att framhålla att endast den som på rimliga grunder påstår sig ha utsatts för ett konventionsbrott (”has an arguable claim”) har rätt till ett rättsmedel enligt artikel 13 (fallet Silver m. fl.). Domstolen har avstått från att söka abstrakt definiera vad som skall förstås med att någon har rimliga skäl för sitt påstående och har framhållit att detta måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och karaktären av den rättsfråga som är aktuell i målet (fallen Boyle och Rice, Plattform ”Ärzte für das Leben”). Emellertid har domstolen lämnat den preciseringen att det är svårt att se hur ett påstående om ett konventionsbrott som av Europakommissionen har avvisats som ”uppenbart ogrundat” enligt artikel 27 punkt 3 i konventionen skulle kunna anses ha gjorts på rimliga grunder och sålunda ge rätt till ett rättsmedel enligt artikel 13 (fallen Boyle och Rice, Plattform ”Ärzte für das Leben”, Powell och Rayner).
    Om klagomålet utgör ett påstående om att inhemsk lag, och inte enbart tillämpningen av lagen, strider mot konventionen, har artikel 13 ingen tillämplighet. Europadomstolen har funnit det vara alltför långtgående att kräva att konventionsstaterna skall införa ett system för lagprövning, vilket skulle vara konsekvensen av att artikel 13 ansågs ge en rätt till ett rättsmedel riktat mot lagstiftningen som sådan (fallen James m. fl., Lithgow m. fl., Powell och Rayner).
    I de fall då Europadomstolen haft att pröva om det förelegat en rätt till domstolsprövning enligt artikel 5 punkt 4 eller artikel 6 punkt 1 i konventionen, har domstolen inte funnit det korrekt att därutöver pröva om det funnits ett rättsmedel enligt artikel 13. Kraven i artikel 13 har ansetts vara mindre långtgående än de krav som uppställts av de andra två bestämmelserna i konventionen och är därför absorberade av den prövning som skett enligt någon av dessa bestämmelser (beträffande artikel 5 punkt 4 fallen De Wilde, Ooms och Versyp, De Jong, Baljet och Van den Brink, Bouamar, Brogan m. fl., Fox, Campbell och Hartley samt beträffande artikel 6 punkt 1 fallen Airey, Foti m. fl., Sporrong och Lönnroth, Silver m. fl., Campbell och Fell, Lithgow m. fl., O mot Storbritannien, W mot Storbritannien, B mot Storbritannien, R mot Storbritannien, Pudas, Langborger, Eriksson,Tre Traktörer Aktiebolag, Allan Jacobsson, Kamasinski, Håkansson och Sturesson, Mats Jacobsson).
    Även i relation till andra artiklar i konventionen har artikel 13 ibland ansetts inte ha någon separat betydelse. Särskilt har detta gällt när avsaknaden av ett rättsmedel varit ett element i den prövning som gjorts på grundval av någon annan konventionsbestämmelse (Young, James och Webster, X och Y mot Nederländerna).
    Ett effektivt rättsmedel är ett rättsmedel som medger en tillfredsställande prövning av ett klagomål och inte ett rättsmedel som nödvändigtvis leder till framgång för klaganden. Det förhållandet att klagandens yrkande vid en inhemsk instans har avslagits innebär således inte att rättsmedlet varit ineffektivt (fallen Svenska lokmannaförbundet, Boyle och Rice, Soering).

Artikel 13 kräver inte ett rättsmedel inför en domstol. Även ett ickejudiciellt organ kan uppfylla kraven i denna artikel, men Europadomstolen har framhållit att vederbörande organs befogenheter och de garantier som gäller med avseende på förfarandet inför detta organ är av betydelse vid bedömningen av om rättsmedlet kan godtas som effektivt enligt artikel 13 (fallen Silver m. fl., Klass).
    Ordalydelsen i artikel 13 skulle också kunna anses tyda på att den inhemska myndigheten måste kunna pröva om konventionens bestämmelser överträtts. Med andra ord skulle detta innebära att konventionen måste göras direkt tillämplig i inhemsk rätt. Europadomstolen har emellertid inte tolkat artikel 13 på detta sätt utan har förklarat att varken denna artikel eller konventionen i övrigt anvisar någon särskild metod som konventionsstaterna måste använda för att ge effekt åt konventionsbestämmelserna (fallen Svenska lokmannaförbundet, Silver m. fl.). Detta kan ske genom att konventionen görs direkt tillämplig inför inhemska domstolar och myndigheter, men det kan också ske genom att inhemsk lag utformas så, att konventionen ändå blir respekterad. I målet om Svenska lokmannaförbundet fann Europadomstolen det tillräckligt att arbetsdomstolen hade prövat klagandens talan noggrant på grundval av inhemsk lag och ”inte utan att beakta Sveriges internationella åtaganden”. I fallet Klass ansågs det tillräckligt att den västtyska författningsdomstolen hade prövat klagomål på grundval av grundlagen, i vilken de garanterade rättigheterna var ungefär desamma som i konventionen.
    Den prövning som krävs för att ett rättsmedel skall anses effektivt får inte vara alltför begränsad. Den måste i det väsentliga sträcka sig lika långt som Strasbourgorganens egen prövning av om konventionen blivit överträdd. Det har exempelvis ifrågasatts om brittisk domstols ”judicial review”, som var i huvudsak begränsad till en bedömning av om ett administrativt beslut var orimligt eller ej, var tillräckligt omfattande i ett ärende som gällde utlämning av en misstänkt brottsling till ett annat land. Under omständigheterna kunde emellertid ett effektivt rättsmedel anses föreligga, varvid det är att märka att även Europadomstolens prövning i detta fall var snävt begränsad, eftersom det gällde att avgöra om utlämningen — i strid med artikel 3 i konventionen — skulle utgöra en omänsklig eller förnedrande behandling (fallet Soering).
    Särskilda problem har föranletts av de situationer då den som vill klaga inte själv har full kännedom om de förhållanden som kan ha innefattat ett brott mot konventionen. Ett exempel är telefonavlyssning som förelåg till bedömning i fallet Klass. Europadomstolen framhöll att det vid hemlig telefonavlyssning var svårt — eller ibland rentav omöjligt — att använda normala rättsmedel. Själva avsaknaden av underrättelse om avlyssningen kunde i och för sig inte anses strida mot artikel 13. Ett effektivt rättsmedel måste i detta speciella sammanhang förstås som ett så effektivt rättsmedel som möjligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna. Enligt tysk rätt fanns det möjlighet att klaga över misstänkt telefonavlyssning till en särskild kommission och till författningsdomstolen. Sådana klagomål hade begränsad effektivitet men det var enligt Europadomstolen svårt att här föreställa sig ett verkligt effektivt rättsmedel. Det fanns också enligt tysk rätt en skyldighet att i efterhand, när

det kunde ske utan risk för skada, underrätta den som avlyssnats om denna åtgärd. När sådan underrättelse lämnats, blev ytterligare rättsmedel tillgängliga. Sammantaget fann Europadomstolen att de tillgängliga rättsmedlen fick anses tillräckliga för att motsvara kraven i artikel 13.
    Ett liknande resonemang förde Europadomstolen i fallet Leander där klaganden till följd av vissa hemliga personuppgifter hos säkerhetspolisen hade gått miste om viss anställning. Även här fann Europadomstolen att underlåtenheten att kommunicera uppgifterna i fråga till klaganden inte stred mot artikel 13 och att det rättsmedel som kunde krävas enligt denna artikel under de speciella omständigheter som förelåg måste bli av relativt begränsad effektivitet. De olika övervakningsmöjligheter som fanns — genom JO, JK, parlamentarisk kontroll och genom klagomål till regeringen — ansågs tillsammans uppfylla kraven i artikel 13.
    En princip som kommit till uttryck i fallen Klass och Leander och som upprepats i åtskilliga andra domar är att, i situationer då inget enskilt rättsmedel är tillfyllest, en kombination av flera rättsmedel kan motsvara kraven på effektivitet (fallet Silver m. fl.).
    I vissa brittiska mål avseende bl. a. kontroll av fångars korrespondens har grunden varit bestämmelser som utfärdats på administrativ väg av vederbörande minister, samtidigt som den huvudsakliga klagoväg som förelåg innefattade en hänvändelse till samma minister. I sådana fall har Europadomstolen gjort sin bedömning beroende av om klagomålet riktat sig mot innehållet i ministerns regler som sådana eller mot tillämpningen av reglerna i det konkreta fallet. Avser klagomålet reglerna, kan en hänvändelse till den minister som utfärdat reglerna inte anses vara ett effektivt rättsmedel. Om det däremot görs gällande att reglerna tillämpats på ett felaktigt sätt, kan en hänvändelse till ministern väl ge en effektiv möjlighet till rättelse, varför denna klagoväg — eventuellt i kombination med andra klagomöjligheter — i sådana fall kan godtas som ett rättsmedel motsvarande kraven i artikel 13 (fallen Silver m. fl., Campbell och Fell, Abdulazis, Cabales och Balkandali).

 

XIII. Diskriminering (artikel 14 i konventionen)
I artikel 14 i konventionen föreskrivs att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som omfattas av konventionen skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
    De grundläggande principerna i fråga om detta diskrimineringsförbud utvecklades av Europadomstolen i det belgiska språkmålet. Domstolen erinrade om att förbudet i artikel 14 hänför sig till de genom konventionen skyddade rättigheterna men att detta inte hindrar att en åtgärd som i och för sig är förenlig med en annan artikel ändå kan strida mot artikel 14 i förening med denna andra artikel. Följande exempel nämndes av domstolen. Det finns enligt artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen ingen skyldighet för en stat att sätta upp viss offentlig undervisning, men när detta faktiskt har gjorts, följer av artikel 14 i konventionen i förening med artikel 2 i tilläggsprotokollet att

tillträdet till undervisningen måste göras icke diskriminerande. Artikel 6 i konventionen ålägger inte staterna att inrätta appellationsdomstolar, men när detta har skett måste på motsvarande sätt rätten att överklaga mål hänförliga under artikel 6 göras tillgänglig för envar på ett icke diskriminerande sätt. Europadomstolen uttalade att det är som om artikel 14 var en integrerande del av alla andra artiklar i konventionen.
    Vidare framhöll Europadomstolen i det belgiska språkmålet att artikel 14 inte förbjuder alla distinktioner i fråga om åtnjutandet av konventionsrättigheterna utan endast sådana som inte har en objektiv och godtagbar grund (”objective and reasonable justification”). Bedömningen härav skall ske under hänsynstagande till åtgärdens ändamål och effekt och till de principer som utmärker ett demokratiskt samhälle. Det räcker inte att syftet är godtagbart utan det måste också finnas en rimlig proportion mellan medel och ändamål.
    I fallet Nationella belgiska polisförbundet uttalade Europadomstolen att förbudet mot diskriminering har särskild betydelse på områden där en konventionsrättighet och statens motsvarande förpliktelse inte är definierade på ett precist sätt och där staten därför kan välja mellan olika sätt att göra rättigheten effektivt tillgänglig.
    I fall där Europadomstolen ansett ett brott föreligga mot någon av de andra bestämmelserna i konventionen, har domstolen i allmänhet funnit det överflödigt att undersöka om det också var fråga om en kränkning av samma bestämmelse i förening med artikel 14. En prövning härav är enligt domstolens mening påkallad endast om diskrimineringsaspekten är särskilt framträdande (fallen Airey, Dudgeon, X och Y mot Nederländerna). I fallet Mathieu-Mohin och Clerfayt fann domstolen att samma skäl som ledde till slutsatsen att artikel 3 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts föranledde samma slutsats i fråga om artikel 14 i förening med nämnda artikel 3.
    Frågor om diskriminering har uppkommit i ett stort antal avgöranden av Europadomstolen, ibland som huvudfrågor och i andra fall som mera subsidiära frågor. Följande fall kan nämnas:

 

a) Det belgiska språkmålet. Målet gällde huvudsakligen olika åtgärder som försvårade för franskspråkiga barn att få skolundervisning på franska inom den flamländska regionen. Åtgärderna ansågs rättfärdigade av syftet att vidmakthålla den språkliga enheten inom den flamländska regionen. När det gällde sex kommuner utanför Bryssel med en speciell språklig status fann emellertid Europadomstolen diskriminering föreligga såtillvida som tillträdet till franskspråkiga skolor var beroende av ett krav på bosättning som inte gällde för nederländskspråkiga skolor.
b) Fallet Nationella belgiska polisförbundet. Förbundet saknade den rätt att konsulteras i anställningsfrågor som tillkom vissa andra fackliga organisationer. Distinktionen ansågs tjäna det legitima syftet att främja en sammanhängande och balanserad personalpolitik. Den olägenhet detta medförde för förbundet var inte oproportionerlig, och någon diskriminering förelåg därför inte.
c) Fallet Engel m. fl. Klagandena ansåg diskriminering föreligga på grund av militär rang såtillvida som vissa disciplinstraff avtjänades under

olika omständigheter beroende på rang. Europadomstolen framhöll först att uppräkningen i artikel 14 av diskrimineringsgrunder var exemplifierande och inte uttömmande, varför även diskriminering på grund av rang kunde ifrågakomma. Vidare uttalade domstolen att diskriminering med avseende på verkställighet av ett frihetsstraff kunde falla under tillämpningsområdet för artikel 5 i förening med artikel 14. I fråga om officerare, underofficerare och meniga pekade domstolen på att det fanns olikheter i fråga om ansvar som kunde förklara att de också i disciplinärt hänseende behandlades på olika sätt. Sådana olikheter förekom i olika stater och var också tolererade i Genèvekonventionerna om den humanitära folkrätten. Distinktionen ansågs därför icke diskriminerande. Vissa påtalad olikheter mellan militärer och civila fann Europadomstolen kunna förklaras genom olikheter mellan det militära och det civila livet, och de var därför inte heller diskriminerande.
d) Fallet Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen. Det förhållandet att elever kunde befrias från deltagande i religionsundervisning men inte från sexualundervisningen ansågs inte diskriminerande med hänsyn till att det i det förra fallet var fråga om undervisning rörande en trosuppfattning och inte endast om förmedlande av kunskaper.
e) Fallet Svenska lokmannaförbundet. Statens politik att ingå kollektivavtal endast med de mest representativa fackföreningarna ansågs legitim, och vägran att ingå kollektivavtal med lokmannaförbundet var därför inte diskriminerande.
f) Fallet Schmidt och Dahlström. Principen att vägra retroaktiva löneförmåner till medlemmar av strejkande organisation ansågs vara icke diskriminerande.
g) Fallet Handyside. Det förelåg ingen diskriminering, eftersom det inte visats att pornografiska publikationer som tolererats i Storbritannien var jämförbara med klagandens skrift på så sätt att de varit avsedda för barn och ungdom.
h) Fallet Irland mot Storbritannien. De skillnader som förelegat i fråga om bekämpandet av IRA å ena sidan och protestantisk terrorism å andra sidan förklarades av att IRA var den farligaste organisationen. Någon diskriminering förelåg inte.
i) Fallet Sunday Times. Det förhållandet att inga åtgärder vidtagits mot andra tidningar vilka liksom Sunday Times publicerat artiklar om en pågående rättegång var inte tillräckligt bevis om diskriminering. Det förhållandet att olika regler gällde för hur pressen och parlamentet fick behandla information om pågående rättegångar var inte diskriminerande med hänsyn till skillnaderna mellan press och parlament.
j) Fallet Marckx. Europadomstolen framhöll att det vid åtnjutandet av rätten till respekt för familjelivet inte fick föreligga någon diskriminering på grund av utomäktenskaplig börd. I belgisk lag förekom emellertid en rad diskriminerande bestämmelser som gällde fastställande av moderskap, arvsrätt och rätten att disponera över egendom till förmån för utomäktenskapligt barn. Brott mot artikel 14 i förening med artikel 8 ansågs föreligga.
k) Fallet Sporrong och Lönnroth. Klagandenas påstående att de utsatts för diskriminering i jämförelse med andra fastighetsägare, vilkas fas-

tigheter antingen inte exproprierats eller exproprierats under andra förhållanden, ansågs obestyrkt.
l) Fallet Van der Mussele. Arbetsplikt som i och för sig är tillåten enligt artikel 4 kan bli otillåten om den åläggs på diskriminerande grunder. I förevarande fall var fråga om skyldighet att åta sig vissa advokatuppdrag, och det förelåg enligt Europadomstolens mening sådana skillnader mellan advokater och andra yrkesgrupper att det inte var möjligt att anse de skyldigheter som ålades advokater diskriminerande på den grunden att något liknande inte gällde för andra yrken.
m) Fallet De Jong, Baljet och Van den Brink. Vissa olikheter som kunde ha förelegat mellan klagandena och andra militärer kunde förklaras av att deras bataljon skulle bege sig på specialuppdrag till Libanon.
n) Fallet Rasmussen. Enligt dansk rätt måste en gift man som ville bestrida faderskapet till ett barn fött i äktenskapet anhängiggöra talan inom viss tid, medan barnets mor kunde anhängiggöra en faderskapstalan utan tidsgräns. Europadomstolen framhöll att det i detta hänseende fanns stora skillnader mellan konventionsstaternas lagar och att varje stat därför fick anses ha en betydande frihet att själv bestämma vilka regler som skulle gälla. I förevarande fall ansåg Europadomstolen att de danska myndigheterna hade kunnat ha fog för att anse den gällande tidsgränsen motiverad av rättssäkerhetsskäl och av en önskan att skydda barnets intressen, medan en tidsgräns var mindre nödvändig i fråga om moderns talan. Diskriminering förelåg därför inte.
o) Fallet Abdulaziz, Cabales och Balkandali. Klagandena var bosatta i Storbritannien, men deras utländska män fick inte tillstånd att bosätta sig där. Detta ansågs i och för sig vara en tillåtlig inskränkning i deras rätt till respekt för familjelivet, men en ytterligare förutsättning för att den skulle accepteras var att den var icke diskriminerande. I detta hänseende gällde emellertid att, om klagandena varit män bosatta i Storbritannien och deras utländska hustrur hade velat bosätta sig där, tillstånd därtill skulle ha lämnats. De brittiska bestämmelserna gjorde alltså en distinktion beroende på kön. Europadomstolen framhöll att jämställdhet mellan könen var ett centralt mål och att det måste föreligga mycket vägande skäl för att rättfärdiga en olikhet i behandlingen på grund av kön. Sådana skäl förelåg inte, och Storbritannien hade därför brutit mot artikel 14 i förening med artikel 8. — I vissa andra hänseenden hade klagats över diskriminering på grund av ras och börd, men någon kränkning av konventionen förelåg inte på dessa punkter.
p) Fallet James m. fl. Klagandena gjorde gällande att lagstiftningen om rätt till inlösen av fastigheter som var föremål för långa hyreskontrakt var diskriminerande eftersom den bara gällde en kategori av egendom och eftersom ägare av egendom med lägre värde drabbades särskilt hårt. Europadomstolen fann att lagstiftningen hade ett godtagbart syfte och att inte heller den utformning den fått var diskriminerande.
q) Fallet Lithgow m. fl. Klagandena, vilkas egendom hade nationaliserats, gjorde gällande att de utsatts för diskriminering på grund av metoderna för värdering av egendomen och i vissa andra hänseenden. Europadomstolen fann diskriminering inte föreligga.

r) Fallet Gillow. När det gällde rätten till bosättning på Guernsey ansåg Europadomstolen det legitimt att ge företräde åt personer födda på ön eller med särskilda rötter där. Det förhållandet att vissa särskilt dyra hus undantogs från bostadsregleringen ansågs inte heller diskriminerande.
s) Fallet Johnston m. fl. Det förhållandet att skilsmässa inte är tillåten i Irland, medan irländsk lag erkänner skilsmässor av personer bosatta utomlands ansågs inte diskriminerande.
t) Fallet Monnell och Morris. Klagandena hade överklagat brottmålsdomar, och eftersom deras överklaganden ansetts ogrundade hade Court of Appeal beslutat att viss del av den tid de redan tillbringat i fängelse inte skulle få inräknas i straffverkställigheten. De hävdade att de diskriminerats i jämförelse med dömda personer som överklagat utan att sitta i fängelse. Någon diskriminering ansågs inte föreligga.
u) Fallet Inze. Klaganden gjorde gällande att han enligt österrikisk lag diskriminerats till följd av sin utomäktenskapliga börd. Den gård som tillhört hans mor hade efter hennes död tillfallit hans yngre bror född i äktenskapet, eftersom lagen gav företräde åt denne på grund av hans börd. Europadomstolen erinrade om att det pågick en tydlig utveckling i riktning mot likställdhet av barn oberoende av om de var födda inom eller utom äktenskapet. Det måste därför finnas mycket vägande skäl för att man skulle kunna acceptera en distinktion beroende på denna omständighet. Det skäl som hade åberopats i förevarande fall — att modern sannolikt önskat att gården skulle tillfalla den yngre sonen, att den som inte accepterade lagens preferens kunde skriva ett testamente, att lagen överensstämde med en utbredd uppfattning hos lantbefolkningen i den berörda delen av Österrike och att barn födda utom äktenskapet vanligen inte har vuxit upp på en gård av sådant slag — var inte bärkraftiga, och ett brott förelåg därför mot artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
v) Fallet Bouamar. Klaganden gjorde gällande diskriminering på så vis att en vuxen person som greps som misstänkt för brott åtnjöt en effektiv domstolskontroll som inte hade någon motsvarighet i fråga om unga lagöverträdare. Europadomstolen fann diskriminering inte föreligga, eftersom det förfarande som tillämpades i fråga om minderåriga hade till syfte att skydda snarare än att straffa.
x) Fallet Olsson. Ett påstående att klagandena diskriminerats på grund av sin sociala ställning befanns obestyrkt.
y) Fallet Boyle and Rice. Ingen diskriminering ansågs föreligga med avseende på klagandenas placering i fångvårdsanstalt.
z) Fallet Kamasinski. Ingen diskriminering ansågs föreligga som en följd av att vissa målsägande framställt ersättningskrav mot klaganden i brottmålsrättegång och inte i en separat tvistemålsrättegång. Det förhållandet att klaganden på grund av att han var berövad friheten inte fått inställa sig vid behandlingen av hans överklagande i högre instans, medan han skulle ha kunnat närvara om han varit på fri fot, ansågs inte diskriminerande.
å) Fallet Håkansson och Sturesson. Klagandena, vilkas jordbruksfastighet försålts exekutivt, hävdade att de utsatts för diskriminering i jämförelse med den som sålt fastigheten till dem, den lantbruksnämnd som köpt

fastigheten vid auktionen samt dem som slutligt förvärvat fastigheten. Påståendet om diskriminering ansågs obestyrkt.
ä) Fallet Darby. Klaganden, som var bosatt utanför Sverige men betalade skatt i Sverige, kunde enligt gällande lag inte befrias från skyldigheten att erlägga skatt till svenska kyrkan, medan han hade kunnat erhålla sådan befrielse om han varit bosatt i Sverige. Denna distinktion ansågs inte ha något legitimt syfte och stred därför mot artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

XIV. Äganderätten (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
1. Allmänt
Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen skall envar ha rätt till respekt för sin egendom. Vidare föreskrivs att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna principer. Slutligen tilläggs i ett andra stycke att dessa bestämmelser inte skall inskränka en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten.
    Europadomstolen har framhållit att artikeln är avsedd att skydda äganderätten (fallen Marckx, Agosi, Inze). Den egendom som skyddas är inte bara fast och lös egendom i egentlig mening utan också intressen av olika slag som har ett ekonomiskt värde. De ekonomiska intressen som är förbundna med utövandet av verksamhet som revisor (fallet Van Marle m. fl.) eller drivandet av en restaurangrörelse (fallet Tre Traktörer Aktiebolag) har sålunda ansetts falla under tillämpningsområdet för artikel 1.
    Artikel 1 skyddar existerande rättigheter och inte t. ex. rätten att förvärva egendom genom arv, testamente eller gåva (fallet Marckx). Däremot kan en dödsbodelägares rätt att få sin andel i dödsboet omvandlad till viss konkret egendom anses skyddad av artikel 1 (fallet Inze). Avsaknaden av en rätt till ersättning för visst arbete faller inte under artikel 1 (fallet Van der Mussele). Avsaknaden av en rätt till ersättning för vissa kostnader i samband med uppdrag som offentlig försvarare (fallet Van der Mussele) eller en skyldighet att i samband med betalning av hyra bidra med små belopp till en hyresgästförenings verksamhet (fallet Langborger) har inte ansetts strida mot artikel 1.
    Europadomstolen har framhållit att artikel 1 innehåller tre olika regler: den första fastslår principen att egendom skall respekteras, den andra uppställer villkoren för berövande av egendom och den tredje behandlar inskränkningar i rätten att utnyttja egendom (fallet Sporrong och Lönnroth). Vidare har domstolen påpekat att de tre reglerna har ett visst samband med varandra på så sätt att den andra och den tredje regeln avser speciella fall som bör bedömas i ljuset av den allmänna första regeln (fallet James m. fl.).

 

2. Berövande av egendom
Villkoren enligt artikel 1 för att någon skall få berövas sin egendom är att åtgärden vidtas i det allmännas intresse, att det sker i enlighet med lag och att folkrättens allmänna principer respekteras. När det gäller kravet på att åtgärden skall vidtas i det allmännas intresse har vissa principuttalanden gjorts i fallen James m. fl. och Lithgow m. fl. Sålunda åtnjuter de nationella myndigheterna en betydande frihet (”margin of appreciation”) att själva bedöma vad som ligger i det allmännas intresse. Framför allt gäller detta i fråga om åtgärder som nationalisering eller expropriation, vilka vidtas som ett led i en mera generell social eller ekonomisk politik. Emellertid måste även den enskilde ägarens intressen beaktas i rimlig mån. Det måste föreligga en rimlig balans eller proportionalitet mellan dessa intressen och det allmänna intresset. I detta sammanhang är det av vikt om ersättning lämnas för egendomsberövandet. Europadomstolen har framhållit att äganderätten i stor utsträckning kan bli illusorisk om ägaren kan berövas sin egendom utan ersättning. Att ta egendom utan ersättning som står i rimlig relation till värdet är i allmänhet en disproportionerlig åtgärd som är oförenlig med artikel 1. Däremot är det inte under alla förhållanden ett krav att full ersättning skall lämnas. Inom ramen för en ekonomisk reform eller i syfte att nå social rättvisa kan det ibland vara motiverat att ge ersättning som inte svarar mot fulla marknadsvärdet. När det gäller hänvisningen till folkrättens allmänna principer är det klart att dessa endast syftar på de rättigheter som åtnjuts av utländska medborgare.
    Fallet James m. fl. avsåg berövande av egendom till följd av att hyresgäster med långa hyreskontrakt (”long leases”) genom lag erhållit rätt att på förmånliga villkor inlösa de hyrda fastigheterna. I fallet Lithgow m. fl. var fråga om nationaliseringen av den brittiska flyg- och skeppsbyggnadsindustrin. I båda fallen ledde tillämpningen av de ovan angivna principerna till att det inte ansågs föreligga något brott mot artikel 1.
    I fallet Håkansson och Sturesson hade klagandena berövats sin egendom genom att de inte erhållit förvärvstillstånd för den jordbruksfastighet de köpt och som följd härav tvingats sälja fastigheten på exekutiv auktion. Europadomstolen fann att den lagstiftning som tillämpats syftade till att främja jordbrukets rationalisering och att den därför var i det allmännas intresse. När det gällde kravet på balans mellan det enskilda och det allmänna intresset och på proportionalitet fann domstolen att det pris som klagandena erhållit vid den exekutiva försäljningen stod i rimlig relation till fastighetens värde och att det var klagandena själva som tagit en stor risk genom att köpa fastigheten till ett avsevärt högre pris. Något brott mot artikel 1 förelåg således inte.
    Förverkande av egendom innebär visserligen att ägaren berövas egendomen men har ändå primärt setts som en åtgärd för att reglera utnyttjandet av egendomen (fallen Handyside, Agosi).

 

3. Utnyttjande av egendom
Europadomstolen har framhållit att rätten att disponera över sin egendom är en traditionell och grundläggande aspekt av äganderätten men att begränsningar av rätten att överföra egendom till annan genom testa-

mente eller gåva kan tillåtas om det bedöms nödvändigt i allmänt intresse (fallet Marckx).
    När det gäller kravet på ”nödvändighet” i andra stycket av artikel 1 föreligger, som Europadomstolen påpekat (fallet Handyside), en skillnad i förhållande till nödvändighetskriteriet i punkt 2 av artiklarna 8–11 i konventionen såtillvida som det i artikel 1 är staten som anges vara den som själv skall bedöma om en åtgärd är nödvändig. Det återstår emellertid för Europadomstolen att övervaka både att åtgärden är laglig och att den vidtagits i allmänt intresse. I den senare bedömningen ingår också att avgöra om det skett en rimlig avvägning mellan det allmänna och det enskilda intresset eller, med andra ord, om åtgärden varit proportionerlig (fallen Van Marle m. fl., Tre Traktörer Aktiebolag, Allan Jacobsson).
    Vid bedömningen av om åtgärden varit proportionerlig har emellertid staten i detta sammanhang tillerkänts en stor rörelsefrihet, särskilt i fall då det gällt genomförandet av socialpolitiska eller ekonomiskpolitiska reformer. I fallet Mellacher m. fl. var fråga om en hyresregleringslagstiftning som medförde att vissa hyror reducerades till en bråkdel av vad som tidigare gällt enligt hyresavtal. Europadomstolen ansåg till en början att det inte var något hinder att lagstiftningen ingrep i tidigare ingångna avtal och fann att tillämpningen av lagstiftningen i klagandenas fall inte stred mot artikel 1.
    En vägran att meddela tillstånd till viss verksamhet kan medföra begränsningar i den enskildes rätt att utnyttja sin egendom. I fallet Van
Marle m. fl. var fråga om en vägran att godkänna klagandena som revisorer. Fallet Tre Traktörer Aktiebolag gällde indragning av tillstånd att på restaurang servera alkoholdrycker. I fallet Allan Jacobsson var fråga om vägran att ge byggnadstillstånd. I samtliga dessa fall ansåg Europadomstolen att det var fråga om ett ingrepp i klagandenas rätt att utnyttja sin egendom, men ingreppet ansågs samtidigt tillåtligt enligt andra stycket i artikel 1. Vissa omständigheter åberopades till stöd för uppfattningen att ingreppen inte var oproportionerliga. I fallet Van Marle m. fl. hade sålunda vissa övergångsbestämmelser införts för att mildra verkningarna för dem som varit revisorer innan nya regler infördes. I fallet Allan Jacobsson pekades på att klaganden inte heller tidigare hade haft en ovillkorlig rätt att bygga på sin mark, att han när han köpte fastigheten måste ha insett att det skulle komma att finnas begränsningar i byggnadsrätten, att behovet av fortsatt byggnadsförbud omprövades med jämna mellanrum och att dispenser från byggnadsförbudet kunde ges i vissa fall.
    Beslag och förverkande har setts som åtgärder syftande till att kontrollera användningen av viss egendom. I fallet Handyside var fråga om beslag och förverkande av en bok som ansetts strida mot moralen. Åtgärderna ansågs tillåtliga enligt andra stycket i artikel 1. Fallet Agosi gällde förverkande av insmugglade guldmynt. Smugglingen hade utförts av annan än ägaren till mynten, och vid bedömningen av proportionaliteten hos den vidtagna åtgärden var det därför av vikt att ta ställning till om förfarandet varit sådant att man tillräckligt beaktat i vad mån ägaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Europadomstolen fann att det

brittiska domstolsförfarandet inom ramen för s. k. judicial review varit av tillräcklig omfattning och att det gjorts en rimlig avvägning mellan det enskilda och det allmänna intresset i det konkreta fallet.

 

4. Respekten för egendom
Trots att det i vissa fall inte är fråga vare sig om ett egendomsberövande eller om en inskränkning i rätten att utnyttja egendom, kan situationen vara sådan att det ändå föreligger en brist på respekt för annans äganderätt. I sådana fall kan slutsatsen bli att bestämmelsen i den första meningen i första stycket av artikel 1 har överträtts. Denna situation förelåg i fallet Sporrong och Lönnroth, där fråga var om expropriationstillstånd och byggnadsförbud som under en lång följd av år hade gällt för klagandenas fastigheter i centrala Stockholm. Expropriation kom aldrig till stånd, och klagandena berövades därför inte sin egendom. Europadomstolen konstaterade i detta hänseende att det inte heller var fråga om en expropriation de facto. I fråga om byggnadsförbuden var det visserligen fråga om en inskränkning i rätten att utnyttja egendomen, men detsamma kunde inte sägas om expropriationstillstånden. Däremot fann Europadomstolen att de långvariga expropriationstillstånden och byggnadsförbuden skapat en situation som inte innebar en rimlig balans mellan det enskilda och det allmänna intresset och att en alltför tung börda lagts på de enskilda fastighetsägarna. Domstolen beaktade härvid också att systemet var oflexibelt såtillvida som det inte fanns någon möjlighet för klagandena att begära omprövning av expropriationstillstånden under de långa tidsperioder för vilka de utfärdats och att de inte heller kunde erhålla skadestånd för att gottgöra de olägenheter de utsatts för. Härigenom förelåg en brist på respekt för klagandenas egendom.
    En liknande situation förelåg i fallen Erkner och Hofauer samt Poiss. Det var i dessa fall fråga om en provisorisk omfördelning av jord i syfte att få till stånd mera ändamålsenliga jordbruksfastigheter. Viss jord tillhörig klagandena hade provisoriskt överförts till andra och någon slutlig ersättning i form av annan jord hade inte tillförts dem. Läget var flytande under många år, och någon slutlig förändring av äganderättsförhållandena hade inte skett. Även i dessa fall ansåg Europadomstolen att myndigheterna brustit i respekt för klagandenas egendom. Domstolen pekade på att systemet var oflexibelt, att någon omprövning inte kunnat påfordras av klagandena och att dessa inte heller haft någon rätt till skadestånd. Den balans mellan det enskilda och det allmänna intresset som krävdes enligt artikel 1 förelåg alltså inte i dessa fall.

 

XV. Rätten till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
I artikel 2 i första tilläggsprotokollet anges först att ingen får förvägras rätten till undervisning. Det tilläggs att staten, vid utövandet av den verksamhet den bedriver i fråga om uppfostran och undervisning, skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Vad först angår rätten till undervisning gjorde Europadomstolen i det belgiska språkmålet klart att denna rätt inte innebär någon skyldighet för staten att sätta upp eller subventionera undervisning av visst slag. I stället får rätten till undervisning förstås som en rätt att få tillträde till den av det allmänna organiserade undervisning som faktiskt existerar vid en viss tidpunkt. I rätten ingår också en rätt till officiellt erkännande av de studier som bedrivits. I det belgiska språkmålet var särskilt fråga om vilket språk som begagnades i undervisningen. I detta hänseende framhöll domstolen att det i rätten till undervisning inte i och för sig ingick någon garanti beträffande undervisningsspråk men att rätten kunde bli meningslös om den inte avsåg undervisning på det nationella språket eller, i förekommande fall, på något av de nationella språken.
    I fallet Campbell och Cosans hade den ena klagandens son suspenderats från undervisningen under lång tid på grund av motstånd mot den kroppsliga bestraffning som tillämpades i skolan. Europadomstolen ansåg att han genom suspenderingen hade förvägrats rätten till undervisning i strid med artikel 2.
    När det gäller statens skyldighet att i undervisningen respektera föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse framhöll Europadomstolen i det belgiska språkmålet att i detta begrepp inte ingår något hänsynstagande till föräldrarnas språkliga preferenser. I målet var fråga om åtgärder som på olika sätt försvårade för franskspråkiga barn att få skolundervisning på franska, medan de nederländskspråkiga skolorna stod öppna för dem. Något brott mot föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse förelåg inte.
    I två andra mål har viktiga frågor behandlats rörande räckvidden av bestämmelsen om skydd för föräldrarnas rättigheter. Det ena målet avsåg sexualundervisningen i en dansk skola och det andra målet skolaga i en skotsk skola.
    I det danska målet — fallet Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen — erinrade Europadomstolen om att bestämmelsen i artikel 2 om föräldrarnas rättigheter klargör att rätten till pluralism inom undervisningen är väsentlig för att bevara det demokratiska samhället. Vid värderingen av den danska statens förpliktelser i de offentliga skolorna var det därför av vikt att ihågkomma att danska staten ger ett väsentligt stöd till privatskolor och att det alternativ som dessa skolor erbjuder är en beaktansvärd faktor. Domstolen framhöll vidare att föräldrarnas religiösa och filosofiska åskådning måste respekteras i all av det allmänna organiserad undervisning. Detta kan dock inte anses hindra att information eller kunskap om religiösa och filosofiska spörsmål förmedlas i undervisningen under förutsättning att detta sker på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt. Staten får under inga omständigheter indoktrinera på ett sätt som strider mot föräldrarnas åskådning.
    När det gällde den danska sexualundervisningen ansåg Europadomstolen att det inte rörde sig om indoktrinering. Undervisningen gick inte ut på att eleverna skulle uppmuntras till visst sexuellt beteende, och den hindrade inte att föräldrarna vid sidan av skolundervisningen delgav barnen sin egen syn på sexuella frågor. Så som undervisningen var utformad kunde den därför inte anses strida mot föräldrarnas religiösa

och filosofiska övertygelse. Domstolen fäste i sammanhanget också vikt vid att det som ett alternativ fanns möjlighet till undervisning i privata skolor eller till hemundervisning.
    I fallet Campbell och Cosans behandlade Europadomstolen först frågan huruvida en avvisande inställning till skolaga överhuvudtaget gällde den filosofiska övertygelsen. Domstolen konstaterade att ordet ”övertygelse” (”convictions”) var besläktat med ”tro” (”beliefs”) snarare än med ”åsikter” (”opinions”) och ”idéer” (”ideas”). När det gällde begreppet ”filosofisk övertygelse” menade domstolen att härmed kunde förstås varje övertygelse som är förtjänt av respekt i ett demokratiskt samhälle och som inte är oförenlig med mänsklig värdighet. Till följd av utformningen av artikel 2 var det också tydligt att barnets rätt till undervisning måste respekteras och att en uppfattning hos föräldrarna som ledde till att barnet förvägrades rätten till undervisning inte kunde vara en sådan övertygelse som staten var skyldig att respektera.
    När det gällde föräldrarnas uppfattning att skolaga inte borde användas fann Europadomstolen att det var fråga om en viktig aspekt av mänskligt liv, nämligen den personliga integriteten, och att föräldrarnas övertygelse i en sådan fråga var att hänföra till deras filosofiska övertygelse. Eftersom den inte hade respekterats förelåg ett brott mot artikel 2.
    Det kan nämnas att i fallen Olsson och Eriksson frågan — något marginellt — har uppkommit huruvida föräldrars religiösa och filosofiska övertygelse respekterats under tid då barnen varit omhändertagna och placerade i fosterhem. I det förstnämnda fallet konstaterade Europadomstolen att omhändertagandet av ett barn inte innebär att föräldrarna förlorar alla sina rättigheter enligt artikel 2. Emellertid visade omständigheterna inte i vare sig det ena eller det andra fallet att just denna aspekt av omhändertagandet haft någon väsentlig betydelse för föräldrarna.

 

XVI. Rätten till fria val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet skall konventionsstaterna anordna fria och hemliga val med skäliga mellanrum samt under förhållanden som tillförsäkrar folket rätten att fritt ge uttryck för sin mening beträffande sammansättningen av den lagstiftande församlingen.
    Denna bestämmelse har endast i ett mål, nämligen i fallet Mathieu
Mohin och Clerfayt, varit föremål för bedömning av Europadomstolen. Målet gällde vissa bestämmelser om valbarhet i belgiska val, vilka nära sammanhängde med de komplicerade relationerna mellan de två stora språkgrupperna i Belgien. Enligt den belgiska konstitutionen har viktiga funktioner delegerats från parlamentet till församlingar som representerar språkgrupperna och regionerna. En av dessa är det s. k. flamländska rådet som representerar såväl den nederländsktalande språkgruppen som den flamländska regionen. I detta råd ingår parlamentsledamöter som tillhör den nederländsktalande gruppen inom representanthuset och senaten, vilket medför att franskspråkiga väljare inom den flamländska regionen vid parlamentsval har möjlighet att rösta antingen på franskspråkiga kandidater som kommer att ingå i den franskspråkiga

gruppen i parlamentet men som inte får ta säte i flamländska rådet eller på kandidater som kommer att ingå i den nederländskspråkiga gruppen i parlamentet och som i kraft därav tar säte i flamländska rådet. De kan däremot inte välja en person som blir medlem av både den franskspråkiga gruppen i parlamentet och flamländska rådet, och frågan i fallet Mathieu-Mohin och Clerfayt var om detta var förenligt med artikel 3 i protokollet.
    Europadomstolen gjorde först vissa uttalanden av allmän natur rörande innebörden av artikel 3. Domstolen framhöll att artikel 3 garanterar rätten att rösta och rätten att ställa upp som kandidat men att dessa rättigheter inte är absoluta. Staterna har en betydande frihet att avgöra vilka inskränkningar som skall göras, men det ankommer ytterst på Europadomstolen att försäkra sig om att de inskränkningar som görs inte är så vittgående att de skadar själva kärnan hos de garanterade rättigheterna. Inskränkningarna måste tillgodose ett legitimt ändamål och får inte vara oproportionerliga i förhållande till detta ändamål.
    Artikel 3 gäller endast val till den lagstiftande församlingen, men enligt Europadomstolens tolkning syftar detta inte nödvändigtvis bara på det nationella parlamentet, utan det får med ledning av varje lands konstitutionella struktur avgöras vilka organ som är att hänföra under nämnda begrepp. I Belgien fick sålunda flamländska rådet anses vara en del av den lagstiftande församlingen.
    Europadomstolen framhöll vidare att artikel 3 inte garanterar något visst valsystem såsom proportionerlig representation eller majoritetsval. Staterna har stor frihet att själva ta ställning till valsystemet. Av vikt är emellertid att alla medborgare behandlas lika när det gäller rätten att rösta och att kandidera. Detta innebär dock enligt Europadomstolens mening inte att alla röster nödvändigtvis måste få samma vikt när det gäller resultatet av valet eller att alla kandidater måste ha samma möjligheter att bli valda.
    När det gällde det aktuella fallet framhöll Europadomstolen att valsystemet måste ses mot bakgrund av den speciella politiska strukturen i Belgien. I ljuset härav fann domstolen valsystemet inte orimligt. Domstolen konstaterade att franskspråkiga väljare i ett flamländskt distrikt har rätt att rösta och att vara kandidater på samma sätt som de nederländskspråkiga väljarna. Det förhållandet att den som väljs måste antingen ingå i den franskspråkiga gruppen i parlamentet och i den franska gemenskapens råd eller i den nederländskspråkiga gruppen i parlamentet och i flamländska rådet innefattade inte en oproportionerlig begränsning som hindrade att folkets mening om sammansättningen av den lagstiftande församlingen kom till fritt uttryck.

 

I översikten behandlade domar

 

Förteckning över Europadomstolens i artikeln omnämnda domar (med angivande av nummer i domstolens skriftserie, datum, målets namn och den stat som var part i målet)

 

NoDatumMålets namn Stat som part
3 1.7.1961 Lawless Irland

627.6.1968 Wemhoff Tyskland (Förb.rep.) 727.6.1968 Neumeister Österrike 823.7.1968 Belgiska språkmålet Belgien 910.11.1969 Stögmüller Österrike 1010.11.1969 Matznetter Österrike 1117.1.1970 Delcourt Belgien 1218.6.1971 De Wilde, Ooms och Versyp Belgien 1316.7.1971 Ringeisen Österrike 1821.2.1975 Golder Storbritannien 1927.10.1975 Nationella belgiska polisförbundet Belgien 20 6.2.1976 Svenska lokmannaförbundet Sverige 21 6.2.1976 Schmidt och Dahlström Sverige 22 8.6.1976 Engel m. fl. Nederländerna 23 7.12.1976 Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen Danmark 24 7.12.1976 Handyside Storbritannien 2518.1.1978 Irland mot Storbritannien Irland, Storbritannien 2625.4.1978 Tyrer Storbritannien 2728.6.1978 König Tyskland (Förb.rep.) 28 6.9.1978 Klass m. fl. Tyskland (Förb.rep.) 2928.11.1978 Luedicke, Belkacem och Koc Tyskland (Förb.rep.) 3026.4.1979 Sunday Times Storbritannien 3113.6.1979 Marckx Belgien 32 9.10.1979 Airey Irland 3324.10.1979 Winterwerp Nederländerna 34 4.12.1979 Schiesser Schweiz 3527.2.1980 Deweer Belgien 3713.5.1980 Artico Italien 39 6.11.1980 Guzzardi Italien 40 6.11.1980 Van Oosterwijck Belgien 42 6.5.1981 Buchholz Tyskland (Förb.rep.) 4323.6.1981 Le Compte, Van Leuven och De Meyere Belgien

4413.8.1981 Young, James och Webster Storbritannien 4522.10.1981 Dudgeon Storbritannien 46 5.11.1981 X mot Storbritannien Storbritannien 4825.2.1982 Campbell och Cosans Storbritannien 4926.3.1982 Adolf Österrike 5024.6.1982 Van Droogenbroeck Belgien 5115.7.1982 Eckle Tyskland (Förb.rep.) 5223.9.1982 Sporrong och Lönnroth Sverige 53 1.10.1982 Piersack Belgien 5610.12.1982 Foti m. fl. Italien 5710.12.1982 Corigliano Italien 5810.2.1983 Albert och Le Compte Belgien 6125.3.1983 Silver m. fl. Storbritannien 6225.3.1983 Minelli Schweiz 6425.4.1983 Pakelli Tyskland (Förb.rep.) 6613.7.1983 Zimmermann och Steiner Schweiz 7023.11.1983 Van der Mussele Belgien 71 8.12.1983 Pretto m. fl. Italien 72 8.12.1983 Axen Tyskland (Förb.rep.) 7321.2.1984 Öztürk Tyskland (Förb.rep.) 7422.2.1984 Sutter Schweiz

7523.2.1984 Luberti Italien 76 9.4.1984 Goddi Italien 7722.5.1984 De Jong, Baljet och Van den Brink Nederländerna 7822.5.1984 Van der Sluijs, Zuiderveld och Klappe Nederländerna 7922.5.1984 Duinhof och Duijf Nederländerna 8028.6.1984 Campbell och Fell Storbritannien 8110.7.1984 Guincho Portugal 82 2.8.1984 Malone Storbritannien 8326.10.1984 McGoff Sverige 8422.10.1984 Sramek Österrike 8626.10.1984 De Cubber Belgien 8728.11.1984 Rasmussen Danmark 8912.2.1985 Colozza Italien 9025.3.1985 Barthold Tyskland (Förb.rep.) 9126.3.1985 X och Y mot Nederländerna Nederländerna 92 6.5.1985 Bönisch Österrike 9328.5.1985 Ashingdane Storbritannien 9428.5.1985 Abdulaziz, Cabales och Balkandali Storbritannien 9723.10.1985 Benthem Nederländerna 9821.2.1986 James m. fl. Storbritannien 9929.5.1986 Feldbrugge Nederländerna 10029.5.1986 Deumeland Tyskland (Förb.rep.) 10126.2.1986 Van Marle m. fl. Nederländerna 102 8.7.1986 Lithgow m. fl. Storbritannien 103 8.7.1986 Lingens Österrike 10428.8.1986 Glasenapp Tyskland (Förb.rep.) 10528.8.1986 Kosiek Tyskland (Förb.rep.) 10617.10.1986 Rees Storbritannien 10721.10.1986 Sanchez-Reisse Schweiz 10824.10.1986 Agosi Storbritannien 10924.11.1986 Gillow Storbritannien 11024.11.1986 Unterpertinger Österrike 11118.12.1986 Bozano Frankrike 11218.12.1986 Johnston m. fl. Irland 113 2.3.1987 Mathieu-Mohin och Clerfayt Belgien 114 2.3.1987 Weeks Storbritannien 115 2.3.1987 Monnell och Morris Storbritannien 11626.3.1987 Leander Sverige 11723.4.1987 Ettl m. fl. Österrike 11723.4.1987 Erkner och Hofauer Österrike 11723.4.1987 Poiss Österrike 11823.4.1987 Lechner och Hess Österrike 11925.6.1987 Capuano Italien 11925.6.1987 Baggetta Italien 11925.6.1987 Milasi Italien 120 8.7.1987 O mot Storbritannien Storbritannien 120 8.7.1987 H mot Storbritannien Storbritannien 121 8.7.1987 W mot Storbritannien Storbritannien 121 8.7.1987 B mot Storbritannien Storbritannien 121 8.7.1987 R mot Storbritannien Storbritannien 122 8.7.1987 Baraona Portugal 12325.8.1987 Lutz Tyskland (Förb.rep.) 12325.8.1987 Englert Tyskland (Förb.rep.) 12325.8.1987 Nölkenbockhoff Tyskland (Förb.rep.) 12527.10.1987 Pudas Sverige 12527.10.1987 Bodén Sverige

12628.10.1987 Inze Österrike 12730.11.1987 H mot Belgien Belgien 12818.12.1987 F mot Schweiz Schweiz 12929.2.1988 Bouamar Belgien 13024.3.1988 Olsson Sverige 13127.4.1988 Boyle och Rice Storbritannien 13229.4.1988 Belilos Schweiz 13324.5.1988 Müller m. fl. Schweiz 13426.5.1988 Ekbatani Sverige 13526.5.1988 Pauwels Belgien 13720.6.1988 Schönenberger och Durmaz Schweiz 13821.6.1988 Berrehab Nederländerna 13921.6.1988 Plattform ”Ärzte für das Leben” Österrike 14012.7.1988 Schenk Schweiz 141 7.10.1988 Salabiaku Frankrike 14226.10.1988 Norris Irland 14326.10.1988 Martins Moreira Portugal 14428.11.1988 Nielsen Danmark 14529.11.1988 Brogan m. fl. Storbritannien 146 6.12.1988 Barberà, Messegué och Jabardo Spanien 147 6.12.1988 Colak Tyskland (Förb.rep.) 14822.2.1989 Ciulla Italien 14922.2.1989 Barfod Danmark 15029.3.1989 Bock Tyskland (Förb.rep.) 15130.3.1989 Lamy Belgien 15230.3.1989 Chappell Storbritannien 15327.4.1989 Neves e Silva Portugal 15424.5.1989 Hauschildt Danmark 15522.6.1989 Langborger Sverige 15622.6.1989 Eriksson Sverige 157 7.7.1989 Unión Alimentaria Sanders S.A. Spanien 158 7.7.1989 Bricmont Belgien 159 7.7.1989 Tre Traktörer Aktiebolag Sverige 160 7.7.1989 Gaskin Storbritannien 161 7.7.1989 Soering Storbritannien 16224.10.1989 H mot Frankrike Frankrike 16325.10.1989 Allan Jacobsson Sverige 16425.10.1989 Bezicheri Italien 16520.11.1989 markt intern Verlag GmbH och Klaus Beermann Tyskland (Förb.rep.) 16620.11.1989 Kostovski Nederländerna 16719.12.1989 Brozicek Italien 16819.12.1989 Kamasinski Österrike 16919.12.1989 Mellacher m. fl. Österrike 17021.2.1990 Van der Leer Nederländerna 17121.2.1990 Håkansson och Sturesson Sverige 17221.2.1990 Powell och Rayner Storbritannien 17328.3.1990 Groppera Radio AG m. fl. Schweiz 17428.3.1990 Granger Storbritannien 17528.3.1990 B mot Österrike Österrike 17624.4.1990 Kruslin Frankrike 17624.4.1990 Huvig Frankrike 17722.5.1990 Weber Schweiz 17822.5.1990 Autronic AG Schweiz 17928.6.1990 Obermeier Österrike 18028.6.1990 Mats Jacobsson Sverige 18028.6.1990 Skärby Sverige 18129.8.1990 E mot Norge Norge 18230.8.1990 Fox, Campbell och Hartley Storbritannien 18330.8.1990 McCallum Storbritannien 18427.9.1990 Cossey Storbritannien

18527.9.1990 Wassink Nederländerna 18525.10.1990 Koendjbiharie Nederländerna 18525.10.1990 Keus Nederländerna 18627.9.1990 Windisch Österrike 18723.10.1990 Darby Sverige 18823.10.1990 Huber Schweiz 18923.10.1990 Moreira de Azevedo Portugal 19025.10.1990 Thynne, Wilson och Gunnell Storbritannien 19119.12.1990 Delta Frankrike