Advokatrollen — mest en fråga om motståndets etik?
Advokat Jan Thörnhammar diskuterar i SvJT 1990 s. 736 ff. advokatens roll särskilt i förlikningssituationer. Inledningsvis beskriver Thörnhammar advokatens olika roller. Han talar om advokaten som ”tröstaren”, ”förlåtaren”, ”den allvetande domaren” och ”samhällsdebattören”. I den sistnämnda rollen är enligt Thörnhammar advokaten den som ”motverkar totalitära tendenser, främjar lag och rätt och en allsidig upplysning”.
    Thörnhammar sublimerar advokatrollen. Jag känner inte igen mig i ”förlåtarrollen” (förlåta vem för vad?) och har svårt att förstå ”tröstarrollen” (visst kan det vara synd om en och en annan klient, men tröst är enligt min erfarenhet som regel ingen typisk advokathjälp och inte heller särskilt verkningsfull). Rollen som den ”allvetande domaren” har säkert i vart fall mina klienter svårt att ta på allvar — jag vet inte hur det är med Thörnhammars klienter.
    Mest av allt reagerar jag nog på Thörnhammars beskrivning av advokaten som samhällsdebattören samtidigt som han företräder de goda samhällsintressena. Vad jurister inom andra områden ofta inte bär med sig i sina föreställningar — och vad Thörnhammar borde ha förklarat — är det krassa och föga heroiska faktum att advokaten är en yrkesutövare, som är betald av sina klienter. Detta måste prägla hans yrkesroll och aktualiserar frågan i vad mån advokaten i sin yrkesutövning (det är väl det Thörnhammar menar) alltid är en lämplig samhällsdebattör och då samtidigt företrädare för olika samhällsintressen.
    Ibland lockas en och en annan utövare av advokatyrket av tanken att i yrkesrollen företräda ett samhällsintresse då han i själva verket företräder — och betalas av — en individuell klient. En medialt välkänd advokat uttryckte nyligen i ett förklarat ögonblick att han ansåg sig företräda Sveriges kvinnors intressen i en mordrättegång, där han i själva verket företrädde en kvinnlig mordåtalad. Andra exempel kan vara mindre storslagna, och säkert värda en debatt. En annan känd företrädare för yrkeskåren yttrade sig nyligen i TV om det stora behovet av ett effektivare kvinnoskydd i skilsmässosituationer. Hon uttalade sig utifrån sin erfarenhet som skilsmässoadvokat kanske företrädesvis för kvinnliga klienter. Möjligen skall sådana erfarenheter inte undanhållas en öppen debatt. Själv har jag känt mig lockad av tanken att gå ut i en medial debatt när jag som företrädare för enskilda klienter sett missbruk inom det icke konkurrensutsatta näringslivet. Det finns naturligtvis inga bestämda principer för när en advokat bör gå ut i den mediala debatten. Men det finns alltid risker att gå ut på det sättet: Man kan rumphugga sig i yrkesrollen. Många kanske invänder att ett sådant synsätt är egoistiskt. Det är möjligt. Men altruism kan vara riskabel och utomordentligt omdömeskrävande. Man skall vara klar över att man kan vara enögd då man är styrd — och betald — av ett individuellt klientintresse. Den som påstår motsatsen har enligt min mening alltför höga tankar om sig själv.
    Den advokat som likväl dristar sig till utvidga sin yrkesroll till ”samhällsdebattörens” kan finna att han hamnat i en omöjlig situation. Rätt vad det är kan samhällsdebattören/advokaten befinna sig i ett rakt motsatt ”samhällsintresse”. Den advokat som säger nej till ärenden av en viss typ bara för att de på något sätt inte sammanfaller med hans sympatier i

en samhällsfråga riskerar att bli en Don Quijote-figur. (Jag skulle vilja se exempelvis den advokat som säger nej till ett spionerimål eftersom han ogillar spioneri.) Det är definitivt utvecklande och nyttigt för yrkesmannen/advokaten att inte bara betjäna den ena sidan. Varför inte låna in advokater som åklagare? Den omväxling som redan finns ger insikter och stimulanser som exempelvis bolagsjuristen och förbundsjuristen måste sakna.
    Det bör betonas, att det faktum att advokaten betalas av klienten naturligtvis inte betyder att advokaten hållningslöst skall göra som klienten säger. Det skall självklart finnas ett motstånd i det hänseendet. Visst kan det vara svårt att säga emot den som betalar en. I själva verket är detta ett av de svåraste momenten i advokatrollen och tillika det som gör rollen spännande och oemotståndlig: Lojalitet men självständighet.
    Sammanfattningsvis är Thörnhammars beskrivning av advokaten som den som ”främjar lag och rätt” och ”motverkar totalitära tendenser” i sin välmening alltför idealiserande och beskriver inte det substantiella i advokatrollen. Advokaten skall i sin yrkesroll främja sina betalande klienters intressen. I den rollen ingår för all del ibland att göra motstånd mot den egna klienten. Om en advokat vill företräda ett gott samhällsintresse handlar det inte så mycket om debatt i media utan mer om denna motståndets etik.
    Olof Öhlén