Rättsutvecklingen i Östtyskland 1989--1991

 

 

Av professor HANS-HEINRICH VOGEL

Inledning
Tyska Demokratiska Republiken (Deutsche Demokratische Republik, DDR), utgjorde till våren 1989 en av de politiskt stabila staterna i det gamla östblocket. Länge föreföll det som om DDR inte påverkades av förändringarna i Sovjetunionen efter Michail Gorbatjovs maktövertagande den 11 mars 1985. Men under 1989 började snabba och ytterligt djupgående förändringar: Den 17 oktober 1989 fick Erich Honecker lämna sin post som partisekreterare för SED, Sozialistische Einheitspartei Deutschland, kommunistpartiet i DDR. SED förlorade helt sin dominerande ställning, och den 3 oktober 1990, mindre än ett år efter Honeckers avgång, gick DDR samman med Förbundsrepubliken Tyskland. Det var mycket som hände under denna tid, och det skedde snabbt och tidvis kaotiskt. Händelserna ligger mycket nära i tiden, och många detaljer i händelseförloppet och viktiga bakgrundsfaktorer är fortfarande okända eller kan ännu inte med säkerhet sättas i sitt rätta sammanhang.

 

Händelsernas kronologi1
Första tecken på grundläggande förändringar visade sig på våren 1989. Kommunalvalet den 7 maj 1989 hade enligt officiella tillkännagivanden resulterat i 98,9 procent ja-röster till SED:s enhetslista. Detta resultat ifrågasattes bl. a. vid mindre demonstrationer, i petitioner till myndigheter och medelst polisanmälningar mot valfunktionärer. Dissidenter började bli mera synliga, och östtyskar försökte i allt större antal fly till väst. Att utan tillstånd lämna DDR var straffbart. Flyktvägarna var många och länge mycket osäkra, men under augusti koncentrerades försöken till Ungern och Tjeckoslovakien. I Tjeckoslovakien tog sig flyende östtyskar in på den västtyska ambassadens område i Prag (liksom andra grupper i Östberlin, Warszawa och Budapest) för att få tillstånd till utresa till Förbundsrepubliken Tyskland, Västtyskland. Efter förhandlingar med

 

1 Angående händelseförloppet allmänt: Spiegel Spezial Nr. 2/1990: 162 Tage Deutsche Geschichte, utan ort (Hamburg) Maj 1990; Benno Zanetti: Der Weg zur deutschen Einheit 9. November 1989 — 3. Oktober 1990 — Mit den wichtigsten Reden, München 1991.

DDR fick några flyktinggrupper återvända till DDR mot löfte om dels straffrihet för sitt flyktförsök, dels utresa till Västtyskland efter viss tid. Den 23 augusti fick Västtysklands ambassad i Prag stängas eftersom alltför många flyktingar vistades på ambassadområdet. Nya flyktinggrupper anlände emellertid. I Ungern försökte många östtyskar passera landets gräns mot Österrike, eftersom Ungern sedan maj successivt hade avvecklat sina befästningar och spärrar längs denna gräns. Den 11 september 1989 öppnade Ungern officiellt sina gränser mot Österrike och tillät trots protester från DDR att alla östtyskar fritt lämnade landet till Österrike och Västtyskland. I slutet på månaden, den 30 september 1989, godtog DDR efter förhandlingar med Västtyskland att ambassadflyktingarna transporterades med tåg från Prag (och Warszawa) till Västtyskland. På begäran av DDR skulle tågen ta vägen genom DDR och därifrån passera gränsen till Västtyskland; vägvalet skulle tas som ett tecken på att ifrågavarande personer inte utgjorde flyktingar, utan frivilligt hade återvänt till DDR och att DDR hade medgivit dem utresa från DDR till Västtyskland. Sådana transporter på natten mellan den 4 och 5 oktober 1989 ledde till omfattande oroligheter i Leipzig, när många människor försökte komma med flyktingtåg, då dessa passerade staden.
    Den 7 oktober 1989 firade DDR sin 40-års-dag, men stämningen var påtagligt orolig, och bara två dagar senare ägde en demonstration med ca. 70 000 deltagare rum i Leipzig. Beredskapen hos polisen, hos väpnade företagsmilisgrupper och hos armén var mycket hög, men demonstrationen avlöpte lugnt och motåtgärder mot demonstranterna uteblev. Den 17 oktober 1989 beslutade SED:s politbyrå, att Erich Honecker skulle lämna sin befattning som partiets generalsekreterare och att han skulle efterträdas av Egon Krenz. Beslutet synes har tillkommit efter kontakter med sovjetiska representanter bl. a. under ett besök i DDR av Michail Gorbatjov i anledning av 40-års-jubileet. Demonstrationerna fortsatte under denna tid och samlade alltfler demonstranter; den 23 oktober deltog i Leipzig ca. 300 000 personer i en demonstration för reformer och fria val. Massflykten via Ungern till Västtyskland fortsatte och tilltog i omfattning under hela oktober; somliga dagar lär upp till 10 000 östtyskar ha anlänt till Västtyskland. Den 4 november 1989 ägde en demonstration rum i Östberlin, som samlade mer än en miljon deltagare.
    Den 9 november 1989 öppnades gränsen mellan DDR och Västtyskland. Fyra dagar senare, den 13 november 1989, valdes Hans Modrow (SED) till ny regeringschef. Den 30 januari 1990 förklarade Michail Gorbatjov i Moskva att Tysklands enande i princip

inte ifrågasattes av Sovjetunionen, och två veckor senare, den 13/14 februari 1990, meddelades att vägen var fri till ”två-plus-fyra samtal”, dvs. samtal mellan de båda tyska staterna och andra världskrigets segermakter Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA; dessa samtal skulle behandla yttre aspekter av Tysklands enande. När detta meddelades, befann sig Modrow i Bonn för förhandlingar bl. a. om ett västtyskt bidrag på 15 miljarder D-mark, som skulle lätta på DDR:s mest akuta ekonomiska problem. Västtyskland krävde däremot att DDR omgående skulle införa marknadsekonomi och erbjöd att Västtyskland snabbt skulle gå samman med DDR i en valutaunion, vilket Modrow dock avböjde. Men en vecka senare, den 20 februari 1990, började förhandlingar mellan de båda tyska staterna om bl. a. införandet av den västtyska D-marken som officiell valuta i DDR.
    Den 18 mars 1990 ägde fria parlamentsval rum i DDR. De borgerliga, liberalerna och socialdemokraterna fick tillsammans 74,8 procent av rösterna, det kommunistiska partiet, som hade bytt namn från SED till PDS, Partei des Demokratischen Sozialismus, 16,3 procent. Den 12 april 1990 valdes Lothar de Maizière till ny ministerpresident. En samlingsregering bildades av borgerliga, liberaler och socialdemokrater, och såsom viktigaste programpunkt för regeringsarbetet i förhållande till Västtyskland överenskom regeringspartierna, att DDR skulle ansluta sig till Förbundsrepubliken Tyskland. Kommunalval följde sedan i DDR den 6 maj, och tolv dagar senare, den 18 maj 1990, undertecknades ett statsfördrag mellan de båda tyska staterna om ekonomisk union, valutaunion och social union. I enlighet med detta fördrag blev knappt ytterligare sex veckor senare, den 1 juli 1990, den västtyska D-marken officiell valuta även i DDR.
    Förhandlingar om sammanslutning av de båda tyska staterna började den 6 juli 1990. Den 2 augusti 1990 undertecknades ett fördrag om val i hela Tyskland (och några dagar senare beslutades att detta val skulle äga rum den 2 december 1990), och i slutet av samma månad, den 31 augusti 1990, undertecknades enhetsfördraget mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska Demokratiska Republiken. Den 12–13 september 1990 utmynnade två-plus-fyra samtalen i en överenskommelse mellan de sex deltagande staterna om den utrikespolitiska sidan av Tysklands enande, och den 1–2 oktober 1990 förklarade de deltagande fyra segermakterna att de avstod från de suveränitetsrättigheterna som de hade utövat i Tyskland sedan andra världskriget. I enlighet med enhetsfördraget anslöt sig DDR med verkan fr. o. m. den 3 oktober 1990 till För-

bundsrepubliken Tyskland, och enligt två-plus-fyra överenskommelsen återfick Tyskland denna dag faktiskt full suveränitet.
    När det gäller politiska händelser kan man således skilja på följande fyra skeden i utvecklingen: — tiden från gränsöppningen och regeringen Modrows tillträde i november 1989 till valet i mars 1990, — tiden från valet i mars till ikraftträdandet av statsfördraget om ekonomisk union, valutaunion och social union den 1 juli 1990, — tiden mellan halvårsskiftet 1990 och Tysklands enande den 3 oktober 1990 och slutligen — tiden fr. o. m. den 3 oktober 1990. Rättsutvecklingen har skett i nära anslutning till den politiska processen.

 

Rättsutvecklingen från den 9 november 1989 till mars 1990
Regeringen Modrows tillkomst var ett steg i riktning mot reformer. Hans Modrow tillhörde SED och var regional partisekreterare i Dresden, men han tillhörde inte det gamla ledningsskiktet och han ansågs positivt inställd till en reformering av det rådande politiska systemet. Det politiska trycket på regeringen var mycket stort: samhället skulle reformeras. Men något formulerat reformprogram fanns inte; vad reformer skulle gå ut på, var fullständigt oklart i den revolutionsliknande situationen, som rådde i DDR i början på november 1989. Bland de många problemområden som särskilt förekom i den allmänna debatten — i västmedier och genom debattinlägg från öst som spreds genom västmedier i både öst och väst och så småningom även genom östmedier allteftersom censuren och stats- och partikontrollen reducerades — kan här särskilt nämnas tre som hänger nära samman: DDR:s ekonomiska system i allmänhet och DDR:s mångåriga kollektivisering och expropriering av företag och fastigheter i synnerhet och vidare DDR:s systematiska kontroll av sin befolkning genom sin statssäkerhetstjänst.
    Vad först gäller statssäkerhetstjänsten, dvs. Ministerium für Staatssicherheit respektive Amt für nationale Sicherheit och tjänstens regionala och lokala arbetsenheter (MfS, Stasi), var den i Östtyskland uppenbarligen allestädes närvarande och verksam. Men pålitliga uppgifter om tjänstens storlek saknades länge, och tillgängliga uppgifter om tjänstens arbete var uppenbarligen fragmentariska. Den 16 januari 1990 offentliggjorde en regeringsrepresentant för första gången systematiskt sammanställda uppgifter om säkerhetstjänsten. Bl. a. nämndes då att 85 000 personer arbetade fast inom tjänsten. Till dessa kom 109 000 ”informella medarbeta-

re”, främst informatörer. Av tjänstens medarbetare uppgavs 1 052 ha varit verksamma inom telefonavlyssningen och 2 100 inom postkontrollen. Statssäkerhetstjänstens beväpning omfattade förutom lätta handeldvapen även tung utrustning såsom luftvärnspjäser, torpedbåtar och flygplan.2 Uppgifterna noterades i väst med betydande överraskning; vad som redovisats om statssäkerhetstjänstens bemanning och utrustning översteg vida t. o. m. sådana uppskattningar i väst som länge hade avfärdats som överdrivna.
    Som mindre, men i viss mån upplysande detalj kan om postkontrollverksamheten nämnas att den — enligt vad som kom fram genom tidningsrechercher3 — utgjorde grunden till problem i postpaketutväxlingen mellan Väst- och Östtyskland. Förlustkvoten i pakettrafiken från väst till öst uppgick till ca. 1 procent; den vanliga förlustkvoten var eljest 0,02 procent. Av årligen ca. 20 miljoner paket nådde ca. 200 000 inte adressaten. Denna förlustkvot hade vid flera tillfällen varit föremål för resultatlösa förhandlingar mellan postförvaltningar. På våren 1990 visade sig att statssäkerhetstjänsten sedan 1984 systematiskt hade granskat paket från väst, men inte bara med tanke på säkerhetspolisiära frågeställningar. En viss kvot av paket som vid kontrollen befanns innehålla kommersiellt användbart gods kvarhölls och det kvarhållna godset slussades vidare till en subkultur av inrättningar och företag som hörde till säkerhetstjänsten. Godset såldes sedan dels inom DDR genom säkerhetstjänstens handelsorganisation, dels mot västvaluta till utländska avnämare genom säkerhetstjänstens företag och med hjälp av DDR-företag i utlandet. Uppgifter om denna verksamhet hade i och för sig förekommit i väst tidigare. Sådana uppgifter hade dock länge ifrågasatts som inte helt seriösa, men har sedan våren 1990 i allt väsentligt bekräftats. Säkerhetstjänstens postkontrollverksamhet lades ner redan under vintern 1989/90, och tjänsten började lösa upp sig själv. Men tjänstens verksamhet tycks i åtskilliga avseenden ha fortsatt långt in på 1990, samtidigt som alltfler uppgifter blev kända om omfattningen och djupet av tjänstens övervakning av individer och organisationer, av tjänstens gigantiska registrering av personrelaterade uppgifter och av tjänstens arbete mot oppositionell verksamhet i DDR. DDR:s argaste kritiker i väst, skrev den tyska tidskriften Der Spiegel, skulle förmodligen såsom polemiska överdrifter ha avfärdat det som på våren 1990 bekräftades som sanning.4

 

2 Zanetti (not 1) s. 38; Spiegel Spezial (not 1) s. 49--55. 3 Spiegel Spezial (not 1) och Der Spiegel 6.5.1991 s. 36--56. 4 Spiegel Spezial (not 1) s. 50.

Mot mitten av januari 1990 föreslog regeringen Modrow att ombilda delar av säkerhetstjänsten till en säkerhetspolis av västlig typ och närmast med Västtysklands Verfassungsschutz som förebild. Reaktionerna på dessa förslag blev dock så negativa att regeringen förklarade att åtgärder i sådan riktning inte skulle vidtas före det planerade allmänna parlamentsvalet. Planerna skrinlades sedan och avvecklingen av säkerhetstjänsten fortsatte.
    Västtysklands ekonomiska system framstod för många i åtskilliga avseenden som eftersträvansvärd förebild. Men om man skulle överta det västtyska systemet helt eller delvis, hur detta i så fall skulle gå till och när det skulle kunna ske, kunde ingen politisk gruppering i DDR skissera i programmatiska förklaringar. Förutsättningarna för sådana åtgärder var fullständigt oklara. Modrows regeringsförklaring inför Östtysklands parlament Volkskammer den 17 november 1989 i anledning av regeringstillträdet innehöll en kritisk beskrivning av den ekonomiska situationen och aviserade en ekonomisk reform. Men målet sades vara att ge statsföretagen ökat ansvar, för att avsevärt öka effektiviteten i deras arbete, och att minska den centrala styrningen och planeringen till rimlig, men erforderlig omfattning samt för att — vilket betecknades som den kanske mest komplicerade uppgiften — mer och mer genomföra prestationsprincipen. Det poängterades också att ekonomisk reform inte skulle betyda att plansystemet avskaffades.5 Den ekonomiska reform som föresvävade regeringen Modrow i november 1989 skulle alltså innebära justeringar av det förefintliga systemet snarare än ändrande ingrepp eller ifrågasättande av systemets grundtankar. Ingenting tyder på att regeringen Modrow då ens övervägde tanken att DDR:s ekonomiska system skulle kunna överges. Den politiska debatten i Tyskland kom emellertid snabbt att domineras av radikala krav på att det östtyska plansystemet skulle överges helt och den östtyska planekonomin omvandlas till en marknadsekonomi av västtysk typ.
    Regeringen Modrows åtgärder var återhållsamma. Varken den eller Volkskammer tillmötesgick de mera radikala kraven, men reformförsök inleddes. En i väst mycket diskuterad reformåtgärd började med en författningsändring i DDR den 12 januari 1990. Genom denna infogades i DDR:s författning en ny artikel 14 a, som skulle det göra möjligt för utländska företag att engagera sig i DDR. Författningsändringen fullföljdes den 25 januari 1990 genom att regeringen beslutade den s. k. joint-ventureförordningen som innehöll de föreskrifter som skulle gälla för ifrågavarande engagemang; samtidigt tillkännagavs att

 

5 Zanetti (not 1) s. 235--250, särskilt s. 240 och 247.

näringsfrihet framdeles skulle råda i DDR.6 Som rättsform tillät joint-venture-förordningen i 5 § de fyra gängse och välkända tyska bolagsformerna Aktiengesellschaft, Gesellschaft mit beschränkter Haftung, offene Handelsgesellschaft och Kommanditgesellschaft. Förordningen tillät i 1 § också i princip varje näringsverksamhet i DDR, men denna huvudregel skulle endast gälla i den mån något förbud inte var stadgat i lag eller annan författning. Planekonomins regelverk för företagsverksamhet var emellertid fortfarande i kraft och medgav inte någon större frihet att agera på den östtyska marknaden. Hindrande var också dels att den utländska andelen i ett joint-venture-bolag enligt huvudregeln i förordningens 3 § inte fick överstiga 49 procent, dels att varje bolagsbildning och därmed varje etablering enligt 8 § krävde tillstånd av regeringens ekonomiska kommitté, som var rättssuccessor till DDR:s statliga plankommission, och att villkoren för tillståndsgivningen inte var preciserade i vare sig joint-ventureförordningen eller någon annan författning. Dessa åtgärder framstod ur regeringens perspektiv kanske som långtgående, eftersom de innebar avsteg från principer, som hade varit grundläggande för DDR:s ekonomiska system under årtionden, såsom principen enligt artikel 9 i DDR-författningen att statsmonopol skulle gälla för utrikeshandeln och innehav av utländsk valuta. För företag som var intresserade av DDR-marknaden tedde sig denna reglering såsom förfelad som incitament och otillräcklig som ram för företagsverksamhet i västlig bemärkelse. Den principiella strukturen i regleringen kunde i och för sig sägas ha blivit reformerad: Generella förbudsregler hade ersatts av ett stadgande om principiell frihet. Varken den ena eller den andra principen gällde dock oinskränkt. Från förbudsreglerna kunde undantag göras, medan frihetsregeln begränsades av förbehållen för dels inskränkande lagstiftning, dels tillståndsplikten, och frågan ställdes allmänt, om någonting egentligen hade ändrats i sak. Företagens intresse koncentrerades därför på, huruvida joint-venture-förordningens tillkomst samtidigt skulle markera början på ändrad förvaltningspraxis. Men en sådan förvaltningspraxis hann aldrig utbil-

6 Gesetz zur Änderung und Ergänzung der Verfassung der Deutschen Demokratischen Republik vom 12. Januar 1990, GBl (Gesetzblatt der Deutschen Demokratischen Republik) I Nr. 4 S. 15. Verordnung über die Gründung und Tätigkeit von Unternehmen mit ausländischer Beteiligung in der DDR vom 25. Januar 1990, GBl I Nr. 4 S. 16, med tillämpnings- och registreringsföreskrifter också i dokumentationsvolymen Norbert Horn (Herausg.): Das Zivil- und Wirtschaftsrecht der DDR, Stand 25. August 1990, RWS-Dokumentation 1, Köln 1990, Nr. 4.1--4.5. Kommentar till förordningen: Harald Schaumburg, Hans Flick: Verordnung über die Gründung ... (utgiven av Handelsblatt) Düsseldorf utan år (1990). Angående näringsfrihet beslutades något senare Gewerbegesetz der Deutschen Demokratischen Republik vom 6. März 1990, GBl I Nr. 17 S. 138, med tillämpningsföreskrifter i Horn: RWS-Dokumentation 1 Nr. 6.2--6.4.

das; utvecklingen gick så snabbt att joint-venture-förordningen var överspelad efter några få veckor.
    DDR:s ekonomiska svårigheter blev, som tidigare nämndes, akuta under februari, och snart efter Modrows besök i Bonn i mitten på månaden hade förhandlingar börjat om en valutaunion mellan de båda tyska staterna. I denna situation var det inte längre aktuellt att överväga, vilka uppluckringar av DDR:s gamla företagssystem som skulle kunna tillåtas. En eventuell valutaunion krävde en marknadsekonomi. Det var otillräckligt att söka efter lösningar som byggde på mer eller mindre sporadisk samverkan mellan företag med hemvist i marknadsekonomier och företag som tillhörde DDR:s socialistiska företagssektor. Joint-venture-förordningens grundtanke blev därför ointressant. I stället gällde det dels att finna vägar till marknadsekonomiska organisationsformer för DDR:s socialistiska företag genom privatisering, dels att möjliggöra för enskilda personer att bilda nya företag. Den snabba försämringen av det ekonomiska läget krävde dessutom att lämpliga åtgärder vidtogs skyndsamt.
    Vägen till snabb privatisering skulle skapas genom en förordning om omvandling av socialistiska företag till bolag. Förordningen beslutades den 1 mars 1990, alltså bara en vecka efter det att förhandlingarna om valutaunionen hade inletts. Samma dag beslutades också att en fristående statlig myndighet skulle inrättas med uppgift att dels genomföra ombildningen, dels för statens räkning förvalta aktierna och andelarna i de nybildade bolagen. Myndigheten fick den officiella beteckningen Anstalt zur treuhänderischen Verwaltung des Volkseigentums och utvecklades sedermera under sin förkortade beteckning Treuhandanstalt till den viktigaste instansen för privatiseringssträvandena. Ytterligare en vecka senare utfärdades den ovan nämnda, redan i februari aviserade, lagen om näringsfrihet och en ny företagslag som åter tillät grundandet av enskilda företag i privaträttsliga former.7 Bland bestämmelserna i denna företagslag får nämnas särskilt den praktiskt mycket viktiga restitutionsföreskriften i 17 §. Enligt denna kan enskilda företag

 

7 Verordnung zur Umwandlung von volkseigenen Kombinaten, Betrieben und Einrichtungen in Kapitalgesellschaften vom 1. März 1990, GBl I Nr. 14 S. 107, Horn: RWSDokumentation 1 (not 6) Nr. 4.6. — Beschluß des Ministerrats vom 1. März 1990 zur Gründung der Anstalt zur treuhänderischen Verwaltung des Volkseigentums (Treuhandanstalt), GBl I Nr. 14 S. 107, und vom 15. März 1990 über das Statut der Anstalt, GBl I Nr. 18 S. 167, båda i Peter Hommelhoff, Walter Krebs (Herausg.): Treuhandanstalt und Treuhandgesetz, Stand 5. September 1990, RWS-Dokumentation 3, Köln 1990, Nr. 2.3, 2.4. — Gesetz über die Gründung und Tätigkeit privater Unternehmen und über Unternehmensbeteiligungen (Unternehmensgesetz) vom 7. März 1990, GBl I Nr. 17 S. 141, med tillämpningsföreskrifter i Horn: RWS-Dokumentation 1 (not 6) Nr. 4.7--4.10. — Omvandlingsförordningen och ministerrådets beslut ersattes i juni 1990 av Treuhandgesetz. Om denna lag mera nedan.

och enskilda delägarrättigheter avseende företag, som 1972 exproprierats och blivit Volkseigentum, på ansökan återlämnas till den förutvarande ägaren eller dennes arvingar. I fråga om mark, som tillhört ifrågavarande företag skulle den tidigare äganderättssituationen återställas.8 Denna privatisieringslagstiftning tillkom under regeringen Modrows sista dagar. Från denna regerings sista tid märks i övrigt ett medgivande till statstjänstemän att gå igenom sina personakter och att avlägsna allt, som enligt vederbörande tjänstemans gottfinnande skulle tas bort. Medgivandet utnyttjades i mycket stor omfattning. Ur personakterna rensades överlag bort alla hänvisningar till medlemskap och uppdrag i SED och andra partiorganisationer och uppgifter om kontakter till Stasi och i övrigt allt som kunde bli besvärande för vederbörande tjänsteman, när den efter mars-valet förväntade nya regeringen och regimen hade tillträtt.

 

Rättsutvecklingen från april 1990 till juni 1990
Valet i DDR den 18 mars ledde, som tidigare nämnts, till en samlingsregering utan deltagande av PDS. Förhandlingarna om valutaunionen fortsatte, men under den ändrade förutsättningen att DDR:s regeringspartier såsom politiskt mål hade angivit att DDR skulle sammansluta sig med Västtyskland på det i artikel 23 i den västtyska grundlagen angivna sättet genom att gå in i och därigenom bli en del av Förbundsrepubliken Tyskland.9 Med denna utgångspunkt framstod det statsfördrag om en valutaunion, som förhandlingarna avsåg, inte längre som ett slutmål utan såsom ett första steg på vägen till sammanslutningen. Förhandlingarna avslutades redan den 17 maj 1990, och fördraget undertecknades dagen därpå.10 Detta fördrag, som vanligtvis går under beteckningen ”Staatsvertrag”, statsfördraget, rubricerades som ”fördrag angående skapandet av en valutaunion, en ekonomisk union och en socialunion mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Tyska Demokratiska Republiken”. Rubriken antyder att statsfördraget inte bara har valutarättsligt innehåll i snäv bemärkelse; i fördraget har också

 

8 Reglerna i 17 § har fr. o. m. den 3 oktober 1990 ersatts av Vermögensgesetz. Om denna mera nedan. 9 Se de Maizières regeringsförklaring den 19 april 1990, Zanetti (not 1) s. 278. 10 Vertrag über die Schaffung einer Währungs-, Wirtschafts- und Sozialunion zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik vom 18. Mai 1990, BGBl (Bundesgesetzblatt) II S. 537, och införlivandelagen till fördraget, Vertragsgesetz vom 25. Juni 1990, BGBl II S. 518 (både fördraget och lagen med Bundestags-Drucksache 11/7350). Angående bl. a. en kort beskrivning av förhandlingarnas förlopp se Bruno Schmidt-Bleibtreu: Der Staatsvertrag in seiner rechtlichen Gestaltung und Umsetzung, i skriften Klaus Stern, Bruno Schmidt-Bleibtreu (Herausg.): Staatsvertrag zur Währungs-, Wirtschafts- und Sozialunion. München 1990.

intagits grundläggande regler för DDR:s övergång från planekonomi till marknadsekonomi. Omnämnandet i rubriken av skapandet av en socialunion antyder dessutom att regleringen inte har konstruerats på grundval av i första hand överväganden om de båda nationalekonomiernas relativa styrka. Västtysklands centralbank, Deutsche Bundesbank, hävdade tidigt denna — i och för sig självklara — utgångspunkt för förhandlingarna i allmänhet och för bestämmandet av växelkursen vid övergången från DDR-mark till D-mark i synnerhet. Just växelkursproblemet kom dock att dominera den allmänna debatten om valutaunionsfrågorna, sedan rykten hade förekommit i slutet på mars 1990 att Bundesbank ville förorda en allmän växelkurs 1:2, och denna omständighet medförde en förskjutning av argumentationen bort från nationalekonomiska överväganden.
    Den officiella växelkursen var sedan januari 1:3, den inofficiella varierade, men var i allmänhet betydligt sämre. Förväntningarna i DDR gick dock ut på att kursen 1:1 skulle tillämpas i vart fall på löner, pensioner och spartillgodohavanden, och reaktionen i DDR på ryktet att en så tung instans som Bundesbank favoriserade kursen 1:2 blev mycket stark. I de Maizières regeringsförklaring den 19 april 1990 kom kursfrågan därför att spela en viktig roll. Han menade11 att diskussionen om växelkursen 1:1 eller 1:2 med all tydlighet hade visat att kursen utgjorde ett viktigt element i ramvillkoren för Tysklands enande och att villkor måste avtalas, som skulle säkerställa att DDR-medborgare inte kände sig som andra klassens medborgare i Tyskland. För sin regering bekräftade han bl. a. att kursen 1:1 borde tillämpas på löner och pensioner och att denna kurs med vissa modifieringar också skulle tillämpas om spartillgodohavanden och försäkringsavtal med inslag av sparande. I fråga om statsföretagens (Volkseigene Betriebe, VEB), kooperativa föreningars och enskilda företags skulder ville de Maizière i princip godta att produktivitetsskillnaderna mellan väst och öst lades till grund för omställningen, men sade sig luta åt att helt efterskänka inhemska skulder i fråga om kooperativa föreningar och enskilda företag och att nå en omräkningskurs 1:2 för statsföretagens skulder. Viktigt att notera är dock att det på våren 1990 inte fanns användbar ekonomisk statistik som kunde ha möjliggjort tillförlitliga analyser och bedömningar av läget i DDR och därmed av produktiviteten där.12 Noteras kan också att

 

11 Zanetti (not 1) s. 278 och 280. 12 Se Bundestags-Drucksache 11/8472: Jahresgutachten 1990/91 des Sachverständigenrates zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung, Randnummer 74, och Leslie Lipschitz, Donough McDonald (ed.): German Unification. Economic Issues

debatten om växelkursen ägde rum omedelbart före det första fria kommunalvalet i DDR den 6 maj 1990. Beslutet i växelkursfrågan kom därför att grundas mera på allmänpolitiska och socialpolitiska överväganden än på en nationalekonomisk lägesbedömning.
    Regleringen i statsfördraget fick i fråga om löner och pensioner den utformning som de Maizière hade förordat i sin regeringsförklaring. Vidare kunde enskilda personer intill vissa gränser växla in kontanter och banktillgodohavanden 1:1; på belopp som översteg dessa gränser tillämpades kursen 1:2. Denna sistnämnda kurs skulle också tillämpas på fordringar och skulder i allmänhet. Skuldsättningsproblemen för företagen löstes dock inte utan fick anstå.13 Socialpolitiskt och på kort sikt kan DDR-opinionen och regeringen de Maizière i detta avseende sägas ha nått sitt mål i väsentliga avseenden. Men frågan inställer sig, hur högt priset för denna framgång kommer att bli på lång sikt. Den allmänna växelkursen 1:2 innebar en mycket kraftig uppskrivning av DDR-marken i förhållande till D-marken. Hur kraftig uppskrivningen var, är utan användbar ekonomisk statistik omöjligt att precisera. Men det är inte osannolikt att den kan uppskattas till några hundra procent, och en sådan uppskrivning kan även under i övrigt gynnsamma förhållanden förväntas medföra ytterligt kraftiga konkurrensnackdelar på internationella marknader, men gynnsamt tedde sig läget knappast för den östtyska ekonomin vid halvårsskiftet 1990.
    Statsfördragets innehåll är i övrigt rikhaltigt och mångfasetterat. Förutom reglerna om valutaunionen och införandet av marknadsekonomi i DDR omfattar fördraget i kapitlet om socialunionen stadganden bl. a. om arbetsrättsliga grundprinciper (art. 17), om socialförsäkringsväsendet (art. 18--21), socialhjälpssystemet (art. 24) och hälsovårdssystemet (art. 22). I ett kapitel om statsbudget och finansrättsliga frågor ges vissa regler för finanspolitiken, för personalpolitiken inom DDR:s offentliga sektor och för finansbidrag från Västtyskland till DDR:s budget (art. 26--29). Dessutom innehåller detta kapitel de för näringslivet och statens finanssystem ytterst viktiga bestämmelserna om införande av i stort sett hela det västtyska skattesystemet och av en skatteförvaltning efter västtysk

 

(International Monetary Fund: Occasional Paper No. 75) Washington, D. C. December 1990, s. 3 f. 13 Se i övrigt de mycket detaljrika bestämmelserna om valutaunionen och valutaomställningen i bilaga I till statsfördraget. Skuldsättningsfrågan fick senare en reglering i dels art. 25 enhetsfördraget, dels Verordnung über Maßnahmen zur Entschuldung bisher volkseigener Unternehmen von Altkrediten (Entschuldungsverordnung) vom 5. September 1990, GBl I Nr. 59 s. 1435, och i Wilhelm Strobel: DM-Eröffnungsbilanz, Leitfaden für Unternehmer und Berater, Herne, Berlin 1990 (med tillägg: Geändertes D-Markbilanzgesetz, Herne, Berlin 1991) G 29.

förebild (art. 30--34 och bilaga IV). Bilagor till statsfördraget innehåller detaljerade bestämmelser om författningsändringar i DDR och i Västtyskland. Utöver dessa speciella, delvis mycket detaljerade regler innehåller statsfördraget ett antal allmänna stadganden och principförklaringar om marknadsekonomiska grundsatser (art. 1) och en grundläggande generalklausul att bl. a. avtals-, närings-, etablerings- och yrkesfrihet garanteras och att bestämmelserna i DDR-författningen, som strider mot denna garanti, inte längre får tillämpas (art. 2). Av stor vikt — närmast för fortsatta förhandlingar mellan de båda fördragsslutande staterna — är slutligen ett till statsfördraget hörande protokoll med programmatiska principdeklarationer som skall komplettera fördragstexten.
    Statsfördragets krav på övergång till marknadsekonomi innebar avsevärt skärpta krav på privatisering av statsföretag, men dessa krav kunde inte tillgodoses med de tidigare omnämnda omvandlingsbestämmelserna från början på mars. Omvandlingsförfarandet var alltför omständligt, och Treuhandanstalt fick omorganiseras. Den hade grundats ”zur Wahrung des Volkseigentums”, för att bevara den socialistiska egendomen.14 Men att bevara socialistisk egendom var inte längre ett accepterat politiskt mål. Omvandlingskravet hade ändrat karaktär. Grundtanken bakom bestämmelserna från regeringen Modrows tid var att statens företag skulle få en privaträttslig organisation, men att staten i kraft av sin ägarställning skulle behålla sitt inflytande. Grundtanken bakom statsfördraget var däremot att staten skulle dra sig tillbaka från företagssektorn. Med denna sistnämnda grundtanke som utgångspunkt tedde sig omvandling bara som en förberedande åtgärd i syfte att möjliggöra överlåtelse av omvandlade företag till enskilda subjekt. I övrigt förekom det en hel del tecken på att Treuhandanstalts tidigare agerande i åtskilliga fall hade syftat till snarare att kamouflera och konservera gamla strukturer än att omvandla dem. Dessutom blev frågan politiskt akut, hur man skulle förfara med egendom som hade blivit Volkseigentum genom expropriation eller expropriationsliknande åtgärder som t. ex. en påtvingad försäljning till kraftigt underpris som villkor för tillstånd att få lämna DDR. Skulle sådana ingrepp ha bestånd eller skulle egendomen restitueras eller möjligen någon annan form av gottgörelse utgå? Expropriationsproblemen visade sig vara så komplexa att en snabb lösning var omöjlig. Den fick anstå i avvaktan på ytterligare utredning, men de båda staterna enades om en gemensam dekla-

 

14 Punkt 1 i ministerrådets beslut den 1 mars 1990 (not 7).

ration den 15 juni 1990 om grundprinciper för en framtida reglering.15 Lättare var en reformering av omvandlingsbestämmelserna från mars 1990. Dessa ersattes av en ny lag den 17 juni 1990 angående privatisering och reorganisering av den socialistiska egendomen; denna lag utgör alltjämt grunden för privatiseringen och för Treuhandanstalts verksamhet.16

 

Rättsutvecklingen från juli 1990 till den 3 oktober 1990
Statsfördraget den 18 maj 1990 var som ovan nämndes ett steg på vägen till sammanslutning av de båda tyska staterna. Denna sammanslutning skulle ske så att DDR gick in i Förbundsrepubliken Tyskland. I rättsligt avseende skulle slutmålet vara att Förbundsrepubliken Tysklands rättsordning också skulle omfatta det förutvarande DDR-området.
    Från tiden före 1945 hade de båda tyska staterna ett gemensamt rättsarv. Efter 1945 gick rättsutvecklingen åt skilda håll på alla tänkbara rättsområden. De ekonomiska systemen var olika och därför fanns grundläggande olikheter bl. a. i näringsrättsliga, bolagsrättsliga, arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättliga avseenden. Skillnaderna i statsrätten var om möjligt ännu större. Förbundsrepubliken Tyskland är en federation av delstater; normgivningsmakten är uppdelad mellan det federala planet och delstaterna. Normgivning inom DDR hade en helt annan karaktär och byggde på tanken att väsentliga normbeslut skulle fattas inom SED-organisationen. Förbundsrepubliken Tyskland är medlem i EG och därför bunden av EG-normer, DDR var det inte. Vad gäller förvaltningsorganisationen har Förbundsrepubliken Tyskland en decentraliserad förvaltningsstruktur och kommunal självförvaltning. DDR:s förvaltningsstruktur var däremot hårt centraliserad och byggde på tanken att stats- och kommunalförvaltningen skulle samverka med SED-organisationen. Inom den speciella förvaltningsrätten gällde på praktiskt taget alla områden olika regler i Förbundsrepubliken Tyskland och DDR; t. ex. uppvisade utbildningsväsendet stora skillnader och t. o. m. vägtrafikreglerna var olika i de båda

 

15 Gemeinsame Erklärung der Regierungen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik zur Regelung offener Vermögensfragen vom 15. Juni 1990. Denna deklaration intogs senare som bilaga III i enhetsfördraget. Om enhetsfördraget mera nedan. Deklarationen återges också i Norbert Horn (Herausg.): Das Zivil- und Wirtschaftsrecht in den neuen Bundesländern ab 3. Oktober 1990, RWSDokumentation 2, Köln 1990, Nr. II.2.1. 16Gesetz zur Privatisierung und Reorganisation des volkseigenen Vermögens (Treuhandgesetz) vom 17. Juni 1990, GBl I Nr. 33 S. 300, Horn: RWS-Dokumentation 1 (not 6) Nr. 4.12. Se också dokumentationen i Hommelhoff--Krebs: RWS-Dokumentation 3 (not 7) passim. -- Norbert Horn: Das Zivil- und Wirtschaftsrecht im neuen Bundesgebiet, Köln 1991, s. 318--408 (särskilt s. 320 f.), och Strobel (not 13) s. 36--43.

staterna. Förbundsrepubliken Tysklands finanssystem är baserat på beskattning på federal, delstatlig och kommunal nivå och komplicerade skattefördelnings- och skatteutjämningsregler, DDR:s finanssystem grundades främst på inleveranser från statsföretag. Domstolsorganisationen såg helt annorlunda ut i DDR än i Förbundsrepubliken Tyskland; allmänna förvaltningsdomstolar saknades helt i DDR liksom skatte-, socialförsäkrings- och arbetsdomstolar. Det fanns i DDR överhuvudtaget inte något förvaltningsrättsskyddssystem. I civilrättsliga avseenden hade DDR:s Familiengesetzbuch år 1966 och Zivilgesetzbuch år 1976 till stor del ersatt Bürgerliches Gesetzbuch från sekelskiftet, som fortfarande gällde i Förbundsrepubliken Tyskland (med hade ändrats många gånger sedan 1945). Inte bara förmögenhetsrätten uppvisade därför betydande skillnader utan också t. ex. familjerätten. Insolvensrätten var olika i de båda staterna, men DDR:s insolvensrätt var i viktiga avseenden modernare än den västtyska insolvensrätten.17 Många fler exempel skulle kunna nämnas. Att sammanjämka så skilda rättsordningar som dem i Förbundsrepubliken Tyskland och i DDR var och är således en enorm uppgift. Förhandlingarna om sammanslutningsmodaliteterna fick därför snabbt karaktär av mycket omfattande inventeringar av de båda staternas rättsordningar för att kunna bestämma huruvida det var möjligt att låta västtysk rätt ersätta DDR-rätt eller DDR-rätt västtysk rätt, om detta kunde ske genast eller om övergångsbestämmelser behövdes och hur övergångsbestämmelser i förekommande fall skulle se ut.
    Resultatet av dessa förhandlingar, som ägde rum under extrem tidspress, blev som tidigare nämndes fördraget den 18 september 1990 om Tysklands enande.18 Detta enhetsfördrag är så omfattande och så detaljerat att det inte är möjligt att här någorlunda fullständigt redogöra ens för fördragets viktigaste delar; den intresserade kan få god vägledning i text- och kommentareditioner och i litteraturen till enhetsfördraget som redan är förvånansvärt omfångsrik och givande.19 Nämnas bör dock innehållet i fördragets inledande artiklar.

 

17 Se dokumentationen i Bruno M. Kübler (Herausg.): Das Gesamtvollstreckungsrecht in den neuen Bundesländern, RWS-Dokumentation 9, Köln 1991. 18 Vertrag zwischen der Bundesrepublik Deutschland und der Deutschen Demokratischen Republik über die Herstellung der Einheit Deutschlands vom 18. September 1990, BGBl II S. 897, och införlivandelagen till fördraget, Vertragsgesetz vom 23. September 1990, BGBl II S. 885 (både fördraget och lagen med Bundestags-Drucksache 11/7760). 19 Se t. ex. text- och kommentareditionerna Einigungsvertrag, 2. Auflage, BadenBaden 1990, och Erläuterungen zum Einigungsvertrag, Baden-Baden 1990 (båda särtryck ur lösbladsamlingen Das Deutsche Bundesrecht, utgiven av Nomos-Verlag, Baden-Baden). — Se såsom litteraturexempel monografin Norbert Horn: Das Zivil-

I och med sammanslutningen bildas på DDR:s förutvarande område fem nya delstater, så att det totala antalet tyska delstater ökar till 16 (artikel 1). Berlin skall vara Tysklands huvudstad, men beslut, var parlamentet och regeringen skall ha sitt säte, skall fattas senare (artikel 2); förmodligen kommer förbundsdagen att för sin del fatta beslut om en eventuell flyttning från Bonn till Berlin den 20 juni 1991. Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, 1949 års Grundgesetz, skall också gälla i de nya delstaterna. Grundlagen anpassas i övrigt till den förändrade situationen efter enandet, och i grundlagen intas bestämmelser om frister, efter vilkas utgång förutvarande DDR-rätt till fullo måste överensstämma med grundlagen (artikel 3--6). Dessutom innehåller enhetsfördraget bestämmelser om modifiering av skattefördelnings- och skatteutjämningssystemet under en övergångstid (artikel 7). Om koordineringen av rättsordningarna i väst och öst föreskriver en generalklausul i artikel 8 att federal västtysk rätt i och med sammanslutningen skall träda i kraft även i öst, i den mån dess giltighet inte begränsats till vissa delstater eller delstatsdelar eller avvikande bestämmelser intagits i enhetsfördraget och i synnerhet bilagan I till detta fördrag. Om fortsatt giltighet av DDR-rätt innehåller artikel 9 differentierade och komplicerade bestämmelser. Artikel 10 stadgar att EG-rätt i och med sammanslutningen skall gälla i de nya delstaterna.20 Artikel 11 och 12 innehåller bestämmelser om folkrättsliga traktater. Traktater som ingåtts av Förbundsrepubliken Tyskland skall om möjligt gälla även för de nya delstaterna. Hur man skall förfara med traktater som ingåtts av DDR, skall bestämmas efter konsultationer med den andra fördragsslutande staten.21 Slutligen innehåller artikel 20 i förening med bilaga I (och inom denna främst kapitel XIX) övergångsregler för offentliganställda från öst. I princip skall för dessa tills vidare (dvs. framför allt tills nya kollektivavtal

 

und Wirtschaftsrecht im neuen Bundesgebiet, Köln 1991, och uppsats- och dokumentsamlingen Dieter Schwab, Herbert Reichel (Herausg.): Familienrecht und die deutsche Einigung. Dokumente und Erläuterungen, Bielefeld 1991. 20 Se om EG-frågan Dieter Carl: Die Gemeinschaft und die deutsche Einigung, Europäische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht 1990 s. 561--564. Uppsatsen innehåller hänvisningar till tidiga EG-dokument angående Tysklands enande. Se i övrigt Council Regulation (EEC) No 2684/90 of 17 September 1990 on interim measures applicable after the unification of Germany ..., Official Journal of the European Communities (OJ) 1990 No L 263, beslut av EG parlamentet den 24 oktober 1990, OJ 1990 No C 295 p. 31--78, och den 21 november 1990, OJ 1990 No C 324 p. 136--161, och bl. a. Council Regulations (EEC) No 3568--3577/90 of 4 December 1990, OJ 1990 No L 353. 21 Se om dessa traktatbestämmelsers betydelse för Sverige lagstiftningsärendet om bl. a. upphävande av 1986 års dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken; prop. 1990/91:57, SkU 8, rskr. 82 och lagen (1990:1458) upphävande av lagen (1986:1026) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken samt av förordningen (1981:749) om överenskommelse mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken angående ömsesidig skattebefrielse för luftfartsföretag.

föreligger) de gamla anställningsvillkoren bibehållas. Men med vissa undantag vilandeförklaras anställningsförhållandena för en tid av sex månader. Under denna tid har tjänstemannen rätt till permitteringslön på i princip 70 procent av sin på visst sätt beräknade lön, och under denna tid skall beslutas, huruvida tjänstemannen kan beredas fortsatt sysselsättning. (För domare och åklagare gäller dock särskilda bestämmelser.) Dessa bestämmelser har motiverats med dels att antalet offentliganställda i DDR varit alltför stort, dels att övertalighetsproblemet inte skall få utgöra ett hinder vid den nödvändiga snabba uppbyggnaden av nya förvaltningsorganisationer.
    Avslutningsvis får nämnas tre lagar av den 23 september 1990, som hänger nära samman med enhetsfördraget och vilka tillsammans med detta trädde i kraft den 3 oktober 1990.
    Det första av dessa lagar, förmögenhetslagen,22 utgör en uppföljning av den ovan nämnda gemensamma deklarationen den 15 juni 1990 om grundprinciper för en reglering av expropriationsfrågorna. Lagens grundtanke är att diskriminerande expropriationer skall kunna återgå, medan ”normala” expropriationer skall godtas; lagens enskilda bestämmelser är emellertid svårtillgängliga.
    Den andra av de tre lagarna, investeringslagen,23 syftar till att lösa de problem, som kan uppkomma, när en tidigare ägare begär restitution av en exproprierad näringsfastighet, men rättsläget inte är klart. Osäkerheten, som ett sådant restitutionskrav medför, kan utgöra ett betydande hinder för nyinvesteringar. Grundtanken bakom investeringslagen är därför att i sådana fall låta det allmänna intresset, att nyinvesteringar kommer till stånd, gå före exproprierade ägares intresse att få egendomen restituerad.
    Den sista av de tre lagarna, lagen om upprättande av ingående balansräkningar i D-mark,24 tillkom på grundval av bestämmelser om

 

22Gesetz zur Regelung offener Vermögensfragen (Vermögensgesetz) vom 23. September 1990, BGBl II S. 885, 1159, med Bundestags-Drucksache 11/7831, även i Horn: RWS-Dokumentation 2 (not 15) Nr. II.2.3 och 4, och Gerhard Fieberg, Harald Reichenberg (Herausg.): Enteignung und offene Vermögensfragen in der ehemaligen DDR, Band I, II, RWS-Dokumentation 7, Köln 1991, passim. — Om denna lag se även Horn: Das Zivil- und Wirtschaftsrecht (not 19) s. 226--262 och 267--276 och om fastighetsrätt i allmänhet Klaus Heuer: Grundzüge des Bodenrechts der DDR 1949--1990, München 1991, och Wolfgang Rutke, Manfred Ulbrich (Herausg.): Bank-, Kredit- und Grundstücksrecht in den neuen Bundesländern, RWS-Dokumentation 5, Köln 1991. 23 Gesetz über besondere Investitionen in der Deutschen Demokratischen Republik vom 23. September 1990, BGBl II S. 885, 1157, med Bundesrats-Drucksache 605/90, även i Horn: RWS-Dokumentation 2 (not 15) Nr. II.2.2. — Om denna lag se även Horn: Das Zivil- und Wirtschaftsrecht (not 19) s. 263--267. 24 D-Markbilanzgesetz vom 23. September 1990, BGBl II S. 885, 1169, 1245, med Bundesrats-Drucksache 605/90, även i Horn: RWS-Dokumentation 2 (not 15) Nr. II.4.1, och Carl Peter Claussen, Hans-Michael Korth (Herausg.): D-Markbilanzgesetz, RWS-Dokumentation 4, Köln 1990, passim. — Se om lagen också Strobel (not 13) pas-

statsfördraget om valutaunionen, som föreskrev att en sådan lag skulle utarbetas. Lagens viktigaste grundtanke är att företag i öst i anledning av D-markens införande räkenskapsmässigt skall börja från grunden. Den ingående balansräkningen i D-mark, som i övrigt skall bli föremål för särskilda revisionsåtgärder, skall därför grundas på en total inventering och nyvärdering av tillgångar och skulder till aktuella marknadspriser, inte däremot på tidigare inventeringsresultat och på värden som härletts ur och omräknats med utgångspunkt i tidigare värden såsom t. ex. historiska anskaffningspriser i DDR-mark enligt tidigare gällande prissättningsföreskrifter.

 

Utvecklingen sedan den 3 oktober 1990
Enhetsfördragets ikraftträdande den 3 oktober 1990 markerar slutet av en extrem hektisk lagstiftningsperiod i Tyskland, under vilken det gällde att åter föra samman två rättsordningar, som i mer än 45 år hade utvecklat sig åt olika håll. Sedan den 3 oktober 1990 gäller det att verkställa lagstiftningsbesluten. Inte oväntat har många problem uppkommit därvidlag.
    Exempelvis har privatiseringsarbetet hos Treuhandanstalt kritiserats som mycket tungrott. Några siffror som offentliggjordes i april antyder hur omfattande myndighetens arbete är: Omkring 9 000 företag förvaltades ursprungligen av Treuhandanstalt. Till slutet av mars 1991 hade 1261 industriföretag privatiserats, vilket motsvarar ungefär 1/8 av Östtysklands producerande företag, och omkring 15 200 restauranger och butiker avyttrats.25 Åtskilliga problem i privatiseringsarbetet har dock haft sin grund i att detaljföreskrifter i privatiseringslagstiftningen har fått en mindre lyckad utformning. Bl. a. förmögenhetslagen, investeringslagen och lagen om upprättande av ingående balansräkningar i D-mark har därför redan fått ändras genom lagstiftning om undanröjande av hinder vid privatiseringen av företag och om främjande av investeringar.26 Med mycket större problem är det förenat att efter förbilder i väst bygga upp förvaltnings- och domstolsorganisationer i öst. Lokaler, inredning och utrustning måste anskaffas, trots att alla nya delstater brottas med stora ekonomiska svårigheter. Förvaltningstjänstemän, åklagare och domare måste anställas eller återanställas och utbildas samtidigt som gamla

 

sim och Wolfgang Dieter Budde, Karl-Heinz Forster: D-Markbilanzgesetz (DMBilG) 1990, Kommentar, München 1991, passim. 25 Handelsblatt 15.4.1991, s. 7. 26 Gesetz zur Beseitigung von Hemmnissen bei der Privatisierung von Unternehmen und zur Förderung von Investitionen vom 28. März 1991, BGBl I S. 765, med Bundestags-Drucksache 12/103.

förvaltningsmyndigheter måste avvecklas och gamla myndigheters personal är permitterad enligt de ovan nämnda reglerna i enhetsfördraget om vilande arbetsförhållanden. Allt detta måste ske samtidigt som reguljär verksamhet skall utföras vid myndigheterna och domstolarna. Därtill kommer att arbetsbelastningen på vissa domstolar och myndigheter i öst är särskilt hög. Ärendemängden hos fastighetsregistrerings- respektive inskrivningsmyndigheter, hos arbetsförmedlingar, hos sociala myndigheter och domstolar som dömer i arbetsrättsliga tvister är för närvarande så stor att t. o. m. välorganiserade och välutrustade myndigheter inte hade kunnat avverka inkomna ärenden i rimlig takt. Alldeles särskilt gäller det för lagfarts- och inskrivningsärenden, som i övrigt mycket ofta möter särskilda hinder. Stora delar av inskrivningsböckerna och -registren i DDR har nämligen visat sig vara inaktuella, i oordning och delvis förstörda eller av annan anledning oåtkomliga, vilket naturligtvis avsevärt försvårar äganderättsutredningar och medför betydande komplikationer, om fastigheter med oklara inskrivningsförhållanden skall överlåtas eller utnyttjas som säkerhet för krediter.
    Beslut om ny- eller återanställning av personal är i många fall vanskliga; till följd av de ovan nämnda ingreppen i personakterna under våren 1990 råder fortfarande allmän osäkerhet om förutvarande förvaltningstjänstemäns kvalifikationer och tidigare verksamhet för SED och säkerhetstjänsten. Uppgifter om antalet förvaltningstjänstemän med vilande anställningsförhållanden varierar. I samband med en författningsbesvärsprocess inför Förbundsrepubliken Tysklands författningsdomstol om grundlagsenligheten av enhetsfördragets regler om dessa anställningsförhållanden uppskattades från fackföreningshåll att så många som 600 000 östtyska förvaltningstjänstemän var berörda av dessa regler. Förbundsregeringens ombud uppskattade dock antalet till högst 200 000 personer. Det kan också nämnas att författningsdomstolen i en dom den 24 april 1991 (1 BvR 1341/90) kom till resultatet att enhetsfördragets regler om anställningsförhållandenas vilande och upphörande i allt väsentligt inte stred mot grundlagen. Författningsdomstolen godtog att avsteg gjordes från större delen av sedvanliga arbetsrättsliga trygghetsregler i syfte att snabbt åstadkomma en effektivt arbetande ny förvaltningsorganisation.27 Det hittills förmodligen största problemet har visat sig vara att smälta samman de båda tyska staternas nationalekonomier. Bestämningen av växelkursen den 1 juli 1990 medförde, som tidigare nämndes, kraftiga uppskrivningseffekter för DDR-ekonomin. Sam-

 

27 Handelsblatt 25.4.1991 s. 1, 2 och 8.

tidigt blev varor från väst fullt tillgängliga, och köpmotståndet mot i DDR producerade konsumentvaror blev mycket stort. Men inte bara inom landet utsattes inhemska produkter för ett stort konkurrenstryck. Även på sina traditionella marknader i utrikeshandeln med de gamla öststaterna mötte DDR-produkter, som efter Dmarkens införande skulle betalas i västvaluta, en helt annan konkurrenssituation än tidigare. Dessutom fick Sovjetunionen ökade ekonomiska svårigheter och fick minska sin import drastiskt. Det förvånar därför inte, att ekonomin i de fem nya tyska delstaterna råkat i ett mycket besvärligt läge och att dessa bekymmer medför att de sociala trygghetssystemen, som ännu inte är fullt etablerade, redan under uppbyggnadsskede utsätts för extrema påfrestningar.
    Under april 1991 offentliggjorda prognoser för den ekonomiska utvecklingen i öst lovar inte snabb bättring, men är i grunden positiva. Förbundsregeringens ekonomisakkunniga menar i en särskild rapport28 att tre grundfaktorer är givna för en på medellång sikt gynnsam ekonomisk utveckling, nämligen uppbyggnad av nytt kapital, integrering i nationell och internationell arbetsfördelning och människornas orientering mot marknadsekonomiskt tänkande. Men för 1992 räknar de sakkunniga med 1,7 miljoner arbetslösa i öst, motsvarande ungefär 25 procent av den arbetsföra befolkningen där, och dessutom med eventuellt så mycket som ytterligare 2 miljoner deltidspermitterade. De västtyska ekonomiforskningsinstituten29 kommer fram till något lägre arbetslöshetssiffror, men ser också positiva tecken. En kännbar återhämtning prognostiseras för Tysklands östra del, men återhämtningen sker från en mycket låg bas. Därför, menar instituten, är en lång tillväxtprocess nödvändig. Inflationen uppskattas för 1991 i väst till 3,5 och i öst till 11 procent och för 1992 till 4 respektive 15 procent. Tillväxten anges i väst för 1991 med ca 2,5 procent av BNP; för 1990 beräknas tillväxten ha uppgått till 4,6 procent. På kort sikt väntar alltså ytterligare svårigheter, på längre sikt finns det hopp om bättring.

28 Handelsblatt 16.4.1991 s. 1 och 4. 29 Handelsblatt 29.4.1991 s. 1, 2, 7. Hamburger Abendblatt 29.4.1991 s. 22.