Stockholms fondbörs rättsliga ställning och möjligheterna att överpröva vissa beslut1

 

 

Av högskoleadjunkt MATS TJERNBERG

Inledning
Handeln med värdepapper är numera ständigt i blickpunkten för den allmänna debatten. Massmedia rapporterar så gott som dagligen om olika händelser på värdepappersmarknaden. Misstänkta insideraffärer, börsstopp, avregistreringar, ofullständig information, take-overs, riktade emissioner, uppflaggningar m. m. är några av de begrepp som ständigt förekommer, och som juridiskt inordnas i det som brukar kallas för börsrätt. I centrum för intresset står på grund av sin monopolställning Stockholms fondbörs. Fondbörsens uppgift är att främja handeln med värdepapper genom att skapa tillfälle till offentligt noterade affärer i reglerade former. I syfte att ge den enskilde kapitalplaceraren och allmänheten bästa möjliga skydd, har börsverksamheten ställts under statlig auktorisation och kontroll. Det har lett till att fondbörsen intagit en mycket speciell och svårplacerad position i den svenska rättsordningen. Frågan om vilken associationsform Stockholms fondbörs intar har ibland snuddats vid men så vitt jag vet aldrig till fullo utretts. Att fondbörsen är en självständig juridisk person framgår av att börsen kunde vara part i NJA 1985 s. 343. Vilken typ av association börsen är har Lars Pehrson i en tidigare artikel i denna tidskrift ansett vara i huvudsak en akademisk fråga.2Bland allmänheten och för all del även bland jurister råder många oklara föreställningar om vad fondbörsen egentligen är. Är det en myndighet eller en privaträttslig sammanslutning? Eller är kanske fondbörsen en unik blandning av dessa former? Ett syfte med artikeln är att närmare analysera fondbörsens rättsliga ställning. Det är riktigt att en sådan analys främst är av akademiskt intresse, vilket i och för sig inte är ett argument mot en analys, men frågan kan ha praktisk betydelse för exempelvis möjligheten att överklaga

 

1 Artikeln bygger på en av författaren tillämpad uppsats, 10 p.; ”Stockholms fondbörs rättsliga ställning samt in- och avregistrering av aktier”, vid Rättsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet vt 1984. 2Persson, Aktiebolags- och börsrätt, SvJT 1988 s. 278.

vissa av fondbörsens beslut.3 En undersökning av fondbörsens rättsliga natur är också värdefull genom att den visar på många motsägelsefulla drag som gör fondbörsen till ett i högsta grad diffust rättssubjekt. Det är enligt min mening angeläget att lagstiftaren i framtiden bidrar till att skapa en mer enhetlig bild av Stockholms fondbörs.4 Den speciella ställning som fondbörsen har medför särskilda konsekvenser för fondbörsens rätt att själv välja vilka aktier man vill handla med. Sålunda uppställs vissa krav och regler för de bolag som är, eller vill bli, noterade vid fondbörsen. Bolag som inte följer de uppställda reglerna riskerar att bli avförda från fondbörsen, med olägenheter för bl. a. aktieägare och anställda samt vissa rättsliga konsekvenser som följd. Ett aktuellt exempel är avregistreringen av aktiebolaget Nyckelns aktier, vilka numera noteras på den inofficiella listan till en kurs som omedelbart sjönk med omkring 70 %. Ett tidigare uppmärksammat exempel är avregistreringen år 1983 av aktierna i bolagen Fagersta och Kinnevik.
    Frågan man ställer sig i detta sammanhang är om bolag, som anser sig felaktigt behandlade, är tvungna att acceptera de beslut som börsstyrelsen fattar i egenskap av fondbörsens verkställande organ. Är börsstyrelsens beslut definitiva och oantastbara eller har en berörd part någon möjlighet att söka rättelse? Något säkert svar på dessa frågor är svårt att ge. Ett ytterligare syfte med artikeln är att belysa samt försöka presentera ett förslag till lösning av problemet.

 

Stockholms fondbörs
Kort historik
1862 utfärdade Kungl. Maj:t det första reglementet för auktioner till försäljning av obligationer, lottbrev, aktier m. m. År 1863 ägde den första auktionen rum enligt detta reglemente och man brukar anse att Stockholms fondbörs startade sin verksamhet detta år. Börsauktionerna visade sig dock vara en ineffektiv form för omsättning av värdepapper, och 1901 blev Stockholmsbörsen en fondbörs med handel och notering efter mer moderna principer. Vid denna tidpunkt började man tillämpa de ordningsregler som samma år fastställts av stadens handels- och sjöfartsnämnd.
    År 1919 kom den första lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Anledningen till lagregleringen och vad den innebar behandlas längre fram.

 

3Jfr a. a. s. 278. 4 Jfr Moberg & Samuelsson i Balans nr 4 1987, Lag eller självsanering på aktiemarknaden? s. 20.

De nu gällande författningarna återfinns i en lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs (BL) och motsvarande förordning (1979:996) (BF). Vidare har börsstyrelsen fastställt ordningsregler för fondbörsen, enligt 5 § BF, vilka mer detaljerat reglerar börsens verksamhet. Stor betydelse har också inregistreringskontraktet, som ingås mellan fondbörsen och bolag i samband med inregistrering av ett bolags aktier vid fondbörsen.

 

Börsmedlemmar
För att få delta i handeln vid fondbörsen måste man vara medlem. Ansökan om medlemskap prövas enligt 11 § BL av börsstyrelsen. Villkor för medlemskap är dels tillstånd att driva fondkommissionsrörelse enligt fondkommissionslagen (1979:748), dels att börsstyrelsen finner fondkommissionären lämplig att vara börsmedlem. Fondkommissionär måste vid börshandeln företrädas av s. k. börsombud, vilka godkänns av börsstyrelsen enligt 14 § BL.

 

Börsstyrelsen
Fondbörsens verksamhet leds av en börsstyrelse bestående av elva ledamöter. Styrelsens sammansättning regleras i 5 § BL. Det allmännas inflytande har tillförsäkrats genom att regeringen utser ordföranden, vice ordföranden och fem andra ledamöter. Börsmedlemmarna utser två ledamöter. Vidare utser de börsnoterade företagen två ledamöter genom Svenska handelskammarförbundet och Sveriges industriförbund. För den dagliga ledningen och förvaltningen tillsätter börsstyrelsen en börschef, 6 § BL.

 

Bankinspektionens tillsyn
En av grundprinciperna i lagstiftningen om Stockholms fondbörs är den offentliga kontroll som bankinspektionen enligt 29 § BL utövar över fondbörsverksamheten. Bankinspektionen skall övervaka att verksamheten utövas i enlighet med BL och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Vidare skall bankinspektionen verka för att fondbörsverksamheten sker på ett tillfredsställande sätt.
    För att möjliggöra och underlätta tillsynen är börsstyrelsen enligt 30 § BL skyldig att hålla protokoll och övriga handlingar tillgängliga för bankinspektionen. Börsstyrelsen är även skyldig att lämna de upplysningar om verksamheten som bankinspektionen begär. I 32 § BL har bankinspektionen också givits möjlighet att kalla till sammanträde med börsstyrelsen om särskilda skäl föreligger. Bank-

inspektionen är ockå berättigad att alltid låta företrädare närvara och delta i börsstyrelsens överläggningar.
    I tillsynen ingår även befogenhet att enligt 32 § BL förbjuda verkställighet av börsstyrelsens beslut, om bankinspektionen finner att beslutet strider mot BL. Har det gått så långt att ett olagligt beslut redan blivit verkställt, kan börsstyrelsen åläggas att göra rättelse. Bankinspektionen får dessutom positivt förelägga börsstyrelsen att fullgöra sina skyldigheter. Bankinspektionen kan förena sina beslut enligt denna paragraf med ett mot fondbörsen riktat vite.

 

Stockholms fondbörs rättsliga ställning
Bakgrund
Före 1919 års lag om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet hade värdepappershandeln inte i någon större utsträckning varit föremål för särskild reglering från statens sida. Åtminstone förekom detta inte i syfte att skydda allmänhetens intressen. Det var endast de få yrkesmässiga förmedlare av värdepappersaffärer som av handels- och sjöfartsnämnd utsetts till mäklare, de s. k. stadsmäklarna, som var underkastade särskilda bestämmelser. Dessa fanns i mäklareordningen den 9 juni 1893, som gällde även andra affärsgrenar än handel med värdepapper, och för Stockholms del även i kungl. kungörelsen den 8 februari 1901 angående fondmäklare i Stockholm.
    Den värdepappershandel som växte fram under andra hälften av 1800-talet präglades, i frånvaro av statlig tillsyn, av en rad missförhållanden. Som exempel nämnde man i motiven till 1919 års lag att en stor del av fondaffärerna gjordes utanför fondbörsen. Vidare framhölls den ensidiga haussespekulationen och lättheten att få belåna inköpta aktier till mycket höga kurser!5 För att råda bot på dessa missförhållanden och bereda garantier för att allmänhetens intressen beaktades, ansåg sig staten föranledd att lagstiftningsvägen vidta vissa åtgärder. Åtgärderna riktade sig mot de yrkesmässiga fondhandlarnas verksamhet och fondbörsförhållandena. Lagstiftaren ville dock inte sträcka sig längre än att ange vissa gränser som verksamheten inte fick överskrida. I motiven framhölls särskilt att lagstiftningen inte avsåg att bestämma hur fondhandeln i detalj skulle bedrivas. Fondbörsens inre organisation och börsaffärernas närmare utformning var saker som i första hand börsdeltagarna själva borde utforma. Lagstiftningen skulle i stället försöka ge börsen yttre

 

5 Betänkande med förslag till lag om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet m. m. 1918 s. 35 f.

stadga och främja en enhetlig börsverksamhet.6Bakom 1919 års lag låg helt klart tanken att fondbörsen i grunden skulle vara en sammanslutning av privat natur.
    För inrättande av fondbörs krävdes särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Tillstånd skulle endast lämnas om börsen kunde anses bli till nytta för det allmänna. Trots att lagen alltså gav möjlighet till inrättande av flera fondbörser kom endast Stockholms fondbörs till stånd, något som utredningen också hoppades.7 I samband med införandet av 1979 års lag tog man steget fullt ut och gav Stockholms fondbörs monopol på fondbörsverksamhet. Värdepapperskommittén har i betänkandet ”Värdepappersmarknaden i framtiden” föreslagit att det legala börsmonopolet avskaffas. Man framhåller dock att det i praktiken inte kommer att innebära någon förändring när det gäller aktiehandeln. Stockholms fondbörs kommer även i fortsättningen att inta en helt dominerande position på detta område.8 Det är i sammanhanget intressant att konstatera att utredningen ”Värdepappersmarknaden i framtiden” menar att, det för de börser som kan komma växa upp vid sida om Stockholms fondbörs, endast bör komma i fråga formerna aktiebolag eller ekonomisk förening. Oavsett vad som föreskrivs om andra börser kan, enligt utredningen, Stockholm fondbörs fortfarande behålla sin juridiska form. Någon utredning om vilken denna är görs dock inte.9 Vid införandet av 1979 års lag gjordes i lagrådet (Petrén) ett försök att närmare karaktärisera fondbörsen som rättssubjekt. Det ansågs att det stod utom allt tvivel att Stockholms fondbörs även efter förslagets antagande skulle förbli ett i grunden privaträttsligt subjekt. Egenskapen av att vara en sammanslutning av börsmedlemmar hade visserligen starkt uttunnats men inte helt utplånats. Petrén menade att börsmedlemmarna var kärnan i organisationen och utan dem skulle någon fondbörs inte existera.10

Privaträttsligt ursprung och grund
Det är odiskutabelt att Stockholms fondbörs har ett privaträttsligt ursprung. Den växte fram som en sammanslutning av och för dem som var engagerade i handeln med värdepapper. Efter hand har dock verksamheten befunnits vara av så stort allmänt intresse att fondbörsen underkastats ingripanden från det allmännas sida.

 

6A. a. s. 49. 7A. a. s. 98 f. 8SOU 1989:72 del 1 s. 314. 9SOU 1989:72 s. 329 f. 10 Prop. 1978/79:9 s. 284.

1919 års lag förtog som ovan visats inte grundtanken att fondbörsen var en sammanslutning av enskilda personer, dvs. såtillvida en inrättning av privat natur. För upprättande av fondbörs krävdes dock medverkan från det allmännas sida. Vissa bestämmelser rörande verksamheten skulle finnas upptagna i en börsordning som prövades och fastställdes av Kungl. Maj:t. Fondbörsen och fondhandeln stod också under offentlig kontroll och tillsyn av bankinspektionen.
    Även efter införandet av 1979 års lag är Stockholms fondbörs i grunden en privat sammanslutning. Det är fortfarande börsmedlemmarna som är stommen i verksamheten. Utan medlemmarnas medverkan existerar ingen fondbörs. Fondbörsen är vidare en helt självförsörjande institution. Enligt förarbetena bör statliga subventioner i princip inte vara en förutsättning för börsens bestånd.11 De viktigaste inkomstkällorna utgörs i stället av de årliga medlems- och värdepappersavgifterna. Fondbörsens medlemmar har visserligen efter hand blivit mer och mer skjutna i bakgrunden, men karaktären av en sammanslutning av börsmedlemmar har ännu inte utplånats. Möjligen är det inte längre relevant att se på fondbörsen som en association med en traditionellt uppbyggd organisation. Det beslutande organet börsstyrelsen har, som visas längre fram, snarare intagit en från börsmedlemmarna självständig och fristående position.

 

Ideell förening?
Skall Stockholms fondbörs i sitt ursprung anses vara en privaträttslig sammanslutning bör den vara att betrakta som en rättskapabel ideell förening. Det verkar vara mest riktigt att hänföra fondbörsen till föreningsformen. BL talar uttryckligen om börsmedlemmar, och de regler som behandlar antagande av medlem och upplösande av medlemskap (11–17 §§) innehåller ingen begränsning av antalet medlemmar. Studerar man BLs regler framstår det ganska klart att fondbörsen i sig inte bedriver ekonomisk verksamhet. Den verksamhet som bedrivs består i att börsmedlemmarna, genom sina börsombud, handlar med de värdepapper som är inregistrerade vid fondbörsen (18 och 20 §§). De inkomster fondbörsen har består till största delen av medlems- och värdepappersavgifter, och dessa uttages enligt 27 § BL enbart för att bestrida de kostnader som verksamheten för med sig. Den grundfond uppgående till 1 milj.kr., som enligt 28 § skall finnas, får endast användas för att täcka förlust som uppkommit i verksamheten och som inte kan täckas av andra medel. Fondbörsens

11SOU 1973:60 s. 117.

verksamhet består i stället av att skapa tillfälle till värdepappershandel i regelbundna former.
    Huruvida fondbörsen skulle vara en helt ideell förening, eller en ideell förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen, kan diskuteras. Enligt 1 § i den förut gällande börsordningen (1969:546) hade Stockholms fondbörs till ändamål att främja handeln med värdepapper genom att skapa tillfälle till sådana affärer i regelbundna former. Att detta fortfarande är fondbörsens syfte framgår åtminstone indirekt av definitionen av fondbörsverksamhet i 1 § i den nu gällande BL.
    I snäv bemärkelse kan syftet tolkas så att verksamheten är avsedd att underlätta just börsmedlemmarnas handel med värdepaper. Därmed bör man kunna dra den slutsatsen att fondbörsens syfte åtminstone delvis är att främja sina medlemmars ekonomiska intressen. Fondbörsens funktion bör dock även ses i ett vidare perspektiv. I förarbetena diskuterades också börshandelns betydelse från olika samhälleliga synpunkter, och man konstaterade att börshandeln fyller en viktig uppgift för den samhällsekonomiska utvecklingen.12 Det är just denna allmänna funktion som har lett till de offentligrättsliga inslag för vilka jag skall redogöra nedan.
    Att fondbörsen fått sig anförtrodd vissa allmänna uppgifter i samhället är dock i sig inget hinder mot att fondbörsen ändå skulle kunna klassificeras som en ideell förening. Det finns gott om andra föreningar som av statsmakten fått sig anförtrodda offentliga uppgifter. Som exempel brukar nämnas de fackliga organisationerna, som ofta är representerade i utredningar och används som remissinstanser. Precis som hyresgäströrelsen har de fackliga organisationerna mer och mer fått uppgiften av staten att tillvarata inte bara medlemmarnas utan även icke-medlemmarnas intressen. Så småningom är det kanske tänkbart att de offentligrättsliga dragen blir så framträdande att en förening övergår till att bli en s. k. offentligrättslig korporation (se nedan). Var gränsen går är omöjligt att ge ett generellt svar på, men många föreningar har kvar sin privaträttsliga ställning trots offentliga uppgifter. Hemström har kallat dessa föreningar för organisationer med korporativa drag eller halvt offentligrättsliga föreningar.13

 

Fondbörsens offentligrättsliga inslag
Den från början rent privaträttsliga sammanslutningen Stockholms fondbörs utmärks av en rad offentligrättsliga drag. Dessa har tillförts successivt för att tillgodose aktuella behov.

 

12 SOU 1973:60 s. 41–43. 13Hemström, Carl, Ideella föreningar, Lund 1979 s. 23.

Det är börsstyrelsen som har den beslutande och verkställande funktionen. Därför är det också styrelsen som är föremål för en stor del av den offentligrättsliga regleringen. Sju av de totalt elva ledamöterna skall enligt 5 § BL utses av regeringen. Det allmännas representation förstärktes genom en lagändring 1984. Motivet var den ökade aktiviteten på aktiemarknaden och den allt viktigare roll aktiehandeln har kommit att spela i samhällsekonomin. Det allmännas starka inflytande är ägnat att stärka allmänhetens förtroende för aktiemarknaden. Börsstyrelsen sammansättning förändrar dock inte fondbörsens ställning som ett från staten fristående organ.14 Enligt 9 § BL skall jävsreglerna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen tillämpas på styrelsen och börschefen. Reglerna om kommunikationsprincipen har även dessa inspirerats av förvaltningslagen. Således får exempelvis ansökan om inregistrering av värdepapper ej avslås utan att sökanden, enligt 19 § 3 st. BL, beretts tillfälle att yttra sig. Börsen har alltså starka drag av myndighet, och är bland annat därför ganska självständig mot börsmedlemmarna. Trots att det kan tyckas ligga nära till hands, har man från statens sida inte velat ombilda fondbörsen till en myndighet. Departementschefen uttalade vid BLs tillkomst att en sådan ombildning skulle vara helt främmande sett ur historiskt och internationellt perspektiv.15 De offentligrättsliga dragen förstärks också av fondbörsens monopolställning. Enligt förarbetena följer med monopolet inte bara en rätt utan även en skyldighet enligt lag att bedriva fondbörsverksamhet. Till följd av detta ansågs det i förarbetena att fondbörsen inte kan upphöra utan att lag om detta utfärdas.16 En intressant fråga som jag väckte även i min uppsats , men som jag inte heller i detta sammanhang valt att behandla, är om vissa delar av fondbörsens verksamhet skall betraktas som myndighetsutövning. I vissa fall kan nämligen myndighetsutövning enligt 11:6 RF förläggas till enskilda organ. Bland de regler som i så fall kan bli tillämpliga kan nämnas de i 20 kap. brottsbalken om myndighetsmissbruk samt reglerna i 3:2 skadeståndslagen om ansvar för skada som uppkommit genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning.17

 

 

14 Prop. 1983/84:164 s. 14–15. 15 Prop. 1978/79:9 s. 301. 16 SOU 1973:60 s. 118. 17 Se om tillämpningen av 11:6 RF; Marcusson, Lena, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, Uppsala 1989.

Fristående offentligrättslig korporation?
Fondbörsutredningen uttalade att fondbörsen, i enlighet med den förvaltningsrättsliga terminologin, torde kunna betecknas som en fristående offentligrättslig juridisk person. Det innebär att fondbörsen inte ingår i den statliga eller kommunala förvaltningsorganisationen och därför inte är någon förvaltningsmyndighet. Förvaltningslagen är därför inte tillämplig.18 Någon närmare motivering till uttalandet gjordes inte. Den speciella typ av rättssubjekt som det här är fråga om intar en slags mellanställning. De är därför också mycket sparsamt behandlade i både den privaträttsliga och offentligrättsliga doktrinen.
    Till gruppen fristående offentligrättsliga juridiska personer brukar man räkna offentliga korporationer, anstalter och stiftelser. En korporation är en sammanslutning av fysiska eller juridiska personer som förenas av en intressegemenskap, vilken anknyter till medlemmarnas yrkesutövning, verksamhet eller speciella ställning. Som exempel på offentliga korporationer brukar nämnas icke territoriella församlingar, handelskammare, hypoteksföreningar, Sveriges advokatsamfund och studentnationerna vid universiteten.19 Karaktäristiskt för offentligrättsliga subjekt är att de bildats just för att handha en offentligrättslig förvaltningsuppgift. Subjektens organisation bestäms därför antingen genom speciallagstiftning eller genom stadgar som fastställs av regeringen eller annan offentlig myndighet.
    Dessa offentligrättsliga subjekt bildar inte någon enhetlig typ av juridiska personer. De offentligrättsliga dragen kan ha en mycket skiftande grad och innebörd. Det kan vara föreskrivet att subjektet skall finnas till och därför inte kan upplösas genom beslut av medlemmarna. Medlemskapet kan vidare vara grundat på tvångsanslutning. Det kan stadgas att beslut av subjektets styrelse kan överklagas hos statlig myndighet. Det kan även tänkas att ledamöterna i styrelsen, och möjligen även de högre tjänstemännen, är underkastade ansvar för oriktig myndighetsutövning.
    I lagstiftning och rättspraxis har de offentligrättsliga subjekten inte behandlats på något enhetligt sätt. De flesta anses dock vara helt fristående i förhållande till den statliga förvaltningsorgansisationen.20 Vad som skiljer dessa sammanslutningar från de privaträttsliga associationerna är en oklar och omdiskuterad fråga. Det är därför mycket svårt att entydigt avgöra på vilken sida om gränsen fond-

 

18 SOU 1973:60 s. 118. 19 Strömberg, Håkan, Allmän förvaltningsrätt, 11:e uppl. Lund, s. 30. 20 Jfr a. a. s. 31.

börsen skall placeras in. Som ovan visats innehåller fondbörsen många motsägelsefulla drag. Detta har medfört att fondbörsen hamnat i någon slags grå zon mellan de privaträttsliga och offentligrättsliga subjekten. Vad man med säkerhet kan säga är att fondbörsen ursprungligen och i grunden fortfarande är ett privaträttsligt subjekt, troligen i form av en ideell förening. Förmodligen har de efter hand tillförda offentligrättsliga inslagen blivit så markanta att det inte längre är relevant att betrakta fondbörsen som en privaträttslig sammanslutning.

 

Slutsats
Sammanväger man fondbörsens privaträttsliga grundkaraktär med de för offentligrättsliga subjekt typiska dragen, finner man mycket som talar för att fondbörsen ännu inte har passerat den tidigare omtalade gränsen.
    Grundtanken bakom begreppet offentligrättsligt subjekt är att subjektet bildats just för att handha en offentligrättslig förvaltningsuppgift. Med fondbörsen är det i stället så att staten efter hand har funnit att den verksamhet som fondbörsen bedriver, fyller en så viktig allmän funktion att man lagstiftningsvägen valt att uppställa vissa ramar och krav för verksamheten. Att man tillför offentligrättsliga inslag för att skydda allmänheten bör inte medföra att fondbörsen därmed omvandlas till ett offentligrättsligt subjekt.
    Vid en helhetsbedömning av fondbörsens rättsliga ställning är det även nödvändigt att beakta de offentligrättsliga särdrag som fondbörsen saknar. Det allmänna har i fondbörsens fall avstått från en del rättssäkerhetsgarantier som annars brukar komma i fråga. Framför allt så är inte börsstyrelsens beslut överklagbara i administrativ väg. Slutsatsen av en samlad bedömning av fondbörsens rättsliga ställning är, att det finns goda skäl att instämma i Petréns uppfattning, nämligen den att fondbörsen visserligen har fått en stark offentligrättslig prägel, men trots detta har bibehållit sin privaträttsliga grundkaraktär. Placerar man in Stockholms fondbörs i de existerande associationstyperna skulle därmed fondbörsen vara att betrakta som en ideell förening. Detta kan verka vara ett överraskande resultat. Man skall dock ha klart för sig att den ända sedan år 1919, i form av börsförfattningarna, haft ett särskilt regelsystem för sin verksamhet. Det har därför inte ansetts behövligt att närmare analysera fondbörsens rättsliga natur.21 Förmodligen är det mest riktigt att se fondbörsen som ett unikt rättssubjekt med en egen fristående inplacering i rättsordningen. I

21 Jfr prop. 1978/79:9 s. 285.

vilket fall som helst är det viktigt att konstatera att fondbörsen inte skall betraktas som en myndighet, och dessutom är helt fristående från den statliga och kommunala förvaltningsorganisationen. Detta bör innebära att fondbörsen, i de situationer som inte är reglerade i de offentligrättsligt präglade börsförfattningarna, är underkastad samma rättsliga behandling som vanliga enskilda rättssubjekt.

 

In- och avregistrering av aktier
Allmänt
De regler som gäller för in- och avregistrering av aktier är utförligt behandlade i andra sammanhang22 och skall här endast belysas där det är nödvändigt för det fortsatta resonemanget.

 

Inregistrering
Inregistreringsbeslutet är enligt 18 § BL en förutsättning för att ett värdepapper skall få bli föremål för handel och kursnotering vid fondbörsen. Beslutet har även juridisk betydelse i vissa fall utanför den egentliga börslagstiftningen. Exempelvis kan den nya Insiderlagen (prop. 1990/91:42) bli tillämplig. Vidare är aktiebolag vars aktier är noterade på fondbörsen enligt aktiebolagslagen skyldiga att ha auktoriserad revisor. Exempel finns även inom skatterätten. Förutom den rent juridiska betydelsen har beslutet självfallet stor ekonomisk betydelse för det bolag vars aktier blir inregistrerade. Aktier som är/blir föremål för börshandel kan vara ett attraktivt placeringsobjekt för många kapitalplacerare. Detta medför att börshandeln indirekt underlättar kapitalförsörjningen för kapitalbehövande bolag.
    Den grundläggande bestämmelsen om inregistrering återfinns i 19 § BL. Paragrafen har karaktären av ett ramstadgande som preciseras genom börsförordningen och börsens ordningregler. Av stor betydelse är det avtal, kallat inregistreringskontrakt, som sluts mellan fondbörsen och bolaget.
    Syftet med inregistreringskontraktet är att tillförsäkra marknaden snabb och väsentlig information om börsbolagens verksamhet.

 

Avregistrering
Bestämmelsen om när avregistrering av aktier från fondbörsen får ske finns i 24 § BL. Enligt lagregeln får börsstyrelsen besluta om avregistrering om marknadsförhållandena eller annan omständighet föranleder det och det ej är olämpligt från allmän synpunkt.

 

22 Se t. ex. Moberg, Krister & Samuelsson, Börsrätt. Angered 1989.

Ett fall där frågan om avregistrering på ett belysande sätt ställdes på sin spets, var börsstyrelsens beslut år 1983 om avregistrering av de bägge företagen Fagersta och Kinnevik.23 Anledning till att frågan om avregistrering uppkom i detta fall, var att börsstyrelsen menade att företagen på ett allvarligt sätt brutit mot ett antal bestämmelser i inregistreringskontraktet. Enligt börsstyrelsens beslut hade bägge bolagen, genom ett bonuserbjudande som inte kunde utnyttjas av samtliga aktieägare, satt sig över inregistreringskontraktets centrala regel om likabehandling av aktieägare. Vidare hade de också allvarligt brutit mot vad som är föreskrivet om uppträdande i samband med offentliga erbjudanden. De hade dessutom förklarat att de inte var beredda att vidta de åtgärder som börsstyrelsen ansåg nödvändiga för att åstadkomma en rättelse. Slutligen hade Kinnevik, enligt börsstyrelsens beslut, på ett flagrant sätt brutit mot sin informationsplikt enligt inregistreringskontraktet.

 

Övriga sanktionsmedel
Som ovan redogjorts för får avregistrering ej ske då den framstår som olämplig från allmän synpunkt. Börsstyrelsen har därför givits befogenhet att, när särskilda skäl föreligger, för kortare tid förordna om avbrytande av börshandel och notering i fråga om en viss aktie, 25 § BL. Ett sådant s. k. börsstopp är avsett att dels kunna användas som påtryckningsmedel, dels för att ge fondbörsen tillfälle att försöka klarlägga och komma till rätta med de förhållanden som påverkar kursbildningen.
    Till följd av att avregistrering inte får ske om det är olämpligt från allmän synpunkt, exempelvis genom att olägenheter beräknas kunna uppstå för aktieägare och anställda, har börsstyrelsen givits tillgång till ytterligare ett påtryckningsmedel, så att den kan få fram tillfredsställande material för sina beslut. Förutom åläggandet i 23 § BL att lämna börsstyrelsen behövliga upplysningar, måste börsbolagen också i inregistreringskontraktet åta sig att till fondbörsen utge ett civilrättsligt vite vid underlåtenhet att följa upplysningsplikten. Vite kan inte uttas när börsstyrelsen föredrar att besluta om börsstopp eller avregistrering.
    Enligt 24 § 1 st. BL kan börsstyrelsen även meddela förelägganden med den innebörden att avregistrering kan ske om åtgärder ej vidtas.

 

 

23 Protokoll fört vid sammanträde med styrelsen för Stockholms fondbörs den 23 september 1983.

Möjligheter att få börsstyrelsens beslut om in- och avregistrering prövade
Besvärsmöjligheter
Någon möjlighet att besvära sig hos myndighet över börsstyrelsens beslut finns inte. En sådan möjlighet hade i fondbörsens fall krävt uttryckligt författningsstöd.
    Besvärsrätten har i viss utsträckning ersatts med en befogenhet för bankinspektionen att självmant ingripa mot formellt felaktiga beslut, 31 § BL. Denna befogenhet är dock ofullständig eftersom den inte inbegriper prövning av lämplighetsfrågor. I förarbetena övervägde man därför att föreslå besvärsrätt beträffande sådana beslut som har särskilt stor betydelse för den enskildes rätt, t. ex. in- och avregistrering av aktier. Utredningen var dock tveksam om lämpligheten av besvärsrätt i dessa frågor. Man menade att det helt och hållet bör ankomma på börsstyrelsen att — inom ramen för givna regler om in- och avregistrering — bestämma vilka värdepapper som skall få förekomma på börsen.24 I propositionen hänvisade man också till den medvetna strävan, som sedan några år tillbaka finns, att så långt som möjligt begränsa antalet besvärsärenden i regeringskansliet.25 Ståndpunkten i denna fråga ifrågasattes av ett flertal remissinstanser, vilka ansåg att beslut i in- och avregistreringsärenden borde kunna överklagas.26 Även i lagrådet (Petrén) ansåg man att besvärsregler för vissa beslut borde införas.27 Detta främst för att ge reglerna om kommunikation och jäv, som är hämtade från förvaltningslagen, någon reell mening. Petrén hänvisade till att reglerna är avsedda att skydda den enskilde, och att bankinspektionens möjlighet att ingripa därför inte kan ersätta den enskildes rätt att genom besvär påkalla utomstående myndighets prövning av börsstyrelsebeslut som han finner oriktiga.
    I värdepappersmarknadskommitténs betänkande SOU 1989:72 föreslås ett inrättande av en s. k. disciplinnämnd vilken skall handha ärenden av disciplinär art, såsom avregistreringar och utdömande av viten. Börsstyrelsen kommer enligt förslaget i framtiden endast att fatta beslut i administrativa ärenden.28Såväl börsstyrelsens som disciplinnämndens beslut skall enligt förslaget i fortsättningen kunna klandras hos Stockholms tingsrätt. Detta motiveras av rättsäkerhetsskäl för bl. a. utgivare av fondpapper och

 

24SOU 1973:60 s. 126. 25Prop. 1978/79:9 s. 172. 26A. a. s. 127. 27A. a. s. 290. 28Se SOU 1989:72 del 2 s. 124 f.

enskilda placerare samt en strävan mot harmonisering med regler som gäller inom EG.29 Som visas nedan finns det kanske redan nu möjlighet till prövning hos allmän domstol. I avvaktan på ett eventuellt slutligt lagförslag är det därför angeläget att närmare utreda frågan. Formlösa klagomål hos bankinspektionen
Som tidigare redogjorts för kan bankinspektionen, i egenskap av tillsynsmyndighet, ingripa mot sådana beslut av börsstyrelsen som inte har tillkommit i överensstämmelse med BL. Längre än så sträcker sig dock inte bankinspektionens befogenhet. Befogenheten utövas ex officio och en enskild persons klagomål har ingen annan betydelse än att rikta bankinspektionens uppmärksamhet på frågan. Bankinspektionen avgör själv om och i vad mån den skall ingripa med anledning av enskildas klagomål.30 Den som inte har framgång med sina påpekanden hos bankinspektionen blir inte part med rätt att föra talan mot bankinspektionens för honom negativa beslut genom besvär till regeringen.31 Omständigheten att enskild kan anföra formlösa klagomål, kan knappast frånta honom rätten att dessutom föra talan vid allmän domstol. Skälet till att domstol bör vara kompetent, trots att frågan genom anförande av formlösa klagomål kan tas upp till prövning av bankinspektionen, är att den enskildes klagomål, som visats, saknar egentlig anhängighetsverkan.32

 

Domstolsprövning
Då börsstyrelsens beslut alltså ej har gjorts överklagbara i administrativ väg, kommer en eventuell rättslig prövning av alla sådana beslut som har rättsverkningar, däribland in- och avregistreringar, vid tvist mellan börsen och enskild, att ske i den vanliga tvistemålsordningen vid allmän domstol.33 Såsom BL är utformad kan man fråga sig om en allmän domstol i praktiken verkligen skulle anse sig behörig att fullt ut överpröva fondbörsens beslut om in- och avregistrering. Till dags dato har mig veterligt inte någon domstol ställts inför detta problem. Här följer ett försök att utreda denna fråga.
    Fondbörsen är som framhållits tidigare inte någon förvaltningsmyndighet. Vidare är fondbörsen ett självständigt rättssubjekt, helt fristående från den statliga och kommunala

 

29 Se a. a. s. 343. 30 Se SOU 1973:60 s. 123. 31 Prop. 1978/79:9 s. 286. 32 Jfr Lavin, Rune, Domstol och administrativ myndighet, Sthlm 1972, s. 364 33 Jfr prop. 1978/79:9 s. 285.

förvaltningsorganisationen. Något formellt hinder mot att en allmän domstol skulle vara kompetent att pröva in- och och avregistreringsbeslut bör därför inte finnas. Behörig att föra talan mot beslutet bör vara bolaget såsom juridisk person. Det är bolaget som genom styrelsen ansöker om inregistering, 11 § fondbörsförordningen, och följaktligen är det också mot bolaget som in- och avregistreringsbesluten riktar sig. Detta framgår åtminstone indirekt av lydelserna i 19 och 24 §§ BL. Det talas där om sökanden repektive utgivaren, vilket syftar på bolaget. Det är tveksamt om det finns stöd för att en enskild aktieägare skulle kunna föra en motsvarande talan. Det aktuella rättsförhållandet rör bolaget inte aktieägarna.

 

Domstolsprövning av inregistreringsbeslut
De lagregler som behandlar inregistrering är mycket allmänt hållna. Det ligger därför i stor utsträckning på börsstyrelsen själv att skapa praxis, när det gäller kraven på de ansökande bolagens kvalitet och aktiernas marknadsunderlag. Förutsatt att besluten är formellt korrekta, innebär det i praktiken att börsstyrelsen av lagstiftaren givits mycket fria händer i detta avseende.
    Mot bakgrund av detta uppkommer följande fråga. Är fondbörsen skyldig att inregistrera och bedriva handel med aktier i bolag som uppfyller de av börsstyrelsen och börsförfattningarna uppställda kraven? Eller för att precisera frågan: Kan ett bolag som anser sig ha uppfyllt kraven, och ändå fått sin ansökan om inregistrering avslagen, med hjälp av domstol tvinga sig till en inregistrering? Först och främst skall konstateras att en domstol alltid bör kunna kontrollera att ett inregistreringsbeslut tillkommit i en formellt riktig ordning, dvs. om börsstyrelsens beslut strider mot fondbörslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Beträffande beslut att avslå ansökan om inregistrering innebär det att domstolen kan pröva om börsstyrelsen varit beslutför och beslutet fattats med tillräcklig majoritet enligt 8 § BL, om jäv förelegat enligt 9 § BL samt om kommunikationsregeln i 19 § 3 st. BL har följts. Skulle domstolen finna att beslutet inte uppfyller dessa formella krav, bör domstolen kunna förelägga fondbörsen att göra en ny prövning av ansökningen.
    När det gäller fondbörsens egna uppställda krav på bolagens kvalitet och storlek samt aktiernas marknadsunderlag, är det osäkert vad en domstol kan vara behörig att pröva. I börsförfattningarna finns inga regler om vilka krav fondbörsen skall ställa i dessa avseenden. I stället har fondbörsen utvecklat sin egen praxis.

Med tanke på inregistreringsbeslutets rättsliga och ekonomiska betydelse för bolaget, bör en domstol kunna pröva om beslutet överensstämmer med den uppställda praxisen. Med den monopolställning fondbörsen har erhållit av lagstiftaren, bör följa en skyldighet att inregistrera varje ansökande bolag som uppfyller de av börsstyrelsen uppställda kraven. Denna skyldighet förstärks ytterligare av den myndighetsutövande karaktär som inregistreringsbeslutet har.
    Finner domstolen att ett bolag uppfyller alla de krav som normalt brukar ställas på ett ansökande bolag, bör därmed domstolen på yrkande av det berörda bolaget kunna ålägga fondbörsen att inregistrera bolagets aktier.

 

Domstolsprövning av avregistreringsbeslut
Avregistrering av ett bolags aktier får ske med stöd av 24 § BL. Regeln är dock så allmänt hållen, att en eventuell prövning av ett avregistreringsbesluts riktighet måste få formen av en lämplighetsbedömning som allmänna domstolar normalt inte brukar syssla med.
    Samma skäl som talar för en domstolsprövning av inregistreringsbeslut i vissa fall talar också för att en domstol bör vara behörig att pröva ett beslut om avregistrering. Det innebär att domstol, förutom att kontrollera att beslutet är formellt i ordning, även bör kunna pröva om de omständigheter som avregistreringsbeslutet är grundat på, skall anses tillräckliga för att föranleda avregistrering. I en sådan prövning ingår då också att undersöka om avregistreringsbeslutet är olämpligt från allmän synpunkt. Domstolen får alltså göra en helhetsbedömning liknande den som börsstyrelsen gjort vid sitt beslut. Finner då domstolen att olägenheterna för allmänheten, dvs. aktieägare och anställda m. fl., är större än olämpligheten av en fortsatt handel och notering vid fondbörsen, är beslutet stridande mot 24 § BL. Domstolen kan då på yrkande av det berörda bolaget ogiltigförklara börsstyrelsens beslut om avregistrering.

 

Avslutning
Handeln med värdepapper fyller en mycket viktig funktion för samhällsekonomin. Det allmänna har därför ansett det nödvändigt att ställa denna verksamhet under statlig auktorisation och kontroll. För att uppnå denna kontroll har man, genom att ge Stockholms fondbörs monopol på fondbörsverksamhet, så långt som möjligt försökt att samla värdepappershandeln under ett och

samma tak. Lagstiftningsvägen har vissa ramar uppställts för verksamheten. Dessutom har den ställts under offentlig tillsyn av bankinspektionen. För att ytterligare förstärka det samhälleliga inflytandet har det allmänna tillförsäkrat sig stark representation i börsstyrelsen, som är fondbörsens verkställande organ.
    Av främst historiska hänsyn har man från statens sida ändå valt att markera fondbörsens fristående och inom vissa ramar självständiga ställning. Inom de ganska vida ramar lagstiftningen anger är det därför tänkt att fondbörsen i relativt stor utsträckning själv skall få avgöra vilka värdepapper man vill handla med. Detta är dock en sanning med modifikation. I det beslutande och verkställande organet, börsstyrelsen, har ju börsmedlemmarna — själva kärnan i verksamheten — endast en knapp representation. Börsstyrelsen har genom sin sammansättning och gentemot börsmedlemmarna självständiga ställning snarare fått en mycket stark prägel av myndighet. Med tanke på de ekonomiska och rättsliga konsekvenser som in- och avregistreringsbesluten har, är det därför olyckligt att någon uttrycklig besvärsmöjlighet ännu inte har införts. Värdepappersmarknadskommitténs förslag är därför i rätt riktning.
    Mot bakgrund av ovanstående är den samlade bilden av Stockholms fondbörs mycket splittrad och motsägelsefull. Som läget är nu har fondbörsen med sin privaträttsliga grundkonstruktion och myndighetspräglade styrelse, hamnat i något slags grå zon mellan förvaltningsmyndigheterna och de rent privaträttsliga sammanslutningarna. Möjligen kan man spåra en viss inkonsekvens hos lagstiftaren. Vill man inte ta steget fullt ut och göra fondbörsen till en myndighet, vore det önskvärt att tydligare markera fondbörsens ställning som ett enskilt och självständigt rättssubjekt. Det nuvarande förhållandet kan lätt leda till oklara och felaktiga föreställningar om fondbörsens ställning.