Interimistiska åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer

 

Något om tillämpningen av 15 kap. RB vid processer grundade på aktiebolagslagen

 

 

Av docent SVANTE JOHANSSON

1. Inledning
Professor Peter Westberg publicerade i fjol en artikel med den retoriskt frågande titeln ”Civilprocessuella tvångsåtgärder — ett instrument för konfliktlösning?”1 Aktiebolagsrätten är ett av de områden inom vilka Westbergs fråga otvivelaktigen måste ges ett bekräftande svar, åtminstone så länge diskussionen förs på ett principiellt plan.
    Förevarande artikel behandlar några frågor i anslutning till tilllämpningen av 15 kap. RB i aktiebolagsrättsliga processer. Syftet med uppsatsen är att beskriva några situationer då interimistiska beslut kan aktualiseras i aktiebolagsrättsliga processer och att analysera de reella effekterna av att dylika beslut meddelas eller inte meddelas. Uppsatsen är disponerad på följande sätt. Inledningsvis ges en kort översikt över de civilprocessuella tvångsåtgärderna enligt 15 kap. RB. Därefter presenteras några fall där interimistiska förordnanden på ett eller annat sätt kan aktualiserats. Fallbeskrivningarna inleds med kortfattade beskrivningar av rättsläget på området och förenas med analyser av konsekvenserna av de diskuterade besluten. Urvalet av de situationer som behandlas fyller inga som helst anspråk på fullständighet och de diskuterade fallen är utvalda helt efter subjektiva kriterier. I viss utsträckning har eftersträvats att behandla problem som aktualiserats i praktiken. Avslutningsvis dras några generella slutsatser av uppsatsen, varvid även användningen av civilprocessuella tvångsåtgärder inom aktiebolagsrätten behandlas på ett mer generellt plan.

 

2. Civilprocessuella tvångsåtgärder
15 kap. RB har rubriken ”Om kvarstad m. m.”, och ställer tre instrument till domstolarnas förfogande då det gäller att meddela

 

1 SvJT 1990 s. 161 ff.

602 Svante Johansson SvJT 1991 interimistiska beslut. En gäldenärs tillgångar kan beläggas med kvarstad för att skydda en presumtiv borgenärs förfallna fordran,2 15:1 RB, och viss egendom kan beläggas med kvarstad för att skydda rätt ägarens anspråk, 15:2 RB. Domstol kan vidare förordna om ”lämplig åtgärd” för att säkerställa någons anspråk, under förutsättning att anspråket är eller kan bli föremål för rättegång eller prövning i annan ordning, 15:3 RB.
    För alla tre typerna av åtgärder finns vissa förutsättningar. Eftersom ett interimistiskt beslut avser att säkerställa att innehållet i en framtida dom kan realiseras fordras för det första att käranden för eller avser att föra en fullgörelsetalan.3

Det kan ifrågasättas huruvida en klandertalan enligt 9 kap. 17 § ABL kan betraktas som en fullgörelsetalan. Då det emellertid förefaller klart att interimistiska beslut — framför allt i form av inhibitionsbeslut — kan meddelas i klanderprocesser, kommer frågan huruvida en klandertalan uppfyller kravet på att vara en fullgörelsetalan inte att diskuteras närmare här.4

För det andra måste sökanden visa sannolika skäl för sin talan. För det tredje måste det skäligen kunna befaras att den mot vilken anspråket riktar sig kommer att, genom att undandra egendom eller annorledes, försätta sig i en situation där han inte kan fullgöra sina förpliktelser. Det skall med andra ord föreligga s. k. sabotagerisk. Slutligen måste sökanden som huvudregel ställa säkerhet för den skada som svaranden kan komma att åsamkas genom den begärda åtgärden, 15:6 RB.

 

Tidigare fanns inget explicit krav på att säkerhet skulle ställas vid klander av bolagsstämmobeslut.5 I och med införandet av ABL har dock de speciella stadgandena om interimistiska beslut borttagits ur aktiebolagslagen, och civilprocessuella tvångsåtgärder vid klanderprocesser är nu avsedda att följa 15 kap. RB.6

Ett yrkande om en civilprocessuell säkerhetsåtgärd får som huvudregel inte bifallas utan föregående kommunikation med motpar-

 

2 Fordringen behöver inte vara förfallen då begäran om kvarstad inlämnas utan det är tillräckligt om fordringen förfaller innan dom avkunnas. Se P. O. Ekelöf, Rättegång Tredje häftet (5 uppl. 1988) s. 9. 3Se Ekelöf a. a. s. 9 och 13. I vissa undantagsfall kan dock en begäran om civil processuell tvångsåtgärd bifallas trots att den förda talan är en fastställelsetalan. Se NJA 1965 s. 356; 1988 s. 13; prop. 1980/81:84 s. 414 och 428; Ekelöf a. a. s. 9 not 14 och s.13 not 39 och Westberg i JT 1989–90 s. 347 not 5. Jfr även HD:s motivering i NJA 1985 s. 97. 4 Se t. ex. 9 kap. 17 § 4 st. 3 meningen ABL, som förutsätter att interimistiska beslut kan meddelas, och det uttryckliga stadgandet i 138 § 2 mom. 1 st. 1 meningen 1944 års aktiebolagslag. Se vidare t. ex. SOU 1971:15 s. 249 och G. Kedner & C. M. Roos, Aktiebolagslagen del I (3 uppl. 1988) 9:17.10–11. Jfr även NJA 1965 s. 466 och H. Nial, Svensk associationsrätt (4 uppl. 1988) s. 177. 5 Se 138 § 2 mom. 1 st. 1944 års aktiebolagslag. 6Se SOU 1971:15 s. 249.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 603 ten, 13:5, 3 st. 1 meningen RB. Vid fara i dröjsmål får dock domstolen omedelbart bevilja åtgärden att gälla intill dess annat förordnas, 13:5, 3 st. 2 meningen RB. Eftersom sabotagerisk som ovan nämnts är en förutsättning för att en säkerhetsåtgärd skall kunna beviljas, torde i de fall en åtgärd beviljas relativt ofta föreligga fara i dröjsmål.

 

3. Skadestånd
I samband med skadeståndstalan mot styrelsens ledamöter eller bolagets VD (fortsättningsvis talas enbart om styrelseledamöter) enligt 15 kap. 1 § ABL kan käranden önska att svarandens egendom beläggs med kvarstad enligt 15:1 RB. Processer grundade på 15 kap. 1 § ABL kan, beroende på partssituationen, indelas i tre typer.
    Om bolaget självt för talan enligt 15 kap. 1 § 1 meningen ABL är processen relativt ointressant i här aktuellt avseende. Styrelseledamöterna har enligt angivet lagrum ansvar för skador som de genom uppsåt eller oaktsamhet vållar bolaget. I realiteten torde förspelet till en talan av bolaget enligt 15 kap. 1 § 1 meningen ABL oftast tillgå så att de styrelseledamöter, som av majoriteten av de av bolagets aktieägare som är representerade på bolagsstämma anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet mot bolaget, avsätts och vägras ansvarsfrihet,7 varefter den nyvalda styrelsen föranstaltar om att talan väcks på bolagets vägnar.
    En i här behandlat avseende något mer intressant situation torde vara när aktieägare eller annan väcker talan enligt 15 kap. 1 § 2 meningen ABL. Styrelseledamöterna har enligt lagtexten ett skadeståndsansvar för skador de uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållar genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Ansvaret täcker skador som direkt vållats käranden och antagligen även i viss mån indirekta skador.8 Avseende den tredje typen av process som kan aktualiseras enligt 15 kap. 1 § ABL finns allvarligare implikationer då käranden framställer ett yrkande om kvarstad. Skadeståndstalan på bolagets vägnar kan, förutom av bolaget självt genom dess styrelse, också föras av en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget, 15 kap. 5 § 2 st. ABL. Ansvarsförutsättningarna är desamma som när bolaget självt för talan.9

 

7 Som ett alternativ till ett beslut att vägra styrelseledamöterna ansvarsfrihet kan stämman direkt besluta att väcka skadeståndstalan. 8 Se härom R. Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör (1989) s. 471 ff. och Nial a. a. s. 317 f. 9 Se strax ovan.

604 Svante Johansson SvJT 1991 Angående samtliga tre ovan nämnda typer av processer kan noteras att skador i aktiebolagsrättsliga förhållanden lätt kan uppgå till mycket betydande belopp. Styrelseledamöterna kan därför riskera att drabbas av mycket allvarliga privatekonomiska konsekvenser vid ett bifall till ett kvarstadsyrkande i en aktiebolagsrättslig skadeståndsprocess. I den mån en proportionalitetsbedömning skall företas vid avgörandet av ett kvarstadsyrkande,10 kommer därför denna bedömning sannolikt ofta att få stor betydelse vid den här behandlade typen av processer.
    Vidare kan anföras att det ofta torde vara svårt för en kärande att i en skadeståndsprocess mot styrelseledamöter i aktiebolag visa sannolika skäl för sin talan. I USA tillämpas den s. k. ”business judgment rule”.11 Regeln har en mångfacetterad innebörd och får betydelse i många olika situationer. En av grundsatserna i the business judgment rule är att det inte ankommer på domstolarna att pröva huruvida beslut är affärsmässigt betingade eller ej. Något liknande kan sägas gälla i Sverige i och med att domstolarna inte gör någon prövning av om ett beslut eller en åtgärd är affärsmässigt klok eller oklok.12 Riskfyllda eller spekulativa beslut och åtgärder ådrar som huvudregel inte styrelseledamöterna skadeståndsansvar, så länge besluten eller åtgärderna ligger inom ramarna för aktiebolagets normala affärsverksamhet.13 Visserligen blir gränsen mellan i skadeståndsrättslig mening vårdslösa och enbart affärsmässigt okloka handlanden synnerligen flytande, men klart torde vara att styrelseledamöterna skall tillerkännas en betydande handlingsfrihet i sin förvaltning av bolagets angelägenheter. Den skadelidande som framställer ett kvarstadsyrkande mot styrelseledamöter i aktiebolag drabbas därmed av svårigheter då det gäller att visa sannolika skäl för sin talan.
    När en aktieägare för skadeståndstalan för egen räkning blir processen principiellt sett en sedvanlig tvåpartsprocess, där käranden har normala möjligheter att få till stånd en kvarstad. När sty-

 

10 Se härom Westberg i SvJT 1990 s. 173 f. med vidare hänvisningar. 11 Se härom t. ex. W. L. Cary & M. A. Eisenberg, Cases and Materials on Corporations (6th ed. Westbury N.Y. 1988) s. 477 ff. och 972 ff. The business judgment rule ges ett än idag klassiskt uttryck i det nästan 80 år gamla fallet Pollitz v. Wabash Railroad Co., 207 N.Y. 113 (p. 124), 100 N.E. 721 (p. 724). Se för yngre fall t. ex. Auerbach v. Bennett, 47 N.Y. 2d 619, 419 N.Y.S.2d 920, 393 N.E.2d 994 (1979), Zapata Corp. v. Maldonado, 430 A. 2d 779 (1981) och Kaplan v. Wyatt, 499 A.2d 1184 (1985). 12 Jfr, avseende speciella frågor, prop. 1975:103 s. 250 (angående bedömning av bolags konsolideringsbehov); Johansson, Bolagsstämma (1990) s. 307 f. (angående vinstutdelnings storlek) och K. Rodhe, Aktiebolagsrätt (15 uppl. 1990) s. 250 (angående syftet med ett bolags verksamhet). Jfr även NJA 1987 s. 394 där HD, vid prövning av beslut i ideell förening, uttryckligen uttalar att prövningen inte omfattar det aktuella beslutets lämplighet (ref. s. 403). 13 Se Dotevall a. a. s. 193 ff.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 605 relseledamot handlat så att han är skadeståndsskyldig gentemot aktieägare kan emellertid svårigheter inträda i större bolag. Om de aktieägare som söker ersättning är många till antalet, blir det fråga om lika många skadeståndsprocesser och lika många potentiella krav på kvarstad. Även om det sannolikt ofta är möjligt att med stöd av 14:2 RB förena målen i en rättegång, måste varje kvarstadsyrkande prövas särskilt, varvid i synnerhet kvarstadens storlek blir beroende av en individuell prövning. Om i mål om ansvar enligt 15 kap. 1 § 2 meningen ABL yrkas på kvarstad, riskerar därför i större bolag uppkomma en situation där det är omöjligt att med nödvändig skyndsamhet meddela kvarstadsbeslut.
    I praktiken kan det skisserade problemet möjligen lösas genom att domstolen, efter att ha prövat om de till svaranden hänförliga förutsättningarna är för handen, prövar om det är sannolikt att aktieägarna som grupp betraktat har en skadeståndsfordran på den stämda styrelseledamoten, varefter skadan enligt 35:5, 2 meningen RB uppskattas till ett gemensamt belopp.14 Denna lösning lider dock av minst två brister. För det första har varje aktieägare ett individuellt ersättningskrav, och det är ingalunda givet att förhållandet att en styrelseledamot är skadeståndsskyldig gentemot en viss aktieägare också innebär att styrelseledamoten är skadeståndsskyldig mot en annan aktieägare. För det andra är den ovan skisserade användningen av 35:5 RB tveksam. En tillämpning av 35:5, 2 meningen RB i den här behandlade situationen synes i och för sig gå att förena med lagtextens ordalydelse. En förutsättning för att stadgandet skall kunna begagnas är dock att det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp, och det framstår som tveksamt huruvida man bör tillämpa bestämmelsen upprepade gånger avseende ett stort antal mindre belopp, i en process där det sammanlagda skadeståndet kan uppgå till mycket stora summor.
    Sett ur ett de lege ferenda-perspektiv skulle de ovan behandlade problemen minimeras om det, kanske efter anglo–amerikansk förebild,15 i svensk aktiebolagsrätt införs en möjlighet till class actions, dvs. någon form av rätt för aktieägarna som grupp att föra skadeståndstalan mot styrelseledamöterna avseende ersättning direkt till aktieägarna.16 En annan sak är att införandet av en möjlighet till class actions i Sverige skulle föra med sig nya problem och gränsdragningsfrågor. Denna problematik behandlas ej här.

 

14 35:5, 1 meningen RB torde sällan kunna användas eftersom det i normalfallet kan antas vara möjligt att föra bevisning om skadans storlek. 15 Se t. ex. Cary & Eisenberg a. a. s. 1084 ff. och P. H. Lindblom, Grupptalan (1989) kapitel 1–14. 16 Se härom Lindblom a. a. s. 639 ff.

606 Svante Johansson SvJT 1991 Vad gäller en av minoriteten på bolagets vägnar förd skadeståndstalan skulle kunna ifrågasättas huruvida det över huvud taget är förenligt med lagtextens ordalydelse att, på yrkande av de minoritetsaktieägare som för talan, kvarstad meddelas för att säkerställa bolagets fordran på styrelseledamöterna. Det synes emellertid klart att en domstol kan förordna om kvarstad i denna situation.17 Svårigheter uppstår istället på grund av att det är tre subjekt eller grupper av subjekt involverade: de minoritetsaktieägare som för talan, bolaget och de stämda styrelseledamöterna. Problematiken belyses av ett par föreningsrättsliga mål.18 Ingetdera målet är ännu avgjort och här skall inte kommande domar föregripas. Nedan behandlas enbart lagakraftvunna beslut som meddelats enligt 15 kap. RB.
    Föreningsmedlemmen A hävdar att styrelseledamöterna EL och föreningsmedlemmen G är skadeståndsskyldiga gentemot föreningen. Svarandena har forum vid Nacka tingsrätt medan föreningens forum är Stockholms tingsrätt. A yrkade och beviljades kvarstad i G:s egendom. Enligt 13 kap. 5 § 1 st. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar19 (FL) är det en processförutsättning för en skadeståndstalan enligt 13 kap. 1–3 §§ FL20 att frågan om väckande av skadeståndstalan eller, såvitt gäller styrelseledamöter, frågan om ansvarsfrihet behandlats av stämma, och därvid minst en tiondel av samtliga röstberättigade21 röstat för att skadeståndstalan skall väckas eller mot att ansvarsfrihet skall beviljas. Vid den stämma som på A:s begäran hade sammankallats för att behandla frågan om väckande av skadeståndstalan hävdade emellertid majoriteten att A saknade rösträtt och det protokollförda beslutet utformades så att ingen angavs ha biträtt A:s förslag.
    Eftersom A anser sig dels ha rösträtt vid föreningens stämmor, dels ensam utgör mer än en tiondel av samtliga röstberättigade, väckte han vid Stockholms tingsrätt en klandertalan enligt 7 kap. 17 § FL22 mot det nämnda stämmobeslutet. I syfte att säkerställa sin möjlighet att väcka talan inom den i 15:7 RB angivna tiden, yrkade A även att domstolen interimistiskt skulle förklara att den i 13 kap. 5 § 1 st. FL angivna processförutsättningen uppnåtts vid den avhållna stämman. Här kan anmärkas att på grund av preskriptionsbestämmelser23 kan i den här behandlade situationen föreligga behov av interimistiskt förordnande av det slag A yrkat, även

17 Jfr Westberg i JT 1989–90 s. 578 f. 18 Nacka tingsrätts mål nr T 892/90 och Stockholms tingsrätts mål nr T6–402–90:4. 19 Motsvarar 15 kap. 5 § 1 st. ABL. 20 Motsvarar 15 kap. 1–3 §§ ABL. 21 För aktiebolags del är kravet ägare till minst en tiondel av aktierna i bolaget. 22 Motsvarar 9 kap. 17 § ABL. 23 Se 15 kap. 5 § 3 st. och 6 § ABL samt 13 kap. 5 § 3 st. och 6 § FL.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 607 om inget kvarstadsbeslut tidigare meddelats. Trots A:s behov av att snabbt få klargjort att han hade möjlighet att väcka talan vid Nacka tingsrätt, fann Stockholms tingsrätt att A:s yrkande inte kunde bifallas.24 Tingsrätten motiverade sitt beslut med att ett förordnande enligt 15:3 RB förutsätter att motparten kan förringa värdet av sökandes rätt i det mål vari förordnandet begärs. I här förevarande fall riskerade A i och för sig att försättas i en situation där hans enligt FL tillkommande rätt att på föreningens vägnar föra skadeståndstalan skulle bli värdelös, men denna potentiella rättsförlust var inte hänförlig till det vid Stockholms tingsrätt anhängiga målet.
    Stockholms tingsrätt lämnade emellertid inte A helt i sticket, utan anförde avslutningsvis att han torde kunna uppfylla kravet i 15:7 RB genom att vid Nacka tingsrätt väcka skadeståndstalan med hänvisning till den vid Stockholms tingsrätt väckta klandertalan. A valde också den utväg som anvisats av Stockholms tingsrätt, och lämnade in stämningsansökan i skadeståndsprocessen. Nacka tingsrätt prövade saken och fann att A visat sannolika skäl för att han är röstberättigad på föreningens stämmor och att han är berättigad att på föreningens vägnar föra talan mot EL och G. Tingsrätten förordnade därför om interimistisk kvarstad även i EL:s egendom och utfärdade stämning. Sedermera fastställdes kvarstaden och målet vilandeförklarades i avvaktan på lagakraftvunnen dom i det vid Stockholms tingsrätt anhängiga målet.
    Den av Stockholms tingsrätt tillämpade regeln kan ifrågasättas. Begränsningen av tillämpningsområdet för 15:3 RB leder — i fall som det förevarande — till minst sagt underliga konsekvenser.25 Eftersom klandertalan alltid kan väckas mot alla stämmobeslut,26 kan rimligtvis inte enbart det förhållandet att en klandertalan väckts vara tillräckligt för att uppfylla processförutsättningen i 13 kap. 5 § 1 st. FL (15 kap. 5 § 1 st. ABL), utan den domstol där skadeståndsprocessen kommer att föras torde vara nödsakad att prognosticera utgången av klanderprocessen. Effekten av den av Stockholms tingsrätt tillämpade begränsningsregeln skulle alltså bli att i fall som det här aktuella skall först en domstol pröva om stämning skall utfärdas, varefter en annan domstol i den summariska tvångsmedelsprocessen skall avgöra om det är sannolikt att käranden kommer att ha framgång med sin i den första domstolen väckta talan. Härtill kan anföras att Högsta domstolen i en annan situation med hänvisning till sökandens behov av säkerhetsåtgärd medgett undantag från regeln att civilprocessuella tvångsåtgärder

24 Stockholms tingsrätts beslut 1990–12–14 i mål nr T6–402–90:4. 25 Det kan noteras att eftersom ingen av förutsättningarna i 14:1–6 RB är uppfyllda, torde det inte vara möjligt att med tillämpning av 14:7a RB kumulera de två målen. 26Se Johansson a. a. s. 29 och 30.

608 Svante Johansson SvJT 1991 endast kan beviljas i samband med att sökanden för eller avser att föra en fullgörelsetalan.27

4. Hembud
En enskild aktieägare kan i allmänhet inte kräva att det bolag vari han äger aktier upplöses eller att gjorda kapitalinsatser på annat sätt återbetalas. Vidare är ett av de för aktiebolagsrätten grundläggande syftena att aktiebolagsformen skall vara lämpad för kapitalkrävande verksamheter. En förutsättning för att mycket kapitalkrävande bolag skall kunna attrahera riskvilligt kapital torde vara förekomsten av en fungerande andrahandsmarknad för bolagets aktier. I syfte dels att möjliggöra för minoritetsaktieägare att lämna en bolagsgemenskap, dels att göra aktier attraktiva som investeringsobjekt är aktiebolagslagens huvudregel att aktier fritt kan överlåtas och förvärvas,28 3 kap. 2 § ABL. I förhållande till bolaget kan enligt aktiebolagslagen aktiers fria överlåtbarhet begränsas på två sätt.29 För det första kan i bolagsordningen föreskrivas att vissa eller alla aktier i ett bolag inte får förvärvas av utländska medborgare eller av med utländska medborgare jämställda svenska rättssubjekt, 17 kap. 1 § 1 st. ABL. Ett förvärv i strid med ett dylikt s. k. utlänningsförbehåll är enligt uttalanden i lagens förarbeten ogiltigt.30 För det andra tillåter aktiebolagslagen att det i bolagsordningen införs en hembudsklausul, 3 kap. 3 § ABL.31 En hembudsklausul skall ange att aktieägare eller annan skall vara berättigad att lösa aktie som övergår till ny ägare. Klausulen skall ange vilka som är lösningsberättigade samt vilka fång, om några, som inte utlöser lösningsrätt. Vidare skall anges hur lösningsrätten skall fördelas mellan flera lösningsberättigade och inom vilken tid lösningsanspråk skall framställas respektive lösen erläggas, 3 kap. 3 § 1 st. ABL.

 

27 NJA 1988 s. 13. 28 Se t. ex. SOU 1941:9 s. 262; 1975:15 s. 158 f. och J. Sandström, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie (1976) s. 6 f. 29 En annan sak, som ej kommer att vidare uppmärksammas här, är att begränsningar i rätten att föryttra aktier kan finnas i annan lagstiftning än aktiebolagslagen (se t. ex. 8–22 §§ lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m.), eller i av aktieägare ingångna avtal.

Giltigheten av avtalade föryttringsbegränsningar skulle i belysning av 3 kap. 2 § ABL kunna ifrågasättas. Det synes emellertid inte råda något tvivel om att lagstadgandet enbart har bolagsrättslig betydelse, och att avtalade begränsningar i rätten att fritt överlåta aktier har giltighet mellan avtalsparterna. Se t. ex. prop. 1975:103 s. 314; J. Kansmark & C. M. Roos, Aktieägaravtal (1985) s. 27; Kedner & Roos a. a. del I 3:2.03 och C. M. Roos, Avtal och rösträtt (1969) s. 325. Jfr även H. Forssell, Tredjemansskyddets gränser (1976) s. 175. 30 Se SOU 1971:15 s. 379 och prop. 1975:103 s. 549. 31 Nedan presenteras hembudsklausuler endast översiktligt. Se för en utförligare redogörelse t. ex. Sandström a. a. s. 133 ff.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 609 Hembudsskyldigheten aktualiseras alltså först då någon förvärvat hembudspliktiga aktier genom ett sådant fång som inte i bolagsordningen undantagits från hembudsskyldighet. In dubio omfattar en hembudsklausul även aktier som förvärvas genom familjerättsligt fång eller av person som redan tidigare är aktieägare i bolaget.32 Däremot måste rimligtvis antagas att aktier som förvärvas genom lösen av hembjudna aktier, inte behöver ånyo hembjudas. En hembudsskyldighet i senast nämnd situation skulle riskera att medföra en evig cirkulation av passiviserade aktier.33 Av samma skäl torde, åtminstone så länge lösenbeloppet inte skiljer sig från emissionskursen, hembud inte behöva ske då aktier förvärvats vid en nyemission där de teckningsberättigade utgör samma personer som de enligt hembudsklausulen lösningsberättigade och de nya aktierna fördelats efter samma grunder som de i hembudsklausulen angivna.34 En förvärvare hembjuder aktierna genom meddelande till bolagets styrelse, som sedan i sin tur underrättar de lösningsberättigade, 3 kap. 3 § 3 st. ABL. Det finns inga begränsningar avseende vilken eller vilka personer som i bolagsordningen kan ges lösningsrätt. De som önskar lösa de hembjudna aktierna lämnar inom den i bolagsordningen angivna tiden underrättelse härom till bolaget, eller annan som utpekas i bolagsordningen. Om inte annat framgår av bolagsordningen kan lösningsrätt endast utövas beträffande samtliga aktier som förvärvats genom det hembudsutlösande fånget, 3 kap. 3 § 2 st. ABL. Hur lösenbeloppet skall beräknas kan anges i bolagsordningen. Tvister angående huruvida lösningsrätt föreligger samt lösenbeloppets storlek prövas av skiljemän, 3 kap. 3 § 4 st. ABL. Så länge frågan huruvida lösningsrätt kommer att utövas hålls svävande är aktierna passiviserade, vilket innebär att förvärvaren under denna period inte kan utnyttja någon annan ur aktierna härflytande rätt gentemot bolaget än rätt till vinstutdelning och rätt att delta i nyemission, 3 kap. 3 § 5 st. ABL.35 Behovet av att utnyttja kvarstadsinstitutet i hembudsprocesser synes vara begränsat till att de lösningsberättigade, t. ex. för att förhindra vidareöverlåtelser, kan önska få aktierna belagda med kvarstad enligt 15:2 RB.36 Däremot synes vid första anblicken båda

32 Jfr den annorlunda lydelsen i 70 § 1 st. 1944 års ABL. 33Jfr strax nedan. 34 Huruvida hembudsskyldighet kan inträda vid andra emissioner, främst vid s. k. riktade emissioner, är mer tveksamt. Se strax nedan. 35 Hembudsklausuler orsakar många problem som inte kan behandlas här. Ett par skiljedomar, där framför allt förhållandet mellan hembudsklausuler i bolagsordningar och förköpsbestämmelser i aktieägaravtal aktualiserades, behandlas av Johansson i JT 1990–91 s. 331 ff. och Lars Pehrson i JT 1990–91 s. 491 ff. 36De hembudspliktigas krav på utfående av lösenbeloppet synes uppkomma på ett så sent stadium att något behov av kvarstad knappast föreligger. Se strax nedan. Vidare

610 Svante Johansson SvJT 1991 parter i en hembudsprocess kunna vara intresserade av att få till stånd ett interimistiskt beslut enligt 15:3 RB, angående frågan om hembudsskyldighet respektive lösningsrätt föreligger. Senast angivna intresse synes dock till övervägande del vara av skenbar art. Eftersom den lösningsberättigade inte är bunden att lösa de hembjudna aktierna förrän han erlägger lösenbeloppet,37 och inte heller kan kräva att den hembudsskyldige avstår från aktierna annat än mot lösen,38 synes ett interimistiskt beslut av här diskuterat slag inte vara meningsfullt ur den lösningsberättigades synvinkel. På grund av den sena bindningstidpunkten för de lösningsberättigade, synes inte heller en hembudsskyldig person ha något intresse av att få fram ett interimistiskt beslut avseende lösningsrätten. För att en lösningsberättigad skall kunna förpliktas att fullfölja sin inlösen fordras som nämnts att lösenbeloppet erlagts, och har förfarandet framskridit så långt framstår interimistiska förordnanden som överflödiga.
    Annorlunda kan det förhålla sig om en förvärvare av hembudspliktiga aktier yrkar att domstol interimistiskt skall förordna att hembudsskyldighet inte föreligger, samt att förvärvaren skall införas som aktieägare i aktieboken. Ett dylikt förordnande skulle i och för sig på grund av passiviseringsstadgandet i 3 kap. 3 § 5 st. ABL inte ge förvärvaren någon rätt gentemot bolaget, utöver den han redan har. För att uppnå avsedd effekt måste förvärvarens yrkande även innefatta en begäran om att få bli behandlad som fullvärdig aktieägare. Den här beskrivna situationen kan i förstone synas såväl opraktisk som svåruppnåelig. Sentensen ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” äger dock sin giltighet även vid hembud av aktier. Vid överlåtelse av en aktiepost som försätter sin ägare i en majoritets- eller vågmästarställning i ett bolag, kan minoritetsaktieägarna genom mer eller mindre motiverade processer utnyttja den uppkomna situationen till att passivisera de överlåtna aktierna och själva skaffa sig ett avgörande inflytande över bolaget.39 Om aktieförvärvaren i den senast beskrivna situationen kan visa sannolika skäl för att hembudsskyldighet inte föreligger, och genom kallelser till bolagsstämma, styrelseprotokoll eller på annat sätt kan

 

torde den hembudspliktige inte vara skyldig att till de lösande överlämna aktiebreven annat än mot utfående av lösenskillingen. Jfr Sandström a. a. s. 268. Aktiebreven i sig kommer därigenom att fungera som säkerhet för lösenbeloppet. — En annan sak är att den andra sidan av Zug-um-Zug principen inte tillämpas fullt ut i ett lösningsförfarande. En lösningsberättigad kan inte utan att gå miste om lösningsrätten försena erläggandet av lösenbeloppet utöver den i bolagsordningen angivna tiden, enbart därför att den hembudspliktige vägrar utlämna aktiebreven. Se Sandström a. a. s. 268 f. 37 Se Sandström a. a. s. 256 ff. 38 Se ovan i not 36. 39 Se Johansson a. a. s. 216 f. och Sandström a. a. s. 81.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 611 visa att sabotagerisk föreligger, bör ett interimistiskt förordnande av här diskuterat slag kunna motiveras. En egenartad säkerhetsåtgärd enligt 15:3 RB meddelades i Stockholms tingsrätts mål nr T 6–373–90. Efter vissa misshälligheter mellan aktieägarna i ett bolag, i vars bolagsordning fanns en hembudsklausul, företogs en kontantemission riktad till A, vilken tidigare inte ägde några aktier i bolaget. Utan att först hembjuda de nyemitterade aktierna till inlösen, avsåg A att deltaga i en bolagsstämma i bolaget. C, vilken ingick i de lösningsberättigades krets, yrkade med motiveringen att inget hembud skett att A, med stöd av 15:3 RB, skulle förbjudas att, vid vite av 100 000 kronor, deltaga i stämman eller utöva rösträtt för de nyemitterade aktierna. Yrkandet bifölls. Det ovan beskrivna interimistiska förbudet är anmärkningsvärt av två skäl. För det första är det ingalunda givet att en hembudsklausul kan utformas så att den omfattar även förvärv genom emissioner. Lagtextens lydelse synes närmast tyda på att så ej är fallet.40 Hembud kan föreskrivas då aktier ”övergår till ny ägare”, 3 kap. 3 § 1 st. ABL, något som ju inte sker vid en emission. Å andra sidan motiveras tillåtligheten av hembudsklausuler med att det främst kanske i mindre bolag kan finnas välgrundade skäl att begränsa aktieägarkretsen och skapa en möjlighet att förhindra utomstående från att bli aktieägare.41 En hembudsklausul och reglerna om en dylik klausuls verkningar ingår alltså typiskt sett inte i aktiebolagsrättens minoritetsskyddssystem. Däremot kan hembudsreglerna möjligen anses vara av den typ att de principiellt sett skyddar alla aktieägare i ett bolag. Om en hembudsklausul inte omfattar nyemitterade aktier, framstår möjligheterna att kringgå hembudsklausulens verkningar som mycket stora.42 Samtidigt är möjligheten att företa riktade emissioner angiven i lagtexten, 4 kap. 2 § ABL, och de minoritetsskyddsproblem som härvidlag uppkommer är inte begränsade till kringgåenden av hembudsklausuler.43 Riktade emissioners tillåtlighet är därför beroende av den otillbörlighetsbedömning som föreskrivs i 9 kap. 16 § ABL.44 Förhållandet att regleringen av riktade emissioner inpassats i aktiebolagslagens ordinarie minoritetsskyddssystem, kan möjligen

40Se Rodhe a. a. s. 163. 41 Se t. ex. SOU 1971:15 s. 159; Sandström a. a. s. 14 ff. och 70 ff. och Rodhe a. a. s. 160. 42 Se Rodhe a. a. s. 163. 43 Se t. ex. Johansson a. a. s. 138 ff. med vidare hänvisningar. 44 Rättspraxis angående aktiebolagslagens generalklausuler (8 kap. 13 § 1 st. och 9 kap. 16 §) i deras nuvarande lydelse är synnerligen sparsam. Se dock, avseende 8 kap. 13 § 1 st., AD 1988 nr 20. Upplysningsvis skall därför antecknas att Göteborgs tingsrätt i dom den 26 april 1990 (mål nr T 200040/89) prövat en riktad emission enligt 9 kap. 16 § ABL. Domen är överklagad till Hovrätten för Västra Sverige.

612 Svante Johansson SvJT 1991 tagas till intäkt för åsikten att det vore en omotiverad överloppsgärning att i syfte att förhindra kringgåenden av hembudsklausuler kräva hembud av nyemitterade aktier.
    I senast behandlat sammanhang aktualiseras frågan huruvida den som begär en civilprocessuell tvångsåtgärd måste visa sannolika skäl för att han på korrekt sätt tolkat rättsläget. Huvudregeln är härvidlag som bekant att domstolen känner rätten, och att sökanden därför inte behöver visa rättsreglernas innebörd. Som Ekelöf påpekar torde det dock vara en illusion att tro att domstolen vid bedömningar av ansökningar om civilprocessuella tvångsåtgärder alltid skulle kunna avgöra rättsfrågan med samma säkerhet som då rätten dömer i målet.45 Särskilt den snabbhet som ofta är nödvändig vid beslut enligt 15 kap. RB medför givetvis att domstolen kan bli beroende av vad sökanden anför om innebörden av gällande rätt. Mot denna bakgrund framstår det i målet meddelade förbudet som minst sagt vågat.
    För det andra synes den i målet behandlade hembudsklausulen — även om det är möjligt att kräva hembud vid emissioner — inte ha omfattat nyemitterade aktier.46 Enligt klausulen förelåg hembudsskyldighet endast vid fång där aktie övergick från en aktieägare, något som under inga omständigheter kan sägas vara fallet vid en emission. Mot bakgrund av hembudsklausulens lydelse skulle kunna ha förväntats att tingsrätten omedelbart efter att ha erhållit A:s yttrande skulle ha upptagit det meddelade förbudet till ny prövning. Domstolen upptog dock frågan till förnyad behandling först efter att den aktuella bolagsstämman avhållits, och eftersom ändamålet med förbudet vid det laget redan uppfyllts lämnades vad A anfört utan åtgärd och målet avskrevs från vidare handläggning. Ovan47 antyddes att det föreligger viss tveksamhet huruvida ett beslut om en åtgärd enligt 15 kap. RB skall föregås av en proportionalitetsbedömning. När det gäller beslut enligt 15:3 RB i hembudstvister förefaller dock en sådan bedömning vara närmast oundviklig. Den som kontrollerar majoriteten av rösterna på ett aktiebolags bolagsstämmor besitter makt att fatta för bolaget mycket ingripande beslut. Här kan räcka att som exempel nämna avsättande och val av styrelseledamöter, 8 kap. 2 § 1 st. respektive 1 § 2 st. ABL, samt beslut om försättande av bolaget i likvidation, 13

 

45 A. a. s. 11 not 33. 46 Hembudsklausulen (§ 12 i bolagsordningen) löd i här relevant del som följer. "Övergår aktie från en aktieägare till annan aktieägare i bolaget eller till någon, som inte förut är aktieägare i bolaget, skall aktien genast hembjudas aktieägarna till inlösen genom skriftlig anmälan till bolagets styrelse." 47 Vid not 10.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 613 kap. 1 § 1 st. ABL. Ett beslut som ändrar majoritetsställningen i ett bolag riskerar alltså att medföra för tappande part närmast drakoniska effekter, och det synes knappast rimligt om t. ex. önskvärdheten av ett bolags fortsatta existens inte skulle få vägas in i domstolens bedömning.
    Gentemot ovanstående resonemang kan anföras att effekter likartade de i föregående stycke beskrivna riskerar att uppkomma även på grund av aktiebolagslagens bestämmelse om passivisering av aktier under hembudsperioden, och att det inte kan antagas att en domstols bedömning i det enskilda fallet är sämre än lagens generella bestämmelser. Vad gäller förutsebarheten föreligger dock en väsentlig skillnad mellan effekterna av aktiebolagslagens regler och av ett interimistiskt domstolsbeslut. Lagens regler är tillgängliga för envar och om en kontrollpost hembudspliktiga aktier byter ägare kan de inblandade parterna förutse att posten kommer att passiviseras. Ett beslut enligt 15:3 RB måste å andra sidan ofta meddelas utan tidsutdräkt och utformas på grundval av sökandens yrkande. Motparten har ringa möjligheter att i förväg planera sitt handlande, och kan ställas i en situation där han har att välja mellan att förlora allt eller göra upp i godo.

 

5. Riktade emissioner
Ett område där interimistiska verkställighetsförbud relativt ofta aktualiserats, är vid klander av bolagsstämmobeslut om riktade emissioner.48 Vid kapitalökningar i aktiebolag löper de gamla aktieägarna risken att förlora såväl ekonomiskt som i inflytande över bolaget.49 Aktiebolagslagens huvudregel är därför att de gamla aktieägarna har företrädesrätt till nyemitterade aktier, 4 kap. 2 § ABL. Huvudregeln gäller dock inte vid apportemissioner och vid kontantemissioner kan bolagsstämman besluta att göra avsteg från företrädesrätten.50 Den sålunda uppkommande möjligheten till missbruk av majoritetens kontrollmakt är avsedd att motverkas av generalklausulen i 9 kap. 16 § ABL.51 Minoritetsaktieägare som anser att ett beslut om riktad emission är ägnat att bereda någon en otillbörlig fördel på bolagets eller aktieägares bekostnad kan

 

48 Se t. ex. Annonsbladet för Vallentuna m. fl. v. Märsta Hantverkshus AB (Sollentuna tingsrätts mål nr T 221/83), Bo L m. fl. v. Saxon & Lindströms Förlags AB (Stockholms tingsrätts mål nr T 827/83), Birger L m. fl. v. Allmänna Ingenjörsbyrån AB (Solna tingsrätts mål nr T 374/84 och Svea hovrätts mål nr Ö 1845/84) och Esselte AB v. AB Carl Lamm (Stockholms tingsrätts mål nr T 6–236–88 och Svea hovrätts mål nr Ö 1849/88). 49 Se Rodhe a. a. s. 53 ff. 50I aktiemarknadsbolag gäller enligt föreskrifter i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag m. m. bl. a. speciella pluralitetskrav vid beslut om vissa avsteg från aktieägarnas företrädesrätt. Fortsättningsvis bortses från 1987 års lag. 51 Se prop. 1973:93 s. 83 f.

614 Svante Johansson SvJT 1991 alltså under åberopande av generalklausulen klandra bolagsstämmobeslutet, och yrka att beslutet skall upphävas.52 Rent praktiskt går ökning av aktiekapital till så att efter bolagsstämmans beslut om emission sker aktieteckning, 4 kap. 8 § ABL, och därefter aktietilldelning, 8 kap. 9 § ABL. Beslutet om nyemission skall sedan registreras, 4 kap. 12 § 1 st. ABL. Aktiekapitalet är ökat när registrering skett, 4 kap. 12 § 5 st. 1 meningen ABL. Vid prövningen av registreringsansökan skall i och för sig PRV ex officio pröva bl. a. om beslutet strider mot generalklausulen, 18 kap. 4 § 1 st. 2 meningen ABL, och om så befinnes vara fallet avvakta klanderpreskription innan registrering sker, 18 kap. 4 § 2 st. ABL. Genom att yrka att tingsrätten i klanderprocessen skall meddela interimistiskt verkställighetsförbud kan dock klandrande aktieägare uppnå en dubbel prövning av det ifrågasatta beslutet. Om verkställighetsförbud meddelas skall, dessutom tingsrätten lämna underrättelse härom till PRV för registrering, 9 kap. 17 § 5 st. 3 meningen ABL. Genom att få till stånd ett verkställighetsförbud, undviks alltså risken att PRV skall förbise att beslutet är lagstridigt, en risk som måste bedömas som särdeles akut då det gäller tillämpningen av ett så oklart och sällan tillämpat stadgande som generalklausulen.
    Samtidigt som klandrande aktieägare således har ett starkt intresse av att få till stånd ett interimistiskt verkställighetsförbud mot ett angripet beslut om en riktad emission, måste konstateras att bolaget i sin tur kan ha ett starkt intresse av att en planerad emission inte stoppas genom ett interimistiskt beslut. Ett bolag kan för sin överlevnad vara i behov av ett kapitaltillskott, och om bolaget under processens gång går i konkurs torde i realiteten den säkerhet som ställts av käranden vara av begränsat värde. Bolaget får därför i och med att ett emissionsbeslut beläggs med interimistiskt verkställighetsförbud ett starkt incitament för att åstadkomma en förlikning med de missnöjda aktieägarna. Alla de ovan53 nämnda fallen slutade också med förlikning.

 

6. Styrelseval
Som sista exempel skall här kortfattat omnämnas problematiken i samband med att klandertalan förs mot ett bolagsstämmobeslut om styrelseval. I styrelsens uppgifter ingår t. ex. att företräda

52Liksom vad gäller alla andra bolagsstämmobeslut kan givetvis ett beslut om en riktad emission även klandras på grund av formella felaktigheter i förfarandet.

Utöver möjligheten att upphäva bolagsstämmobeslut har domstolen även befogenhet att, i den mån det kan fastställas vilket innehåll beslutet rätteligen borde ha haft, ändra bolagsstämmans beslut, 9 kap. 17 § 4 st. 2 meningen ABL. Från denna i här aktuell situation relativt ointressanta möjlighet bortses i det följande. 53 Not 48.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 615 bolaget och teckna dess firma, 8 kap. 11 § 1 st. ABL, samt att utse VD, 8 kap. 3 § 1 st. ABL. Vidare kan nämnas att det förhållandet att ett aktiebolag saknar styrelse utgör grund för tvångslikvidation av bolaget, 13 kap. 4 § 1 st. 3 p ABL. Styrelsevalet är därför ett beslut med vittgående konsekvenser.
    När ett bolagsstämmobeslut efter klander upphävs är huvudregeln att domen gäller för alla aktieägare, antingen de klandrat beslutet eller ej, samt att beslutet drabbas av ursprunglig ogiltighet. Just när det gäller styrelseval anses dock föreligga ett undantag i och med att ett efter klander upphävt styrelseval blir ogiltigt först då domen vinner laga kraft.54 Ett annat rättsläge skulle särskilt vid tidsmässigt sett utdragna processer kunna leda till helt oacceptabla effekter. De handlingar som, av personer som enligt ett klandrat bolagsstämmobeslut utsetts till styrelseledamöter, företagits i bolagets namn måste av praktiska skäl, och inte minst av hänsyn till bolagets avtalskontrahenter, tillräknas bolaget.
    Aktieägare som klandrar ett styrelseval har alltså ett starkt intresse av att beslutet inhiberas. Om ingen inhibition kan utverkas kommer ju styrelsens makt i bolaget under hela processens gång att utövas av de påstått felaktigt valda styrelseledamöterna. Samtidigt gör sig emellertid ett annat problem gällande. En styrelseledamot kan alltid på egen begäran avgå från sin post, 8 kap. 2 § 1 st. 1 meningen ABL. Om de tidigare styrelseledamöterna lämnat sina uppdrag och det påstått felaktiga beslutet om val av nya styrelseledamöter upphävs eller inhiberas, kommer bolaget att stå helt utan styrelse. Det är således inte svårt att se att ett upphävt eller inhiberat beslut om styrelseval riskerar att medföra allvarliga problem för bolaget.
    De i föregående stycke beskrivna problemen i samband med klanderprocesser mot styrelseval riskerar att uppkomma såväl vid domar som vid inhibitionsbeslut. Den tidpunkt då en dom vinner laga kraft kan emellertid förutses, åtminstone med någorlunda precision, och en förtänksam styrelse kan vidtaga förberedelseåtgärder för att minimera riskerna vid ett bifall till klandertalan. Med inhibitionsbeslut förhåller det sig precis tvärtom. Bolaget riskerar att en dag helt utan förvarning finna sig stå utan styrelse.
    Avslutningsvis kan noteras att närmast absurda konsekvenser kan uppkomma om en domstol vid klander av ett styrelseval interimistiskt förklarar de personer som käranden röstat på vid stämman vara styrelseledamöter. Resultatet av ett dylikt förordnande riskerar att bli att den nya styrelsen, vilken efter domstolens förordnande

 

54 Se SvJT 1929 rf. s. 53; SOU 1941:9 s. 560; Johansson a. a. s. 91; Kedner & Roos a. a. del I 9:17.10 och Nial a. a. s. 177 f.

616 Svante Johansson SvJT 1991 äger företräda bolaget, låter bolaget medge den väckta klandertalan, varigenom frågan om det klandrade bolagsstämmobeslutets giltighet undandras materiell prövning.
    Vid klandertalan mot val av styrelseledamöter måste rekommenderas att åtgärd enligt 15:3 RB sällan eller aldrig meddelas utan föregående kommunikation med bolaget,55 jfr 15:5, 3 st. RB.

 

7. Avslutning
Som framgått i denna artikel riskerar utnyttjandet av civilprocessuella tvångsåtgärder i aktiebolagsrättsliga processer att leda till resultat som i realiteten innebär att sökandens motpart finner sig försatt i en situation där han av ekonomiska skäl inte har något annat alternativ än att ingå förlikning. Den som framkallat en tvångsåtgärd befinner sig på motsvarande sätt i en gynnsam förhandlingsposition, och det torde kunna antagas att förlikningar som ingås i denna situation stundom kan bli ganska kostsamma för den förlorande parten. Härvidlag måste särskilt beaktas att likhetsprincipen, 3 kap. 1 § 1 st. ABL, vid uppgörelser mellan bolaget och aktieägare kan leda till att den verkliga kostnaden för en förlikning uppgår till belopp mångdubbelt högre än det i förlikningen överenskomna.
    Samtidigt som bruket av civilprocessuella tvångsåtgärder riskerar att leda till mindre tilltalande resultat, måste konstateras att det aktiebolagsrättsliga regelsystemet kan utnyttjas till att bereda framför allt majoritetsaktieägare fördelar på minoritetens bekostnad, och att minoritetens enda reella möjlighet att undvika förluster ofta är att få till stånd en åtgärd enligt 15 kap. RB. Av senast anförda skäl synes det inte vara meningsfullt att de lege ferenda föreslå att aktiebolagsrättsliga processer skall undantas från tillämpningen av 15 kap. RB.56 En annan sak är att stötande resultat riskerar att uppkomma om beslut om civilprocessuella tvångsåtgärder enligt 15:3 RB inte görs beroende av en proportionalitetsbedömning. En domstol bör rimligtvis vara mycket säker på sin sak, innan den i en summarisk tvångsmedelsprocess meddelar ett beslut som kastar om majoritetsställningen i ett bolag eller riskerar att förlama bolagets verksamhet. Framför allt bör möjligheten till undantag från kravet på kommunikation med motparten innan ett yrkande om åtgärd enligt 15:3 RB bifalls, 15:5, 2 st. 2 meningen RB, användas med stor försiktighet.

 

55 Jfr H. Nial, Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut (1934) s. 98 f. 56Jfr Westberg i SvJT 1990 s. 174.

SvJT 1991 Åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer 617 Vad gäller beslut om kvarstad kan anföras att det inte finns några principiella särdrag som i jämförelse med andra processer utmärker aktiebolagsrättsliga processer. Särskilt i samband med skadeståndsprocesser kan dock den fordran som kvarstaden skall säkra uppgå till mycket betydande belopp, varför det i det enskilda fallet kan åberopas goda motiv för att lägga stor vikt vid en proportionalitetsbedömning.
    Vid bedömningen av de konsekvenser som ett tvångsmedelsbeslut kan få, synes viss uppmärksamhet böra ägnas förhållandet att det inte alltid enbart är aktieägarna som har intressen i ett bolags verksamhet. Som andra intressenter kan nämnas bolagets borgenärer, som har ett intresse av att bolaget kan betala sina skulder, och bolagets anställda, som är intresserade av att erhålla lön och att behålla sina arbeten. Vidare torde ett väl fungerande näringsliv vara ett allmänt samhälleligt intresse. De här omnämnda intressena kan sägas befinna sig utanför den bolagsrättsliga sfären, varför de hänsynstaganden som aktualiseras här framför allt följer av annan än aktiebolagsrättslig lagstiftning, och utomstående intressenter kan därför principiellt sett anses ha ett fullgott skydd oberoende av eventuella effekter av aktiebolagsrättsliga processer. Det förefaller dock något verklighetsfrämmande att en domstol, som t. ex. överväger att i ett interimistiskt beslut försätta en aktieägargrupp som vill likvidera bolaget i majoritetsställning, helt skulle bortse från förhållandet att en nedläggning skulle medföra betydande arbetslöshet. Poängen med civilprocessuella tvångsåtgärder är i och för sig att skydda sökandens rätt — i senast nämnt fall alltså rätten att försätta bolaget i likvidation — men samtidigt är systemet uppbyggt så att man när ett beslut om tvångsåtgärd meddelas inte vet vem som kommer att vinna en process. Sammanfattningsvis blir slutsatsen att civilprocessuella tvångsåtgärder i aktiebolagsrättsliga processer utgör ett nödvändigt instrument för att aktieägarna skall ha en reell möjlighet att hävda sin rätt, men att förfarandet samtidigt kan medföra sådana extrema långsiktiga effekter att det bör användas med stor försiktighet.