Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom

 

 

Av jur. kand. JAN BYSTRÖM

1. Inledning 1
Vid återvinning inställer sig frågan hur den återvunna egendomen skall behandlas i förmånsrättshänseende. Egendomen kan i gäldenärens hand ha varit underlag för någon särskild förmånsrätt. Vanligast är att egendomen i gäldenärens hand ingick i underlaget för företagshypotek. Man kan även tänka sig att en panträtt belastade den aktuella egendomen vid tidpunkten för den återvunna rättshandlingen. Även separationsrätt kan ha varit gällande i den återvunna egendomen.
    Efter återvinning önskar innehavaren av den särskilda förmånsrätten se sin förmånsrätt i egendomen återupplivad. Samtidigt vill sämre prioriterade borgenärer tillgodogöra sig den återvunna egendomen. Frågan kan ställas: skall återvunnen egendom användas till förnöjande av allmänna/oprioriterade borgenärer eller finns det borgenärer vilka bör få ta egendomen i anspråk på grund av särskild förmånsrätt? Varken i förarbeten eller i doktrin har frågan om hur återvunnen egendom skall behandlas i förmånsrättshänseende givits särskilt stort utrymme. Dock finns spridda uttalanden i litteraturen av högst auktoritativa rättsvetenskapsmän. Deras gemensamma ståndpunkt är att återvunnen egendom skall erhålla samma status i förmånsrättshänseende, som egendomen hade vid tidpunkten då den frångick gäldenären genom den återvunna transaktionen. Denna förmånsrättsbehandling, vilken jag i fortsättningen kommer att kalla ”samma status-principen”, har även i rättspraxis antytts vara den som bör gälla. 2 Samma status-principen leder till att om återvinning sker av egendom som i gäldenärens hand ingick i underlaget för företagshypotek, så kommer hypoteket att gälla i det återvunna. Likaledes kommer handpanträtter och separationsrätter att gälla i återvunnen egendom.

 

1 Förevarande artikel är en omarbetad version av författarens examensuppsats vid juridiska fakulteten, Uppsala universitet, vårterminen 1990. Handledare har varit professor Torgny Håstad. 2 NJA 1989 s. 736, se vidare s. 621 f.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 619 Förevarande artikel avser att påvisa att den av litteraturen rekommenderade behandlingen i förmånsrättshänseende av återvunnen egendom, dvs. samma status-principen, inte kan anses vara förenlig med återvinningsreglernas syfte. Samma status grunden kan inte heller anses harmoniera med andra inom det sakrättsliga området gällande regler.
    Den efterföljande behandlingen i förmånsrättshänseende av återvunnen egendom bör istället följa en annan princip. Säkerhets- och separationsrätter skall gälla i det som återvinns, endast om själva grunden för återvinningen är att säkerhetsinnehavaren/separatisten skadades genom den återvunna rättshandlingen.

 

2. Återvinningsreglerna
Vid förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom är det enligt min mening viktigt att ta hänsyn till syftet med själva återvinningen. Det vore fel att låta den efterföljande förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendomen leda till andra resultat och verkningar än de som avsågs med själva återvinningen. Det är därför på sin plats att något erinra om återvinningsreglernas syften och konstruktion.

 

2.1 Återvinningsreglernas syften3
Återvinningsreglerna är tillskapade inom ramen för konkursinstitutet och kan därför ytterst sägas ha till syfte att förverkliga konkursinstitutet. I en konkurs är ett av huvudmålen att nå en likabehandling av borgenärerna. Konkursgäldenärens egendom skall fördelas mellan samtliga borgenärer enligt de regler som gäller därom, närmast förmånsrättslagen (FRL). För att nå denna likabehandling mister gäldenären rådigheten över sin egendom i samband med konkursbeslutet (3:1 KL). Härigenom förhindras en kamp om gäldenärens egendom mellan å ena sidan borgenärer inbördes och å andra sidan mellan borgenärerna och gäldenären.
    En konkurs föregås dock av en successiv försämring av gäldenärens ekonomi. Under denna tid finns risk för att gäldenären tillgodoser särskilt påträngande borgenärer (kampen mellan borgenärer inbördes) eller gör egendom oåtkomlig för borgenärerna (kampen mellan borgenärerna och gäldenären). Det anses därför nödvändigt att kunna ingripa mot transaktioner vidtagna redan före konkursbeslutet. Av denna anledning infördes regler om återvinning redan i 1862 års konkurslag.

 

 

3 Närmare härom se Lennander, Gertrud, Återvinning i konkurs, Stockholm 1984.

620 Jan Byström SvJT 1991 2.2 Återvinningsreglernas konstruktion
Dagens återvinningsregler är konstruerade på två olika sätt. Dels finns en subjektiv återvinningsregel, vari ett av rekvisiten för återvinning är ond tro hos återvinningssvaranden. Dels finns en rad objektiva återvinningsregler utan motsvarande subjektivt rekvisit.
    Den subjektiva återvinningsregeln i 4:5 KL ställer som grundförutsättning, för att en viss rättshandling skall kunna återvinnas, att en av tre särskilt angivna verkningar har uppstått. Dessa verkningar är gynnande av viss borgenär framför andra, undandragande av borgenärens egendom och ökning av gäldenärens skulder. Om någon av dessa tre verkningar har uppstått, så anses rättshandlingen hota likabehandlingen av borgenärerna. Möjligheten till återvinning står nu till buds. Denna återvinning syftar sålunda till att undanröja den icke önskvärda verkningen av rättshandlingen.
    I stället för att som den subjektiva återvinningsregeln ange rättshandlingens verkan som grund för återvinning, så anger de objektiva återvinningsreglerna den typ av rättshandling som återvinningsregeln avser att träffa. Följaktligen avser 4:6 KL återvinning av gåva, 4:10 KL återvinning av betalning av skuld etc. Gemensamt för de objektiva återvinningsreglerna är att den verkan som den utpekade rättshandlingen ger upphov till ryms inom den subjektiva återvinningsregeln. Således består verkningen av en gåva i att gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna. En förtida betalning av en skuld leder till att viss borgenär gynnas framför andra. Sålunda kan konstateras att om en rättshandling kan återvinnas enligt någon av de objektiva återvinningsreglerna, så är även någon av de tre objektiva förutsättningarna i den subjektiva återvinningsregeln uppfylld.
    All återvinning kan därför sägas syfta till att undanröja någon av de tre inledningsvis nämnda verkningarna. Av dessa tre verkningar är undandragande av gäldenärens egendom och ökning av gäldenärens skulder av samma slag i den meningen att verkningen utgörs av en minskning av gäldenärens nettoförmögenhet. Gäldenärens ekonomiska situation har försämrats. Rättshandlingens verkan leder till att någon/några borgenärer får en minskad utdelning i konkursen. Vad angår själva förutsättningen för återvinning är det emellertid helt oväsentligt vem/vilka dessa borgenärer är.4 Den verkan som återvinningen avser att undanröja är således inte att viss/vissa borgenärer fått en minskad utdelning. Det är rättshandlingens verkan att minska gäldenärens nettoförmögenhet som skall undanröjas. Genom återvinningen skall egendomen återigen bli åtkomlig för borgenärskollektivet.

4Jfr Wallin, Gösta, Materiell konkursrätt, 2:a uppl., Stockholm 1987.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 621 Vad så gäller återvinningsgrunden gynnande av viss borgenär framför annan, så är även här oväsentligt vem/vilka de borgenärer var som missgynnades.5 En identifiering av någon/några faktiskt missgynnade borgenärer är inte en förutsättning för återvinning. Att återvinningsgrunden innehåller ”framför annan” torde kunna förklaras med att lagstiftaren ansett det motiverat att genom tillägget påminna om det gällande nackdelsrekvisitet. Någon/några borgenärer måste sålunda rent objektivt sett ha missgynnats genom rättshandlingen, men någon identifiering av och subjektiv ond tro i förhållande till faktiskt missgynnade borgenärer gäller inte. De borgenärer som faktiskt slutligen missgynnas i konkursen kan för övrigt vara andra än de borgenärer, vilka skulle ha missgynnats i en tänkt konkurs omedelbart efter rättshandlingens företagande.

 

3. Samma status-principen
Inledningsvis nämndes att förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom inte har diskuterats i förarbeten. Inte heller har problemet rönt särskilt stor uppmärksamhet i doktrin. Dock har följande synpunkter framförts. Ofta sägs att ”återvinning skall återställa (min kursiv) tidigare situation”.6 Menar man härvidlag att endast återvinningskärandens/svarandens inbördes förmögenhetssituation skall återställas, eller att även borgenärernas tidigare ställning i förmånsrättshänseende skall återställas? Wallin tycks vara av senare uppfattning då han säger att ”om företagsintecknad egendom återvinns kommer inteckningen att gälla i objektet”.7 I samma andetag säger Wallin att om ersättning lämnas istället för återbäring av egendomen, så skall valet av påföljd inte påverka borgenärernas rätt.
    Lennander intar samma ståndpunkt.8 Återvunnen egendom skall erhålla samma status som egendomen hade före den återvunna transaktionen. Lennanders motivering för sin ståndpunkt lyder: ”Ett syfte med återvinningsinstitutet är ju att utplåna (min kursiv) verkningarna av denna transaktion”.
    Genom prejudikatet NJA 1989 s. 736 tycks även domstolarna ha fastnat för samma status-principen.9 Fråga var huruvida en bank i egenskap av företagshypotekshavare framför allmänna borgenärer

 

5 Wallin a a. s. 139. 6Wallin a. a. s. 264. 7Wallin a. a. s. 264. 8 Lennander a. a. s. 387 f. 9 Refererat och kortfattat kommenterat av Lennander i Juridisk Tidskrift nr 1 1990–91 s. 78–80.

622 Jan Byström SvJT 1991 hade rätt till en fordran på återvinning av betalning av skuld.10 Hovrätten, vars beslut senare fastställdes av HD, uttalade: ”Egendom som återvinns till konkursbo omfattas — enligt principerna för återvinning — också av företagshypotek, under förutsättning att den återvunna egendomen är av sådant slag att den kan omfattas av företagshypotek”.11 Följaktligen gavs inte företagshypotekshavarna förmånsrätt i den återvunna betalningen eftersom denna uppenbarligen hade skett med kassa/bankmedel, vilka är undantagna från hypoteksunderlaget (2:1 FHL).
    Vad man genast frågar sig vid en analys av hovrättens beslut är vilka ”principerna för återvinning” är som uppenbarligen ledde till hovrättens val av samma status-principen. Förmodligen ansåg hovrätten, lika med föredragande revisionssekreteraren i HD, att ”principerna” är återvinningsinstitutets syfte att önska återställa de situationer vilka rådde innan den återvunna rättshandlingen företogs.12 Nämnda författares och domstolarnas motivering av samma statusgrunden är således att en återvinning avser att återställa tidigare situation respektive att utplåna verkningen av den återvunna rättshandlingen. Vanligt är emellertid att en rättshandling leder till flera olika verkningar av vilka inte alla är återvinningsgrundande i sig. Om exempelvis företagsintecknad egendom skänks bort, så har rättshandlingen gett upphov till två verkningar. Dels har borgenärerna undandragits egendom. Dels har företagshypotekshavarna gått miste om en del av sitt säkerhetsunderlag. Ett liknande exempel utgör försäljning till underpris av egendom i vilken panträtt är upplåten. Dels undandras egendom och dels förlorar panthavaren sin säkerhetsrätt.13 Man kan därvid fråga sig huruvida det är riktigt att låta den efterföljande förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom utplåna verkningar, vilka inte avsågs utplånas genom återvinningen. Likaledes kan man fråga sig huruvida det är riktigt att låta förmånsrättsbehandlingen återställa en tidigare förmånsrättssituation, vilken återvinningen egentligen inte avsåg att återställa.

 

4. Beslut SÖ 178 i mål nr Ö 632/85 — i verkligheten
Ett verkligt exempel på att en rättshandling kan ge upphov till olika verkningar och att svårigheter därigenom uppstår vid den efterföljande förmånsrättsbehandlingen, utgör det fall inför vilket

 

10För frågan huruvida ett återvinningsanspråk utgör en gäldenären tillhörig fordran, se avsnitt 5.2. 11 Se s. 738. 12 Se på s. 739. 13Det senare under förutsättning att ett godtrosförvärv föreligger.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 623 Göta hovrätt ställdes i sitt beslut i mål nr Ö 632/85 (SÖ 178). Strax före konkurs hade gäldenären betalat en icke förfallen växelskuld. Medel till att betala skulden erhöll gäldenären genom att belasta sin checkräkningskredit. Efter att betalningen hade återvunnits uppstod tvist mellan banken, borgenären i checkräkningsförhållandet och staten om hur den återvunna betalningen skulle behandlas i förmånsrättshänseende.
    I hovrätten yrkade banken att det återvunna beloppet skulle tillföras banken såsom separatist. Banken menade att avsikten med återvinningen var att återställa förhållandena till den ordning som skulle ha rått, om den aktuella rättshandlingen aldrig hade företagits. Om den återvunna skuldbetalningen aldrig hade företagits, så skulle inte heller checkräkningskrediten ha belastats. För att återvinningen skulle få den återställande funktionen ansåg banken att det krävdes en återföring av det återvunna beloppet till checkräkningskontot.
    Vid en undersökning av rättsfallets fakta finner man att betalningen av skulden gav två verkningar. Dels ökade bankens fordran mot gäldenären, vilket för bankens del ledde till en större förlust i den senare inträffade konkursen. Dels minskade gäldenärens skuld till den borgenär som betalningen riktade sig emot, vilket ledde till en mindre förlust för denne. När betalning sedan återvanns med stöd av 4:10 KL var den egentliga grunden för återvinningen att viss borgenär hade gynnats framför annan. Det faktum att den här missgynnade borgenären, dvs. banken, gick att identifiera var oväsentligt såsom förutsättning för återvinningen. Betalningen hade ju kunnat återvinnas även om den skett med vanliga kassamedel. Den verkan som återvinningen avsåg att utplåna var således den bättre situation som den betalningsmottagande borgenären erhöll. Denna verkan utplånades genom återvinningen i sig.
    Hovrätten beslöt att inte tillerkänna banken separationsrätt till de medel vilka återburits genom återvinningen. Som skäl härför anfördes att separationsrätt endast kan göras gällande i individuellt bestämd egendom. Till denna kategori av egendom räknas inte pengar varför banken endast erhållit en fordringsrätt mot gäldenären. De medel som återbars genom återvinningen kom sålunda inte att återföras till checkräkningskontot utan kom att fördelas mellan allmänna/oprioriterade borgenärer enligt FRL. Härigenom bestod den återvunna rättshandlingens verkan att missgynna banken.
    Följande kapitel avser visa att det slut vartill hovrätten kom är riktigt, ehuru skälen därför får anses vara mindre lyckade. Vid förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom skall man fästa

624 Jan Byström SvJT 1991 avgörande vikt vid de verkningar återvinningen avsåg utplåna. Den efterföljande förmånsrättsbehandlingen får inte leda till att verkningar utplånas, vilka inte var återvinningsgrundande i sig. Huruvida det som återvinns är individuellt bestämd egendom eller ej är härvidlag oväsentligt.

 

5. Återvunnen egendom och företagshypotek
Förevarande kapitel avser att undersöka huruvida återvunnen egendom skall ingå i underlaget för företagshypotek. Frågan uppstår i de fall då den egendom, som frångick gäldenären genom den återvinningsbara rättshandlingen, i gäldenärens hand ingick i underlaget för företagshypoteket. Inledningsvis kommer dock först att beröras huruvida återvunnen egendom överhuvudtaget kan anses tillhöra näringsidkaren och om återvinningsanspråk kan anses utgöra en rörelsefordran.

 

5.1 Tillhör återvunnen egendom näringsidkaren?
En första förutsättning för att egendomen skall kunna ingå i hypoteksunderlaget är att egendomen tillhör näringsidkaren (2:1 FHL). Stundom har ifrågasatts huruvida återvinningsbar egendom verkligen tillhör näringsidkaren. Eftersom återvinningsanspråk inte kan göras gällande av gäldenären själv utan endast efter inträffad konkurs och då av gäldenärens konkursbo, så har hävdats att återvinningsbar egendom tillhör näringsidkarens konkursbo och inte näringsidkaren själv.14 Återvunnen egendom skulle därmed aldrig kunna ingå i underlaget för företagshypotek.15 I förarbetena till FHL har sagts att egendom skall anses tillhöra näringsidkaren, om egendomen hos näringsidkaren ”ingå i hans förmögenhet så att den är tillgänglig för hans borgenärer”.16 Ur näringsidkarens synpunkt kan överlåten egendomen inte anses ingå i hans förmögenhet, eftersom näringsidkaren inte på något sätt kan förfoga över egendomen. Näringsidkaren kan ju inte själv anställa återvinningstalan. Från näringsidkarens borgenärers synpunkt är dock situationen en annan. Genom att försätta näringsidkaren i konkurs och anställa återvinningstalan kan borgenärerna tillgodogöra sig den överlåtna egendomen. Den återvinningsbara egendomen kan sålunda ur borgenärernas synvinkel sägas ingå i

 

14 Se TR:s beslut i NJA 1989 s. 736. 15 Vid denna diskussion har man bortsett från att återvinning kan göras gällande även utom konkurs, t. ex. vid ackord (16 § ackordslagen). Vid ackord råder det inga som helst tvivel om att vad som återvinns faktiskt tillhör gäldenären personligen (SOU 1968:411 s. 124). 16 SOU 1981:76 Företagshypotek, slutbetänkande om kreditsäkerhet i näringsverksamhet om utredningen angående företagsinteckning s. 53.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 625 näringsidkarens förmögenhet, eftersom egendomen är tillgänglig för borgenärerna.
    I NJA 1989 s. 736 var en av frågorna huruvida återvinningsbar egendom var tillhörig gäldenären eller ej. Hovrätten, till vilken HD senare anslöt sig, lät sig i denna fråga inte in i några teoretiska resonemang liknande det som ovan fördes. Hovrätten konstaterade kort att återvunnen egendom kan ingå i underlaget för företagshypotek och att egendomen därmed måste anses tillhöra gäldenären. Motiveringen var att det följde av ”principerna för återvinning”.17

 

5.2 Är återvinningsanspråket en fordran?
I FHL utvidgades hypoteksunderlaget till att avse alla slag av rörelsefordringar. Frågan ställdes snart om inte anspråk på att återfå egendom enligt reglerna om återvinning var en fordran. All återvunnen egendom skulle i sådant fall ingå i hypoteksunderlaget, eftersom fordringar inte är undantagna från hypoteksunderlaget.
    En konsekvens av att se återvinningsanspråket som en fordran är att företagshypotekshavarna kan komma att tillföras egendom, som i näringsidkarens hand inte ingick i hypoteksunderlaget, därför att den var undantagen enligt någon av punkterna i 2:1 st. 2 FHL. Ett exempel utgör återvinning av betalning av skuld, där betalningen görs med likvida medel. En annan, kanske allvarligare konsekvens, är att återvinning riktad mot en näringsidkares medkontrahent, vilken är företagshypotekshavare, blir meningslös i de fall då säkerhetsunderlaget inte ger full täckning för ställt hypotek. Om medkontrahenten har erhållit en återvinningsbar betalning eller till underpris köpt egendom av näringsidkaren, kommer denne trots återvinningen att dra nytta av den återvinningsbara rättshandlingen, genom att underlaget för företagshypotek har ökat. Medkontrahenten får med andra ord en säkerhet i sin egen återbäringsskuld.
    Efter tillkomsten av FHL var frågan huruvida återvinningsanspråk var en fordran något svävande. Numera finns dock ett prejudikat, vilket ger ett definitivt svar. I NJA 1989 s. 736 yrkade nämligen en bank, i egenskap av företagshypotekshavare, förmånsrätt i en återvinningsfordran. Konkursboet hade återvunnit en betalning, vilken hade skett med vanliga betalningsmedel. Banken ansåg återvinningsanspråket vara en näringsidkaren tillhörig rörelsefordran, vilken inte var undantagen från hypoteksunderlaget enligt 2:1 st. 2 FHL. Hovrätten fastslog att ”fordran på återvinning kan — i enlighet med återvinningsinstitutets konstruktion — inte

17 Se s. 738.

626 Jan Byström SvJT 1991 som sådan anses utgöra egendom som omfattas av företagshypotek”. Senare fastställde HD hovrättens beslut.

 

5.3 Ingår återvunnen egendom i hypoteksunderlaget?
Konstaterat är nu att anspråk på att erhålla egendom genom återvinningsreglerna är ett gäldenären tillhörigt anspråk och att anspråket inte är en fordran. Därmed ingår inte själva återvinningsanspråket och den senare faktiskt återburna egendomen i hypoteksunderlaget redan på fordringsgrunden. Frågan kvarstår då huruvida och på vilka grunder återvunnen egendom ingår i underlaget för företagshypotek. För denna frågas besvarande skapas följande återvinningssituation.
    Antag att en gäldenär kort före en konkurs överlåter en av tjugo i underlaget för företagshypotek ingående lastbilar, värd 100 000 kronor, till underpriset 60 000 kronor. Lastbilen kan återvinnas enligt 4:5 KL på den grunden att egendomen har undandragits borgenärerna.
    Den aktuella rättshandlingen har gett två verkningar. Dels har gäldenärens borgenärer undandragits egendom. Dels har innehavarna av företagshypotek förlorat lastbilen som säkerhet.
    Genom återvinningen i sig återförs lastbilens verkliga värde till konkursboet, dvs. borgenärskollektivet. Härigenom har återvinningen utplånat rättshandlingens verkan att undandra borgenärerna egendom.
    Härefter krävs att man tar ställning till hur den återvunna lastbilen skall behandlas i förmånsrättshänseende. Om man följer ståndpunkten i doktrinen och i NJA 1989 s. 736, kommer lastbilen att ges samma status som den hade vid tidpunkten för överlåtelsen. Lastbilen kommer därför att ingå i underlaget för företagshypotek. För att återfå lastbilen måste dock konkursboet återbära den av återvinningssvaranden erlagda köpeskillingen, dvs. 60 000 kronor. Dessa medel tas ur boets allmänna del. Företagshypotekshavarna tjänar sålunda 100 000 kronor på återvinningen, samtidigt som sämre prioriterade borgenärer förlorar 60 000 kronor. Härigenom har även utplånats den verkan av överlåtelsen, vilken bestod i att företagshypotekshavarna förlorade sin säkerhet i lastbilen.
    Vad man nu bör fråga sig är huruvida det är riktigt att båda verkningarna av rättshandlingen utplånas. Att den undandragande verkningen skall utplånas är en självklarhet, eftersom det är denna verkan som gör rättshandlingen återvinningsbar. Men frågan är om det är riktigt att även utplåna den verkan, som består i att hypotekshavarna har förlorat en del av sitt säkerhetsunderlag? För att

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 627 svara på denna fråga bör något sägas om företagshypoteksinstitutet.
    Viktigt är att erinra om den förmånsrättsställning, vilken en innehavare av företagshypotek besitter. Företagshypotek är en så kallad hypotekarisk säkerhetsrätt, vilket innebär att säkerhetsupplåtaren inte behöver avhända sig rådigheten över säkerhetsobjektet på det sätt som krävs vid en ordinär pantsättning. Själva grundtanken bakom företagshypotek är att upplåtaren skall bibehållas vid sin fulla förfoganderätt över säkerhetsobjektet. Omfattningen av säkerheten bestäms vid tidpunkten för konkurs respektive utmätning.
    Denna konstruktion leder till att näringsidkaren är i sin fulla rätt att överlåta äganderätten till egendom, som vid överlåtelsetidpunkten är underlag för företagshypoteket. Genom överlåtelsen och vederbörligt sakrättsligt moment, förlorar hypotekshavaren sin säkerhetsrätt i den överlåtna egendomen. På samma sätt erhåller hypotekshavaren en säkerhetsrätt i den egendom som näringsidkaren förvärvar. Naturligtvis endast under förutsättning att den förvärvade egendomen uppfyller de krav som stadgas i 2:1 FHL. Man brukar därför säga att underlaget för en hypotekshavares säkerhetsrätt utgörs av en ständigt fluktuerande egendomsmassa.18 Med ovannämnda vetskap om företagshypoteksinstitutets uppbyggnad och hypotetekshavarnas förmånsrättställning kan konstateras att överlåtelsens verkan att minska underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet inte är en återvinningsgrundande verkan. Om gäldenären hade betingat sig fullgott vederlag vid överlåtelsen av lastbilen, hade överlåtelsen varit oangripbar. Att då genom en förmånsrättsbehandling av den återvunna egendomen återuppliva den förlorade säkerheten på sämre prioriterade borgenärers bekostnad är, enligt min mening, inte bara felaktigt utan till och med ett sätt på vilket man skapar en rubbning av förmånsrättsordningen.
    Sammanfattningsvis: Eftersom en överlåtelse av företagsintecknad egendom medför att hypotekshavarna förlorar egendomen som säkerhetsunderlag, bör denna verkan av en överlåtelse bestå även om gäldenären har satt fel prislapp på egendomen. Den återvunna egendomen skall därför inte ingå i underlaget för företagshypotek.

 

 

18SOU 1964:10 Företagsinteckning, Förslag av förlagsinteckningskommittén s. 60 ff., SOU 1981:76 s. 55.

628 Jan Byström SvJT 1991 5.4 Samma status-principen kompletterad med en gottskrivningsregel
I en med ovan beskrivna identisk återvinningssituation har Håstad uppmärksammat de sämre prioriterade borgenärernas förlust genom återbäringen av den erlagda köpeskillingen. Håstad har därvid anfört följande.19 Den återvinningsbara egendomen skall tillfalla hypotekshavarna, eftersom egendomen i näringsidkarens hand ingick i hypoteksunderlaget (samma status-principen). Den förlust som de sämre prioriterade borgenärerna gör anser dock Håstad vara olämplig, då han konstaterar att återvinningen företas, inte för att rätta en borgenärsförskjutning, utan för att gäldenären överlåtit egendom till underpris. Därför uppställer Håstad följande gottskrivningsregel. Det återbäringsbelopp som ges till återvinningssvaranden och tas ur boets allmänna del skall vid egendomens realisation gottskrivas den allmänna delen. Konsekvensen skulle i här angivna lastbilsexempel bli att hypotekshavarna tjänade 40 000 kronor, samtidigt som de sämre prioriterade borgenärerna inte tjänade, men inte heller förlorade något.
    Håstads gottskrivningsregel återställer dock inte den rubbning i fömånsrättsordningen, som uppstår genom en förmånsrättsbehandling av det återvunna enligt samma status-principen. Gottskrivningsregeln endast minskar rubbningen. Enligt vad som ovan sagts bör företagshypotekshavarna inte tillföras någonting alls av den återvunna egendomen.

 

5.5 Några typiska återvinningssituationer
I det följande kommer ett antal återvinningssituationer att skapas. Dessa avser att närmare påvisa att återvunnen egendom inte skall ingå i underlaget för företagshypotek. Den i doktrin/rättspraxis föreslagna behandlingen, samma status-principen, bör sålunda få stiga åt sidan.

 

Återvinning av gåva: Antag att gäldenären kort före en konkurs har skänkt bort egendom, vilken utgjorde underlag för företagshypotekshavarnas säkerhet. Rättshandlingen kan återvinnas med stöd av den objektiva regeln avseende återvinning av gåva (4:6 KL) eller, under förutsättning att övriga rekvisit är uppfyllda, med stöd av den subjektiva återvinningsregeln (4:5 KL).
    Den egentliga grunden för återvinningen är, oavsett vilken av återvinningsreglerna som åberopas, att borgenärerna har undandragits gäldenärens egendom. Huruvida den/dessa borgenärer

 

19 Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 4:e uppl., Stockholm 1990 s. 275.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 629 kan identifieras eller ej utgör inte en förutsättning för återvinningen i sig.
    Gåvan har gett upphov till två verkningar. Dels har gäldenärens egendom undandragits borgenärskollektivet. Egendom har frångått gäldenären utan att motsvarande vederlag har tillförts denne. Dels har företagshypotekshavarnas säkerhetsunderlag minskat genom gåvan.
    Den efterföljande förmånsrättsbehandlingen av resultatet av återvinningen skall företas i harmoni med återvinningens syfte. Den verkan återvinningen avser att undanröja är att egendom har undandragits borgenärskollektivet. Denna verkan undanröjs genom återvinningen i sig, i och med att egendomen eller dess värde återförs till konkursboet. Återvinningen avser emellertid inte att undanröja den verkan som består i att underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet har minskat. Denna verkan av rättshandlingen skall därför bestå även efter återvinningen. Vid den efterföljande förmånsrättsbehandlingen skall resultatet av återvinningen således inte tillföras hypoteksunderlaget.
    Mot resultatet av ovan föreslagna behandling i förmånsrättshänseende av den återvunna gåvan kan invändas, att det förefaller märkligt att de allmänna borgenärerna skall tjäna på att gäldenären företar en otillbörlig rättshandling. Om rättshandlingen aldrig hade företagits, så skulle de allmänna borgenärerna inte ha fått tillgodogöra sig egendomen. Egendomen skulle ha ingått i underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet och därmed ha tillfallit dem.
    Mot denna invändning kan replikeras att det inte alls ligger något otillbörligt i att hypotekshavarna har gått miste om en del av sitt säkerhetsunderlag. Tvärtom ligger det i företagshypoteksinstitutets natur att egendom växelvis frångår och tillkommer säkerhetsunderlaget. Säkerhetsunderlaget sägs ju vara en ständigt fluktuerande egendomsmassa.20 Hypotekshavarna torde inom ganska så stora ramar tvingas tåla att deras säkerhetsunderlag frångår näringsidkaren, även kort före en konkurs.21 Dessutom kan man fråga sig varför det slutliga förmånsrättsresultatet av återvinningen skall bli det totalt motsatta, om gäldenären istället för att ge bort egendomen i det skick den är, först säljer den för att sedan skänka bort vederlaget. I denna senare situation kan den förra rättshandlingen, dvs. försäljningen med den verkan att hypotekshavarna förlorar sin säkerhetsrätt, inte återvinnas. Däremot kan

 

20 Se ovan s. 626 f. 21 Wallin a. a. s. 156, Lennander a. a. s. 299 f.

630 Jan Byström SvJT 1991 den senare rättshandlingen, dvs. gåvan med den verkan att gäldenärens egendom undandras borgenärerna, återvinnas.

 

Återvinning av betalning av skuld: Antag i det följande att gäldenären kort före konkurs har betalat en skuld i förtid. Betalningen skedde genom att gäldenären överlät kundfordringar på borgenären. Dessa fordringar utgjorde i gäldenärens hand underlag för företagshypotekshavarnas säkerhetsrätt. Betalningen av skulden kan nu återvinnas antingen med stöd av den objektiva regeln avseende återvinning av betalning av skuld (4:10 KL) eller med stöd av den subjektiva återvinningsregeln (4:5 KL), den senare under förutsättning att övriga i regeln angivna rekvisit är uppfyllda. Oavsett vilken av återvinningsreglerna som åberopas, är grunden den att viss borgenär har gynnats framför andra. Någon identifiering av den/de faktiskt missgynnade krävs dock inte såsom förutsättning för återvinningen.
    Betalningen av skulden har gett upphov till två verkningar. Dels har den borgenär vilken erhöll betalningen gynnats. Dels har företagshypotekshavarna gått miste om en del av sitt säkerhetsunderlag.
    Den efterföljande förmånsrättsbehandlingen av resultatet av återvinningen skall företas, så att syftet med återvinningen förverkligas. Återvinningen avser att undanröja betalningens verkan att gynna den betalningsmottagande borgenären. Denna verkan undanröjs genom att borgenären på grund av återvinningen tvingas återbära den mottagna betalningen. Återvinningen avser inte att återställa hypotekshavarnas förlorade förmånsrätt i den egendom som användes som likvid vid betalningen. Resultatet av återvinningen skall således inte tillföras hypotekshavarnas säkerhetsunderlag.
    Mot denna förmånsrättsbehandling kan invändas att det förefaller märkligt att de allmänna borgenärerna skall tjäna och företagshypotekshavarna förlora på att gäldenären har företagit en otillbörlig handling, vilken senare återvinns. Repliken blir här densamma som ovan vid diskussionen om återvinning av gåva.

 

Återvinning där vederlagsfordran utestår: Anledningen till att en gäldenär kort före en konkurs överlåter egendom till underpris är som regel att gäldenären har ett mer eller mindre stort behov av kontanta medel. Överlåtelsen sker därför oftast mot kontant vederlag. I säregna fall kan dock tänkas att förvärvaren ännu inte har betalat egendomen vid tidpunkten för konkursen. Gäldenären har således en fordran mot förvärvaren med anledning av överlåtelsen. Denna vederlagsfordran ingår i

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 631 underlaget för hypotekshavarnas säkerhetsrätt (jfr FHL 2:1). När sedan återvinning genomförs upphör denna fordran i och med att prestationerna återbärs (4:14 KL). Frågan är då hur företagshypotekshavarnas rätt kan beaktas vid den på återvinningen följande förmånsrättsbehandlingen.
    Redan av frågans formulering framgår att förmånsrättsbehandlingen inte skall avvika från den föreslagna grundprincipen. Den återvinningsgrundande verkningen av rättshandlingen är att egendom har undandragits borgenärskollektivet. Den verkan av rättshandlingen, som består i att underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhetsrätt har minskat med skillnaden mellan egendomens verkliga värde och vederlagsfordringen, är inte återvinningsgrundande. Denna verkan skall således bestå även efter genomförd återvinning.
    Klart är emellertid att återvinningen inte får leda till att hypotekshavarna förlorar på återvinningens genomförande. Omfattningen av hypotekshavarnas säkerhetsrätt bestämdes, enligt den s. k. frysningsprincipen, redan vid tidpunkten för konkursen.22 Återvinningen syftade inte till att på något sätt ändra den förmånsrättsordning som rådde mellan borgenärerna vid denna tidpunkt. Ur den återvunna egendomens värde skall därför lyftas ut ett värde motsvarande vederlagsfordringen. Detta värde ingår i underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet.

 

Återvinning där egendomen inte var hypoteksegendom: De återvinningssituationer som fram till nu har diskuterats har alla haft gemensamt, att den egendom som frångick gäldenären genom den återvinningsbara rättshandlingen i gäldenärens hand ingick i underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet. Här skall nu istället antas att den egendom, som frångick gäldenären var undantagen från hypoteksunderlaget, enligt någon av punkterna ett till tre i FHL 2:1.
    Antag i det följande att gäldenären till underpris har sålt fondpapper, vilka är undantagna från hypoteksunderlaget enligt första punkten i FHL 2:1. Förvärvaren har ännu inte betalat, varför gäldenären har en fordran mot denne. När konkurs nu inträffar, så kan konstateras att rättshandlingen har medfört att underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet har ökat på de allmänna borgenärernas bekostnad. Vederlagsfordringen ingår ju i hypoteksunderlaget, eftersom fordringar inte är undantagna i FHL 2:1.
    Vid den efterföljande förmånsrättsbehandlingen av de återvinningsbara fondpapperen skall huvudprincipen följas, dvs.

 

22 Se NJA 1982 s. 900, s. 918.

632 Jan Byström SvJT 1991 endast de verkningar vilka återvinningen avser att utplåna skall utplånas. Förmånsrättsbehandlingen skall därför beakta att återvinningen inte avser att utplåna den verkan av rättshandlingen, som består i att underlaget för företagshypotekshavarnas säkerhet har ökat. Grunden för återvinning är ju att egendom har undandragits borgenärskollektivet, då den har avyttrats till underpris. Förmånsrättsordningen mellan borgenärerna inbördes får sålunda inte påverkas till följd av återvinningen. Företagshypotekshavarnas rätt till den fordran, som upphör till följd av återvinningen tillvaratas genom att man ur fondpapperens värde överflyttar ett värde, som motsvarar vederlagsfordringen. Detta värde ingår sedan i underlaget för hypotekshavarnas säkerhet.

 

6. Återvinning till förmån för hypotekshavarna
Konsekvensen av här föreslagen princip för förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom är att företagshypotekshavarna praktiskt taget aldrig kommer att tillföras återvunnen egendom. Inledningsvis nämndes dock att företagshypotekshavarna skulle ha förmånsrätt i återvunnen egendom, om själva grunden för återvinningen var att hypotekshavarna hade skadats av den återvunna rättshandlingen. Om således en rättshandling har påverkat säkerhetsunderlaget negativt, så skall återvinningsresultatet tillföras underlaget i de fallen då återvinningen avsåg att utplåna denna verkan.
    När man då diskuterar vid vilka återvinningssituationer hypotekshavarna skall få förmånsrätt i återvunnen egendom, så har man lämnat området för förevarande artikel. Diskussionen rör då förutsättningar för återvinning och inte förmånsrättsbehandlingen av redan återvunnen egendom. Eftersom konsekvensen av här föreslagna förmånsrättsbehandling av återvunnen egendom blir så allvarlig för hypotekshavarna, kan det dock vara på sin plats att något sägs om förutsättningarna för återvinning till förmån för företagshypotekshavare.
    Först är viktigt att åter erinra om vad som tidigare anfördes rörande den förmånsrättsställning som en företagshypotekshavare åtnjuter.23 Tidigare har sagts att säkerheten företagshypotek gäller i en ständigt fluktuerande egendomsmassa. Hypotekshavarna torde därför inom ganska så stora ramar tvingas tåla att deras säkerhetsunderlag frångår näringsidkaren, även kort före en konkurs.24 Det är sålunda hypoteksinstitutets natur som har lett till att

 

23Ovan s. 626 f. 24 Wallin a. a. 156 Lennander a. a. s. 299 f.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 633 yrkande om förmånsrätt i återvunnen egendom har underkänts i denna artikel.
    Det vore emellertid märkligt om en total omvandling av hypoteksegendom till egendom undantagen från hypoteksunderlaget alltid skulle vara en från återvinningssynpunkt oangripbar rättshandling. Det låter sig ganska klart sägas att en dylik rättshandling gynnar vissa borgenärer, de allmänna, framför andra, företagshypotekshavarna. Den objektiva förutsättningen för återvinning enligt den subjektiva återvinningsregeln i 4:5 KL är därmed uppfylld.
    Lika klart är att en dylik rättshandling inte förutsättningslöst skall behöva accepteras av hypotekshavarna under hänvisning till säkerhetens karaktär av fluktuerande egendomsmassa. En sådan rättshandling, som omvandlar hypoteksegendom till undantagen egendom, bör kunna anses vara så pass otillbörlig att otillbörlighetsrekvisitet i den subjektiva återvinningsregeln är uppfyllt.
    Vanskligt är dock att avgöra när en omvandling av hypoteksegendom bör bedömas såsom otillbörlig. En omvandlings omfattning är av stor betydelse för otillbörlighetsbedömningen. Om omvandlingen är betydande torde den alltid vara att bedöma såsom otillbörlig.25 Betydande omvandlingar kan sägas vara icke affärsmässiga vilka är otillbörliga mot hypotekshavarna, eftersom hypotekshavarna vid bedömningen av gäldenärens kreditvärdighet har förlitat sig på gäldenärens intresse av att driva sin rörelse på ett affärsmässigt sätt. Om en gäldenär avyttrar ett helt varulager, bestående av såväl färdiga produkter som produkter under arbete och råvaror, utan att först rådgöra med hypotekshavarna eller säkerställa deras rätt, så bör omvandlingen anses vara så pass omfattande att den inte är att bedöma såsom affärsmässig och därigenom återvinningsbar.26 Alla rättshandlingar, där syftet är att nå själva omvandlingseffekten, dvs. att minska hypotekshavarnas säkerhetsunderlag, bör vara att bedöma såsom otillbörliga. Dessa rättshandlingar syftar ju till att kringgå följderna av en hotande konkurs, med andra ord en fördelning av gäldenärens tillgångar enligt förmånsrättslagen.27 Här krävs emellertid att man skiljer på rättshandlingar där syftet med omvandlingen har varit att erhålla likvida medel till betalning av en skuld och inte att minska hypoteksunderlaget till nackdel för hypo-

 

25 Se NJA 1978 s. 194, NJA 1981 s. 562. 26Märk att den s. k. förföljelserätten (2:7 FHL) inte inträder enbart av denna anledning. Enligt motivuttalande (NJA II 1966 s. 153 ff.) krävs att även del av näringsidkarens organisation övergår till förvärvaren. 27 Jfr otillbörlighetsbedömningen i NJA 1983 s. 737.

634 Jan Byström SvJT 1991 tekshavarna.28 Om en gäldenär frigör likvida medel genom att avyttra hypoteksegendom för att möjliggöra en betalning till en borgenär, så behöver inte själva omvandlingen vara otillbörlig. Om dock omvandlingen är omfattande, så kan den vara att bedöma såsom otillbörlig.
    En annan fråga gäller hos vem det subjektiva rekvisitet skall placeras. Är det närigsidkarens avtalspart, dvs. förvärvaren, eller den borgenär som faktiskt gynnas av omvandlingen som skall vara i ond tro? Håstad tycks vara av den förra uppfattningen.29 Denna uppfattning betyder att de allmänna/oprioriterade borgenärerna, vilka ju förlorar på att återvinningen genomförs, drabbas av avtalspartens onda tro. Att avtalspartens onda tro går ut över godtroende borgenärer kan tyckas märkligt, men frågan kan ställas om dessa borgenärerna verkligen är skyddsvärda i den situation som uppstått. Borgenärerna har ju aldrig räknat med den bättre ställningen de erhöll på grund av den återvinningsbara rättshandlingen. Den allmänna kreditgivningens intresse av en redlig och stabil säkerhetsmarknad talar för att återvinning till fördel för hypotekshavarna, med motsvarande nackdel för de godtroende allmänna/oprioriterade borgenärerna, bör kunna ske, om näringsidkarens avtalspart var medveten om gäldenärens insolvens och rättshandlingens otillbörlighet.
    En ensidig placering av ondtrosrekvisitet hos näringsidkarens avtalspart skulle medföra att en rättshandling med omvandlande syften inte skulle kunna återvinnas om rättshandlingen delades upp i flera moment med flera olika avtalsparter. Näringsidkaren skulle exempelvis kunna sälja sitt totala varulager till en mängd olika köpare. Det skulle då vara praktiskt omöjligt att återvinna omvandlingen, eftersom det skulle krävas en bevisning av den onda tron hos varje enskild avtalspart.
    En sådan omvandling, där flera avtalsparter medverkar till den totala omvandlande effekten, borde emellertid återvinnas likaväl som om den genomförts med blott en avtalspart. Rättshandlingen blir ju objektivt sett inte mindre otillbörlig bara för att flera parter deltar i genomförandet.

 

28 Jfr här intresset av att skydda sig från straff-/betalningsansvaret i 77 a, 81 §§ uppbördslagen. Exempel: gäldenären omvandlar hypoteksegendom till likvida medel för att kunna betala staten. Konkurs inträffar emellertid innan betalningen erläggs. Är den omvandlande rättshandlingen otillbörlig? Syftet med denna rättshandling var att undgå straffansvar och således varken att minska säkerhetsunderlaget eller att gynna staten. Påverkar straffansvaret frågan om rättshandlingens affärsmässighet? Utgör förbudet mot återvinning av skattebetalningar (4:1 KL) ett hinder mot återvinning av den omvandlande rättshandlingens verkan att gynna staten i förmånsrättshänseende? Mer härom se Håstad, Skall betalning av förfallen skatt aldrig kunna återvinnas, SvJT 1975 s. 460. 29Håstad a. a. s. 288.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 635 Enligt min mening är en sådan återvinning också möjlig. Bristen på bevis för avtalsparternas onda tro eller deras faktiska goda tro utgör inte något hinder för återvinning. Visserligen utgör ond tro en nödvändig förutsättning för återvinning, men det finns ingenting i utformningen av 4:5 KL som talar för nödvändigheten av att just avtalsparten är i ond tro. Tvärtom torde det vara så att ond tro hos avtalsparten endast är tillräckligt för att det subjektiva rekvisitet skall anses vara uppfyllt. För återvinning av den omvandlande rättshandlingen borde det således även vara tillräckligt att den gynnade borgenären är i ond tro. I praktiken betyder det att en återvinningstalan riktad mot viss borgenär med allmän förmånsrätt skall kunna vinna bifall om borgenären var i ond tro.30 Slutligen bör anmärkas att det återvinningen egentligen avser i sistnämnda fall inte är själva överlåtelsen av hypoteksbelastad egendom. Återvinningen avser rättshandlingens verkan att omvandla hypoteksegendom till icke särskilt förmånsrättsbelastad egendom, och därigenom påverka borgenärernas inbördes förmånsrättsställning. Den faktiske återvinningssvaranden torde därför vara den gynnade allmänna borgenären och inte varje enskild avtalspart. Återbäringsskyldigheten i 4:14 KL avser därför att, sedan beslut om återvinning har fattats, enbart justera utdelningen inom konkursen.31

 

7. Återvunnen egendom och panträtt
Inledningsvis sades att förmånsrättsbehandling av återvunnen egendom var ett generellt problem. Visserligen är konflikten mellan företagshypotekshavare och övriga borgenärer utan tvekan den mest betydelsefulla, men det går inte att bortse från den förmånsrättskonflikt som uppstår då en panthavare yrkar förmånsrätt i resultatet av en återvinning.
    Här finns anledning att skilja på två återvinningssituationer. Den ena är då äganderätten till egendom, i vilken panträtt är upplåten, har överlåtits och egendomen sedermera återvinns. Har panthavaren, i egenskap av säkerhetsinnehavare, rätt till den återvunna egendomen framför övriga borgenärer? Den andra situationen avser de fall då gäldenären har upplåtit panträtt i samma egendom till två borgenärer, varefter upplåtelsen med den bättre företrädes-

 

30Jfr Wallin a. a. s. 156. Sådan borgenär är t. ex. staten i egenskap av skatteborgenär, 11 § FRL, eller regressborgenär med anledning av ansvaret som lönegarant, 12 § FRL/ 10 § lagen om stalig lönegaranti. 31 Jfr NJA 1981 s. 562. HD ansåg väl i och för sig att tredje mannens övertagande av betalningsansvaret för gäldenärens skulder till återvinningssvaranden var en rättshandling i sig och inte endast ett avtalsvillkor i själva rättshandlingen mellan gäldenären och tredje mannen. Likheten med här diskuterade fall är ändå slående.

636 Jan Byström SvJT 1991 rätten kan återvinnas. Skall den efterställde borgenären så att säga rycka fram i företrädeshänseende eller skall övriga borgenärer överta den återvunna säkerhetsrätten?

 

7.1 Återvinning av äganderätt
Till att börja med skall sägas att det inte råder något som helst tvivel om att panthavaren har panträtt i den återvunna egendomen, om dennes säkerhetsrätt var skyddad mot återvinningssvarandens borgenärer. Så är fallet då återvinningssvaranden inte har gjort något godtrosförvärv av egendomen.
    Mindre klart förefaller vara huruvida panthavaren har förmånsrätt i det som återvinns, om återvinningssvaranden har gjort ett godtrosförvärv. Panthavaren har ju i dessa fall förlorat sin panträtt.32 En konsekvens av litteraturens ståndpunkt i frågan är att panthavarens rätt återupplivas i resultatet av återvinningen. Den förordade samma status-principen leder ju till att återvunnen egendom erhåller samma förmånsrättsstatus, som innan den återvunna rättshandlingens företagande. Denna artikel har emellertid sökt påvisa att samma statusprincipen inte leder till en lyckad förmånsrättsbehandling, eftersom förmånsrättsbehandlingen inte bara går emot utan även förfelar återvinningens syfte. Förmånsrättsbehandlingen bör tillse att återvinningens genomförande endast utplånar de återvinningsgrundande verkningarna av en rättshandling.
    Antag i det följande att gäldenären har överlåtit pantsatt egendom till underpris och att återvinningssvaranden har gjort ett godtrosförvärv.
    För att fastställa hur den återvunna egendomen skall behandlas i förmånsrättshänseende undersöks först vilka verkningar rättshandlingen har fått. Dessa verkningar är två. Dels har gäldenärens borgenärer undandragits egendom. Dels har panthavarens säkerhetsrätt upphört som en följd av godtrosförvärvet. Den återvinningsgrundande verkningen är emellertid enbart rättshandlingens verkan att undandra borgenärskollektivet egendom. Rättshandlingens verkan att utplåna panthavarens säkerhetsrätt bör sålunda bestå även efter återvinningen. Resultatet av återvinningen skall därför vara obelastat i förmånsrättshänseende.
    Mot ovan kan invändas att rättshandlingen faktiskt leder till att gäldenärens allmänna och oprioriterade borgenärer gynnas framför panthavaren. Genom överlåtelsen och den därpå följande återvinningen av egendomen tillförs ju dessa borgenärer värdet av

 

32Här bortses för enkelhetens skull från den rätt som panthavaren har till eventuellt surrogat för det överlåtna pantobjektet.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 637 egendomen. Den objektiva återvinningsförutsättningen ”viss borgenär gynnats framför andra” är därmed uppfylld. Gynnandet torde även kunna sägas vara otillbörligt.
    Som ytterligare förutsättning för återvinning på denna grund krävs emellertid att återvinningssvaranden var i ond tro rörande det otillbörliga gynnandet. Om denna onda tro kan konstateras, så har återvinningssvaranden haft kännedom om att egendomen var panträttsbelastad. Och finns denna kännedom, så har återvinningssvaranden inte gjort ett godtrosförvärv. I och med avsaknaden av ett godtrosförvärv, så är resonemanget tillbaka till inledningen av detta avsnitt. Panträtten har aldrig upphört, varför den gäller i egendomen även efter det att den har återvunnits.

 

7.2 Återvinning av panträtt
Under följande avsnitt skall diskuteras hur återvunnen panträtt skall behandlas i förmånsrättshänseende. Vad som kommer att anföras torde även vara relevant vid återvinning av andra säkerhetsrätter, exempelvis företagshypotek.
    Antag i det följande att gäldenären har upplåtit en i återvinningshänseende angripbar primärpanträtt och en oangripbar sekundärpanträtt.
    Den återvinningsbara panträttsupplåtelsen har från borgenärssynpunkt fått verkan att gynna viss borgenär, panthavaren, framför andra, borgenärskollektivet. Denna verkan utplånas i och med att säkerhetsrätten återvinns. Vid förmånsrättsbehandlingen av den pantsatta egendomen bör man nu tillerkänna de allmänna/oprioriterade borgenärerna primärpanthavarens säkerhetsrätt. Man skall sålunda inte låta sekundärpanthavaren så att säga rycka fram i förmånsrättshänseende. Om man låter denne borgenär rycka fram, så skapar man en verkan vilken återvinningen aldrig avsåg att skapa. Återvinningen har ju aldrig avsett att förbättra sekundärpanthavarens rätt. Det finns ingen rimlig anledning att låta återvinningen ge sekundärpanthavaren en bättre ställning, än vad denna hade att räkna med vid tidpunkten för accepterandet av säkerheten.33 Antag i det följande att gäldenären först upplåter panträtt till A, för att sedan ånyo upplåta panträtt till B utan förbehåll för A:s rätt i egendomen. B är utan vetskap om A:s rätt vid besittningstagandet av den pantsatta egendomen, varför B gör ett godtrosförvärv. B:s panträtt kan emellertid återvinnas enligt 4:12 KL. Frågan är nu vem som skall överta B:s primärrätt i egendomen.

 

33 Jfr Lennander angående upplåtelse av företagshypotek a. a. s. 388 f.

638 Jan Byström SvJT 1991 Lennander har i denna situation menat att A:s panträtt upphörde genom B:s godtrosförvärv. Med tillämpning av samma statusprincipen har hon sedan återupplivat A:s panträtt.34 Lennander har dock misstagit sig vad beträffar verkningen av B:s godtrosförvärv. Sanningen är den att A:s panträtt aldrig har upphört utan endast eftersatts i förhållande till B:s rätt. A har sålunda blivit sekundärpanthavare.35 Situationen är därför likartad den som redan har diskuterats i detta avsnitt. Återvinningen företas för att viss borgenär, dvs. B, har gynnats framför andra, dvs. borgenärskollektivet. A:s efterställda ställning i förmånsrättshänseende har sålunda ingenting med återvinningen att göra. De allmänna och oprioriterade borgenärerna skall därför överta B:s primära panträtt när denna återvinns.

 

8. Återvinning och separationsrätt
I de två närmast förevarande kapitlen har diskussionen avsett de fallen, då den återvunna egendomen i gäldenärens hand var föremål för någon särskild säkerhetsrätt. Problem rörande förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom uppstår emellertid även i de situationer då separationsrätt gällde i den återvunna egendomen. Gäldenären kan ha hyrt eller med förbehåll om äganderätt köpt egendom, vilken han senare överlåter till en godtroende förvärvare. Gäldenären kan även vara kommissionär och förfoga över egendom med rättsförlust för kommittenten.
    Förevarande situationer aktualiserar även en fråga rörande förutsättningarna för återvinning. Kan återvinning ske av egendom, som egentligen inte tillhörde näringsidkaren? Till att börja med kan konstateras att återvinning aldrig kan ske på den objektiva grunden att gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna. Sanningen är ju den att gäldenärens borgenärer, även om en överlåtelse sker till underpris, tillförs egendom genom överlåtelsen. Om en dylik rättshandling inte genomförs, så kommer ju egendomen att separeras. Däremot sägs återvinning vara möjlig på den objektiva grunden ökning av gäldenärens skulder. Genom en överlåtelse ådrar sig gäldenären ett skadeståndsansvar.36 Skadeståndsansvaret leder till att gäldenärens skulder

 

34 Lennander a. a. s. 388. 35Håstad a. a. s. 76. Sekundärpanträtten inträder endast om B denuntierats innan gäldenären försätts i konkurs enligt 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehas av 3:e man. 36 Ren förmögenhetsskada, 2:4 skadeståndslagen.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 639 ökar och om gäldenären inte tillförs ett motsvarande vederlag, så är den objektiva återvinningsförutsättningen i 4:5 KL uppfylld.37 Det subjektiva rekvisitet i 4:5 KL sätter emellertid stopp för en återvinning enligt denna subjektiva återvinningsregel. Ondtrosrekvisitet kräver nämligen att förvärvaren skall/borde ha insett hur rättshandlingen påverkade gäldenärens ekonomi, dvs. ökade dennes skulder.38 Om denna subjektiva förutsättning för återvinning är uppfylld, så har emellertid något godtrosförvärv inte skett. Separatisten kan fortfarande göra sin äganderätt gällande hos förvärvaren. Något skadeståndsanspråk kommer då inte att uppstå, varför gäldenärens skulder inte heller har ökat.39 Sålunda föreligger inte heller den objektiva förutsättningen för återvinning.
    Det får även anses vara mycket tveksamt huruvida det med framgång går att föra en återvinningstalan på en objektiv återvinningsgrund (ökning av gäldenärens skulder), samtidigt som man knyter det subjektiva rekvisitet till en annan objektiv grund. En rättshandlings motpart kan ju vara i god tro rörande äganderättsförhållandet och därför inte inse att rättshandlingen ökar gäldenärens skulder, men samtidigt vara i den tron att rättshandlingen undandrar borgenärerna egendom. Tveksamheten är stor, eftersom det subjektiva rekvisitet har sammankopplats med det objektiva.40 Återvinning kan emellertid tänkas vara genomförbar enligt de objektiva återvinningsreglerna. I dessa regler ställs ett ovillkorligt krav på att rättshandlingen skall ha medfört nackdel för konkursboet. Det tidigare diskuterade skadeståndsanspråket, som uppstår vid överlåtelse av egendom vartill annan har separationsrätt, gör att nackdelsrekvisitet är uppfyllt om vederlaget vid överlåtelsen är mindre än skadeståndsanspråket.41 Återvinning enligt den objektiva regeln i 4:6 KL avseende gåva kan dock aldrig bli aktuell. Antag att gäldenären skänker bort annans egendom och att mottagaren gör ett godtrosförvärv av egendomen. Den ursprunglige ägaren kan lösa egendomen från den godtroende förvärvaren enligt 4 § i 1986 års godtrosförvärvslag. Lösenbeloppet beräknas enligt vederlagsprincipen, varför

 

37Hessler, Henrik Allmän sakrätt, Stockholm 1973 s. 269, Welamson, Lars, Konkursrätt, Stockholm 1961 s. 212, Lennander s. 387. 38 SOU 1983:60 s. 117. 39 Här bortses från den något långsökta tanken att återvinningssvaranden har avyttrat egendomen till godtroende förvärvare samt är insolvent. Gäldenären blir då solidariskt med återvinningssvaranden skadeståndsskyldig gentemot separatisten. En återvinning är dock lönlös med hänsyn till återvinningssvarandens insolvens. 40 SOU 1983:60 Återvinning i konkurs, Delbetänkande av kommissionen mot ekonomisk brottslighet s. 117. 41 Hessler a. a. s. 269, Welamson a. a. s. 212, Lennander a. a. s. 387.

640 Jan Byström SvJT 1991 något lösenbelopp inte kommer att erläggas.42 Således uppstår inte heller något skadeståndsanspråk mot gäldenären, varför någon nackdel inte har uppstått.
    Återvinning kan aktualiseras om gäldenären använder annans egendom för att betala en skuld. Antag att en borgenär erhåller annans egendom värd 300 för en fordran mot gäldenären på 200. Borgenären är i god tro och gör således ett exstinktivt förvärv, enligt 2 § 1986 års godtrosförvärvslag. Betalningen kan emellertid återvinnas i enlighet med 4:10 KL, om den skett med ovanliga betalningsmedel eller i förtid, inte varit ordinär samt varit till nackdel för konkursboets övriga borgenärer. Frågan är då om den återvinningsbara egendomens ursprungliga ägare skall återfå sin separationsrätt, trots att dennes äganderätt egentligen har utsläckts till följd av borgenärens godtrosförvärv.
    Förmånsrättsbehandlingen skall, enligt min mening, följa den i förevarande artikel föreslagna principen. Den ursprunglige ägaren skall återfå sin separationsrätt endast om grunden för återvinningen är att denne har skadats genom den återvinningsbara rättshandlingen.
    Konstateras kan att den återvinningsbara rättshandlingen har gett upphov till två verkningar. Dels har den ursprunglige ägaren förlorat sin separationsrätt. Dels har viss borgenär, betalningsmottagaren, gynnats framför andra, borgenärskollektivet. Genom skuldbetalning har ju betalningsmottagaren erhållit full utdelning för en fordran, samtidigt som borgenärskollektivet drabbats då skadeståndsanspråket lett till en nettoökning av gäldenärens skulder.
    Det kan nu lätt konstateras att när återvinning sker av en betalning av skuld, så är återvinningsgrunden den att viss borgenär har gynnats framför andra. Återvinningen avser således inte att återställa den tidigare separatistens förlorade äganderätt, varför denna verkan av rättshandlingen skall bestå även efter en återvinning. Separatistens förlust får därför lösas inom ramen för reglerna om godtrosförvärv.43

 

 

42 5 § 1986 års godtrosförvärvslag. 43Notera att separatisten i förevarande fall kan begränsa sin skada genom att utöva sin lösningsrätt (4 § godtrosförvärvslagen). En återvinningstalan bör anstå tills dess att separatisten fattat beslut rörande utövandet av lösningsrätten. Om denna utövas så är lösensumman, och därpå grundade skadeståndsanspråk mot gäldenären, lika med borgenärens ursprungliga fordran mot gäldenären. Någon nackdel har då inte uppstått för gäldenärens övriga borgenärer, varför återvinning inte kan komma ifråga.

SvJT 1991 Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom 641 9. Sammanfattning
Förevarande artikel har påvisat att den princip för förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom, som för närvarande får antagas vara uppfattat som gällande rätt, bör överges. Denna princip, här benämnd samma status-principen, fäster avgörande vikt vid hur den återvunna egendomen skulle ha behandlats om den aldrig hade frångått gäldenären. Med denna princip undanröjer man emellertid verkningar av en rättshandling, vilka isolerat sett aldrig har ansetts vara återvinningsbara.
    Förmånsrättsbehandlingen av återvunnen egendom skall istället genomföras så att endast de återvinningsgrundande verkningarna av en rätthandling undanröjs, samt att inga andra verkningar skapas som en följd av återvinningen. Förmånsrättsbehandlingen skall med andra ord avgöras av vilka verkningar återvinningsinstitutet ansåg vara så pass otillbörliga att de borde utplånas. Grunden för återvinningen är sålunda avgörande för förmånsrättsbehandlingen.
    Denna artikel har även visat att återvinning borde vara möjlig till förmån för företagshypotekshavare. Det är därför fullt tänkbart att en rättshandling kan återvinnas på fler än en grund. En gäldenär kan exempelvis ha överlåtit sitt totala varulager till underpris. Denna rättshandling har två var för sig återvinningsgrundande verkningar. Dels har gäldenärens borgenärer undandragits egendom. Dels har viss borgenär, de allmänna, gynnats framför annan, företagshypotekshavarna.
    I denna situation får möjligheterna att vinna framgång med ett återvinningsyrkande på den undandragande grunden antagas vara störst. Förvaltaren lär därför välja denna grund framför den gynnande grunden. Valet av återvinningsgrund får dock inte vara utslagsgivande för den efterföljande förmånsrättsbehandlingen av det som återvinns. Förvaltaren har att ta hänsyn även till företagshypotekshavarnas eventuella rätt i det som återvinns. Om resultatet av en återvinning tillförs de allmänna borgenärerna, så har hypotekshavarna möjlighet att klandra utdelningen. Hypotekshavarna kan väcka talan mot de allmänna borgenärerna och yrka att resultatet av återvinningen tillförs dem. Grunden för talan är att återvinningen avsåg att undanröja även rättshandlingens omvandlande verkan.